Livet - En drös med tillfälligheter, bara ödet eller förutbestämt?

Ber om ursäkt för min frånvaro på bloggen, men skolan, fritidsaktiviterna, läxor och kompisar har tagit över så jag har inte haft tid för att sätta mig ner och skriva. Ska se om jag hinner skriva klart nästa kapitel imorgon, men så länge får ni lite annat att läsa som jag skrivit nu idag. Detta har ingenting med One Direction att göra, men jag kände för att dela med mig av det någonstans och tänkte att det bästa stället kanske ändå är just här, på directionery. Så here you go!

”Vill du ha en kopp kaffe eller flera?”, frågar farmor när jag kliver över tröskeln. Hennes vitblonda, lockiga kalufs är perfekt kammad, och glasögonen sitter på plats. På sig har hon en ljusblå stickad tröja, jeanskjol och de där tofflorna hon haft så länge jag kan minnas. Men nu ser jag också att hon skaffat stödstrumpor. Det är då jag inser att jag inte varit här på mycket länge, för jag har inget minne av att hon tidigare burit stödstrumpor. Men hon börjar bli gammal, påminner jag mig själv. Hon fyller snart åttio, och de flesta i den åldern behöver stödstrumpor.
”En räcker gott och väl”, svarar jag artigt och knyter upp mina skor. Farmor nickar, räcker fram ett kuvert med pengar eftersom jag hade namnsdag igår och går sedan ut i köket för att sätta på kaffet. Jag ser mig omkring i den lilla hallen, andas in doften av min barndom och hänger upp jackan på kroken. Sedan går jag efter farmor ut i köket, lutar mig mot diskbänken och småpratar lite om vädret och skolan och fritidsaktiviteter och vädret igen medan farmor dukar fram för fika. Sätter mig sedan vid bordet, säger att ja, en smörgås skulle sitta finfint, granskar köket och undrar om hennes kaktus möjligtvis har växt lite sedan sist.
Farmor frågar om skolan igen.
”Vilken linje går du nu?”
”Estet musik. Vi läser efter samhällsprogrammet, men har musikämnen också”, förklarar jag för att hon ska förstå.
”Vad har du tänkt inför framtiden då?” Åh, denna eviga fråga som jag inte har något svar på…
”Jag vet inte”, säger jag och rycker på axlarna. ”Det enda jag vet är att jag vill ut och resa efter gymnasiet, eller kanske vara AuPair ett tag. Bara för att jag går estet musik så betyder inte det att jag till hundra procent vill jobba med det i framtiden. Jag valde det bara för att jag vill läsa ett högskoleförberedande program och samtidigt hålla på med något jag tycker om så att skoltiden blir rolig.”
”Jag förstår”, nickar farmor. ”Men ge aldrig upp musiken, mitt barn. Även om du sedan väljer att jobba med något annat, så kan du ju hålla på med musik på fritiden, vid sidan om alltså? Min far sade alltid att jag aldrig skulle stoppa mina söner om de valde att hålla på med musik, att jag skulle stötta dem till tusen. Och se, det gjorde jag ju, trots all skit jag fick för det då när vi skickade iväg din farbror så han kunde läsa på den skolan han ville fast att den ligger långt härifrån… Mer kaffe?”
Trots att jag egentligen bara ville ha en kopp så nickar jag och låter henne fylla den upp till kanten ännu en gång. Sedan skjuter hon fram kakfatet, trugar med att jag ska ta en till och frågar hur det går i skolan fast jag redan sagt att det går bra och att jag trivs och att ja, min klass är toppen. Men hon börjar bli senil nu, min farmor, så jag låter henne hållas.
”Mer kaffe?”, frågar hon sedan, och jag skakar på huvudet.
”Nej tack, det är bra.”
”Mer kaka då?”
”Nej tack, jag är mätt.”
Farmor nickar, fyller sin egen kaffekopp, och jag undrar hur speedad hon kommer bli efter sin tredje kopp.
Sedan berättar hon historier om sin pappa och andra släktingar som jag redan hört miljoner gånger, men jag låter henne prata ändå. Hon måste känna sig så ensam i sitt stora hus, stackaren. Undrar om hon går omkring och är tyst hela dagarna när ingen kommer och hälsar på eller ringer. Jag skulle ju bli galen om jag levde så! Om jag var hon så skulle jag mest troligt börja prata med alla fotografier som sitter på väggarna eller ha vilda konversationer med mina kaktusar.
Farmor frågar ännu en gång om jag skulle vilja ha påfyllning, jag tackar artigt nej och hon fyller sin kopp igen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur många koppar kaffe hon druckit idag och hur många hon dricker om dagen. Har hon glömt att hon redan druckit tre koppar kaffe eller är det bara så hon rullar? Det lär jag nog aldrig få svar på, och det är inget jag direkt kan fråga.
När farmor har fyllt på med kaffe ytterligare två gånger och trugat med kakor igen så går vi in och sätter oss i vardagsrummet. Vardagsrummet är nog mitt favoritrum i hela hennes hus. När jag sitter där i fåtöljen så dras jag tillbaka några år och känner mig som en liten sexåring igen. Tänker på hur jag, min bror och farmor satt framför teven sent på kvällen i väntan på pappa, halvsov framför något nyhetsprogram medan farmor masserade våra ryggar och frågade om vi ville ha lite nyponsoppa. ”Nej tack”, sa jag jämt då jag var livrädd för nyponsoppa efter det där avsnittet av Björnes Magasin då tjejen i programmet tappade rösten efter att ha ätit nypon, och jag var rädd att min röst aldrig skulle komma tillbaka om jag själv drack nyponsoppa fast att jag hade druckit det så många gånger förut när jag var mindre. Tänkte också tillbaka på när farmor spelade piano och sjöng barnvisor för oss, när jag gjorde soppa på hennes papiljotter och dansade runt till den där LP-skivan med låtar som ”min kära lilla ponny” och ”det är så härligt” och när vi tillsammans tittade på gamla VHS-band med Madicken, Pelle Svanslös och Lassie.
Jag ser mig om i rummet medan jag sitter där i fåtöljen och tänker att trots att möblerna inte matchar varandra ett dugg och att allt går i olika färger så är det så himla mysigt här.
”Vänta så ska jag tända hela världen”, skämtar farmor och tänder jordgloben. Jag ler varmt. Det där skämtet har hon använt så länge jag kan minnas, och jag har alltid älskat den där jordgloben. Den är fin. Vi sitter där i halvmörkret och hon pratar om någon släkting som var synsk som jag hört så många gånger innan, och medan hon pratar och jag låtsas lyssna så låter jag blicken glida runt i rummet. Jag kollar på hennes förvaring av LP-skivor, tallrikarna, tavlorna och fotografierna på väggarna och alla dessa böcker som fyller hennes bokhyllor. Böckerna ser ut att vara minst hundra år gamla och jag undrar om de verkligen bär på en historia och går att läsa eller om det bara är böcker fyllda med tryckta bokstäver eller en massa ordbajs. 
”Vänta så ska jag visa”, säger farmor plötsligt och går fram till hyllan med fotoalbum. Jag har alltid älskat att kolla i hennes fotoalbum, även fast jag nästan inte känner till en enda kotte, förutom hon och farfar och min pappa och farbror. Men de svartvita fotografierna är så himla fina och levande, och jag tänker att de måste bära på massa minnen. Önskar nästan att jag kunde se bilderna genom farmors ögon och se vad hon återupplever genom att titta på dem.
”Kan du hitta din farmor?”, skojar hon och pekar på ett gammalt klassfoto från när hon kanske gick i 1:an.
”Där?”, gissar jag och pekar på en ljushårig flicka med rosetter i håret och rutig klänning.
”Japp! Så jag är lite lik mig själv ändå?”, ler farmor och bläddrar vidare. Sedan pekar hon ut släktingar, spekulerar kring om de lever än idag eller inte och mumlar att det vore trevligt att få träffa dem igen.
Vi tittar igenom gamla bilder på henne och farfar, och jag tänker att farfar var en riktigt stilig ung karl och att farmor var söt och hade en riktigt fin kropp. Min drömfigur. Tänker att farfar var riktigt duktig på att fotografera och beundrar bilderna av farmor där hon sitter på ett berg ute i skärgården iklädd shorts och bikinitopp och ler mot kameran. Tänker att såna här fina fotoalbum kommer mina barnbarn aldrig få se. Tänker att det är ganska sorgligt ändå.
Farmor sätter sig i fåtöljen vid andra sidan soffbordet igen, fortsätter prata om farfar. Berättar om hur de träffades, fast att jag redan hört deras historia så många gånger, men jag tycker om den så det gör inget. Farmor skulle iväg någonstans med ett par kompisar, och hennes stränga mamma var skeptisk till saken men lät henne ändå åka till slut. Farmor och hennes kompisar gick ut och dansade, och då bjöd farfar upp henne till dans. När dansen var slut bad han om en till, och ännu en, och farmor blev kär.
Jag kan inte låta bli att le när farmor berättar om farfar. Det måste vara roligt att ha en sån fin kärlekshistoria att berätta för världen. Önskar lite att jag kommer få träffa min soulmate på det viset, men vet att det inte lär hända för idag går man inte ut och dansar på samma sätt.
”Tror du att det var ödet att mamma lät mig åka för att jag skulle träffa din farfar?”, frågar farmor och blir plötsligt filosofisk, och jag ser fundersamt ut genom fönstret. ”Jag menar, tror du att allt som händer i livet, att allt vi är med om, är förutbestämt? Eller bara en massa tillfälligheter? Eller är det ödet? Vad tror du?”
”Jag vet faktiskt inte riktigt… Jag brukar säga att när någonting händer mig ’så är det väl ödet?’, men jag vet inte. Kanske är det förutbestämt. Jag har verkligen ingen aning.”
”Nej precis. Det skulle vara kul att få veta, men det är nog en fråga man aldrig kommer få svar på.”
”Ja ellerhur. Och det är ju lite tråkigt. Men kanske, när man liksom har levt sitt liv, att man får svar på det? Nej gud, jag vet inte. Men ett svar på den frågan vore kul.”
Farmor nickar sakta, och jag ser ut genom fönstret igen. Det har mörknat rejält, och jag tänker att jag kanske borde gå hem. Mamma håller nog på med middagen, och jag måste ju städa också.
”Jag borde nog gå nu”, ler jag och reser mig upp.
”Ja just det ja. Vad är klockan? … Fem, just det. Tack för att du kom, gumman.” Hon ställer sig upp och följer mig ut till hallen. Medan jag knyter på mig skorna och drar på mig jackan så öppnar hon försiktigt dörren för att kolla om det fortfarande regnar.
”Det här vädret är så tråkigt tycker jag. Man blir ju alldeles ledsen och hängig. Jag hade tänkt åka till kyrkogården och tända ljus på mammas och pappas och farfars grav, men i det här ovädret så vill man ju inte ge sig ut. Så istället har jag bara suttit inne hela dagen. Jag kunde ju inte ens gå ut och rensa i rabatten?” Hon ser bekymrat ut i mörkret, och jag virar halsduken om halsen och går sedan fram till farmor för att ge henne en kram.
”Tack för idag.”
”Det är jag som ska tacka, hjärtat. Tack för att du kom, vill du låna paraply?”
”Nej tack, jag klarar mig. Vi ses.”
”Ja det gör vi, du. Hälsa de andra.”
”Det ska jag. Hejdå”, ler jag och går ner för den lilla trappan. Sedan stoppar jag in hörlurarna i öronen, vinkar lite snabbt innan farmor stänger dörren och börjar gå hemåt. Gruset knastrar under skosulorna och jag rynkar pannan och tänker att det regnar ju inte alls längre? Men men, farmor börjar ju som sagt bli gammal. Hela fem gånger under denna eftermiddag hade hon påmint mig om att hon snart fyller åttio.
Jag börjar tänka på allt vi pratat om under dessa timmar. Påminner mig själv om att fråga mamma om hon kan förnya mitt microsoft-program på datorn så jag kan sätta mig ner och skriva av mig. Känner mig så inspirerad. Tänker att det vore trevligt att ta med sig datorn till farmor någon gång och bara sitta och skriva, för hennes hus och hennes berättelser som jag får höra femtioelva gånger på raken är alltid så inspirerande.
Jag börjar tänka på vår filosofiska minut igen. Det där djupa samtalet om livet, och om allt som händer oss är förutbestämt eller bara tillfälligheter. Var det ödet att farmor träffade farfar och att pappa träffade mamma och att just jag blev till? Är det ödet att jag träffat alla människor jag träffat hittills och vilka kommer stanna och vilka kommer gå som de man gick tillsammans med på dagis men nu inte minns namnen på? Kan inte släppa ämnet, blir plötsligt så förvirrad och känner att jag verkligen måste skriva av mig och reda ut alla frågor. Problemet är bara att jag inte har några svar.
Är allt som händer oss förutbestämt, bara ödet eller en massa tillfälligheter?



RSS 2.0