EPILOG: + Through The Storm +

31 december 2079 kl. 23:07, London.

Jag rättade till glasögonen på min nästipp och såg på min son som nu hade vuxit till sig och blivit en stor ung man. "Could you read this for me, Finnian?", undrade jag och pekade på en viss artikel. Det var en dödsannons, och inte vilken som helst. 
"Sure, daddy." Finnian harklade sig lågmält och börajde läsa högt. "Harold Styles and his wife, Nancy, died sunday after a long battle with sickness. A private memorial was held by their family. They will both be greatly missed, and always remembered by their children and friends." Han såg upp på mig. "Dad, you're crying."
"Oh am I? No no, I just got something in the eye.." Jag drog med fingret under ögat och insåg att jag nog fält en tår eller två trots allt. "Luckily, they died together", log jag bakom tårarna. 
"I miss them." Finnian tog min hand i sin.
"We all do, my son. We all do."
"Here's your medicine, dad", sa Stina och satte ner ett glas vatten och en burk piller framför mig på bordet. Jag suckade.
"Do I really have to?"
"Yes you do."
"She's right", sa Finnian. 
"I don't want to", sa jag surt. 
"If not for you, then do it for Jolie. You know she would've wanted you to."
"Yes do it for mom." Finnian nickade instämmande. 
"Chopp chopp, it's time to go out soon so take your medicine now."
"Well well, okey then..." Jag la pillret på tungan och lyfte försiktigt upp vattenglaset och svalde pillret med en stor klunk. Jolie hade insjuknat under sommaren och lämnade mig kort därefter, och jag saknade henne så mycket. Jag var så ledsen över allt hon skulle missa. När våra barn fick egna barn, deras bröllop och allt det fina här i världen. Nu fick jag uppleva allt på egen hand eftersom hon inte längre fanns med oss. Nu var hon någonannanstans tillsammans med Harry & Nancy. Men en vacker dag skulle vi återförenas igen.
"Time to go outside and watch the fireworks!", ropade Stina och alla gäster började dra sig utåt på altanen. Både Finnian och Stina hjälpte mig ut då benen inte fungerade lika bra som de gjorde när jag var yngre.
Jag satte mig på trappan till altanen och såg på Niall som stod där i trädgården och förväntansfullt kollade upp mot himlen för att se fyrverkerierna. Det kändes skumt att se honom utan Jolie, och jag förstod att det måste kännas ännu konstigare för honom. Istället stod nu Finnian där och kollade med honom. De var precis lika tighta nu som när han var liten, bara det att Niall inte längre kunde lära honom fotbollstricks eller göra andra saker som krävde fart och muskler. Jag var så tacksam över att Niall hittade mig den där kvällen i Tottenham. Jag vågade knappt tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut nu om jag inte träffat honom. Skulle jag ens fortfarande vara vid liv då? Troligtvis inte.
Det var knappt fem minuter kvar till tolvslaget och jag var absolut redo för ett nytt år. Så många bra saker hade hänt det senaste året. Jag hade äntligen gift mig med min fantastiska man, jag jobbade som polis vilket var min stora dröm, och jag & Ian hade stora planer på att skaffa barn inom en snar framtid. Livet kunde inte bli bättre än såhär just nu.
Jag lyfte upp min dagbok som jag hade börjat skriva i tidigare idag, klickade pennan och fortsatte:

"and then you meet one person
and your life is changed forever."

Jag stängde igen boken, lämnade den på trappen och gick fram till Niall. Klockan slog midnatt och alla möjliga färger sköts upp på himlen och bildade fantastiska mönster.
"Happy new year!", ropade alla i kör, och jag kramade om min fina familj.
"Happy new year!"

Förlåt för att epilogen kommer så sent. Kanske har mitt undermedvetna inte velat fullständigt avsluta novellen, eller är det bara jag som varit my lazy self. Troligen båda. Kanske inte så jättestorslaget avslut, men kände att jag ville ha något lätt och litet men ändå lite meningsfullt liksom. Hade jag skrivit TTS nu så hade jag nog gjort den lite annorlunda. Gått lite mer på djupet istället för att ligga och flyta på vattenytan. Den skulle ha blivit hemsk men det skulle också fått en att uppskatta de bra stunderna mer. Men jag vill tacka er alla för att ni följt mig genom denna långa resa, trots alla pauser mitt i allt och trots dålig uppdatering eller långtråkiga kapitel. Tack tack tack! Tack för alla fantastiska kommentarer ni ger mig, tack för all kritik. Tack till den handfulla skara som fortfarande kikar in här varje dag fast det knappt finns något att se längre. Tack för att ni är såna underbara läsare som fått mig att inse vad det är jag brinner för och vill göra i livet.
Jag tänker på er varje dag och känner en sån stor uppskattning och tacksamhet. Ni är bäst! Ofta önskar jag att jag aldrig lämnade bloggen, för när Directionery låg på topp så mådde jag som bäst. Men nu räcker tiden knappt till och jag får prioritera annorlunda tyvärr.

Men om intresset fortfarande finns på att jag ska fortsätta skriva på TFW, även om jag så har typ 3 läsare så kommer jag fortsätta skriva, men uppdateringen lär nog ändå vara lite gles men ska försöka hitta mer tid. För jag vill fortfarande skriva, det är typ som terapi för mig haha. Och övning ger färdighet, och det är ju klart att jag vill ha det. Så vad säger ni, ska jag fortsätta skriva om Charlie och hennes liv eller vinka hejdå till bloggen? 
Puss & kram, fina ni! 

Chapter 55 - Through The Storm (Last Chapter)

Previously:
"How much do you love your fans?" läste Niall. 
"This is a question that I know exactly how to answer", sa jag. "I think I speak for all of us, when I say that we love you just as much as we love our families, kids and friends. You're all our friends. You've been there since day 1, and you're so supportive and you all have done more for us than we could ever ask for. We love you from the bottom of our hearts and if we could, we would marry you all. But I've heard that's illegal."
Publiken skrattade och gjorde 'aww'-ljud, och vi skickade slängkyssar till alla. 
"Great answer, Harry!", instämde killarna. 
"Now let's sing a song, shall we?" Louis flinade.
"Here is; Kiss you!" Zayn slängde iväg mikrofonstativet och låten kickade igång.

[bild kommer]
14 Augusti 2026, kl. 16:04. Hounslow Central, London.

"How's it going?", frågade Ruby och slog sig ner bredvid mig. Jag satt vid köksbordet med en massa bilder framför mig och försökte skissa fram nya idéer till höstens klädkollektion.
"Naah", sa jag med en uttråkad ton och flyttade runt bilderna i olika kombinationer. "I really wanna go for orange and grey this fall, but I feel like big sweaters and stuff are so basic. Maybe I should go more for shirts and some sort of thicker blazers, yeah I think that would be a hit."
"Sounds great to me", log Ruby. "But I really like that one. You should make something out of it, just make it a bit shorter and fold up the sleeves or something."
"Great idea, Rue. Thanks!"
"I'm home!", ropade Harry från hallen och stängde ytterdörren efter sig. "I brought some coffee for you ladies!"
"What did'chu bring me, daddy?", frågade Eliza, vår dotter. Hon var nu fyra och ett halvt år gammal och i sin värsta trotsålder just nu. Namnet hade hon fått efter Rubys och min mormor, Elizabeth.
"Pineapple juice, of course. Your favorite!"
"No candy?", hörde jag Eliza säga besviket.
"Eliza, no candy on a tuesday, you know that", sa jag, och hon kikade in i köket och gav mig världens valpmin. "Oh please", sa hon och grimaserade åt mig.

 Everything about Ashley and Mary-Kate Olsen | via Tumblr

"If I asked uncle Niall, he would give me candy."
"No, darling. Not on tuesdays." Jag lät henne hoppa upp i mitt knä.
"Yes he probably would", sa Harry och skrattade. "But that's just because he can't stand your puppy eyes. But in this family, there's no candy until saturday." Han ställde ner kaffemuggarna på bordet och öppnade Elizas juice så hon kunde dricka den. 
"When do you finish work, mom? I wanna play."
"Within an hour, but then we're going to see the others for dinner."
"Ughh I don't wanna dinner, mom."
"But then you will get to see your friends? Toby and Hadley will be there, Isobel, Deborah, Riley and Lucas...?" Jag strök henne över huvudet.
"I don't wanna play with Riley and Lucas. They're just teasing me because I'm short and can't do all that they can."
"I'll tell them to be nice. Don't worry", sa Ruby och flinade åt Eliza.
"Oh, I forgot to tell you. Niall and Jolie got a son today!"
"My god! Did they? I gotta text them and say congratulations!"
"No need to, Niall said they'd try to come to dinner tonight and show him up. His name is Finnian."
"Finnian? Wow, excotic." Ruby nickade.
"I think it's irish." Harry sippade på sitt kaffe. "Maybe we should ask Niall for babynames next time we get one?"
"Can I have a sister then, mom? I don't like boys. They're mean." Eliza kravlade sig över till Rubys knä då hon inte fick tillräckligt med uppmärksamhet av mig för stunden.
"Not all boys, honey? Do you think dad is mean? Is Niall mean?" Jag la ifrån mig pennan och såg på henne.
"But mom they're old. And already taken so I can't be in love with them."
"So you're telling me that you don't love me, Eliza?" Harry tog sig för hjärtat. "You just broke my heart. Now daddy is sad."
"Sorry dad. But you love mom. I guess I'll have to wait for Finnejan to grow up."
"Finnian, honey." Jag log mot henne.
"Whatever."
"Are you sure that you're ready?", frågade jag och hjälpte Jolie ut ur bilen.
"Yeah, I'm just a bit tired. But it's only dinner, so I'll handle it."
"You're such a strong woman. That's why I love you, Jo."
"I love you too", log hon och lyfte upp babysitsen som Finnian låg och sov i. Han var en sån lugn liten bebis och hela förlossningen hade gått otroligt snabbt och smidigt. 
Man kunde höra de andra på baksidan av trädgården, och jag var så spänd på att få visa upp vår lilla skatt. Vi var sist i gänget att få barn, om man inte räknade med Stina då, men henne hade vi ju aldrig skapat. Hon var en skatt vi blev givna, men jag var minst lika tacksam för henne i familjen. 
"Oh I'm so excited, can I see him?", viskade Nancy när vi rundade hörnet. 
"Of course", sa jag glatt och gestikulerade mot Jolie. Nancy hukade sig försiktigt till Finnians nivå och såg på det lilla knytet med kärlek i ögonen.
"Is that Finnejan?", frågade Eliza som nu kommit springandes mot oss.
"Yes this is Finnian, darling", sa Nancy lågmält. "Do you remember being this tiny? He's supercute, isn't he?"
"Yeah", sa Eliza och nickade.
"Oh look, he's awake!" utbrast Nancy, och jag såg ner på Finnian som gäspade stort och kisade mot oss. 
"Maybe he wanna come to daddy", sa Jolie och ställde ner babysittsen. Jag knäppte loss honom och lyfte försiktigt upp honom i min famn, och alla samlades runt oss och beundrade vår fina lillkille.
Han hade redan en massa hår på huvudet, och jag kunde knappt vänta tills den dag han skulle växa till sig så vi kunde lira fotboll på gräsmattan och gå på matcher ihop som jag och min pappa brukade göra när jag var liten.

"Niall, will you play football with me and daddy later?", frågade Toby, Louis son, när jag klev in i vardagsrummet där han satt och spelade tevespel med Riley och Lucas som inte verkade förstå så mycket av vad spelet gick ut på.
"Sure", log jag. "Where's Hadley by the way?"
"Oh she's playing with Isobel and Deborah."
"Not Eliza?"
"I don't know where she is." Toby ryckte på axlarna.
"Oh, okey." Jag gick upp på övervåningen och kikade, och där i ett rum satt Eliza och prasslade med en chipspåse.
"Hey potato chips come out I want to eat you!"

Pictures »Trendhure.com - inspiring animated gif picture on Favim.com

"What are you doing, Eliza?", frågade jag. "Where did you get those?"
"I found them in the kitchen."
"I think they're for after dinner."
"But I want them now", gnällde hon och skakade på påsen.
"Okey, one chips, but don't tell mom and dad, will you?"
"Yeyy!"
Jag öppnade påsen, valde det största chipset och räckte henne det. Hon tuggade snabbt i sig det och sträckte ut handen efter mer, men jag skakade på huvudet.
"Dinnertime!" ropade Ruby, och alla slog sig ner vid matbordet som stod uppdukat på altanen. Det fanns även ett barnbord där alla ungar satt, bortsett från Finnian som antingen låg och sov i babysittsen eller ammades i Jolies knä. 
"So, Josefine, are you gonna tell them?", frågade Louis och tog Josefines hand.
"What? What are you going to tell us?", frågade Zayn nyfiket.
"Can we have a drumbeat?" Louis såg på Harry som började trumma på bordet.
"WE'RE GETTING MARRIED!"
"Oh congratulations! So many good news in one day. First Finnian, and now my best friend is getting married. Can't get better, can it?" Harry, samt alla vi andra, applåderade. "Now we're just waiting for you two", flinade han och kollade på Stina och hennes pojkvän, William. Hon himlade med ögonen och skrattade.
Det kändes så himla bra att vi alla satt här samlade idag. Alla kompletta små familjer som en enda stor. Ett team. Jag hade inte kunnat önska mig mer fantastiska människor i mitt liv, och ännu hade vi många år framför oss att spendera tillsammans. Tänk så många resor och allt som vi skulle kunna hitta på tillsammans. Kanske borde vi alla skaffa ett gemensamt sommarhus i något varmt land? Hur mysigt vore inte det?
Alla högg in på maten, och då och då gnällde Finnian lite men han blev genast gladare när han fick gosa i min famn. Innan jag träffade Jolie hade jag aldrig kunnat se mig själv som en pappa. Tanken på barn existerade inte ens då. Men aldrig hade något kännts så rätt som att dela på lilla Finnian med mitt livs kärlek och låta honom växa upp med världens tightaste släkt. För jag såg verkligen dessa vuxna människor som mina systrar och bröder, och jag hoppades innerligt att Finnian skulle känna detsamma för deras barn när han blev äldre. Det här gänget kunde tillsammans klara allt. Det hade vi bevisat så många gånger nu. Vi kunde klara precis allt, genom vilken storm som helst.
20 maj 2079, kl. 18:36. Utkanten av London.

"Wait for me, my dear" sa jag och försökte få fäste med kryckan i gräset. Det var något fuktigt, vilket gjorde det svårare att ta sig upp för kullen än vad jag föreställt mig. "I'm not as fast as I used to be in young days."
"I'll always wait for you, Nancy." Harry sträckte sig efter min hand då han kommit snäppet högre upp i backen, men jag vågade inte förlita mig på att han var stadigare än min egen krycka. Han var inte heller i samma form som han brukade. Hans rygg var något krökt och han hostade med jämna mellanrum, och värre blev det när vi skulle upp här. Lungorna var inte lika med på leken.
"Oh we don't have time for such nonsense? Maybe we should've asked them to come with us? I don't feel like collapsing here", klagade jag.
"Ask who?"
"Caren and the other workers at the retirement home? Caren is sweet, I like her. She reminds me of Eliza."
"I didn't tell her."
"Tell who?", frågade jag denna gång, smått förvirrad. "Eliza?"
"Caren. That we were going here..."
"So you're telling me that we escaped? Harold, why didn't you tell them?! What if we die here?!"
"I'm sorry, Nancy. But they wouldn't have let us go", flåsade han och nådde äntligen toppen av kullen.
"I think this is a very bad idea, Harold Edward Styles", gnällde jag och nådde toppen jag med. "If they find us, I will tell them that you forced me to go here!"
"Nancy, calm down. We can go home whenever you feel like it. Just enjoy life for a moment, okey?" Smilgroparna växte sig större i hans ansikte, och trots alla rynkor som tillkommit under åren så var han lika bedårande vacker som alltid.
"Okey, I'm sorry..." Jag rättade till glasögonen och blickade ut över vattnet och träden och allt det fina som fanns framför oss. Solen var påväg ner, och jag drog ett djupt andetag och njöt av den friska luften. 
"I'm sorry that we're too old to make it to the US. I really wanted to take you back to that hill we visited when we went on a roadtrip with Ricky and Phil. I promised you to." Harry såg ledset på mig.
"It's alright, dear. I like it here, it's beautiful. It's our home."
Harry hostade samtidigt som han nickade instämmande. "You're right, sweetie." Han smög in sina armar runt min midja, och jag lutade huvudet mot hans axel. Den var något benigare nu, men hans kropp kändes fortfarande som hemma för mig.
"I take back what I said earlier. It would be a wonderful death to die here, with you by my side."
"Yeah, we lived a wonderful life, and I can't wait to spend the rest of our infinity together wherever you go when you're dead. But hopefully we'll get new bodies, because I'm really tired of my lungs, and my back really hurts."
Jag skrattade mjukt åt hans tanke. "I can't believe that we made it. We've been through so much. Meeting you was the best thing that ever happened to me."
"Meeting you, loving you and marrying you was absolutely the best. And Eliza was our blessing. Losing you was the worst. I remember wishing for one thing, and that was to grow old with you. And I'm so blessed that I got to do that. I'm so happy that you never chose to leave me."
"Aww, and I'm happy that you never left my side, Harold." Jag pussade honom på kinden.
"Why would I leave, dear? I once promised you that whatever happens, I will stay with you through the storm. And I kept my promise."
"Yeah, we really can make it through it all."
"Through the storm, my dear", nickade han instämmande.
Jag såg på honom med ett leende på läpparna. "Through the storm."

Och det var sista kapitlet av TTS, mina damer och herrar! Nu återstår bara epilogen, och sen släpper vi tvillingarna och deras äventyr för evigt och återgår till TFW. Kommer ni sakna dessa karaktärer lika mycket som jag? Vilka har varit era favoriter? Vet att jag varit dålig på att fixa karaktärsbeskrivningar och sånt som ni önskat, men ska försöka bättra mig när det gäller TFW i alla fall.

P&K!

Chapter 54 - Back on tour

Previously:
"I couldn't just leave you there, could I?" 
"I owe you big time."
"You don't owe me anything." Han flyttade närmare och la försiktigt sin arm om min midja. "It's late. We should sleep. I guess Hadley will wake up soon."
"You're probably right." Jag nickade. "Goodnight, Louis."
"Goodnight Josefine."

[bild kommer]
20 juni 2020, kl. 13:16. O2 Arena, London.
 
"Niall, do you have a sec?", frågade Chris.
"Sure", sa jag och ryckte på axlarna och kom fram till honom. Han höll på att spänna fast alla läktardelar i varandra, och jag satte mig på knä och hjälpte till. Idag skulle vår turné äntligen dra igång, och vi hade varit på ett tiotal intervjuer under morgonen. Allt skulle vara klart, samt att genrepet skulle vara genomfört, innan klockan 6, och konserten skulle börja en timme efteråt. Perrie och hennes tjejer skulle vara förband idag, och de stod just nu och gjorde sångövningar bakom scenen.
"Are you excited?" Chris log mot mig.
"Of course I am. But really nervous. It feels like I haven't been on stage for a long while now."
"You'll be fine. The fans still love you."
"I know. Their support means everything to me. But Jolie and Stina will be in the crowd and they haven't heard all the songs, and I mean, I've written most of them so of course I am nervous. What if they won't like them?"
"You're crazy. They will love them! You're an excellent songwriter, Mr Horan."
"Thanks." 
Grabbarna kom ut på scenen, och jag satte mig på en läktardel och tog upp min vattenflaska.
"How's it going?", frågade Louis. Han var på sprudlande glatt humör, och det smittade tydligt av sig på de andra.
"Good, I guess" sa jag.
"Great!" Louis slog sig ner på scengolvet.
"Have you seen our outfits for tonight's show? Lou has done it again, I must say. We're going to look fabulous!" Harry flinade och drog en hand genom sitt lockiga hår. 
"Yeah, and we got new shoes too! Perrie hasn't seen them yet, but she's going to be jealous, I can tell." Zayn skrattade.
"Nice", nickade jag. "But isn't it sad? I mean, soon we will be the new Backstreet Boys or Westlife, and our fans will realize that we're getting old and they will stop listen to our music. And then, everything will be over for us?"
"What are you talking about, Niall?", sa Liam och skakade på huvudet. "Our fans will stay with us forever. No matter if we produce good music or nothing at all. They will be there, and they will remember us just like we remember them. Backstreet Boys and Westlife may not be bands anymore, but people haven't forgotten about them. And maybe in a 100 years, people will have forgotten about us, but so what? Why not make the best of our lives?"
"Liam is right", instämde Louis. "And it doesn't matter if this would be our last tour. We all have money so we won't need to work for another second in our lives. Instead we can spend time with our families, watch our kids grow and learn, spend time on our other hobbies. Niall, you can play golf fulltime, Zayn can make art, Liam can go fishing, and Harry... Well, Harry can just be Harry."
"Yeah. Our fans will stay either way. And they know we're getting older. They know that we have kids, are getting married and so on. But so are they. Our oldest fans are probably our age by now, and our younger fans will be there one day too. Nothing to worry about, really." Zayn log.
"You're right. I'm sorry."
"It's alright, mate. We all worry sometimes."
"Yeah, and most importantly; no matter what happens, we will always have each other." Harry kom fram till mig och la en arm om mina axlar.
"Group hug, guys", sa Louis, och alla samlades i en enda stor björnkram.
"I'm so tired", sa Perrie efter att ha ammat klart Deborah.
"I understand. It must be hard to be a mother, to a baby, and then have to go out on stage and perform when all you want to do is sleep."
"Exactly. But wait 'til you get there. You'll love it."
"Lucky me, I'll never have to sing on stage the next second. I'm neither a musician nor a good singer." Jag flinade och tog emot Debbie. Hon slöt ögonen och sög på sin lilla napp, och jag strök henne över huvudet.
"Thank you for watching the kids during the concerts." Perrie räckte mig även Isobels ryggsäck som innehöll leksaker, hörselskydd, frukt och allt som nu kunde gå åt.
"No problem, Perrie. Isobel is my best friend, and I'm sure that Deb will be too."
Perrie log och nickade instämmande. "Well I gotta go, but I promise to wave at you from the stage."
"Thanks. Break a leg!"

Med Deborah i famnen och Isobels hand i min så gick vi ut på scenen. Det var insläpp om en halvtimme, så snart skulle jag och barnen sätta oss på de platser vid sidan av scenen som var reserverade för oss.
"Nancy, I'm such a bad mother!", utbrast Ruby. "You gotta help me!"
"Calm down, what's wrong?"
"What do you think is wrong?! I only got one kid in my hands and I have two!" Lucas sprattlade med benen och försökte vrida sig åt alla möjliga håll för att komma ner på marken igen. Barnen hade precis lärt sig gå och deras största hobby var nu att tulta omkring på sina knubbiga små ben på egen hand. Riley var expert på att försvinna iväg, han var en riktig liten äventyrare. Men för Ruby var det förstås väldigt jobbigt, speciellt när han försvann ur syn. 
"Okey, I'll find him. Here, take Deborah. Isobel can watch Lucas, and I'll go look for Riley."
"Thank you thank you thank you, Nancy!"
"No problem", log jag.
Jag gick bakom scenen och letade under varenda pryl och möbel, ropade och lockade och allt vad jag kunde komma på. 
"Riley? Riley, baby? Where are you?" Jag böjde mig ner för att se bättre. "Come to aunt NayNay, Riley."
Jag hörde ett litet skratt i fjärran, och när jag följde rösten så hittade jag honom sittandes under en stol i en av korridorerna. Han hade hittat godis någonstans som han nu satt och stoppade i munnen, men eftersom han lyckats tappa dem på golvet på grund av sin obalans så var de alldeles dammiga. Jag satte mig på huk och lyfte upp honom, blåste bort smutsen från godisarna och gav dem till honom igen.
"You like adventures, huh? Your mother is going crazy because you were gone? Momy couldn't find her little Riley. Don't run away from her again, will you?" Jag pussade honom på kinden och började gå tillbaka mot scenen. Liam kom mot oss och slet i sitt hår i ren frustration.
"Did you see him?! Oh god, you found him! Thank god!"
"Calm down. He just went for a little walk and found some snack on his way." Jag flinade och gav honom ungen.
"You'll get it when you have one. Kids are dangerous!"
Halva konserten hade redan gått, och fansen var som galna över både Little Mix-tjejerna och oss. Alla var på bättre humör än någonsin, de klämde i för kung och fosterland i alla låtar och viftade med skyltar, ballonger och allt vad de nu hade.
"I think it's time for a little Q and A, my friend. Don't you think?" Louis la sin tyngd på min axel när jag satt på en av läktardelarna. Fansen jublade och höll upp sina telefoner för att filma, och jag nickade glatt till svar. "Q and A it is!"
"Okey, first question. Zayn, will you read it for us?"
"Sure. What is the best thing that has ever happened to you? Louis, you go first."
"The best thing... Oh, that's a hard one. We've been through a lot of stuff, but I think I'll say... When we went to Ghana in Africa and got to team up with Comic Relief to help raise awareness for good causes. It was so emotional yet so amazing to meet the kids there and to let them be in our video for One Way Or Another. I don't think I've ever cried that much, but also felt so good to know that my money actually goes to something worthy? Red Nose Day was absolutely the best. How about you, Niall?"
"I'd say the day we became a band. If it weren't for Simon, we wouldn't be here today and I'm forever grateful. He gave us all of you, and he gave me my four brothers. My best friends for life." Publiken skrek av glädje och Niall log med tårar i ögonen.
"Beautiful speech, Niall", sa Liam. "I must say that the best thing that has ever happened to me, was probably finding my way back to the love of my life, Ruby Jay. She's the most amazing woman I've ever met and she's been my best friend since I learned how to walk. Losing her was the worst part of my life, and having her back was simply the best. We've been through quite a journey, and now we're both parents, and I agree we're a bit overprotective, but we'll be alright. And I love that woman to death. So my answer is, simply put, Ruby. What is your answer to the question, Zayn?"
"Becoming a father, easy. Everyone who has kids will always remember the first time they met them. It's so amazing to see how something you created, sorry, can grow and learn stuff just like you all have done. Meeting Isobel was the best day of my life, and sure, she can't hear a word that I'm saying, but she still means the world to me and she knows it. And meeting Deborah was like living it all once again. Totally amazing! And I will help them to grow into those creative strong women and see them become as wonderful as their mother. Perrie, Isobel and Deb are the princesses of my life."
Jag tog mikrofonen ifrån Zayn och harklade mig tyst. "Now it's only my answer left, and to me, the answer is easy too. Music has always been my passion, but I have one bigger passion in my life; and that is loving my Nancy. As you all know, we got married two months ago and we spent, probably the best time of our lives, in Greece and I couldn't be more thankful for having her in my life. So that's my answer. Next question!"
En ny fråga dök upp på screenen, och Liam läste högt. "Oh, this is a question for you, Louis. 'Is it true that you're dating someone new? In that case, who?'"
Louis ställde sig upp. "You're asking such personal questions, but I can't do anything but stay true to you. Yes, I'm dating. I've been seeing this girl, for like, two months now and she's amazing. And her name is Josefine, and I promise that you probably will see more of her in the future."
"How much do you love your fans?" läste Niall. 
"This is a question that I know exactly how to answer", sa jag. "I think I speak for all of us, when I say that we love you just as much as we love our families, kids and friends. You're all our friends. You've been there since day 1, and you're so supportive and you all have done more for us than we could ever ask for. We love you from the bottom of our hearts and if we could, we would marry you all. But I've heard that's illegal."
Publiken skrattade och gjorde 'aww'-ljud, och vi skickade slängkyssar till alla. 
"Great answer, Harry!", instämde killarna. 
"Now let's sing a song, shall we?" Louis flinade.
"Here is; Kiss you!" Zayn slängde iväg mikrofonstativet och låten kickade igång.

"Oh, I just wanna take you anywhere that you'd like
We could go out any day, any night
Baby, I'll take you there, take you there
Baby, I'll take you there, yeah"

Förlåt för halvdant kapitel, och förlåt för att jag inte uppdaterat på ca 2 månader, men jag har haft så himla mycket annat för mig och nu är det sommar och jag försöker spendera så mycket tid jag kan med vänner och i solen, plus att jag jobbar och grejer så det är svårt att hinna med allt.

Nu är det i alla fall 1 kapitel kvar, och sen är det dags för epilog och sen är TTS slut. Helt jäkla slut. Hur sjukt är inte det egentligen? Tur att jag har TFW att gå tillbaka till då i alla fall, är så jäkla pepp på den storyn alltså!! Hoppas ni är peppa ni med! :)

Nu är det så att jag inte kommer kunna uppdatera förrän i juli dock. Jag åker ju till Göteborg på tisdag, för att se ONE DIRECTION (:D) såklart, och dagen efter drar jag till min syrra och stannar där tills den 5:e. Ska vara supernanny åt mina små pojkar nämligen, och kommer då inte kunna ha tillgång till dator. Men jag tänker att jag skriver de sista kapitlen för hand då jag vet precis hur jag vill ha dem, och sen renskriver jag så fort jag kommit hem igen och så återgår vi till TFW. Okej? Okej.

Ha det gött, och kanske ses vi på konserten! :) 

Chapter 53 - A Date

Previously:
"Have I told you that I love you?" Jag såg på Harry med tårar i ögonen för kanske femtioelfte gången idag. Innerst inne längtade jag väldigt mycket åt att få dela något så fantastiskt som en liten människa tillsammans med Harry, men just precis nu var bara inte rätt tid. Jag ville ge vårt framtida barn allt jag kunde. Jag ville vara hundra procent redo att bli en bra mamma.
"Yeah I might have heard it sometime, but I wouldn't mind hearing it more." Han tog min hand i sin. "Cheers for us and our future alien." 

[bild kommer!]
Jag granskade mig själv i familjen Styles hallspegel för säkert miljonte gången. Jag hade gjort en naturlig sminkning, bar en lila, söt topp och tighta jeans. Mitt hår var utsläppt och nytvättat och hade därför världens volym. Vanligtvis brukade jag känna mig riktigt snygg såhär, men just nu var jag så nervös så jag visste inte ens om jag tyckte att jag såg okej ut. Tänk om Louis inte skulle dyka upp? Tänk om han ändrat sig? Jag menar, vem var jag i jämförelse med hans förra tjej? Hon var ju liksom modell, och känd? Och vad var jag? Jo, en blyg och annars alldeles vanlig tjej som föredrog att stå bakom kameran. Skittråkig alltså. Och hur skulle jag beté mig? Skulle jag skaka hand eller krama om honom eller-
Det plingade på dörren, och jag rycktes tillbaka till verkligheten.
Jag väntade några sekunder så han inte skulle tro att jag stått och väntat i hallen, vilket jag faktiskt hade, men sölade heller inte så mycket att han skulle hinna ändra sig och gå.
När jag öppnade så stod han där med en stor bukett ljusrosa rosor, och jag kände hur mina kinder färgades röda.
"Good evening, Jose", log han och räckte över blommorna. Jag hann precis tacka och ta emot dem innan han omfamnade mig i en kram, och något nervöst kramade jag honom tillbaka. Han luktade riktigt gott, men de förvånade mig inte. Han måste ju ha råd med de dyraste parfymerna som finns.
"Good evening."
"You look gorgeous tonight."
"Thanks, handsome", log jag generat igen och tog min skinnjacka som hängde på kroken och följde med Louis till bilen. Han var riktigt stilig i sin ljusblå skjorta och tighta byxor.
"I heard that you like taco, so I thought I should take you to Taco Bell. I know it's not very fancy, we could go somewhere else if you'd like. I eat everything, so."
"Taco bell sounds amazing", nickade jag och Louis sken upp.
"Okey then."

Jag skrattade åt Louis skämt återigen. Han var så himla rolig, och hans skämt verkade komma helt naturligt. Han var så himla spontan och gullig och fantastisk så det fanns inte.
Jag började nästan bli på gränsen till proppmätt, för Louis hade köpt oss världens godaste burritos, plus cheesy topped fries och salsa nachos.
"I really enjoy this", log jag.
"Me too. We should do it again. Maybe it could become a tradition? Taco bell and bad jokes."
"Sounds great to me."
Louis telefon plingade till, och han såg bekymrat på skärmen.
"Oh damn, the babysitter can't make my son fall asleep. He's crying and screaming and all, and she's afraid he'll wake Hadley, my daughter. He's not always like that, but sometimes he just... I don't know, but it's been going on since El left us... I'm sorry, I gotta go."
"Oh, it's okey. Kids always goes first. Go and take care of him."
"Or would you like to come with me? I could make tea and we could keep on chatting when he's fallen back to sleep? I'll drive you home when you want to."
"Eh, okey, sure." Nu kände jag mig plötsligt osäker igen. Skulle jag få träffa hans barn? Redan idag? Tänk om de inte skulle gilla mig? Med Louis hade allt släppt nu och jag kände mig inte lika nervös eller blyg längre. Men att träffa hans barn? Wow...
"Thank you for tonight", sa jag och räckte över pengarna till Cassie, barnvakten.
"I'm so sorry for ruining your date. I just didn't know what to do with him."
"I know, it's not your fault. He's like that sometimes, there's nothing neither you or even I can do about it."
"Oh, okey..." Cassie tog sina saker och såg på mig. "Goodnight, sir."
"Goodnight."
När hon hade gått gick jag upp för att se till barnen, och Josefine följde med mig. 
"Oh my god, she's so cute", viskade hon när vi kollade till Hadley. "She looks like a little angel."
"Yeah", log jag och strök Hadley över huvudet. Sedan gick vi ut ur rummet och in till Toby istället. Han satt vid fönstret och grät, och när jag pratade med honom så fräste han bara tillbaka eller svarade inte alls. Han var den som hade sårats mest när jag och Eleanor separerade, och det gjorde ont i mig att se honom så ledsen. El hade berättat att han betedde sig så hos henne med, men hon brukade bara låta honom vara tills han slutade skrika.
"Toby...", sa jag uppgivet, i ett sista försök att få honom att sluta.
"Let me", sa Josefine och gick tyst fram till honom och satte sig bredvid. "Toby? Hi, my name is Josefine. But you can call me Jose."
Toby såg bara surt ner i golvet. 
"My mom used to make me some hot chocolate when I was sad or angry. Would you like me to make you some hot chocolate?" 
Toby torkade tårarna och nickade sakta. Sedan såg han försiktigt på henne, och hon log snett mot honom.
"Great. But I'll make one for you in one condition, that you give me and your dad a hug first. Can I get a hug, Toby?"
Han nickade igen och sträckte ut armarna för att krama om henne, och när han gjorde det så omfamnade hon honom och strök han över ryggen. "It's going to be okay, you know. You're a good boy and you have great parents."
"Okay", sa Toby och försökte torka tårarna igen. Josefine verkade väldigt bra med barn, speciellt med Toby. Inte ens jag brukade kunna få honom så lugn efter en sån här attack. 
Toby reste sig upp och gick fram till mig för att ge mig en kram också, och jag böjde mig ner och pussade hans panna. Josefine log varmt mot mig, och jag gav henne en tacksam blick.
Sedan gick vi alla tre ner för trappen, och Josefine började fixa varm choklad till Toby som hon lovat. Toby satt i mitt knä och lutade huvudet mot min axel, och jag tror att vi båda iakttog Josefine i hemlighet. Jag trodde verkligen inte att Toby skulle vara så lugn över att jag börjat träffa en ny, men han verkade gilla Josefine. Och det värmde mitt hjärta, för jag gillade ju henne också. Men barnen skulle alltid komma först, och om de inte kom överrens med tjejen jag gillar så skulle jag inte satsa på kärleken. Men det här kändes bra. Allt jag kunde göra var att hoppas på att hon gillade oss alla tre tillbaka. 
Det var ännu en solig och stekhet dag i Grekland. Nancy & jag hade hyrt en liten roddbåt och befann oss nu mitt ute på havet. 
"Aren't you going to join me in the water?", flinade jag.
"No, it's too cold. And I like it up here." Hon plaskade med fötterna i vattnet. 

follow for more ♡
 
"Oh come on, Nanc. You're a real Styles now, and the Styles family aren't pussys."
"I'm only a Styles by name, not by blood."
"That blood is thicker than water is just bullshit so come on in." 
"Harry, no." Hon log.
Jag sträckte mig efter hennes hand. "Help me up then." Hon tog min hand, och då jävlades jag med henne och drog ner henne i vattnet.
"HARRY FREAKING STYLES, WHAT THE HELL?!", skrek hon och slog mig på skämt när hon kom upp till vattenytan igen. 
"Sorry, you looked a bit dry up there", skrattade jag och kysste henne. Hon kysste mig tillbaka och mumlade "I hate you" mot mina läppar.
"No you don't, you only say that because you're mad. I know you too well for that to work on me."
"You're right", sa hon och pussade mig. "Now let's grab some lunch."
Toby's choklad var nu slut och han låg och sov med huvudet i mitt knä. Jag & Louis satt och kollade på tv med låg volym, och klockan hade plötsligt blivit väldigt mycket.
"Maybe I should get going. I can take a taxi", log jag. "Thanks for the date, and for taking me here to see your kids. They're amazing."
"Do you really have to go?"
"It's getting late, and..."
"Please, Josefine? Stay." Något i hans röst och ansiktsuttryck förändrades, och jag kunde inte låta bli att gå med på att stanna. Det var ju vad jag ville egentligen, men jag ville inte tränga mig på. 
"Okey then."
"Thanks."
"No problem." 
"I should probably take him to bed", sa Louis och nickde mot Toby. You can sleep in my bed, I'll take the couch."
"No, please, I'll take it. I can't take your bed." 
"Then at least share it with me." 
Jag blev genast nervös och svalde hårt. "O-okay."

Jag hade fått låna en tröja av Louis att sova i, och nu låg vi på varsin sida av den stora dubbelsängen. Ingen hade sagt något på en stund nu, och om det inte var för att han låg och kollade upp i taket så hade jag gissat på att han sov.
"Thank you", viskade jag.
"What for?", frågade han och såg på mig.
"For saving me. That day, at Daniel's house. I will never forget it."
"I couldn't just leave you there, could I?" 
"I owe you big time."
"You don't owe me anything." Han flyttade närmare och la försiktigt sin arm om min midja. "It's late. We should sleep. I guess Hadley will wake up soon."
"You're probably right." Jag nickade. "Goodnight, Louis."
"Goodnight Josefine."

3 Kapitel kvar och sen är TTS slut. Helt sjukt alltså!
Ber om ursäkt för att det dröjt så, men har haft så mycket annat för mig.
P&K!

Chapter 52 - Honeymoon

Previously:
"Let's go then", log Harry.
"Yeah." Jag satte mig bredvid honom där bak, och han la armen om mina axlar. Medan bilen började rulla så vevades rutan ner, och vi sträckte oss ut och skrek lyckligt: "Mr and Mrs Styles are going to Greece!" och lämnade snart jublandet och applåderna och vinkandena bakom oss för att påbörja vårt första riktiga äventyr tillsammans, nämligen the happy ever after.

bild kommer!
Jag satt och bläddrade mellan låtarna på ipoden medan Nancy snarkade mig i örat. Det återstod en och en halv timme av flygresan, och Nancy hade somnat nästan direkt efter att planet lämnat marken. Men jag förstod att hon var trött, det hade varit en lång men fartfylld dag, och ännu var den inte slut på långa vägar. Jag planerade att vi skulle ta en taxi från flygplatsen till hotellet, och om Nancy orkade så skulle vi gå ut och äta något när vi var framme, annars fick jag väl ta något på hotellet så hon kunde gå och lägga sig direkt.
Jag lät The Smiths låt Asleep spela i lurarna och rättade till Nancys som  höll på att åka ur hennes öra för att hon vred på sig hela tiden. En ögonfrans hade landat under hennes öga som jag snabbt petade bort, och sedan pussade jag henne på pannan. Hon var lite kall, så jag böjde mig försiktigt fram och rotade upp min jacka ur min väska och la den över henne som ett täcke. Ett leende spred sig på hennes läppar, och jag la armarna om henne igen. Min allra finaste Nancy. Nu var hon officiellt verkligen min. Helt och hållet min. Min underbart vackra Nancy Elizabeth Styles. Det kändes lite konstigt att säga Nancy Styles, men jag skulle nog vänja mig rätt snabbt ändå.
Jag tog av mig klackskorna och la ner dem i min handväska och började sedan hjälpa städerskorna att plocka undan tallrikar och annat från bordet. Jolie och Stina svabbade golvet, och Niall & Ed hjälptes åt att städa undan sladdar och plocka undan instrument från scenen. Liam försökte få in tvillingarna i bilen, och Zayn, Perrie och deras barn hade redan åkt hem. Mamma och pappa skulle stanna hos oss inatt, så alltså fick jag mig en liten sovmorgon imorgon som tur var. Det var verkligen behövligt efter denna kväll. Jag kunde knappt föreställa mig hur trött Nancy måste vara som skulle flyga och allt under samma natt.
"Your kids are really cute", sa en av städerskorna, och jag log tacksamt.
"Thanks. I guess they got the looks from Liam." 
"You're a beautiful young lady too, Ruby. I hope your sons will have a great bond, just like you and your sister."
"I hope so too. Do you have any kids?"
"A daughter, yes. I used to have a grandchild too, but she died in leukemia a few years ago." 
"Oh, I'm so sorry..."
"I't okey. I guess God needed another angel, I'm happy that I got to have her for a little while at least."
"Yeah, that's true. Say hi to your daughter from me." 
"I absolutely will", log hon tillbaka. "Now go home and get some sleep, you deserve it, dear."
Jag kramade om henne och bar ut de sista sakerna till det stora köket, sedan tog jag min jacka och ställde mig vid ytterdörren. Mamma och pappa satt bak i bilen med tvillingarna, och Liam kom gåendes mot mig.
"Ready to go home?"
"More than ready", log jag.
"No shoes, I see. Well well..." Han lyfte upp mig och bar mig hela vägen bort till bilen, och jag fnissade tyst för mig själv. 
"Will you do this on my wedding day too?"
"If you skip wearing shoes, then probably yes."
Väskorna kom fort efter att vi landat, och allt hade gått snabbt och smidigt, tack och lov. Nu var vi framme vid hotellet, och det var väldigt flådigt faktiskt. Alla möbler och väggar gick i vitt och havsblått, och det var väldigt stilrent inrett. 
"Name?", frågade kvinnan bakom disken.
"Harry and Nancy Styles", sa Harry, och jag vände mig om för att gäspa. Jag var fortfarande helt slut och kunde knappt vänta tills jag fick landa i hotellsängen.
"Suite 04. Here's your key. You can find it on fifth floor. Breakfast will be served from 7am to 9am, but roomservice works anytime of the day. Any questions?"
"No, I think we're fine. Thank you, madame."
"Well then, have a good night."

Vi tog hissen upp till våning 5 och letade sedan efter vår svit. Den var mycket större än vad jag väntat mig, och till och med ännu mer flott än resten av hotellet, hur det nu var möjligt. 
"Look, what a view!", utbrast Harry när han ställt sig vid fönstret. Jag gick fram till honom och granskade utsikten med honom. Man såg havet härifrån, samt alla palmer som bredde ut sig längs med strandpromenaden. "What do you say about a night swim?"
"Hm..", sa jag tveksamt och mötte Harrys blick. Han såg på mig med världens valpmin som han visste att jag inte kunde säga nej till. "Okey then." 
Vi slängde på oss badkläder, packade ner två handdukar, drog på oss kläder och gick sedan ner mot stranden. Vattnet såg väldigt kallt ut enligt mig, men Harry slängde av sig tröjan och nickade åt mig att skynda. När Harry såg vatten blev han som en femåring, men det var något charmigt i det också.
Jag drog klänningen över huvudet och la den på vår väska, och sedan gick jag fram till vattenbrynet och doppade fötterna. Som jag trott, vattnet var superkallt, så jag gjorde mig redo att springa upp på stranden igen, men det var redan försent. Harry fick tag i mig och drog mig med sig när han skulle doppa sig.

Love

"Oh god why did I agree to do this?!", sa jag och huttrade. 
"Schh it's not that bad, is it?" Harry skakade på huvudet och skrattade.
"It's freezing!" Jag kände hur huden knottrade sig på armar och ben.
"I'll warm you up, come here", log Harry flirtigt och drog mig intill sig. Trots att vattnet var kallt så var hans kropp fortfarande varm. Han böjde sig ner och pussade mig på pannan, sedan näsan, kinderna, mina mungipor och sist men inte minst mina läppar.  
"Still cold, my wife?"
Jag rodnade och såg på honom. "No.."
"Told you. There isn't a problem that I can't solve, my love."
"You're my husband, not a super hero, Harry." Jag fnissade åt honom och han knuffade mig så jag ramlade bakåt i vattnet. "You'll so regret doing that!", skrek jag och slängde mig på honom, men han bara skrattade och lät oss båda hamna på rumpan på havsbottnen. 
"You may be immature but somehow I still love you, you creep."
"You should consider yourself lucky, because I love you back, Mrs Creep." Harry anföll mig och blåste mig på halsen vilket han visste att jag tyckte kittlades, och jag kittlade honom tillbaka i sidan vilket fick honom att gapskratta.
"Okey okey, I surrender! What do you say about having some night snack? I'll pay." Harry log snett och drog upp mig på fötter, och jag nickade instämmande.
Liam låste upp dörren till huset medan jag och mamma knäppte loss tvillingarna och lyfte ut dem från bilen. Lucas gäspade stort i min famn, och jag lät hans lilla hand ta tag i mitt lillfinger när jag bar in honom. Mamma kom strax efter med Riley, och Liam och pappa hade satt sig i köket. 
"Shall I night the kids?", frågade Liam.
"No, I'll do it", log jag och fortsatte upp för trappen så inte Lucas skulle vakna av ljuset från kökslamporna. Mamma tassade efter mig och hjälpte mig byta kläder på pojkarna. 
När vi hade lagt ner dem i sina spjälsängar så satte mamma sig på pallen bredvid Rileys säng. "This reminds me so much of when you were young", log hon med tårar i ögonen. "I used to sit like this, watching you girls sleep. You always slept so heavy, just like Riley, and Nancy we're just like Lucas. I just miss that time so much. Being a mother is the best time of your life."
"I know. I've never felt so... important, like I do now. I want to do everything that is the best for them. I want to be there for them, like you and dad were for me. I want to teach them so much, show them the world, you know." Jag log. "And I love to see that even if they're so young, they already have personalities. Lucas loves music and sleeps the best when I sing him to sleep, and Riley tries to chit-chat all the time, so he's probably gonna be pretty nerdy, like Nancy."
"Aw, how cute. Well, maybe we should let them get some sleep."
"Yeah, you're probably right. They'll wake up at six in the morning anyways, so. And I think I need some sleep too."
Vi satt i hotellbaren och delade på en skål pommes. Jag drack ett glas vitt vin och Harry tog en öl.
"It's so nice to be here, just us two", log jag.
"Yes indeed. It's so relaxing to able to hang out with you without any fans or paparazzis following us everywhere."
"Yeah." 
"But I think Ruby's right."
"What?" Jag såg frågande på honom, och han log snett mot mig.
"I've been thinking about what she said during dinner. Wouldn't it be nice with a little mini-you or me running around? I can barely wait."
"I don't know... I mean, of course I want to have kids, it has been my biggest dream since I was, like, four. But right now? I'm not so sure... I mean, there's so much with my career right now, and you're about to go on a new tour when we get home? I just..."
"Hey, I know you're stressed. And I wasn't thinking about having a baby right now? When we get one, I shall be there with you every single day. It's not just you who's going to be pregnant. We'll go through it together. I want to be there in every single minute of it. From the start of the baby tummy, 'til the first kick and when the baby's born and takes the first steps or says the first word. I want it all."
"Have I told you that I love you?" Jag såg på Harry med tårar i ögonen för kanske femtioelfte gången idag. Innerst inne längtade jag väldigt mycket åt att få dela något så fantastiskt som en liten människa tillsammans med Harry, men just precis nu var bara inte rätt tid. Jag ville ge vårt framtida barn allt jag kunde. Jag ville vara hundra procent redo att bli en bra mamma.
"Yeah I might have heard it sometime, but I wouldn't mind hearing it more." Han tog min hand i sin. "Cheers for us and our future alien." 

Kort kapitel, jag vet, men bättre än inget antar jag. Insåg att jag bara har åtta punkter kvar som jag vill ha med i denna novell, vilket betyder att det är kanske max fyra kapitel kvar tills den är slut. Och då är epilogen inräknad. ALLTSÅ FYRA KAPITEL. HUR SJUKT?! Känns så konstigt att jag snart ska släppa taget om alla dessa karaktärer som yrar runt i mitt huvud dag som natt. Men som tur är har jag ju TFW att gå tillbaka till sen, så det blir ju i alla fall inget hejdåvisesadjöfarväl än på ett tag.
P&K!

Chapter 51 - The Wedding Part 2

Previously:
"I haven't seen you since we graduated! How are you?"
"I'm great. And hey, this is my boyfriend, Kurt!"
"Hi Kurt! Nice to meet you", log jag och skakade hans hand. 
"Nice to meet you too. Kira has talked alot about you. And congratulations!"
"Thanks." 
"Time to go!", tjoade Ruby med Lucas i famnen. "We don't want to miss the party, do we?"

Vi satt kring det stora långbordet, jag & Harry på ena kortsidan såklart, och folk passade på att hålla tal emellan måltiderna.
"Excuse me", sa Harry högt och slog med besticken mot glaset lite försiktigt så det klirrade. "I'd like to make a speech. Thank you." Alla tystnade och såg intresserat på Harry.
"I don't know what I had expected when we went to find Nancy. Maybe an adventure where I played the hero, threw myself over cars with a weapon in my hands, ready to shoot my enemies. Maybe I saw myself tie him to a chair and try to blackmail him to find out where he kept Nancy. Maybe I had expected not to find her at all, or even worse; dead." Han harklade sig. "You have already heard the story about how we saved Nancy a hundred times probably, but you haven't heard my personaly reaction to all of this. That day, when I found Nancy, was the worst of my life. Not because I found her, that was the second best thing that has ever happened to me. The best thing is marrying her. But that day was the worst day of my life, because I'd never seen her so scared, so broken. So tiny and scared of everything and so so broken. I start crying by even thinking about it." Harry pausade för att torka tårarna, och jag tog hans hand i min.
"When the gun was pointed to my head, my whole life passed me by in a blink of second. And the best parts were when I was with her." Han såg på mig. "I thought about how my life could've ended if I got the chance to stay alive, and I thought of what would happen if I didn't. The worst scenarios popped up in my head, and the worst would be if he pointed the gun at Nancy. Because, a life without Nancy, is not a life I want to live. I've said it so many times before, I say it all the time, and I will remind you forever: I love you, Nancy Elizabeth Styles."
Alla applåderade, och jag torkade tårarna och lät Harry kyssa mig. "I love you too."
"I know. That's why we're here today, right?"
Jag nickade och bet mig i underläppen, och Harry satte sig ner bredvid mig igen.
"That was a beautiful speech by my brother-in-law. I'd like to make one too, if that's okey." Ruby satte Riley i knät på sin bordsgranne och såg lyckligt på oss. "Dearest sister, since the first time I saw you with Harry, in the car outside Meredith's house, I knew that the two of you would become something big. You have always been the most caring of us two, and I'm so happy that you found someone to share your love with when I wans't willing to accept it. You're the most beautiful couple ever, and you are always ready to go through fire for each other. Your relationship has been tested many times, but you always go through the bad times, you always make it. I'm so happy for you, Nancy. You were there for me when I was at my worst, and now I want to be there for you when you're at your best... Excuse me." Ruby började gråta, och jag log bakom tårarna åt henne.
"I really hope that soon we'll get to see a little mini-version of you and a little mini-Harry running around at your house, and that you'll teach them everything you can. You are the smartest people I've ever known. Harry, teach them how to sing and bake, and Nancy, teach them how to sew and make them strong, like you. And even though I've already got two babies, you know who to call when you need a babysitter." Hon blinkade åt oss. "Cheers to Mr. and Mrs.Styles, my friends!"
Alla höjde glasen och skålade för oss, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla som satt kring bordet betydde så mycket för mig, och det kändes fantastiskt att Harrys alla vänner nu officiellt också var mina vänner. Jag hade lärt känna en massa trevliga människor som Harry bjudit till vårt bröllop.
"It's time, isn't it?", log Ed och reste sig från bordet. Harry nickade till svars och frågade om han behövde hjälp med något, men Ed skakade på huvudet och sa att han klarar sig bra själv. Han försvann upp på scenen och började fixa i ordning med mikrofonstativet, plockade upp sin gitarr ur fodralet och stämde den och så vidare.
"Is he going to sing for us? Amazing!", sa Kevin, Harrys tatuerare. 
"Good evening, everyone", hälsade Ed i micken. "I hope you're all having a great time, and especially you my best friend, Harry, and your fantastic wife: Nancy. Harry is the best man in this world, and I'm so happy for him. And he's a very lucky guy who has found such a beautiful girl. And tonight, this night is their night. And therefore, I want to sing you guys a song. It's a song I've written myself, and my inspiration for when I was writing it, was you guys. The song is called Thinking Out Loud. Here it goes, hope you enjoy it."
Alla reste sig upp och gick bort mot scenen, och Ed började strumma på sin gitarr. 
"When your legs don't work like they used to before
And I can't sweep you off of your feet
Will your mouth still remember the taste of my love?
Will your eyes still smile from your cheeks?
 
And darling, I will be loving you 'til we're 70
And baby, my heart could still fall as hard at 23
And I'm thinking 'bout how people fall in love in mysterious ways
Maybe just the touch of a hand
Well, me - I fall in love with you every single day
And I just wanna tell you I am..."
Harry tog min hand och drog mig intill sig. Sedan placerade han min andra hand på sin axel och tog tag runt min midja. I samma stund tog Niall över och började spela gitarr, och Ed hängde av sig sin och började dansa med en annan tjej.

Devonne | weheartit.com/SZKLANKA | via Tumblr

"So honey now, take me into your loving arms
Kiss me under the light of a thousand stars
Place your head on my beating heart
I'm thinking out loud
That maybe we found love right where we are"
Harry och jag gungade sakta fram och tillbaka, och Eds vackra stämma och Niall's fina gitarrspel fyllde lokalen.
"When my hair's all but gone and my memory fades
And the crowds don't remember my name
When my hands don't play the strings the same way
I know you will still love me the same"

the desire is uncontrolable

Jag såg på Harry, och han såg på mig.
"What are you thinking? Like, right now?"
"About how lucky I am. To have you. To have... this. To be yours." Jag log.
"You are the best thing that's ever been mine." Harry strök mig över kinden, och jag pussade hans hand.
"I'm so happy that I met you. I can't even think of a life without you in it."
Harrys ögon tårades, och jag sträckte på mig för att nå hans läppar. "I love you."
"I love you."
Låten var slut och alla applåderade, inklusive jag & Harry. 
"Sit down everyone, there are more songs to come. But now the stage belongs to Ruby and Liam." Ed tackade återigen för applåderna och gick sedan ner från scenen, och jag chockades av hans ord. Skulle Ruby & Liam uppträda?
Alla hade dragit fram sina stolar så man kunde sitta och kolla, och jag & Harry satt längst fram. En jollrande Lucas placerades i mitt knä, och Riley fick sitta tillsammans med Harry.
"Hi everyone. Since it's my sisters wedding, I feel like I want to share something too. A speech isn't enough. I want to do something that I don't do very often anymore. Sing. And to my help here, I've got Liam with me and Niall on guitar. So, we're going to sing Feels Like Home by Edwina Hayes, 'cause I'm not as good as Ed on writing my own songs. But I hope you enjoy it, sis."
Jag log glatt åt Ruby, Liam och Niall och tog Lucas händer och viftade med dem i luften så att ett skratt lämnade hans små läppar.
Niall började plocka på strängarna, och Ruby harklade sig lite tyst och förde mikrofonen närmare munnen.
"Something in your eyes
Makes me want to lose myself
Makes me want to lose myself
In your arms..."
Liam tog över.
"There's something in your voice
Makes my heart beat fast
Hope this feeling lasts
For the rest of my life..."
Och sedan sjöng de tillsammans, tvåstämmigt, och tog varandras händer. 
"If you knew how lonely my life has been
And how long I've been so alone
If you knew how I wanted someone to come along
And change my life the way you've done

Feels like home to me
Feels like home to me
Feels like I'm all the way back
Where I come from
Feels like home to me
Feels like home to me
Feels like I'm all the way back
Where I belong..."
Deras stämmor ihop var något av det finaste jag hört, och jag kom på mig själv med att gråta. Harry pussade mig på kinden, och jag lutade huvudet mot hans axel. Det här var verkligen den bästa dagen i mitt liv. Det bästa som hänt mig någonsin. Just nu och här ville jag bara stanna tiden och leva såhär förevigt. Med världens bästa man bredvid mig och världens finaste syster som sjunger för oss. Det kunde inte bli bättre, och jag kunde knappt vänta tills jag fick ge tillbaka på Rubys framtida bröllop och få henne att känna som jag gjorde nu.
"A window breaks down a long dark street
And a siren wails in the night
But I'm alright 'cause I have you here with me
And I can almost see through the dark there is light

If you knew how much this moment means to me
And how long I've waited for your touch
If you knew how happy you are making me
I've never thought I'd love anyone so much..."
Mamma, som satt bakom mig, strök mig över axlarna och viskade att hon aldrig varit så stolt över mig som hon var just nu. Jag la min hand ovanpå hennes och kände hur mitt leende växte sig bredare. Jag var omringad av så många fantastiska människor, många som jag aldrig ens skulle ha träffat om det inte vore för Harry. Jag visste att bröllopsdagen skulle vara den bästa dagen i ens liv, men jag visste inte att den skulle kännas såhär galet underbar. 
"Feels like I'm all the way back where I belong", avslutade Ruby, och alla reste sig upp och applåderade och visslade och tjoade.
"Thank you, Ruby. Thank you thank you thank you", sa jag och kastade mig om halsen på henne när hon kommit ner från scenen. "That was the most beautiful thing I've ever heard. I loved it!"
"Aw, that's nothing. I know you'd do the same for me, NayNay." Hon pussade mig på kinden.
"Yeah, you just forgot the fact that I can't sing..."
"I mean if you could. You would probably make the most fabulous speech instead, or do my makeup, make my dress, I don't know. But you would do everything for me. You have always done that. So now I felt like it was my time to give back."
"I love you, Rue."
"I love you too. Now have fun on your honeymoon, it's almost time to go!"
"But first you have to change clothes, sweetie", sa Meredith. "Ruby, Brianna and I have packed all your things so don't worry, and Eleanor, Perrie and Jolie went shopping and bought you a dress. It's in that room over there." Hon pekade på den mörka trädörren lite längre in i lokalen. "Hurry up, you don't want to miss the flight, do you?"

Jag hade nu tagit på mig den röda tighta klänningen som tjejerna köpt åt mig. Den satt fantastiskt och framhävde verkligen min figur. Jag kände mig nästan ännu finare än vad jag gjort i min bröllopsklänning. Till klänningen bar jag svarta pumps och en svart axelväska där mamma packat ner allt jag behövde för resan, så som pass, plånbok (som hon för övrigt fyllt med lite extra pengar), nycklar, tuggummi, hörlurar, handsprit och allt vad en nu kunde behöva. Jag såg på min spegelbild och drog handen genom håret. Halsbandet med det lilla pappersflygplanet som jag fått av Harry blänkte i lampskenet, och jag la huvudet på sned och tog flygplanet mellan tumme och pekfinger.
Det knackade på dörren, och Josefine stack in huvudet. "Are you ready? They're all waiting for you out there."
"Yeah, I guess I am." Jag tog på mig min svarta skinnjacka och vände mig mot henne. "Thanks for watching our house while we're away."
"No problem, I've told you. I owe you guys big time. Harry, Louis and Niall saved our lives. Saved my life. If it weren't for them, I'd still be there, or maybe even dead. And you mean so much to me, you know."
"Aww!" Jag gick fram till Josefine och gav henne en rejäl kram. "By the way, I know someone who'd like to pick you up tomorrow at 8 pm, at our house."
"Really? Who?"
"Uhm, his name is Louis. Louis Tomlinson? Ever heard of him? Does it ring any bells?", skämtade jag med henne, och hon satte handen för munnen.
"Are you kidding me? Does Louis want to go out with me? For real?"
"Yes, oh my god. He's been checking you out all night and he thought about surprising you tomorrow, but I suppose it's better to warn you first." 
"Oh my, I can't believe it!" Josefine tog min hand. "But now you really have to go, come on!" Hon tog min resväska och drog mig ut ur rummet. Det var helt tomt i lokalen för alla hade samlats ute vid bilen. Det var en stor, flådig limousin som skulle ta oss till flygplatsen. Våra väskor lastades in, och chauffören höll upp dörren. Alla kramade oss adjö och önskade oss en trevlig resa. Mamma bad mig ringa när vi var framme vid slutdestination och Riley och Lucas försökte äta upp mitt ansikte när jag pussade dem hejdå. 
"Let's go then", log Harry.
"Yeah." Jag satte mig bredvid honom där bak, och han la armen om mina axlar. Medan bilen började rulla så vevades rutan ner, och vi sträckte oss ut och skrek lyckligt: "Mr and Mrs Styles are going to Greece!" och lämnade snart jublandet och applåderna och vinkandena bakom oss för att påbörja vårt första riktiga äventyr tillsammans, nämligen the happy ever after.

Whoop whoop! Del 2 är nu ute. Vad tycks? Hade först tänkt att jag kanske skulle avsluta novellen någonstans här, men det är fortfarande några moment som jag ska ske innan jag är nöjd. Så nu vet jag precis hur den ska avslutas, och jag kan meddela att det är ett fåtal kapitel kvar. Så TTS blir cirkus 60 kapitel lång. 
Tack för era fina kommentarer. Tycker om er så himla mycket! 

Chapter 51 - The Wedding Part 1

Previously:
"Ruby, darling. Wake up, dear." Meredith flinade åt henne, men Ruby bara viftade med handen.
"I need sleep. I just realized that this is my last morning to sleep in. I got two babies and a fiancé back home."
Jag knuffade till Ruby i sidan, och alla skrattade. "Drink your coffee and get ready. Your boys are probabaly waiting for you."
Själv kunde jag knappt vänta på att få komma hem och slänga mig i famnen på Harry.

Harry stod framför spegeln och fixade till håret. "I can't wait to see her."
"I know, mate", sa jag och lyfte upp Riley som kröp omkring på golvet. Lucas satt och sov i Niall's knä, och Niall synade Harry uppifrån och ner.
"You will see her, soon. And then you'll see her everyday for the rest of your life. You'll be married!"
"Niall's right. Don't worry", instämde jag. Det knackade på dörren, och Perrie kom gåendes in med Isobel och Deborah.
"Zayn, Deborah is hungry. Could you please take Isobel for me?"
"Of course, babe", sa han och gick fram för att ge Perrie en puss på munnen. Isobel gick fram till Harry och såg upp på honom.
"Do you think he looks good?" tecknade Zayn åt henne, och hon nickade glatt till svar.
"What if she changes her mind?", sa Harry tveksamt.
"Are you kidding me? Are you, Mr. Harry freaking Styles, having a time of doubt? Please, of course she won't! How can you even think that?", frågade jag förvirrat.
"I don't know... I've never felt so insecure. I've been waiting all my life to marry that girl. I just want everything to go right."
"It will. It's gonna be a wonderful wedding. She's probably just as worried as you are. So don't. There's no reason to worry."
Mamma hjälpte mig med att dra upp dragkedjan på klänningen, och min tvillingsyster mötte min blick genom figurspegeln. Hennes ögon var blodsprängda eftersom hon hade börjat gråta av lycka så fort vi kom in i kyrkan. Och folk som trodde att Ruby inte var känslig, - pyttsan heller! Om en halvtimme skulle gästerna komma, och mamma hade räknat ut att kyrkan skulle vara helt fullsatt. Nervositeten fick det att vända sig i magen, men jag tänkte inte vika mig för den. Det här var vad jag drömt om, visst? Och det här skulle ju vara min stora dag. Min tid i rampljuset. Min chans att få känna mig som en riktig prinsessa. Så vad hade jag att oroa mig över? Att Harry skulle ha ångrat sig under det senaste dygnet? Skulle inte tro det. Men det här var så annorlunda i jämförelse med det rampljus jag faktiskt var van vid. Nu skulle allas blickar vara på mig av en helt annan anledning, för nu var jag flickan i höga klackar, prinsessklänning och slöja. Det här var min dag. Min stora dag.
"Don't be nervous, my dear. Everything's gonna go just fine", log moster Meredith och klappade mig lätt på axeln. Jag log tveksamt mot min spegelbild. 
"Do I look okey?"
"Are you kidding me, Nancy? You look fantastic!" Meredith smekte min kind.
"You always look totally gorgeous, Naynay", sa Ruby och kom fram till mig. "And tonight you're more beautiful than ever. For once I will actually admit that you're the better-looking twin."
Jag skrattade och vände mig om för att krama om Ruby. 
"Once again I must say, you look just like you grandma. Elizabeth would have been so proud to see you here today." Meredith kramade om oss båda, och mamma anslöt sig också till gruppkramen.

Ruby hjälpte mig på med klackskorna under alla lager av klänningstyg, och under tiden brast mamma ut i gråt. 
"Mom, please don't cry. You'll ruin my makeup", skrattade jag och drog med fingret under ena ögat.
"I know, I'm sorry. I'll... I just... I can't believe that my little girl is actually getting married today. That you're actually here and I'm here and gets to see it all. Oh my lord, I'm so thankful for you girls."
"I love you, mom", sa jag och pussade henne på kinden. 
Någon knackade på dörren, och mamma gick för att öppna. Det var pappa som stod utanför.
"It's time to get ready. It starts in one minute!"
"Oh my!", sa alla mina brudtärnor i kör. Ruby, Jolie, Perrie, Eleanor och Josefine skyndade sig mot dörren för att göra sig redo att gå fram till altaret. De var så vackra i de röda klänningarna jag valt ut åt dem. 
Mamma kramade om mig återigen, och Meredith önskade mig lycka till. Sedan lämnade de rummet för att gå in och sätta sig i kyrkan. Pappa kom fram till mig och kramade om mig han också.
"You're very beautiful in that dress, dear." 
"Thanks, dad."
"Are you nervous?"
Jag nickade.
"That's good. You should be. But everything's gonna be fine, just don't run to Harry, will you?"
"I promise", flinade jag. "And don't make me fall, okay?"
"I won't, Nancy. I won't."
 
 

Klockorna började klämta och portarna öppnades. Mina flickor gick in och strödde blomblad omkring sig, och jag blev allt mer nervös. Där framme kunde jag se Harry, och jag ville helst av allt bara springa fram till honom, men jag fick inte. Kunde inte. Mina ben var som gelé, jag kunde knappt tro att detta hände på riktigt. Människorna på bänkraderna ställde sig upp och log åt mig. Alla jag kände väl skickade iväg slängkyssar, och jag vinkade till Zayns små töser och Rubys tvillingpojkar som jollrade glatt i mammas och Merediths famnar.
Jag såg på Harry och log med tårar i ögonen, och han mötte min blick med ett hjärtknipande vackert leende.
Känslorna bubblade upp inom mig när portarna öppnades och Nancy och hennes pappa kom gåendes in till den ljuva musiken. Klänningen släpade i golvet, och Spencer höll ett stadigt tag om hennes arm så hon inte skulle råka snubbla. I händerna bar Nancy en stor bukett med rosa och vita blommor, och hon log nervöst åt våra nära och kära tills hennes blick mötte min. Jag kunde se att hon var nära till tårar, men leendet på hennes läppar gick inte att ta miste på. Jag sprack upp i ett ännu bredare leende själv och kunde knappt vänta tills jag fick ha henne här hos mig. Ju närmare hon kom, desto gladare blev jag, och det dröjde inte allt för länge förrän Nancy slöt upp vid min sida och Spencer räckte över hennes hand. Sedan steg han åt sidan, och prästen öppnade munnen för att påbörja sitt tal.
"We have gathered here today to witness and celebrate the wedding of Harold and Nancy. Marriage is the union of husband and wife in heart, body and mind. It is intended for their mutual joy - and for the help and comfort given on another in prosperity and adversity. But more importantly - it is a means through which a stable and loving environment may be attained."
Nancy's blick var fäst vid min, hon kollade inte bort för ens en sekund. Jag log varmt mot henne, och prästen fortsatte sitt tal.
"Through marriage, Harold and Nancy make a commitment together to face their disappointments - embrace their dreams - realize their hopes - and accept each other's failures. Harold and Nancy will promise one another to aspire to these ideals throughout their lives together - through mutual understanding - openness - and sensitivity to each other. This occasion marks the celebration of love and commitment with which this man and this woman begin their life together. And now - through me, God joins you together in one of the holiest bonds. Now it's time for the two of you to exchange your vows." Prästen vände sig mot mig. "Do you, Harold Edward Styles, take Nancy Elizabeth Jay to be your lawful wife, love her, honor and keep her, in sickness and in health, for better, for worse, forsaking all others, keep yourself only unto her as long as you both shall live?"
"I do", svarade jag med tårar i ögonen och såg lyckligt på Nancy. Prästen upprepade samma fråga åt Nancy, och hon började fälla  tårar igen.
"I do!"
Jag tryckte hennes händer lite extra. Under tiden tog prästen fram våra ringar. "This relationship stands for love, loyalty, honesty and trust, but most of all for friendship. Before they knew love, they were friends, and it was from this seed of friendship that is their destiny. Do not think that you can direct the course of love - for love, if it finds you worthy, shall direct you." Han harklade sig. "Harold, please place the ring upon Nancy's hand and repeat after me; Nancy, this ring I give to you, in token and pledge, of my constant faith, and abiding love."
Jag upprepade det prästen sa och placerade ringen på hennes finger, och sedan gjorde hon detsamma på mig.
"Harold, this ring I give to you, in token and pledge, of my constant faith, and abiding love."
"May these rings be blessed as the symbol of this affectionate unity. These two lives are now joined in one unbroken circle. Wherever they go - may they always return to one another. By the authority granted by the creator of the universe, I can now pronounce Harold and Nancy as husband and wife. You may now kiss the bride!"
Jag lutade mig framåt och kysste Nancy passionerat, och alla i kyrkan applåderade och jublade. Nancy slängde sig runt min hals, och jag kramade om henne hårt och snurrade runt henne ett varv. "I love you, Nancy."
"And I love you, Harry."
Jag kysste henne igen och såg sedan på mamma, och hon log stolt och gjorde tummen upp åt mig. Hon hade väntat lika länge som jag på att denna dag skulle ske. Och just nu var jag den lyckligaste mannen på jorden. 
"The party isn't over!", sa Ruby när alla reste sig upp. "Let us now go and celebrate the marriage of Mr. and Mrs. Styles!"
Jag släppte, halvt ofrivilligt, taget om Harrys hand och gick fram för att krama om mina nära och kära. 
"I cried so much", sa Anne och kramade mig hårt. "The whole time! You look fantastic, Nancy! I'm so happy to have you as my daughter-in-law."
"Thanks, Anne. I love you", sa jag tacksamt och pussade henne på kinden. Näst på tur var Stina.
"Heiijj", sa jag på knackig svenska, vilket fick henne att skratta.
"Hej." Hon kramade om mig. "You look amazing. You are jättefin."
"Aww", log jag. "You are jeedefiijn too, Stina!" Jag kramade om henne. "I hope that Harry acted nicely when he stayed at your place."
"Oh, he did." Hon flinade glatt.
Jag fick hundratals kramar av alla jag passerade när vi skulle ut till bilen.
"Congratulations, Mrs.Styles!", sa en röst jag så väl kände igen.
"Kira!", utbrast jag och slängde mig om halsen på henne. "You came, oh my god!"
"You don't think I would miss my best friends wedding, do you?" skrattade hon medan jag försökte torka tårarna som envisades med att lämna mina ögon. 
"I haven't seen you since we graduated! How are you?"
"I'm great. And hey, this is my boyfriend, Kurt!"
"Hi Kurt! Nice to meet you", log jag och skakade hans hand. 
"Nice to meet you too. Kira has talked alot about you. And congratulations!"
"Thanks." 
"Time to go!", tjoade Ruby med Lucas i famnen. "We don't want to miss the party, do we?"

Åh, är så glad över att #Hancy äntligen är gifta! Har velat viga dem så länge nu, haha. 
Tänkte att jag kör på med TTS nu tills den är slut, så jag helt och fullt kan fokusera på TFW sen. Blir det bra? Hoppas det.
Ett stort tack och en massa bamsekramar till alla ni som fortfarande hänger kvar på bloggen trots att den bara står och dammar ibland! Ni är så himla fina allihop. <3

Chapter 50 - Enjoying the Nightlife In Paris

Previously:
"Come on, it's our last night in Paris! We can't come home and having people asking us about how to party in Paris and say that we don't know because 'Nancy didn't want to be hungover on the way home'? Nancy, please! Don't be boring! You only have a few days left as 'Miss Jay', and then you will become a wife and make babies and never have any time for partying again. Trust me, you don't wanna miss this." Jag hoppade upp och ner på stället med sammanflätade fingrar i en tiggande gest framför Nancy som om jag vore fem istället för snart tjugofem. "Please, please, please!"
"Okey", sa Nancy och himlade med ögonen. "Just give me ten minutes to get ready, and then we'll go."
"Great!", log jag.
"But!", avbröt Nancy. "No kissing with hot french boys, okey?"
"What? Nancy, do you seriously think that I'm going to kiss someone just because we're on vacation? I'm engaged? And a mother", tillade jag. "I feel offended."
"Yeah yeah, whatever..."

[bild kommer!]
"Here you go!", sa Phil och ställde ner brickan med fyra glas som var fyllda med någon vätska som lyste knallblått. I glasen låg också citronskivor och isbitar, och de såg väldigt intressanta ut.
Ricky drog sin pojkvän i armen i en gest att han skulle slå sig ner på platsen bredvid honom igen, och Phil gjorde lydigt som han blivit uppmanad till. Vi satt i en mörklila soffa kring ett runt bord inne på en fransk nattklubb. Musiken dånade i högtalarna och basen fick golvet att skaka. En hop av människor var samlade kring baren, och dansgolvet var inte speciellt tomt det heller. Här och var hördes folk skåla på franska och ljudet av klinkande glas. Ruby hade haft rätt hela tiden, jag ville inte missa det här. Nattlivet här fick mig att älska Paris ännu mer. Allt var så fantastiskt, nytt och spännande och annorlunda här, och jag önskade verkligen mer än allt att jag någon gång skulle få chansen att bo här under en längre tid.
"This is some tasty shit", flinade Ruby och hade redan klunkat i sig mer än halva glaset. Jag tog en klunk jag med och nickade gillande.
"Cheers for some tasty shit then!", sa Ricky och höll upp sitt glas, men när han skulle skåla med mig så råkade han vara lite för snabb framåt och gjorde så att lite av min dricka skvätte över kanten och fick min hand att lukta vodka.
"Oh, fresh!", skrattade jag, och Ricky föll i skratt han med. Mobilen som vilade i mitt knä surrade till, och jag tog en sipp av min dricka för att sedan ställa ifrån mig glaset och se efter vad jag fått för notifications. Ett sms från Harry poppade upp på skärmen, och jag låste genast upp mobilen för att kunna läsa hela.

From: Harry :)<3
"Hi love. Hope you're having a great time in Paris! I miss you. Sleeping at Niall's tonight, late time working you know. Jolie didn't want my help in the kitchen but she's great at cooking. Did you know that? We better have them over for dinner someday, I want to show her my cooking skills too. We gotta win this. Oups, sorry for long message, but I really do miss you. Be home soon and in one piece. Love xx H"
 
Jag log för mig själv åt sms:et, och Ruby lutade sig över min axel och 'awwade'  mig i örat.
"Harry really misses you."
"I know", sa jag och gav henne ett halvhjärtat leende. Den lilla klumpen i magen som jag alltid hade när jag var ifrån Harry under en längre tid växte sig lite större. Men nu skulle jag inte deppa, för om några dagar skulle jag vara hemma igen. Jag knappade in ett snabbt svar och lade sedan ifrån mig mobilen igen. De andra hade redan druckit upp, så jag svepte i mig min drink och reste mig sedan från bordet.
"So, who's up for some dancing?"
"Partytime!", ropade Ruby och sträckte ut händerna i luften som i en segerdans, för att sedan ta tag i min handled och släpa mig ut på dansgolvet. Ricky & Phil kom skyndandes efter, och snart stod vi alla i en liten klunga bland havet av människor och dansade till den rytmiska musiken. Precis just nu var mitt liv på topp! Det enda, eller rättare sagt den enda, som saknades var Harry.

Efter att ha dansat oss svettiga i snart en timme så ropade Ruby för tredje gången i mitt öra att hon behövde kissa och nickade mot tjejtoan, och eftersom Ricky och Phil redan hade försvunnit någonstans i folkvimlet så bestämde jag mig för att följa med. Vi pressade oss fram mellan alla människor, och som tur var tog vi oss fram levande. När man gick in på tjejtoan så fanns det flera toalettbås och en bänk med fyra handfat att tvätta händerna vid, samt en stor spegel på väggen bakom. Medan Ruby gick in i ett av båsen för att uträtta sina behov så gick jag fram till första bästa handfat för att tvätta bort vodkalukten från handen. Jag kände mig lite snurrig, men det var inte speciellt konstigt med tanke på att jag under den senaste timmen hade fått i mig ganska mycket alkohol. Ögonlocken kändes tunga fast min hjärna var klarvaken, och trots att jag älskade utelivet så längtade jag faktiskt lite efter att få ta en taxi hem och krypa ner i hotellsängen.
Ruby kom ut från båset och staplade fram till handfatet. Hennes ögon var rödkantade av all alkohol och hon stirrade koncentrerat på tvålautomaten för att hålla världen runt omkring på plats. 
"Wanna go home?", frågade jag, och Ruby såg fundersamt på sin spegelbild. Sedan nickade hon lätt, och jag skickade iväg ett sms till Ricky för att säga att vi skulle dra tillbaka hotellet och de hade möjligheten att ta samma taxi som oss eller stanna här ett tag till. Mest troligt skulle de välja de senare alternativet.

Mina fötter värkte efter att ha gått i klackar större delen av dagen, samt dansat i dem, så nu var jag mer än glad över att få hoppa i säng. Harry hade i smyg packat ner en av sina t-shirts i min resväska, och pojkvänners tröjor var till för att sova i. Eller, pojkvän och pojkvän... Harry var faktiskt min fästman, och inom loppet av en vecka skulle jag också vara gift. Nancy Elizabeth Styles... Det klingade rätt fint i mina öron. Mr and Mrs. Styles... Ja, det med.
Ruby kröp ner bredvid mig i dubbelsängen och andades ut i en nöjd suck. "I'm so sleepy..." Hennes andedräkt luktade tandkräm, och hennes hår var uppsatt i en slarvig knut uppe på huvudet.
"Me too", klagade jag och borrade ner ansiktet bland kuddarna. När jag nästan hade lyckats somna så kände jag en knack på axeln, och när jag tittade upp så möttes jag av ett par grågröna ögon som tillhörde Ruby själv.
"Nancy, I forgot to text Liam and say goodnight. Do you think I should call him?"
"Ru, it's in the middle of the night? You can't call him now? You'll wake Riley and Lucas if you do."
"Yeah, you're right. I didn't think about that, sorry for waking you up. I just miss them, you know."
"I know the feeling. But soon we'll be back in London again, and then you'll probably miss this place. Just try to enjoy life as it is for a while, okey?"
"Okey."
Jag log mot henne och lät huvudet vila bland kuddarna igen.
"Nancy?"
"Yes, Ruby?"
"Can you hold me?"
"Sure." Jag flyttade närmare och virade min arm omkring hennes midja, och knappt två minuter senare sov vi båda som två stockar.
"Wow, you're a great chef", berömde jag och lade besticken åt höger på tallriken. "I'm surprised that Niall isn't rolling around after having your delicious pieces of food everyday."
"Thanks, Harry", sa Jolie och log triumferande medan hon började duka undan från bordet. Niall reste sig snabbt upp och började hjälpa till med att bära bort all disk till bänken, och jag halade upp mobilen ur byxfickan. Jag knappade in ett snabbt meddelande till Nancy, men kände mig något iakttagen och lyfte blicken. Ett par stora blågröna ögon mötte mina, och de tillhörde Stina. 
"Have you heard anything from Nancy?", frågade hon nyfiket.
"We talked a bit last night. I just sent her a textmessage, so we'll see. But I guess she's busy enjoying Paris." Jag ryckte lätt på axlarna.
"Are you sad that you couldn't go with her?"
"Yes of course, but even if I followed them I wouldn't be allowed to hang with her since they're buying things for the wedding."
"True", sa hon och log halvhjärtat. Min mobil plingade till och jag hade fått ett svar från Nancy.

From: Nancy :)<3
"Hi babe. I love Paris but I really really miss you. Oh yes, dinner date with Niall & Jolie it is, as soon as I get home. Tell Stina to come too! If she want to, she can bring a friend so she won't feel too lonely with all grown up peepz in the house. Love you and see you soon. Love xx N"
 
Jag log snett åt sms:et och såg Nancy kliva av planet framför mig. Snart skulle hon vara hemma igen och allt skulle vara som vanligt. Eller nej, inte riktigt, för snart skulle hon också bära mitt efternamn. Tanken fick mig att le ännu bredare.
Jag lade ner mobilen i fickan igen, reste mig från bordet och sköt in stolen. "You can all go to bed or go watch some television, I'll take the dishes."
"Thanks, that's very nice of you", sa Jolie och sköljde händerna under kranen. "It must be really nice having a future husband that is so helpful at home." Jolie sneglade på Niall, och hans kinder antog en röd nyans.
"No problem", flinade jag. "I'm done with all the work for today, so."
"Goodnight Harry", log Niall. "And thanks buddy." Det sista mimade han när Jolie inte såg och blinkade åt mig, och jag började flina vilket fick Jolie att vända sig om.
"And what's so funny?"
"No, uh, nothing." Jag harklade mig och började plocka undan det som fortfarande stod kvar på bordet. "Goodnight."
"Goodnight." Jolie, Niall och Stina lämnade köket, och jag började tappa upp vatten i diskhon. Trots att Niall var mångmiljonär så hade han fortfarande inte kostat på sig en diskmaskin, men tur var väl det då det inte skulle ha passat köksinredningen. Jag hade heller inte något emot att diska för hand, men Nancy hade varit fast besluten vid att vi skulle ha en diskmaskin då hon var uppväxt med det. 
Åh Nancy... Jag hällde i diskmedel i vattnet och sträckte mig efter en diskborste. Jag kunde se hennes söta ansikte framför mig. Hennes glittrande ögon, änglalika leende och klingande skratt. Åh vad jag saknade henne, och ändå hade hon bara varit borta i några dagar. Men snart skulle hon vara hemma, vi skulle gifta oss och sen skulle vi ut och resa tillsammans. Jag hade många fina semesterminnen tillsammans med min käresta, och det var minnen jag hoppades på skulle vara för evigt.

~
Nancy låg och läste i skuggan av ett parasoll medan jag & Niall chillade i poolen. Jag hade ropat flera gånger att hon skulle hoppa i, men hon föredrog att ligga och läsa eller bara sola.
"Hey, why aren't you coming?", gnällde jag och rufsade till mitt blöta hår så det droppade iskallt vatten på hennes mage.
"Euuw, it's too cold!", klagade hon och försökte torka bort vattnet med sin hand.
"Nahh, come on. Don't be silly. If you lay here all day you'll probably die of heat."
"No, I won't", envisades hon och riktade åter uppmärksamheten åt sin bok.
"Yes you will. Come on!" Jag tog boken och la den åt sidan på det lilla bordet som stod mellan våra solstolar.
"Why don't you just go and play with Niall instead?"
"He's flirting with some girls, but I still want to swim and I don't want to be alone..." Jag gav henne världens valpmin som jag visste att hon inte kunde stå emot.
"Okey, I'll go with you..."
"Yeyyy!", sa jag glatt och sträckte ut min hand, men så fort hon hade kommit upp på fötter så lyfte jag upp Nancy och slängde henne över axeln.
"Hey, hey, hey! What the hell are you doing, Haz?! Put me down!"
"Okey, as you want, babe...", skrattade jag, och bara några sekunder senare hamnade Nancy pladask i vattnet. När hon kom upp till ytan igen så stod jag och gapskrattade, och Nancy kastade sig över mig som hämnd.
"I hate you, Harold!" Hon försökte trycka ner mig under vattenytan, men det gick inget vidare eftersom jag hann lyfta upp henne och kasta henne i vattnet igen.
"You're so mean", klagade hon och skvätte vatten på mig när hon kom upp igen.
"Maybe I am, but you don't hate me. We both know that." Jag sträckte mig efter Nancys hand och drog henne mot mig.
"You're cocky today, aren't you?", mumlade hon och såg in i mina ögon. "Well, that's not fair. Why do you keep doing that?"
"Doing what?", frågade jag förvirrat.
"That!", sa hon och viftade med handen framför mitt ansikte. "Why do you keep looking at me like that so I just-...?"
Jag skrattade. "Because I like to seduce you. And why do you keep doing what you do?"
"What am I doing exactly?"
"Making me love you..." Mitt ansikte närmade sig hennes, och våra läppar möttes i en passionerad kyss. 
~
 
Jag skrattade för mig själv åt minnet och sköljde tallriken jag just diskat under kranen. Fler minnen seglade förbi i mitt huvud, och för varje minne av henne så blev jag bara gladare. Jag kunde knappt vänta tills vi skulle gifta oss. Tills jag skulle få se henne i bröllopsklänning och slöja och höra henne säga "I do". Hon var den rätta. Nancy Elizabeth Jay var den rätta för mig. 
Plötsligt kom jag att tänka på dagen då hon försvann.

~
Dörren öppnades, och jag flög upp på fötter och skyndade ut i hallen.
"Nancy?", sa jag överlyckligt men kände snart hur hjärtat sjönk när jag fick se vem som stod på tröskeln.
"I'm sorry, it's just me", sa Ruby och sparkade av sig skorna. "So, she's not home yet?"
"No", jag skakade sorgset på huvudet. "And Ricky? He didn't know anything, or?"
"No." Ruby ryckte uppgivet på axlarna och bet sig hårt i läppen.
"Well, fuck it!", sa jag ilsket och slog knytnäven i väggen. Jag hade lust att skrika åt hur ont det gjorde, men höll inne min ilska eftersom det var mitt eget fel. Sedan klampade jag ut i köket och kastade tallrikarna i golvet. Känslorna bara vällde upp inom mig, och ena sekunden hatade jag mig själv för mitt sjuka beteende och att jag inte kunde ta saker som en man, och den andra sekunden så hatade jag resten av världen för att jag inte kunde få hem min tjej eller ens få veta att hon var i säkerhet.
"Calm the fuck down, Haz! We got this." Ruby masserade sina tinningar och snappade åt sig vår hemtelefon. Sedan knappade hon in tre siffror och räckte mig telefonen.
"911, what's your emergency?", svarade en lugnande kvinnoröst i luren. Det vattnades i mina ögon och jag började se suddigt.
"Hello? Is anyone there?"
"Y-yes", stammade jag. "I'm Harry Styles, and m-my girlfriend is missing."
~

Jag svalde hårt och torkade bort tårarna med baksidan av handen, skakade på huvudet för mig själv och försökte fokusera på disken. Plötsligt hördes någon bakom mig och jag vände mig om.
"Are you okey?", frågade Stina försiktigt, och jag tog ett djupt andetag.
"I just miss her. Being away from her makes me worried, I'm so afraid of losing her again."
"You won't lose her again. And she's safe with Ruby and her friends and family. Don't worry." 
Jag log halvhjärtat åt Stina, och hon kom fram och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka. "You're a great friend, Stina. Thank you."
"Morning sunshines!", sa mamma och klappade mig och Ruby på axeln. Jag gnydde till svar och kisade mot henne med ett öga.
"You girls have already missed breakfast, Meredith and I didn't want to wake you. But we have packed for you, so all you need to do is get dressed."
Meredith räckte oss varsin kopp kaffe med mjölk i och log varmt. "Excited to go home, are you?"
"Yeah pretty much, but this weekend has been amazing. Thank you." Jag log mot mamma och Meredith, och de log tillbaka. Ruby slöt ögonen igen och gosade ner sig bland kuddarna.
"Ruby, darling. Wake up, dear." Meredith flinade åt henne, men Ruby bara viftade med handen.
"I need sleep. I just realized that this is my last morning to sleep in. I got two babies and a fiancé back home."
Jag knuffade till Ruby i sidan, och alla skrattade. "Drink your coffee and get ready. Your boys are probabaly waiting for you."
Själv kunde jag knappt vänta på att få komma hem och slänga mig i famnen på Harry.

Hola! Tänkte att jag skulle skriva klart TTS en gång för alla, och nu känner jag att inspirationen för novellen verkligen är tillbaka! Det är ett fåtal kapitel kvar, vet dock inte exakt hur många. Men i nästa kapitel vankas det bröllop, och det vill ni ju inte missa! ;)

Snälla döda mig icke [OBS OBS VIKTIG INFO]

Hallå, du där!

 
Ja precis, just du ja. Jag har något väldigt viktigt (eller kanske helt oviktigt ur vissas synvinkel) att berätta för dig och alla du känner som läser denna blogg.

Okej, jag ber om ursäkt i förväg, för några av er planerar säkerligen att döda mig när ni läst vad jag har att säga. Men, jag har satt Through The Storm på on hold. Alltså pausat den. Kanske för några veckor? Kanske någon månad? Kanske till i sommar? Ingen vet, inte ens jag. Men jag vet att den en dag ska bli avslutad, men det går bara inte just nu. Jag kan inte skriva när jag inte känner mig tillräckligt motiverad, och ni har nog alla märkt hur otroligt omotiverad jag varit på senaste tiden gällande TTS.

Men frukta icke, för så snart som imorgon publicerar jag mitt nya verk med trailer och allt och det vill ni nog inte missa, så håll utkik! Nu ska det minsann bli bättre uppdatering på gamla bettan (bloggen, lol)! Ska försöka knåpa ihop en ny header också, huhu. Men jaisis är så taggad på detta! 

Är ni med mig?

Chapter 49 - Shopping

Previously:
"Are you excited?", frågade Phil och log mot Nancy.
"If I am?" Hon höjde på ögonbrynen. "Like crazy!"
"Cheers for Paris, then", sa Ricky och lyfte sin kaffemugg.
"For Paris!", ekade alla och slog muggarna i varandras. Det här skulle bli den bästa resan på länge. Världens bästa shoppingstad, massa pengar att bränna, en vacker klänning åt Nancy att hitta... Kunde det bli bättre? Knappast!

[bild kommer!]
Efter att ha hämtat ut bagaget och tagit en taxi till hotellet utan minsta problem så satt vi nu inne på hotellrummet. Vi hade delat upp det så att jag, Ruby, mamma & Meredith delade, och Ricky & Phil hade ett för sig.
"I wanna go shopping", sa Meredith drömmande och såg ut genom fönstret som vätte ut mot gatan full med butiker. Vi bodde väldigt centralt, och hotellet var riktigt flådigt. Jag slog nästan vad om att Meredith stod för större delen av kostnaden för den här resan.
"I wanna eat something", gnällde Ruby och tog sig för magen när hon slängde sig på sängen.
"Well, it is lunchtime", instämde mamma och kollade på klockan. Den var strax efter tolv och vi hade varit här och gjort oss hemmastadda i en dryg halvtimme.
"We could go looking for a place to eat and have some lunch and then go shopping? Or we could split up, and the ones who are hungry go eat and the other ones goes shopping?", föreslog jag, och de andra nickade.
"But!", sa Ruby och sträckte ut ett finger i luften. "I'm not going to eat snails, don't even try to convince me because you won't."
"Okey then, no snails. But I bet they have other things on the menu than just snails here?"
"Let's hope so."

"Here", sa Ruby och satte något på mitt huvud. Jag hängde alla shoppingkassar runt ena handleden för att kunna ta ner föremålet och se vad det var. En basker.
"A beret?", sa jag frågande och flinade åt henne. På hennes eget huvud satt en likadan, fast svart, och min var röd.
"Yeah, I mean, why not? When you're in France you have to act like a french girl", log hon och drog till med en falsk brytning.
"If you say so", sa jag och ryckte på axlarna. Shoppingkassarna vägde ton, och jag vart tvungen att flytta över några till andra handen igen. Och ändå hade våran shoppingrunda bara börjat!
Mamma och Meredith hade försvunnit iväg för att leta upp affärer med bröllopsklänningar, Ricky & Phil gick på upptäcksfärd, och jag & Ruby strosade runt i alla affärer vi kunde hitta och plockade på oss allt vi tyckte om.
"Why do you need a dress and shoes and jewelry at a wedding? I mean, why can't I just get married in this beret or something?", gnällde jag och stannade upp för att låta armarna vila lite.
"In that beret, only?"
"Mhm", sa jag och nickade.
"Oh Jack, draw me like one of your french girls!" Ruby vickade på ögonbrynen och talade med fransk brytning igen när hon citerade Rose i filmen Titanic.
"Oh come on?", skrattade jag. "I want coffee, let's go."
Det tog inte lång tid för oss att hitta till närmaste Starbucks, och när vi ställde oss i kön så öste Ruby sina påsar över mig.
"I'll order. Triple iced venti, or?"
"Yes please", sa jag och nickade.
"Bienvenue mademoiselle! May I take your order?", sa kvinnan bakom disken och log varmt.
"Je voudrais un café au lait et un café au lait triple glacé s'il vous plaît", sa Ruby självsäkert, och jag förvånades över att hon ens kunde franska. Det där måste vara den enda meningen hon faktiskt kunde, för vad jag visste så hade hon då inte läst franska i högstadiet.
"Okey, one moment please", log kassörskan och började fixa i ordning våran beställning.
"Since when did you start speaking french?"
"I took a course after high school", flinade hon. "It didn't went very well though. I guess french is not my kind of language, but it's beautiful."
"Indeed, I mean, listen to all these people?" Jag såg mig omkring inne på Starbucks och förundrades över sorlet av allas fina franska dialekter.
"Yeah, it's amazing", höll Ruby med. En catchy melodi började spelas, och efter en stund insåg jag att det var min ringsignal.
"Oh, uh, Ruby? Could you please just...?" Jag nickade mot min bakficka, och Ruby drog snabbt upp min mobil, drog med ett finger över skärmen och höll mobilen mot mitt öra.
"M.D Fashionhouse, Nancy Jay?", svarade jag och hängde alla påsar över ena armen för att kunna hålla i mobilen själv så att Ruby kunde ta kaffet när det var färdigt.
"Hi honey, it's mommy."
Jag kollade på skärmen. "Oh, I didn't see it, sorry."
"It's alright", skrattade hon. "We found a butique with lots of beautiful dresses that I think you'd like very much. Where are you now?"
"Starbucks. I wanted coffee and Ruby wanted to impress me with her french."
"Oh, I see. Come meet us when you're done, I'll text you the address."
"Okey, love you, bye."
"Love you", sa mamma och klickade samtalet. Inte långt senare ploppade ett sms upp på skärmen med adressen och namnet på butiken.
”So, here’s your coffee. What’s your name?”, frågade kassörskan och ställde våra kaffemuggar på disken för att leta reda på en penna.
”I’m Ruby, and the girl who ordered triple iced venti is Nancy”, sa Ruby, och jag log snett mot kassörskan.
”Ruby… Nancy…”, sa hon med en väldigt vacker fransk dialekt och skrev våra namn på muggarna. ”So.” Hon knappade in priset, och Ruby räckte över några sedlar.
”Keep the rest.”
Jag tog emot min latte och noterade att hon stavat mitt namn som Nancée istället för Nancy, men nåja, strunt samma.
”Have a nice day, ladies!”

Jag kastade min mugg i närmsta papperskorg och klev sedan in i den lilla butiken. Eller liten och liten… När man kom in såg den faktiskt mycket större ut. Väggarna var babyrosa och golvet glänsande vitt. Intill dörren fanns en stor soffa och två fåtöljer, dessa också i rosa, samt ett litet soffbord i samma vita nyans som golvet. I högtalarna spelades en lugn och harmonisk låt som verkligen fick en att koppla av. Jag andades in doften av rosor och parfym och såg mig omkring.
I soffan satt mamma och Meredith och diskuterade något med expediten, och när de fick syn på oss så reste sig expediten upp.
”Bienvenue, Miss Jay”, log hon och sträckte fram sin hand.
”Bienvenue, Miss…?”, hälsade jag glatt på knackig franska.
”Oh please, call me Laura. You must be future Mrs. Styles?”
”Nancy, yes.” Jag log varmt mot henne. Att presenteras som Mrs. Styles gjorde mig aningens nervös, jätteglad och generad på samma gång. Det kändes så overkligt, alltihop. Så istället för att låta uppmärksamheten ligga på mig så steg jag åt sidan lite. ”And this is my sister, Ruby.”
“Nice to meet you”, sa Ruby och skakade Lauras hand hon också. ”So, are we going to find you a dress now, or what?” Ruby buffade mig i sidan, och jag flinade.
“This way!”, sa Laura och visade vägen, och mamma gick ifatt mig och krokade i sin arm i min. Hon pekade på alla fina klänningar och såg ut att ha hamnat i paradiset.
”I’ve discussed what kind of things you like with your mom and Miss Davies, so here’s some dresses I think you might like.” Laura drog av skynket av en stor klädställning som var alldeles full med brudklänningar. Där fanns allt från tunna, korta, puffiga och långa klänningar. Långärmade och klänningar utan några ärmar alls, klänningar med silver- eller gulddetaljer och pärlor och glitter och glamour. Där fanns klänningar vars underdelar exploderade i tusentals olika lager av tyg eller klänningar med fina broderier och sidenband.
”You should try them on”, sa mamma uppmuntrande.
”I know… I just don’t know where to start”, sa jag chockat.
”I suggest to start off with the first one”, log Laura.

Jag hade nu provat ett x antal klänningar, och efter timmar av mammas lyckogråt och fina kommentarer från Meredith och Ruby så hade jag nu äntligen hittat en klänning jag verkligen fastnat för. Den såg lite old school ut, med långa ärmar, långt släp och fina broderier längs med underdelens kant. På ryggen satt en stor, vit rosett i siden och klänningen hade en massa fina små detaljer. Jag fullkomligt älskade den.
”Holy macaroni! That dress is gorgeous!”, utbrast Ruby efter att just ha helgonförklarat ett paket makaroner.
”Aw, look at her, Meredith!”, snyftade mamma och tog sig för munnen. ”Please tell me that you’ll pick that one, Nancy. It’s so beautiful and so you!”
”Yes, this is the one.” Jag nickade bestämt och log mot min spegelbild.
“It looks lovely on you, darling”, sa Meredith och ställde sig bredvid mig framför spegeln. ”Harry will start drooling when he sees you walking down the aisle.”
“Thanks Meredith”, sa jag och skrattade mjukt.
“Wonderful!”, sa Laura och klappade i händerna av entusiasm. ”Is there anything else I can help you with?”

Mamma och Meredith konkade på stora kassar som innehöll min klänning, skor, slöja och brudtärnornas klänningar. Självklart så hade jag valt ut röda klänningar i lite olika modeller åt mina närmsta väninnor, och min syster såklart. Ruby hade också catwalkat i sin klänning, vilket var en av de korta modellerna då Ruby inte hade några som helst problem med att visa lite ben. Och hon passade otroligt bra i den, trots att jag alltid sett rött som 'min' färg.

 10 april 2020, kl.15:03. Paris, Frankrike.
 
"Try these on", sa jag och drog drapperiet åt sidan för att räcka fram två bh:ar till Nancy som stod i provrummet.
"Seriously? This one?", sa hon och höll upp den vinröda spetsbh:n framför sig. "Ru, I'll look like a slut?!"
"No, trust me. Harry will find it sexy! Now try it on, for God's sake!" 
Nancy himlade med ögonen och drog för drapperiet igen.
"Tell me when you're done, I want a peak!"
"Okey", muttrade hon på andra sidan. "Done."
Jag drog undan drapperiet, och Nancy försökte genast dra för det igen.
"Are you crazy? You can't open that much! What if someone sees me?"
"Take a chillpill, NayNay!", skrattade jag. "Now let me see!" Jag såg ner på hennes bh och visslade imponerat. "Wow, sissy. You almost look better than I do right now."
"Very funny, Ru."
"No but seriously. You look super sexy!"
"Do you think Harry will like it?", frågade Nancy och mötte sin egen osäkra blick i spegeln. "I mean, for our honeymoon?"
"Jeez, girl. You're getting married! He'd love you even if you were wearing some crappy outfit or whatever. And I can promise you, he'll love that one. Why are you so insecure all of a sudden?"
"I don't know..."
"Period?", frågade jag, och Nancy föll i skratt.
"Yeah, I guess so." När hon hade lugnat sig så tog hon ett djupt andetag och såg på mig genom spegeln. "But seriously now. Being here, in beautiful Paris, where there's beautiful and good-looking ladies everywhere... I just can't understand, why did Harry choose me of all girls in the world?"
"Nancy, take a look at yourself."
Hon gjorde som jag sa och synade sig själv från topp till tå, men hennes blick var mer granskande än vad jag önskade att den skulle vara. Jag kunde se hur hon i huvudet pekade ut sina brister och att hon inte alls såg det jag såg just nu.
"You're as beautiful as the other girls out there. And in Harry's eyes, even more beautiful. He chose you because to him, you are the one. You're special, Nancy. Why can't you see that?"
"But I'm not perfect... And he deserves perfect."
"No one is perfect, Nancy. We all have our imperfections." Jag drog upp tröjärmen och visade henne alla gamla ärr som prydde min arm. Vita streck och luddiga minnen var det enda som fanns kvar från min jobbigaste tid i livet. Jag hade lärt mig att ingen var perfekt och att man fick lov att acceptera det och sedan gå vidare med bestämda steg. "He couldn't ask for anyone better than you, because if there was such a thing as 'perfect', the definition of it would be 'Nancy Elizabeth Jay'."
Nancys ögon blev alldeles glansiga, och hon slängde sig om halsen på mig. "I love you, Ruby!"
"I love you too, Nancy. I love you too."
"Is everything alright? Do you need any help?", frågade expediten i underklädesaffären, och jag stack ut huvudet.
"No thanks, she's just trying out bras for her honeymoon. But we know what to look for, so." Jag blinkade åt henne, och hon nickade glatt.
"Okey. Well, just shout if you need anything."

"Come on, it's our last night in Paris! We can't come home and having people asking us about how to party in Paris and say that we don't know because 'Nancy didn't want to be hungover on the way home'? Nancy, please! Don't be boring! You only have a few days left as 'Miss Jay', and then you will become a wife and make babies and never have any time for partying again. Trust me, you don't wanna miss this." Jag hoppade upp och ner på stället med sammanflätade fingrar i en tiggande gest framför Nancy som om jag vore fem istället för snart tjugofem. "Please, please, please!"
"Okey", sa Nancy och himlade med ögonen. "Just give me ten minutes to get ready, and then we'll go."
"Great!", log jag.
"But!", avbröt Nancy. "No kissing with hot french boys, okey?"
"What? Nancy, do you seriously think that I'm going to kiss someone just because we're on vacation? I'm engaged? And a mother", tillade jag. "I feel offended."
"Yeah yeah, whatever..."

Sorry för att jag varit sämst på att blogga, IGEN, men skola och annat har fått komma före då jag legat efter i en del ämnen eftersom jag var sjuk veckan innan lovet. Men nu är jag tillbaka igen, och förhoppningsvis med bättre uppdatering också. Detta kapitel skulle egentligen ha kommit upp i förrgår, men vårt internet har krånglat massor så vi har inte kunnat komma ut på nätet förrän så sent som imorse. Men oh well, nu är det äntligen uppe! Hoppas att det var lite värt väntan ändå, även fast det var mer utav ett mellankapitel. 

Ni har väl förresten inte glömt att det är fritt fram att önska perspektiv, karaktärspresentationer och allt sådant nu eftersom novellen sakta men säkert börjar lida mot sitt slut? Har fått önskemål om att få läsa mer om Louis & Josefine, och absolut, det kommer! Har en del karaktärer uppskrivna också som jag ska göra presentationer för. Något annat ni önskar? Er önskan är min lag, så att säga.
Vi hörs snart igen. P&K!

Karaktärspresentation: Meredith Davies

anne hathaway | Tumblr
 
Meredith Anne Davies
född: 4 juli 1967 

Meredith är född i lilla Wolverhampton, men så fort hon blev gammal nog så lyfte hon som fågeln ur boet och flydde till London. Idag, och sedan en lång tid tillbaka, bor hon i Hounslow Central tillsammans med sin spanska hushållerska, Maggie. Hon spenderar dock inte speciellt mycket tid hemma och ger ofta Maggie ledigt så att hon kan åka hem och hälsa på sina barn.

Meredith är en mycket framgångsrik kvinna, samt hjärnan som ligger bakom Meredith Davies Fashionhouse. Företaget bara växer med åren, vilket gör så att Meredith sitter på en tron av pengar som hon gärna lägger på resor, inredning eller använder för att skämma bort nära och kära. Hon planerar dock att gå i tidig pension eftersom hon ändå har alla pengar hon behöver för att kunna leva livet som en dans på rosor i år framöver, plus att hon vill utöka sin systerdotter Nancy's framgång inom modebranschen och låta henne ta över.

Meredith är 53 år gammal, har brunt, tjockt hår som når henne till brösten (men hon föredrar att ha håret uppsatt), och bruna ögon. Men när hon faktiskt har håret utsläppt får hon ofta beundrande kommentarer angående hårets volym och att det ser ut att passa in i en cool tevereklam, och detta kan bero på att Meredith har en liten fetish för många olika typer av hårprodukter. 
Hennes läppar är stora och fylliga, ögonen stora men något sneda, vassa ögonbryn och en rak näsa. På morgonen finner man ofta ett par läsglasögon på henne nästipp då hon ser dåligt när hon läser tidningen, och om dagarna bär hon ofta solbrillor då hon tycker att det inför någon slags mystik till hennes personlighet. Hon är också alltid prydligt klädd, bär helst kjol och kavaj och högklackat. Inte ens hemma går hon klädd i trasor, så den som kallar Meredith lat har allt annat än rätt.
Meredith ser ut att vara tagen direkt ur en film. En dålig kärleksfilm där hon har rollen som den där kvinnan som är andrahandsvalet och i slutändan inte får någon. Meredith är hundra procent singel och dejtar inte. Hon tror att alla bara är ute efter hennes pengar och berömmelse, vilket kanske är sant då hon inte är speciellt romantisk av sig. Hon är heller inte så värst trevlig, måste jag tillägga. Fast hon har bättrat sig lite på senare tid, och hon är ganska snäll mot familjen, sina kollegor och människor som är snälla tillbaka. Men det är verkligen inte lätt att vinna Merediths hjärta, så lyckas du med det så är du värd en medalj!
 
Namnet Meredith betyder "havets väktare" och "stor gud", och det sistnämnda kanske stämmer in lite på Meredith då hon är lite som en gud för många av hennes kollegor och fans.

Chapter 48 - Paris and Surprises

Previously:
Snart därefter lyfte han mig från golvet och bar mig sakta bort till sängen, och jag tänkte inte ens i en sekund på att det här skulle göra det jobbigare för att att säras på imorgon bitti när jag skulle gå ombord på planet mot Paris. Jag ville testa att bara leva i nuet för ett tag och spendera mina sista timmar i England tillsammans med mannen som i mina ögon var hela min värld och finare än alla sevärdheter runt omkring på jorden. Tillsammans med mannen jag älskade.

[bild kommer!]
7 april 2020, kl.07:32. Heathrow Airport, London.
 
"Bye babies, momma will miss you", sa jag och ställde ner väskorna på golvet för att ta emot våra små tvillingpojkar. Riley & Lucas hade växt galet mycket på senaste tiden, men i mina ögon skulle de alltid vara mina små korvar. "Daddy better take care of you while I'm away." 
Liam mötte min blick och flinade, men hans blick var plågad. Vi hade fortfarande svårt för att vara ifrån varandra, och efter vad som nyligen hade hänt min syster så var han ännu mer orolig över att låta mig åka trots att vi hade ett stort sällskap med oss.
"Don't look at me like that, honey. I will be fine. I'm just gone for a few days."
"I know, I know...", muttrade han och tog emot Riley igen efter att jag pussat honom på hjässan och gullat lite till.
"This is hard for me too, you know. And it's the first time I'm away from them." Jag nickade åt Lucas & Riley. "But I know that I'll see them again, that's why I don't worry. You can do this, Liam. I know you can." Jag tog ett steg framåt och kysste honom på läpparna. "I love you."
"And I love you, Ru."
Jag sprack upp i ett leende och kysste honom igen för att sedan överlämna även Lucas. "Bye hunbuns, be nice to daddy now!" Efter att ha lyft upp mina väskor igen så kollade jag av att de andra var redo för att checka in väskorna. Mamma, moster Meredith, Ricky & Phil verkade alla redo, men Nancy stod fortfarande och klängde runt halsen på Harry.
"Hold my purse", sa jag till Ricky och gav honom en av alla mina väskor för att sedan gå fram till Nancy. "Okey okey, no more kissing and sobbing now, okey? We're going to Paris and I'd like some coffee before we rush to the gate. Okey? Thanks, now come on." Jag drog Nancy i armen så hon släppte taget om Harry. Lite omget kanske, men hey, vi var fortfarande systrar och jag skulle alltid förbli den barnsliga av oss.
"Okey, I'm coming", suckade Nancy och himlade med ögonen. Jag visste att hon var jättepepp inför resan, hon var bara lite sur över att behöva lämna Harry hemma. 
"Hey Ru", stoppade Harry mig när jag var på väg att gå, och jag stannade till igen och vände mig om. 
"Yes?"
"Promise me to take care of her. If anything happens, I--... Don't leave her alone, not even for three seconds, do you understand? If I lost her again, I'd never forgive--"
"Ahh please, Harry. She's my sister for God's sake! Do you seriously think that I'd leave her after what happened with Daniel?" Jag såg surt på honom, och han skakade skamset på huvudet.
"Sorry, but... Just promise me."
"Okey, I promise."
"Thanks. And hey, have a nice trip."
"We will."
"And make sure she buys the most beautiful of dresses, because she deserves it."
"Sure."
"What was that about?", frågade Nancy förvirrat när jag slöt upp vid hennes sida.
"Oh nothing. We were just bickering about you." Jag ryckte nonchalant på axlarna och vände mig om för att vinka åt Liam och barnvagnen en sista gång.

När den sista väskan var incheckad och vi hade tagit oss igenom alla kontroller så började vi gå genom taxfreen.
"Coffeetime?", föreslog Ricky.
"Sounds lovely, sweetheart", sa Meredith och tog av sig sina handskar. Hon hade verkligen gått all in för den här Paris-resan och var klädd i svart kjol och kavaj, höga klackar, handskar och en stor hatt. Pretty fancy, faktiskt.
Själv bar jag en slapp klänning och gosiga strumpbyxor då jag föredrog att flyga bekvämt. 
"Starbucks!", röstade jag och visste att Nancy skulle vara på min sida.
"Starbucks", instämde hon.
"Okey, Starbucks it is", suckade mamma. "London has changed you, girls."
"And maybe we've grown a little too, haven't we?"
"Nancy, maybe. But I'm not too sure about you, love", sa hon och la armen om mig, och jag skrattade varmt. Trots att jag nu hade egna barn och hon var mormor så behandlade hon mig fortfarande som om jag vore hennes lilla flicka som inte klarade av världen på egen hand. Ibland var det irriterande, men mestadels tyckte jag om det eftersom jag alltid hade varit mer utav en pappas-flicka. 
"What would you like to have?", frågade Meredith och såg på Nancy. 
"Uhm, I think I'm going for a cappuccino but--"
"Okey, then I'll go get you one."
"No, I can pay on my own, Meredith. You don't have to--", började Nancy men blev avbruten.
"Nancy, please. This is your trip and it's you who are getting married so please, let me pay. It's just a coffee?"
"Okey then. Thanks Meredith."
"Oh it's nothing!"
Mamma, Phil & Meredith ställde ner brickorna med kaffe och kakor vid bordet där jag, Nancy & Ricky satt. 
"Just eat as much as you like."
Jag snappade åt mig min beställda latte och delade på en chokladmuffin. Som en tyst överenskommelse tog Nancy glatt emot den andra halvan men innan hon ens hade hunnit börja äta på sin så hade jag svalt hela min. Sedan graviditeten hade sötsaker varit min svaghet. Okej, lögn. Jag hade alltid varit svag för sötsaker medan Nancy föredrog frukt.
"Are you excited?", frågade Phil och log mot Nancy.
"If I am?" Hon höjde på ögonbrynen. "Like crazy!"
"Cheers for Paris, then", sa Ricky och lyfte sin kaffemugg.
"For Paris!", ekade alla och slog muggarna i varandras. Det här skulle bli den bästa resan på länge. Världens bästa shoppingstad, massa pengar att bränna, en vacker klänning åt Nancy att hitta... Kunde det bli bättre? Knappast!
Jag satte mig på bänken under det stora trädet på skolgården tillsammans med mina nya kompisar, Stephanie och CC (som uttalades Ce-Ce, men vad smeknamnet stod för visste jag inte ännu och jag förmådde mig inte att fråga). Ett gäng killar i klassen skrapade ihop det sista av snön som låg på marken och hade snöbollskrig med varandra, men tjejerna stannade inne på rasten. Utom jag, Steph & CC då.
"Stina?"
Ett avlägset rop fyllde luften, och jag såg mig förvirrat omkring.
"Did you hear something?", frågade jag och såg på mina vänner för att sedan låta blicken fortsätta vandra. Och då såg jag dem.

Untitled | via TumblrUntitled | via Tumblr

Niall & Jolie hade stannat bilen intill vägkanten och vinkade diskrét för att få min uppmärksamhet men utan att de andra skulle få syn på dem. Vad gjorde de här nu? Jag hade ju bara haft en lektion hittills, och det var många kvar tills jag slutade för dagen. Gick klockorna fel där hemma? Och borde inte de vara på jobbet såhär dags?
"What a fancy car", sa Stephanie och nickade åt Niall's bil. "Do you know them?"
De var inte många som höll koll på att jag bodde hos Niall & Jolie och var en liten del av kändisskapet, men det var jag bara tacksam för. Och för både Niall's, Jolie's & min egen skull så ville jag att det skulle förbli så.
"Uhm, yes. It's my step-dad and... mom", ljög jag. 
"Really?", sa CC. "You and your mom look so different!"
"Yeah, I know. But, uh, we're much more a-like if you look closer." Jag reste mig upp. "I should go and see what they're doing here. See ya."
"Don't get late for class, Stina", varnade Steph. "Our teacher isn't too happy about late arrivals."
"Do you really think that her mom will let that happen?", sa CC och knuffade Steph i sidan. Jag skrattade åt dem och skyndade sedan fram till bilen.
"Is that your friends?", frågade Niall glatt och nickade åt mina kompisar.
"Yeah. Left one is CC, and the girl to the right is Stephanie."
"Cute girls. I'm sure they're nice. I'm happy for you, Stina."
"Thanks, I guess", log jag. "What are you doing here? It's only morning?", sa jag och såg frågande mellan Niall & Jolie.
"You don't have to attend to class for the rest of the day, you're coming with us", sa Jolie och log hemlighetsfullt.
"Are you going to kidnap me?", frågade jag och skrattade bort allvaret som hängde i luften efter mitt skämt. 
"Maybe", log Niall. "Get in the car, sweetie."

En dryg halvtimme senare stannade vi utanför en röd tegelbyggnad.
"Here it is", sa Niall och stannade motorn, och Jolie hoppade ur bilen för att betala parkeringstillståndet. Bara för att man var kändis så betydde inte det gratis parkeringsplats, nä alla var tvungna att betala om man ville skippa p-böter.
"What are we going to do here?", frågade jag förvirrat och kollade på dörren. Den gav mig inga ledtrådar om vad det här var för plats. 
"Let us go inside." Niall föste försiktigt in mig genom dörren men lämnade min fråga obesvarad.
ADOPTIONSCENTRUM, läste jag på en skylt när vi kom in. Blandade känslor svallade över mig likt en stor flodvåg och plötsligt blev jag alldeles snurrig.
"Niall... Jolie... What?" Jag vände mig om och såg storögt på dem. "Are you going to a--"
"Listen, sweetie. Jolie and I have been talking alot, and we have come to this part where we either have to let you go or decide to keep you. You can't stay at our place, you need parents. Real parents."
"But... What?", nu blev jag plötsligt väldigt förvirrad. För en sekund var jag nästan säker på att Niall skulle berätta att de ska adoptera mig, och nu snackade han om att jag behöver riktiga föräldrar. Skulle de adoptera bort mig?
"Stina, look at me."
Jag mötte hans blick med tårar i ögonen.
"I want to become your father."
Jag kunde inte hålla tårarna inne längre, men nu förvandlades de till lyckotårar och jag nästan flög in i Niall's famn.
"Niall and I came to the conclusion that we probably would be better parents for you than your real father. I mean, he left you, and we would never do that. We love you, Stina, and you have become a part of the family. You're like a daughter, even though you're old enough to be my sister. And we'd love to have you staying at our house for as long as you'd like." Jolie klappade mig på huvudet, och jag slängde genast en arm runt henne också.
"Exactly", nickade Niall. "And since you've already started a new school and has new friends, I mean, why not?"
"I'd love to!", sa jag lyckligt och gosade in mitt ansikte mellan deras axlar. "But do you think they'll let you adopt me?"
"We've actually been on a lot of meetings about this. They were going to talk with your dad until today and then they want your opinion, and if you say yes... Then it's probably a yes."
"Mr.Horan, nice to see you again", log Mr.Gray artigt och tog i hand.
"Nice to see you too, Mr.Gray", log jag tillbaka och skakade den snabbt.
"Sit down, please." Han gjorde en gest mot fåtöljen på andra sidan skrivbordet, och jag rättade till kavajen (som jag valt att ta på mig, dagen till ära) och slog mig ner som jag blivit ombedd. 
"So, last time we talked I promised you to talk to her real father, and that's what I've done. His name is Erik Nilsson and today he lives in Cali with his new wife, Marie. As you know, Marie is not Stina's real mother, because--"
"She's dead and her name is Viola. I know that. We've been talking about her alot, Stina and I."
"Oh?" ... "Well, that's good. Great, actually. That you keep her mom alive in her memory, I mean."
Jag nickade instämmande. "What did Erik say about... The adoption?"
"What Stina needs is a family, love and a place to call home. A parent, or two, with a stable socio-economic situation and a history where no criminality or abuse is involved, and a family that is healthy both physically and mentally. And that is something that Erik can't give her. He proved it himself, by leaving her. We talked a lot, and he agreed with the adoption and said that maybe you'd become a better dad after all." Mr.Gray sträckte sig över skrivbordet och pratade med lågmäld röst. "To be honest, it sounded like he didn't really care about his daughter."
"So... I can become her father?", frågade jag förväntansfullt.
"Maybe, yes. There are a few things we need to fix first, and of course I need to talk with Stina about it and hear her opinion, even though it's pretty clear what she wants. She could've chosen a foster family, but she chosed you. But I'd say there's a 9,99 percent chance that you can become her parent. And whether she wants Jolie to become her new mom or not is all up to her."
Jag nickade återigen. "Thank you so much, Mr.Gray" Jag reste mig upp och tog i hand igen.
"No problem, Mr.Horan. Everything for the children, you know. Now will you please go get Stina for me?"
"Yes sir!"
Jag fingrade på min mössa som jag nu lät ligga i famnen eftersom det var för varmt för att bära den innomhus. Niall hade varit på möte i snart en halvtimme, och jag var mer än nervös inför mitt eget möte. Vad skulle de fråga om? Vad skulle jag svara? Skulle jag behöva prata om mamma? Och om pappa? Och om hela min bakgrund?
"Nervous?", frågade Jolie och lade sin hand ovanpå min, och jag nickade snabbt. "Don't be. Mr.Gray is very kind and all he wants is the best for you."
"I know", mumlade jag, och just då öppnades porten in till konferensrummet och Niall kom gåendes ut.
"Time for your meeting, Stina", log han. Jag reste mig från soffan och började gå mot porten efter att ha gett Niall en tveksam blick.
"Go on, Mr.Gray's waiting in there", pushade han och nickade åt dörren. Jag tog ett djupt andetag och gick in.
"Close the door, please", sa en skrovlig mansröst, men han lät mycket trevlig och jag gjorde som jag blev tillsagd.
"Nice to finally meet you, Stina", log mannen som nu hade rundat skrivbordet och sträckte fram sin hand. "I'm Mr.Gray, one of the persons who gets to decide if you shall become Mr.Horan's daughter or not. And before we start talking, I must say that I only want your best. This is your choice, not mine." Med dessa ord gjorde han en gest mot fåtöljen och slog sig ner på andra sidan skrivbordet för att sedan återigen möta min blick.
"Have you talked to your dad? I mean, Mr.Erik Nilsson?"
"No", jag skakade långsamt på huvudet. "I haven't talked to him since before he left me with his girlfriend."
"You mean wife", påpekade Mr.Gray.
"What?"
"Oh, sorry. I thought you knew that Erik and Marie... Ahh nevermind." Han viftade bort samtalsämnet med händerna. "I've been speaking with him over the phone. He lives in Cali now and has no plans on coming back here, and he didn't think that it would be a good idea for you to move across the ocean since you have school and friends and everything here."
"Or maybe he just didn't want me there..."
"Excuse me?", sa Mr.Gray då han inte uppfattat vad jag sagt eftersom jag mumlade.
"No, nothing."
"Okey. And since you're only sixteen, you need parents. And since your mother is, I'm sorry, dead, we need to get you new parents. And Mr.Horan is willing to become your new father, but the question is; what do you want?"
"If the questions is; do you want Niall Horan and Jolie Blake to become your new parents? Then the answer is yes."
"Are you sure?"
"I know what I want, so yes."
"Well then. There are still some things I have to fix and look up, so I cannot guarantee you anything right now at this moment. But, I'll do what I can. Bring in Mr.Horan and Miss Blake, please."

Cirka tjugo minuter senare, och dessa tjugo minuter kändes som en evighet, öppnades porten återigen, och Niall kom långsamt gåendes mot mig med blicken i golvet.
"What did he say?", frågade jag tyst. "Is it a no?" Min röst stockade sig, och jag såg oroligt på Niall när han inte svarade. "Niall? Please, say something!"
Niall lyfte sakta på huvudet och mötte min blick, och bara några sekunder senare sprack han upp i världens leende och sträckte ut armarna för att krama om mig.
"I'm your daddy, Stina! I'm your daddy!"
"Oh my god!", skrek jag av glädje och flög in i hans famn. "Thank you", viskade jag sedan in i hans skjorta. "Thank you, thank you, thank you..."
"You have nothing to thank for, sweetie. You can't live alone, you deserve better." Han strök mig över håret och pussade mig på hjässan.

 
"Thank you, Mr.Gray. We're so thankful for what you've done for us", hörde jag Jolie säga, och i ögonvrån såg jag henne skaka hand med Mr.Gray.
"Oh no problem, you know my motto: everything for the children! I'm sure you'll be a great mom to her."
"Thank you so much."
Jolie kom gåendes mot oss, och när hon slöt upp vid vår sida så fylldes hennes ögon med tårar.
"I'm now officially a mother, I can't believe it!"
Jag släppte taget om Niall och gick för att krama om Jolie. Vi hade haft våra stunder då vi kom mer eller mindre överens, men i slutändan var hon alltid den som fanns där som både rådgivare, mamma och bästa vän. Och det jag tänkte säga nu var något jag tänkt mycket länge men aldrig vågat, eller kunnat, säga tidigare.
"I love you... Mom."

Yeyyy Stina har fått en familj! I nästa kapitel blir det Paris och shopping och mys och sen är det inte alls (läs: verkligen inte inte alls) långt kvar till bröllop för Harry & Nancy. #TeamHancy FTW! Förresten, vilket par shippar ni mest i novellen? Vore kul att veta!

Måste också hälsa er alla God Jul! Fick ni några klappar ni önskat er? Åt ni er fulla på julmat? Såg ni Kalle Anka? Hoppas er jul var lika fin och mysig som min!
 
Ber förresten om ursäkt för att bloggen hamnat åt sidan igen, men som ni vet så är det jullov, och ni som följer mig på instagram eller läser min personliga blogg vet nog också att jag varit (och fortfarande är) jättesjuk och även har fått spendera ett dygn på sjukhus och sådär, så jag har inte kunnat skriva. Men nu är jag igång igen då jag inte har nåt bättre för mig eftersom jag är för sjuk för att gå ut och umgås med folk, plus att jag jobbar för fullt på den nya novellen.
Pows hej.

Chapter 47 - Wait For Me

Previously:
Jag satte mig på en hård träbänk i hörnet och betraktade de andra männen. Många av dem hade nog varit här länge, för de flesta var väldigt biff och såg ut att ha spenderat många timmar i gymmet. Slagsmål var också vanligt tydligen, för en och annan grabb hade en utslagen tand, ett blått öga eller ärr i pannan. Fast jag såg väl knappast mycket bättre ut själv, så vad hade jag att säga till om?
"Mr.Walsh?"
Jag såg upp på polisen som ställt sig framför mig.
"There's someone on the phone who wants to speak with you, sir."

[bild kommer!]
Jag kände hur hakan träffade golvet av förvåning, och en hård knuff i ryggen fick mig att börja gå mot rummet med telefonväxeln.
"Hurry up, sir. We shall not let a lady wait for you, shall we?"
En dam? Sa han just dam? Dam som i kvinna? Vad i hela helvet--? Mina tankar avbröts av att jag blev nerknuffad i en hård trästol med en nersutten dyna.
"Behave. You know we're all watching you", viskade polisen, och jag nickade uppfattat. Rummet var dåligt upplyst med några enstaka gamla taklampor som hängde på sniskan och lämnade ett mystiskt dunkel. Allt som hördes var knäppandet av telefoner som lyftes och lades på, den tickande klockan på väggen som fick det att krypa i en av stress, mumlande röster och naglar som nervöst knackade i bordsskivan. Jag tog ett djupt andetag och lyfte den orangea luren för att sedan föra den mot örat.
"Daniel Walsh, so we meet again." Rösten fick mig att rycka till. Det lät precis som hon, och för en sekund intalade jag mig faktiskt att rösten lät kärleksfull. Inte förrän nu iddes jag lyfta på hakan och möta blicken som såg på mig genom den tjocka glasskivan som gjorde det omöjligt för mig att röra vid henne. Men till min besvikelse så var det inte hon jag såg. Det var hennes tvillingsyster. Och i hennes ögon fanns inget annat än hat och ilska. Först kände jag ilskan blossa upp inom mig också, men sedan drunknade jag i hennes ögon igen. De var så lika att de skulle kunna tillhöra hennes systers. Men Nancy's ögon skulle jag aldrig få se igen, och det fanns en liten skillnad. Ruby hade svaga stråk av brunt under pupillerna, medan Nancy's ögon bara var vanligt grå-gröna. Men ändå var hennes ögon de finaste jag någonsin sett. Hennes blick hade suttit fastborrad i bakre delen av min hjärna ända sedan jag först såg henne, men nu var hennes blick skräckslagen och sorgsen och alldeles förstörd, precis som när jag såg henne för sista gången.
"Hey, I'm talking to you!", sa Ruby argt, och jag väcktes från mina tankar och undrade vad hon just sagt.
"What are you doing here, Ruby? You shouldn't be here. You don't give a shit about me. You hate me."
"Exactly, I hate you. But I'm not here because of you. I'm here because I should be! I'm standing up for my sister!"
"Oh so that's why you're here? To yell at me? Do you think that's gonna help to have me killed? Ruby, I want to die, but they won't let me. They don't think I'll suffer enough if they kill me."
"But it's not like you're suffering enough right now either, is it?"
"Ru, this is pointless. Go home."
"Don't call me Ru, you idiot! I came to say that I don't know exactly what you did to my sister, she doesn't want to talk about it, and sure, I accept that. But you clearly have neither heart or soul because you have destroyed both her and Josefine's life! Harry told me that Nancy wakes up screaming almost every night because of a bad dream about you. I don't know if she'll ever stop having these dreams, and I bet that Josefine's having them too, and it's all because of you and your stupid game!" Tårarna forsade nerför Ruby's kinder, och jag tänkte på att hon var så fruktansvärt lik Nancy när hon grät. Det gjorde ont ända in i märgen. "Now the whole world knows that you killed your mom and your siblings, can I just ask you, why? Why did you kidnap Nancy? Why did you do this to her? To Josefine? I've heard the story that 'you loved them' but I don't believe that bullshit. If you truly love someone you don't lock them in your house for months!"
"You don't know a shit about me, okey?! You don't know my story at all, but if you did you would somehow understand how I ended up like this. It was written in the bible, that's what my dad said when I went in high school and struggled with grades and life and everything. He had no trust in me, and if my family didn't believe in me, then why would I?" Jag reste mig så häftigt att stolen sköts bakåt, och jag såg hur vakterna hajade till. "And don't you think I suffer because of what I did to them? Any of them? I loved Nancy, I still do. But I knew that she'd never like to be with someone like me, so I thought that maybe I could make the world forget about her so that I could prove that I'm the only one who truly loves her. And why I took Josefine? Because I wanted her damn boyfriend to suffer as much as I did when she started seeing him? Don't you think I suffer?" Jag drog upp snoret i näsan och bankade mig själv i pannan. "I hate myself more than all of you together. Seeing their sad looks everyday? Hearing their screams while I sleep? The memories of my little sister playing in the garden and talking to me and how I just pushed her away like I did with everyone else? This is just a small part of what I will have to live with for the rest of my life. You all can move on, but I can't because I will be stuck here forever."
"Bullshit doesn't get to me", sa Ruby med en ihålig röst.
... "Tell them that I'm sorry", viskade jag och kände hur det stockade sig på slutet av meningen så jag fick pressa fram orden, men det pep i andra änden. Ruby hade lagt på. "So sorry..."
6 april 2020, kl.19:43. Hounslow Central.
 
Jag slängde upp resväskan på sängen och började omsorgsfullt packa ner klädesplagg för klädesplagg i den. Jag hade haft svårt för att bestämma mig vilken typ av kläder jag skulle ha med mig då jag inte hade någon aning om hur vädret var i Paris för tillfället, och de andra som skulle med på resan hade säkert ingen större koll de heller.
Dörren öppnades på glänt och Harry kikade in i sovrummet. "How's it going?"
"Good, I guess", log jag. "What did your mom say?"
"She was a little sad that she wasn't invited to Paris..." Harry kliade sig i nacken, men hans ansikte kunde inte dölja någonting.
"Oh stop it you, I know that you're the one who's sad that you couldn't go to Paris with us." Jag avbröt mitt packande och gick fram till Harry för att lägga armarna om hans axlar.
"True", flinade han. "But I never said I couldn't? I wasn't even invited?"
"But it's a girls-trip?"
"Oh really? So Ricky and Phil are girls too? Not the last time I checked...?"
"Oh, so you've checked?"
"Agh, no! I didn't mean it like that, ugh please." Harry såg ner i golvet och jag skrattade åt honom.
"You silly! But it's not like you'll miss much anyways?"
"So seeing you trying on your new victoria's secret underwear and picking out dresses for the wedding is what you call nothing? Is that what you say?"
"Okey, I'm sorry. I know, seeing me in my underwear is kind of a thrill." Jag nickade medhållande åt det jag själv sagt, och Harry pussade mig på pannan. Men plötsligt upptäckte han något i min resväska som tydligen var mer intressant.
"Wait, are you taking that dress to Paris?"
"Yeah, why not?"
"But you're so pretty in that one!", gnällde han och lyfte ur den ur väskan.
"But what else should I wear when we go out for dinner at night?", frågade jag förvirrat.
"I don't know, but not that one... What if some good-looking frenchman comes to steal you away from me when you wear it?"
"Yeah, like that'll happen." Jag skakade på huvudet. "If anyone comes to kidnap me, then it's probably you, dressed up like a frenchman with a fake french accent."
..."How do you do that?"
"Do what?"
"You always know what to say to make me look stupid and for other people to for a while actually think you have a brain after all...?"
"Oh, what can I say? You're kinda easy to read, so I've gotten used to it."
Harry skakade skrattandes på huvudet och gick bort mot vår garderob. Istället för att hämta en annan klänning, som jag trodde att han var på väg att göra, så hämtade han sin bandtröja med Ramones och lade ner den i min väska.
"No Harry, are you serious? You're favourite shirt?"
"Of course, NayNay. I want you to have a piece of me with you when you're away."
"Aw, baby..." Jag blev alldeles rörd och slängde mig runt halsen på honom. "I love you so much!"
"I love you too, babe. I love you too."

Efter att vi tillsammans hjälpts åt med att stänga väskan så satte Harry ner den på golvet.
"Come here", sa han och drog in mig i en varm kram igen. Han kysste min nacke och andades in doften av mitt hår, och jag kunde höra hur han mumlade om hur mycket han skulle sakna det här medan jag var borta.
"I will only be gone for a few days", påpekade jag, men även jag fick lite ont i hjärtat av att tänka på att jag återigen skulle vara ifrån Harry. Nu hade vi ju setts varje dag ända sedan jag kom hem, så det kändes ovant att veta att jag inte skulle få träffa honom på ett tag efter att vi åkt imorgon.
"But we could always talk over skype?"
"But that's not the same thing", klagade han. "I can't hold you in my arms over skype. I can't kiss you goodnight or give you a peck on the cheek or tickle you or anything. And I definitely won't be able to do this..." 
Han placerade sin hand mot min kind och förde mina läppar mot sina. De möttes i en mjuk kyss som sedan övergick i hångel. Jag ville inte skiljas från Harry. Aldrig aldrig!
Jag drog lätt i hans tröja, och han förstod vad jag menade och drog tröjan över huvudet. Sedan hjälpte han mig av med min också och kysste min hals. Jag trasslade in mina händer i hans lockar och förde hans läppar mot mina igen, och han masserade min rygg med sina händer medan jag gjorde så.
 
SIGH NO MORE
 
Snart därefter lyfte han mig från golvet och bar mig sakta bort till sängen, och jag tänkte inte ens i en sekund på att det här skulle göra det jobbigare för att att säras på imorgon bitti när jag skulle gå ombord på planet mot Paris. Jag ville testa att bara leva i nuet för ett tag och spendera mina sista timmar i England tillsammans med mannen som i mina ögon var hela min värld och finare än alla sevärdheter runt omkring på jorden. Tillsammans med mannen jag älskade.
Det hade gått nästan en och en halv timme sedan Ruby lämnade fängelsebyggnaden, och nu gick jag och väntade på att alla fångar skulle skuffas in i sina celler. Jag skulle inte in inatt. Eller jo, egentligen var jag tvungen, - det var alla, men jag tänkte inte spendera en natt till i den där cellen. Jag skulle aldrig behöva ligga på den där hårda madrassen och plågas av skrik och gråt och mardrömmar och ledsna ögon. Jag skulle inte spendera en enda jävla natt till i det här helvetet. Nej, nu var jag redo att ta mitt riktiga straff. Det som alla i hemlighet ville att jag skulle välja. Det som både jag, Ruby och alla andra jag förstört livet för var enade om. 
De sista grabbarna knuffades iväg eller släpades iväg med hjälp av handbojjor. Men mig såg vakterna inte. Jag hade gömt mig i det mörkaste hörnet i rummet, bakom några fula pinnstolar och slitna pokerbord som stod uppradade på varandra eftersom de var för trasiga för att användas, till och med för oss fångar.
Taklamporna släcktes, en efter en, och de grymtande rösterna och rasslet av nycklar försvann allt längre bort. Jag vågade mig fram igen och kikade bakom hörnet. En ensam lampa lyste längst bort i korridoren, men jag tyckte mig höra snarkningar därifrån. Det var nu eller aldrig. Antingen skulle poliserna komma på mig, och jag skulle straffas hårt, eller så skulle de inte göra det och jag kunde äntligen lämna denna fasansfulla värld.
Jag knöt upp mina skor och ställde dem intill väggen, och sedan började jag tyst smyga över golvet. Ju närmare rummet jag kom, desto tydligare hördes snarkningarna. 
Jag kikade in på hans lilla kontor, förhoppningsvis var han inte typen som vaknade lätt av småljud. I hans bälte hängde en stor knippe nycklar, men på sig hade han inget vapen. Jag knäppte försiktigt loss nyckelknippan och började sedan leta efter rätt nyckel till skrivbordslådorna. Det blev hela tiden fel, och då jag släppte en nyckel och tog upp en annan så rasslade det till, och polisen grymtade tyst.
"Damn it", svor jag lågmält och fortsatte leta... Bingo! Jag låste upp den översta lådan, skuffade undan alla högar med papper, miniräknare och annat onödigt krafs som jag inte förstod varför han hade där. Jag hade ändå förväntat mig att alla vapen hölls gömda här, i tryggt förvar hos poliser och fångvaktare.
Jag öppnade nästa låda, och efter att ha rotat runt lite till så hittade jag vad jag letat efter. En pistol. Den var tung i min hand, och jag la så tyst som möjligt ifrån mig nycklarna på skrivbordet innan jag lade benen på ryggen och sprang min väg. Eftersom jag hade strumpor på mig så lät det dock inte så mycket när jag sprang över betonggolvet, men när jag nästan var framme vid min slutdestination så hörde jag en vakt.
"That Walsh-guy, he's missing! Go look for him, he's probably hiding somewhere!"
"Oh jesus, did you fall asleep? Look, your keys? Wait, the gun... Oh no no no! The gun! He took the gun!"
Jag fick tänka om snabbt, och längst bort i korridoren såg jag killarnas toaletter. Mitt sista hopp, tänkte jag.
Jag slängde upp dörren men stängde tyst om mig så stället inte skulle verka misstänkt, sedan låste jag in mig i ett av båsen med pistolen i händerna. Den vägde som bly, och jag fick nästan ont i ögonen av att se på den.

~
"Hey, I'm talking to you!", sa Ruby argt, och jag väcktes från mina tankar och undrade vad hon just sagt.
"What are you doing here, Ruby? You shouldn't be here. You don't give a shit about me. You hate me."
"Exactly, I hate you. But I'm not here because of you. I'm here because I should be! I'm standing up for my sister!"
"Oh so that's why you're here? To yell at me? Do you think that's gonna help to have me killed? Ruby, I want to die, but they won't let me. They don't think I'll suffer enough if they kill me."
"But it's not like you're suffering enough right now either, is it?"
~
"You don't know a shit about me, okey?! You don't know my story at all, but if you did you would somehow understand how I ended up like this. It was written in the bible, that's what my dad said when I went in high school and struggled with grades and life and everything. He had no trust in me, and if my family didn't believe in me, then why would I?"
~
"Daniel, I--"
"Don't move! She's mine, and if you touch her, then I'll have to kill you. And I'm not afraid of doing it!"
"Daniel, you need help for god's sake! Please, just put it down!"
"No! Leave, and don't ever come back! Because if you do, then I'll kill you! I saved her, you know. I can give her so much more, than you'll ever be able to. If you weren't in the picture, then she could've loved me too!"
"But love doesn't work that way, Daniel! You don't choose who to fall in love with! That's why we sometimes have to move on!"
"I give you three seconds... Three seconds to leave the house!"
~

Jag förde pistolen mot pannan och skulle just till att skjuta då dörren till herrarnas slogs upp.
"Is he in here?", röt en polis.
"I think we just found him!", sa en annan och började banka på dörren. "Mr.Walsh, open up! Now."
"Daniel?", hörde jag en ljuv stämma säga. "Daniel, come play with me!"
Jag slant till med pistolen och svor införnaliskt.
 
Wow,but fuck you.♡ | via Tumblr
 
"Candice? Is that you?" Höll jag på att bli galen? Eller var jag redan död? Candice var ju död, så inte kunde hon vara här?
"Mr.Walsh? What's going on in there? Open up, right now!" Poliserna bankade på dörren igen, men jag reagerade inte. Min kropp skakade och huvudet snurrade. Hela toalettbåset snurrade och jag visste knappt vad som var upp eller ner.
"Daniel, come play with me!" Candice klingande skratt ekade i mina öron, och jag log för mig själv. Åh vad jag hade saknat att höra hennes skratt. "Daniel, why is it so hot in here?" ... "Daniel, it smells like fire, do you think that mom burned those cookies you loved again?" Men snart var hennes skratt inte lika klingande längre, för det övergick i gråt. "Aoch, it burns! Daniel, help me!"
Ett skri av smärta ekade i badrummet, och snart insåg jag att det inte var Candice som skrek längre, utan jag själv.
"I'm sorry, Candice! I'm so sorry!"
"Mr.Walsh, open up!" Poliserna knuffade på dörren, och den började sakta men säkert bukta inåt.
Jag tog tag i pistolen med båda händerna och tog ett lugnande andetag. Det skulle inte ens ta en sekund och jag skulle vara borta för alltid. Jag skulle slippa den här skiten och den här världen och alla jävliga människor som inget begrep.
"Three..."
 
Untitled
 
Jag brukade aldrig läsa böcker, men jag visste att Nancy älskade att läsa, och det var en av alla de saker som fick mig att älska henne. Mamma sa att man blev smart av att läsa, och det blev man nog också. Nancy var smart.
Men den enda gången jag någonsin läste något var när jag lånade en av mammas böcker. Den var skriven av Stephen King, och mamma hade sagt att den nog skulle passa mig. Jag mindes dock inte vad den hette, men jag kommer ihåg att jag tyckte om den. Den där Stephen var inte dålig på att skriva och berätta så att text blev till film i ens huvud. I boken fanns ett väldigt vist citat, som jag kunde utan och innantill än idag.
"We stopped checking for monsters under our beds when we realized they were inside us." Och han hade så rätt, så rätt. Och plötsligt insåg jag något: Om man inte tror på sig själv till att börja med, hur ska då någon annan kunna tro på en?
"Two..." Jag pressade med fingrarna och väntade på smärtan. Det var som att allt i den riktiga världen hade tystnat eller gått och lagt sig, för det enda som hördes var Candice röst, mina häftiga inandningar och mitt bultande hjärta som tickade som en bomb.
"Daniel!", skrek Candice i ren panik.
"Candice, wait for me", viskade jag tyst och tryckte allt vad jag hade. Jag hann inte ens känna något innan allt blev bäcksvart och jag försvann.

Ber om ursäkt för att ni fått vänta så, men jag har gått och blivit sjuk så jag har återigen fått lägga bloggen lite åt sidan. När ni läser detta så ligger jag mest troligt och sover, om jag nu lyckas vill säga. Det är ganska svårt att andas när man är döförkyld faktiskt. Har inte sovit ordentligt på tre-fyra nätter nu. :(
Men nu är jag back on track igen, fast att jag är jättesjuk. Men nu framåt jul får jag ju mer tid till att skriva då vi är klara med de flesta skolarbeten, vilket är himla skönt.
Luftkramar & luftpussar åt er alla (vill ju inte riskera att smitta er liksom)! <3

Uppdatering, julspecialer(?) & annat tjofs

Några av mina senaste bilder på instagram. Följ mig; @Veendiii
 
Bättre uppdatering var det ja? Pfft. Nu tycker jag att vi alla tar ett djupt andetag och blåser bort allt gammalt damm som samlats på bloggen. Det vill säga, alla ni som fortfarande hänger kvar här och väntar på ett kapitel. Jag skulle kunna skriva en novell om hur otroligt ledsen jag är över min urdåliga uppdatering. Jag har inte skrivit sedan någon gång i november? Shame on me! 
Men till mitt försvar så måste jag säga att skolan tar upp sjukt mycket tid nu såhär innan jul. Och ja julen, den kräver också tid. Jag har inte ens köpt min första julklapp än, så kan ni förstå vilken panik jag har? Och jag som hade tänkt börja tidigt med julklappsshoppingen denna gång... Nåja, samma visa varje år.

Hur som helst så vill jag meddela att varje lite stund jag har över, alltså den tid som inte går till skola, fritidsaktiviteter, plugg, gymmet, kompisar, pojkvän, bandet & sömn, ska jag ägna åt er och bloggen. Ni fattar inte hur mycket jag saknar att skriva, hur mycket jag saknar era sjukt fina och peppande kommentarer och bara fantiserandet i sig. Fast jag har faktiskt skrivit lite under min lilla paus från directionery, fast inte på TTS, utan på mitt nya verk! Jag har tänkt att ni ska få en liten sneak-peak på den i julklapp av mig, men jag har inte riktigt bestämt vilket kapitel jag ska låta er läsa ännu. Men vi får väl se hur det blir. :)

Är det förresten något annat ni önskar nu såhär i juletid? Förutom fler kapitel av TTS, bättre uppdatering och min lilla sneakpeak? En julspecial med karaktärerna från någon av de tidigare novellerna? Eller kanske en julspecial med karaktärer från TTS men som utspelar sig några år framåt i tiden? Eller kanske en oneshot? Gör dock inga oneshots till specifika personer nu såhär innan jul, för det hinner jag tyvärr inte med. Men en oneshot till alla liksom? 
Eran önskan, min lag.

Ber om ursäkt för så himla mycket text om egentligen precis ingenting, men nu vet ni hur det ligger till. Och en sak som jag tänker lova och som jag är ganska så jättesäker på att jag kan hålla är att uppdateringen kommer bli mycket bättre när julstöket är över. Inspon är på topp just nu, det är bara tiden som fattas.

Håll utkik på bloggen, ska försöka få upp fortsättningen av TTS nu i veckan, och nu är det inte långt kvar tills det vankas resa till Paris för Nancy's del, och sedan blir det pang på med bröllop och andra små överraskningar, så detta vill ni inte missa, mina älsklingar.
Ha en fortsatt asgrym 2:a advent!

Chapter 46 - The Phone Call

Previously:
"Is this the baby?", sa jag och kikade ner i barnvagnen som Perrie höll i.
"Yeah, it's Debbie. Or yeah, Deborah, but we call her Debbie or Debb." Perrie log och nickade åt Zayn att ta tag i vagnens framkant så de kunde bära upp den för den lilla trappen.
"She's so cute!" Jag såg ner på det lilla knytet och log varmt.
"Yeah, she looks alot like Zayn. And she reminds me a bit of his sister, Waliyha."
"I see alot of Perrie in her too, so. But beautiful parents often lead to beautiful kids. Just look at Isobel. She's the cutest kid ever!"
"Oh just wait, when you get a baby we're all going to get blinded because of it's beauty."

[bild kommer!]
~
"Daniel?", ropade Candice och skuttade ner för trappen när jag tyst stängde dörren bakom mig. Hon hade hört mig komma. Fan. "Daniel, Daniel, Daniel? Come play with me!"
"No, Candice. Not now", muttrade jag och sparkade av mig skorna.
"Aw come on! Play with me, please?"
"I said no!", sa jag irriterat och knuffade undan henne när hon drog tag i min tröja. Hon kved till och tog sig för axeln när jag surt passerade henne och småsprang upp för trappen och vidare in på mitt rum. Jag såg till att slänga igen den med en smäll så att hon skulle få in i sin tröga skalle att hon inte skulle följa efter. Jag ville vara ensam.
Candice besvikna blick satt fastklistrad innanför mina ögonlock, ville inte ens försvinna när jag blinkade hårt. Men jag ville inte att hon skulle se mig såhär. Josefine hade undvikit mig hela dagen, och innan sista lektionen hade jag sett henne tillsammans med en annan kille. Synen av de två tillsammans, även fast de inte ens rörde varandra, gjorde mig ursinnig. Josefine var min. Min och ingen annans! Och jag hade sett hur den där tölpen tittade på henne. Den där sliskiga blicken och hur han knappt kunde hålla fingrarna borta från min tjej!
Jag sjönk ner på sängen och vilade ansiktet i händerna. Den här dagen sög. Skolan sög och hela den här jävla hålan sög. Hela jävla livet till och med.
Jag hörde hur dörren öppnades och smälldes igen på nedervåningen.
"Anyone home?", ropade mamma, och jag övervägde att ignorera henne. Jag visste ändå att så snart hon listat ut att jag var hemma så skulle utskällningen komma. Min lärare hade ringt hem idag. Jag slog ner en kille i klassen under, skolkade från en lektion och fick ett utbrott på en magister. Som sagt, det var ingen bra dag idag.
Ytterdörren öppnades och stängdes igen, och denna gång var det pappa som kom. Fan fan fan... Jag kunde höra mamma och pappa prata där nere, hur mamma blev upprörd men bad honom att stanna där nere, men snart hördes tunga steg i trappen. Jag räknade till tre, och sen slogs dörren till mitt rum upp på vid gavel.
"What did you do in school today, son?" Pappa klampade in i mitt rum, greppade min handled och drog upp mig ur sängen. "Answer me, Daniel!"
Jag teg.
"Did you hit a freshman today? Did you?" Han ruskade om mig ordentligt och var alldeles röd i ansiktet av ilska.
"Maybe, but he deserved it!", spottade jag tillbaka.
"I thought that we did a good job while raising you, but take a look at yourself?! Is this how a young man is supposed to behave? Before you say anything; the answer is no. Why can't you be more like your brother, Daniel?"
Där kom det igen. Jämförelsen med min åh-så-perfekta lillebror. "Does it look like I care? And I don't want to be like Jayden. He's a freak!"
Jag hann inte ens blinka innan pappas handflata formade ett rött, svidande märke på min kind. Jag såg ner i marken och tryckte min hand mot min brännande hud, och pappa såg argt på mig.
"I hope you learned yourself a lesson, kid."
~

Åt helvete med pappa, åt helvete med mamma, åt helvete med Jayden och åt helvete med Josefine. Den där sablarns Harry kunde också dra dit pepparn växer. Fan, åt helvete med allt och alla! Jag hade ingen på min sida längre. Jag var helt jävla ensam. Dömd till döden. Okej, kanske inte riktigt, men en livstids fängelsestraff var fan lika illa. Jag såg ingen mening med något längre. Kanske var det dags att ge upp. Att säga tack och adjö, fara till andra sidan och träffa min syster. Min allra käraste syster. Varför behandlade jag henne så? Varför lät jag henne dö? Hon var den enda som förstod. Min enda riktiga vän. I hennes ögon var jag inte elak, ingen idiot, ingen mördare. Jag var bara hennes storebror, idol och vän. Åh vad jag saknade min syster... Men henne skulle jag aldrig få träffa mer, för hon var i himlen och dit skulle jag aldrig komma efter det jag gjort. Att tänka på henne skulle inte få henne att komma tillbaka. Att leva i mitt förflutna skulle bara göra mig galen.

♥ | via Tumblr
"Lift your shoulder, Nancy", sa Gwen, min fotograf och visade hur jag skulle stå. "And Kanye, chin up!"
Vi gjorde som vi blev tillsagda, och jag kände hur Kanye petade mig i sidan vilket fick mig att fnittra till. Jag hade varit så nervös inför fotograferingen med självaste Kanye West, men nu var det äntligen dags, och hittills hade det gått galant.

Likes | Tumblr

"And now... Smile!"
Jag sprack upp i ett leende, och Kanye vred lite på huvudet för att visa upp sin bästa sida.
"Looking great, guys! Three more and then we're done."

"Can I take a photo with you? Like, for my instagram?", frågade jag, något generat, när plåtningen var över.
"Yeah, sure", sa Kanye glatt och la armen om mina axlar och log in i mobilkameran. Jag avfyrade en bild och tackade sedan uppskattande. "I heard that they're throwing a party for you tonight?"
"Yeah, that's right... Would you like to, ehum, come?" Jag harklade mig försiktigt.
"Yeah, I'd love to. And then maybe we could talk about co-working? I'm about to launch my own clothing line, and I want you to help me."
"Oh my God, are you serious?"
"Couldn't be more serious right now. I like you, Nancy, and your clothes are... Wow."
"Really? Thank you! And of course, I'd love to work with you and help you out with your new brand!"
"Great! See you tonight then. And tell your fiancé hi from me." Kanye klappade mig på axeln och kysste mig i luften på höger sida om ansiktet och försvann sedan iväg från studion. Jag försökte hålla inne mitt vilda fangirl-ryck men lyckades knappt. Ett lyckligt skri for ur mig och jag hoppade upp och ner på stället.
"Nancy? Are you alright?", frågade Gwen som kom gåendes in i studion efter att ha gått och hämtat kaffe åt sig själv. "I'm pretty sure I heard someone scream?"
Jag hostade tillgjort. "Uh, yeah. Yeah, I'm alright. I just--", jag låtsades ha fullt upp och kollade på mitt armbandsur. "Oh, need to go! See you tonight, Gwen!"

Allt från house-musik till lugn mysmusik spelades i högtalarna, och alla minglade runt med varandra, småpratade om jobbet, dansade eller drack. Festen var som en sen anordning för min hemkomst, då de inte trott jag varit tillräckligt redo för att fira direkt när jag kom hem. Och det hade jag nog heller inte varit, så det kändes skönt att de skjutit fram på det så länge för min skull.
"Shall I take your coat?", frågade Ricky, och jag nickade tacksamt och räckte över min pälskappa. Han försvann iväg med den, och jag sökte med blicken efter Harry men istället dök Josefine upp framför mig.
"Hello", log hon och räckte över ett glas som var fyllt med isbitar och citronskivor i någon okänd vätska. "I can't thank you enough for hiring me. Your co-workers are great!"
"Oh no problem, Jose." Jag log tillbaka. "You totally deserve it."
"Thanks", sa hon glatt.
"So... What's going on between you and Louis?" Jag vickade på ögonbrynen och sprack upp i ett brett flin, och Josefine's kinder färgades röda.
"Uhm, he's great, I mean..."
Medan jag väntade på en förklaring så tog jag en sipp av min drink. "You mean what?"
"I think I like him, Nancy. Not the way I liked Andrew. Andrew is an idiot, and this is... It just feels so different..."
"Do you want to know what it is?"
"Uh, yes?"
"Love. Real love."
"Maybe you're right.." Hon såg ner i golvet. "But what am I supposed to do? I mean, I can't fall in love with a friend? He's just offering me a place to stay. He doesn't like me in that way, right?"
"If I were you, I wouldn't be so sure about that." Jag nickade åt Louis som stod en bit bort och hade blicken fäst på Josefine, men när han upptäckte att jag tittade på honom så kollade han generat bort.
"You think so?"
"Darling, I know so", sa jag och försökte låta som moster Meredith's hushållerska Maggie som brukade få agera kärleksdoktor när jag gick i lågstadiet och blev smått förälskad i varenda kille jag stötte på.
"Nancy?", någon knackade mig på axeln och jag vände mig om. Där stod Phil. Hans blonda hår stod åt alla håll och kanter i en snygg frisyr och han var stiligt klädd i mörka jeans, vit t-shirt och svart blazer. Jag tog för givet att Ricky hade stylat honom för kvällen.
"Oh, hi Phil."
"Have you seen Ricky?"
"He went away with my jacket, but I guess he's here somewhere?"
"Oh, okey. I'll go look for him then. Nice to see you again, by the way. And congratulations to the engagement!"
"Thanks, Phil! I hope you're next."
"Maybe. We'll see", sa han och blinkade flirtigt med ena ögat. "Toodeloo!"
Josefine hade försvunnit bort till Louis, och jag såg mig om efter Harry igen. När jag fann honom så såg jag honom stå och prata med en av mina andra kollegor.
"Congratulations to the engagement, Harry."
"Oh, thanks!" Harry sprack upp i ett leende.

Harry Styles | One DirectionHarry Styles | One Direction

"So, when's the wedding?"
"Oh it's not too far away. Nancy are going to Paris next week, and when she comes home there's just a few days left, so. But don't worry, we'll get you an invite."
"Thanks, mate."
Jag gick fram till dem och la armarna om Harry.
"Hello, my love", log Harry och la armen om mina axlar. "Enjoying your party?"
"Of course." Jag nickade glatt. "How about you?"
"Loving it!"
"Is that your ring, Nancy?", frågade Henry. "Oh, it looks wonderful!" Han tog en närmare titt på ringen på mitt finger. "That can't be a cheap one, but I guess your love for her isn't very cheap either, so maybe it makes sense anyways...?"
"Yeah, I guess so", sa Harry och pussade mig på hjässan.
"Okey, Mr.Walsh. Time to go", sa en av poliserna och höll upp dörren åt mig i en gest att jag skulle gå ut. Vi hade en timmes lunch då vi fick gå fria i byggnaden, några fångar i taget. Fast det berodde såklart på straff och vad man gjort för att få sitta i fängelset, och vi hade bara tillgång till ett visst antal rum. Bland annat matsalen, gymmet och uppehållsrummet med biljardbord och kortlekar, och så rummet med telefonväxeln. Men där hängde jag aldrig, för det var ju knappast så att någon kom hit för att prata med mig.
"Poker?", frågade någon, men jag skakade ogillande på huvudet.
"Nahh."
"You boring piece of shit", fnös han och började dela ut korten till grabbarna runt bordet. Han var helt skallig, blekare än Snövit och hans armar var fulla av tatueringar med drakar, vapen och andra skrämmande motiv. Hans ögon lyste av obehag och jag hade sedan jag först kom hit bestämt att jag inte gillade honom. 
Jag satte mig på en hård träbänk i hörnet och betraktade de andra männen. Många av dem hade nog varit här länge, för de flesta var väldigt biff och såg ut att ha spenderat många timmar i gymmet. Slagsmål var också vanligt tydligen, för en och annan grabb hade en utslagen tand, ett blått öga eller ärr i pannan. Fast jag såg väl knappast mycket bättre ut själv, så vad hade jag att säga till om?
"Mr.Walsh?"
Jag såg upp på polisen som ställt sig framför mig.
"There's someone on the phone who wants to speak with you, sir."

Hm, vem kan det vara som vill prata med Daniel av alla människor? Vi får väl vänta och se...
Och pff, bättre uppdatering var det ja? Once again, förlåt för att ni fått vänta så himlans länge på ett kapitel! Men ni som läser min privata blogg vet att jag varit upptagen med föreställningar och att umgås med mina nära & kära, och så går jag ju faktiskt i skolan också. Men jag har faktiskt inte glömt bort er helt. Jag har bara haft dåligt med inspiration, för lite tid för att hinna avsluta kapitlet och för lite motivation för den här novellen för tillfället. Har planerat massor på den kommande novellen istället. Men nu är jag nog tillbaka igen haha. :)
Creds till alla er som stannar och kikar in varje dag trots världens sämsta update! Älskar er alla <3

Karaktärspresentation: Nathan Lawler


Nathan John Lawler
född: 23 Maj 1995

Nathan är, eller jag borde kanske säga var, född och uppvuxen i Hounslow West. Alltså bodde han inte långt ifrån tvillingarna Jay när de gick sitt sista år på Sunset Valley High School. Han och hans gäng som bestod av Jamie och Drew var de populäraste killarna på hela skolan. Alla killar såg upp till Nathan och hans vänner, och han var skolans flickidol. En 183 cm lång kille med antydan till sexpack, vackra blågrå ögon som ibland skiftar i lila, svart hår och blek hy är ju inget man gärna tackar nej till. En typisk pojkaktig klädstil hade han också, den grabben. Brallor med häng så man kunde se vilka kallingar han bar, en t-shirt med något coolt tryck på och en oversized hoodie över. På sommarhalvåret bar han också gärna tank tops, men han skulle jämt ha på sig sina stora, vita supras. De var hans favoritskor trots att de var så slitna att det var hål i sulan på ena skon och att den vita färgen nu hade ersatts av smutsigt brunt. Nathan älskade skor, och att shoppa, så hade du bjudit med honom på en shoppingtur så skulle han inte gärna tacka nej.

Men det var nog inte enbart Nathans utseende och kärlek för kläder som fick många tjejer på fall. Nej, han var väldigt utåt som person, älskade att träffa nya människor, var alltid pratglad och behandlade alla på skolan som vänner, och så hade han också världens bästa humor. Hade du gått i hans klass så skulle du nog inte kunna undgå att ha en crush på honom. Det skulle i alla fall inte jag, tro mig. Men även fast Nathan var så poppis så stod han ändå med fötterna på jorden. Alla gillade Nathan på ett eller annat sätt och ville vara hans vän, och många tjejer skulle ha kunnat döda för att få komma honom nära. Nathan var den typen av person som gillade, eller åtminstone accepterade, alla, men han var inte fullt så förtjust i Macey och hennes anhang. Macey ansåg sig själv vara skolans populäraste tjej och behandlade alla som luft om de inte gjorde som hon sa eller tyckte precis som hon och fann sig i att hon alltid hade rätt och var den som skulle bestämma. Det jobbiga var att Nathans bästa vän, Jamie, var ihop med Maceys blåsta kompis Bianca, så Nathan var tvungen att stå ut med Macey hela tiden ändå. Dessutom så var Macey kär i Nathan och trodde att han hade samma känslor för henne. Dessvärre så var det ju inte så, för så fort tvillingarna Jay började i klassen så fick Nathan upp ögonen för Ruby. Trots att Ruby kanske hade lite dåligt inflytande på Nathan då hon inte tog skolan på allt för stort allvar och var ganska mystisk och ofta försvann in i sig själv så kunde han inte låta bli att bli mer fascinerad av hennes mystik och musikaliska talanger. Ruby var ju också så mycket bättre än Macey på alla sätt och vis. Macey gjorde bara skolan till ett helvete för alla elever och hade inte mycket till hjärna, om man nu fick lov att säga så. Hon gjorde Ricky Keaveney (ni vet, Nancys assistent och bästa vän)’s skolgång till en ren pina efter att ha gett honom bögstämpel som om det vore något fel med att vara homosexuell. Tänk er Regina George i Mean Girls, - lite så var Macey och hennes tjejkompisar.

Vad Nathan dock inte visste var att hans känslor icke var besvarade av Ruby, och det ställde till med en hel del problem. Men det löste sig till slut och alla slöt fred med varandra igen. Det började närma sig studenten, och alla började planera inför framtiden. Många skulle ut och resa eller plugga vidare direkt, men Nathan hade svårt för att bestämma sig om han skulle läsa vidare och plugga ljudteknik på något college i city, satsa på musiken och joina något coolt rockband eller bli Stand Up-komiker. På fritiden tränade han mycket på gymmet, lirade fotboll och innebandy, spelade trummor och hängde med sina polare. Han umgicks också mycket med sin familj som bestod av hans mamma, pappa och småsystrar, Christine & Erica, och så deras hund Chico. 

Många av er undrar nog varför jag berättar om Nathan som om han inte finns längre, men tragiskt nog så fick Nathan aldrig ta studenten. Nathan mådde inte bra, förstår ni. Hans föräldrar bråkade mycket, hotade jämt med att skiljas, och det var hans småsystrars värsta farhåga. Och att jämt behöva trösta andra när man själv mår dåligt kan ibland bli för mycket. Och för Nathan blev det för mycket. Allt han ville var att hans familj skulle hålla ihop, och han tänkte att om han lämnade världen så skulle familjen göra just det. Därför hoppade han en dag framför tåget, och sedan såg vi honom aldrig igen. Jamie, alltså hans bästa vän, var den enda som visste att han mådde dåligt, men han hade inte en aning om att det var så illa. Men inte ens han skulle ha haft en chans att rädda Nathan. Det var försent. Men vi vet nog alla att Nathan har det bättre nu, och Nathans dödsolycka fick faktiskt hans föräldrar att hålla ihop. Och jag hoppas att ni alla får ett leende på läpparna när ni tänker på Nathan, för det är han värd, och det tycker han att ni är värda.

Nathan betyder ”givare” och ”Guds gåva”, och det stämmer absolut in på den här grabben! Han var givmild, omtänksam och en riktigt bra kompis.

Vila i frid, Nathan Lawler.<3

Blev ombedd att göra en ny karaktärspresentation av Nathan, och vad gör jag inte för er, kära läsare. <3 För er som inte vet vem denna grabb är, eller var, så var han med i Do You Remember?, alltså del 1 av Through The Storm. Han var en stor favorit bland karaktärerna, vilket är ganska så förståeligt då jag också var väldigt fäst vid honom. Hoppas ni gillade den förnyade versionen av hans presentation!
Ska se till att skriva om Stina, Ben, Brianna & Spencer, Meredith och Phil inom kort. Är det fler karaktärspresentationer som önskas så bara hojta så ska vi fixa det.
Tacohej!

Kapitel 45 av TTS finner ni här nedanför! <3

Chapter 45 - Back On Track

Previously:
"No, you are amazing. And you deserve this. Even better. You deserve the absolute best. And I've been thinking about what Daniel said that night, when I came to get you... I can't give you everything. There's alot of things I can't do for you, but I'll try. I'll try my best and do everything to protect you and make you happy, and I'll give you everything I can in this world. But the most important thing I'll ever be able to give you, and which is such a rare thing that only you can have it... Or in fact, you already have it... Is the key to my heart."

3 April 2020, kl.08:02. London City.
 
"Relax", mumlade Harry i mitt öra när jag med en skakig hand knappade in portkoden till mitt jobb. "You have nothing to worry about. I'm the one who should be worried for having to leave you for a few hours."
Jag nickade. Han hade rätt, vad hade jag att vara orolig över? Jag kände ju alla människor som jobbade här, jag hade träffat några av dem igår på restaurangen och alla visste nog att jag var hemma igen. Jag var nog mer rädd över stämningen och hur det skulle kännas att vara tillbaka. Att gå i korridorerna, sitta på mitt kontor, intervjuas, fotograferas och gå runt och kika vad de andra höll på med.
Jag kände nervositeten stiga när Harry öppnade porten och nickade åt mig att gå in. Hans vänstra hand höll jag i ett fast grepp, och jag hade inte planerat att släppa.
"Okey, I'll follow you inside", sa han med en uppgiven suck och gick in han också. Jag pillade på hans svarta blazer medan vi gick, och ljudet av mina pumps mot golvet ekade i korridoren. Snart såg jag Meredith titta ut från sitt kontor, och hon sprack upp i ett brett leende.
"Oh, my baby!"
"Hello", log jag och kramade om min kära moster.
"Oh dear, I must go tell the others that you're here! Oh, and hi Harry!" Meredith pussade Harry i luften på vardera sida om kinderna och Harry pussade fnissandes tillbaka.
"I have to go now", medlade han och vände sig sedan mot mig. "But you'll be fine, right? Don't get kidnapped." Han flinade och tog av sig sin mössa för att sedan sätta den på mitt huvud. "I love you."
"Love you", sa jag och pussade honom snabbt på läpparna.
"I'll call you when we have a lunch break!" Han började gå mot dörren och vinkade lite snabbt innan han lämnade byggnaden.
"Aw, you're so cute!" Meredith nöp mig i kinden och tog sedan min hand. "Come on, they're waiting for you!"

"Hi NayNay", log Ricky och pussade mig på kinden. "Nice to see you again. So you're able to breathe again? You looked bloody dead last night." Han flinade och jag knuffade honom lätt i sidan, glad att han försökte lätta upp stämningen när många av de andra drog efter andan vid synen av mig.
"Nancy!", ropade Paula, min personliga rådgivare, och sprang fram till mig för att krama om mig. "I'm sorry that I didn't come last night, but I was on my way home from my parents so I didn't make it in time. But I hope you had a wonderful night! Meredith told me everything. And oh, it's really nice to have you back."
"I'm glad to be back too", skrattade jag och kramade tillbaka. "I've missed you. I've missed all of you."
"Please welcome: One Direction!", ropade Kurt som fått jobbet att intervjua oss idag. Mannen bakom en av kamerorna klickade på en knapp på en liten dosa så att inspelade applåder ljöd i högtalarna, och vi kom småspringandes in i den lilla lagerlokalen och satte oss. Denna intervju skulle livesändas på teve och youtube, så därför hade vi ingen publik idag.
"Hello guys", log Kurt och skakade hand med oss alla.
"I like your name, Kurt", sa Harry. "Have you seen Glee? Lou made me see it and there's a guy named Kurt there. He's cool."
Kurt började skratta. "Yeah, I've seen it. I think he's named after me. 'Cause you know, I'm cool too. And by the way, I like your name too, Harry."
"Then we can change names. You're Harry and I'm Kurt. Okay?"
"Yeah, sure!"
"Then I want to be Louis!", sa Niall och såg på mig, och jag ryckte på axlarna.
"Sure. And I'm Zayn."
"I'm Liam", flinade Zayn, och Liam skulle just öppna munnen när Kurt, alltså riktiga Kurt, avbröt honom.
"Okay okay, this is too confusing!"
"Sorry", sa Niall ursäktande, och Kurt flinade.
"It's okey, but you're Niall, Liam, Louis, Zayn and Harry." Han pekade på var och en av oss så vi fick tillbaka våra riktiga namn.
"No, I still want to be Kurt." Harry la armarna i kors och låtsades tjura.
"Okey then be it", suckade jag och klappade honom på huvudet. "So, let's move on now."
"Okey, good. First question; how's it going with your new album?"
"Great", sa Zayn. "We're almost done, and this album is quite emotional for us. Many of the songs are about our families and girlfriends, but also about being lonely and heartbroken and... Yeah."
"I see", nickade Kurt. "That sounds really amazing! And I heard that your new single called Beneath The Stars, is coming out tomorrow?"
"Yup, that's right", sa Liam och tog emot mikrofonen. "We've been working on it for a long time now. Niall came up with the melody and a bit of the lyrics, and then we all helped each other out, coming up with the rest."
"Okey", sa Kurt och nickade igen. "So when you're writing a new song, you're all working together, like a team?"
"Yeah, we're a good team." Liam kollade på oss alla, och vi nickade instämmande. "But sometimes we sit for ourselves, writing down our ideas for a song, and then we meet up again and start talking about it. We also have different strengths, like, Niall is great with the lyrics, Harry is the best at making a stick, Zayn does the bridges, Louis comes up with a beat and I help out with the chorus. And then we add some of Zayn's ooh- and aayaayayy's and BOOM, our co-workers get pregnant."
Alla föll i skratt, och Liam drog på munnen.
"I'm looking forward to hear it, but I don't really know if I want to get pregnant... I have enough of babies as it is at the moment. I have two daughters and a baby-son. How many kids do you have now?"
"None. Or you could say, a half", sa Niall förvirrat och tog emot micken.
"A half? That sounds terrible! Did you cut her in half or did you take her upper body or what?"
"No, no no no!", skrattade Niall och skakade på huvudet. "You could say I have a daughter, 'cause Jolie and I are taking care of a girl, but she's not our real kiddo. But yeah. So I'm going to say a half."
Kurt nickade. "And you Liam? You have twins, right?"
"Yeah, two little boys. Lucas and Riley", sa han stolt.
"Lucas and Riley. Liam and Ruby. That was all planned, right?", flinade jag och la mig i konversationen.
"Not really, but it's a funny thing, right?"
Jag lyfte på ögonbrynen och nickade instämmande. Sedan tog jag emot micken som passades över till mig. "Two kids. Toby and Hadley."
"Two", nickade Zayn. "Isobel and Deborah."
"Yeah, right. Your wife, Perrie Edwards from Little Mix, was pregnant not long ago, huh?"
"Exactly. Deborah is a newborn."
Harry började skratta, och alla kollade konstigt på honom.
"Sorry, uh, it's just... You know... Vampires and newborn and... Ugh, nevermind. Just forget it. I have none, by the way. I mean, kids. Not vampires."
"I hope so. I would be a bit scared if you said you had vampires... Planning on getting some?", sa Kurt.
"What? Vampires?"
"No, babies of course."
"I don't know. We're taking it one step at a time. And I believe in marriage before babies..."
"Oh, so no sex before marriage then?"
"I didn't say that...", sa Harry och blev alldeles röd om kinderna.
"Speaking about girlfriends, I heard that Jolie, your girlfriend, was in a car accident? How is she?", sa Kurt och vände sig mot Niall för att byta ämne.
"Better. But she has to stay at the hospital for a few more days, 'til she's good to go."
"Do you come to visit her often?"
"Every day", nickade Niall och la armarna om Kurt.

Cute Niall
 
"Are you okay?"
"Yeah, I just miss her."
"Oh but don't worry, she'll be home soon", log Kurt och klappade honom på armen. "Now let's take a break, and when we're back I have some questions for you, Louis. And I also have some questions for Harry." Kurt vickade på ögonbrynen och log snett. "Now wave to the camera boys. Goodbye!"
"Goodbye!", sa vi alla i kör och log brett mot kameramannen framför oss.
"Here's a list of all the interviews and photoshoots you're going to be in. The telephone has been going crazy today, you know. Everyone wants to have an interview with you in it, but I said no to quite alot." Ricky la listan framför mig på mitt skrivbord, och den fyllde ett helt A4-ark.
"Jesus!", sa jag och tog mig för pannan med en suck. Välkommen tillbaka till jobbet, Nancy. Här lever vi ett liv i stress.
"You alright? Do you want me to call them and cancell some of the meetings?"
"No, no it's okey. I'm just a bit shaken. It feels so weird, being back. I hardly remember how to act in an interview. I mean, what am I supposed to talk about?"
"Just be you, answer the questions and don't answer if you feel uncomfortable. Paula and I will be with you backstage of course, you won't go alone. Don't worry, you will do good. You always do."
"Thank you, Ricky."
"No problem, hun. Coffee?"
"Yes please."
"I'll be right back", sa Ricky och vände sig om för att gå, och jag skummade igenom listan. Mina ögon vidgades när jag såg en speciell kändis namn bland alla de andra.
"Kanye West? Am I going to have a photoshoot with Kanye West himself?"
"Couldn't say no to that one, right? I know you love him."
"Oh my god, this will truly be the death of me!" Jag kunde inte låta bli att fangirla och tryckte listan mot hjärtat. "I love you, Ricky!"
"Love you too, Nancy", log han och försvann ut genom dörren. När han hade gått så såg jag mig om i mitt kontor och funderade över vad jag skulle hitta på härnäst. Ricky hade ju fixat med alla intervjuer, så det enda jag kunde göra var att vänta på att dagen med första intervjun skulle komma. Men det var inte idag, och det var fortfarande en timme kvar till lunch.
Plötsligt slog det mig... Jag skulle ju prata med Meredith om en grej!
Jag reste mig upp och skyndade ut i korridoren. "Meredith?" Inget svar. "Meredith!", ropade jag, nu jätteivrig.
"Huh?", sa hon och kikade ut från sitt kontor. "What's going on?"
"Nothing, I just had to talk to you about a thing."
"Go on, tell me", log hon.
"I can still hire people, right?"
"Of course. You can do whatever you want to, just like you did before... You know. Do you have someone special in mind?"
"Yeah. I've told you about the girl that got kidnapped too, right?"
"Jo--...", sa Meredith eftertänksamt och försökte komma på hennes namn.
"Josefine, right. She's a fotographer, and I've seen some of her photos and she's really talented! And I wanted to know if I could hire her as my personal photographer or photographer for the company or something?"
"Sure! Introduce her to me and I'll fix it."

"Triple iced venti latte for my girl!", sa Ricky och ställde ner en take-away-mugg på mitt skrivbord.
"Danke", svarade jag glatt på tyska, och Ricky log varmt.
"Bitte."
"So, are you taking Phil out for lunch?" Jag stoppade ner sugröret och sörplade i mig lite av mitt kaffe.
"Yeah. Wanna come with us?"
"No, maybe another time. I'm going out with Harry, Zayn, Perrie and their kids."
"Oh, I see", nickade Ricky. "But I gotta go. Meredith wanted some coffee too."
"Okey, see you later then."

"Venti latte again? Why do you always choose the same one every time you go to Starbucks? Doesn't it get boring to always have the same drink after a while?", frågade Harry när jag lämnade byggnaden.
"No? I love venti lattes!"
"Believe me, I know. Can I have some?"
"No? You just called my venti boring."
"But I was kidding?", sa Harry och låtsades bli ledsen.
"And so was I", log jag och räckte honom muggen. Han log nöjt och sörplade i sig halva muggen utan några som helst skuldkänslor, och jag slog honom i magen. "I didn't say you could have it all?"
"And you didn't say how much I got."
"Pschh", fnös jag och trippade iväg på mina klackar.
"Hey, wait up", skrattade han och följde efter. Solen lyste och det var faktiskt inte allt för kallt ute idag. Eftersom det var lunchdags så var det många människor ute, och det gjorde mig på bra humör. Jag hade alltid gillat att se på alla udda människor som spatserade omkring eller stressade fram och tillbaka på Oxford. Jag gillade synen av människor och liv. 
"Hello!", hälsade jag när vi mötte upp Perrie, Zayn och barnen utanför restaurangen. Sedan böjde jag mig ner och kramade om Isobel. Harry lyfte upp henne i luften och snurrade henne några varv, och hon skrattade lyckligt.
"Is this the baby?", sa jag och kikade ner i barnvagnen som Perrie höll i.
"Yeah, it's Debbie. Or yeah, Deborah, but we call her Debbie or Debb." Perrie log och nickade åt Zayn att ta tag i vagnens framkant så de kunde bära upp den för den lilla trappen.
"She's so cute!" Jag såg ner på det lilla knytet och log varmt.
"Yeah, she looks alot like Zayn. And she reminds me a bit of his sister, Waliyha."
"I see alot of Perrie in her too, so. But beautiful parents often lead to beautiful kids. Just look at Isobel. She's the cutest kid ever!"
"Oh just wait, when you get a baby we're all going to get blinded because of it's beauty."

Ber om ursäkt för världens sämsta uppdatering och för att kapitlet vart kort och inte så händelserikt, men det blir bättre snart. Aj promizzz! :*
Tack för den fina responsen på min lilla short story eller vad man nu ska kalla det, förresten. Och va roligt att min farmor fick er att tänka på era nära och kära! För er som undrar, yesbox det var min egen farmor jag skrev om. Allt det där var det som hände och som vi pratade om när jag var hos henne igår, och när jag gick därifrån så tänkte jag att jag kunde skriva om min dag som en liten berättelse, and so I did! :)
Förbered er på en bättre uppdatering från och med nu. Puss & kram!

Chapter 44 - The Key To My Heart

Previously:
Min mobil plingade till, och ett sms visades på skärmen.

From: Harry :)<3
"I'm sorry, but I won't be home in time for a date. I hope it's okey if we do it tomorrow instead? xx"

Jag kände hur humöret sjönk. Jag hade ändå sett fram emot att gå på dejt med Harry, och nu skulle jag få spendera resten av kvällen i min ensamhet. Kul, kul...
Plötsligt knackade det på dörren, och jag ryckte till. Vem kunde det vara?

Jag tassade ut i hallen, gav min spegelbild en sista blick och rättade till luggen innan jag öppnade dörren. Framför mig stod Louis, iklädd svart kostym, slips och finskor.
"Louis?", sa jag förvirrat och synade honom uppifrån och ner ännu en gång.
"Good evening, Miss Jay. This is for you." Han log brett och räckte över ett kostymöverdrag. "I'll give you ten minutes, and then we'll have to go."
Jag kikade över Louis' axel, och utanför stod en svart limousin på tomgång. "Uhm, thanks I guess...?", sa jag, nu ännu mer förvirrad, och tog emot kostymöverdraget utan den minsta aning om vad som fanns inuti. "Where's Ha--?"
"Hurry up." 
"Oh, okey.." Jag nickade uppfattat, vände på klacken och skyndade upp för trappen. När jag kom in i sovrummet slängde jag överdraget på sängen, drog ner dragkedjan och synade innehållet. Där i låg en marinblå klänning med fina detaljer, samt ett par svarta pumps med söta spännen. Jag såg nervöst upp på vägguret som satt ovanför dörren. Åtta minuter hade jag på mig, och jag visste inte ens vad som väntade mig sen. 
Jag skyndade med att dra av mig mjukisbyxorna som jag innan hade dragit på mig, rotade fram ett par svarta strumpbyxor ur min byrålåda och tog på mig dem. Sedan drog jag t-shirten över huvudet, drog på mig klänningen och knäppte på mig skorna. Efter många om och men satte jag upp mitt hår i en hästsvans, kletade på lite mascara på ögonfransarna och täckte läpparna med ett läppglans. Sedan fick jag vara nöjd.
"Nancy?", ropade Louis nerifrån hallen, och jag såg mig snabbt om efter min svarta handväska.
"Coming!", ropade jag tillbaka, hängde väskan över axeln och småsprang nerför trappen.
"Wow, you look great!", sa Louis aningens chockad, och när jag kollade mig i spegeln i hallen så kunde jag inte låta bli att tyst berömma mig själv för att ha gjort mig i ordning på endast tio minuter. Vanligtvis tog det i alla fall minst en halvtimme, fast nu hade jag ju å andra sidan fått kläderna serverade.
"Thanks", sa jag efter ett tag då jag påmindes om att Louis hade gett mig en komplimang, och han sträckte ut armen i en gest att jag skulle lägga min hand på den och följa honom ut.
Han öppnade bildörren åt mig som en riktig gentleman, utan så mycket som ett ord om vart vi skulle, och stängde sedan efter mig. Bilrutorna var mörkt tonade, så ingen skulle kunna se oss utifrån, och jag kunde inte låta bli att undra vem som körde och vart vi var på väg.
Louis kom inte och satte sig hos mig, så jag antog att han satt där fram istället, så nu var jag alldeles ensam igen. Jag såg mig omkring i baksätet och upptäckte en fyrkantig liten ask som låg bredvid mig. Min panna rynkades av förvirring, och jag lyfte försiktigt på locket för att kika vad som fanns i. Där låg en liten lapp med svart text och små hjärtan runt som skiftade i rosa och rött. Jag tog upp lappen och läste tyst för mig själv.

"I hope you like the dress. See you soon, gorgeous. xx H"

Jag sprack upp i ett leende. Så det var Harry som låg bakom det här trots allt! Men hade inte han sagt att vi skulle ta dejten imorgon? Hade han ljugit? För att överraska mig? Jag ryckte på axlarna för mig själv och la ner lappen igen. Vi hade nu lämnat Hounslow, och jag hade verkligen inte en susning om vad Harry planerat för oss. Men jag tog för givet att det var något ganska formellt med tanke på hur jag var klädd...

Utan att jag märkt det så hade vi stannat någonstans i centrala London, och en flock av människor hade samlats utanför limousinen. Jag drog in ett djupt andetag och släppte ut luften i en suck. Att bli omringad av paparazzis var inte riktigt vad jag hade hoppats på, men jag visste ju att Harry inte hade något med dem att göra.
"Are you ready?", frågade Louis vänligt och knackade lätt på rutan, och jag nickade till svar men kom snabbt på att han inte kunde se det och svarade istället med ett kort 'ja'. Bildörren öppnades, och Louis räckte mig sin hand för att hjälpa mig ut ur bilen. När jag stod på stadiga ben så iddes jag se upp på den stora skylten, och jag insåg att vi nu stod utanför en av mina absoluta favoritrestauranger. Harry hade tydligen kontaktat bandets livvakter, för de hade tryckt undan människorna så att en smal gång bildats fram till entrén. 
"Follow me, madame", log Louis och började gå, och det var nästan läskigt för jag kunde knappt minnas att jag någonsin sett honom så glad. Men kanske var det bara att jag varit borta så länge så jag glömt hur han brukade le? Jag skakade undan tanken och log tillbaka. Jag var aningens nervös, trots att jag nu fattat att kvällen gick ut på att äta. Men varför hämta upp mig i en limousin? Varför all denna uppståndelse kring en vanlig dejt?
"Smile for us, Miss Jay!", ropade en paparazzi, men jag låtsades inte höra. Orkade inte bry mig om dem, nu när mitt sinne var helt uppslukat av vad som skulle hända härnäst. Två vakter höll upp dörrarna åt mig & Louis, och vi gick tillsammans in i den fina restaurangen. För ovanlighetens skull var restaurangen dock helt mörklagd, bortsett från värmeljusen och några enstaka golvlampor som lyste upp rummet. Längst in i restaurangen fanns en liten scen, och plötsligt hoppade jag till av att strålkastarna tändes. På själva scenen stod ingen mindre än min älskade Harry. Precis som Louis så var han också finklädd, och mina ögon tårades nästan, så vacker var han där han stod. Och nu upptäckte jag också att vi inte var ensamma i restaurangen. Vid alla bord satt folk jag kände. Släkt, vänner, människor från jobbet... You name it!
"Good evening, ladies and gentlemen", harklade sig Harry och knackade lätt på mikrofonen. "Most of you know me as Harry Styles from One Direction, but tonight I just want to be Harry. The boy who's in love with a girl."
En spotlight tändes på mig, och jag kände hur rodnaden på mina kinder steg.
"That girl, to be exact." Harry flinade åt mig, och jag såg generat ner i golvet. "I'm in love with you, Nancy. But this night isn't about me. It's about you. And therefore, I want to dedicate a song to you. Everyone, this is I won't Give Up by the great Jason Mraz!"
 


Harry började gunga i takt till musiken, och våra kära väntade spänt på att han skulle börja sjunga. Men mest spänd av alla var nog jag. Det fanns inget jag älskade så mycket som att höra min Harry sjunga. Och nu skulle han sjunga enbart för mig. 

"When I look into your eyes
It's like watching the night sky
Or a beautiful sunrise
Well, there's so much they hold
And just like them old stars
I see that you've come so far
To be right where you are
How old is your soul?

Well, I won't give up on us
Even if the skies get rough
I'm giving you all my love
I'm still looking up..."

Jag satte handen för hjärtat och log med tårar i ögonen. Men just nu struntade jag i om de andra såg mig gråta. Jag var så lycklig så jag kunde inte hålla det inne!
Harry's blick var fäst på mig när han sjöng. Han tittade inte bort för ens en sekund, och det kändes som om han såg rakt igenom mig och talade till min själ. Jag kunde inte längre styra mina ben som nu sakta gick mot scenen av egen vilja, och Louis stoppade mig inte.

"'Cause even the stars they burn
Some even fall to the earth
We've got alot to learn
God knows we're worth it
No, I won't give up..."

Harry avbröt sig i sången, men musiken fortsatte att spelas. Istället sträckte han ut sin hand för att dra upp mig på scenen, och när jag stod öga mot öga med honom så gav han mig ett snett leende. "When I met you, I was just Harry. And everyday, when I wake up next to you, I'm just Harry. With you I can be myself, and I know that you're the one I want to spend the rest of my life with..." Han gick ner på knä framför mig och drog upp en liten ask ur fickan. "I was supposed to do this in a very special way, because you really deserve the best. But I couldn't wait any longer, 'cause I'm afraid to lose you again. So, Nancy Elizabeth Jay... Will you do the honour to marry me?"
Jag kände hur luften gick ur mig, hur det stockade sig i halsen och hur läpparna klistrades ihop, gjorde det svårt att öppna munnen. Jag vågade inte lyfta blicken, men jag visste att alla kollade på mig och väntade spänt på ett svar på hans fråga. Det fanns så mycket jag ville säga, så många sätt min hjärna ville reagera på, men det enda jag kunde var att svara ett kort "yes", och sedan brast jag ut i gråt. Jag slängde mig runt halsen på Harry, och han pussade mig på hjässan, pannan, kinderna, nästippen och till sist läpparna.
"I love you", påminde han mig och trädde på ringen på mitt finger, och leendet bakom mina tårar växte sig större. Alla i restaurangen applåderade, och Harry la armen om mig och pussade mig på sidan. "Smile to the camera", viskade han i mitt öra, och jag såg mig förvirrat omkring. "I asked Paul to film it all, I mean, so we can look back on it when we're old and laugh and cry together and just remember this day as the best day ever. Or I mean, the second best day."
"What will be your best day then?", viskade jag tillbaka, och Harry la handen på min kind och vred på mitt huvud så jag nu såg honom i ögonen.
"The day I marry you."

Harry drog ut en stol åt mig vid ett långbord så jag nu satt mellan honom och min syster.
"I'm so happy for you!" Ruby, som var helt full i tårar hon också, pussade mig på kinden. "I can't believe it! Soon you'll be Miss Nancy Styles instead of Jay", kvittrade hon. "How cool?!"
"Thanks, sissy", sa jag lyckligt och pussade henne tillbaka.
"Oh, and do you know what? We're going to Pari--", började hon men blev avbruten av min bästa vän och assistent, Ricky.
"Shush, don't tell her! It's a surprise for God's sake, Ruby!"
"Oh like I haven't got enough of surprises already?", flinade jag och vände mig sedan mot Ruby igen. "Where you going to say something with... Paris?"
Ricky gav Ruby en moloken blick, och Ruby bara himlade med ögonen.
"Come on, tell me!", sa jag nyfiket och klappade henne på axeln. "Tell me, tell me, tell me! What about Paris?"
"Okey, I'll tell you."
Ricky suckade.
"You, me, mom, Meredith, Ricky and Phil are going to Paris!"
"What?", sa jag exalterat. "When?!"
"In two weeks", sa hon glatt. "We're going to buy you a wedding dress there. And of course some, uh, thingys for your honeymoon?" Hon vickade på ögonbrynen, och jag knuffade henne lätt i sidan. "Okey, sorry. I was just kidding... Or was I?"
Jag skrattade och slängde mig runt halsen på henne. "Thank you! Paris is, like, the best place in the world!"
"I know."
Men plötsligt, mitt i all lycka, så insåg jag något. "W-w-wait. You said in two weeks? Am I going to get married that soon? Do I only have two weeks to plan my wedding?"
"You don't have to do it all yourself?", sa Ricky och log mot mig, och jag vände mig mot Harry.
"Two weeks?"
"Yes, sunshine. But I told you, I'm afraid to lose you again. I want to show the world that you're mine and that no one can have you but me."
"Aw, my baby...", kved jag och pussade honom på läpparna. "I love you."
"And I love you." Han tog min hand och kysste ringen på mitt finger.

"Congratulations, Nancy", sa Anne och kramade om mig. "I've been waiting for this so long now! I knew that he was going to propose!"
"Aw, thank you!" Jag pussade min svärmor på kinden och kramade om henne en extra gång.
"I really do hope that the two of you are coming to visit us soon, okey? Gemma and I miss you so much!"
"We will, I'm sure we will", lovade jag. Sedan var det dags att krama om nästa person som skulle lämna restaurangen, och nästa, och nästa, och nästa...
Till sist var det bara jag, Harry & livvakterna kvar, och Harry tog min hand och flätade samman våra fingrar. "Wanna go home?"
"Yeah", log jag. "And thanks for... tonight and... everything. For this." Jag lyfte upp handen med ringen på. "And the song and... Yeah, everything. You said that you would've done it in a very special way, but this is as special as it could be. You were just ... You. And I loved it! It was amazing, Harry." Jag kände hur ögonen fylldes med tårar igen, och Harry stannade upp för att se på mig.
"No, you are amazing. And you deserve this. Even better. You deserve the absolute best. And I've been thinking about what Daniel said that night, when I came to get you... I can't give you everything. There's alot of things I can't do for you, but I'll try. I'll try my best and do everything to protect you and make you happy, and I'll give you everything I can in this world. But the most important thing I'll ever be able to give you, and which is such a rare thing that only you can have it... Or in fact, you already have it... Is the key to my heart."

Here you go! Kanske lite kort, pretty cheesy och sådär men oh well. Lite kärlek dör väl ingen av? ;) <3 Ska försöka bättra mig med uppdateringen, men jag ska träffa ett gäng människor de kommande dagarna och på lördag ska jag på halloweenfest så det är lite fullt upp just nu, men nåja!
P&K!

Nytt kapitel uppe snart!

Jag ber så mycket om ursäkt för världens sämsta uppdatering! Har ju inte bloggat här på en hel vecka, och jag är verkligen jätteledsen för det. Veckan innan lovet hade jag fullt upp med läxor och annat som tog upp min dyrbara tid som egentligen är menad för mitt skrivande, och nu under helgen har jag umgåts med massa fina människor jag inte träffat på evigheter, plus att min systerson är här så jag måste sitta barnvakt.
Men, nu har jag tid och skriva, och så fort jag får en ledig stund över på kvällen så skriver jag för att lyckas få ihop något bara för er skull.
Blir så himla glad av att se att ni fortfarande kikar in här varje dag och att ni frågar efter nästa kapitel på typ alla sociala medier jag äger. Det uppskattar jag verkligen! Har sagt det många gånger förut och tänker säga det många fler, - ni är de bästa läsarna i världen!

Jag hoppas ni förstår varför jag varit frånvarande, men det har faktiskt varit ganska nyttigt för mig att ta en liten paus. Att få tänka, skapa och fundera vidare. Så nu ska jag sätta mig ner och skriva tills fingrarna blöder så ni får ett kapitel nu ikväll/inatt. Yeyy! Ska se till att fixa kapitelbilder till de senaste kapitlena också då jag nu ser att det fattas några. Men stay tuned så hörs vi snart!

Despicable me - | via Tumblr

Chapter 43 - A Date?

Previously:
"Don't cry, Jose. You can come and stay with me if you want to. My house is pretty big, and I live alone most times. Except for when my kids are staying at my house then, but they mostly live with their mom at the moment, since I'm working alot. But don't worry, they're nice."
Josefine mötte min blick.
"You can stay as long as you want to", log jag, och Josefine log tacksamt tillbaka.
"Thank you, but I-- ... That's just too much of you and--"
"No, no it's not. Come on, you need a place to stay and I'll offer you a bed, food and all that, but most importantly a place to call home."

 2 april 2020, kl.11:23. London City.

Dagarna flög förbi, och jag försökte vänja mig vid allting och ingenting på samma gång. Allting kändes bara så konstigt och annorlunda. Så självklart, men ändå ovanligt. Det kändes konstigt att vakna upp till solstrålarna som letade sig in genom sovrumsfönstret, och det kändes så ovant att se hur strålarna reflekterades i Harry's ögon eller mitt hår. Jag blev också lika förvånad varje gång jag vaknade från en hemsk mardröm om kidnappningen och upptäckte att jag vilade tryggt i Harry's famn och att jag befann mig i mitt eget sovrum. I min egen säng. Inte på något kallt cementgolv som luktade mögel och annat äckelpäckel.
Det kändes inte längre som en självklarhet att jag skulle få sitta i lugn & ro och käka min frukost tillsammans med Harry medan jag läste tidningen och han småpratade, och när vi hade ätit klart var jag alltid rädd att det skulle bli den sista gången jag såg honom. Det var en av anledningarna till att jag ännu inte hade börjat jobba igen. Jag var inte redo. Inte tillräckligt redo för alla medlidande blickar, tröstekramar, oroliga frågor, och framför allt all stress. Mitt liv hade gått från att vara en tickande bomb som väntade på att sprängas i vilken sekund som helst, till att bara vara läskigt lugnt och stilla.
Den ena dagen såg ut som den andra. Mitt i natten vaknade jag av mitt eget skrik, Harry tystade mig, vi somnade om och jag vaknade upp i hans famn. Han frågade om jag ville att han skulle ta ledigt från jobbet, jag svarade nej, vi åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka in till city. Vi mötte upp killarna, jag gick runt och pillade på saker medan killarna skrev låtar eller hängde med människorna i studion medan Harry spelade in sina bitar till låtarna. Ibland satt jag och halvsov i en fåtölj, gav feedback på killarnas idéer eller bara spatserade omkring i korridorerna och beundrade tavlorna med alla kända namn som satt uppspikade på väggarna.
Just nu satt jag och lyssnade på när Niall spelade in en snutt på någon nyskriven låt, och Cassidy, Frank & Steve mixtrade med knapparna på mixerbordet och nickade nöjt.

"Outside the rain's falling
It reminds me of you
'Cause it's falling hard, like a wishing star
And babe, I am too.
Ohh"

Niall väntade tills musiken tystnat, drog av sig hörlurarna och hängde dem på notstället. Sedan höjde han ett ögonbryn åt mitt håll, och jag gjorde tummen upp, vilket resulterade i ett brett leende på hans läppar. Harry & Zayn var ute och letade efter ett bra ställe att käka lunch på, Liam hade åkt iväg för att hämta Riley & Lucas då Ruby behövde jobba, och Louis skulle inte komma förrän vi skulle träffas för att äta. Han ville väl göra Josefine sällskap så länge som möjligt så hon skulle slippa känna sig så ensam i hans stora hus, stackaren. När hon kom till oss samma dag som jag hade fått åka hem så berättade hon allt om Andrew och hans nya fästmö, och jag hade verkligen försökt intala henne att han inte var värd henne och att hon förtjänade bättre. För det gjorde hon. 
Men det var himla snällt av Louis att ställa upp för henne sådär. Hade han inte gjort det så skulle jag låtit henne sova hos oss, för det fanns nog inget som sårade så mycket som att komma hem och inte längre ha ett ställe att kalla just hem. 
"Great job, Niall!", berömde Frank, och Niall nickade glatt till svar.
"Thanks."
Plötsligt började hans mobil surra, och jag sträckte på mig och läste på skärmen.
"It's Jolie", log jag och kastade mobilen åt hans håll, och tro mig, jag (av alla människor) skulle inte ha kastat den om jag inte visste att Niall säkert skulle fånga den trots att jag siktade åt tjotahejti.
"Ello?" ... "Mhm, yeah right. Sure." ... "Yeah, of course. Shall I--? Oh, okey. Bye, love."
"What did she say?", frågade jag nyfiket efter att han lagt på. När jag hade fått veta om Jolie's tragiska olycka så hade jag åkt för att besöka henne på sjukhuset, och där hade jag blivit sittandes hela gårdagen eftersom jag inte hade någon större lust att sitta och glo i studion precis varenda dag. Fast å andra sidan så hängde jag inte i studion varje dag. Jag hade umgåtts mycket med mina föräldrar också, men de åkte hem i förrgår, och sen började jag istället klänga ännu mer på Harry & Ruby.
Så vitt jag förstod så var Jolie ganska illa skadad, men som tur var slapp hon oftast vara ensam. Niall, jag och någon tjej som hette Stina turades om att göra henne sällskap. Niall hade berättat allt han visste om Stina, men jag hade ännu inte träffat henne, men hon lät i alla fall som en riktigt go tjej utifrån vad Jolie & Niall berättat.
"She asked if Stina could go eat with us. That's okay, right?"
"Yes, of course!"

Harry's hand var som fastlimmad i min när vi skyndade fram på Oxford. När vi var utomhus kände jag mig otroligt osäker på grund av alla stirrande blickar som jag misstänkte inte enbart fastnade på mig för att jag gick bredvid självaste Harry Styles och dessutom Zayn Malik, utan också för att jag såg ut som ett benrangel. Vi hade stött på massa paparazzis igår när Harry hämtade upp mig vid sjukhuset, och jag hade nästan fått en hjärtattack av alla kamerablixtrar, hojtande röster och envisa frågor. Allt som hade med kändisvärlden att göra låg så långt borta nu efter en månads liv under jord. Jag kände mig som en skygg katt, och stackars Harry måste tycka att jag hängde över honom som ett plåster då jag vägrade att vara ensam om det så gällde fem sekunder.

Vi mötte upp Niall, Stina, Louis, Liam och barnen utanför restaurangen med vanlig, europeisk mat som hade lunchöppet och en någorlunda intressant meny. Stina verkade redan känna till alla de andra, men när hon fick syn på mig så tog hon ett kliv framåt och sträckte ut handen.
"You must be Nancy? I'm, uh, Stina." Ett blygt leende växte sig fram på hennes rosa läppar, och jag släppte motvilligt Harry's hand för att skaka hennes.
"Nice to meet you, Stina. And yeah, that's right." Jag log tillbaka, vilket verkade få Stina att släppa på nervositeten.
"Shall we go inside?", föreslog Niall, och alla nickade. Snart hade Harry's hand återigen funnit min, och jag log för mig själv. Harry hade varit ovanligt överbeskyddande de senaste dagarna, men om man såg det från hans perspektiv så var det inte speciellt konstigt. 
"So you're going at Sunset Valley High now?", frågade Nancy och såg intresserat på Stina som satt tvärs över bordet.
"Yeah", nickade hon och snurrade på gaffeln så att pastan virades runt den. Det var kul att se på hur fort de två hade fått kontakt och nu satt och pratade oavbrutet medan vi grabbar lät maten tysta oss. Liam däremot satt och drog barnvagnen med tvillingarna i fram och tillbaka över golvet samtidigt som han skyfflade in pasta i munnen.
Min blick föll över alla som satt runt bordet medan jag höjde vattenglaset för att dricka. Niall satt och knappade på sin mobil, och mest troligt smsade han med Jolie. Louis och Zayn hade en het diskussion om någon ny låt de hört på radion, men jag hade inte alls samma musiksmak (och hade heller inte hört låten) och kunde därför inte delta i ämnet. Det gjorde mig dock inget, för jag nöjde mig med att sitta och betrakta mina vänner och resten av restaurangens gäster.
Min blick fastnade dock mest på Nancy. Jag hade saknat hennes grågröna ögon och hur de smalnade till när hon rörde på mungiporna.
"What are you looking at?", frågade hon mjukt, och jag log snett mot henne.
"You."
Hon la huvudet på sned och lutade sig mot mig vilket fick mig att dra efter andan.
"Oups, I forgot... Bony shoulder." Hon satte sig till rätta på stolen och ryckte på axlarna.
"It's okey", försäkrade jag med ett leende och la armen om henne.
Nancy & Stina återgick till att diskutera skola, intressen och allt annat mellan himmel & jord, men snart ursäktade sig Stina och sa att hon behövde gå på toa.
"Maybe I should go too", sa Nancy och reste sig upp, och jag nickade.
"Hey Harry?", mumlade Niall när de två gått iväg, och jag riktade min uppmärksamhet mot honom.
"Yeah?"
"Do you think that I'd be a good dad?"
"Are you kidding me? Of course you would! Is Jolie pregnant? Wow, congra--"
"No, she's not pregnant", avbröt Niall. "But I thought about Stina. Jolie and I have been talking alot lately, and since she has been staying at our house for so long now... I mean, she has already started school, she's met the most of my friends and so... We thought that maybe we could... Adopt her?"
"I don't see why not", log jag, men Niall såg aningens tveksam ut. "Hey, look at me, Niall. I've seen the way she looks at you. She looks at you like you're one of her biggest idols, and I swear, it's not only because you're the famous Niall Horan, but because you are you. She looks up to you, she likes you and I'm sure that she wouldn't be anything but happy if you adopted her. She hasn't had real parents for a long time now, so I think she'd be grateful if she got a new family. And do you really think that any family could make her even half as happy as a family with you and Jolie in it?"
"You think so?"
"Niall, I know so."
"Thanks, man."

Tjejerna kom tillbaka en stund senare, och alla gjorde sig redo för att lämna restaurangen. När alla hade dragit på sig jackor, halsdukar och allt vad det nu var så klev vi ut i den friska luften och började dra oss tillbaka mot studion. Eller tja, alla förutom Liam som skulle ta en extra gårunda med barnvagnen.
Jag tog Nancy's hand och flätade samman våra fingrar medan vi gick, och hon log varmt mot mig.
"I wanna take you out tonight."
"Harry, we just ate...? How can you be thinking about food already? Are you Niall in Harry's body?", fnittrade hon och kittlade mig vid sidan av magen.
"No", skrockade jag. "I just really want to go out with you. Come on, we haven't had a proper date since... You know." Jag såg ner i marken. "So, what do you say?"
"I'd love to."
Harry hade sagt att han behövt åka tillbaka till jobbet och hämta något, så nu satt jag själv i vardagsrummet och glodde på teven. Vad som visades på teven tänkte jag inte riktigt på, för min uppmärksamhet var egentligen riktad mot min telefon. Harry hade lovat att ringa när han var påväg tillbaka, för då kunde jag börja göra mig i ordning inför dejten. Det kändes konstigt att använda ordet dejt efter års av förhållanden, men kunde Harry använda sig av det ordet så kunde jag det med.
Min mobil plingade till, och ett sms visades på skärmen.

From: Harry :)<3
"I'm sorry, but I won't be home in time for a date. I hope it's okey if we do it tomorrow instead? xx"

Jag kände hur humöret sjönk. Jag hade ändå sett fram emot att gå på dejt med Harry, och nu skulle jag få spendera resten av kvällen i min ensamhet. Kul, kul...
Plötsligt knackade det på dörren, och jag ryckte till. Vem kunde det vara?

Jaha, så först vill Harry gå på dejt och sen ställer han in den? Da fuqh is going on? Och vem tror ni knackade på dörren? Vi får väl vänta och se... ;)
P&K!

Tidigare inlägg


RSS 2.0