Chapter 18 - He Would Never Lie

Previously:
"So you're coming?" Han såg förväntansfull ut.
"Sure, as long as you want me there." Jag log generat.
"Of course I do. You're my girlfriend, Charlie." Han kysste mig mjukt, och hela min kropp bad om mer mer mer! Det här skulle bli en lång natt...

[bild kommer]
"See you later", sa Zayn när vi skildes åt i korridoren. Jag stoppade in mina grejer i skåpet men bestämde mig för att behålla militärjackan på. Efter att ha tagit ut engelskaböckerna så låste jag skåpet och började gå mot klassrummet. Frances hade smsat mig och frågat om jag hade lust att ses i eftermiddag. Det skulle vara fint väder hela dagen och hon ville gå på picnick i parken och ha tjejsnack. Även fast jag inte riktigt visste vad tjejsnack innebar så kunde jag inte låta bli att tacka ja, och hon lovade att ringa så fort hon slutat. 
Med en duns föll jag till golvet, och jag såg förvirrat upp och märkte att jag krockat med någon. Och denna någon var inte vem som helst... Det var Ed.
"I'm sorry, Ed", mumlade jag och samlade ihop mina böcker som låg utspridda på golvet. Hade det här varit när som helst annars så hade han böjt sig ner och hjälpt till, men nu kollade han knappt på mig. 
"What's the matter with you?", frågade jag förbryllat.
"You need to watch where you're going, that's what."
"I said I'm sorry? I didn't see you."
"You would have seen me if you didn't check your phone all the time." Han log påtvingat. "One thing I don't get is how you can text people all the time, but you never have time for sending me one."
"Excuse me?"
"No, you won't be excused this time, Hayes. I'll stop waiting for you to come back. I'll find a new friend, because you know what? I'm done. I'm so done with you." Han vände sig om och började gå åt andra hållet. Min första instinkt var att skrika efter honom, men vad skulle det tjäna till? Han skulle inte se hitåt ändå. Han skulle inte komma tillbaka. Vad hade jag gjort?

Engelskalektionen var pest och pina. Mitt goda humör från imorse var som bortblåst. Det hjälpte inte ens att tänka på vad Zayn och jag hade gjort för busigt inatt. Inget gjorde mig glad. Allt jag kunde tänka på var Ed.
Jag kunde inte koncentrera mig på lektionen. Ed's arga ansiktsuttryck och elaka kommentarer var allt som flög runt i mitt huvud. Det gick inte att stoppa. 
"Miss Hayes", sa vår engelskalärare och harklade sig. "Are you here?"
"Yes, I'm here, Mrs."
"I can see that, but you're not present. Please focus."
"Sorry, Mrs." Jag såg ursäktande på henne och kände klassens blickar. Kunde jag inte bara få sluta för dagen nu istället?

Mobilen började låta och jag tryckte på svara. Det var Frances, såklart.
"I'm by your locker, let's go!"
"I'm coming."
"Great, toodles!" Hon la på och jag skyndade mig bort till skåpen. Frances stod lutad mot skåpet bredvid mitt, hade sitt långa fina hår i en fläta och solbrillor på huvudet. Vi småpratade lite lätt om hur dagen varit, men jag lät bli att nämna Ed, under tiden som jag plockade i ordning mina grejer i skåpet. Sedan promenerade vi bort till mataffären och köpte färdiga smörgåsar, jordgubbar och vindruvor. 
"Don't we need anything to drink?", frågade jag förvirrat. Frances närmade sig mitt öra och viskade: "I got wine."
"Oh... On a tuesday?"
"Wednesday is counted as the little-saturday, so technically, tuesdays are little-fridays. So it's friday. And every normal person drinks wine on a friday, don't you think?"
Jag fnissade åt hennes galna sätt att tänka. Frances var riktigt rolig ibland, speciellt när hon var sådär vild och galen.

Vi bredde ut den rödvit-rutiga filten som Frances hade haft med sig nedanför ett stort träd. Det var det enda stället med lite skugga i den här parken. Vi plockade fram maten och även petflaskan som var fylld med vin. I vissa ljus kunde den misstas för cola, så ingen skulle kunna komma på oss. 
Jag sträckte ut mig på filten och tog en jordgubbe. Den smakade sött och gott.
"Are you excited for the halloween party?"
"Yeah, I just haven't figured out what to be yet..."
"Maybe we could be something together? I've been thinking about going as a porcelain doll. We could be twins!"
"Sure", log jag. Jag skulle ändå inte ha kommit på något bättre själv. "Will you do my makeup?"
"It's an honor! And I've got plenty of dresses you could borrow. Come before the party starts and I'll help y-... Or no, why don't you sleep at my place on friday? Then we could have all day to prepare for the party and do our makeup!"
"Yeah that sounds great!"
"Awesome", sa Frances och tog ett bett av sin smörgås. "I'm a bit worried about how the party will turn out though."
"Why? It will be fine. Everyone loves your parties. No one would ever break something at your house."
"No, I know.. It's not that. It's just..." Hon lät plötsligt väldigt allvarlig.
"What?", frågade jag och satte mig upp.
"I'm thinking about breaking up with Rhys."
"What?", upprepade jag, men denna gång helt chockerad. "Why?"
"I don't know, I'm just so tired of him. I want someone better. Someone smarter. Someone you can actually talk to and who wants to do fun stuff. I'm ashamed when I take him home to my house. Do you think I'm crazy?"
"No, I totally understand. Everytime I see you and Rhys, I... I just think, like, why? You could get someone a lot better? You could get anyone you wanted, you know. You're the most beautiful girl at our school, you're smart, you're funny, you're exciting. You know?"
"Yeah right? That's why I shouldn't be with Rhys. He's not the one for me, I know it." Hon suckade. "But guys are so complicated, right? And I have no idea what to tell Rhys, but I think I should wait to the party." Frances öppnade vinflaskan och tog en sipp.
"Yeah, do so. And yes, guys are way more complicated than we are."
Frances nickade. "By the way, you know that writing course our teachers been talking about?"
"Yeah, what about it?"
"I'm thinking about going."
"Nice." Jag nickade imponerat.
"You should too!"
"No, I cant write", sa jag tveksamt. 
"Don't be stupid, I know you can. And it would be so much fun having a class together with you! Please, Charlie."
"Okay then, just because you're begging", flinade jag och tog en klunk av vinet.

Jag satt på tunnelbanan påväg hem. Det var ganska tomt i vagnen så jag satt och läste i lugn och ro. Vi stannade på ännu en station, och denna gång klev fler folk på. I ögonvrån såg jag hur en rullstol kom rullandes in, och det gjorde mig nyfiken så jag tittade upp. Till min förvånan var det Niall. Han hade med sig en tjej, kanske hans flickvän? Hon hade ljusrosa hår och septum, och en tatuering i form av blommor och svärd sträckte sig upp för hennes hals. Hon såg riktigt cool ut, nästan lite skrämmande, men hon var säkert snäll. Och Niall var väl knappast dömande. Undrar om han visste hur hon såg ut. 
Hon måste ha sett att jag kände igen Niall för hon rullade fram honom så han hamnade precis bredvid mig.
"Hi Niall", log jag. Han såg på mig med höjda ögonbryn, och jag förstod att han inte riktigt kopplade vem rösten tillhörde. "It's Charlie."
Han slappnade av. "Oh, hey Charlie. This is my assistant, Jessica."
"Hi Charlie, nice to meet you", log hon och skakade min hand. "Are you a friend of Niall's?"
"Yeah you could say that, I guess. Nice to meet you too."
"Charlie is Zayn's girlfriend, Jess."
"Oh, I see. Cool. Zayn is a great guy!" Jessica låste fast hjulen på rullstolen och satte sig ner mitt emot mig. 
"So, what are you reading?", frågade Niall nyfiket. 
"How did you know that I'm reading?" Jag såg chockat på honom, och Jessica flinade mot mig.
"I may be blind, but my ears are still working, thank you", retades han. "So what are you reading?"
"It's called Me Before You. It's one of my favorites." Jag visade honom boken men kom på att han inte ser. Det var svårt att vänja sig vid att han inte kunde se något alls när han ändå hela tiden kollade på en som om han faktiskt kunde det.
"What's it about?" 
"Basically a girl who loses her job at a café, gets a new job which consists of being an assistant to a guy in a wheelchair, they hate each other and then starts to love each other."
"Cool. Would you like to read some for me?"
"Sure." Jag öppnade sidan jag var på och började läsa högt. "He stopped the chair briefly and swivelled it so that we looked down at the grounds. 'I'm surprised we never met each other' he said. 'When I was growing up, I mean. Our paths must have crossed?'
'Why would they? We didn't exactly move in the same circles. And I would just have been the baby you passed in the pram, while swinging your sword.' 
'Ah. I forgot - I am positively ancient compared to you.'
'Eight years would definitely have qualified you as an "older man"', I said. 'Even when I was a teenager my dad would never have let me go out with an older man.'
'Not even if he had his own castle?'
'Well, that would change things, obviously.'" De ropade ut min station i högtalarna och det var dags för mig att kliva av. "Sorry Niall, I have to go."
"It's okey. But hey, will I see you soon?"
"Sure, I could probably stop by the store on thursday. Will you be there?"
"Of course. Bye Charlie."
"Bye Charlie", sa Jessica glatt, och jag vinkade åt dem båda.
Jag lutade mig mot stängslet vid basketplanen. Jag var helt slut efter min och Zayns hårda match. Jag vann med 2-1, och vi hade spelat i nästan två timmar. Zayn torkade sig i pannan med baksidan av handen och slog sig ner bredvid mig.
"How did you meet Charlie?", frågade jag nyfiket och tog en klunk från min vattenflaska. Jag var så törstig!
Zayn såg för ett ögonblick panikslagen ut, men blev snabbt lugn igen. "At a club. There was this big party, and I just went because I knew Soph would be there. But of course she was there with another guy, and she was walking towards me and I couldn't just stand there like a fool. Charlie bumped into me, and I asked her if she could fake to be my girlfriend. She said yes, and we hung out for the rest of the night and had so much fun. I guess we just... fell in love?" Zayn log, men leendet var aningen tveksamt. Men jag antar att det han sa var sant. Zayn skulle aldrig ljuga för mig. Men jag var fortfarande så förvånad, Charlie var ju verkligen inte hans typ annars. Hon var så långt ifrån Sophie man kunde komma. Men å andra sidan var det väl en bra grej. Ingen annan, vad jag vet och hört, tyckte om Soph. Zayn förtjänar bättre, men just då kunde han inte se att det fanns något bättre än henne. 
"Wow", sa jag och nickade. "I must say she's cute. Does this mean that you're officially over Soph?"
"Yeah, of course. I love Charlie." Var det bara jag som överanalyserade allt som vanligt eller var det han sa inte helt övertygande? Jag ryckte på axlarna åt mig själv. Jag borde inte lägga mig i det där. Om Zayn var lycklig så var jag lycklig. Charlie var en fin tjej. Zayn var en bra kille. Punkt slut.

Liam har all rätt att oroa sig för sin bästa vän tycker jag! Och visst är Ed himlans otrevlig? Och Niall som vanligt alldeles sockersöt? Hoppas ni gillade kapitlet. 
Hörs snart igen, P&K!

Chapter 17 - Killed Dreams And A Sleepover

Previously:
"I'm feeling for asian food", sa Niall och vände sig mot mig. Jag förstod mig fortfarande inte på hur han kunde veta vart jag var när han inte såg nåt. Det var så läskigt att se in i hans ögon och veta att han inte ser mig tillbaka. 
"Sounds good to me." Jag ryckte på axlarna.
"Then asian food it is!", instämde Zayn. 

[bild kommer]
Jag la besticken åt höger på tallriken och la händerna på magen. "I'm so full."
"Me too." Zayn la armen om mina axlar. Niall högg med gaffeln efter vårrullen som låg på hans tallrik men lyckades hela tiden missa. Zayn sträckte sig fram och flyttade gaffeln lite lätt åt höger så att vårrullen fastnade på gaffeln.
"Thanks man", sa Niall och stoppade in den i munnen. "These are so good!"
"I need to go, I promised Liam to help out with a thing. Could you please take Niall home?" Zayn pussade mig på kinden.
"I can call a cab, it's okey." Niall ryckte på axlarna och såg på Zayn.
"No, I have no problem with walking you home", log jag. "It's alright."
"I can call you when I'm done. I thought that maybe I could sleep at your place tonight? If you want me to of course..."
"Of course I do." Färgen steg på mina kinder. Zayn skulle sova hos MIG! Jag måste städa mitt rum. Och tänk om mamma skämmer ut mig. Visst, Zayn hade träffat mamma förut, men hon var ändå bra på att vara pinsam.
"Great, see you soon then." Han gav mig en snabb kyss och reste sig sedan från bordet. "Bye Niall!" Han ruffsade till honom i håret och gick sedan därifrån. Niall drack upp det sista av sin dricka och satte ner glaset. "Let's roll." 

Vi promenerade förbi en park där ett gäng ungar spelade fotboll på en stor gräsplätt. Nialls rullstol var tung men inte allt för svår att styra. När vi fastnade vid trottoarkanter var Niall själv bra på att hjälpa till, och det var jag tacksam för.
En boll ven genom luften och man hörde pojkarna skratta när de sprang fram och tillbaka och passade bollen till varandra.
"Are they playing football?", gissade Niall, och jag nickade till svar men kom snabbt på att han inte kunde se det.
"Yes, they are." Jag fortsatte kolla på barnen medan vi gick genom parken. "Do you like football?"
Niall berättade att han brukade vara en ganska sportig kille och att han alltid älskat fotboll. Hans pappa brukade ta med honom på fotbollsmatcher och när han blev äldre brukade han gå med kompisar. Han spelade till och med i ett eget lag förut. 
"Luckily, to become a famous football player wasn't my biggest dream."
"Then... what was your biggest dream?", frågade jag försiktigt. 
"To be a musician. To reach out to people and help them with my music, like music helped me. Like I told you earlier today, I've played the guitar my whole life, and when I got my job at the music store I got to know Zayn. We became friends and I teached him some cool riffs. Zayn took singing lessons back then, and he kind of became my vocal coach. We talked about starting a band together, but then I was in that accident and had to put that dream aside..."
”But it’s not too late. You know that, right?” Jag la min hand på hans axel, och han la sin ovanpå. 
"I'm afraid it is."
Jag halvsprang upp för trapporna och stannade precis utanför Charlies dörr. Efter att ha knackat hörde jag fotsteg på andra sidan, och dörren öppnades med ett gnisslande ljud.
"Oh welcome Zayn", log Charlies mamma och lät mig stiga in. Det luktade ljuvligt från köket. Jag gissade på att hon höll på att baka.
"Thank you, Alexandra."
"I was just about to make some tea. Would you like some?"
"Yes please, that would be nice." 
"Great!" Hon vände sig mot Charlies rum. "Charlie, your boyfriend is here!" Det kändes som att någon la en tung sten i min osynliga ryggsäck. Att behöva låtsas inför Charlie var tungt nog, men att bli så varmt välkomnad av hennes mamma gjorde nästan lite ont i hjärtat. Hon trodde att jag och Charlie var någonting äkta. Och det trodde Charlie med... Ibland trodde nästan jag det också.
"I know, I'm coming!", ropade Charlie irriterat tillbaka. Jag visste att irritationen inte var riktad mot mig, men jag förstod inte varför hon vart så sur på sin mamma. Alexandra var jättetrevlig och verkade vara en riktigt mysig mamma. 
Charlie kom gåendes ut i hallen invirad i en morgonrock och med vatten droppande från håret. Hon var nyduschad, och även fast jag egentligen inte ville erkänna det för mig själv så var hon otroligt vacker sådär. Utan smink, med ofixat hår och utan snygga kläder. Så enkel och fin.
"Hi Zayn", log hon generat och drog morgonrocken lite hårdare omkring sig.
"Hi beautiful", log jag tillbaka och såg i ögonvrån hur hennes mamma såg lyckligt på oss. Jag följde efter Charlie in på hennes rum, och hon ursäktande röran. Jag såg dock ingen röra alls. Okej, det låg ett klädesplagg i hörnet av hennes rum, hennes läxböcker låg utspridda på skrivbordet och sängen var obäddad. Men jag hade sett värre.
"I'm sorry for my mom, I know she's-"
Jag avbröt henne. "She's amazing. I like her." Jag kramade om Charlie och pussade hennes blöta hårbotten. Hon andades in doften av mig och slappnade av i min famn. "What are you watching?", frågade jag och nickade åt hennes laptop som låg i sängen.
"Orange is the new black. It's a tv show about a girl who-"
"I know that show", log jag. "Which episode are you on?"
"Number four on season three." Hon bet på en nagel. "But we can watch something else if you want to."
"No, orange is good. I'm on episode five on that season, but we can watch from where you are now."
"Okay", sa hon generat och vi gick tillsammans bort till sängen. Jag hann skumma igenom hennes lista med serier hon följer, och det slog mig att vi hade precis samma smak. Inte dåligt!
Charlie flyttade in till väggen, och jag lät henne ligga på min arm medan hon hade datorn i knät.
"She's my fave", sa jag och pekade på Nicky Nichols. "And I also like Crazy Eyes, or I mean Suzanne."
"I thought your favorite would be Ruby Rose", flinade Charlie. 
"She's cool but I feel like her character is pretty boring. She's just good looking, and that's all about her. She has zero personality." 
"I agree", sa Charlie. "I like Poussey, Tastee and Morello."
"Morello is just creepy."
"But don't you feel bad for her? I do?"
"A little yeah, but still. I wouldn't like her to be my girlfriend", flinade jag.
"Yeah Liam has been here a few times. He's a close friend of Michael", sa mamma och trugade Zayn med fler muffins. De pratade på om Michael och hans basket och kom då in på att prata om Liam eftersom de spelade i samma lag.
"Thanks but I'm full. They were delicious, really." Zayn tog en sipp av sitt te. 
"That's so sweet of you, Zayn. Do you play any sports?"
"No, not really. I play for fun with Liam, but I'm not in any sports team. I prefer making music and spending time with family and friends."
"Oh I see. What does your parents work with?"
"My mom, Tricia, is a chef at a muslim restaurant and my dad, Yaser, has his own company."
"Wonderful. Do you have any siblings?"
"Yes I do. I've got one older sister, Doniya, and two younger ones, Waliyha and Safaa."
"Such beautiful names." Mamma knäppte händerna och vilade hakan på dem. Jag tyckte att mamma var så otroligt pinsam som satt och frågade ut honom om hela hans liv, men Zayn verkade bara tycka att det var kul.
"I would love to meet them all one day", sa mamma och drack upp det sista av sitt te.
"Let's go to bed", avbröt jag och reste mig från bordet. Jag tog min och Zayns disk och ställde den på diskbänken. "Goodnight mom."
"Goodnight, kids."
"Goodnight Alexandra. And thanks for the tea."
"No problem, sweetie. I'm glad you liked them."

Jag kröp ner under täcket och Zayn la sig tätt intill. Hans kropp var varm och han doftade gott. Cigarettrök, hans goda parfym och doften av Zayn själv. Tillsammans blev det en blandning som luktade så gott att jag fick rysningar. 
"Shall we watch the last episode?", frågade han och pussade min tinning.
"Sure", log jag och tryckte på play. Zayn la armen om mig och vilade sitt huvud på min axel, och jag lät min hand massera hans hårbotten.
"Mm that's nice", mumlade Zayn avslappnat, och mitt inre log triumferande. "By the way, there's a party this weekend... Would you like to come? You could sleep at my place afterwards, if you want."
"Of course. Sounds fun." 
"It's like an early halloween party. Frances is home alone again, and she wanted to throw a party with a theme. Rhys, Connor and I voted for halloween. Louis wasn't very happy about that, but whatever. If you don't have anything to wear, Frances can probably help you out."
"You can bring a friend too, if you want."
En vän? Vem då? Var Ed fortfarande min vän? Skulle han faktiskt vilja gå på festen om jag bjöd honom? Eller skulle jag erkänna för Zayn att jag faktiskt inte hade några vänner? 
"Oh okay. What are you going to be?" Jag försökte byta ämne.
"I don't know. Something easy I guess, I'm not much for dressing up. I might just go as a vampire or something."
"Okay." En halloweenfest alltså... Men det kunde nog bli skoj! Jag skulle försöka bolla idéer och komma på något riktigt bra att vara.
"So you're coming?" Han såg förväntansfull ut.
"Sure, as long as you want me there." Jag log generat.
"Of course I do. You're my girlfriend, Charlie." Han kysste mig mjukt, och hela min kropp bad om mer mer mer! Det här skulle bli en lång natt...

Kort kapitel, men nåja det får duga. Hoppas ni haft ett fint lov, eller om det finns folk som har det senare: att ni FÅR ett fint lov! 
P&K!

Chapter 16 - The Music Store

Previously:
Charlie satt i gräset och höll på med sin telefon och grabbarna höll på att packa ihop sina saker. Jag gick fram till Zayn och la armen om hans axlar.
"I approve. I like Charlie, she's a keeper."
"Uhm yeah, sure."

[bild kommer]
Det var återigen måndag, klockan var tio i två och sista lektionen hade blivit inställd. Alltså fick vi sluta tidigare än vanligt. Jag hade hämtat mina saker i skåpet och var nu påväg mot biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. I biblioteket var det tyst och lugnt, som vanligt. Bibliotekarien satt bakom disken och läste. Mest troligt en gammal klassiker. 
"Oh, hi Charlie", log hon när jag staplade upp böckerna framför henne. "Time to get some new ones?"
"Yeah, I thought so." Jag log snällt tillbaka.
"I haven't seen your friend Ed here for a while?"
"We've both been pretty busy", ljög jag och ryckte på axlarna. Eller för min del var det kanske ingen lögn direkt, jag umgicks med Zayn och Frances varenda dag och hade knappt tid att göra mina läxor eller ens skicka ett litet sms till Ed. 
Jag började kika runt bland bokhyllorna och lät blicken glida över till bordet där jag & Ed brukade sitta och plugga om eftermiddagarna. Han hade inte hört av sig på jättelänge, men jag såg han i matsalen ibland. Han satt fortfarande ensam. En bra vän skulle kanske erbjudit honom att sitta ihop med oss, men med hans sura inställning så tror jag inte han skulle passa in vid samma bord som Zayn och de andra grabbarna. Eller tjejerna heller för den delen. Jag skulle aldrig glömma Holly & Libbys miner när jag för första gången fick sitta vid deras bord. De valde mig att välja: dem eller han. Och jag ville välja Zayn, och då fick jag dem på köpet. Och för Ed verkade det också handla om ett val. Varför kunde jag inte vara vän med allihop? Vad hade han emot dem egentigen? Vår vänskap hade inte varit såhär bristande om det inte varit för hans otroliga avundsjuka! 
Jag återkallades till verkligheten av att någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om, och just när jag fick se vem som stod framför mig kände jag hur kinderna färgades röda. Det var Zayn.
"I knew you would be here", log han och placerade en av mina lockar bakom mitt öra. "Are you alright?" Han såg min bekymrade min.
"Yeah, uhm... What are you doing here?" Jag såg ner på våra skor.
"I was looking for you. I'm working this noon and I wondered if you would like to go out for dinner with me and Niall later." Zayn tog min hand i sin, och jag kände hur jag tinade upp. Alla tankar kring Ed hade gjort mig så sur.
"Will he be working too?"
"Yeah. He was the one who asked if you'd follow for dinner."
"Tell him that I'd love to."
"Great!" Han drog mig närmare intill sig, böjde sig ner och kysste mina läppar. Jag blev alldeles knäsvag. Här skulle jag kunna stå i evigheter. Bibliotekarien harklade sig bakom oss, och jag kollade generat bort.
"Let's go", flinade Zayn, och jag samlade ihop böckerna jag tänkt låna och följde sedan med Zayn ut ur skolan.
Det plingade ovanför dörren och jag ställde genast ifrån mig gitarren. Jag hörde hur dörren gick igen, drog av låset på mina däck och rullade fram bland hyllorna med skivor. Jag hade jobbat hela dagen och visste att Zayn skulle komma strax efter klockan tre. Mitt alarm hade ringt för några minuter sedan, så han var i god tid.
"Hi Niall", sa hans bekanta stämma. 
"Hey man", log jag. 
"How's it going?"
"Good, I guess. I helped a guy to find a new guitar, but there was a girl here asking for a certain CD that I couldn't find, ya know. And I was alone so there wasn't much I could do. I asked her to come back after three. Maybe you can help?"
"Of course. Which one was it?"
"James Bay. His new album. Running, or whatever it was. I know we have it somewhere, but it's hard to find when looking in the dark."
"That's a good one", inflikade en annan röst. Den lät bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på vem den tillhörde.
"Haven't heard...", mumlade jag. "Who's wi-" Jag blev avbruten.
"It's Charlie. Hi." Jag kunde höra att hon log.
"Hey Charlie. What are ya doing here? Can I help ya? Are ya looking for a guitar maybe?"
"No, I'm not", skrattade hon. "But thanks anyways. I'll just wait here until you guys are ready for dinner."
"Oh, so you're coming? I'm glad."
"Me too." Hon gick förbi mig och satte sig på en av stolarna längre in i butiken. Hennes väska landade på golvet med en duns och hon la böcker och skrivblock på bordet. Kanske skulle hon passa på att plugga.
"I'll just unpack the new boxes, okay? Yell if you need anything", sa Zayn och gick in i lagret. Jag rullade fram till Charlie och satte mig lite bekvämare med armarna i kors. 
"What are ya studying?"
"History. My, uh, friend used to help me but he's been pretty busy lately so... And I kind of suck at it." Hon suckade tyst.
"How can someone be too busy for a fine lady like you? What's it about?" Jag såg nyfiket på henne.
"Right now I'm supposed to write about the Russian Revolution. Like, why it happened and such?"
"That's an easy one. It was because of the First World War, and that Russia was so undeveloped. People were living poor lives, like, the living conditions were very bad. The people there demanded food, land and peace. And some sort of land distribution so that the poor farmers would get more land. Russia lost a war against Japan, so they all suffered from poverty and hunger." Jag fortsatte förklara vad allt detta ledde till, och Charlie lyssnade intresserat.
"Thanks, you're really good at this. Have you been reading about it lately?", frågade hon.
"No, I haven't gone to school since the accident. And it's kind of hard to read for fun now too. But I watch a lot of tv, like documentaries and such. You can learn a lot from it." Jag ryckte på axlarna.
"Cool." Hon började anteckna i sitt skrivblock. När hon var klar så la hon ifrån sig pennan. "Why aren't you in school then? I mean, you're smart. People can read for you and you could have, like, oral exams? Will you graduate?"
"I dropped out. I'm a helpless case. I would need private teachers, and that costs a lot for our school, my assistant would have to be with me all day, and there's no actual job I can have now when I'm both in a wheelchair and completely blind. And for this job I need no education. So it's rather pointless to finnish school."
"I'm sorry", sa Charlie tyst, men jag bara viftade bort det.
"It's okey. I'm fine."
Jag packade ner mina böcker i väskan och reste på mig. Jag hade suttit stilla för länge nu. Istället började jag gå runt bland hyllorna och bläddra bland de olika CD-skivorna och vinylerna. Jag kände på gitarrerna, pillade på strängarna och rodnade när de gav ifrån sig ljud. 
"Do ya play?", frågade Niall. Han hade lyckats snappa upp ljudet av gitarren trots att han satt bakom kassan.
"No. I wish I did, but I have no musical talent."
"It's not as hard as ya think", sa han och styrde bort mot gitarrerna. Han tog ner sin favorit och placerade den rätt i knät. Sedan började han plocka strängarna och lyssnade koncentrerat på det han spelade.

niall horan, one direction, and guitar-bild

"How can you play when you can't see anything?", frågade jag förvånat.
"I've been playing for years. My whole life, almost. I'm not the best though. I'm self-taught." 
"I think you're great." 
"Thanks, Charlie. What kind of music do you listen to?"
"Oh, nothing special. I like OneRepublic, The Script, Coldplay, Maroon 5... You know, that kind of music."
"Cool. All those bands are great." Han började spela en ackordföljd som lät tämligen bekant. Snart öppnade han munnen och började sjunga och då kunde jag inte hålla mig för skratt längre.
"Woke up in London yesterday,
found myself in the city near Picadilly
don't really know how I got here
I got some pictures on my phone

new names and numbers that I don't know
address to places like Abbey Road
day turns to night, night turns to whatever we want
we're young enough to say..."
 
Hans röst var otroligt fin. Jag hade ingen aning om att han kunde sjunga också. Undrar hur många andra dålda talanger han bar på. "I like that song", log jag.
"Did I hear dinnertime?", sa Zayn och tittade ut från lagret. Jag hade nästan glömt bort att han var här. 
"Yey, dinner!!", ropade Niall och hängde upp gitarren igen. Zayn gjorde i ordning för stängning och jag hjälpte Niall på med hans jacka. Zayn tog sedan tag i handtagen på Nialls rullstol och hjälpte han ner för rampen. Vi svängde till vänster och började gå längs med den smockfulla gatan. London var aldrig lugnt, men det var något fint i det med.
"I'm feeling for asian food", sa Niall och vände sig mot mig. Jag förstod mig fortfarande inte på hur han kunde veta vart jag var när han inte såg nåt. Det var så läskigt att se in i hans ögon och veta att han inte ser mig tillbaka. 
"Sounds good to me." Jag ryckte på axlarna.
"Then asian food it is!", instämde Zayn. 

Morsning! Eller tja, klockan är ju faktiskt typ 17:00 men jag har fortfarande pyjamas på mig så jag tänker låtsas att det är morgon ändå. Skönt med lov! Ska fortsätta skriva på lite fler kapitelet så det kommer upp i alla fall minst ett till denna vecka! 
P&K!

Chapter 15 - She's a keeper (Right?)

Previously:
Jag & Niall, och de andra i lokalen, applåderade och tjoade, och Zayn klev av scenen.
"That was amazing!"
"Thanks." Zayn pussade mig på kinden. 
"Why don't you go onto on of those shows that we watched the other day? You'd kill it!"
"Actually, he--", började Niall, men blev avbruten för att Zayn nöp honom i armen.
"Cheers for my wonderful girlfriend and my amazingly best friend."
"Cheers!", svarade vi, och Zayn hjälpte Niall hitta sin pint som stod framför honom på bordet.

[bild kommer]
Mamma fyllde en skål med mjölk och flingor och ställde fram den till mig. Jag rörde runt med skeden och fiskade upp en blöt och sockrig frosties. När mamma brett sina mackor och slagit sig ner mitt emot mig med tidningen framför sig så såg hon oroligt på mig. 
"What's up with Ed? Aren't you friends anymore?"
"Of couse we are, what are you talking about?", ljög jag och stoppade in min frosties i munnen. "We're best friends, and we'll always be."
"Oh okay, I just thought... I never see him around here nowadays."
"He's just been a bit busy, and I do have more friends than just Ed."
"Okay okay, sorry for asking. What's with you today?" 
"Nothing? What's with you?", härmade jag och såg argt på mamma. Hon himlade med ögonen till svar.
"Forget that I asked. Are you eating dinner with us tonight? Michael is coming over."
"Of course he is, he can't cook by himself, can he?"
"Is that a yes?"
"I don't know. I'm going to meet up Frances in the city and later I'll see Zayn."
"Okey then, let me know when you know if you want to or not. And tell them both I said hi."
"Whatever", suckade jag och reste mig från bordet för att hälla ut frukosten i vasken.
"Aren't you going to finnish your breakfast?"
"I'm not hungry. See you later, toodles."

Frances ögon växte när jag berättade. Vi satt på ett café på en bakgata till Oxford Street och jag tog upp alla ämnen som flimrade förbi i mitt huvud innan jag berättade om den blinda men fina pojken jag lärt känna genom Zayn igår kväll. 
"Can't he see, like, anything?" frågade hon tveksamt och bet i en kanelbulle. 
"No, nothing. He's been blind for two years now..."
"But what happened to him?"
"I don't know. It felt rude to ask, but I guess it was a serious accident. He's in a wheelchair too."
"Oh my god! Poor thing! I don't think I've ever seen him. Wha'ts his name?"
"It's quite weird actually. I think it was Niall?" Jag tänkte på hur Zayn uttalat hans namn och på Nialls grova dialekt.
"Hm, sounds irish."
"That explains the accent."
"Oh, he's got an accent? How cute!"
Jag himlade med ögonen och tog en sipp av mitt te.
"So, how's things going with Zayn then?" Frances lyfte ena ögonbrynet och blinkade flirtigt mot mig.
"I'm seeing him this afternoon. We're going for a walk."
"A walk? Wow, things are getting pretty serious here... Give me some details, Charls!"
De andra människorna runt oss kollade på oss, och jag log ursäktande mot dem och hysschade Frances.
"I've slept at his place twice now."
"Did you sleep or sleep?"
Jag kände hur mina kinder färgades röda.
"Charlie!!", utbrast Frances. "How was it? Was he better than the ones you've been with before? How big was he? Is he the kind of person who talk during the sex or did you just kiss or what? Tell me everything!"

jo masterson, twisted, and maddie hasson-bildtwisted, maddie hasson, and jo masterson-bild


Well, uhm... He was my, uh, first."
"Oh Charlie... That's wonderful", Frances log tårögt. "Did you like it?"
"Yeah, I was a bit scared at first, but it felt good. He's so nice to me, Frances."
"Aww, that's good. I'm so glad that Zayn has found someone so nice and pretty. I don't want to be that kind of person who talks shit, but I didn't like his ex at all. Soph or whatever her name was." Frances viftade med handen och tog ännu en tugga av sin bulle.
"I've only talked to her once, but yeah she's not my kind of person either."
"See! We got so much in common. Where have you been all my life? To be honest, I feel so much closer to you than Holly or Libby, and I've known them since kindergarden."
"Thanks, I really like you too. You're a great friend."
"Best friend", fyllde Frances i och log varmt mot mig. 
"So what have you been up to today?", frågade jag och tog Charlies hand i min. 
"Well, I went to the city to see Frances and we went for a coffee and talked about... stuff. And now I'm here, with you." Hon log.
"I'm glad that you two are getting along."
"She's amazing."
"She is?" Jag spelade förolämpad.
"But not as amazing as you, of course."
"Thank you. You're amazing too, but you already know that." Jag pussade henne på kinden och vi fortsatte gå. 
"Can I ask you something?"
"Yes, of course. What is it?"
"How did... What happened... Niall, he-"
"How he got blind?", fyllde jag i, och Charlie nickade. "It was some sort of car accident. He tried to explain it to me, but it's an emotional subject so it's hard for him to talk about. But he was in this accident and he was in a coma for two weeks or something, and when he woke up, the doctors realized that his vision was gone, forever."
"How terrible that must be.."
"Yeah, he's a great guy and he had such big dreams. He doesn't deserve this at all. Nobody does." 
Charlie nickade. Vi gick förbi en basketplan där några unga killar hade en match på gång, och jag sökte med blicken efter min vän. "There he is!"
"There who is?"
"Liam, you know, the one I told you about. That plays basket with your brother." Jag såg hur Liam stannade upp och letade efter mig med blicken.
"Ey wait up, guys. Hey! Zayn! Come here, brother from another mother!"
 Zayn och någon tjej gick förbi basketplanen och när jag påkallat mig hans uppmärksamhet så kom han gåendes mot mig. Jag passade basketbollen till Oliver och gick fram till dem.
"Hey man", sa Zayn och kramade om mig, och jag klappade honom på ryggen.
"Hey buddy! Who's this?"
"Oh it's uhm... My girl, Charlie."
"You have a girlfriend and you haven't told your best friend? I didn't even know that you were looking for someone new after... you know who."
"Neither did I, but Charlie just popped into my life and she's amazing."
"Nice. Hey I think I've seen you before, by the way. Aren't you Michael's lill sis?"
"Yeah, that's right", sa Charlie och nickade blygt. 
"Do you play basket too?"
"No no no", skrattade hon och kollade på mina kompisar som börjat lira igen. 
"Well, it's never too late to learn. Come on, join us!" Liam sprang tillbaka till de andra. "Hey boys, my buddy Zayn here and his lovely girl Charlie are joining us for a game. You guys have Zayn and Charlie is on my team, okey?"
"Alright", sa Will och gick fram med bollen till mitten.
"Liam, Zayn, come here." Vi gick fram till mitten och Will kastade upp bollen i luften. Jag fångade den före Zayn och passade genast Oliver medan jag sa åt Charlie att springa mot basketkorgen på motståndarnas sida. Hon såg något vilse ut men hon skulle nog snart lära sig hur det gick till. Jag hade sett henne på några av våra matcher, men jag var förvånad över att se henne med Zayn. Jag hade kännt Zayn sedan barnsben och jag visste precis vilken smak på tjejer han hade. Och Charlie var inte den typen. Men kanske hade han förändrats, för Charlie var verkligen a step up in the game. Men det var bara så konstigt, för sist vi sågs hade han fortfarande inte kommit över Sophie.
"You ain't focused at all, Liam" skrattade Zayn och slog undan bollen för mig.
"Oh don't worry, I'm just helping you a little" flinade jag och tog tillbaka den.

Charlie satt i gräset och höll på med sin telefon och grabbarna höll på att packa ihop sina saker. Jag gick fram till Zayn och la armen om hans axlar.
"I approve. I like Charlie, she's a keeper."
"Uhm yeah, sure."

Förlåt för ett jättejättejättekort kapitel men jag har haft så dåligt samvete för att jag inte skrivit på så himla länge fast jag lovat och allt. Men hoppas att detta är bättre än inget. Fina fina ni som kikar in här varje dag fast bloggen står och dammar. Det värmer i hjärtat. Bäst är ni. <3

Vi hörs snart,
puss.

Chapter 14 - Meeting Someone New

Previously:
"You're so beautiful, Charlie", sa han och fäste en hårlock bakom mitt öra. Jag blev alldeles varm inombords och lät honom försiktigt putta ner mig i sängen. Han hävde sig upp på armbågarna och böjde ner huvudet för att kyssa mig igen, och mina fingrar lekte med hans hår. Om ändå varje natt kunde vara som denna. Just nu var allt så himla perfekt, och för första gången någonsin så kände jag att han var min. På riktigt bara min. Och jag ville ha varenda del av honom.

[bild kommer]
Jag blinkade trött och möttes av ett leende.
"Good morning" sa en raspig röst. Jag blundade igen och försökte minnas. Igår hade jag och Zayn varit på akvariumet och sen hade jag följt med honom hem och skulle sova över och... Just det!
Jag öppnade ögonen igen och log generat tillbaka. "Good morning." Jag drog upp täcket lite då jag insåg att jag låg naken under, och mina kinder färgades, om möjligt, ännu mer röda.
"Did you sleep well?", frågade han och flyttade närmare för att pussa mig på pannan.
"Yeah, no nightmares", log jag och började känna mig mindre generad. 
"Good", log han och strök mig över kinden. Min mage kurrade, och Zayn sprack upp i ett brett flin.
"Hungry?"
Jag nickade snabbt.
"Do you have any preferances as to what you'd like?", frågade han och jag ryckte på axlarna.
"Cereal would be nice."
Han nickade och reste sig ur sängen för att klä på sig. "Are you coming?"
Jag nickade till svar och drog försiktigt undan täcket och tog sedan på mig t-shirten och mjukisbyxorna jag fått låna av honom igen. Det värkte lite i låren, men jag låtsades inte om det och följde efter honom. När vi kommit ut i köket så började han rota i skåpen. Jag satte vid bordet, och Zayn tog fram mjölken ur kylen och såg på mig. "We have coco snaps, frosted flakes and rice snaps. What would you like?"
Jag skakade på axlarna igen och stödde upp huvudet med handen. "Surprise me, please."
Han skrattade mjukt och vände sig om så jag inte skulle se vad han hällde upp i skålen.
"So, what would you like to do today?" frågade han när han satt sig mitt emot mig. Zayn hade gett mig coco snaps, och jag var väldigt nöjd med hans beslut.
Jag hade dock inte väntat mig att han skulle vilja umgås med mig idag också, så jag blev glatt överraskad. "Uhm, I don't know... Maybe go somewhere?"
"Yeah, sure. Where would you like to go then? I've only planned one place so far, but that place is a secret."
"I don't know yet. Maybe we could go for, like, a walk or something and then figure it out?"
"Sure, whatever you want." Han log.

Zayn höll upp dörren åt mig, och jag steg in på pubben. Egentligen förstod jag inte vad vi gjorde här, för varken jag eller Zayn hade fyllt arton ännu.
"It's okay", sa Zayn som om han läst mina tankar. "My dad knows the owners. I used to help out here when I was little, but now I just come here to hang out with my friends or so."
"Oh", sa jag och nickade. "But you're only seventeen? So they're okay with that?"
"Yeah. My dad takes me here alot too, so they know that it's okay."
Jag såg mig omkring på pubben. Den var liten och trång med en massa bord i mörkt trä och soffor i grönt skinn som stod inknökat här och var. Längst in i hörnet, bredvid själva baren, fanns en liten scen med ett mikrofonstativ och en hög träpall. Någon enstaka strålkastare lyste upp den, men scenen var för tillfället tom. Väggarna var fulla med tavlor som hade olika motiv som föreställde allt från fiskebåtar och ölglas till hus och kungligheter. 
"You like it here?", frågade en rund man med svart, krulligt hår och mörka ögon. Han bröt på något som i mina öron lät som italienska, men jag var inte helt säker.
"Yeah, it's a cosy place", sa jag ärligt, för det var det. Väldigt mysigt faktiskt. I taket ovanför baren hängde en massa vinglas, och bakom bardisken stod hundratals olika glasflaskor uppradade på hyllor. Små lampor som skapade ett dunkelt ljus hängde ovanför borden, och lite här och var satt folk utspridda och klunkade i sig sina pints.
"I know, right?", sa mannen stolt. "Oh Zayn, I didn't see you there? Come here, boy!" Han sträckte ut armarna och omfamnade Zayn i en vänlig kram.
"Hello Matteo."
"How's your old father? Haven't seen him in a while? You should tell him to come visit me more often! Now tell me, who's this beautiful young lady?"
Zayn var på väg att presentera mig, men jag kände för att prata själv. "I'm Charlie", sa jag glatt. "Hayes. Charlie Hayes."
"Oh Miss Hayes, nice to meet you!" Matteo tog min hand och kysste den mjukt. Sedan vände han sig mot Zayn igen. "Why didn't you tell me that you have a girlfriend?"
Zayn ryckte på axlarna, och Matteo slog till honom i bakhuvudet och jag kunde inte låta bli att fnissa.
"Shame on you, Zayn. You're just like your father. Just like your father!"
Zayn himlade med ögonen och sprack upp i ett brett flin. "Hey, is my irish leprechaun here tonight?"
"Your irish man, yeah. Back in the corner." Matteo satte en hand vid sidan av munnen, som för att berätta en hemlighet. "Seems to have a bad day, I must say..." Han ryckte på axlarna och nickade åt en blond kille som satt längre in i pubben med ryggen mot oss. 
"Come on, there's someone I want you to meet", sa Zayn och tog min hand för att dra med mig bort till hörnet där killen satt.
"Hi Niall." 
Jag rynkade pannan åt det konstiga namnet killen hade.
"Zayn", sa han utan så mycket som att ge oss en blick, och det lät som ett konstaterande men samtidigt aningens osäkert. "And who's with you? I can feel someone staring at meh, and it's not you and it's not Matteo either."
"Oh, uhm... This is Charlie, my girlfriend." Zayn såg osäkert på mig, och jag log tillbaka. Tanken av att han presenterade mig som sin flickvän var helt otrolig... Var vi alltså ett par nu? Ville han verkligen vara min pojkvän??? Det kändes som fel tidpunkt att bli uppspelt, men jag kunde inte låta bli att le och bli alldeles varm inombords. 
"Nice to meet ya, Charlie." Niall fortsatte att titta rakt framför sig, och jag började känna mig obekväm eftersom jag inte visste ifall jag förväntades sträcka fram handen och hälsa eller kanske klappa honom på axeln.
"You may wonder why I'm not looking at ya, Charlie. It's not me meaning to be rude or somethin', but I don't see the point at looking people in the eyes when I can't see either them or their eyes."
"Niall is blind", förklarade Zayn försiktigt, som om det var ett väldigt känsligt ämne. "He's working with me at the music store. He's great at playing the guitar. Seriously, this man is sick! You should come by and listen sometime."
"Really? So you play the guitar without looking? Wow, that's so cool!", sa jag imponerat och slog mig ner i soffan.
"Well, I've been playin' since I was four and I've only been blind for, like, two years."
"Oh", sa jag tyst och försökte föreställa mig hur Niall förlorat synen och hur hemskt det måste ha varit. Och framför allt hur hemskt det måste vara att inte kunna se något alls.
Zayn satte sig på stolen bredvid Nialls rullstol, och Matteo kom genast och serverade oss drinkar fast vi inte beställt något.
"It's all on me", sa han glatt och klappade mig på huvudet. Jag fnissade åt hans gest, och Zayn log mot mig sådär fint igen.
"Zaynie, my boy. Aren't you going to use that wonderful voice of yours and sing for your girl? You've heard him sing, right?" Matteo såg på mig igen. "He's amazing! He's been singing for me since he was this tall!" Han höll handen vid sina knän för att visa hur liten Zayn var då.
"No, actually I haven't..." Jag såg förvirrat på Zayn. Han hade aldrig nämnt något om att han kan sjunga, och han hade aldrig uppträtt i skolan eller så heller. 
"Once again, you're as crazy as your father, Zayn. Up on the stage. Now, boy!" Matteo gick tillbaka till baren. "Ronald, piano please!"
En yngre man, som dock var väldigt lik Matteo, skyndade ut från baren och upp på scenen för att ta bort överdraget från den svarta flygeln.
"What song, sir?"
"No, Matteo... I can't." Zayn såg på Matteo.
"Of course you can. Don't be stupid", sa Niall och slog honom i sidan. "Go up there and show her what ya got. Jeez, I thought she was dating ya because of yo voice?"
Nialls dialekt gjorde det svårt att hålla sig för skratt, men samtidigt var den väldigt gullig. Han lät inte alls som att han var härifrån. 
"Okey then..." Zayn klev upp på scenen och rättade till mikrofonstativet så att mikrofonen var i rätt höjd och satte sig på den höga pallen. "Your song."
Ronald nickade och började spela ett intro på flygeln, och Zayn såg ner i golvet. Niall sprack upp i ett brett leende, och jag undrade hur bra Zayn egentligen var eftersom både Niall & Matteo log som två fån.

"It's a little bit funny, this feeling inside
I'm not one of those who can easily hide
I don't have much money, but boy if I did
I'd buy a big house where we both could live"

Mina armar fick gåshud, och jag kunde riktigt känna hur chockad jag såg ut. Zayn log generat mot mig och fäste sedan blicken på några andra människor i lokalen.

"If I was a sculptor, but then again, no
Or a man who makes potions in a travelling show
I know it's not much but it's the best I can do
My gift is my song and this one's for you

And you can tell everybody this is your song
It may be quite simple but now that it's done
I hope you don't mind, I hope you don't mind
That I put down in words
How wonderful life is when you're in the world"

Zayn såg på mig igen, och jag log mot honom och gjorde tummen upp. 
"Told ya he's crazy", sa Niall och nickade mot Zayn. "Oh how I wish that I could sing like him. I can sing, but I'll never be as great."
"Why didn't he tell me?", frågade jag tyst.
"He's ashamed." Niall insåg att han sagt det högt och stängde munnen genast.
"What? And why is that?"
"I can't tell ya. It's a secret. I shouldn't have said that. Really shouldn't have. But he'll tell ya. Some day."
"Oh..."
"So Charlie, now that I'm blind and can't really see ya... What do ye look like? Don't mind, I'm not a perv. I just want to know what my best friends love of his life looks like."
"What do you think I look like?", jag flinade åt honom men kom på att han inte kan se det och harklade mig tyst.
"Uhm... Actually, I have no idea. But uh, maybeh suma blonde hair, am I right?"
"I'm blond, yes."
"Straight hair?"
"No. Curly, actually."
"I see." Niall nickade gillande. "Blue eyes then, I s'pose?"
"Yeah, right."
"Tall, beautiful...?"
"No, neither of them. I'm quite short."
"But you're still beautiful. All women are beautiful. And being short is cute, at least when it comes to girls."
"Well, thank you. I don't see any good in being short myself though."
"Oh, I know what it's like", sa han och nickade. "I'm quite short too. And this wheelchair makes me even shorter." Han ryckte på axlarna.

"I hope you don't mind, I hope you don't mind
That I put down in words
How wonderful life is when you're in the world..."

Jag & Niall, och de andra i lokalen, applåderade och tjoade, och Zayn klev av scenen.
"That was amazing!"
"Thanks." Zayn pussade mig på kinden. 
"Why don't you go onto on of those shows that we watched the other day? You'd kill it!"
"Actually, he--", började Niall, men blev avbruten för att Zayn nöp honom i armen.
"Cheers for my wonderful girlfriend and my amazingly best friend."
"Cheers!", svarade vi, och Zayn hjälpte Niall hitta sin pint som stod framför honom på bordet.

Tjosan! Allt bra? Hoppas det i alla fall. Själv åker jag på förkylning efter förkylning. Mitt immunförsvar och jag är inte alls vänner, haha. 
Hur som helst, i helgen ska jag åka till Stockholm och spendera lite tid med min syster, gå på musikal och sådär. Men tänkte att jag ska passa på och skriva lite medan jag sitter på den fyra timmar långa bussresan dit, och sen även hem såklart, så förhoppningsvis dröjer det mindre än en vecka tills nästa kapitel kommer upp.
P&K!

Chapter 13 - Opening Up

Previously:
"Aww", sa jag och kände hur den röda färgen steg på mina kinder. "That's so sweet of you, but are you sure?"
"Of course." Zayn log. "But only if I get to name him."
"Sure." Jag nickade.
"Zarlie Chayn."
"What?"
"Zarlie Chayn. That's our names, put together. Don't you think that sounds pretty cool for this bear?" 
"Yeah, sure", skrattade jag. "Zarlie Chayn it is!"
Zayn räckte över nallen till mig och böjde sig sedan ner för att kyssa mig. Det här var både den värsta och den bästa dagen i mitt liv so far.

[bild kommer]
Jag satt i Zayns knä och såg på när han, Rhys & Connor utmanade varandra på något tevespel. Frances låg nersjunken bredvid oss i soffan och käkade popcorn. Så fort Rhys förlorade så kastade Frances popcorn på honom, och det blev världens popcornkrig, men jag kände inte för att delta utan satt bara lugnt och stilla i Zayns famn. Jag blev så glad när han erbjöd mig att sitta där istället för bredvid honom i soffan. Han hade armarna om min midja och spelkonsollen i mitt knä.
"Wanna learn how to play?", frågade han och räckte mig speldosan.
"Uhm, sure", sa jag något osäkert och tog emot den. Han började visa mig vad alla knappar stod för och gjorde och berättade hur jag skulle göra för att överleva på bästa sätt. Det var något slags skjutspel, och jag hade sett min bror spela det förut men jag hade alltid fått sån panik av att bara titta på så jag nästan glömde bort att andas. Jag var alltid för inne i spelet liksom.
"Hide over there", sa Zayn och styrde mitt finger så att min gubbe gick och ställde sig bakom någon slags container.
"I'm gonna find you, Charlie", retades Rhys och sprang runt och letade efter mig på spelet.
"Shoot her and I'll beat you up in real life, Rhys", flinade Zayn, och Rhys knuffade till honom lite lätt.
"This is boring, guys", sa Frances och la upp fötterna på soffbordet. "Can't we do something fun?"
"You're boring", sa Rhys och använde samma gnälliga ton som Frances, och hon gjorde en sur grimas tillbaka. "Just kidding, Frances. Do you wanna play too?"
"No thanks. Can't we go somewhere?" 
"Okay, who's up for some sushi?", sa Connor, och alla flög upp ur sofforna. Själv hade jag aldrig smakat sushi, men jag kunde inte tänka mig att det smakade så värst fantastiskt heller. Men jag ville ju inte vara en partypooper så jag tjoade med jag också, och när spelet var avstängt så rörde sig alla mot hallen. Jag snörade på mig mina Dr.Martens och tog på mig min militärjacka. Ute blåste det kallt, och jag huttrade till och svor tyst för mig själv för att jag varit så dum och glömt min beanie hemma när jag skulle hit i förmiddags.
"Here, have mine", sa Zayn och satte sin svarta mössa på mitt huvud.
"Thanks", sa jag generat, och han pussade mig på pannan och fumlade efter min hand.
"Anything for you, beautyqueen."

Några tunnelbanestationer och tre kvarter senare så befann vi oss utanför sushibaren. Det var en mörk och trång liten restaurang med vackra bord och stolar och soffor, och där fanns även en kassa och en disk med en massa sushi på. Zayn betalade för mig, såklart, och sen gick vi och hängde av oss våra ytterkläder över stolarna. Alla plockade åt sig varsin tallrik och lassade på med sushi, men själv stod jag och läste på varje liten lapp om vad det var för något.
"Have you never seen sushi?", frågade Zayn förvånat.
"Uhm, yes, of course I've seen it but... I've never tasted it?"
"Oh", sa Zayn och pekade på den första sushi-sorten. "That was the first one I tasted. It's good.I think you'll like it. And this one too." Han började peka ut massa olika, hjälpte mig att ta, gav mig pinnar att äta med och allt som behövdes, och sedan gick vi och satte oss med de andra. 
Jag bröt isär mina pinnar och kom sedan på att jag inte har en aning om hur man äter med såna. Jag kollade på det andra, och alla åt jätteelegant medan jag bara satt där. Skulle jag verka för konstig om jag bad om en gaffel?
"I suppose you haven't used these either?", påpekade Zayn och viftade med pinnarna. Jag skakade på huvudet till svar och såg ner på min tallrik.
"Here, I'll help." Han visade hur jag skulle hålla och hur man greppade sushin. "Mostly, beginners don't like the seaweed so if you don't want it, just push it to the side. The rest is delicious!"
Jag gjorde som han visat, tappade sushibiten en gång men försökte snabbt igen och tog en tugga. Laxen och riset var en annorlunda men god kombination, och jag tog genast en bit till.
"So?", sa Zayn glatt.
"I like it", svarade jag ärligt.
"Now we can go eat sushi everyday", skrattade Frances och pekade på mig med sin pinne. Jag log mot henne och önskade ännu en gång att jag kunde stanna tiden litegranna. Äntligen kände jag mig som en i gänget på riktigt. Jag hade vänner. Riktiga, ärliga, fina och roliga vänner.

Jag och Zayn hade skiljts åt med de andra som skulle hem till sig, men varken jag eller Zayn ville hem riktigt än.
"So, what would you like to do?"
Jag tänkte efter en stund och fick plötsligt världens bästa idé. "You took me out for dinner, and yesterday you took me to the amusement park, so... Today I'd like to decide where to go. I wanna take you to a place that I really enjoy!"
"You're not taking me to the library, are you?", skrattade Zayn och jag skakade på huvudet och spelade sur. 
"No, not the library. It's a place where my parents used to take me alot. Come on, let's go!"
Vi klev in i en stor byggnad. "AKVARIUM" stod det på en skylt ovanför ett stort dörrvalv. Charlie gick fram till kassan, och kvinnan bakom disken hejade glatt på henne som om hon var en bekant. Kanske gick hon hit ofta.
"Zayn?", sa Charlie och vinkade dit mig. Jag slutade läsa på alla små skyltar om olika fiskar och forskare och allt vad det nu var och gick fram till Charlie och tog hennes hand i min.
"Let's go inside the tunnel", log hon, och jag följde efter henne när hon började springa iväg.
Jag hade aldrig varit på ett sånt här ställe, och jag var både livrädd och fascinerad på samma gång. Framför oss hade vi en lång tunnel med glasväggar runt och över oss, och där simmade fiskar av alla dess slag, även hajar, omkring i det fria. En fisk hade stannat precis vid glaset och kollade nu på oss, och jag petade lite försiktigt på honom och då simmade han iväg genast. Ett lågt fniss lämnade min läppar, och jag såg på Charlie. Hon flinade också, och vi gick vidare genom tunneln. En stor haj simmade över våra huvuden, och jag bad till gud att taket inte skulle brista så den hamnade över oss. Men chansen var nog inte så stor ändå kanske. Hundratals människor besökte ju akvariumet varje dag, och ingen hade dött hittills. 

Vi hade varit här i snart två timmar och hade nyligen klappat fiskar som var i ett runt litet akvarium i mitten av ett rum. Nu skulle vi gå in i nästa tunnel, och människorna började glesna. Det var bara vi och några till kvar, och Charlie dansade runt i gången.
"This is my favorite part", sa hon glatt. "The dolphins!" Hon såg upp i taket och snurrade runt. "Look at them, Zayn. They look so happy all the time. And they are the smartest animals in the world. Every dolphin in here is a true genius! If I was an animal, I'd love to be a dolphin!"
Jag blev helt varm inombords av att se henne så upprymd, men plötsligt så förändrades något i hennes blick.
"But do you know what sucks so much? This is the last memory I have of my dad. He took me and Michael here the day before he left. I remember him lifting me up in the air and spinning me around and say that I'm a dolphin, just like them." Hon pekade på delfinerna ovanför oss. "He said, that one day I'd become something great, whatever I wanted it to be. And he told Michael that he'd become the biggest basket player of all. And then he kissed my forehead, and the day after when I woke up my mom was crying because daddy was gone. He made my favorite place, this place, become a nightmare for me." Charlie skakade av sorg, och tårar rann nerför hennes kinder. Jag tog några snabba steg fram till henne och kramade henne hårt.
"I'll never do that to you, Charlie."
"It's okay, maybe I deserved it. I mean, look at me now. What I became. Nothing. Nothing but a total loser."
"Charlie, look at me." Jag lyfte hennes haka så hennes blick mötte min. "You're not a loser. You... You're perfect." Jag böjde mig ner och kysste henne, och hennes armar fann sin väg runt min kropp. Och just i denna stund så fanns ingen annan förutom Charlie i mina tankar. 
Vi sprang genom ösregnet, förbi butiker, bostadsområden och parker. Jag skrattade med andan i halsen, och Zayn höll min hand som om det gällde livet. Mina kläder var dyngsura, och Zayns likaså. Himlen mullrade över oss, men snart var vi äntligen framme vid Zayns lägenhet. Vi skyndade in, skakade av oss det värsta av regnet och skyndade upp för trapporna.
Zayn låste upp dörren, och en rysning for genom min kropp när värmen från hans lägenhet träffade mig.
"Wait here", sa han och sparkade av sig skorna för att sedan springa in i sitt sovrum. Han kom tillbaka med ett badlakan och en hög med kläder. "Feel free to take a shower and take these clothes. I'll make us some tea."
"Thanks", log jag och hängde upp jackan på kroken och snörade av mig skorna. Mitt hår klibbade fast i ansiktet och mina fingrar var helt bortdomnade av det kalla regnet. Jag skyndade in i badrummet, låste dörren om mig och drog av mig alla kläder på en gång för att sedan skutta in i duschen. Jag ställde in vattnet på nästan det varmaste och lät vattenstrålarna bränna min hud. Det var hemskt och skönt på samma gång. Men mest skönt just nu. Jag lånade schampo och tvål, och när jag hade sköljt ur schampot luktade mitt hår precis som Zayn. Fantastiskt gott alltså.
Jag vred ur håret och virade in det i en turban, och sedan drog jag på mig kläderna som Zayn gett mig. Det var ett par alldeles för stora, dock jättesköna, mjukisbyxor och en vinröd t-shirt. T-shirten var lång som en klänning på mig, men äsch strunt samma. 
Mitt hår vart som vanligt jättelockigt när jag tog av handduken, men efter att ha kammat igenom håret med fingrarna ett par gånger så gick jag ut till Zayn. Han satt i soffan och kollade på något talang-program, och framför sig hade han två koppar med te och en skål chips.
"Better?", frågade han och log mot mig. Jag nickade till svars, och han klappade på platsen bredvid sig i soffan. Han hade bytt om till svarta jeans och en torr t-shirt, och hans hår såg ut att redan ha torkat. Jag satte mig bredvid honom och tog en klunk av mitt te. På teven gick en ung kille in på scenen, och juryn började ställa frågor kring vad han hette och vad han skulle göra.
"I'm going to sing Let Me Love You."
"Okay, just start when you feel ready."
Killen sjöng rysligt bra, men i ögonvrån såg jag hur Zayn stelnade till. 
"Don't you think he's good?", frågade jag när alla i juryn röstade för att han var vidare.
"Yes, of course. I just... I just got a throwback of a guy who sang that song on a program and who didn't do it very well." 
"Oh, I see. Some of the people who goes on auditions really suck at singing. I mean, don't they know that they can't sing? Hasn't anybody told them before? I mean, I definitely know that I can't sing, so I'd never go on this kind of program because I know I don't belong", sa jag och kliade mig på näsan.
"Yeah, some people are probably too dumb to realize or have really fake friends who tells them that they are great singers even though they aren't."
"Yeah, I guess so." Jag nickade. 

Jag hade ringt mamma och sagt att jag sover över hos Frances på grund av ovädret, och hon hade lugnt köpt det och antagligen inte ens märkt att jag ljugit. Zayn hade erbjudit mig att sova över, och trots att jag var galet nervös så kunde jag knappast tacka nej.
Jag stängde av ljudet på telefonen och la den på nattduksbordet. Sedan satte jag mig på sängkanten och såg på när Zayn drog av sig sin t-shirt och byxorna för att sedan hoppa i ett par träningsshorts. Min blick fastnade vid hans vältränade mage och bröstkorg, och jag bet mig nervöst i underläppen. Han var alldeles för perfekt för att vara sann.
Jag började försiktigt dra av mig mjukisbyxorna när tanken slog mig att jag inte hade något att sova i. 
"Damn it..."
"Huh?", sa Zayn frågande och såg på mig. 
"Uh, I forgot... I don't have anything to sleep in."
"Who said that you need clothes?" Zayn blinkade flirtigt med ena ögat, och mina kinder färgades röda. "Just kidding. You can sleep in that shirt", sa han och pekade på t-shirten jag fått låna av honom. Jag log tacksamt, och när Zayn inte såg så sniffade jag på den i smyg. Den luktade precis som honom. Mystiskt, sött och gott.
Zayn släckte taklampan och det vart alldeles kolsvart i rummet. Plötsligt kunde jag känna hans andetag mot min panna. Han stod alltså precis framför mig. Jag lyfte blicken och såg in i hans varmt bruna ögon. De var de finaste ögonen jag någonsin sett på en riktig människa.
En varm hand lades på min kind, och jag fann mig själv stå på tå för att lättare kunna nå Zayn's läppar. Jag var ivrig men nervös, trots att vi hade kyssts förut. Zayn hade sagt att han gillade mig. Han gillade mig! Och jag ville egentligen inte erkänna det, men jag gillade honom också. Kanske lite för mycket till och med. Gilla kanske till och med var en underdrift. Jag kunde inte riktigt avläsa vad jag själv kände, för allt kändes så himla overkligt. Som om jag hamnat i min egna lilla rosa bubbla och omvärlden gick i superspeed medan allt i min värld gick i slowmotion. Det hade fortfarande inte gått in för mig att Zayn ville vara med mig, att jag umgåtts med Zayn hela dagen och nu skulle sova med honom. Bara tanken av det var helt sjukt.
Hans läppar var mjuka som sammet och som gjorda för mina. Jag särade försiktigt på läpparna, lät hans tunga glida över min underläpp och tillät sedan min tungspets att möta hans. Jag önskade nästan att detta var vår första kyss, för den var alldeles alldeles perfekt.
Zayn flyttade sina händer till min midja, och snart kände jag hur min tröja drogs upp en aning och hur han med fjäderlätta fingertoppar började massera min mage. Hans fingrar brände mot min hud, och jag undrade om jag hade samma påverkan på honom som han hade på mig. Därför lät jag mina händer sakta glida uppför hans mage för att sedan stanna vid hans nacke. Hans hud knottrade sig under mig och han bet sig hårt i läppen. 
"You're so beautiful, Charlie", sa han och fäste en hårlock bakom mitt öra. Jag blev alldeles varm inombords och lät honom försiktigt putta ner mig i sängen. Han hävde sig upp på armbågarna och böjde ner huvudet för att kyssa mig igen, och mina fingrar lekte med hans hår. Om ändå varje natt kunde vara som denna. Just nu var allt så himla perfekt, och för första gången någonsin så kände jag att han var min. På riktigt bara min. Och jag ville ha varenda del av honom.

Kanske lite kort, men nåja. Gissa vem som kommer in i nästa kapitel? Jo, ingen mindre än NIALL!!! :D

Ber om ursäkt för världens absolut sämsta uppdatering. Jag har inte mått så bra de senaste månaderna, även haft fullt upp i skolan och legat efter i en massa arbeten på grund av att jag varit sjuk rätt mycket, och den senaste månaden har vårt internet varit trasigt/borta och vi har precis fått det lagat, plus att jag knappt varit hemma nu under lovet då jag varit i både London och hos min syster. Men nu vet ni, och jag ska försöka uppdatera mycket mycket bättre. Ni är fantastiska och jag älskar er nåot så otroligt.
P&K!

Chapter 12 - The Amusement Park

Previously:
"Uhm, huh? Yeah, yeah of course I am listening."
"Good, and then--" Jag började prata på om allt möjligt jag varit med om; grupp-projektet i skolan, prov, lite mer ingående angående festerna, Zayn, Frances, ja allt.
"Okay I gotta get dressed because I'll meet Frances in the city in an hour. I'll call you, okay?"
"Okay", sa han, och jag låtsades inte höra sorgen i hans röst när jag la på och skruvade på korken på nagellacket.

[bild kommer!]
Frances lade sin historiabok åt sidan och tog en slurp av sin islatte. Vi satt på Starbucks och försökte oss på att plugga, men det var en väldigt dålig idé för här var mycket folk och babbel och annat oljud i bakgrunden. Vi hade diskuterat allt från tråkiga historiaämnen (ja, jag hade verkligen något emot historia) och Eddies och min vänskap som nu låg på hal is.
"So, how are things going with Zayn? Have you been on a date yet?"
"Yeah, he took me out for dinner at some fancy place and..."
"Fancy dinner? Is that the best thing he could come up with? I'm surprised, it's Zayn we're talking about. That sounds like typical Rhys", skrattade hon och skakade på huvudet. "What else have you done?"
"Just hanging out, going shopping, going for a few walks and partying. But tonight he'll take me to the amusement park."
"Cool! I love that place!" 
"Me too", log jag. "Or, I haven't been there but... My mom used to take me and my brother to amusement parks when we were younger."
Frances nickade. 
"Maybe Rhys and I should come? It could be like, a dubble date?"
"Sounds supercool. I'd really like you to come!" Jag tog en sipp av min cappuccino och log varmt mot Frances. 
"Do you like Zayn?"
"Are you kidding me? Isn't that kind of obvious?" Mina kinder antog en röd nyans, och jag såg ner på mitt kaffe.
"What do you like about him then?"
"His personality, his eyes, his smile, his hair, his body... Aherm, he also has a nice bum."
"So, there you go. Have we cheered you up? Feeling brighter?"
"Yes. A sort of nuclear glow", skämtade jag.
"More serious coffee, my dear?"
Jag höll upp min kopp och skålade. "Shitloads please."

"You look tired today", påpekade Frances när vi gick mot tunnelbanan. Utanför tunnelbanenedgången satt en uteliggare, och Frances tömde sin plånbok på småpengar och la allt i hans mugg. Han nickade tacksamt åt henne, och hon log varmt tillbaka. Frances var verkligen den perfekta människan. Snäll, begåvad, smart, vacker och omtänksam. Hon var allt jag ville vara men troligtvis aldrig skulle komma i närheten av.
"Really? Then you haven't seen me after having a night full of nightmares. Then I look like a total zombie or something taken from a horror movie."
"Do you have nightmares alot?", frågade Frances förtvivlat.
"Yeah..." 
"About what? What do you dream?"
"I don't... I don't really want to talk about it, if that's okay. I feel like, if I don't think about my dreams, the chance that I'll have a nightmare tonight is simply smaller."
"Oh, I see", nickade Frances och kramade min axel. Min mobil surrade till, men det var ett sms från min bror, och inte från Zayn som jag hade hoppats på. Michael hade skrivit att mamma gått till jobbet för att fixa lite, och han var ute med ett gäng kompisar så jag skulle vara ensam hemma tills vidare. Jag la ner mobilen igen utan att svara och såg upp på Frances igen. Hon höll på att knappa in Rhys nummer, antagligen för att fråga om han var ledig ikväll. 
Jag ville inte lägga mig i deras samtal, så istället kollade jag på folket runt omkring mig medan jag drog upp mitt oystercard ur jackfickan och pressade det mot kontrollen. Frances pratade högt och glatt och förälskat med Rhys, och jag önskade att Zayn kunde ringa och låta sådär glad och kär mot mig. Vi hade inte hörts av sen imorse, så jag hoppades på att han skulle skriva snart. Jag ville inte vara den som tog första steget, ifall att han skulle tycka jag verkade desperat. Om han lämnade mig nu vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
"Everything okay?" Frances hade lagt på och såg nu oroligt på mig när vi klev in i tågvagnen. 
"Yeah, just tired from all the studying we didn't do", flinade jag åt henne, och hon flinade tillbaka.
"Yeah, maybe we should try studying at my place instead. Or at least at a more quiet place." Frances la ner sin mobil i väskan. "Or maybe at your place? I would love to meet your family!"
"Why is everybody saying that?!", utbrast jag. "My family is nothing special, really? I've got an embarrassing mom who never stops talking, and my brother is an annoying dickhead. Like really, nothing special."
"But your mom popped you out so she gotta be something. And I'm sure your brother is nice. Isn't he in the basketball team? Michael Hayes, right?"
"Yeah, that's him", sa jag äcklat.
"Come on, he's your brother. You can't just hate him for that?"
"You don't have a brother, so you can't feel me in this. No offense, Frances. But I recommend you to never get one either. They really are annoying. At least my brother is."
"Oh, this is my station", sa Frances. "But thanks for the advice, hunbun! I'll see you tonight. Bye!" Hon kramade om mig och skyndade sedan ut ur vagnen. Jag åkte vidare två stationer till och gick sedan av jag med. Jag funderade på att ringa Zayn, men jag vågade inte. Ville inte störa. Istället pallrade jag mig hemåt, med mobilen nerstoppad i jackfickan.

Det pirrade i magen när vi åkte uppför backen och jag kramade om Zayns hand extra hårt, rädd för vilken nerförsbacke som väntade när vi befann oss på toppen av bergochdahlbanan. Frances och Rhys satt längst fram, och vi satt precis bakom. Jag hade alltid älskat karuseller, men att åka bergochdahlbana var ändå alltid lika läskigt varje gång.
Vagnen tippade över och vi rushade ner för backen i världens fart, och alla tjöt av glädje och skratt. Det var verkligen länge sedan jag varit såhär glad. Jag skulle kunna åka igen och igen om det inte vore för att man mådde så illa efteråt.
När vi klev ur vagnen så var mina ben alldeles skakiga och vi alla hade lite svårt att stå rakt. Frances och jag skrattade som galningar, men jag kunde inte sluta. Det här var verkligen kul. Jag skulle kunna pausa allt, här och nu, och då skulle mitt liv vara fulländat. Komplett, helt enkelt.
Vi hade redan åkt ett flertal karuseller, och näst på tur stod skräcktunneln. Skulle jag vara ärlig så hade jag faktiskt aldrig åkt den. Jag har bara ett vagt minne av att jag, mamma och Michael skulle åka den när vi var små men när vi var påväg att sätta oss i vagnen så hade jag börjat storböla och mammas väninna hade fått vänta utanför med mig medan mamma och Michael åkte själva.
"I need to pee before we go", fnissade Frances, och Rhys frågade om någon mer skulle med innan de två gick iväg för att leta upp en toalett. Zayn tog min hand igen och vi började gå bland alla små tält och stånd. Överallt såldes popcorn, brända mandlar, sockervadd och stora klubbor av alla dess slag. Det hade börjat mörkna nu men ändå kändes det som mitt på dagen eftersom alla blinkande lampor lyste upp nöjesfältet. 
"Wait here", sa han och gick fram till den lilla kiosken för att köpa något. Snart kom han tillbaka med en stor, rosa sockervadd. "I haven't tasted this since I was a kid!", utbrast han och tvingade mig att smaka också. Jag kände mig som mitt femåriga jag igen och blev alldeles varm av vilken nostalgi sockervadden kunde framkalla.
"It still tastes amazing", sa han och jag nickade medhållande.

Lagom till när vi hade ätit upp sockervadden så hade Frances och Rhys hittat tillbaka till oss. Vi började gå bort mot spöktunneln och jag kände hur det knöt sig i magen. Men jag skulle inte balla ur den här gången, det skulle jag inte. Det var bara barn som blev rädda för sånt, inte såna i min ålder. Allt var ju bara på låtsas ändå, så det var inget att vara rädd över. 
Zayn betalade för mig, såklart, och så satte vi oss i en av vagnarna. När alla vagnar var fullastate så började vagnarna röra sig framåt och vi åkte in i det stora huset. Dörrarna stängdes bakom oss och allt blev plötsligt becksvart. En strålkastare tändes längre fram, och en docka, eller kanske en utklädd man (jag var inte säker) kom cyklandes fram på en röd trehjuling och sa med riktig Jigsaw-röst "Hello visitors, I wanna play a game."
Jag stelnade till, och Zayn måste ha märkt det för han lyfte upp min hand och pussade den mjukt.
"Your mission is to make it through the house before the time run out. Make your choice, live or die", sa Jigsaw-dockan och strålkastaren över den slocknade. 
Vagnarna rörde sig framåt, och i nästan varje rum vi åkte igenom så hände det något läskigt. Och när det inte hände något så satt man bara spänd i väntan på att något skulle hända. De läskigaste av varelser från alla skräckfilmer jag någonsin sett eller hört talas om kom krypandes, hoppade fram någonstans, satt inburad lite här och var eller smög omkring och rörde vid en.  
På varje vagn satt en digital klocka som räknade neråt. Enligt den var det fem minuter kvar, och hittills hade vi åkt omkring i kanske två minuter. Hur skulle jag klara fem till? Jag var redan påväg att dö, och om något mer skulle hända nu så skulle jag mest troligt brista ut i gråt. Jag klarade inte mer, jag ville ut, hem. Hem till min säng där jag var trygg. Tänk om vi var en del av en skräckfilm och det slutade med att vi faktiskt inte tog oss ut. Tänk om alla läskiga varelser inte var utklädda människor utan de riktiga från skräckfilmerna. Tänk om vi skulle dö en plågsam död här inne, eller kanske bli en av dem? 
Varför gick jag med på att åka den här hemska grejen? Om vi nu skulle klara oss så visste jag vad som väntade inatt. Mardrömmar värre än värst!
Vi började sakta åka mot en trappa som ledde till övervåningen, men i trappen så var det någon som kröp mot oss och mumlade djävulens alla sex namn. Hon eller den eller vad det nu än var kom närmre och närmre och jag bet mig hårt i läppen. Vissa i vagnen grät, vissa skrek så fort någon hoppade fram och andra satt bara på helspänn. Zayn var en av dem som bara var spända, och jag var så nära bristningsgränsen nu så jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Demontjejen hoppade upp och skrek åt oss, och jag hoppade till så häftigt att jag började gråta.
"Are you okey?", mumlade Zayn i mitt öra och strök mig över håret. Jag skakade på huvudet, och han lade armarna om mig och drog mig mot sig så jag kunde gömma mitt ansikte mot hans hals. För att lugna mig själv så stängde jag av allt som hände runt omkring och fokuserade på Zayn. Han luktade som en blandning av tivoli, sig själv och den där Jean Paul-parfymen. Magiskt, kort sagt. 
Han hade en liten finne på halsen, och min mascara hade kletat av sig på hans hud. Jag måste sluta gråta så jag inte förstör hans kläder också!
Klockan fortsatte ticka och mitt hjärta bultade i hundraåttio. Ljudet av Zayns hjärtslag och andetag var det enda som höll mig ifrån att bryta ihop på riktigt.
"We're almost out", viskade Zayn och pussade mig på hjässan, och jag kramade om honom hårdare.
Efter att ha åkt igenom några rum till så började klockan ticka riktigt högt, som om tiden var påväg att rinna ut, och just i sista sekunden så öppnades porten ut och Jigsaw kom fram igen.
"Congratulations, you made it."
Jag nästan flög ur vagnen, rädd att jag skulle behöva åka tillbaka in igen om jag inte klev ur tillräckligt fort. Jag kom på mig själv med att gråta hysteriskt när Zayn kom fram och omfamnade mig igen.
"It's okey, Charlie. We're out. It's over. Didn't you hear him? You made it!" Han log mot mig, men leendet byttes ut mot förtvivlan när han märkte att jag inte slutade gråta.
"I should have told you", sa Frances till Zayn. "She has alot of nightmares. Maybe this wasn't a good idea." Hon bet sig i läppen, och Zayn tog mitt huvud mellan sina händer och gjorde så jag blev tvungen att möta hans blick.
"Why didn't you tell me, Charlie? If you didn't want to go we could have skipped it and done something else?" Hans tumme strök mig över kinden, och jag försökte sluta gråta så jag kunde få fram orden.
"I'm s-sorry, I just...", snyftade jag.
"It's okey", sa han och kramade om mig hårdare. "But next time you don't want to do something, you have to tell me. Okey?"
"O-okey."
"Good." 

Efter att ha åkt slänggungorna två gånger till, samt lite andra roliga karuseller så skulle vi strax bege oss hemåt. 
"Hey, I wanna try this one!", sa Zayn och gick fram till ett av stånden där man kunde tävla om att vinna gosedjur i alla storlekar. Största vinsten var en jättebjörn, och för att vinna den skulle man slå ner alla burkar som stod staplade på varandra på en bänk på tre kast. Rhys kände sig också manad till att prova, men jag och Frances bestämde oss för att bara titta på. Hon la armen om mina axlar så att vi båda skulle hålla värmen, och Rhys gjorde sitt första försök till att kasta. Dock missade han nästan totalt och fick bara ner den översta burken. Efter andra kastet fick han ner ytterliggare tre, och sedan ingen. Jag och Frances skrattade skadeglatt, och Rhys räckte ut tungan åt oss och sa att vi skulle försöka bättre själva, men vi skakade på våra huvuden.
Zayn gjorde sitt första kast och siktade precis i mitten så att nästan alla burkar föll sönder och samman. Sedan fick han ner de som var kvar på ena sidan, och sedan de på den andra sidan.
"Congratulations, sir. You just won the biggest prize!" Mannen bakom disken lyfte ner en av de stora björnarna och räckte över den till Zayn, och han tog tacksamt emot den.
"Have a good night, sir."
"You too", svarade Zayn och kom fram till oss. Vi alla applåderade och busvisslade, och Zayn skrattade.
"Now let's go home!", sa Rhys, och han och Frances började gå mot utgången.
"Charlie", sa Zayn och stannade mig.
"Yes?"
"I want you to have this. I think you need him more than I do, since you have alot of nightmares. Normally I wouldn't be very happy if you replaced me with someone else, but I thought that... That maybe, when I can't be there, this guy can protect you from your bad dreams instead of me?" 
"Aww", sa jag och kände hur den röda färgen steg på mina kinder. "That's so sweet of you, but are you sure?"
"Of course." Zayn log. "But only if I get to name him."
"Sure." Jag nickade.
"Zarlie Chayn."
"What?"
"Zarlie Chayn. That's our names, put together. Don't you think that sounds pretty cool for this bear?" 
"Yeah, sure", skrattade jag. "Zarlie Chayn it is!"
Zayn räckte över nallen till mig och böjde sig sedan ner för att kyssa mig. Det här var både den värsta och den bästa dagen i mitt liv so far.

Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåååååt för att jag har varit världens sämsta på att uppdatera!! Jag har haft så mycket att stå i, teaterföreställningar, plugg att ta igen, nya läxor att hinna med, plus att mitt liv just har vänts lite uppochner. Plus att jag ska börja övningsköra mitt i allt detta, ska på kurs imorgon.
Men jag ska verkligen bättra mig på att uppdatera, jag lovar. Jag har försökt skriva jättelänge nu men det har bara blivit så att jag suttit där med ett tomt dokument och antingen inte fått fram nåot eller så har det bara blivit massa annat.
Men nu när jag faktiskt tog mig tiden till att skriva (är hemma från skolan och är sjuk idag) så insåg jag hur mycket jag saknat att skriva, hur mycket jag saknat mina karaktärer och novellen, hur mycket jag saknat bloggen och hur mycket jag saknat ER!!!

Så nu tycker jag vi lyfter ner Directionery från hyllan och dammar av lite här och kör igen. Bättre uppdatering från och med nu. Tack för all fin support förresten, både gällande skrivandet och mitt privata liv, ni som lärt känna mig så väl.
Ni betyder så himla mycket allihop. <3

Edit: för er som undrar så kommer förresten Niall in i näst-nästa kapitel, så håll ut! ;)

Chapter 11 - Thinking Of You

Previously:
"What do you think about the movie?", viskade Zayn högt i mitt öra.
"It's great. Very funny", log jag ansträngade. FIlmen var bra, väldigt bra faktiskt, men jag var mer fokuserad på Zayn och mina egna virriga tankar just nu.
"Good", log han tillbaka och släppte min hand. Först blev jag lite ledsen, men sen insåg jag att han bara släppt min hand för att kunna lägga armen om mina axlar, och jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel. "But I gotta admit that you're funnier than this movie", sa han i mitt öra, och ett ärligt leende växte sig stort på mina läppar. Zayn var världens bästa biopartner, punkt slut.

[bild kommer!]
Vi befann oss i någon killes, vars namn jag inte visste, hus, det var fredag och det var fest. En rökmaskin pumpade grå moln i takt med smattret från neonlamporna och överallt var fullt av folk. De flesta kände jag inte, vilket gjorde det hela lite obehagligt. Men jag var fine, för Zayn & jag hade svept en öl på vägen hit.
Något halvtaskigt rockband dunkade i högtalarna, och jag dansade lite försiktigt fram genom huset för att hitta någon jag kände. 
Jag kollade efter Frances men såg henne inte någonstans. Kanske hade hon gått på toaletten?
Holly satt i en soffa med en vodkaflaska fastklämd mellan låren, och trots att hon inte var min favoritperson här i världen så slog jag mig ner bredvid henne. Jag måste nog vara ärlig och säga att jag nog ändå valde Holly framför ensamhet. Zayn hade försvunnit iväg någonstans, men nåja. Ibland måste man väl ändå kunna stå på egna ben?
"Hello Outcast", hälsade Holly.
"Hi Holly." Jag blev lite förvånad över att hon fortfarande använde det smeknamnet när hon pratade med mig.
"What?", sa hon som om hon läst mina tankar. "Just because you're dating Zayn doesn't mean that I can't keep on hating you?"
"True." Jag orkade inte bråka, plus att hon var full, och vad jag visste så kunde hon bli ganska aggressiv på fyllan så jag försökte låta bli att vara alltför otrevlig.
"What makes you come to me anyway? Have your Prince Charming left you alone in a room where you don't know a single person?"
"I know you?"
"No, honey, you don't. If you knew me, you wouldn't be sitting here right now."
"Well, I'm sorry then." Jag ryckte på axlarna.
"Whatever." Holly lyfte upp sin flaska. "Vodka?"
"Do you take shots from the bottle? Aren't you supposed to blend it with something?"
"Outcast, I just want to become drunk. I drink for fun. This, here, is fun. Take some before I change my mind."
Jag tog emot flaskan och svalde en klunk. Jag grimaserade illa när vätskan fortsatte ner genom strupen. Jag hade shottat förut, men det här var någon annan slags vodka som inte alls var lika god. Kanske hade hon förgiftat den, vad vet jag?
"Man, Soph is here...", sa jag och bet mig hårt i underläppen.
"Why do you always get so nervous around her?", frågade Rhys och skakade på huvudet. "Go talk to her or something, don't stand here and drool."
"But what am I going to say?"
"I don't know? But how hard can it be?"
Jag nickade medhållande. Han hade rätt, hur svårt skulle det vara egentligen? Och vad kunde gå fel? Vad hade jag att förlora som jag inte redan förlorat?
Jag gick bort till henne och slog mig ner på platsen bredvid.
"Hi Sophie."
"Already tired of your girlfriend?", frågade hon och flinade retsamt.
"Uhm, no. I just... I just wanted to say hi?"
"Yeah sure." Hon slängde med håret. "You got a new perfume?"
"Y-yeah."
"Smells good on you", log hon. Det där leendet jag kunde dö för. Hon var så vacker, min Sophie. Fast hon var inte min, inte längre. Allt var så stelt mellan oss, men jag ville att hon skulle säga att hon ville ha mig tillbaka. Att hon saknade det vi hade. Att hon saknade mig. Jag saknade att somna intill henne och vakna upp vid hennes sida, viska godmorgon och se henne le. Att hitta på saker med henne och vara hennes.
"You think? Thanks." Jag log tillbaka.
"Oh, Chris? I'm here!", ropade Sophie till sin pojkvän och vinkade hit honom. Jag funderade på om jag skulle resa mig och gå, men det skulle göra det hela ännu stelare. Jag var åtminstone tvungen att hälsa på honom.
"Hi babe", sa han sliskigt och kysste henne framför mig. "Oh, Malik? Nice to see you again."
"You too." Jag nickade stelt. "Well, I'll better go look for my girlfriend. I'll see you, Sophie. And Chris? You shall consider yourself lucky."
Jag reste mig och gick ut i köket. 
"So, how did that go?", frågade Rhys och hävde i sig sin utblandade vodka. 
"Not very well", suckade jag uppgivet.
"Kiddo, that's because you're not as smart as I am. If I were you, I would use Charlie to make Sophie jealous. Kiss her, dance with her, have fun with her. And not just tonight. Take her on more dates, buy her a meaningfull present, take her virginity? I don't know, but man, you gotta do something."
"Right, thanks Rhys. You're the best."
"I know, that's why I get all the girls", log han.
"Dude, I'm the only girlfriend you've ever had", sa Frances som nu kommit ut i köket och skrattade åt honom. "Zayn, your girlfriend is crying, maybe you should check on her?"
"What? Where is she?"
"Livingroom, sofa", gav Frances mig som ledtrådar och hällde upp en shot.
"I'll go", nickade jag och pressade mig genom folkmassan till vardagsrummet. Charlie satt mycket riktigt i soffan, men bredvid henne satt någon kille med ljust hår som jag aldrig sett innan med armarna om hennes axlar, och jag kände mig plötsligt väldigt... överbeskyddande? Avundsjuk till och med?
"Hey, get away from my girl", sa jag bitskt och tog hans plats. Charlie såg upp på mig, och mascaran hade runnit nerför hennes kinder och hon hulkade och grät hysteriskt. "Hey hey hey, what's wrong?" Jag kramade om henne och pussade henne på pannan.
"I don't know, I just... Why are you with me, even? I'm the Outcast, I've been bullied for years and you've had girls like Sophie and could probably get anyone you wanted but you choose to be with me? What's wrong with you?"
"Charlie, listen to me. I'm with you, because, you're the one I want. I really like you, Charlie. You're not an Outcast and I'm sorry for your past, but to me you are special. A good kind of special. You're interesting and smart and exciting. Like I told you, you're an adventure who loves adventures. And I want to go on this adventures with you, because I really like you. Why can't you see that?" Jag smekte hennes kind, och just i denna stund kände jag någon titta på mig från andra sidan rummet. Sophie. Hon såg sur ut, men samtidigt medlidsam, och något mer som jag inte kunde avläsa på hennes ansiktsuttryck. Okej, fokusera nu, Zayn.
Charlie såg på mig med ledsna ögon, och jag höll hennes ansikte med mina händer.
"Breathe, babe. Take a deep breath." Det jag hade sagt innan, det om att hon var intressant och speciell i mina ögon, det var faktiskt sant. Jag visste inte riktigt vad det var, men jag hade någon typ av känslor för Charlie i alla fall. Hon var ett mystiskt äventyr i mina ögon. Hon fick mig att vilja upptäcka mer. Men samtidigt hade jag svårt att hålla ögonen borta från Sophie. Sophie var allt jag någonsin velat ha, visst?
Jag skakade på huvudet och fokuserade på Charlie istället.
"Wanna go home?"
"I don't want to ruin the party for you. You can stay, I can go myself or call someone."
"No, I'll take you home. Come here, let's go tell Rhys and our gang that we're leaving." Jag ställde mig upp och hukade mig sedan ner. "Here, jump."
"You can't carry me?", snörvlade hon. "I'm too heavy."
"Pschh, that's a lie. Now jump, hun." Efter lite tjat och övertygande så hoppade hon upp på min rygg, och jag bar henne ut i köket. "Ey guys, we're leaving."
"Already?", sa Louis sorgset. 
"Charlie isn't feeling very well", sa jag och vred på huvudet för att ge henne en puss på kinden. 
"Aww", sa Louis och vände sig om. "Harry! Come and say goodbye to Zayn and Charlie. They're leaving!"
Harry kom gåendes in i köket men stannade upp när han såg Charlies rödgråtna ansikte. "Are you alright?" Han talade långsamt, som han alltid gjorde, och lade en hand på Charlies axel. "Have you two been fighting?" Han såg på mig.
"No", jag skakade på huvudet. "Too much alcohol is the answer. I guess Holly gave her too much of her mysterious vodka."
"Oh", sa Harry och klappade Charlie på huvudet. "Get better, I'll see you soon I guess?"
Jag såg i ögonvrån hur hon nickade tillbaka och försökte le bakom tårarna. Och efter att ha kramat Frances och alla andra hejdå så gick vi ut. Min cykel, som Rhys hade fixat hit, stod parkerad på gräsmattan, och jag lyfte ner Charlie och sa åt henne att sätta sig på pakethållaren. 
Vi lämnade festen och huset bakom oss, på väg hemåt i natten. Solen hade gått ner för länge sen, och det var lite småkyligt ute. Cykeln vinglade lite fram och tillbaka eftersom Zayn fortfarande var full och därför inte körde så bra, och jag hade även själv svårt att sitta still pågrund av min snefylla och all gråt. 
Jag höll hårt och koncentrerat i sadeln och kollade på husen vi körde förbi. Det kändes mysigt att bli skjutsad på cykel ändå. Jag och Ed brukade skjutsa runt på varandra när vi var yngre, men nu var det ett tag sen.
"You can have your arms around me if you want to. I won't let you die and I won't bite", sa Zayn, och jag hörde på rösten att han log. Det fick mig att le, och jag släppte snabbt och försiktigt sadeln för att lägga armarna om Zayn. 
Vi cyklade förbi ett stort nöjesfält, och det stora parisehjulet snurrade sakta medan dess blinkande lampor lyste upp fältet och vägen framför oss. Folk skrek i bergochdahlbanor och det luktade popcorn och sockervadd och brända mandlar överallt.
"Oh how I love amusement parks", sa jag rätt ut i luften. Det var menat som en tanke, men alkoholen gjorde det svårt att hålla saker inne.
"Me too. Maybe we could go there tomorrow? If you're not too tired, I mean?"
"I'd love to", sa jag drömmande och började känna mig lite sömnig. Det skulle bli skönt att sova när jag kom hem. 

Zayn släppte av mig utanför mitt trapphus och hoppade av cykeln. "I would let you sleep at my place, but I thought that your mom might be worried if you won't come home tonight. But you'll be alright, huh?"
"Yeah, thanks", jag nickade och lät mig kramas om. 
"Wow, you're freezing! Here-" sa han och drog av sig sin tröja. "have my shirt."
"But you'll need it on the way home?", sa jag förvirrat.
"No, I'll be just fine. Take it." Han log och hjälpte mig att ta på den.
"Thanks."
"No problem", sa han och kramade om mig igen. Jag andades in doften av honom och mötte sedan hans blick. Han såg ner på mina läppar, och jag på hans, och sakta närmade vi oss varandra. Hans läppar var mjuka mot mina, och han smakade som en blandning av cola, alkohol och cigarettrök, men det var mysigt. Kyssen var perfekt och fick mig att vilja stanna. Stanna i hans famn, med hans läppar mot mina, för alltid.
"Maybe you should go inside", han pussade mig på pannan igen.
"Yeah, I probably should."
"See you tomorrow then?"
"See you tomorrow then", log jag och började gå mot dörren.
"Goodnight, Charlie Hayes."
"Goodnight."

Jag vaknade av att mamma kom in genom dörren. Hon drog undan gardinerna och gav mig ett strålande leende.
"Goodmorning, sweetie."
"Morning. Can I go back to sleep now?"
"Honey, it's saturday?"
"Yeah, and yesterday was friday. So what?"
"You should do something, not just sleep all the time. Weren't you going to see Frances today? Or maybe you could call Ed?"
"Yeah right, Frances...", mumlade jag trött och drog åt mig telefonen för att kolla vad klockan var. Än så länge var klockan bara tio, och vi skulle inte ses förrän vid två så det var lugnt.
"Mom, I'm not in a hurry. Go away", muttrade jag.
"Who's shirt is that? Is it your boyfriend's?"
"Mom, he's not my boyfriend."
"Yeah right. Then I'll just pretend that I didn't see your litte kiss last night", fnissade hon.
Jag suckade och borrade ner huvudet bland kuddarna.
"Breakfast is served, sweetie."

Jag satt på golvet, endast iklädd Zayns tröja och underkläder och målade tånaglarna samtidigt som jag snackade med Eddie i telefon. Jag hade på högtalaren så att jag skulle kunna göra flera saker samtidigt, men skulle jag vara ärlig så lyssnade jag inte på allt han sa. Han sa i början av samtalet att han var ledsen över att vi inte pratat på länge, och vi låtsades som om inget hänt. Låtsades ha glömt att jag dissat honom i matsalen varenda dag för att hänga med "de coola kidsen" och att vi inte umgåtts efter skoltid på flera veckor. Nu berättade han dock glatt om någon fin upplevelse han varit med om under senaste tiden, men min hjärna ville inte fokusera. Det enda jag kunde tänka på var hur gott Zayn luktade, hur pepp jag var inför ikväll och vad jag skulle berätta för Frances. Hon och jag skulle gå och ta en fika på stan senare idag och bara umgås. Och sen ikväll skulle jag och Zayn, och kanske några fler, till det där nöjesfältet i stan. Jag var bara så pepp!
"Yeah, right?", sa jag instämmande till något Eddie sagt, men jag visste inte riktigt vad det var jag instämde på.
"So...", sa han efter ett tag. "What have you been up to lately?"
"Well, I've been... uh, partying. And this monday I went to the cinema with Zayn. And I've been at Camden Market, which was awesome, and I've also started taking the tube! And the first date Zayn took me to was an awkward fancy dinner but it wasn't that awkward actually, and then the night ended up very well and... Hey, are you listening?"
"Uhm, huh? Yeah, yeah of course I am listening."
"Good, and then--" Jag började prata på om allt möjligt jag varit med om; grupp-projektet i skolan, prov, lite mer ingående angående festerna, Zayn, Frances, ja allt.
"Okay I gotta get dressed because I'll meet Frances in the city in an hour. I'll call you, okay?"
"Okay", sa han, och jag låtsades inte höra sorgen i hans röst när jag la på och skruvade på korken på nagellacket.

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta, men som jag förklarade för en av er så har jag haft fullt upp med jobbet, och sen när jag väl kommit hem har jag varit så trött och sliten och varm så jag antingen sovit eller badat. Nu i helgen har jag haft fullt upp med att umgås tillsammans med min babe och packa. Men frukta icke, datorn följer med mig till Mallorca så jag kommer kunna skriva även där!
P&K!

Chapter 10 - Prince Charming

Previously:
Men han fick skylla sig själv, för han hade inte hört av sig alls. Jag hade skickat ett sms igår kväll, men han hade bara läst det utan att svara, och då orkade jag faktiskt inte bry mig. Ville inte han vara min vän mer så ville inte jag vara hans. Det sved att tänka, men det var ändå sant. Han hade ju inte ens nåt att vara sur över? Jag hade inte gjort något fel precis?

[bild kommer!]
I biologin hade vi fått i uppdrag att göra ett grupparbete, och jag hade blivit indelad tillsammans med ett gäng ointresserade klasskamrater som jag kunde spå inte skulle vara speciellt delaktiga i det här projektet. Jag visste att jag skulle få komma att göra hela arbetet själv, men det gjorde mig dock inget, för om inte jag gjorde det så skulle det bara bli skit. Jag kollade på klockan och suckade. Det var lite mer än en halvtimme kvar av lektionen, och sen skulle jag äntligen få sluta för dagen. Jag kunde knappt vänta tills jag skulle få träffa Zayn ikväll, även fast vi hade setts på lunchen. Att vara ensam med honom var liksom något helt annat. Jag var mer mig själv då. I skolan kände jag mig lite som någon annan, fast ändå densamma. 
Zoe och Megan satt och viskade om någon kille på skolan, inspekterade sina naglar och tvinnade sina toppar mellan tumme och pekfinger. De var som två blygare versioner av Holly & Libby. Jag himlade med ögonen åt synen av dem och vände blicken mot magistern igen. Han hade skjutit ner glasögonen på nästippen och kollade strängt på tjejerna vid mitt bord, och de tystnade fort samtidigt som en röd nyans antog Megans ansikte.
"Now focus, girls." Magistern vände sig mot tavlan igen, skrev upp något som man knappt kunde tyda på grund av hans slarviga handstil och delade sedan ut stenciler åt alla. Jag synade pappret uppifrån och ned och insåg direkt att jag skulle behöva ta hjälp av Frances, som redan hade bockat av kursen på sin lista. Hon var dessutom väldigt smart när det kom till biologi och kemi-ämnen, och helt fantastisk inom samhällskunskapen då hon var väldigt politiskt insatt och förstod sig på nästan alla svåra ord som inte jag begrep.
Kanske kunde jag & Frances träffas och plugga någon dag, ifall hon ville såklart. Jag visste fortfarande inte riktigt vart jag stod. Ville hon verkligen umgås med mig, eller hade hon bara tagit hand om mig på fester och luncher för att Zayn bett henne om det?

Det ringde ut, vilket betydde att biologin var över. Jag reste mig upp, plockade ihop mina böcker, sköt in stolen och skyndade ut ur klassrummet. Zayn, som hade slutat tidigare, stod lugnt och väntade vid mitt skåp, vilket var en glad överraskning. Hans ögonfransar träffade ögonbrynen när han tittade upp, och ett leende växte sig fram på hans perfekta läppar när han mötte min blick. 
”Hey”, sa jag och låste upp skåpet efter att han flyttat sig lite åt sidan.
”Hello”, log han och rättade till sin ryggsäck. Några elever stirrade frågandes på oss, men vi , eller i alla fall jag, låtsades inte märka något.
”I thought we weren’t going to meet up until tonight?”
”Well, I just thought… Since I have absolutely nothing to do until I was going to see you, I’d like to follow you home and meet your family?” Zayn log snett.
“Why would you like to meet them?” flinade jag, men blev alldeles varm inombords. Var inte detta första steget innan man blev ihop? Att möta varandras föräldrar och syskon? ”My brother is boring and very annoying and my mom is… well, my mom.”
“Since you popped out of her, she must be a lovely woman.”
“You will regret it, but sure, why not.”
Jag la ner franskaböckerna I väskan, tog min jacka och slängde väskan över axeln. Sedan låste jag skåpet och nickade åt Zayn att komma. Vi började gå, och jag kände hur han tittade på mig.
”What?”
”Are you always wearing a beanie inside?” Hans fråga var helt spontan, inte ett dugg dömande, bara en högljudd tanke.
”Yeah. I don’t like my hair, so…”
”Why? I think your hair is very cute. Curly and fluffy and… nice.”
Jag skrattade. “Thanks.”
När vi lämnade skolområdet så tog Zayn upp en läskburk ur sin jackficka. ”I bought this in the cafeteria. Do you want some?” Han räckte över burken, och jag insåg att det var vaniljcola. Min favorit.
”Sure.” Jag lät han öppna och tog sedan en klunk, och sedan räckte jag tillbaka burken igen. Vi lät den passas fram och tillbaka hela vägen hem till mig, eller tills den tog slut rättare sagt. Samtidigt småpratade vi lite om hur skoldagen varit, kommande prov och så berättade Zayn någon rolig historia om hur Rhys klantat sig i klassrummet och fått kvarsittning för att ha skämtat om någon lärares efternamn, och hur Louis hade fått för sig att Zayn skulle låsa in honom i ett av skåpen så han kunde skrämmas när folk gick förbi i korridoren. Ibland önskade jag nästan att jag fick vara en del av Zayns gäng på heltid. Både under lektioner och alla små raster där emellan. De verkade ha så kul, jämt och ständigt. Och själv satt jag alltid utanför klassrummet en halvtimme i förväg för att jag inte hade någon att vara med eller något bättre för mig, eller så stod jag i biblioteket och läste på baksidan av böcker. Förut brukade även lunchen gå åt till att plugga tillsammans med Ed, men nu hade jag inte umgåtts med honom på vad som kändes som en evighet. Jag hade sett honom i korridoren och matsalen ett par gånger, men han låtsades inte se. Och så fort jag var på väg att sätta mig vid hans bord så kom någon från gänget och sa åt mig att sitta med dem istället. Var jag kanske skyldig Eddie en ursäkt ändå?

 ”Welcome to our simple home”, sa jag generat och öppnade ytterdörren till lägenheten.
”Charlie, is that you?”, ropade mamma från köket och jag nickade till svars men kom snart på att hon inte kunde se det. ”Yes mom, it’s me!” Jag böjde mig ner för att knyta upp skorna och ställde dem sedan på golvet under krokarna med jackor. ”You can put your shoes here.”
”Who’s with you?”, sa mamma nyfiket och kom gåendes ut i hallen. ”Oh, you must be Charlie's bo—”
”Mom?”, sa jag irriterat och tystade henne. ”This is Zayn, my friend.” Jag var noga med att påpeka att vi bara var vänner, inget mer. Det sista jag ville var att Zayn skulle känna sig obekväm så fort han klev innanför dörren.  ”Zayn, this is my mom.”
”Nice to meet you, Miss Hayes.” Zayn sträckte fram handen, och mamma tog den glatt och skakade artigt.
”Oh Zayn, call med Alexandra.”
”Alright, Alexandra. Nice home.”
”You think so? Aw, that’s sweet.” Mamma log mot både honom och mig. ”Would you like to have something? Tea? Coffee? Juice? Cookies? Anything?”
“Uh, sure, a cup of tea would be nice.”

Vi gick in på mitt rum, och jag ställde ner min tekopp på nattduksbordet, så som jag alltid gjorde. Zayn följde mitt förslag och började sedan spatsera omkring i mitt rum och kolla på alla mina saker. ”Who’s that?”, sa han och pekade på en bild av mig och Eddie som satt på min vägg med bilder och quotes och saker som gjorde mig allmänt glad. Fast den bilden gav mig inte riktigt samma glädje längre.
”Is it that guy you used to hang with? Edward or something like that?”
”Yup, that’s Ed…” Jag ryckte på axlarna i en uppgiven suck och bet mig hårt i läppen. 
“Are you two close?”
“We used to be best friends, but now…. I don’t know what we are anymore. I’m probably his biggest enemy”, sa jag och drog fingrarna genom håret. ”Sorry, I don’t know why I’m telling you all this. I just…”
“I get it”, sa Zayn och kom och satte sig bredvid mig på sängen. ”You should talk to him.”
”I’ve tried. But he keeps on ignoring me and he never answers my messages, so I’m about to give up actually.”
“Well that’s sad, if he was a good friend, I mean. I hate drifting apart from good old friends.”
“Sounds like you’ve been going through something like me quite lately?” Jag såg på honom.
“Yeah, I have. I am. I’ve been so busy lately so I haven’t had any time for him. He’s not the type of friend you can meet for just a few minutes and then leave with a nice goodbye. You need to help him with almost everything because there isn’t a lot he can do by his own, and… It’s complicated. It’s hard to explain, but maybe someday I’ll let you meet him. He’s a nice guy, really. Not like the other ones I’m hanging out with.”
"Oh I see", sa jag fast att jag inte riktigt förstod. Men grabben lät som ett känsligt ämne, så jag ville inte fråga om honom. Hade Zayn velat att jag skulle veta mer så hade han väl berättat självmant.

Vi drog på oss skorna, och i samma sekund klev Michael in genom dörren.
"Hi", sa han till mig och sparkade av sig skorna, och då fick han syn på Zayn. Först såg han allmänt chockad ut, sen förändrades något i hans blick, men han skakade av sig det. Jag påmindes om att senaste gången de två sågs var på Funky B då min bror hade gett Zayn en rejäl utskällning. Well, det här var stelt.
"Hello", sa Michael och nickade åt Zayn. "Uh, sorry for last time. You're a friend of Liam's right? I think I've seen you with him somewhere."
"Uhm, yeah. Yeah that's right."
"A big game is coming up, I could get you in for free if you'd like?"
"Sure, that would be nice!" Zayn log tacksamt, och jag tog på mig jackan för att slippa delta i deras stela kallprat.
"Cool", sa Michael. "Are you two dating or...?"
"No", sa jag, och i mun på mig sa Zayn "Something like that, yes." Jag kände hur en rodnad steg på mina kinder, och jag hoppades att det inte såg så illa ut i verkligheten.
"Maybe we should get going so we don't miss the movie." Zayn hängde sin jacka över armen och tog sin ryggsäck, och jag nickade instämmande och såg på min bror.
"See ya later."
Michael nickade och gick ut till köket där mamma satt och läste tidningen, och efter att ha ropat hejdå så gick vi ut igen. Vi småpratade om filmen vi skulle se, en fest som skulle hållas i helgen och som vi tydligen skulle gå på (om jag hade mammas tillåtelse, vilket jag hoppades på), och annat vi kom att tänka på, och några tunnelbanezoner bort så var vi framme vid kvarteret där bion låg. Det var fullt av folk utanför, och även inomhus. Vi ställde oss i kön till disken där vi skulle hämta ut biljetterna, men när jag var påväg att ta upp min plånbok så sköt Zayn undan min hand.
"I'll pay."
"No, I can pay for myself. You don't have to", sa jag envist, men Zayn skakade bara på huvudet.
"No, I want to pay."
En normal tjej skulle ha blivit glad över att killen betalade, men själv blev jag bara frustrerad. Jag hatade när folk, bortsett från min mamma, betalade åt mig. Jag hade pengar, jag kunde betala själv. Men jag visste att Zayn inte skulle låta mig.
"Do you want popcorn or anything?"
"No thank you", sa jag artigt och uppriktigt, för jag ville inte att han skulle få för sig att betala ännu mer för mig. Zayn nickade, och när vi kom fram till kassan hämtade han ut biljetterna, och när de öppnade till salongerna så gick vi in och satte oss på våra platser. Zayn hade bokat platser på mittenraden, ganska så i mitten. Jag försökte minnas när jag senast var på bio och kom fram till att det var väldigt länge sedan. Och då hade jag gått med Ed och hans familj. Nu var jag här tillsammans med Zayn, min crush. Det var sjukt! För sjukt för att vara sant. Men det var sant.
"I have to pee, I'll be right back", sa Zayn och försvann iväg. Skulle han kissa nu? Varför gjorde han inte det innan? Tänk om han ändrat sig och skämdes för att vara här med mig så han skulle sticka hemåt igen? Det skulle inte förvåna mig faktiskt. 
Jag sjönk ner i stolen och tittade diskret på människorna omkring mig som satt parvis eller med familj och vänner. Alla hade någon. Alla var glada. Alla utom jag.
Minuterna gick, och snart slog någon sig ner på platsen bredvid mig. Det var Zayn. Och i famnen hade han två jättestora läskburkar med sugrör, en jättestor popcornkartong och några små godispåsar med allt från lakritsnappar till choklad. 
"Don't tell me you were serious when you said that you didn't want anything to eat, because one does not simply watch a movie at the cinema without eating anything." Han räckte mig en läsk och bad mig hålla popcornen medan han tog av sig jackan som han tagit på sig för att slippa bära så mycket. Jag flinade åt honom och skakade på huvudet. 
"Now you need to help me eat, because I can't eat all this myself. Your fault."
"Okay then", skrattade jag och tog några saltade popcorn. Vi satte oss till rätta och reklamen tog slut, och introt till filmen visades. Zayns ögon lyste i biomörkret, och jag kände för att rodna igen. Han var så vacker. Ja, vacker. Så underbart fantastiskt jävla vacker. Jag tittade nästan på honom mer än på själva filmen på bioduken framför oss. Hans skratt klingade i biosalongen, stod ut bland de andra skratten när det hände eller sades något roligt i filmen. Jag blev nästan lite kär i hans skratt. Och hela han. När popcornen nästan var slut och vi båda mätta så ställde han ner kartongen på golvet framför oss och tog min hand som vilade på armstödet. Hans hand var varm, men mysig. Jättemysig. 
Jag ville fråga om han faktiskt såg något girlfriend-material i mig eftersom han sagt till min bror att vi "typ dejtar". Var vi liksom på G nu? Eller vad var vi? Bara vänner som det var helt okej för att hålla handen och dansa tryckare och kramas romantiskt? Tänk om jag fått det hela om bakfoten och bara inbillade att han gillade mig tillbaka?
"What do you think about the movie?", viskade Zayn högt i mitt öra.
"It's great. Very funny", log jag ansträngade. FIlmen var bra, väldigt bra faktiskt, men jag var mer fokuserad på Zayn och mina egna virriga tankar just nu.
"Good", log han tillbaka och släppte min hand. Först blev jag lite ledsen, men sen insåg jag att han bara släppt min hand för att kunna lägga armen om mina axlar, och jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel. "But I gotta admit that you're funnier than this movie", sa han i mitt öra, och ett ärligt leende växte sig stort på mina läppar. Zayn var världens bästa biopartner, punkt slut.

Here you go, darlings! Lite gulligull sådär höhö. 
Har blivit tillfrågad att hålla en frågestund igen. Det var ju inte så länge sedan jag hade en om jag minns rätt, men skulle det vara gångbart? Vill ni ha en frågestund? Om det bara är typ en eller två personer så blir det nog ingen, isåfall får ni istället ställa frågorna i en kommentar så kan jag göra ett litet svarsinlägg. Men är det många som har frågor så kan jag ju göra en video med svar, som jag brukar. ^^
Så ge mig er opinion, frågestund: ja eller nej?
Tack för all fin respons och för att ni hänger kvar trots att bloggen hamnat lite i skymundan. Älskar er något så otroligt, fast det vet ni ju redan.
P&K!

Chapter 9 - Camden Market

Previously:
"Maybe we should get going", sa Charlie och harklade sig. Trots mörkret kunde jag se att hennes ögon var glansiga, och även fast jag egentligen ville stanna här ett tag till så gick jag med på att gå, för hennes skull. Jag ville inte göra saker jobbigare än vad de redan var.
Jag lät henne klättra ner först så hon fick chansen att rycka upp sig lite innan jag kom ner på marken. 
"So, uhm... Rhys, Connor and I are going to the city tomorrow, for a coffee and some shopping. Would you like to join us?"
Charlie drog med pekfingret under väster öga och log varmt. "Sure, I'd love to."

[bild kommer]
Vi satt på ett café inne i stan; jag, Zayn, Rhys & Connor. Frances var iväg med sina föräldrar, och ingen hade tänkt på att fråga om Holly eller Libby ville följa med. Men det var jag bara glad över.
Grabbarna satt och diskuterade den senaste Fast and Furious-filmen, men jag hade aldrig varit speciellt intresserad av dem så jag hade skärmat av för länge sedan. De jämförde allt från bildelar till märken och motorer. Tråkigt tråkigt tråkigt. 
Jag lyfte upp min lattemugg och tog en sipp. Latten var smaksatt med vanilj, för vaniljlatte och bryggkaffe var det enda kaffet jag drack. Annars föredrog jag te i alla lägen.
Jag såg ner på min klocka. Den visade kvart över ett, och utanför fönstret var det rätt lugnt för att vara dagtid. 
"What do you think, Charlie?"
"Huh?" Jag såg frågande på Rhys.
"Which car is the best?", upprepade han.
"Range Rover", sa jag snabbt och bestämt.
"That wasn't even a choice?", sa han besviket.
"But that's the only car I know about? And they are nice, like please?"
"Zayn! How can you date that? She has Range Rover as favorite car?" Rhys slet i sitt hår och såg chockat på Zayn för att sedan spricka upp i världens flin. "Just kidding, I'll forgive you, some day."
 
"What do you think?", sa Zayn och pekade på jackan som hängde framför honom. "Do you think it would fit me?"
Jag granskade den uppifrån och ner. Den var mörkgrå och såg lite ut som en kavaj, fast tyget var mjukt och skönt och den var väldigt stilig men inte allt för uppklädd. Jag gillade den, och den stack ut bland Zayns andra urval av jackor som var i skinn.
"I like it. You should try it on."
"Okey then", sa han och släppte min hand som han hade hållit i sin ända sedan vi lämnade cafét. Zayn kollade på lapparna och letade efter sin storlek, och när den var hittad så tog han ner galgen med jackan, tog av sig tjocktröjan han hade på sig och räckte den till mig. Jag hängde den över armen och såg på när han drog på sig jackan och snurrade runt framför figurspegeln. 
"So?"
"So?", upprepade jag. "I like it even better now."
"Well, if you say so, then I'll buy it." Han snurrade ett halvt varv till och vred på huvudet för att se jackan bakifrån. "It's a really comfy jacket", nickade han åt sin spegelbild. "Wanna feel it?" Han kom fram till mig med utsträckta armar och böjde sig ner för att krama mig. Han luktade kaffe, nikotin och Jean Paul-parfym, och jag ville knappt släppa taget om honom. Jag andades in doften av honom i smyg och hoppades att han inte märkte och tog sedan ett steg tillbaka.
"Yeah, it was really comfy."
 
Jag köpte med mig två nagellack, ett svart (eftersom min förra burk tagit slut) och ett ljusrosa. Även två nya böcker som Zayn rekommenderat då jag nästan läst ut The Fault In Our Stars, och sist men inte minst ett par nya svarta strumpbyxor som jag kunde ha under klänningar och kjolar på fester eftersom det började bli kyligare ute nu. Det var ju trots allt Oktober om två dagar.

Rhys släppte av oss i Camden Town eftersom Zayn ville göra ett stopp där. Rhys skulle hem och vänta på Frances, och Connor hade redan blivit avsläppt på vägen, så Zayn sa att vi skulle ta tunnelbanan hem istället. Trots att jag aldrig åkte tunnelbana så hade jag ett Oystercard i nödfall, som tur var.
"This way", sa Zayn och tog min hand igen när vi klev ur bilen. "Have you ever been at the Camden Market?"
"No? I've heard about it, but... No."
"Then this will be your first time", konstaterade Zayn glatt. "You're gonna love it. I wanted an appartment here in Camden Town, but instead I got my own little place out in nowhere. But oh well, some day I might move over here."
Vi svängde in på en liten gata, och plötsligt omringades vi av stånd som sålde allt mellan himmel och jord. Drömfångare, tavlor, roliga strumpbyxor, ljus, godis, väskor, mat och gud vet allt. Vi stannade framför ett stånd som sålde handgjorda, flätade armband. Där låg band i alla möjliga färger med fina pärlor och berlocker och ingraverade ord. 
"This is a place my parents always took me and my sisters to", sa Zayn. "I've been loving Camden Market since I learned how to walk." 
"What's the names of your sisters?", log jag.
"My older sister is named Doniya, and I also have two younger sisters, Waliyha and Safaa."
"Wow, such wonderful names. I wish that I had something that exotic." Jag lyfte upp ett militärgrönt armband med guldiga pärlor och granskade det. Det var väldigt fint faktiskt. 
"No, trust me, you don't. We have all had a hard time to fit into this world. Doniya and Waliyha isn't normal names here in London. And why wish for another name? Isn't Charlie exotic enough? I think that Charlie is a wonderful name."
"Thanks", fnissade jag såg upp på Zayn innan jag kollade efter en prisskylt.
"I'll pay for that", sa Zayn och tog armbandet ur min hand samtidigt som han plockade åt sig ett likadant fast vinrött. "How much for these two?"
"5,30 pounds, please", sa kvinnan bakom ståndet och tog emot pengarna som Zayn räckte fram. Han fick tillbaka växeln, men när hon var påväg att lägga armbanden i en påse så sa han att vi kunde ta dem bara sådär. Vi gick ifrån en bit, och sedan bad han mig räcka fram min hand. Han tog det gröna armbandet och trädde på det runt min handled, och sedan hjälpte jag honom på med det vinröda.
"Thanks", sa jag glatt, och han log snett tillbaka.
"No problem. It looks great on you, and now we're matching. Are you hungry, by the way?"
"Yeah, a little maybe."
"Okey, then I know what to do. Follow me!" Han tog min hand igen och började småspringa mellan folkmassorna. Vi skyndade förbi två män som spelade banjo och sjöng knasiga egenskrivna låtar och en trollkarl som gjorde massa trolleritricks, ännu fler stånd, en liten butik som sålde ukuleles, och slutligen nådde vi stånden där det bara såldes mat. Det doftade av grillat kött, nybakat bröd, choklad och massa annat gott.
"So, what are we going to eat?", frågade jag.
"Crêpes", log Zayn och förde mig till ett stånd där två kvinnor höll på att bre ut smeten över varma spisplattor. "What do you want in yours? They've got almost everything. Chocolate, banana, strawberries and nuts is a perfect combination, just sayin'."
"I think I'll go for that", log jag, och de två kvinnorna nickade och började fixa i ordning vår beställning. Zayn betalade innan jag ens hunnit få upp min plånbok, och sedan fick vi varsin papperstallrik med våra crêpes på, samt två servetter. "Are you supposed to eat it with your hands?", frågade jag när vi kommit en bit ifrån ståndet.
"Yeah, but it's delicious. Try it!"
Jag lyfte upp den vikta pannkakan och tog ett bett. Chokladen, frukterna och nötterna smakade utmärkt tillsammans, och jag tog genast en tugga till. "You're right, it's delicious." Jag skrattade och torkade bort chokladen som fastnat i mungipan. "Thank you."

Jag stämplade mitt oystercard och gick igenom spärren. Zayn var strax bakom mig, och snart slöt han upp vid min sida igen. När vi kom ner till tunnelbaneperrongen så fläktade det svalt trots att luften var ganska jobbig att andas. Robotrösten i högtalarna ropade ut att vårt tåg var på ingång, och vi tog några kliv framåt för att invänta tåget. Ett ljus syntes i tunneln, och snart bromsade det rasslande tåget in framför oss. 
"Please mind the gap between the train and the platform."
Vi lät passagerarna stiga av innan vi trängde oss in i vagnen. Alla sittplatser var upptagna, så vi ställde oss vid dörren mitt emot. Zayn höll i sig i stången ovanför våra huvuden, och jag höll mig i det lilla handtaget vid sidan om dörren då jag knappt nådde upp till det ovanför oss. 
"Watch out; the doors are closing."
Tåget började rulla igen, och jag kollade runt i vagnen. Mamma hade aldrig gillat tanken av att jag åkte tunnelbana. Hon tyckte det var ett osäkert sätt att ta sig fram och var rädd att jag skulle komma bort eller bli kidnappad, trots att alla mina vänner hade åkt själva sedan 5:e klass, och ännu hade ingen av dem varit med om någon olycka. 
Själv fann jag tågen charmerande. Blinkande lampor som tändes och släcktes, trängseln, att se alla olika typer av människor, rasslandet och ja, allt. Visst, det var kanske lite dåligt med luft, men nåja. 
"This is the Northern Line. This train goes to: Morden. For an exchange to: Victoria Line, change at Euston station."
En gammal man med en käpp i handen satt intresserat och läste på skyltarna ovanför fönsterna, och en ung kvinna i formell klädsel satt och målade sina läppar röda med en spegel i handen. En liten flicka i ung skolålder satt och läste Harry Potter, och ett gäng ungdomar satt och diskuterade fotboll. På tunnelbanan kunde man hitta alla typer av människor. 
Många stationer senare kramade jag Zayn hejdå för att hoppa av vid Clapham South. Han skulle vidare till South Wimbledon eftersom han skulle hem till sig. 
"See you in school on monday", log han, och jag nickade.
"See yah."
"Please mind the gap between the train and the platform."
Jag pussade honom snabbt på kinden som ett tack och följde sedan med folkhavet ut ur vagnen. Eftersom jag inte hade speciellt bråttom så höll jag mig till höger i rulltrappan, så de stressande människorna kunde springa förbi ifall de behövde. Jag kollade min mobil, men jag hade endast fått ett sms från Zayn och några notiser från twitter. Inte ett ord från Ed's håll. Var han verkligen så sur på mig att han tänkte ignorera mig i all evighet?
Jag stämplade mitt oystercard, gick igenom spärren och köpte en burk mountain dew och en snickers i den lilla kiosken på vägen ut ur stationen. Chokladen åt jag upp på vägen hem, men drickan sparade jag till senare.
Jag kände mig uttråkad. Så fort jag var ifrån Zayn så kände jag mig så fruktansvärt uttråkad. Jag hade inte alls någon lust att sitta hemma och glo, orkade inte umgås med mamma, men inte heller vara ute själv. Nu skulle vara en perfekt stund att träffa Ed, men han ville antagligen inte hänga med mig. Men vem skulle jag annars umgås med? Frances var säkert med Rhys nu, och Holly eller Libby var inga alternativ. Och någon annan kände jag inte.
Gruset på trottoaren knastrade under mina dr martens, och jag slängde ryggan över axeln. Det var kyligt ute och jag stoppade ner händerna i jackfickorna. När sommaren var slut i England så var det höst på riktigt, trots att det bara var slutet av September. 

"More mashed potatoes?", trugade mamma och satte ner skålen framför mig innan jag ens hann svara. Jag var proppmätt och kunde inte få i mig en sked till. Egentligen var jag mätt sedan innan, när jag & Zayn åt på Camden Market, men bara för att Michael inte skulle komma hem förrän sent så tvingade jag mig själv att äta middag tillsammans med mamma ändå. Jag tog lite lite till och blandade potatismoset med ketchup, slevade i mig det lite snabbt och lade besticken till höger.
"Any homework today?"
"Mom, it's saturday. Nobody studies on saturday", suckade jag.
"Okay, sweetie. I just wondered, because you haven't been studying with Ed for a long time now?"
"Of course I have?", ljög jag. "We just don't do it everyday anymore, because we both have other stuff to do."
"Sorry, I forgot about your boyfriend", log mamma.
"Mom, he's not my boyfriend."
"But what is he then? You've been on a date, haven't you? And you're hanging out with him all the time? Don't you think I see it? I know how it is to be in love, Charlie. And I can see it in your eyes. You really like that boy."
Jag suckade. Jag var inte alls på humör för blommor & bin-prat med min mamma. "Thanks for the dinner. I'm going to my room."
Jag kunde höra mamma fnissa åt mig när jag bar bort disken, och sedan tog jag min dricka i kylen och lämnade köket.

Jag trummade med pennan mot bänken. Att böja verb på franska var långt ifrån det roligaste jag gjort. Det hade endast gått en kvart av lektionen och jag var redan på väg att dö. Je suis, tu es, il/elle/on est, nous sommes, vous êtes, ils sont. Snarare fuck you franska. 
Min mobil surrade, och jag hade fått ännu ett sms av Zayn. Vi diskuterade någon ny komedifilm som skulle gå på bio ikväll. Zayn ville väldigt gärna se den tillsammans med mig, och inte kunde jag väl tacka nej till en sådan sak? Dock hade jag lite skuldkänslor, för Eddie och jag hade planerat sedan länge att vi två skulle gå och se den. Men han fick skylla sig själv, för han hade inte hört av sig alls. Jag hade skickat ett sms igår kväll, men han hade bara läst det utan att svara, och då orkade jag faktiskt inte bry mig. Ville inte han vara min vän mer så ville inte jag vara hans. Det sved att tänka, men det var ändå sant. Han hade ju inte ens nåt att vara sur över? Jag hade inte gjort något fel precis?

Here you go, girls! Tack så mycket för den superfina responsen, älskar er så mycket och är så tacksam för allt ni ger mig! Nästa gång ska det inte dröja så länge tills nästa kapitel, lovar. Har haft fullt upp med vänner, familj, pojkvän, bråvalla och planering inför fest och sånt. Men now I'm free. Blev plötsligt väldigt skrivpepp så ska nog sätta mig och skriva vidare på TFW eller kanske skriva klart några kapitel på TTS som jag kan publicera lite längre fram så den novellen blir avslutad snart. :)
Kram!

Chapter 8 - Dinner Date

Previously:
Wow, blev jag just bjuden på dejt? Eller var det ens menat som en dejt? Men det måste det väl ändå vara, för annars hade det väl inte stått you + me? 
Jag kände hur färgen steg i ansiktet och hur mina kinder antog en rödare nyans, och jag vek genast ihop lappen igen. Jag, Charlie Madison Hayes, skulle gå på dejt med självaste Zayn Malik!

[bild kommer!]
 

"You're going to love it", sa Zayn och höll upp dörren för mig. Vår taxi hade stannat precis framför en fancy restaurang med stora vackra krukväxter på vardera sida om glasdörrarna, och där inne var det en mysig belysning. Ljusslingor prydde taklisterna, och stora träbalkar som stod lite här och var, var också prydda med ljusslingor från golv till tak. I mitten av restaurangen fanns ett jättestort akvarium fyllt med fiskar, och runda små bord var utspridda här och var. På borden stod skålar med ljus som flöt omkring i vatten omringade av blomblad. Det var ett mycket vackert ställe det här, men jag hade nog aldrig känt mig så obekväm.
"Zayn Malik", hörde jag Zayn säga till han som hade hand om platserna, men jag lyssnade inte riktigt när de gick igenom bokningen. Mina ögon gled runt överallt i rummet men jag kände mig inte värdig att titta på någon av sakerna här inne. Den här flådiga världen hörde jag inte hemma i, och det kändes som att jag smutsade ner miljön genom att bara titta. Jag hade aldrig varit på någon formell middag, men jag kände redan att det inte alls var min grej.
"This way, sir", sa kyparen och visade oss till bords. Jag snubblade fram i min alldeles för långa klänning och log generat när kyparen drog ut stolen åt mig. 
"Thanks..." Jag hade fått klänningen av Frances. Hon sa att färgen passade mig (den var vinröd, precis som den andra klänningen jag fått) men för lång eftersom Frances var skitlång och jag ganska kort.
Zayn märkte nog att jag var i min egen lilla bubbla, för jag hörde honom beställa drinkar och förrätter åt oss utan att be mig om att yttra min åsikt kring maten. Jag såg mig om igen. Hur kunde det här ens vara Zayns grej? Jag hade aldrig trott att han var den typen som gillade att gå på flådiga restauranger och äta dyr mat och ha stela samtal om tråkiga saker som vädret och skolan och framtidsplaner? Visst hade jag märkt att han inte var den tuffa typen, förutom att han rökte (vilket jag tyckte var lite äckligt och väldigt idiotiskt), men av alla saker vi skulle ha kunnat hitta på så gick vi på restaurang? Jag hade ärligt talat nöjt mig mer med Nandos eller kanske McDonalds?
Fast okej, nu lät jag himla bortskämd. Zayn ville ju bara vara artig? Få mig att smaka på det goda av livet och ha lite kul? Kanske hade han kollat på massa tjejfilmer för att ta reda på vad tjejer gillar, och i de flesta filmer så drömde ju tjejer om dyra middagar på fina restauranger. Men tyvärr var jag inte en av dem. Jag gillade äventyr. 
En fisk kom simmandes mot mig, och jag petade lite på akvariumet. "Hey little fishie", log jag. Akvarium hade jag älskat så länge jag kunde minnas.
"Excuse me, Miss. You're not allowed to touch it", sa servitören som nu kommit med våra drinkar och en korg med vitlöksbröd.
"Oh, I'm sorry", sa jag ursäktande och kände hur rodnaden steg igen.
"She didn't know", inflikade Zayn. "It won't happen again."
Servitören nickade och tog upp ett skrivblock och en penna. "So, what would you like to have for dinner?"
"Hm... Pasta?", sa Zayn och pekade på något som stod i menyn. Servitören nickade och antecknade.
"And how about you, Miss?"
"Uhm... Surprise me."
"Allright. Anything else?"
Zayn såg på mig en stund och vände sig sedan mot servitören. "Nope, I don't think so. Thank you."
"Thank you", sa servitören och försvann iväg.
"Why did you ask for a surprise? Didn't you find anything on the menu interesting?"
"Of course but... What would life be without surprises? It's no fun with knowing what you'll get, because when you choose yourself, you always choose what you know. Dishes you have already tasted hundreds of times before. What's the funny thing with that? A surprise is like an adventure. And I like adventures."
"Maybe because you are one", sa Zayn med ett snett leende, och jag log mystiskt.
"Yeah, maybe I am. I haven't figured myself out yet."
"Well, we'll see who does it first then."
Jag flinade och tog en klunk av min drink.
"Have you read the book I told you about yet?"
"I'm reading it. But I don't know about the end yet. Is she going to die?"
"Maybe", sa han. "Or maybe not. I'm not going to tell you. You'll have to read it yourself, and then we can discuss what happens." 

Samtalen hade inte blivit så stela som jag väntat mig, men det här med formella middagar var fortfarande inte min grej. Jag var nu proppmätt och kunde inte få ner en bit till, och Zayn kände nog likadant för han lade besticken åt höger på tallriken och lutade sig tillbaka i stolen. 
"I'm glad that you wanted to go out with me tonight, Charlie. Even though this wasn't really your thing."
"How do you know that this isn't my thing?"
"Because I can see it in your eyes. Your face. You look so uncomfortable. Sorry. But if you give me one more chance I will make it up to you, I promise."
Jag nickade sakta. Självklart ville jag gå ut med Zayn igen. Jag hade inte skrattat såhär mycket på väldigt länge. Och Zayn var väldigt charmig. 
"Oh, I really like this song", sa Zayn och avbröt därmed mina tankar. Jag vred på huvudet och lyssnade på den lugna låten som strömmade ut ur högtalarna. Jag hade nog aldrig hört den förut, men Zayn sprack upp i världens leende och reste sig upp. "Charlie Hayes, would you do me this honour and dance with me?" Han sträckte fram sin hand, och efter en stunds tvekande så tog jag den.
"Yes, I'd love to."
Vi gick en bit ifrån bordet där det fanns en tom golvyta. Sedan placerade han min hand på sin axel och sin egen runt min midja. Den andra handen höll ett stadigt men mjukt grepp om min, som om han inte tänkte låta mig falla. Det kändes tryggt, för jag var verkligen ingen hejare på att dansa. Kanske för att jag inte dansat så mycket tidigare. Michael brukade svänga runt med mig när vi var små bara för att han skulle öva på sina danssteg så han kunde få den snyggaste tjejen i klassen, men när han insåg att jakten på henne var förgäves så lade han av. Och sen dess hade jag nog inte dansat någon typ av pardans. Men jag hade sett lite hur man gjorde på film, inte för att det var speciellt lärorikt, men ändå.
Zayn styrde, och vi började långsamt valsa runt över golvet. Jag kunde känna folks blickar i nacken, men jag försökte att inte bry mig och fokuserade på Zayn istället. Hans vackra bruna ögon såg djupt in i mina, men det kändes inte alls stelt. Jag gjorde en liten piruett och när jag kom tillbaka med ansiktet vänt mot honom igen så var hans blick återigen fäst på mig. Hans panna snuddade mot min, och han kysste mina knogar och lyfte sedan upp handen på sin axel och placerade sin hand på min andra höft. Vi började dansa tryckare och såg bara på varandra. Ingen sa något, ingen gjorde anspråk för några ytterligare närmanden. Vi bara dansade och njöt i tysthet. 
När låten sedan var slut så lutade Zayn sig framåt och mumlade i mitt öra. "You're a good dancer." Sedan gav han mig en lätt puss på kinden och steg tillbaka igen. Jag ville så gärna känna hans läppar mot mina just i denna stund, men jag ville inte vara påträngande. Ett steg i taget, Charlie.
"Would you like to go for a walk?", frågade jag, och Charlie nickade. Jag lånade henne min kavaj, och sedan började vi gå på den upplysta gatan. Det hade börjat mörkna eftersom det nu var sent och det började bli lite kyligt, men jag klarade mig bra ändå. Middagen hade varit ett litet snedsteg, men nu var jag ett steg närmare Charlie. Fina middagar kunde strykas från listan, och det var ändå något av en lättnad. Jag var inte direkt gjord av pengar, och skulle jag vara ärlig så njöt jag inte sådär jättemycket av dyr mat heller för den delen. Men jag hade haft kul ikväll, det hade jag verkligen. Charlie hade en fantastisk humor, och hon tyckte till och med att mina skämt var roliga. Sophie skrattade aldrig när jag drog ett skämt. Hon brukade bara himla med ögonen eller sucka eller boxa till mig på axeln (och det var inte på ett vänligt kompissätt).
Jag var glad över att Charlie ville gå med mig en stund, för jag kände inte för att åka hem. Inte ännu. Jag hade för trevligt. För en gångs skull kände jag mig lättad och lugn och ... glad? Ja, jag var allmänt glad för tillfället, och det kändes skönt. Glädje var inte något man kunde köpa, och det var inte ofta jag var glad över saker och ting nu för tiden. 
Charlie blåste sina fingrar varma, och jag sträckte mig efter en av hennes händer. Hon lät mig ta den, och jag flätade samman våra fingrar.
"Better?"
Hon nickade och log varmt. "Thanks. And thank you for tonight. I had a great time."
"You just said that to be nice", skrattade jag. 
"Maybe, but seriously, I had fun after all."
"So you're not having fun then?"
"Hm, a little maybe. But come on, I'll show you something fun."
"And what kind of fun is that?"
"An adventure!" Charlie stannade upp och tog tag i sin långa klänning och gjorde en stor knut på den så att klänningen blev lite kortare och lättare att gå i. Sedan drog hon tag i mig och började springa, och jag lät mig dras med. Vi sprang och sprang och stannade inte förrän vi var framme vid Hyde Park. 
"This way!", sa Charlie och genade genom parken, och plötsligt stannade hon upp framför ett stort träd.
"What are we going to do here?", frågade jag förundrat, och då började Charlie klättra som en liten apa uppför det stora trädet. 
"And you think that I will make it up there?"
"Yes, trust me. It will be worth it", log hon och räckte mig sin hand när hon stannat vid första stora grenen. Jag tog den och klättrade upp jag med, och sen följde jag hennes väg högre upp i trädkronan. 
"Well, this is truly an adventure", sa jag när vi satt oss på de högsta grenarna som var tjocka nog att bära oss. Härifrån hade man utsikt över hela parken som var belyst med ljusslingor i träd och buskar, men även över en del av London.
London Eye snurrade långsamt, och blinkande neonskyltar i city speglade sig i Charlies glittrande ögon. 
"I know, it's beautiful up here." Charlie placerade en lockig hårslinga bakom örat och log mot mig. "My father used to take me and Michael here alot when I was little."
"Nice." Jag nickade sakta. Charlie hade inte nämnt något om sin familj tidigare, bortsett från att hon småpratat lite om Michael. "What's his name?"
"Who?"
"Your dad."
"Oh, uhm... Martin. Martin Hayes." Charlie såg ner på sina händer och bet sig osäkert i läppen. "But I haven't seen him since..." Hon lyfte blicken och såg ut över London. "Since I was four years old."
"So, your parents are divorced?"
"Yes, he left", sa hon med tomhet i rösten och ryckte på axlarna. "But who cares? We don't need him. So I don't miss him anymore."
"I'm sorry", mumlade jag.
"Don't be."
"Your mom must be a strong woman, since she raised you and your brother herself?"
"Yeah, I guess she is. But I feel sorry for her. She goes out sometimes, but it never turns out in more than a date. I want her to meet someone new. Someone who deserves someone like her. She hates my dad, but she still miss him because she's lonely."
"But she's not lonely, she has you. And Michael."
"Right, but you know what I mean."
"Yeah, I guess I do..." Jag kliade mig i nacken. 
"Maybe we should get going", sa Charlie och harklade sig. Trots mörkret kunde jag se att hennes ögon var glansiga, och även fast jag egentligen ville stanna här ett tag till så gick jag med på att gå, för hennes skull. Jag ville inte göra saker jobbigare än vad de redan var.
Jag lät henne klättra ner först så hon fick chansen att rycka upp sig lite innan jag kom ner på marken. 
"So, uhm... Rhys, Connor and I are going to the city tomorrow, for a coffee and some shopping. Would you like to join us?"
Charlie drog med pekfingret under väster öga och log varmt. "Sure, I'd love to."

Here you go, babes! Hoppas det var någorlunda värt väntan i alla fall. Ber om ursäkt för att det dröjt, men har haft fullt upp och inte varit hemma alls under helgerna. Kapitlet skulle egentligen ha kommit upp igår, men jag spenderade istället dagen vid stranden, eftersom det skulle regna idag, med pojkvän, bästis & min killes kompisar. Asmys!
 
Vad är ni för typer förresten? Gillar ni dyra och flådiga middagar eller något lite mer lättsamt? Själv är jag nog som Charlie faktiskt. Det här med fancy restauranger och att vara uppklädd sådär är inte riktigt min grej. Föredrar något mindre formellt, men ändå älskar jag att gå ut och äta.

Var ni på någon av One Direction konserterna förresten? Vad hade ni för platser? Vilken låt tyckte ni var bäst? Själv gick jag på fredagen och hade ståplatser inom sektion RED med mina bebbos. Hamnade rätt nära scenen vilket var sjukt coolt, men skapligt varmt och trångt och svettigt. Själv var jag ju i höjd med allas armhålor så det var väl inte det mysigaste jag varit med om direkt, men det var ändå värt det! Kan dock inte bestämma mig för vilken låt de framförde bäst, alla var sjukt amazing! Men av 5SOS låtar gillade jag nog mest Beside You och Don't Stop! :D
P&K!

Chapter 7 - Left Alone

Previously:
En ljuvlig sångröst. Och den kom innifrån Zayns sovrum. Jag hade inte en aning om att musik var Zayns grej, men man kunde ju gissa med tanke på att han hade en flygel och massa gitarrer. Men att han var såhär bra? Wow. Han fortsatte sjunga, och jag bäddade ner mig lite extra och försökte somna fort som attans så jag skulle få somna till ljuet av hans vackra stämma.

Jag öppnade ögonen och vart tvungen att blinka ett par extra gånger. Det här stället kände jag inte alls igen... Drömde jag fortfarande? 
Jag satte mig upp och försökte minnas gårdagen, men det gick inget vidare, för pang bom så började mitt huvud dunka som aldrig förr och jag blev tvungen att lägga mig ner igen. Vart var jag?
Jag kisade i ljuset som sträckte sig in genom fönstret för att få en bättre bild av rummet jag befann mig i. Ett trångt vardagsrum med högt i tak, vinröda tapeter och trägolv var vad mina ögon tog in. Tavlor, affischer, en flygel, gitarrer, bokhyllor, en teve, ett soffbord och soffan jag låg i fanns i rummet. Det syntes tydligt att hemmet tillhörde en kille, för tomma öl och läskburkar låg slängda här och var, ett halvtomt cigarettpaket låg på bordet och på pianot låg högar med papper och en massa sprejburkar och akvarellfärger. Inte ens jag hade en sådan röra på mitt rum, och jag hade ändå trott att jag var cirka den slarvigaste och stökigaste människan på denna planet.
Och då mindes jag. Zayn och Rhys som hämtade upp mig. Festen hos Francesca. Min makeover. Beer pong. Hur full jag blivit. Hur jag kräktes på toan. Louis och hans knäppa skämt. Zayn som ringt en taxi och övertalade mig att följa med honom hem. Zayn.
Jag drog täcket åt sidan och klev upp ur soffan. Träningsshortsen jag hade på mig hade åkt ner en aning eftersom de var ganska stora för min lilla kropp. Inte ens mina kurvor lyckades hålla dem uppe, men jag antog att Zayn var något bredare än mig. Hans t-shirt vart nästan som en klänning, och jag kunde inte låta bli att sniffa lite på den igen när jag kom på att det var hans och inte min.
Plötsligt kände jag mig kissnödig och tänkte att det kanske var bäst att gå på toaletten. Jag smög över golvet men stannade en stund vid flygeln. Fingrade på tangenterna och kollade på nothäftena som låg uppslagna ovanpå. Hur kunde folk ens läsa såna där noter? För mig var det bara smala streck med klumpar eller lådor eller konstiga virvlar och ännu fler smala streck. Det sa mig ingenting. Som kinesiska eller kanske japanska, eller till och med svårare att förstå. Varken mamma eller pappa var speciellt musikaliska av sig, och därför hade jag heller inte ärvt några talanger. Jag önskade dock att jag kunde sjunga. Ed hade en helt okej sångröst, och när vi satt och pluggade till radion och han började sjunga med i någon låt så blev jag alltid avundsjuk på att han kunde sjunga och inte jag. Jag var helt tondöv. Jag vågade inte ens sjunga med i mina absoluta favoritsånger. Bara när jag var ensam hemma eller liknande.
"Goodmorning", sa någon bakom mig, och jag hoppade till och vände mig om.
"Oh, uhm, goodmorning." Jag log tveksamt. 
"Do you play?", frågade Zayn och nickade mot flygeln. Jag kunde inte annat än att kolla på hans perfekta överkropp. Han stod lutad mot dörrkarmen, iklädd endast ett par svarta mjukisbyxor.
"Uhm no. Do you?" Så fort jag hade svarat insåg jag att den frågan var ganska dum. Självklart spelade han piano! Varför skulle han annars ha en flygel i sin lägenhet? Sluta vara så jävla korkad, Charlie!
"Yeah, sometimes", log han. "You hungry? I made you some breakfast."
"Cool, thanks."
"No problem. You're my guest."
Vi gick ut i köket, och framdukat på bordet stod en gammal brödrost, en korg med orostat bröd, olika pålägg, ett juicepaket, två stora muggar, tallrikar och två glas.
"I thought about making pancakes or english breakfast, but I didn't really know what kind of morning-person you are so I didn't. I hope this will be fine?"
"No, it's great. Thank you." Jag log varmt och slog mig ner vid bordet.
"Oh, and here's a glass of water and a pill. I guess you need it." Han flinade åt mig och lade en huvudvärkstablett på bordet bredvid vattenglaset.
"You're right."
"Partied a little too hard, huh?"
"I guess so."
Zayn nickade åt mig att ta för mig. "What can I serve you? Tea? Coffee?"
"Tea will be fine, thanks." Jag tog två mackor och lade dem i brödrosten. Sedan svalde jag mitt piller och tog en klunk vatten. Zayn hämtade tekokaren, lade i varsin tepåse i våra muggar och hällde upp. "Tea is my fave too."
Wow, hallå där soulmate!
"Have you heard anything from Frances? I feel bad for not staying and help her clean up a bit." Jag såg ner på min tekopp och lät händerna värmas av det skållande vattnet.
"Not to be mean or so, but you wouldn't have been that much of help." Zayn flinade igen. "But no. I'll probably go see her and Rhys later today, but first I'm going to work."
"Oh, where do you work?"
"I'll show you someday."
Jag nickade sakta och kände hur jag blev alldeles varm inombords. Betydde detta att han ville ses igen? Skulle han visa mig vart han jobbade?
"Feel free to use the shower if you want to. I can drive you home before I go to work. Or are you in a hurry?"
"No, I'm fine. Don't stress because of me. What you did for me was... wonderful."

"Time to go", sa Zayn och gick ut i hallen. Jag samlade ihop mina grejer och följde efter honom för att ta på mig skorna. Sedan gick vi ner för trapporna och ut genom porten. Regnet öste ner, och vi småsprang mot bilen.
"For having your own place, you have a pretty sucky car!", ropade jag genom regnet, och Zayn skrattade när jag synade den rostiga gamla pickupen. Den var orange, men hade nog en gång i tiden varit röd, och hade fula bucklor på de flesta ställen. Jag hade ändå väntat mig att han skulle köra något flådigare. Han var ju Zayn liksom. Skolans populäraste kille. Men tydligen var han skolans populäraste kille med en skrotbil. Nå väl, jag kunde väl knappast döma honom på grund av vilken bil han körde.
Jag fick dra igen bildörren flera gånger innan den stängdes ordentligt, men Zayn stängde sin lätt och smidigt. Han skruvade upp värmen, satte på radion och startade motorn, och jag spände fast mig.
"You're right. This car may suck, but it's the best I've got. I don't have that much money. I don't have a full time job, you know. I try to pass school too." Zayn svängde ut från området, och snart körde vi i ett av de något större kvarteren.
"True", log jag.
"So, what are you going to do when you quit school? Any plans? A dream job?"
"I don't know", sa jag osäkert.
"Oh come on, everyone has a dream. Isn't there anything you'd like to do? There must be something? You're a smart girl, Charlie." Han såg på mig en snabbis innan han fäste blicken på vägen igen.
"Maybe... travel? I've never been outside this country. My parents got divorced many years ago, and my mom doesn't have enough money for us to go anywhere."
"Oh, but that's a great dream. Where would you like to go then?"
"Somewhere different... Like, Italy?"
"Italy? Seriously?" Zayn skrattade. "Why?"
"Well, haven't you always been dreaming about eating a real italian pizza and ride gondolas where people sing Oh Maria with an italian accent?" 
Zayn brast ut i skratt, och jag kunde inte låta bli att stämma in i skrattet.
"You should come sit with us at lunch on monday. That would be fun."
"Really?", sa jag chockat, men skakade snabbt på huvudet och rättade mig själv. "I mean, cool. Sure."

Med ett brett leende på läpparna klev jag innanför dörren och sparkade av mig conversen.
"Charlie? Is that you?", ropade mamma innifrån vardagsrummet. Jag ställde ifrån mig påsen med kläder i hallen och gick in till henne.
"Yeah."
"How was the party?" Mamma satt fastklistrad framför teven och kollade på Hela England Bakar, som alltid.
"It was... great", sa jag ärligt och log.
"What did you do?"
"Uhm, we..." Jag försökte komma på något vettigt att säga. Om jag berättade sanningen så skulle mamma nog få hjärtklappning. "We danced, played karaoke and talked."
"Sounds fun." Mamma lyfte förvånat på ögonbrynen men log sedan lättat. "Was Ed there too?"
"Yeah, of course. We had so much fun." Det kändes fel att ljuga för mamma, men jag kunde ju inte säga att jag inte alls sovit hos Ed utan sov hos en, för henne, fullkomlig främling? "I'm going to my room." Jag tog min påse igen och slängde den på golvet i mitt rum, sedan snappade jag åt mig boken som Zayn sagt åt mig att läsa, slängde mig på sängen och bläddrade till sidan jag var på senast. 
Det ringde i skolklockan och mattelektionen var över. Mr.Tahiki, vår mattelärare, reste sig från sin skrivbordsstol och nickade åt oss att packa ihop. De flesta elever småsprang ut ur klassrummet eftersom det nu var lunch och alla ville ha bra platser i matsalen, men jag dröjde mig som vanligt kvar. Mr.Tahiki var min favoritlärare, och jag ville väldigt gärna veta mitt resultat på det senaste testet. 
"Edward", log han. "Do you want to guess what you got?"
"Um... a C maybe?"
"C? Edward, don't put yourself down like that. You didn't have a single wrong answer. You got an A. Congratulations, son."
"Wow, really? Thanks." Jag log och tog emot pappersbunten med provet och mitt resultat. 
"Now go have some lunch. I bet that your friend is waiting for you?" Han blinkade åt mig, och jag flinade. Men vad det beträffade, Charlie hade inte svarat på mitt sms ännu, och det hade gått minst en kvart sedan jag skickade det. Hon var alltid snabb på att svara, men nu vart hon plötsligt väldigt osocial. Inte hade hon väl dålig teckning? Hon brukade ju alltid skryta om att hon hade teckning precis överallt. Var något fel kanske? 
Fast ne, jag inbillade mig nog bara. Det var antagligen någon helt förklarlig anledning till varför hon inte svarade. Kanske hade hon glömt mobilen i skåpet och hade paxat ett bord i matsalen och som Mr.Tahiki sa, väntade på mig? Bäst att jag skyndar mig! 
Jag lämnade böckerna i skåpet och gick med snabba steg mot matsalen. Charlie syntes dock inte till. Vårat bord stod tomt, men bland de andra borden kryllade det av folk. Men nåja, kanske var hon påväg?
Jag ställde mig i matkön, tog en bricka och lassade på med mat, och sedan gick jag och satte mig vid bordet. Det var pizza till mat idag, och eftersom jag var så hungrig så kunde jag inte låta bli att ta en tugga innan hon kommit. Just när jag skulle svälja så hörde jag Charlies klingande skratt bland sorlet av elever, och mitt huvud vreds snabbt åt vänster. Där, vid samma bord som Holly, Connor och gänget, satt hon. Min bästa vän satt inklämd mellan Zayn och Francesca och skrattade åt deras skämt. Tack så jävla mycket, jag kunde väl ändå ha fått bli informerad om att hon tänkte ha någon annan som bordskamrat idag? Eller kanske blivit tillfrågad att sitta tillsammans med dem? Men nej. 
Varför umgicks hon med dem förresten? Visst, hon hade ju festat med dem i helgen, men betydde det att de var hennes bästa vänner nu? Var jag redan bortglömd? Hon hade till och med ställt in vår filmkväll i lördags för att hon var så kallat "sjuk". Pfft, sjuk? Bakfull var nog ordet. Men jag hade sagt att det var okej, för jag visste att fler filmkvällar väntade. Men nu vart jag lite osäker. Skulle hon börja umgås med dem ännu mer och dissa mig totalt framöver?
Plötsligt kände jag mig inte alls hungrig längre, så jag reste mig från bordet. Dock lite för häftigt, för stolen skrapade i golvet och väckte stor uppmärksamhet. En bitchblick från Hollys håll, samt några andra elever som såg undrande på mig. Hollys mun rörde sig, men jag hörde inte vad hon sa, och snart vände sig Charlie om. Hon såg på mig i några sekunder, men bröt sedan blicken och såg generat ner på sin pizza. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Det här sårade mig faktiskt.
Jag tog min bricka, gick bort till vagnen och lämnade allt ifrån mig och stormade sedan ut ur matsalen.
"What happened to Nerdward?", frågade Holly och skrattade elakt. "It looked like he was about to cry."
"Holly", sa Frances. "Don't talk shit about Edward. He's a friend of Charlie's."
"But how can you be with him?", frågade Libby oförstående. "He's not even hot?"
"Yeah exactly", höll Holly med. "And I mean, he's not popular? You shouldn't hang out with him."
"But we've been friends since.." Jag såg mot matsalens ingång där Ed hade försvunnit ut.
"It doesn't matter. Things change, Charlie. And I'm sure that he's fully aware of that. Do you want to be an Outcast?"
"No.. But--"
"Exactly. So don't."
"Yeah, just let it be. Hang with us instead", log Libby och blinkade åt Connor. Jag fattade inte vinken, men nickade sakta. Självklart ville jag hänga med dessa människor. Jag ville ju vara med Zayn, och om jag skulle få lov att vara med honom så var jag tvungen att ta dessa på köpet. Men var jag redo att offra min och Eds vänskap för det här?

Jag öppnade mitt skåp, och det första jag fick syn på var en ihopvikt lapp.

"You + me = dinner, friday. I'll pick you up / Zayn :)"

Wow, blev jag just bjuden på dejt? Eller var det ens menat som en dejt? Men det måste det väl ändå vara, för annars hade det väl inte stått you + me? 
Jag kände hur färgen steg i ansiktet och hur mina kinder antog en rödare nyans, och jag vek genast ihop lappen igen. Jag, Charlie Madison Hayes, skulle gå på dejt med självaste Zayn Malik!

Förlåt för att det dröjt så, och förlåt för att det vart så kort och inte-så-händelserikt. Men nåja. Har haft fullt upp och spenderat hela långhelgen med min älskling, men nu kanske uppdateringen blir lite bättre i alla fall. Fast kommande helger kommer jag nog inte hinna uppdatera för jag ska på Håkan Hellström och One Direction! Men men. Hoppas ni gillade det i alla fall, och tack för all sjukt fin respons! Har även fått 50 följare på bloglovin igen som jag vill tacka hjärtligt för.
Ni är bäst, vänner!

Chapter 6 - Operation Outcast

Previously:
"What are you reading?", frågade Ed och vände för en gångs skull bort blicken från datorn.
"The fault in our stars. I got it today."
"Cool. Is it any good? I've heard that John Green is pretty good."
"Yeah, I think I will love it."
Ed nickade. "But will you watch this movie with me or not?"
"Okay, come here then." Jag klappade på madrassen bredvid mig och Ed flyttade hit med sin laptop. Han började sedan förklara handlingen, och eftersom den lät någorlunda intressant så beslutade jag mig för att faktiskt kolla på den. Lite kvalitetstid med sin bästa vän kunde ju aldrig skada?

"Have fun tonight, Charlie. And don't come home too late, okay? And tell your friends hi from me", ropade mamma från vardagsrummet när jag kämpade med att få på mig mina converse ute i hallen. Jag var så nervös att det kändes som om kvällens middag skulle komma upp igen, och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. 
"I will. Bye mom!" Jag tog min jacka och lät mobilen slinka ner i fickan, och sedan stängde jag ytterdörren bakom mig. En rostig gammal skrotbil stod och väntade på mig nere vid vägkanten, och i framsätet satt Rhys och Zayn. Zayn vinkade glatt när jag öppnade porten till trapphuset och klev ut i den friska luften. Det var lite kyligt ute, men jag fick väl skylla mig själv med tanke på valet av kläder. För en gångs skull bar jag kjol och väldigt tunna strumpbyxor, med en svart t-shirt instoppad innanför den midjehöga kjolen. Kanske inte så värst festligt egentligen, men jag var inte direkt någon partypingla och hade näst intill inga festplagg i min garderob, så jag hade fått lösa det på bästa sätt. Jag kunde ju inte ha samma outfit som på förra festen, för till och med en icke-trend-följare som jag visste att det var tabu i modevärlden.
"Hello", hälsade killarna när jag hoppade in i baksätet på den skruttiga bilen.
"Hi", sa jag generat och knäppte fast bilbältet. Rhys gasade på så fort att jag nästan dunkade huvudet i sätet framför, men som tur var han jag stoppa händelsen i sista stund.
"Do you have anything with you?", frågade Rhys, och det tog ett tag innan jag fattade att det var mig han pratade med. Men vadå 'något med dig'? Förväntandes man...? Vänta, hade jag missat att man var tvungen att fixa alkohol själv? Fan vad pinsamt! Vad skulle jag svara på det där?
"Uhm...", började jag, men blev avbruten av Zayn.
"I take that as a no, but it's okay. I've got enough for you too." Han log mot mig genom backspegeln, och jag log osäkert tillbaka. Varför var jag tvungen att vara så himla osäker runt honom? Förhoppningsvis skulle det ändras så fort jag hade fått lite alkohol i kroppen, men först skulle jag behöva överleva en pinsam ankomst till en fest där jag inte kände en kotte.

"We're here", sa Rhys och parkerade bilen på, antagligen, Francescas uppfart. Fransesca borde i ett stort och flådigt hus, men det var väl som förväntat. Jag hade på känn att hon var ett rikemansbarn, men ett mindre snobbigt och bortskämt sådant.
Rhys gick ur bilen och öppnade bagagen för att sedan fatta tag i två stora påsar som var fulla med klirrande flaskor. Min bildörr hade dock fastnat, och jag försökte allt vad jag kunde med att få upp den, men till ingen nytta. Zayn märkte att jag inte tog mig ut och öppnade dörren utan minsta problem, som om den vore fjäderlätt.
"Sorry. This is an old car and the doors aren't always working." Han sträckte ut sin hand och hjälpte mig ut, men när jag väl stod med båda fötterna på marken så släppte han inte. Men det var jag glad över. Jag blev med ens lite mindre rädd och osäker över vad som skulle komma härnäst, för Zayn var här, och min hand i hans.
"Let's go inside", log Zayn, och jag nickade och lät mig dras med mot ingången. Zayn skulle just plinga på, men Rhys öppnade dörren och gick rätt in som om han själv bodde här. Men å andra sidan så var det ju hans flickväns hus, så det var ju kanske inte så konstigt. I hallen var det proppat med människor i festlig klädsel, och dunkadunk-musik var på på hög volym. Ifrån det jag gissade var vardagsrummet hördes tjo och tjimm och skratt och påhittade snapsvisor. 
"Hi Rhys!", utbrast Francesca som kom gåendes ner för trappan. Hon slängde sig om halsen på sin kille och kysste honom, och jag kom på mig själv med att stirra på dem. Trots att jag egentligen inte ville erkänna det för mig själv, så önskade jag att det där var jag och Zayn. 
"Oh, hi Charlie!" Francesca kramade om mig som om vi varit nära vänner hela livet, och jag kramade stelt tillbaka, fortfarande i chock av gesten. Francescas långa chokladbruna hår blänkte i skenet från de provisoriskt uppsatta discolamporna i taket och hade världens hollywoodsvall. På sig hade hon en svart fodralklänning som fick hennes redan perfekta kropp och perfekta långa ben att se ännu mer perfekta ut, och till den bar hon ett par svarta pumps. Hon var så vacker att jag ville gråta, och jag kände mig som en femåring när jag stod intill henne.
"I'm glad that you showed up!"
Jag log mot Francesca och såg mig om efter Zayn som hade släppt taget om min hand och försvunnit iväg, antagligen för att hälsa på andra eller fixa med drickan.
"Frances!", ropade Holly och klämde sig fram mellan havet av människor. "Oh, hi Outca-.. Oh, I mean Charlie."
"Hi Holly", sa jag och himlade med ögonen.
"Hey, I'm sorry for..." Holly harklade sig och såg verkligen ansträngd ut. "Sorry for being such a bitch. I take it back. But I don't get why you were converse at a party?"
Jag skulle just invända med att det inte alls var något fel på mina converse då Francesca avbröt mig.
"She's actually kinda right. But it's cute. You're not the high heels-kind-of-person, huh?"
"Nah, not really", sa jag ärligt och såg ner i golvet.
"Come with me, I'll teach you to become one!" Francesca tog min hand och drog med mig upp för trappen. På vägen passerade vi ett gäng killar som jag hade sett på skolan någon gång tidigare, och hon snodde en röd mugg från en av dem och räckte den till mig. "Here, have some."
Jag tog en klunk, och det brände i halsen. "What is this?"
"Bacardi, probably. It doesn't matter what you blend it with, you can feel the taste of it anyways."
"Oh", var allt jag fick ur mig och tog motvilligt en klunk till. Vi gick in i ett stort och rosa rum, som jag antog var Francescas eget rum. Det var lite för tjejigt för min smak, men ändå fint.
"Sit down", sa hon och nickade mot sin stora säng medan hon gick bort till sin walk-in-closet. Några minuter senare kom hon ut med ett par svarta klackar som liknade hennes pumps men som dock inte såg lika livsfarliga ut, samt en vinröd festklänning. Den var tight och glittrig upptill, men matt och mer luftig nertill. Himla fin faktiskt.
"I think this one will fit you, if you want to try it on?"
"Yeah, sure." Jag krånglade av mig mina kläder och beslöt mig också för att ta av strumpbyxorna, och drog sedan klänningen över huvudet. Francesca hjälpte mig med dragkedjan i ryggen, och någon minut senare hade jag också fått på mig skorna. 
"Wow Charlie, you look gorgeous!"
"Thanks", sa jag och rodnade. Jag hade aldrig fått en sådan kommentar förut, bortsett från min mamma då, men det hände inte ofta det heller.
"And I know one thing that would fit perfectly to that dress", sa hon och försvann bort till sitt sminkbord och kom sedan tillbaka med ett läppstift i samma nyans som klänningen. "Here you go!"
Jag såg frågande på läppstiftet. "Do you... have a mirror?"
"Wait", skrattade hon och tog tillbaka läppstiftet. "I'll help." Hon tog ett stadigt tag om min käke och applicerade läppstiftet, sedan visade hon hur jag skulle smacka med läpparna och satte på korken. "Yes, totally gorgeous! Now let's go down and show you off to the other ones!"

"Charlie, you look stunning", sa Zayn när jag stapplade ut i köket på mina klackar. Jag var verkligen inte van vid att gå i högklackat, eller klackskor över huvud taget. Jag kunde känna många blickar bränna i nacken på mig, men Zayn lade en beskyddande arm om min midja och drog mig mot sig. 
"What are you drinking?", frågade han sedan och såg ner i mitt glas.
"Uhm, bacardi", sa jag och harklade mig.
"Not very good for a beginner. Here, have some coke instead. You won't notice the vodka in it." Han räckte mig en ny röd mugg och tog emot min gamla.
"Thanks."
"No problem, sweetie." Han log. "That colour really fits you, by the way", sa han och nickade mot min klänning. Jag kände hur rodnaden steg återigen, och Zayns leende växte sig större.
"You're so cute when you blush."
"Ey, Zayn!", ropade någon, och snart dök Zayns kompis Louis upp vid vår sida.
"Oh, let me introduce you to my friends. Charlie, this is my friend Louis, and you see that guy over there? The tall one with curly hair? That's Louis boyfriend, Harry."
"Nice to meet you, Charlie", sa Louis och sträckte fram handen för att hälsa. Han verkade så avslappnad så det kändes inte det minsta awkward att hälsa på honom. 
"Nice to meet you too, Louis."
"Oh, and that's Rhys", sa Louis och pekade på Rhys.
"She already knows that, you dummy. He picked her up?", sa Zayn och knuffade Louis i sidan.
"Woups, I forgot." Louis höjde oskyldigt händerna i luften och flinade mot mig. "And I guess you already know Connor? You'll have to excuse him, he can be a real dick sometimes. And that's Holly, Libby... And I can see that you've already met Frances. Wow, fashion is truly her thing."
"Yes indeed", log jag och såg ner på min outfit. Det här var så långt ifrån Charlie Hayes man kunde komma, men ändå började känna mig bekväm i det, trots alla blickar. 
"BEER PONG!", skrek någon ute i vardagsrummet, och Zayn såg på mig. "Wanna play? Or else you can just watch?"
Jag nickade. "Sure."
"So, how's it going with the Outcast?", frågade Connor och lutade sig mot husfasaden. Jag drog ett djupt bloss från min cigg och blåste ut luften i den mörka kvällsluften. Kände hur varenda del av min kropp slappnade av och allt min blick fokuserade på var röken som steg mot skyn och sedan försvann i tomma intet. 
"Okay, I guess. I think she likes me, a bit at least. I'm trying really hard." Jag ryckte på axlarna.
"Really hard is not your best, Zayn. She has to start loving you. Do everything in your power to make her fall. Okay?"
"Okay", lovade jag. "But I can't handle too fast. That would be too obvious."
"True. But you have to make plans. Do you got a pen?"
"Mhm", sa jag och räckte honom pennan som tidigare legat i min byxficka. Jag bar alltid omkring på en penna ifall jag skulle komma på en del till en ny låttext. När jag var uttråkad, glad, ledsen eller arg så lade jag min tid på att skriva låtar. Jag hade ett flertal skivor hemma med låtar jag gjort och spelat in, men det var låtar som aldrig skulle få möta allmänheten. Ingen skulle få höra dem. För min röst dög inte. Den var inte tillräcklig för att jag skulle kunna bli en riktig solo-artist. Eller det var i alla fall var juryn i X-Factor hade sagt till mig när jag gjorde min audition. Jag var bra, men inte tillräcklig. Långt ifrån.
Dessa ord hade fått mig att ge upp. Vad som en gång hade varit min stora dröm hade sopats under mattan, för all evig framtid.
Connor hade sjunkit ner på marken och satt nu lutad intill väggen och skrev ner en massa saker på ett papper. Jag sjönk ner bredvid honom och drog ännu ett bloss.
"Here", sa han sedan och räckte mig papperslappen. Det var en lista. En lista över saker jag skulle göra med Charlie. Han kallade den "Operation Outcast". Det som stod på lappen var:

"OPERATION OUTCAST - SECRET MISSION ~
* Take her home tonight, no harm, just sleep
* Let her sit with us in school
* Take her out for dinner
* Make her fall for you"

"Will this really work?", frågade jag med rynkad panna. "I'm not sure that Charlie is the go-out-for-dinner-type."
"Zayn, you don't know her better than I do. Don't worry, just go for it. If you do it right, she'll love it. She'll love you." Connor nickade övertygande, och jag såg ner på lappen igen.
"Okay, why not give it a try?"
"Where's Charlie now, by the way?"
"Oh, she's with Frances. I told her to take care of Charlie while I smoke."
"Maybe the beer pong was a little too much for you, hun?", sa Francesca medlidande och höll undan mitt hår medan jag knäböjde framför toaletten. Jag skämdes så över att jag helt tappat kontrollen över mitt drickande och fått i mig för mycket. Den här fest-grejen hade stigit mig åt huvudet. Vad gjorde jag ens här? Jag var inte en av dem? De var såna som drack varje helg, och jag var långt ifrån sådan. "I shouldn't have let you drink so much. I should've known that you're a beginner. And I'm sorry for the bacardi. You'll learn to drink it sooner or later."
"It's okay", sa jag och kände hur det vände sig i magen igen, och jag tog ett hårdare tag om toastolen.
"Would you like to sleep over? I mean, you can't go home like this?"
"No, I'm fine", sa jag och nickade, fast att jag var allt annat än okej.
"No, believe me. We have all been there. I know that you're not okay. Would you like to go home with Zayn? You can probably sleep at his place if you want to. Shall I go get him?"
Jag tänkte en stund men hann inte komma fram till något innan Francesca reste sig upp. "Okay, I'll go and find him. He's probably outside. I'll tell Louis to come with a glass of water for you while I'm away. Be right back, babe."
"Bye", sa jag och log smått för mig själv när hon hade gått. Francesca verkade faktiskt bry sig om mig, på riktigt. Hon hade varit jättesnäll mot mig hela kvällen. Hon fick mig att känna mig som en i gänget, en riktig vän. Francesca var till och med coolare än jag trodde. Hon var nästan som en girl crush, in a none sexual way. Jag ville se ut som Francesca, ville ha allt hon hade. Jag ville vara Francesca.
"Charlie?", sa någon och knackade på badrumsdörren. Rösten tillhörde Louis, och efter att jag gett honom ett svagt "hmm" till svar så klev han in i badrummet.
"Wow, you don't look too good. You alright?", sa han och räckte mig ett glas iskallt vatten. Jag tog en klunk och gurglade, och sedan spottade jag ut det i toaletten.
"A bit better, at least."
"Well, that's good, at least." Louis log snett. "So, are you Zayn's date or something?"
"Friend", sa jag snabbt. "I guess."
"Oh. Well, you're nice. I'm glad that he has found someone like you. You'll do him good. Cheer him up, you know. He's not as everyone think he is."
"What do you mean?", frågade jag oförstående.
"The people with the biggest smiles can also be the saddest persons. That's what I mean." Louis såg ner i golvet medan han pratade men mötte sedan min förvirrade blick. "Let's not be sad now, wanna hear a joke? That might cheer you up? Oh okay, here's a good one!" Han harklade sig och log. "Why did the mushroom go to the party?"
"I don't know", sa jag efter en stunds betänketid. "Why?"
"Because he was a fungi!" Louis skrattade så han nästan vinglade omkull, men tog tag i handfatet och höll sig kvar på stadiga ben. Själv började jag nyktra till, så hans fulla beteende fick mig nästan att skratta, och hans dåliga skämt hjälpte också lite.
"Thanks Louis. That was fun."
"No problem. You know who to call if you need a stand up comedian!"
"I sure do", log jag, och just då knackade det på dörren igen, och Francesca kom in igen, följd av Zayn. Han luktade rök, och det var inte precis min favoritlukt här i världen, men nåja. Han kanske bara feströkte?
"I'll go look for Harry", sa Louis och klappade mig på huvudet. "Goodnight Charlie."
Francesca hjälpte mig upp på fötter, spolade i toaletten och gjorde en gest att jag skulle sätta mig på toalocket. Sedan tog hon fram våtservetter och tvättade mitt ansikte, och Zayn gjorde mig sällskap medan hon gick för att plocka ihop mina kläder som jag kommit i.
"I called a taxi. You decide if you want to go with me or head home. And don't worry, I'll pay."
"My mom...", började jag, men blev avbruten.
"I just thought, I still owe you since that party at Funky B, you know. If you stay at my place for the night, your mom doesn't have to see you like this."
"That's very nice of you, Zayn."
Zayn log varmt, och Francesca ropade på mig ifrån sitt rum. 
"Here, I'll help", sa Zayn och lade en arm runt min midja för att stödja mig när vi gick. 
"Here's your shoes, hun. And your clothes are in this bag. You can keep the dress, it looks better on you." Hon log och sträckte ut armarna för att krama mig igen, och denna gång kramade jag tillbaka utan minsta stelhet.
"Thanks Francesca."
"Oh darling, call me Frances. We're friends now, aren't we?"
"Sure", var allt jag fick ur mig, men inom mig fylldes jag av glatt fnitter. Jag, Charlie Hayes, hade fått en vän. En vän!
"Come on, let's go", sa Zayn och tog påsen så jag slapp bära, och sedan gick vi ner för att vänta på taxin hem.

"But what will your parents say about bringing a stranger home to your place?", sa jag bekymrat när vi klev ur taxin.
"I don't live with my family anymore, I have a place on my own. So don't worry. It will be just us. And don't let that thought scare you either, I won't do anything."
"You don't scare me", sa jag försiktigt, och när han mötte min blick så gav jag honom ett svagt leende. 
"Good", var allt han svarade och drog upp nycklarna ur byxfickan. Vi gick in genom en stor port och gick sedan upp tre trappor för att komma till hans lägenhet. "Welcome to my place. Sorry about the mess."
Jag klev in i hallen och drog av mig skorna, samt jackan som jag fått låna av Zayn. "Wow", var allt jag fick ur mig. Hans ställe var allt annat än jag väntat mig. Till höger fanns ett litet badrum, och precis framför mig fanns ett stort vardagsrum. En svart flygel med en hög noter och ett gäng sprejburkar ovanpå stod i ena hörnet, i följd av ett gäng olika akustiska gitarrer. En sliten soffa och en liten tjockteve fanns i andra delen av rummet, och väggarna var fulla med bokhyllor och affischer med coola band och artister. En massa tavlor prydde också väggarna, och jag undrade vem den fantastiska konstnären var, för liknande tavlor hade jag aldrig sett tidigare.
Det fanns också ett litet kök, samt en dörr som jag tog för givet ledde till hans sovrum.
"I wouldn't say wow, really. But if that's what you think so..."
"It's very cosy", sa jag. "But why don't you live with your parents?"
"It's closer to school, my family needs the space since I have three sisters, and I make my own money, so."
"Sisters? Cool. I've always wanted a sister, but instead I got a brother. Or yeah, he got me. He's older than me."
"What's his name? Do I know him?", frågade Zayn.
"No, you probably don't. His name is Michael."
"He play basket, right?"
"Yeah. How did you know?"
"He plays with my friend, Liam." Zayn ryckte på axlarna. "I met Michael outside Funky B right? Hm, I wondered why I recognized him. But now I know."
"Oh", sa jag och nickade sakta. 
"I'll go get some sheets and blankets, just... Feel like home."
"Thanks", sa jag och dumpade min påse med kläder på golvet. Sedan tog jag mig en närmare titt på tavlorna. Konstnären hade inte skrivit något namn, vilket fick mig att undra.
"Who painted this?", frågade jag och pekade på tavlan framför mig som föreställde en blond kille i rullstol, men han var tecknad som en seriefigur istället för en riktig människa.
"Oh, uhm..." Zayn kliade sig i nacken. "Another time, okay?"
"Okay", sa jag och började känna mig något påträngande. "And you're sure it's okay that I sleep here tonight? I could go to my friend Ed, he's probably still awake and--"
"No Charlie, of course you can stay here. I owe you. And we're friends, right?"
Vänner. Ja, jag gillade tanken av att Zayn och jag var vänner. 
"Yeah. Thanks, once again."
"No probs. So, here's a blanket. I've got more in my closet if you need. And here's a t-shirt and a pair of training boxers to sleep in, 'cause I bet that you didn't bring any pajamas. And I've probably got an extra toothbrush in the bathroom. You okay?"
"Yeah, thanks. I'll be okay. Goodnight."
"Goodnight Charlie. And if you need anything, just shout."
Jag gick in i badrummet och bytte om till hans kläder, och kunde inte låta bli att sniffa lite på hans t-shirt. Det var den där vinröda som han hade haft på sig i skolan för inte så länge sen. Den som satt så himla bra på honom. Och nu hade jag den på mig. Jag hade på mig Zayns t-shirt! Det här var för bra för att vara sant...
Efter att ha utfört mina behov så släckte jag efter mig och gick ut i vardagsrummet igen. Zayn hade bäddat på soffan åt mig, skrivit en lapp där det stod vilka knappar jag skulle trycka på om jag ville få igång teven (och han hade en sjukt fin handstil), samt skrivit vad jag kunde ta i kylskåpet om jag vart hungrig. Jag kröp ner under täcket och släckte golvlampan. Sedan slöt jag ögonen, men då hörde jag något som fick mig att öppna ögonen igen.

"Singing: Oh love get me out of the cold!
If I'd promise that I take you there with me
Would you go
I found, in one step, you'll get closer to heaven than you'll ever know
You may never know

Feel it out again
Go and try to be your man when there's a gun to your head
After you've found out your good enough wasn't good enough for everyone else..."

En ljuvlig sångröst. Och den kom innifrån Zayns sovrum. Jag hade inte en aning om att musik var Zayns grej, men man kunde ju gissa med tanke på att han hade en flygel och massa gitarrer. Men att han var såhär bra? Wow. Han fortsatte sjunga, och jag bäddade ner mig lite extra och försökte somna fort som attans så jag skulle få somna till ljuet av hans vackra stämma.

So, what do you think, so far? Tack för all superfin respons, allt stöd och alla gulliga kommentarer jag får hela tiden. Bäst är ni! Blir så jävla glad och så galet pepp på att skriva när jag läser det ni skrivit, och det leder ju till bättre uppdatering också! Åh är så himla pepp på denna novell så det finns inte. Wiihoo!

På tal om något helt annat så ska jag börja bli aktiv på videofyme, så om ni vill följa med i mitt vardagsliv så följ mig på @Veendiii (två e, tre i) ! 
P&K på er, babes!

Chapter 5 - The Invite

Previously:
Jag oroade mig mer över skolan. Hade någon sett mig på festen? Hur skulle alla reagera? Och Zayn, kom han ihåg något? Skulle han börja prata med mig eller fortsätta låtsas som om jag vore luft? Borde jag låtsas som om inget har hänt och bara klämma mig förbi vid skåpen?
Jag ångrade nästan att jag gick på festen, men ändå inte. Jag hade the time of my life fram tills det att jag spydde och min bror kom och förstörde det hela.
Jag skakade bort tankarna som förvärrade min huvudvärk och ställde mig upp med en hand utsträckt mot Eddie. "Come on, let's go buy some soda."

Förmiddagen hade passerat utan att jag ens märkt av det. Nu hade vi lunch, men det var en sådan dag då jag och Ed inte hade lunchrast samtidigt så jag hade skippat att gå till matsalen och köpt mig en smörgås och ett äpple i caféterian istället. Just nu befann jag mig i biblioteket och gick runt bland hyllorna med skönlitterära böcker. Min engelskalärare hade gett mig några boktips, så jag skulle bara kolla ifall de fanns här eller om jag skulle behöva besöka stadsbiblioteket för att finna dem. 
Jag tog ett bett av mitt äpple och tittade intresserat på boktitlarna framför mig. Jag stod framför hyllan med romantik och kärleksdraman, vilket i vanliga fall inte alls var min grej. Men min lärare hade sagt åt mig att testa något nytt. Nytt ska tydligen vara bra, enligt honom. 
Ett lågt harklande fick mig att rycka till, och jag mötte blicken från ett par ögon som vilade på mig på andra sidan bokhyllan. De var hasselnötsbruna och allt för bekanta.
"Hi", sa Zayn.
"Uhm, hi", hälsade jag tillbaka, något osäkert och något frågande.
"Thanks for helping me out. At Funky B, I mean... I don't know how much you remember from that night, but thanks for what you did. And I'm sorry if I ruined your night out. And sorry for just leaving you like that, and tell your brother that I didn't--"
"It's okay, don't mind my brother. He's always a bit grumpy. And I'm glad that I could help, I guess."
Det ryckte i Zayns mungipor när jag nämnde min brors felaktiga beteende, och jag kunde inte låta bli att le svagt själv.
"Well, since we were both drunk... Maybe we should start over?" Zayn rundade bokhyllan och ställde sig framför mig med en utsträckt hand. "Hi, I'm Zayn."
"Hi Zayn, I'm Charlie." Jag skakade hans hand. 
"I like your name, Charlie." Zayn log snett.
"Thanks. I like yours too."
"We really should hang out sometime."
"You think?", sa jag förvånat, men insåg snart hur patetisk jag lät och skakade lätt på huvudet. "I mean, yeah, sure."
"Me and my friends are throwing a party this weekend. You should come. I'll tell Frances to give you the details. It's at her place, so."
"C-cool." Jag harklade mig tyst så att han inte skulle tänka på att jag stammade. 
"Great." Zayn vände blicken mot böckerna på hyllan. "Looking for something new to read, I see? Maybe this will be something of your liking?" Han drog ut en blå bok med två moln på framsidan. Ett svart och ett vitt. The fault in our stars löd texten, och jag såg undrande på boken. "The author, John Green, is great. You're gonna love him and his way of putting simple words into a great story."
"Uhm, okay...", sa jag och tog emot boken.
"See you around, Charlie." Och innan jag ens han blinka så var Zayn på väg ut från biblioteket, och jag kom på mig själv med att ha hållit andan alldeles för länge och tog ett djupt andetag. Sedan gick det upp för mig att jag var bjuden på en hemmafest där Zayn skulle vara och att det var Zayn som bjudit in mig, och jag gjorde en liten segerdans för mig själv. Kunde livet bli bättre?
...
Knappast.
"Hey! Ed!", ropade en väl igenkänd röst, och jag vände mig om med ett leende på läpparna.
"Wanna hang out? My mom is working late today, and Michael has this basket-thingy, so I'm all alone." Charlie drog upp sin vinröda mössa ur jackfickan och drog den över öronen. 
"Sure. Do I ever say no to you?"
"True", log hon.
"Your place or mine?"
"Hm, what about yours?"
"Sure", sa jag återigen och nickade åt henne att hänga på. Jag slängde upp min ryggsäck på axeln och vi började gå i en lagom snabb takt hem till mitt hus. "So, how was your day?"
"You wouldn't believe me if I told you", sa hon och fnittrade. Detta beteende var inte alls likt min Charlie.
"Well, then tell me and we'll see?"
"Okay." Charlie harklade sig. "Zayninvitedmetoapartytoday."
"What? Could you take it a bit slower, please?"
"Sorry. What I said was: Zayn invited me to a party today."
"Zayn? Zayn as in Zayn Malik? As in that Zayn that hangs out with Holly, Libby, Connor and those dorks?" Jag stannade upp och såg chockat på henne.
"Uhm, yeah."
"Wow, how come?" 
"Well, I forgot to tell you that I met him at Funky B. We talked a little and I had to be his fake girlfriend for a few minutes because of reasons. I just wanted to help, you know. And then I met him today in the library and he asked me to come to a party."
"You forgot to tell me? Really, Charlie? Really?" Jag lyfte på ögonbrynen. 
"Okay, I'm sorry. I just thought you'd get mad if I told you, so I didn't. You know how much I hate it when you're mad at me."
"I know, and I guess I'm not. But you'll have to tell me everything about what happened when we get home!" Vi började gå igen. "When's the party?"
"On friday, I think."
"Friday? But what about our movie night then?"
"We always have our movie nights, Ed. Does it really matter if we miss it one time? Can't we have it on saturday instead?"
"Charlie, we missed it last time too because of your party-time at Funky B. And one does not simply change a friday movie night to a saturday movie night. That's not the same thing."
"Okay, I'm sorry. But I promise that we'll have it next friday, okay?" Charlie la en hand på min axel och såg mig i ögonen. Jag suckade.
"Okay."
Hon kramade om mig, och efter några sekunder så kramade jag tillbaka och gav henne ett frampressat leende. Det gjorde faktiskt lite ont i mig att hon dissade våra traditioner för en fest med de där idioterna. Och varför hade hon inte bara berättat allt det där om Zayn och festen från början? Litade hon inte på mig längre eller vad var det frågan om? Fanns det någon annan som hon i hemlighet hellre delade sitt liv och sina smaskiga nyheter med? Och hade hon inte ens tänkt fråga om jag var sugen att följa med på festen? Det var som om hon fick välja mellan att umgås med "coola gänget" eller Nerdward. Varför kunde inte jag få vara med? Även om det inte var Charlie som höll i festen så kunde hon väl ändå fråga dem ifall hon fick ta med sig en kompis?
"Is everything allright?"
Jag skakade bort de tragiska tankarna och såg upp på den grå himlen. "Yeah."
"More scones, Charlie?", frågade Eddies mamma och räckte fram brödkorgen med nybakade scones. Vi satt i köket och hade just fikat, och nu kunde jag inte längre få ner en bit till. Inga scones var så goda som mamma Mitchells. Jag avundades verkligen Ed som hade en mamma med såna fantastiska matlagningskunskaper. Om ändå min mamma vore så bra...
"No thanks, Lena. They're delicious, but I'm full", avböjde jag vänligt och tog mig för magen.
"Thanks, hun. You're so sweet." Lena vände sig mot Eddie. "You should be more like your friend, Edward."
"Pfft", var allt Ed fick ur sig, och jag flinade åt honom. "Shall we go to my room?"
"Sure", sa jag och reste mig från stolen. "Thanks for the scones and everything." Jag log mot Lena.
"Aw, no problem. If you need anything, just shout. Now have fun studying!"
Jag nickade glatt och följde efter Eddie upp för trappen. Hans rum var innanför andra dörren till höger, och det första jag gjorde när vi kom in var att slänga mig på hans säng.
"Jeez, I think I ate too much of your moms scones. As always."
"I feel you", gnydde Ed och sjönk ner i sin soffa. "Maybe we could wait a bit with the studying-part?"
"I don't mind."
Ed startade upp sin dator för att leta upp någon bra film att se på, och under tiden så rotade jag runt i min väska efter min mobil. Jag hade fått två nya vänförfrågningar på facebook. En från Zayn och en från Francesca. Jag kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett litet pip när jag accepterade dem, och Ed såg frågande på mig. 
"Zayn just added me on facebook!", sa jag glatt, och Ed himlade med ögonen.
"Actually, I don't really care..."
Jag kastade en kudde i huvudet på honom, och han skrattade åt mig. 
"You should be happy for me. Last time I got a new friend request, it was from your mom."
"Yeah I remember", flinade han klickade sig in på någon actionfilm. Jag brydde mig inte riktigt om vilken film det var, för jag hade fått upp ögonen för något helt annat. Francesca hade skrivit till mig i chatten, och efter en stunds hyperventilering, samt ett försök att inte verka allt för desperat, så öppnade jag meddelandet.

From: Francesca Harris
"Hi Charlie! Zayn told me that he invited you to my party, and I'm fully okay with that. The party starts at 7pm, but don't worry about how you'll get there. I'll make my boyfriend Rhys pick you up by your house, and Zayn will follow if you want him to. Looking forward to get to know you, girl!"
 
Wow. Francesca hade just skrivit att hon såg fram emot att lära känna mig. Lära känna! Mig! Jag trodde jag skulle drabbas av en hjärtattack eller liknande, för mitt hjärta började skena. Med skakiga händer skrev jag snabbt tillbaka:

"Hi Fransesca! Looking forward to the party, and getting to know you too of course. Thanks for the invite!"
 
Hon svarade snabbt med en glad smiley, och tre små prickar som betydde att hon fortfarande skrev visades på skärmen. Plötsligt poppade hennes mobilnummer upp, med texten "ifall jag undrade något eller behövde kontakta henne angående festen så var det detta nummer jag kunde nå henne på", och jag sparade det genast i min telefon. När jag sedan la ner telefonen igen så fick jag syn på boken jag lånade på biblioteket på lunchrasten. Den som Zayn tipsat om. Jag hade ändå missat hela början av filmen som Ed såg på, så varför inte börja läsa istället?
Jag läste på baksidan av boken och lade märke till att den fått väldigt bra omdömen. Sedan öppnade jag boken och bläddrade fram till kapitel 1 för att ta mig en liten titt.
"Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.
Whenever you read a cancer booklet or website or whatever, they always list depression among the side effects of cancer. But, in fact, depression is not a side effect of cancer. Depression is a side effect of dying. (Cancer is also a side effect of dying. Almost everything is, really.) But my mom believed I required treatment, so she took me to see my regular Doctor Jim, who agreed that I was veritably swimming in a paralyzing and totally clinical depression, and that therefore my meds should be adjusted and also I should attend to a weekly Support Group."
Jag slog igen boken och beundrade dess framsida ännu en gång. Det här var nog en bok jag skulle komma att gilla. Och om Zayn hade sagt att den var bra så måste den ju verkligen vara bra också.
"What are you reading?", frågade Ed och vände för en gångs skull bort blicken från datorn.
"The fault in our stars. I got it today."
"Cool. Is it any good? I've heard that John Green is pretty good."
"Yeah, I think I will love it."
Ed nickade. "But will you watch this movie with me or not?"
"Okay, come here then." Jag klappade på madrassen bredvid mig och Ed flyttade hit med sin laptop. Han började sedan förklara handlingen, och eftersom den lät någorlunda intressant så beslutade jag mig för att faktiskt kolla på den. Lite kvalitetstid med sin bästa vän kunde ju aldrig skada?

Wohoo, lyllos Charlie som är bjuden på fest! Av ingen mindre än Zayn också! Mm detta lär bli mycket intressant...

Chapter 4 - Let The Game Begin

Previously:
"What the hell are you doing here, Charlie? Mom's gonna kill me, because she'll think that I brought you here! Did you come here alone? Jeez, Charlie. Are you seriously stupid? What if something would happen to you? Does mom know that you're here tonight? And how much have you been drinking? I thought you were smarter than this, Charlie?"
"I'm sorry, okey?!", skrek jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag mådde dåligt, inte enbart för att jag druckit för mycket och fortfarande var skitfull, men för att jag visste att jag gjort fel och varit oansvarig, för att jag svikit Eddie genom att gå på fest fast att jag vet hur mycket han hatar festtyper och för att kvällen inte slutat som jag ville.
Michael drog in mig i en kram och strök mig över håret. "Schh. Come on, let's go home."

Såhär skulle natten inte ha slutat. Jag ville ju bara ha lite roligt och lära känna lite nya människor, eller rättare sagt lära känna någon över huvud taget. Men det där PR-tricket förstörde allt! Fast jag gillade inte Zayn, ellerhur? Alla tjejer gillade honom, men inte jag, visst? Zayn hade idioter till vänner, alltså måste han vara en själv, och han hade en udda klädstil, precis som jag. Och han gillade att läsa, precis som jag, men det var säkert bara ett trick för att få fler tjejer. Inte sant? 
Och så såg han ut som en fotomodell, han kunde ju inte vara verklig? Och han var fruktansvärt bra på att kyssas, hans hand passade perfekt i min, jag skulle kunna drunkna i hans ögon och våra hjärtan dansade i perfekt poprytm. Nope, jag gillade honom inte. Inte alls. Inte ens lite. Jag hatade honom. Ja, jag hatade honom. Jag hatade honom för att han var min första kyss, för att han inte hade någon jävla aning om vem jag var och att jag inte har några vänner, och jag hatade honom för att han var så snygg och bra på att dansa och rolig och omtänksam och smart och för att han var så jävla perfekt. Sådär 'hej kan vi typ gifta oss för jag tror att jag typ är askär i dig' - perfekt.
 
Jag rörde vid mina läppar och tänkte på kyssen igen. Undrar om han gillade den lika mycket som jag gjorde? Undrar om han tyckte att jag var bra på att kyssas? Undrar om han tänker på mig nu? Undrar om han kommer ihåg mig eller om han var så jävla packad att han inte minns ett skit av kvällen? Undrar hur natten skulle ha slutat om Michael inte kommit och förstört allt? Undrar om jag skulle sova på Zayn's soffa nu eller kanske till och med i hans säng. Undrar om han skulle sova bredvid mig. Undrar om han skulle hålla om mig och prata med mig tills jag somnade. Undrar om han fortfarande skulle hålla om mig när jag vaknade. Undrar hur han luktar och hur hans röst låter när han är nyvaken. Undrar om jag någonsin kommer få veta. Inser att svaret mest troligt är nej.
Jag drog upp täcket till axlarna och burrade ner huvudet bland kuddarna, och så fort jag hade slutit ögonen så kände jag hur nattens funderingar driftade iväg på annat håll och hur drömmarna tog över.
"Good morning", hälsade Rhys när jag klev in i vardagsrummet där han och Connor satt och spelade fifa med varsin xbox konsoll i händerna. Jag, Rhys och Frances hade slaggat hos Connor under natten då Rhys och Frances föräldrar skulle få spel om deras ungar kom hem stupfulla och vår chaufför hade varit för lat för att orka släppa av mig hemma hos mig. Men jag hade inte haft någon större lust att ta bussen hem så Connor hade gett mig erbjudandet att sova på hans soffa, eventuellt på en madrass på golvet. Jag hade såklart valt det första alternativet, så Rhys och Frances hade fått ligga och trängas på en hård madrass, men ändå var Frances den som sov längst.
"Morning", sa jag och slog mig ner i tevesoffan. Jag ansåg inte alls att denna morgon, eller förmiddag rättare sagt, var speciellt god eftersom mitt huvud dunkade som bara den och jag kände mig ovanligt bakis efter den vilda gårkvällen på Funky B.
"You look tired", flinade Rhys, och jag himlade med ögonen.
"Oh really?"
"Fuck it!", svor Connor när han förlorade matchen mot Rhys som var värsta profset i gänget, om man inte räknade med Louis som inte var här då alltså. Jag såg honom inte något mer igår kväll, så jag antar att han stack hem med Harry eller något. "I was so close to win this time, but you distracted me, Zayn!"
"I know I'm hot. It's kinda hard to look myself in the mirror sometimes", skrattade jag, och Connor såg surt på mig.
"You're seriously the most egocentric person I've ever met", sa Rhys och buffade mig i sidan, och jag skulle just slå tillbaka med andra ord då Connor plötsligt öppnade munnen igen.
"Hey Zayn, who was that girl you danced with yesterday?"
"Yeah, I was about to ask you too?" Rhys kliade sig på hakan. "She looked just like The Outcast?"
"Huh?", sa jag frånvarande medan jag tänkte tillbaka på gårkvällen. Jag hade sett Sophie tillsammans med någon annan kille och plötsligt var hon påväg mot mig, och då hade jag frågat någon om hon kunde låtsas vara min tjej för kvällen. Hon var blond, hade gråblå ögon och var rätt söt, och hennes namn var Charlie... Vänta! Det var The Outcast! Fast nej, jag föredrog att säga Charlie.
"Oh you heard me", sa Connor. "Were you seriously hanging out with the Outcast last night?" Han började gapskratta. "Well, did you have fun?"
Jag suckade. "Oh come on, you were as drunk as I was! It could've been you?"
"Yeah maybe, but I wouldn't even choose to hang out with the Outcast if I were drunk? What were you thinking?"
"I saw Sophie there, okey?", sa jag argt och slog näven i soffbordet.
"So?", sa Connor drygt.
"She was there with another guy, and I didn't want her to know that I'm a total loser who can't move on, so I asked the first girl I could see if she could pretend to be my girlfriend for a few minutes. And it happened to be Charlie, and I didn't even recognize her, okey?"
"Oh..." Connor tog sig för pannan. "Shit... Man, I'm sorry."
"Ah come on, don't give up so quickly?", sa Rhys och klappade mig på axeln. "Wait 'til Sophie and her new guy is having their first sex. Then she'll realize that you're better in bed and come begging on her knees to get you back again."
"Yeah, sure. Like that will ever happen", skrattade jag kallt och hasade ner på soffdynan.
"Wait, I have an idea for how you'll get Sophie back!", sa Connor och knäppte med fingrarna i luften som han jämt gjorde när han hade fått en snilleblixt. "And how you'll get rid of the Outcast", tillade han. "Look: Make Charlie fall in love with you, like for real, and be her boyfriend for a while. And then, break her heart and make her hate you for the rest of your life and poof she'll be gone!"
... "How would that help me to get Sophie back?", frågade jag förvirrat.
"Don't you get it? Sophie will see what a great boyfriend you are and be jealous because Charlie is such a lucky girl who gets to be with you. Then Sophie will realize that she still loves you and she'll come crawling back to you, like Rhys said."
"Ahh, man... I don't know...", sa jag tveksamt.
"Oh come on, don't be such a pussy, Zayn? You have nothing to lose? Plus, you'll get laid again! I mean, who cares if it's the Outcast? I'm sure she wants the D."
Rhys, som inte hade sagt något sedan Connor nämnde Charlie igen öppnade munnen. "But think about all the weird rumours that will be spread if Zayn and Charlie are dating? I mean, she's not really popular, right? We're usually the ones who put her down. Are we supposed to act nice now, or what?"
"Of course", sa Connor. "We're going to support Zayn the fullest, we'll help him to get Sophie back, and as soon as it's done and Charlie's heart is broken, then we'll go back to the bullying or whatever. She'll never be one of us for real?" Connor vände sig mot mig. "So, what do you say?"
Jag visste att jag egentligen inte hade något val, för Connor's så kallade frågor var sällan riktiga frågor. Det här var snarare en order.
"Yeah, sure whatever."
"Great! Then let the game begin..." Connor förde sina handflator mot varandra som om han smidde en ond plan, och jag såg ner på mina fötter som vilade på soffbordet. Min magkänsla sa att jag inte skulle må så bra av den här leken och att det heller inte skulle bli speciellt roligt, men jag valde att inte gå på magkänslan utan istället se det här på Connor's sätt. Jag ville ju få tillbaka Sophie, inte sant? Det var ju min plan från första början när jag började prata med Charlie? Och för att kunna få tillbaka Sophie och behålla mitt goda rykte så var jag tvungen att bli av med Charlie, ellerhur? Svaret på alla mina frågor var ett självklart ja, så Connor hade helt rätt. Let the game begin.
Jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret, och en djup suck lämnade mina läppar när jag envist drog täcket över huvudet i ett försök att lyckas somna om igen. Dessvärre kändes det som att någon satt och tuggade på min hjärna och slog mig i huvudet med en hammare på en och samma gång, och jag tänkte tillbaka på gårkvällen för att testa mig själv på hur mycket jag kom ihåg. 
Jag var på Funky Buddha. Någon kille jag aldrig sett förut köpte drinkar åt mig. Vi dansade. Han försvann, men hur mindes jag inte... Jag dansade in i Zayn, och han frågade om jag ville spela hans flickvän, som ett PR-trick. Jag svarade ja. Vi träffade hans ex. Vi dansade... Jag kräktes. Min bror kom... Ungefär där tog det stopp, och jag hade inget minne av hur jag tog mig hem eller att jag ens gick och la mig.
Jag tänkte tillbaka på festen igen. Tänkte på den dunkande musiken och känslan av att beatet pumpades runt i mina ådror som musiken medförde. Tänkte på hur lycklig jag var, och känslan i min mage när mina ögon fastnade på Zayn. Tänkte på hur sjukt bra han var på att dansa och hur otroligt sexig han var när han svettades för att han gick in med både kropp och själ i sin dans. Tänkte på hur fin han var när hans ansikte färgades av de blinkande lamporna och fjärillarna i min mage som orsakade tumult när Zayn mötte min blick och log mot mig.
Var det såhär det kändes att ha en crush?
Nej vänta, inte hade väl jag en crush på Zayn Malik? Liksom den Zayn som var med i idiot-gänget?
... Fast Zayn var kanske ingen idiot ändå. Han hade ju aldrig gjort mig något, egentligen? Han sa ju aldrig nåt, utan bara såg förbi mig och låtsades att han inte hörde vad hans kompisar kallade mig. Det var i och för sig också fel, och otroligt fegt, men samtidigt inte alls lika illa.
Men om jag nu faktiskt hade en crush på Zayn så kunde jag lika väl ta och glömma den direkt, för Zayn skulle aldrig någonsin få upp ögonen för någon som mig på riktigt. Gårkvällen var ju bara fake. Jag var ett PR-trick, och vårt lilla skådespel var bara lek. Antagligen hade hans ex varit någonstans i närheten så han låtsades se ut att verkligen gilla mig fast att han egentligen kände det motsatta. Jag råkade bara vara tjejen som stod närmast när han letade efter en fake-flickvän liksom. 
Tanken fick mig att vilja lägga mig på golvet och stortjuta som om jag vore en femåring som inte fick följa med till parken och mata fåglar med brödsmulor, men det var på gränsen till för omoget så jag sköt tanken åt sidan.
 
"So, how was the party?", frågade Eddie. Vi satt på en bänk i parken och kastade stenar i vattnet. När de landade så piskades ytan upp i olika mönster. Vi möttes för ungefär en halvtimme sedan och gick och köpte läsk för att sedan sätta oss här, men det var inte förrän nu han drog upp ämnet. 
"It was... Good."
"That doesn't sound very convincing?" Han lyfte ett ögonbryn och såg misstänksamt på mig. Jag visste att han fortfarande var lite sur över att jag gått på festen, men han skulle komma över det förr eller senare. Han var ju trots allt min bästa vän, och så vitt jag visste så hade vi bara varandra, så vi skulle inte kunna vara utan varandra under en längre tid. Och vad var en fest att bli sur över egentligen? 
"No, it was good. Great, even." Jag ryckte på axlarna. "I met a guy there. His name's Joe. We talked a bit, danced a bit, that's all." Jag undvek att prata om Zayn. Det var nog bättre att jag höll för mig själv, för antingen skulle Ed bli ännu mer sur, eller så skulle han kanske ha svårt att hålla tyst om det så hela skolan snart skulle få veta. Och då skulle jag tycka synd om Zayn, för hans rykte skulle väl sjunka till botten om folk fick reda på att han umgåtts med The Outcast även om det så bara var för en kväll.
"Okay... Did you drink?"
"Well, it was a party? So, yeah. A little." Jag nickade sakta och såg ner på ringarna på vattenytan, men i ögonvrån såg jag hur Eddie kollade skeptiskt på mig. "Okey, a lot. I even threw up, and my brother found me."
"Oh", var allt som lämnade Eddie's läppar.
"You're mad, aren't you?" Jag såg inte på honom.
"I will get over it."
"I know."
"Are you okay?"
"My head hurts a bit, but I guess I deserve it. Maybe partying isn't my thing after all."
"I didn't mean it like that. Are you okay?", upprepade han.
Jag tog ett djupt andetag och log halvhjärtat. "Yeah."
"I can tell that something's wrong. What is it? Is there something you're hiding from me?"
"No? I'd never hide anything from you, Ed. You're my best friend?" Jag vände mig mot honom, och han såg oroligt på mig.
"Okay, I know. Sorry. It's just... I'm so worried right now, about everything. Especially about my parents."
"What's up with them?", frågade jag försiktigt.
"They're fighting."
Det blev tyst ett tag.
"Don't worry, Ed. They've been fighting before, haven't they? And look, they're still together?"
"Yeah, I know..."
"Just don't worry, everything will be okey. It's going to be fine. They're fine." Jag ville gärna tro det, men jag visste inte hur Eddie skulle kunna lita på mina ord när inte ens jag gjorde det. Visst, jag oroade mig inte över föräldrar. Mamma och pappa var skillda sedan flera år tillbaka och jag hade inte träffat pappa sen jag var kanske fyra år gammal? All kontakt jag hade med honom var vykort på julafton eller kuvert med pengar på födelsedagar. Men jag var van, så det var inte direkt något som gjorde ont att prata om även fast jag skulle ha tyckt om att ha en pappa som fanns där. En manlig idol liksom. Nu hade jag bara Michael, och den irriterande basketnörden var knappast någon att se upp till.
Jag oroade mig mer över skolan. Hade någon sett mig på festen? Hur skulle alla reagera? Och Zayn, kom han ihåg något? Skulle han börja prata med mig eller fortsätta låtsas som om jag vore luft? Borde jag låtsas som om inget har hänt och bara klämma mig förbi vid skåpen?
Jag ångrade nästan att jag gick på festen, men ändå inte. Jag hade the time of my life fram tills det att jag spydde och min bror kom och förstörde det hela.
Jag skakade bort tankarna som förvärrade min huvudvärk och ställde mig upp med en hand utsträckt mot Eddie. "Come on, let's go buy some soda."

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta, men hoppas det var någorlunda värt det i alla fall! Längtar så tills novellen kommit igång på riktigt, det här kommer bli så fett!!

Chapter 3 - My Night(mare) As Cinderella

Jag hoppade av bussen och traskade bort till Funky Buddha. Alla tjejer som köade där utanför bar svarta pumps, festliga klänningar och var överdrivet sminkade, och jag bad till gud att jag inte skulle stöta på Holly eller Libby. Jag ställde mig i kön som sakta började röra sig framåt och granskade min klädsel. Jag hade för en gångs skull på mig converse istället för dr.martens, och till dem bar jag mina svarta jeans och en vit tunnstickad tröja som hängde löst över min bh med nitar som var mitt senaste yolo-köp som jag aldrig trodde jag skulle få användning för eller någonsin skulle vilja ta på mig.
Jag drog upp min mobil ur jackfickan (ja, även när jag skulle på fest så bestämde jag mig för att ta min fula militärjacka) bara för att ha något att göra. Eddie hade sms:at och sagt åt mig att ha kul och att jag skulle ringa om det var nåt eller om jag ville ha skjuts hem på hans cykel.
När jag kom längst fram i kön var jag nästan rädd att jag inte skulle komma in och att de skulle gå igenom någon typ av inbjudningslista, men en av vakterna bara skuffade in mig på Funky B, och jag log brett för mig själv när den dunkande musiken nådde mina öron. Det var fullt av folk här inne, och risken att jag skulle bli igenkänd var minimal. Kanske skulle jag ha kul ikväll trots allt?
Jag lämnade ifrån mig min jacka vid disken och försvann bort mot baren. Jag var fortfarande minderårig och fick därför inte köpa någon dricka, bortsett från läsk då, men nu när jag för en gångs skull var här inne så skulle jag fan festa ordentligt!
"Hey, you!", sa jag och knackade en något äldre kille på axeln. Han vände sig om och såg undrande på mig.
"Yeah? How can I help you?" Ett brett flin växte sig fram på hans läppar, och jag försökte ta mig samman för att inte börja stamma.
"Uh, could you buy me a drink?"
"Sure. Who doesn't want to buy a beautiful young lady a drink? What kind?"
"Eh..." Jag rotade igenom mitt minne och kom på mig själv med att jag inte kunde speciellt många (förutom det jag smakat hemma. Min brorsa hade sin hemliga gömma i sin garderob, och ännu hade han inte märkt att jag snodde dricka därifrån då & då.) då jag inte var 'fest-typen'. Egentligen hade jag inget emot festande, det var bara det att jag aldrig blivit bjuden och Eddie aldrig velat följa med mig och jag varit för feg för att gå själv. "Surprise me", sa jag till slut, och han log gillande. Sedan vände han sig mot bartendern och beställde något jag aldrig hört talas om innan, och så fort drinken var färdig räckte han över den till mig.
"How much do I owe you?", frågade jag och stoppade ner handen i byxfickan för att ta upp några sedlar.
"Nothing. You get round one for free. What's your name, hun?"
"Uh, Charlie."
"Uhcharlie or Charlie?"
"Charlie", skrattade jag och tog en sipp av min dricka. Den smakade starkt och ganska så jätteäckligt, men jag låtsades inte om det och drack med god aptit.
"You liked that one?", frågade han vänligt.
"Loved it", sa jag och nickade överdrivet, men hoppades starkt på att han inte skulle genomskåda mig.
"Cool!"
Jag pustade ut och tog en sipp till. "And what's your name?" Med tanke på att jag inte kände någon här, förutom min bror (men vart han höll hus visste jag inte, och jag ville nog inte veta heller eftersom han inte visste att jag var här), så var det trevligt att i alla fall få lära känna någon.
"Call me Joe."
"Okay, Joe."
När vi hade småpratat lite till och mitt glas var tömt så beställde Joe en ny drink åt mig, och även denna var gratis för min del.
"I'm going to check out the dance floor. Are you with me?"
"Sure", log jag och tog hans hand. Han drog in mig in i folkvimlet, snurrade runt mig i en liten piruett och började sedan dansa till musiken framför mig. Jag svängde lite halvt osäkert i takt till musiken medan jag drack, men ju mer av vätskan som försvann i glaset, ju mer självsäker och festpepp blev jag. Plötsligt hade jag slappnat av helt och dansade i takt med Joe. När jag tog upp mobilen hade det gått mer än en och en halv timme sedan jag kom, men jag hade knappt märkt av att tiden gick över huvud taget.
När jag tittade upp igen så hade Joe dock försvunnit iväg, och de blinkande lamporna gjorde det svårt för mig att se vart han var.
"Joe?", ropade jag högt, i ett försök att överrösta den höga musiken och basen som fick golvet att skaka. Jag fick dock inget svar, så jag ryckte lätt på axlarna och fortsatte dansa själv istället. På sätt och vis så var jag ju inte ensam eftersom massa människor dansade runt omkring mig. Jag slängde med armarna i luften, precis som alla andra, men helt plötsligt blev jag inknuffad i någons rygg, och när jag såg vem det var så färgades mina kinder röda.
"Man, I think I just saw Sophie", mumlade jag och hällde i mig det sista av min starköl.
"What?", sa Rhys, och det var inte ett typ av 'ursäkta men jag hörde inte vad du sa'-va, utan mer utav ett 'vad fan säger du?'-va.
"Yeah I saw her! She's somewhere over there", sa jag och pekade på havet av människor som hoppade upp och ner på stället.
"Oh, I see exactly where." Rhys himlade med ögonen, och jag slog honom lätt i huvudet.
"Have you seen Louis?"
"I think he's dancing with Harry", sa Connor och slog näven i bordet för att få bartenderns uppmärksamhet. Sedan beställde han in ett gäng shots, och jag tog snabbt emot en.
"I'm gonna go look for them." Jag hävde i mig shoten, grimaserade äcklat och gav mig ut på dansgolvet.
"Have you seen Louis?", frågade jag så fort jag passerade någon jag kände, men alla skakade på huvudet eller ryckte ointresserat på axlarna. Det borde ju ändå inte vara så svårt att se dem? Louis pojkvän, Harry alltså, var skitlång, hade lockigt hår och de grönaste ögonen jag någonsin sett, men han syntes inte till någonstans.
Plötsligt dunkade någon in i min rygg, och jag vände mig om och möttes av ett par blågrå ögon. Det var en tjej i min ålder som snubblat in i mig, och hennes ansikte såg tämligen bekant ut, men jag kunde inte minnas att jag någonsin sett henne förut.
"Uh, sorry", sa hon ursäktande och placerade en blond hårslinga bakom örat medan den röda färgen steg på hennes kinder.
"It's okey", sa jag och ryckte på axlarna. Hon såg ner i marken och harklade sig tyst, och jag granskade henne noga. Om man skulle placera hennes fylla på en skala 1 till 10 så var hon en pricksäker 7:a, och det var nog ungefär där jag också var just nu.
Hon var ganska söt, med blont rufsigt hår, runt ansikte, stora ögon och fylliga läppar. Och hennes klädstil var väl inte dålig den heller. Hon var den enda tjejen här inne som valt att ha på sig byxor istället för klänning, kortkorta kjolar eller höga shorts, så hon stack ut. I alla fall i mina ögon.
Någon knuffade till mig så jag flög in i henne, och när jag lyfte blicken såg jag Sophie komma gåendes. Men något var fel. Jäkligt fel. Hennes hand var sammanlänkad med någon annan killes, och hon skrattade högt åt något han sagt och såg kärleksfullt på honom. Sådär som hon brukade se på mig när vi var ett par. Inte hade hon väl gått vidare så fort?
Hon hade tydligen sett mig också, för nu var hon påväg mot oss. Fan, fan, fan, jag kunde ju inte stå här som någon annan tönt och säga att jag ville ha henne tillbaka? Hon skulle bara skratta åt mig om hon fattade att jag fortfarande levde livet som singel och väntade på att få henne tillbaka. Tänk snabbt, Zayn, tänk tänk tänk...
Jag såg ner på tjejen jag krockat med, och bingo!
"What's your name?", frågade Zayn, och jag bad till gud att min rodnad skulle lägga sig snart.
"Ch-Charlie", sa jag och log lite smått awkward.
"Okey, Charlie. Could you pretend to be my girlfriend for five minutes? I'll buy you any drink you want later, just... Please?"
Jag blev lite ställd av frågan, men nickade sedan snabbt utan att tänka mig för och pressade ur mig ett "Yeah, sure".
"Kiss me", viskade han i mitt öra, och ännu en gång blev jag chockad. Ville Zayn att jag skulle kyssa honom? Herregud, tänk om jag skulle göra fel? Jag hade ju aldrig kysst någon förut? Kunde man ens göra fel? Hur fan gjorde man? Åh, varför hade jag inte läst några dumma romaner för? Då skulle jag fan veta hur man gjorde nu! Eller så hade jag kunnat be att få testa på Eddie? Men nu var det försent för det...
Zayn böjde sig ner, och efter några sekunders tvekande så lät jag våra läppar snudda vid varandra. Han placerade sina händer på mina höfter och pressade våra kroppar mot varandra medan hans tunga smekte mina läppar. Allt jag kunde tänka var "wow, är det såhär det känns att kyssas?" och "shit, han är verkligen bra på det här!" och "hjälp, jag måste andas, men hur fan gör man?"
"Zayn?", sa en tjejig röst, och Zayn avbröt kyssen. Nejnejnej, ville jag protestera, men jag ville inte att han skulle tycka jag var knäpp eller desperat.
"Oh, Sophie?", sa han med en urdåligt spelad förvånan. "I didn't know you would be here tonight?"
"I'm here with Chris", sa tjejen och höll upp sin hand vars fingrar var sammanflätade med en äldre killes.
"Cool. Nice to meet you, man." Zayn log vänligt, men leendet kunde inte riktigt dölja hans plågade blick.
"You too", sa han som tydligen hette Chris, log brett och pussade sedan Sophie på kinden. Jag synade Sophie uppifrån och ner, och efter bara några sekunder så kunde jag lätt konstatera att jag inte gillade henne. Hon bar för mycket smink, var nästan äckligt lättklädd, och hennes blick lyste av hat och leendet typ skrek 'hej titta på mig och var avundsjuk för jag är bättre och snyggare än dig'. Nope, inte min typ. Jag tyckte nästan synd om Zayn för att han varit ihop med henne, för ja, det var ganska obvious att det var hans ex-flickvän.
"And who's this?", sa Sophie och gjorde en gest mot mig.
"Oh, uh, sorry. This is my girlfriend, uh, Charlie", sa Zayn och la armen om mina axlar. Jag tog hans hand i min för att få det se mer äkta ut, och förhoppningsvis skulle jag inte börja svettas om händerna. Handsvett var det sista jag behövde just nu.
"Oh", sa Sophie kort och granskade mig. "Nice bra."
"Thanks", sa jag och såg ner på min nit-BH samtidigt som jag bet mig osäkert i läppen. Jag var inte van vid att få komplimanger, inte för att jag var riktigt säker på om hennes ord var menade som en riktig komplimang, men ändå.
"Me and Chris are going to the bar. See you around, Zayn." Sophie log överdrivet mot oss och kom sedan på att hon glömt mitt namn. "And Charlie."
"Yup. Bye", sa Zayn till henne, och snart släpade hon iväg på Chris.
"Poor guy", muttrade jag, och Zayn såg på mig med rynkad panna.
"It looks like you'll have to play my girlfriend for the rest of the night... Sorry if I ruined your night out."
"No, believe me, you didn't", sa jag, nästan lite för snabbt, och ångrade mig genast. "I mean, it's okey."
"Where are your friends by the way? Did I scare them away?"
Jag har inga, svarade min hjärna, men från mina läppar kom bara en vit lögn. "I don't know, they should be here somewhere..." Jag låtsades se mig om efter dem, men ryckte sedan på axlarna som om jag gett upp.
"Would you like to have a drink?"
"Sure", nickade jag, och så fort vi båda hade varsitt glas i handen så förvann vi ut på dansgolvet igen. Jag ville så gärna kyssa honom igen, men jag vågade inte. Men kanske, kanske om Sophie och Chris kom förbi igen, att Zayn skulle säga åt mig att kyssa honom en gång till.
Jag kom på mig själv med att stirra på hans perfekta läppar, och den dunkande musiken blev bara till ett enda surr i mina öron, och för en stund glömde jag nästan bort hur man andades. Mitt huvud började snurra och lamporna blinkade snabbare och snabbare och fick det att kännas som om allt gick i slowmotion. Jag höll Zayn's hand hårt i min för att inte tappa bort honom i folkhavet, och just när jag trodde att vi var påväg att kyssas så snubblade någon in i mig, och min chans var som förstörd. Istället fortsatte vi bara dansa, men att säga att jag hade tråkigt vore världens största lögn. Det här var den bästa kvällen någonsin! Varför hade jag inte testat på det här tidigare?

Okej, jag hade helt klart ändrat åsikt angående festande nu. Jag stod på knä framför en buske och kräktes inälvorna ur mig, eller det var i alla fall så det kändes. Mitt hår var överallt, huvudet dunkade och världen snurrade, och värst av allt var att jag hade tappat min mobil inne på klubben så jag kunde inte ringa varken mamma eller Eddie.
Folk tittade på mig som om jag var dum i huvudet, och jag stirrade surt tillbaka innan jag böjde mig framåt för att kräkas ännu en gång.
"Hey, are you okey?", frågade någon och hukade sig ner bredvid mig. En varm hand lades på min rygg, och snart försvann håret från mitt ansikte. I ögonvrån såg jag två välbekanta ögon som såg uppriktigt oroliga ut. Zayn. "I found your phone in there, and ah, shit the same. Do you want me to call someone? Do you want a taxi home?"
"I can't go home like this", muttrade jag. "Give me my phone, I'll call Ed."
Zayn räckte fram min mobil, och när jag var säker på att jag inte skulle kräkas igen så knappade jag in Eddie's nummer och pressade örat mot luren. Signalerna gick fram, men ingen svarade.
"Answer idiot", mumlade jag tyst för mig själv, men när telefonsvararen slogs på så suckade jag högt och slängde mobilen på marken. "Fuck this shit! Mom's gonna kill me."
"Hey, since you helped me out... You could stay at my pla--"
"Charlie?" Min brors röst ringde i mina öron, och helt plötsligt var han alldeles intill mig. "Touch my sister and I'll make you regret it right away!", skrek han åt Zayn, och jag skulle just öppna munnen och säga att Zayn bara ville hjälpa då jag kände hur det vände sig i magen igen och hur allt var påväg upp.
"I'm sorry, I wasn't going to--... I just wanted to help her. She's a friend."
"Oh just go home, you drunk fuck!" Michael knuffade Zayn i bröstet, och Zayn nickade förstående.
"I'll see you around, Charlie. Hope you'll get better soon." Zayn log medlidande och hoppade sedan in i någons bil, och snart började Michael skälla på mig.
"What the hell are you doing here, Charlie? Mom's gonna kill me, because she'll think that I brought you here! Did you come here alone? Jeez, Charlie. Are you seriously stupid? What if something would happen to you? Does mom know that you're here tonight? And how much have you been drinking? I thought you were smarter than this, Charlie?"
"I'm sorry, okey?!", skrek jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag mådde dåligt, inte enbart för att jag druckit för mycket och fortfarande var skitfull, men för att jag visste att jag gjort fel och varit oansvarig, för att jag svikit Eddie genom att gå på fest fast att jag vet hur mycket han hatar festtyper och för att kvällen inte slutat som jag ville.
Michael drog in mig i en kram och strök mig över håret. "Schh. Come on, let's go home."

Here you go, my loves!
Vet inte riktigt hur uppdateringen kommer se ut nu den kommande veckan. Min syster & co. kommer ner imorgon kväll, så ska umgås med dem och fira påsk och min födelsedag hela helgen, på måndag är jag upptagen med rep hela dagen och på tisdag åker jag till London och är inte hemma förrän söndag kväll. Kanske hinner tidsinställa något, vi får se. Om inte annat så hörs vi om någon vecka! 
Tack för all fin respons förresten. P&K!

Chapter 2 - Fake Proposal

"Oh bloody hell...", svor jag när jag såg en av mina lärare komma stormandes ut ur skolan.
"What?", frågade Eddie och slog sig ner bredvid mig under trädet. Jag hade håla, för vår lärare var hemma med ett sjukt barn, och Eddie hade en kort rast innan nästa lektion, så vi satt ute på skolgården och bara snackade.
"Professor McCarthy, - you know, sir Richard McMuffin Head. I owed him an essay a week ago. Do you think he has seen me?"
"Erm, yes."
"Yes like maybe yes or hell yes?"
"Like a missile has your exact coordinates and is ripping across the grass to kill you, yes."
"Damn it! Think think...", muttrade jag och såg upp bland trädkronorna.
"Stand up", sa Eddie och reste sig upp.
"Huh?"
"Just do as I say", sa han och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp på fötter. Jag sopade bort gräs och annan smuts från mina byxor, och snart fann jag Eddie balanserandes på ett knä, och i ena handen höll han upp ett liten plastring i fejksilver som han köpt för en 5krona i skolans caféteria, och jag började gapskratta.
"Oh you idiot..."
Professor McCarthy nådde fram till oss, och såg först på Eddie och sedan på mig.
"Miss Charlie Hayes, I'm still waiting for your essay. Where is it?"
"Excuse me, sir, I'm just in the middle of something rather important here", avbröt Eddie, och Mr.McCarthy såg surt på honom när Ed vände sig mot mig igen.
"Charlie Madison Hayes, I know that we're only seventeen, and  that the timing of this proposal might have been forced due to, uhm, pressure. But you are an amazing young woman, and I know that I'll never find a girl I care about as much as I care about you. We're meant to be! And your mother loves me, which is a great sign, and... And my family loves you, you know?"
"You don't need a wife. What you need is help."
Professorn la armarna i kors, men konstigt nog så log han. The Great Eddie Mitchell hade alltså vunnit igen!
"No, I do need you! I love you, Charlie! Marry me. We can have a simple ceremony, anything you want. What do you say? Then you can move into my parents house, and maybe sleep on the couch or on a mattress in my room?"
"Sounds lovely, but no thanks."
"I give you one week, Miss Hayes. One more week, and then I want my essay", sa professorn och såg roat på mig.
"Yes, sir!", sa jag och gjorde honnör, och Eddie började gapflabba.

På lunchen hade Eddie paxat ett bord åt oss i matsalen eftersom han gått på lunch tidigare än mig då vi inte gick i samma klass. Jag ställde ner brickan med mat på min plats och ryckte ur hörlurarna som spelade OneRepublic på högsta volym.
"Hello", log Eddie.
"Hi", sa jag och satte mig ner. "Aren't you tired of being in the same class as Holly and Libby? They're driving me crazy!" Jag tänkte på hur Holly hade knuffat in mig i skåpslängan när jag var påväg till matsalen.
"Are you kidding me? You know how much I hate them, but it's not like I have a choice, huh? If I could transfer to your class, then I sure as hell would, and you know that."
"I know, sorry about that."
"Oh look, isn't it Nerdward and the Outcast? You're such a cute little couple", fnissade Libby, och Holly gav henne en high five.
"Wow, you're so cool", muttrade jag. "I'm overwhelmed."
"Hey, nerds, move your arses. This is our table", sa Connor som nu kommit fram till oss.
"I'm done anyways, so", sa Eddie och började plocka ihop sina saker, men jag drog tag i hans handled och såg ilsket på honom.
"No, we're not done yet. And this is not your table, so go find another one."
"Don't be such a bitch, Outcast!"
"Come on, is this really something to fight over? A fucking table? Let's go find another one, come on", sa Francesca, och Rhys nickade instämmande.
"You're so gonna regret this later", viskade Holly i mitt öra och trippade iväg på sina skyhöga klackar.
"Yup, I hate them", konstaterade jag när de lämnat bordet, och Eddie nickade tyst, med blicken fortfarande fäst på Holly.
"Oh come on, stop checking out her bum!"
"Excuse me?", sa han och skyfflade in mat i munnen med sin gaffel. "Her bum looks pretty nice, actually."
Jag slog mig själv i ansiktet och suckade tungt. "What am I doing here? Why the hell am I your friend?"
"Because I'm the best friend ever." Eddie flinade, och jag himlade med ögonen och sköt ifrån mig min bricka.
"Aren't you going to eat?"
"No."
"Why?"
"I don't like this food", gnällde jag.
"Here, take my sandwich then." Han vred på sin bricka så jag lätt kunde nå hans smörgås utan att behöva sträcka mig över hans mat.
"Thanks, Ed." Just när jag tagit en tugga av mackan så gick Zayn förbi, och jag kände hur mina käkar slappnade av och hur jag började tugga långsammare. Zayn hade på sig en vinröd, V-ringad t-shirt som framhävde hans mag- och arm-muskler. De svarta byxorna kramade om hans smala ben och hängde löst runt hans midja, så att man såg hans Calvin Klein boxers sticka fram under t-shirten. Hans hår var i en typisk, rufsig pojkfrisyr, och han kisade sådär mystiskt medan han letade med blicken efter sitt kompisgäng. Han såg praktiskt taget ut som en riktig fotomodell, - men once again, inte för att jag brydde mig. Dessutom skulle jag aldrig ha en chans på någon som Zayn. Jag kunde nog inte ens få någon här inne, förutom möjligen någon av de extrema pluggisarna i klassen. Dessutom visste nog Zayn inte ens om min existens.
"Oh please, don't tell me you're drooling over Zayn Malik?"
"What? Uh, hum, no?! Who do you think I am?", sa jag äcklat och mötte Eddie's blick.
"...And you're telling me to stop checking people out? Jeez..."

Efter ytterligare tre lektioner var det dags att gå hem eftersom jag inte kände för att stanna kvar och plugga i bibblan då vi satt kvar så länge igår. Eddie blev först lite småsur när jag sa det, men nickade sedan och gav mig en snabb kram innan han tog sina saker och gick hem. Vi bodde åt helt olika håll, så därför gjorde vi aldrig sällskap till och från skolan. Fast ibland följde vi med varandra hem, men idag var en såndär dag då jag bara ville bli lämnad ifred.
Jag pluggade in hörlurarna i mobilen och satte på OneRepublic (som var ett av mina favoritband) igen och började gå hemåt.
När jag kom hem var jag ensam hemma, för mamma jobbade fortfarande, och Michael hängde väl med sina polare eller så var han iväg och lirade basket. Michael pluggade juridik på distans, men hans riktiga intresse var basket. Typ hela hans värld kretsade kring basket, så han gick in med både hjärta och själ för sitt basketlag.
Efter att ha tagit av mig ytterkläderna så gick jag ut i köket och satte på tevatten. Det var min vanliga ritual när jag kom hem från skolan, om inte middagen redan stod på bordet vill säga. 

Jag satte ner tekoppen på nattduksbordet, klättrade upp i sängen och drog åt mig min laptop efter att ha öppnat locket. Som vilken eftermiddag som helst här i London's ytterkant så vräkte regnet ner utanför fönstret. Men jag klagade inte. Jag gillade regn.
Jag tog en sipp av mitt te, men råkade bränna mig på tungan eftersom det fortfarande var alldeles för hett och svor därför införnaliskt. Ytterdörren öppnades, och snart hörde jag mammas stämma fylla lägenheten.
"Charlie?"
Jag ställde ner tekoppen igen och satte mig till rätta.
"Yes mom?"
"What would you like to have for dinner? I'm going to the store!"
"Uh... Noodles?"
Det blev tyst, och jag kunde se framför mig hur mamma himlade med ögonen. Jag hade verkligen noll inspiration vad gällde mat, men nudlar tyckte jag om så det var oftast mitt förslag. 
"Okey, I'll figure something out myself then. Bye!"
"Bye mom!", ropade jag tillbaka. Sedan började jag scrolla nerför min tumblr-dashboard. Jag kom på mig själv med att fnissa då & då åt roliga gifs, rebloggade det mesta som föll mig i smaken och gick sedan in på facebook och wattpad.
Det första jag såg när jag loggat in på facebook var Holly's senaste status om vilka som skulle till Funky Buddha på fredag. Tydligen skulle det vara någon speciell typ av fest där, men det visste jag sedan innan eftersom min brorsa skulle gå. Jag var egentligen inte festtypen, men jag hade faktiskt övervägt att följa med. Det kanske kunde bli kul? Fast Eddie skulle aldrig gå med på att festa, och Michael skulle ju inte vilja hänga med sin jobbiga lillasyster, så jag skulle få festa i min ensamhet som en annan loner. Men nåja, kanske var det värt ett försök? Jag menar, vad kunde gå fel egentligen?

Å BAM där var andra kapitlet ute! Vet att detta bara är början, men jag hoppas ni i alla fall fått en liten uppfattning om hur Charlie och Ed är som personer och hur tighta de är! Och så hoppas jag också självklart att ni gillar storyn! Ber förresten om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men hade bakiskalas med vänner och somnade sedan hos min pojkvän och var inte hemma förrän runt midnatt.
P&K!

Chapter 1 - StuDYING

Läsesalen låg öde den här tisdagseftermiddagen i slutet av september. Mitt enda sällskap i biblioteket var ett gäng mattenördar, samt bibliotekarien, Mrs.Ross. Jag gick och väntade på att Eddie skulle komma och noterade att han var sen. Hans mattelektion hade slutat för sju minuter sedan, och han var ännu inte här.
Jag suckade tungt och övervägde alternativen. Antingen kunde jag stå kvar här och vänta, eller så kunde jag sätta mig och plugga själv, eller gå och se efter vart han höll hus?... Jag bestämde mig för det sistnämnda och rörde mig mot dörren, men helt plötsligt blev jag stoppad av ett lågmält harklande, och Mrs.Ross vinkade åt mig att komma.
"I've got your books, Miss Hayes", log hon och sköt en trave böcker över utlämningsdisken.
"Oh, thanks", sa jag och log uppskattande. Enligt rektorn fick en elev bara begära upp till ett visst antal böcker per dag, men det struntade jag i. Dessutom hade Mrs.Ross skött mina beställningar i nästan en månad, och hon klagade inte.
"You're welcome", sa hon varmt.
Nu när jag hade mina böcker så kunde jag väl lika gärna sätta mig ner och plugga själv, så jag lyfte upp högen med böcker och gick bort till läsesalen igen. Jag slog mig ner vid det nötta ekbordet och la upp böckerna framför mig. Egentligen borde jag plugga historia, men eftersom Eddie inte hade dykt upp än så kunde jag ju passa på att kolla igenom de skönlitterära böckerna jag lånat. Det var mestadels deckare och fantasy eftersom jag inte var speciellt förtjust i chick lit eller romaner som de andra tjejerna i min klass föredrog. Eller tja, i alla fall de som faktiskt gillade att läsa. 
Jag förstod liksom inte grejen med romaner. De var ju likadana allihop? Tjej träffar kille, kille träffar tjej, de blir kära i varandra, någon dramatisk händelse sker och tjoff så är allt bra igen, sen gifter de sig och skaffar femtioelva barn, slut. Är inte det ganska tråkigt att de alltid är så förutsägbara och slutar i princip likadant? Och det här med att tjejen alltid ska gråta inälvorna ur sig när killen dumpat henne, som om hon inte kan stå på egna ben? Om förhållanden alltid ska vara så tragiska, vad ska de då vara bra för?
Jag hade aldrig haft någon pojkvän, om man inte räknade med killen jag gifte mig med på dagis, men inte klagade jag för det? 
Jag ruskade på mig och försökte koncentrera mig på svårigheterna i nuet istället. Historieboken badade i lampskenet och väntade på att bli öppnad, men jag var inte så desperat över att få veta mer om vår världs historia att jag skulle börja plugga innan Eddie kommit.
Eddie brukade vanligtvis inte vara sen, så jag hoppades att han hade en bra ursäkt till varför jag fått vänta så länge.
Tystnaden i biblioteket upphörde när dämpade röster fyllde luften, och jag suckade irriterat för mig själv. Sedan reste jag mig upp och började gå mellan hyllorna som var fulla med böcker i alla genrer och tjocklekar.
"I can't believe that Mr.Powell made us do this", muttrade en fjantig röst som jag trodde mig tillhöra Holly. Holly gick i min parallel klass, och om det fanns någon jag verkligen hatade på den här skolan så var det Holly och hennes gäng. Alla killar trånade efter Holly, Francesca och Libby, och alla andra tjejer såg upp till dem, men jag själv ville bara kräkas på dem. De umgicks också bara med idiotiska killar, såsom Connor och Rhys. Det var också två killar till i gänget, men jag kände dem inte tillräckligt väl för att döma dem. Den ena killen hette Louis, och så vitt jag visste så var han gay (no offense!), och den andra hette Zayn. På skolans snygghetslista så låg nog Zayn i topp 3, - inte för att jag brydde mig eller så. Det var nog alla tjejers största dröm att få gå ut med någon som Zayn, men eftersom alla andra ville ha honom så ville jag bara spy galla över honom.
Missförstå mig inte nu, jag var ingen människohatare i allmänhet. Det var snarare andra som hade något emot mig, vilket fick mig att tycka illa om dem tillbaka. Jag låg så långt ner på populär-listan att det inte var speciellt många som kände till mig. Eller rättare sagt, jag stod nog inte med på den listan alls.
Om man frågade eleverna 'Har ni sett Charlie Hayes?' så skulle det i bästa fall bara vara 1 av 10 som reagerade på namnet. Och de som faktiskt visste vem jag var skulle rynka på näsan och muttra något i stil med 'Varför bryr du dig? Hon är en tönt'.
Charlie Hayes är skolans outcast. Den där tjejen som ingen bryr sig om, som de flesta inte lägger märke till, och de som faktiskt gör det önskar hon kunde låta bli. Om man kollar på närmsta skoltoalett så står hennes namn klottrat på väggarna tillsammans med fula ord och äcklade smileys. Ser ni henne i matsalen så sitter hon oftast ensam, om inte Eddie har lunch samtidigt vill säga. Vill man hålla sig kvar på populäritets-listan så ska man hålla sig borta från The Outcast. Inte prata med henne, inte röra vid henne, inte sitta nära henne eller någonting. Det enda som får lämna ens läppar angående Charlie Hayes är skitsnack.
Men oroa er inte, jag är van vid det där nu.
"I hate history", klagade Holly, och jag återvände till verkligheten. Hennes röst lät riktigt nära, och jag fruktade att hon stod på andra sidan bokhyllan.
"Frances, will you do my homework?", frågade Connor, och jag kunde höra en djup suck från andra sidan.
"Not a chance, idiot."
Om jag var tvungen att välja en i deras gäng som jag faktiskt tyckte om så var det nog Francesca. Hon var den enda, förutom Eddie och våra lärare, som faktiskt vågat möta min blick. Och inte bara möta min blick, - hon brukade le också. Inte ett sånt där "hej jag är bäst"-leende, utan mer utav ett snällt och kanske förstående leende. Det var inte svårt att se varför Francesca var poppis. Hon var både snygg, snäll och smart, och hon var inte alls sådär idiotisk och blåst som de andra två tjejerna. Men jag förstod verkligen inte varför hon var ihop med Rhys. Rhys var dum i huvudet, om jag skulle beskriva honom kortfattat. Ja, dum i huvudet var nog ett passande uttryck.
"I'll be right back. I'm just gonna...", mumlade Zayn, och jag såg honom gå bort till utlämningsdisken för att prata med Mrs.Ross. Zayn's röst stack ut väldigt mycket från de andras. Den var liksom mjuk och dämpad, men samtidigt sträv och raspig på samma gång.
"Has he ordered books again?", frågade Connor. "You're so gay, Zayn!"
Zayn vände sig om och visade sin kompis långfingret.
"Ah come on, let him be", sa Louis och klappade till Connor på axeln.
"Lou, turn down with the gayness." Connor flinade, och Louis drog ut en bok och slog honom med den.
"Oh shut up."

"Sorry I'm late", sa Eddie och klappade mig lätt på axeln innan han slog sig ner mitt emot mig.
"What took you so long?"
"Mr.Tahiki wanted to talk about my math sample." Han log ursäktande mot mig, och jag lyfte ett ögonbryn.
"Oh, okey. Then, how did it go?"
"Great! I got an A!"
"Cool, congratulations." Jag nickade uppmuntrande och såg sedan ner i min historiebok. Det var knappast Eddie's första A. Han var ett riktigt mattesnille, och eftersom hans fritid i princip bestod av plugg så var han typ skitbra i alla andra ämnen också.
"Thanks... You're not mad, are you?" Han försökte få ögonkontakt med mig, så jag mötte hans blick igen.
"No, I'm not mad. Just make it here in time next time, will you?"
"Sure", log han och sträckte fram sin knytnäve, och vi gjorde vårat speciella handslag. Ja, vi var såna töntar så vi höll fortfarande på med speciella handslag, trots att vi båda var sjutton år gamla och gick i high school.
"Do you need any help with that?" Eddie nickade mot min historiebok, och jag snörpte på munnen.
"Hm... Yeah, I think I could use some help over here."
Han reste sig upp och flyttade stolen till min ände av bordet. "Okey, let's see... Yeah, I've already done this essay, so let's do this!"
 
Skolans klocka klämtade sju gånger. Kvällsmörkret sänkte sig snabbare nu än för några månader sedan, men fortfarande dröjde sig skymningsljuset kvar. Det var bara en halvtimme sedan personalen hade tänt lamporna inne i biblioteket, och små gyllene pölar syntes nu här och där i det grå ljuset. Man fick lov att stanna här ända fram till klockan tio om man så ville, men Eddie och jag kände oss klara för idag.
Jag skickade iväg ett snabbt sms till mamma om att jag snart var påväg hem, och sedan reste jag mig upp för att dra på mig min slitna militärmönstrade jacka. Alla, inklusive min familj och Eddie, tyckte att min klädstil var skitkonstig. Jag hade jämt på mig mina svarta Dr.Martens, militärjackan, svarta byxor, min vinröda mössa och en t-shirt med något roligt tryck, men för alla andra tjejer var klädkoden tunna tights, shorts som fick dem att visa halva rumpan och skitsmå toppar så de kunde showa off med sina platta magar. Det fick mig nästan att känna mig lite som en nunna när jag hängde i caféterian eller var i matsalen.
"See you tomorrow", sa jag och stoppade ner mina böcker i ryggsäcken.
"Yeah, bye."

"I'm home!", ropade jag när jag klev innanför dörren.
"In here!", ropade mamma tillbaka, och efter att ha sparkat av mig skorna, hängt upp jackan på kroken och slängt väskan på golvet så gick jag ut i köket. Min storebror satt redan vid köksbordet, och mamma höll på att duka fram inför middagen.
"Hey geek", retades han, och jag räckte ut tungan. Jag var inte direkt känd för att vara mogen, om man säger så.
"Hi idiot", muttrade jag och slog mig ner mitt emot honom.
"Charlie!", sa mamma upprört.
"Hey! He started?" Jag höll oskyldigt upp händerna i luften, och Michael sparkade mig på smalbenet.
"Aoch! Was that really necessary?"
"Kids, calm down", klagade mamma och ställde ner skålen med kycklingsallad framför oss. Min mammas humör var sällan det bästa efter en lång och hård dag på jobbet. Hon jobbade som engelskalärare på en annan skola, och att vara lärare var tydligen mer slitsamt än vad man kanske trodde. Deras jobb var inte endast att slänga ut uppsatser och läxor hipp som happ och sätta press på oss elever. Nej, de fick ta itu med en hel del andra saker också.
Jag & min bror kunde vara en riktig pain in the ass när vi bråkade, och bråka gjorde vi nästan jämt. Vi hade svårt att komma överens, men de stunder vi faktiskt kunde vistas i samma rum var guld värda. Trots att min bror inte visste speciellt mycket om mig så var han ändå som en bästa vän. Han kunde faktiskt komma med ganska kloka idéer, fanns alltid där som läxhjälp (trots att jag var hjärnan av oss två), och brukade alltid försvara mig när vi var små och någon var taskig. Mamma & Michael visste dock inget om att jag var utanför i skolan och inte hade speciellt många vänner. Och med 'inte speciellt många' menar jag en, alltså Eddie. De trodde att jag var som precis vilken tjej som helst, bara det att jag inte brydde mig ett skit om smink, snygga kläder eller heta killar.
"So, how's your boyfriend?", frågade Michael och räckte mig pastasleven.
"Huh?", sa jag frågande då jag inte lyssnat så noga på föregående samtal eftersom jag var helt inne i min egen värld.
"Michael." Mamma såg menande på honom och vände sig sedan mot mig. "What he wanted to say was; how's Edward?"
"Eddie's good?" Jag rynkade pannan och slevade upp kycklingsallad på min tallrik.
"Sorry, I forgot you're a lesbian", skrattade Michael, och mamma daskade till honom på armen. 
"Enough, Michael. You're a grown up man now, so it's time to start acting like one."
"Well, sorry then. It's not my fault that I'm starting to wonder since she never goes out?"
"Boys aren't everything, honey."
"Exactly!", fyllde jag i. "And, there's nothing wrong with being homosexual? But I'm not, okey? But maybe you are, 'cause I haven't seen a girl here since Paulina dumped you!"
"Charlie, for god's sake! That's enough!", ropade mamma, och vi båda tystnade.
"Sorry, mom", mumlade jag och såg ner på min tallrik. Jag kände mig inte alls hungrig längre, så jag bestämde mig för att lämna bordet. "I'm going to my room."

Och första kapitlet är uppe, tjohoo! Ganska händelselöst, men man måste ju börja någonstans liksom. Hoppas ni gillade det och att ni fortfarande är lika peppa på denna novell som jag är!
Puss & Kram!

PROLOG: + These Four Walls +

 
Jag sitter här med ett tomt word-dokument framför mig. Har så mycket att säga, men vet inte vart jag ska börja. Vill skriva ut mina känslor, men inget kommer. Fingrarna rör sig inte ur fläcken. Jag är som förstenad. Tänker på honom hela tiden, men trycker bort tankarna med allt jag har. Och kvar lämnas jag med ingenting.
"Miss Hayes, do you understand the essay?", frågade min magister. Jag nickade sakta, med blicken fäst i golvet framför skolbänken. Även om det kanske inte verkade så, så hade jag faktiskt lyssnat lite. Vi skulle skriva en uppsats. Om kärlek. Det kunde vara en dikt, en novell eller vad som helst, men det skulle på något vis handla om kärlek. Jag hade dock ingen aning om vad jag skulle hitta på. Allt jag hade att säga om kärlek var att kärlek sög. Och jag kunde inte direkt skriva en uppsats på två ord.
Jag biter på en nagel och fortsätter fundera. Men det gör ont att fundera. Jag orkar inte tänka. Orkar inte känna. Orkar inte gråta.
Mamma bankar på dörren, men det är som om jag inte hör. Kanske vill jag inte höra. Jag har hållit mig instängd på mitt rum i tre dagar nu. Jag har struntat i att gå till skolan, har inte fått en skymt av solen eller känt snöslasket under skosulorna på tre hela dagar. 
Jag sätter på musik för att fylla tomrummet och låter den eka i min hjärna. Men det hjälper inte. Jag mår fortfarande fördjävla dåligt. 
Jag skriver "recept på ett krossat hjärta" som rubrik, funderar på om det ska bli en dikt eller en novell. Jag är inte bra på att skriva något av det, men låter i alla fall fingrarna röra sig över tangentbordet. Fast jag får inte fram något vettigt. Allt som står är "Recept på ett krossat hjärta. Allt som behövs är en snygg idiot, en töntig tjej och lite falska ord och komplimanger."
Jag suckar tungt. Det här går inte. Jag kan inte. Jag klarar inte av det.
"Love", muttrar jag för mig själv, och ordet svider när det lämnar mina läppar. Kärlek suger. Hela livet suger, till och med. 
Fan vilken tråkig människa, tänker ni säkert nu. Men jag har inte alltid varit såhär. En gång i tiden var jag en glad och ganska lycklig liten tjej, men den tjejen växte upp och förändrades, och likaså gjorde världen runt omkring. De senaste åren har varit pest och pina, men jag har stått ut, för jag vet att en dag så blir allt bättre. Och en dag blev faktiskt allting bättre. Allt var på topp, men livet är ett skämt och jag ramlade återigen ner på botten. Det är bara det att nu finns det ingen som kan hålla mig flytande längre.
 
Ensam. Jag är så jävla ensam.

Plötsligt får jag en idé, en riktig snilleblixt. Jag suddar ut det jag skrivit i word-dokumentet och börjar knappa på tangenterna igen. Som från ingenstans vet jag plötsligt precis vad jag ska skriva. Precis vad jag ska prata om den dagen vi ska läsa upp våra uppsatser i klassrummet. Jag ska berätta om fyra fantastiska idioter till killar som en gång var mitt allt men som nu fått mig att känna mig ensammast i världen. 
Jag börjar skriva och skriver tills fingrarna blöder och blickar då och då tillbaka på den starkt röda rubriken:

"These Four Walls"

+ Karaktärer +

Charlie Hayes - The Outcast
Untitled | via TumblrUntitled | via Tumblr

Michael Hayes - Storebrorsan
sam evans | via Tumblr

Edward (Ed/Eddie) Mitchell - Bästa vännen
-- | via Tumblr
 
Zayn Malik - The Popular Guy
tumblr_n2kamy1Fxz1tntb38o1_500.gif (500×326)

Niall Horan
* writing * princess I love you and miss you.

Liam Payne
Untitled | via TumblrUntitled | via Tumblr

Louis Tomlinson
UntitledUntitled

Harry Styles
♡ He's just a loner with a sexy attitude ♡ | via Tumblr♡ He's just a loner with a sexy attitude ♡ | via Tumblr

Tidigare inlägg


RSS 2.0