EPILOG: ~ Simple Thing Called Love ~

(Ca. 8 månader senare...)
"Uhm, Harry?!", ropade jag från vardagsrummet. "I think my water broke..."
Harry kom utrusandes från köket.
"Oh god. Okey keep calm, take a deep breath. I'll go and get the bag." Han skyndade in i sovrummet och hämtade den redan färdigpackade väskan. Det värkte i magen något så otroligt, men jag försökte trösta mig själv med att allt skulle gå bra. Okej, andas lugnt och djupt nu Denize...
Harry var tillbaka och hjälpte mig försiktigt ut till bilen. Jag stönade och svor för att det gjorde så ont, men jag visste att det inte skulle bli bättre för att jag klagade. När vi väl satt i bilen och var påväg mot sjukhuset kändes det redan mycket bättre, men varför skulle det behöva göra så ont?
"Everything will be just fine. Soon we'll get to meet or little kid", sa Harry och tog min hand. Vi hade inte en aning om det var en tjej eller kille, för vi ville att det skulle bli en överraskning. Ändå sa något inom mig att vi skulle få en liten pojke. En mini-Harry. Hur gulligt vore inte det?
Jag började tänka på smärtan igen, och jag tog ännu ett djupt andetag.
"It's okey. It's okey. As soon as we're there, everything..."
"Will be just fine. I know", avbröt jag och stönade. 
 

Jag hade fått ett rum, och det var inte alls långt kvar tills bebisen skulle ut. Nu gjorde det ondare än någonsin, och jag kände för att bara skrika. Men istället höll jag tyst och svor för mig själv då & då.
"Try to focus on things that makes you happy", sa Harry som satt på min vänstra sida. Jag satt och kramade om hans hand, och hans lediga hand drog undan mitt hår från ansiktet. "I can't wait to meet our new family member!" Han log.
"I can't fokus. It. Hurts. So. Freaking. Much!" Jag bet ihop och smekte min mage.
"Okey, I think it's time now", sa en sköterska som kom gåendes in i rummet. Hon hjälpte mig med hur jag skulle ligga, och sa sedan åt mig att pusha. Jag tog ett djupt andetag och gjorde som jag blev tillsagd. Sedan ännu en gång. Och en gång till. Och ännu en.
"Okey, one last time", sa sköterskan och log brett. Jag kunde höra ett illvrål från det lilla miraklet jag och Harry skapat. En sista push, och sen kunde jag andas ut. Jag kände mig lät illamående, och hur trött som helst. Jag drog med armen över min svettiga panna och lutade mig sedan tillbaka.
"It's a little girl. What a little beauty", sa sköterskan som pysslade om vårt barn efter att hon hade klippt av navelsträngen. Både Harry och jag hade tårar i ögonen, och log brett mot sköterskan som kom gåendes mot oss med vår dotter. 
"What's her name?"
"Darcy", sa jag bestämt. Harry och jag hade inte diskuterat så många tjejnamn, men jag visste precis vad Harry ville att hans dotter skulle heta om han någonsin fick någon, så så skulle det bli. Jag tyckte också att namnet var väldigt vackert, och det kändes så unikt på något sätt. Harry kollade chockat på mig, men övergick sedan i ett leende och vände sig stolt mot sköterskan. "Yes, Darcy it is."

"You're gorgeous, just like your mother", viskade Harry till Darcy som vilade tryggt i hans armar.
Hon gnydde lite, men tystnade snabbt. Jag flyttade mig lite åt sidan i sängen, och Harry kom och satte sig bredvid mig. Jag tog emot Darcy, och Harry la armen om mig.
"It feels like I'm dreaming when I'm looking at her. She's so beautiful, like it's too good to be true." Jag bet mig i läppen och kände hur mina ögon vattnades. "And I'm having this crazy feeling... I can't describe it or tell how it feels", sa jag förvirrat.
"It's a simple thing called love." Harry log och kysste min panna, sedan vände han sig mot Darcy och tog hennes lilla hand. Jag hade aldrig känt mig så lycklig, och den här stunden skulle jag aldrig glömma...


Då var Simple Thing Called Love officiellt avslutad!
Glöm inte att kommentera och säga vad du tyckte om hela novellen! Vad var bra? Vad var mindre bra? Tyckte ni om att jag skrev "previously on STCL" högst upp i varje inlägg? Tyckte ni det var med för lite musik/bilder/gifs eller annat? För lite beskrivningar? Var det något ni inte förstod för att jag var för otydlig i mitt skrivande? Vilket var ert favoritkapitel?
Skulle bli så glad om ni lämnade en liten recension (eller den får ju vara stor också såklart, haha x))!
 
Vinnarna i karaktärstävlingen kommer troligtvis upp senare ikväll, men infon inför kommande novell och 1:a kapitlet kommer inte upp förrän imorgon.
Kramis // Vendela

Och förresten, TACK SÅ HEMSKT MYCKET FÖR ATT NI STANNAT KVAR OCH LÄST DENNA NOVELL. JAG ÄLSKAR ER! :)
 

Chapter 38 - We Are Family

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize ringde Harry på skype och ljög om att hon skulle på en affärsresa nästa dag, för egentligen skulle hon åka och hälsa på Harry, men hon ville att det skulle bli en överraskning. Och nog skulle ha få en överraskning alltid! Denize har ju inte berättat att hon är gravid! 
Harry verkade väldigt glad när han fick se henne, men kommer han fortfarande vara lika glad när han får höra nyheten? Hur kommer han ta det? Vi får väl se... Här är kapitel 38!

"Heey! What are you doing here? Weren't you supposed to go on a business trip today?", sa jag förvånat och gav Denize världens bamsekram. "I've missed you so freaking much, and I've just been gone for a couple of weeks." 
"I've missed you too! And no, I'm not going on a business trip. That was just a trap so you wouldn't call me while coming here and ruin the surprise." Hon flinade och kysste mig. Fjärillar fladdrade runt i min mage och jag blev alldeles varm inombords. "But... There's also another reason for why I came." Hon såg ner i golvet.
"Harry, you need to get ready!", sa Zayn och drog av sig sin t-shirt och tog på sig en annan.
"Oh, yeah right!" Jag nickade häftigt. "Come here, Denize!" Hon tog min hand och vi sprang in i rummet där vi gjorde oss i ordning. Jag började dra av mig byxorna och kollade sedan upp på henne.
"So, what's the other reason you had?"
"Uhm... We can talk about that later, you need to get ready for going out there again." Hon nickade mot sceningången.
"No, I listen. Now tell me." Jag bytte tröja och snörade på mig mitt andra par converse.
"No, I'll tell you later..."
Jag reste mig upp, gick fram till henne och tog hennes händer.
"You can tell me anything. You know that, right? Now please tell me. We have a few minutes." Jag log varmt.
"Okey, but uhm... Promise me that this wont ruin your performance."
"No ofcourse not. Or wait... Are you breaking up with me?" Jag kollade chockat på henne.
"No, no! I would never do that! I came here to tell you that..." Hon blundade och tog ett djupt andetag. "I'm pregnant." Hon öppnade försiktigt ögonen för att se mitt ansiktsuttryck.
"Are you serious?" Jag var i chock.
"Yes. And I need to know, do you want to keep the baby or not?" Hon bet sig i läppen och kollade oroligt på mig.
Jag kände hur ett leende spred sig på mina läppar. "I'm going to be a daddy..." Jag kunde knappt tro det. "I'm going to be a daddy!" Jag tog ett skutt upp i luften och gav Denize en jättekram. "Because you want to keep the baby, right?" Jag hade händerna på hennes axlar och såg henne rakt i ögonen.
"Ofcourse I do." Hon sken upp och kysste mig.
Dom andra hade hört oss och stod nu och stirrade.
"Oh my god! Congratulations!", sa Liam glatt och kramade om oss.
"Okey, I would love to stay here and talk about babies, but we have to go out there. NOW, GO GO GO GO GO!", skrek Zayn och försökte knuffa oss mot sceningången.
"I love you", sa jag och gav Denize en slängkyss. Hon fångade den och önskade mig lycka till.
Vi kom ut på scenen igen och fansen jublade, skrek och visslade. På scenen var det i ordninggjort inför vårat lilla medley med favoritlåtar, men jag gick fram till våra övriga bandmedlemmar och frågade om dom kunde vänta lite med att börja spela nästa låt. Dom nickade, och jag gick fram på scenkanten.
"You know that I love you all. Right?" Jag gav fansen ett stort leende.
"We love you too!", skrek dom tillbaka.
"Yeah, and we're family, and that's why I want to tell you... And you guys in here are the first ones to hear it!" Jag kollade ut i publikhavet. 
"I'm going to be a daddy!" Jag gjorde ännu ett skutt och hade en obeskrivlig känsla inom mig. Jag kände mig som den lyckligaste killen på jorden.Visst, jag var kanske lite väl ung för att bli pappa redan, men jag skulle inte sluta leva mitt liv för det. Jag skulle lära mitt barn allt jag kunde och bli den bästa pappan någonsin. Alla applåderade, skrek grattis och började gråta av lycka. Det var faktiskt inte reaktionen jag hade väntat mig först. För några sekunder hade jag varit orolig över att Denize skulle få massa hat och dumma kommentarer för att hon bar mitt barn. Men nej då, min stora familj var betydligt snällare och respektfullare än så!
"Congratulations mate. I can't wait to meet that little fetus." Louis gav mig en varm kram och log brett.
"Now let's sing a song. What do you say about... Payphone with Maroon 5?" 
Vi började sjunga, och fansen sjöng glatt med.
 
"I'm at a payphone trying to call home
All of my change I spent on you
Where have the times gone
Baby it's all wrong, where are the plans we made for two?"

Det kanske blev lite kort, men nästa kapitel kommer bli en epilog för den här berättelsen, så jag måste avsluta här. Öhöh.
Glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela
 

Chapter 37 - "Business Trip"

Previously on Simple Thing Called Love:
Danielle, Emma & Denize hade en liten tjejkväll hemma hos Dani, och käkade kinamat, såg på filmer, åt glass & godis och bara pratade. Några veckor senare så hängde Denize med sin väninna, Cat, och berättade då att hon gått och blivit gravid. Men hur ska hon berätta för Harry? Hur kommer han ta det? ... Vi får se! Här är kapitel 37.

"Hello Denize! Harry's eating right now, but I'll give him the computer", sa Liam och log mot mig.
"Harry, you need to check your computer more often. Look who's calling?" Han pekade in i webbcamen
Harry vred på huvudet, och när han såg mig på sin datorskärm så sken han upp.
"Hi gorgeous!"
"Hi", sa jag och log brett tillbaka. "How are you?"
"I'm fine, thanks babe. And you?"
"I'm good."
"Great", sa Harry och tog en tugga av sin smörgås. "So whats up?"
"I'm just packing and talking to you."
"Packing? Where are you going?", frågade han förvånat.
"I'm going on a business trip tomorrow, apparently." Det var egentligen inte ett dugg sant. Jag skulle ta flyget till Harry imorgon, men jag ville att det skulle bli en överraskning. Jag hade pratat med Louis, och han skulle hämta upp mig på flygplatsen imorgon eftermiddag innan kvällens konsert.
Vi fortsatte prata i ungefär en timme, men sedan var han tvungen att lägga på för att göra sig i ordning inför ännu en konsert.

(Nästa dag...)
 
 
Cat skjutsade mig till Heathrow och gav mig sedan en stor kram och ett lycka till innan hon åkte hemåt igen. Jag tog min lilla rullväska och gick till bagageinlämningen. Sedan fortsatte jag mot kontrollerna. När jag hade kommit igenom forsatte jag till taxfree'n och tog en latte på ett fik innan det var dags att gå till gaten.
Jag satte mig ner mellan en gammal farbror och en ung kvinna med en liten 1-åring. Ungen tittade på mig med stora ögon, och jag log mot honom. Han började sträcka sig efter en hårslinga, men kvinnan stoppade hans hand.
"No no, Cameron."
"It's okey. I like kids", sa jag och log snällt mot kvinnan. Hon gav mig ett kort leende och sträckte fram handen.
"Theresa." 
"Denize." Jag vände mig mot den lilla pojken. "Hi Cameron." Jag sträckte fram två fingrar, och han greppade dom hårt och förde dom mot munnen men stannade sedan upp och bara lekte med dom.
"So cute!"
Dom ropade ut i högtalarna att det var dags för oss att stiga på planet, och jag hälsade kvinnan med pojken en trevlig resa innan jag gick fram till passluckan.
"Here you go, Miss Huxley", sa den långa mannen i luckan och lämnade tillbaka mitt pass efter att ha stämplat min flygbiljett.
"Thank you, sir." Jag log och började gå genom den lilla tunneln som ledde till planet. På planet hamnade jag bredvid en gammal farbror som slumrade till nästan direkt när vi hade satt oss. Jag drog upp mina hörlurar ur min handväska och pluggade in dom i mobilen. Klockan var runt 10, men jag var fortfarande trött så jag lutade mig tillbaka och blundade. 
 
"Hi!", sa Louis och gav mig en enarmad kram när jag hade hoppat in i framsätet.
"Hi Lou", sa jag och kramade tillbaka. "He doesn't know that I'm coming, huh?"
"No, he doesn't." Louis log och backade ut bilen. Jag hade inte berättat för Louis om gravid-delen. Jag hade bara sagt att jag ville överraska honom och hälsa på i några dagar. På vägen till arenan där konserten skulle hållas funderade jag på hur jag skulle berätta för Harry, och när...
Introt till What Makes You Beautiful började spela, och jag & killarna hoppade runt och peppade varandra backstage. Man kunde höra fansen skrika, vissla, jubla & applådera på långa vägar! Musiken tystnade, och i högtalarna ropade en mörk mansröst i högtalarna: "Are you ready? Because here is One Direction!"
Vi sprang ut på scenen, skuttade runt och sjöng Na Na Na och Stand Up.
Jag kollade ut över publikhavet och tyckte plötsligt att jag fick syn på ett par ögon jag kände igen. Dom såg precis ut som... Vänta, var det inte?... Jag fortsatte förvirrat att sjunga och började gå mot scenkanten. Dom bekanta ögonen kom gåendes mot mig också. Jag nöp mig i benet men upptäckte snart att jag inte alls drömde. Hon var här! Denize var här!
Stand Up tog slut och vi började på I Wish. Jag bröt inte ögonkontakten med Denize, och log mot henne medans jag började sjunga min del och sedan kom in på refrängen. 
När delen kom då vi lät fansen sjunga med skyndade jag mig längst ut till kanten och petade på en av vakterna och viskade till honom att bära ut Denize backstage. Han gjorde som jag sa, gick fram till Denize och viskade i hennes öra. Hon nickade glatt och lät sig bäras upp. Så fort I Wish var slut så skulle vi få en snabb paus för att byta om, dricka och så vidare, och då skulle jag kanske få chansen att hälsa på Denize!

Får avbryta här, hehe. Det kommer nog inget nytt kapitel förrän imorgon kväll. Hade en lång skoldag idag, och har lite grejer som behövs göras. 
Men enjoy! Och glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela

Chapter 36 - Secrets

Previously on Simple Thing Called Love:
Harry & Denize tog farväl på flygplatsen, och sedan åkte Denize hem till lägenheten igen. Där hittade hon en jättenalle som Harry hade köpt åt henne, som nu blev hennes nya rumskamrat, haha. Efter många om och men åkte Denize hem till Danielle för att ha en liten tjejkväll tillsammans med henne och Emma. Dom käkade kinamat, såg på romantiska filmer och twittrade sina pojkvänner. Men hur ska det gå med att vara utan dom i ett halvår? We'll see...

Danielle, Emma & jag hade käkat upp kinamaten, hunnit se klart 2 filmer till, och även käkat glass. Nu låg vi nerbäddade under våra täcken med godisskålar i knäna och lugn musik i bakgrunden på låg volym.
Låten Moments med One Direction började spelas, och vi alla började gunga i takt till den.
"I love this song", sa Danielle och stoppade in en godisbit i munnen. Emma instämde, och sa sedan: "When I were younger, I was bullied in school. My friends ignored me, because it was uncool to be smart, and I was smart so... Yeah." Hon flyttade ner blicken och började pilla med sitt täcke. "But then I started to watch x-factor, and I saw Louis and the boys... They made me so happy. They kind of saved my life." Hon lyfte blicken igen och log. "And this song means so much to me."
"Oh", sa Danielle och gav Emma en sorgsen blick.
"It's okey. I couldn't be happier today, thanks to Louis and the boys." Hon stoppade in en godis i munnen. Jag själv gjorde detsamma och ställde sedan ifrån mig godisskålen.
"Let's sleep." 
Danielle och Emma nickade, och jag gav ifrån mig en gäspning.
"Goodnight girls", sa Danielle.
"Goodnight", sa Emma och jag i kör.
Jag vände mig om och la mig på mage, sedan drog jag upp täcket till axlarna och la huvudet på kudden. Precis bredvid min kudde satt min jättenalle. Jag pillade med den lurviga pälsen bara för att sysselsätta mina fingrar som vanligtvis brukade vandra på Harrys mage eller ryggtavla. Jag började plötsligt tänka på våran sista natt tillsammans innan han åkte. Maten han lagade, filmen vi såg, badet han hade fixat, på våra meningslösa diskussioner och allt. Hans hesa sleepy-voice, hans glittrande ögon och fina lockar. Jag började gråta tyst för mig själv och gömde ansiktet i nallen. Sedan tog jag ett djupt andetag och andades in doften av Harry. Undrar vad han gjorde just nu? Kanske låg han och tänkte på mig också? Mest av allt hoppades jag på att han inte gjorde det sistnämnda. Jag ville inte att han skulle vara ledsen. Jag ville att han skulle få vara glad och njuta av att stå på scenen, hänga med sina bästa vänner och bara leva livet. Om jag visste att han kunde, så skulle kanske jag också kunna?

(A few weeks later...)

Jag slog mig ner bredvid Cat på den soliga ängen. Jag gick klädd i vit skjorta och vita shorts och kände mig extremt somrig. Det var också skönt att få vara ensam med Cat för en gångs skull. Vi brukade oftast bara hänga på jobbet eller sitta på ett café annars, och då blev vi alltid förföljda av fans eller paparazzis. Men här i skogen var det bara hon och jag. Vi hade haft mycket tid till att komma varandra närmare dom senaste veckorna, vilket var riktigt kul. 
"Cat?... I need to tell you something", sa jag och tog av mig mina solbrillor.
"Okey, go on", sa Cat och gav mig en allvarlig blick. Jag kisade mot solen och kollade sedan ner i mitt knä.
"Uhm... I don't know how to say this, so I'm just going to tell you straight away." Jag tog ett djupt andetag. "I'm pregnant."
"Is it Harry's or...?", frågade hon oroat.
"Yes, ofcourse. But I'm worried. I don't know what to do?"
"What do you mean with what to do?"
"Like... What if Harry doesn't want a baby. Maybe he's not ready, or don't want anyone at all..."
"Why don't you ask him?"
"But how should I ask him? I can't just say; Hey honey, I'm prego. Do you want to keep the baby or not?" Jag vilade huvudet mellan knäna.
"If I were you, I would take a plaine and go visit him, and then just tell him."
"Yeah, maybe I should..."
"But you need to do it as soon as possible."
Jag nickade förstående. "Thanks for the help, Cat."
"Anything for you, Denize. I see you like my sister." Hon lät mig krypa upp i hennes famn och kramade om mig.

Here's the next chapter guurlies! c;
Glöm inte att kommentera vad du tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 35 - Being Without You Is Awful

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry gjorde sig i ordning och åkte till flygplatsen för att ta farväl då Harry och killarna skulle på turné och vara borta i ett halvår. Danielle hade frågat om Emma & Denize ville komma över och ha en liten tjejkväll senare samma dag, och båda var på. Dock trodde inte Denize att det skulle bli så kul för Danielle och Emma när hon bara satt där i ett hörn och var ledsen... Harry gick snörvlande ombord på planet, och Denize började gå mot bilen igen... Hur ska det gå för dom att vara ifrån varandra en sån lång tid? Vi får väl se. Här är kapitel 35!

 

Jag satte mig i bilen och la min väska på sätet bredvid för att rota runt efter mina solbrillor. Det småregnade ute, men jag ville ha mina solbrillor på ifall att det skulle komma några paparazzis på vägen. Jag ville ju inte se mina rödsprängda ögon i alla tidningar nästa dag. Parkeringen var full med bilar som försökte hitta platser, så medans jag väntade på att det skulle bli ledigt för att backa ut så försökte jag torka bort alla tårar och dra på mig brillorna. Jag granskade mig i backspegeln, men jag såg fortfarande hemsk ut. Bilen bakom mig flyttade sig och jag kunde backa. Så fort jag hade kommit ut på stora vägen igen så överväldigades jag av alla känslor. Jag såg perfekta kärlekspar gå och hålla handen utanför caféer, och jag hade bara lust att skrika åt dom att sluta vara så himla perfekta. Varför skulle jag behöva bli ifråntagen just det? Mitt eget lilla perfekt. Jag upptäckte att det var rött ljus och bromsade in jättesnabbt. En man som gick över vägen skrek åt mig att se mig för.
Jag vevade ner rutan och ropade hest: "I'm sorry!". Sedan när ljuset hade blivit grönt igen så gasade jag på och körde hemåt.

Så fort jag var innanför dörren låste jag om mig och slängde av mig alla smycken och kläder, och satte istället på mig ett par jeansshorts, ett linne och en mysig, grå tjocktröja. Jag vände mig om och såg en jättenalle sittandes på sängen. I nallens knä låg en lapp, och jag rynkade pannan och tog upp lappen.
"So you can cuddle with me, even when I'm on tour. xx Harry"
Jag försökte torka mina tårar än en gång, hoppade upp på sängen och kramade om nallen. 
Den luktade nästan precis som Harry! Jag tog upp mobilen och gick in på twitter.
"@Deezys: @Harry_Styles Thanks so so much for the teddybear! Love you xx", skrev jag och svarade sedan på några tweets från Directioners. Jag förväntade mig inget svar från Harry då jag visste att han nu satt på planet och att internet inte funkar där uppe i det blå.
Jag tog fram en sportbag och packade ner lite kläder, min laptop och annat smått och gott som jag kunde tänkas behöva under tjejkvällen. Sedan gjorde jag ett spontant beslut och satte ut teddyn i hallen också. 
 
Klockan var nu ca. halv 7, och jag hade spenderat i stort sätt hela dagen framför teven. Danielle hade sms:at mig och sagt att jag kunde komma vid 7, så jag fixade håret, bytte till mjukisbyxor och lastade in alla saker i bilen.
På vägen hem till Danielle & Liam blev jag bara mer ledsen, då jag förställde mig att Harry dök upp från ingenstans hela tiden. Till exempel att han gömt sig i baksätet och bara hade skämtat om att han skulle på turné, att han kom och gick på gatan, att han skulle vara hemma hos Danielle och bara ville överraska mig. Jag vet inte, men jag saknade honom så mycket så det var inte klokt. Skulle jag ens överleva det här?
"Hey guurl", sa Danielle hest och kramade om mig när jag kom in i hallen. Jag såg på henne att hon också hade spenderat större delen av dagen gråtandes.
"Hey." Jag försökte mig på att le, men det gick väl inget vidare.
"Emma is coming soon. She said she'd fix some chinese food."
Jag nickade och bar in mina saker i vardagsrummet. Danielle hade bäddat upp med massa täcken, filtar och kuddar framför teven, och där skulle vi antagligen sova inatt. Det såg rätt mysigt ut faktiskt.
"Who's that?", flinade Danielle och pekade på min jättenalle.
"Oh, I got him from Harry. I saw it when I came home from the airport. He sat on my bed, with a little note." Jag flinade och skakade på huvudet.
"Aww, how cute", sa Danielle och log varmt.
Det plingade på dörren och Danielle sprang ut i hallen för att öppna.
"Did someone order some chinese food?", sa Emma glatt och kom in med famnen full av kartonger och påsar.
"Yummy", sa Danielle och smidde sina händer. Vi dukade upp på golvet, satte på någon kärleksfilm och började äta. Min mobil plingade till, och jag tog upp den från golvet. Harry hade tweetat mig.
"@Harry_Styles: No probs. Being without you is so awful @Deezys I miss my kitten :("

Okej, får stoppa här tyvärr. Kanske lite tråkigt kapitel, men hoppas det duger. Det kommer säkert upp ett till kapitel senare idag! ^^
Glöm inte kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela 

Chapter 34 - You're My Home

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize hade haft en lång dag på jobbet, och när hon kom hem överraskades hon av Harry som hade gjort i ordning världens myskväll. Han hade fixat middag, tänt ljus, gjort i ordning ett bad, fixat fram en film, och så vidare. Dock slutade deras sista kväll på ett helt annat sätt än väntat. *fniss*
Men hur ska det nu gå när dom ska ta farväl av varandra och inte ses igen på ett halvår? Ja, vi får väl se... Här är kapitel 34!

"Denize?"
Jag gnuggade mig i ögonen och gäspade.
"Denize?" Harry strök mig över håret. "Denize, you have to wake up. We need to get ready. You can sleep when you're coming home. Or do you want to stay here?"
Jag skakade snabbt på huvudet och tittade på Harry. Allt var suddigt för några sekunder, men sedan återfick jag synen. "No, I'm coming with you."
"Okey, babe." Han sträckte på sig och klev sedan ur sängen. Jag låg kvar och drog mig i några minuter till, men hoppade sedan in i duschen, åt frukost och klädde på mig.
"Wow, you don't have to be so dressed up when we're going to say goodbye. Then it'll just be harder to leave you", flinade Harry och kysste mig. Sedan tog han sina väskor, och jag låste dörren bakom oss. Medans Harry lastade in allt i bagaget stod jag och väntade på att han skulle låsa upp på min sida. Jag började tänka på vilket långt och urtrist halvår det här skulle bli. Usch.
 
 
Vi satt i bilen med radion på, och jag kollade ut genom fönstret. Jag följde alla höghus med blicken, granskade alla möjliga sorters människor som gick på gatorna, tittade på barnen som lekandes sprang ifrån sina föräldrar i parken... Inget skulle känna sig likt när Harry var borta. Våran lägenhet skulle inte kännas som hemma. Hemma  för mig är vart i världen än Harry är. Han är mitt hem. Nu var jag påväg till Heathrow Airport än en gång för att säga hejdå. Hejdå var nog ett av dom värsta orden som fanns, speciellt när man behövde säga det till dom man älskar mest i hela världen.
 
"Heey guurl, heey", sa Liam och gav mig en enarmad kram.
"Hey! Where's Danielle?"
"Oh, uhm. She didn't want to come. We're always getting so emotional when we say goodbye, so we did it at home."
"Oh, okey." Jag nickade förstående. Sedan kollade jag runt lite och såg Louis & Emma stå en bit bort.
"Hey, Denize!", ropade hon och vinkade till mig att komma. Jag skyndade fram till henne och hälsade på både henne och Louis.
"Danielle wonders if we want to come over tonight and have a girl-night. Like talking, watching movies and stuff. Maybe a group crying session with ice cream? Haha."
"Yeah, sure. I'll be there." Jag log blekt. Jag ville hemskt gärna hänga på, men skulle jag verkligen vara något roligt sällskap? Jag skulle bara sitta där i ett hörn och vara deprimerad...
"Oh, we need to go now", sa Louis och kollade besviket på sin klocka.
"No,not already", klagade Emma.
"I'm sorry, but I have to. I love you, and I'll call you as soon as I'm off the plaine." Han gav henne en snabb kyss och en kram.
"Okey, but Lou?"
"Yeah, sweetie?"
"Take care of yourself. I don't want to lose you. You're my first love." Hon gav honom en kyss till, och jag kände att jag inte ville störa och letade reda på Harry. Jag fann honom snabbt. Han stod vid en automat med drickor och plockade åt sig någon sorts mineralvatten.
"So I guess this is it?" Harry vände sig mot mig och jag såg att hans ögon var röda och att han när som helst skulle börja gråta... Han var inte ensam. Jag slängde mig in i hans famn och andades in doften av hans tröja.
"I'll call you on skype eveyday, and we can dm on twitter, and...", mumlade Harry och snörvlade.
"I love you so so much." Jag snörvlade jag också. "Go rocking those stages. Make me proud", log jag.
"I will." Han tog mitt ansikte i sina händer och gav mig en lång kyss.
"I'm sorry, but we have to go now", sa Zayn och klappade Harry på ryggen. Vi nickade, och jag backade undan. "I'll miss you", viskade jag och försökte mig på ett leende igen.
"See you soon", svarade Harry och vände sig snörvlande om och följde med dom andra. Jag började gå mot bilen och kände hur tårarna forsade ner för kinderna. Det här skulle bli ett hemskt halvår.
Vi gick ombord på planet, och jag slog mig ner på min plats. Jag drog upp mina hörlurar ur fickan och pluggade in dom i mobilen. Sedan suckade jag och lutade mig mot fönstret. Niall kom och satte sig på sätet bredvid mitt.
"Don't be sad. You'll see her again. This 6 months will go fast. And you can talk to her on skype like everyday?"
Jag sänkte volymen på mobilen så jag kunde höra honom ordentligt.
"I know, but... It's just so hard. It's the first time I'm without her. And for so long... I don't know how to handle it?" Jag gnuggade mina kliande ögon. Undrar vad Denize gör just nu?

Here ya goo!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. 
Kram // Vendela
 

Chapter 33 - A Night To Remember

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry hade varit nere på stan och shoppat, och när dom kom hem lyssnade dom på 90's kids-music och dansade runt i vardagsrummet. Senare samma dag kom Tina & Zayn på besök, och medans Denize visade Tina sina nya inköp så pratade Harry & Zayn om turnén. Harry hade fortfarande inte berättat något för Denize, men hon råkade höra dom då Zayn pratade liiite för högt. Hon blev klart upprörd då hon inte hade fått veta något innan, och killarna skulle åka om knappt två veckor. Harry & grabbarna skulle ju vara borta i ett 6 månader. Denize skulle få vara ensam i ett halvår!

Jag var påväg hem efter en lång dag på jobbet. Vi hade haft många kunder, och paparazzis hade samlats utanför och ville ha reda på vad jag tycker om att Harry och killarna ska på turné och vara borta i ett halvår. Jag hade försökt ignorera dom så gott jag kunde, då jag visste att vad jag än sa så skulle det förvrängas till något som lät fel.
När jag nästan var hemma hade solen gått ner, så det var rätt mörkt ute. Jag låste upp dörren och upptäckte att det var mörkt även inomhus. 
"Welcome home, gorgeous", sa Harry och mötte mig i dörren med en kyss. Jag besvarade den och sa sedan: "Thank you". När jag såg mig om i lägenheten upptäckte jag att Harry hade tänt massa levande ljus som lyste upp, sprett ut blomblad och dukat jättefint på bordet. Jag sniffade och kände lukten av nylagat mat, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.
"Have a seat", sa Harry och drog ut en stol åt mig.
"What a gentleman. Have you done all this?"
"Yeah. This is our last night, and I want it to be a night to remember." Han log snett och försvann ut i köket. En stund senare kom han tillbaka med en form med köttfärspaj. Den såg riktigt smarrig ut! Han serverade mig och la sedan upp åt sig själv. Jag tog en tugga, och pajen var godare än väntat!
"It's delicious", sa jag och nickade medans jag tog en tugga till. 
"I'm glad you like it!" 
Vi åt upp, och sedan hjäptes vi åt att duka undan och diska.
"Come here, I need to show you something", sa han sedan och tog min hand. Han drog mig in i badrummet, och där såg jag att han hade fyllt badkaret med vatten och fixat ett bubbelbad. På ena kanten av badkaret stod det massa ljus som luktade jättegott, och när Harry släckte i taket och satte på den lilla stereon så blev det hur mysigt som helst.
"Enjoy your bath, and don't rush. I'll go and fix with the movie we are going to see later."
"Thank you", sa jag och log brett. Så fort han hade lämnat badrummet klädde jag av mig och sjönk ner i badkaret. Vattnet var alldeles lagom varmt, och jag lutade mig tillbaka och blundade. Jag skulle kunna sova här, så skönt var det.

När jag hade badat klart svepte jag om mig en handduk och gick in i sovrummet. Jag rotade runt i garderoben och bestämde mig till slut för ett par mjuka, jeansblå shorts och en vit, stor t-shirt med svart mönster.
Harry hade satt The Notebook, som var både en av hans & mina favoriter.
"I'm going to miss you", sa jag och andades in doften av hennes hår. Hon halvlåg lutad mot mitt bröst, och jag hade ena armen runt hennes axlar. Denize tittade upp på mig och såg mig i ögonen.
"I'll miss you too. I miss you already, and you're not even gone yet." Hon snörpte på munnen i någon form av en ledsen min. 
Plötsligt koncentrerade sig ingen av oss på filmen. Vi såg bara in i varandras ögon. Jag lutade mig framåt så jag bara var några centimeter ifrån hennes ansikte, och kysste henne. Men denna gång blev det ingen kort kyss. Jag hungrade efter mer, och hon verkade inte backa. Det var en som om en eld flammade upp inom mig, och jag började andas snabbare och snabbare och kunde inte slita mig från hennes läppar. Hon drog av mig min t-shirt och la sina händer runt mina axlar medans jag lyfte upp henne och bar in henne till sovrummet. Vi nästan slet av våra kläder och omfamnade sedan varandra. Det här var den bästa kvällen någonsin och jag ville inte att den skulle ta slut. Den här kvällen var vi, jag & Denize, som en person. En enhet. Vi liksom hörde ihop, som två pusselbitar. Och vi passade perfekt.
Harry rullade av mig och vi båda låg bara stilla och andades anfått i några minuter. Sedan vände jag på mig och makade mig tätt intill Harry. Han var lite svettig, men ändå kunde jag inte förmå mig att flytta.
"Come here", sa Harry och klappade på sin mage. Jag la mig ovanpå honom och vilade huvudet mot hans bröst. Jag kände hur hans bröstkorg flyttades upp och ner i en lugn takt, och började sedan andas i samma takt som honom. Han lät sina fingrar vandra längs med min rygg samtidigt som jag vilade mina händer vid hans nyckelben. Han hade verkligen lyckats! Den här var en kväll jag aldrig skulle glömma.

Here you go, loves! 
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 32 - I'll Be Missing You

Previously on Simple Thing Called Love:
Emma's överraskningsfest hade blivit en succé! Hon hade verkligen gått på att alla glömt bort hennes földesedag, och blev väldigt överraskad när hon fick se att alla var samlade i hennes föräldrars hus. Men för några dagar sedan så undrade ju Niall om Harry berättat för Denize om turnén, men det hade han ju dock inte... Hur och när ska han göra det? Hur ska det gå? Det är ju inte långt kvar tills dom åker nu...

Harry och jag hade gått på stan, och nu var vi precis hemkomna.
"It's so good to be home", sa Harry och slängde av sig skorna.
"Yeah", sa jag och gjorde detsamma. Sedan svepte jag in i vardagsrummet och satte på stereon men ställde in den på radio.
"And now, we're going to play some old songs. Hold on, 90's kids! This is for you."
 

Jag satte händerna för munnen. Den här låten att jag inte hört sen jag var liten! Jag nickade i takt till låten och började sjunga med. Harry lyfte på ögonbrynen och gick fram till mig.
"May I?" Han sträckte fram sin hand.
Jag nickade och lät honom greppa min hand, och sedan la jag min andra på hans axel. Vi började sakta röra oss från sida till sida.
"You're a good dancer", sa Harry och log brett.
"I used to dance to this song with my dad. But then I was standing on his feets", skrattade jag. Harry stämde in i skrattet och släppte sedan min hand och la båda sina runt min midja. Den här låten bar med sig så många minnen! Jag blundade och såg hur pappa och jag dansade runt hemma i vardagsrummet. Sedan öppnade jag långsamt ögonen igen och log mot Harry.
"I love you", sa han.
"I love you too." Jag kysste honom lätt. Sedan fortsatte jag sjunga med i låten igen, och Harry kunde tydligen också låten, så han sjöng med han också.

"Looking back on where we first met
I cannot escape and I cannot forget
Baby, you're the one
You still turn me on
You can make me whole again..."
Denize och jag hade dansat runt i vardagsrummet till gamla låtar hela eftermiddagen, och nu var Zayn och Tina hemma hos oss.
"Come here, I need to show you the things I bought today", sa Denize och drog in Tina i vårat sovrum.
"So, how did she take it?", frågade Zayn och kollade på mig.
"Take what?"
"You know, about the to..."
"Yeah, right", avbröt jag honom. "Uhm, I haven't to..."
"You haven't told her yet?", sa Zayn högt.
"Ssschh."
"Told me what?"sa Denize som stod i dörren in till sovrummet. Hennes ögon var blanka och hon verkade upprörd, vilket jag ändå kunde förstå...
"Erm, we are going on a tour in two weeks..." Jag såg ner i golvet.
"In two weeks? When were you going to tell me that? The day before you leave?", sa hon argt och torkade bort en tår från ena kinden.
"No, I were going to tell you! I just..."
"Just what, Harry?" Hon gick in i sovrummet och smällde i dörren.
"What's going on?", hörde jag Tina fråga oroligt.
"I'm sorry", sa Zayn tyst.
"It's okey. I should have told her before. I'll be right back." Jag gick mot sovrummet och öppnade försiktigt dörren. Denize satt tyst på sängen och försökte torka bort sina tårar, och Tina satt bredvid och masserade hennes rygg. Jag gick fram till Denize och satte mig på huk på golvet.
"Denize, I promise. I were going to tell you. It's just... You were so happy, and there's always so much drama in our way. I just wanted you to feel free and happy for once. Not just over a day. I thought you couldn't take it right now. But I really were going to tell you. Please don't cry, baby." Jag tog hennes fria hand i båda mina och försökte få ögonkontakt med henne.
"I love you, you know. And I wish I could take you with me, but I can't. Life is not that fair..."
"For how long will you be gone?", frågade Denize sorgset och tittade upp.
"...6 months." Jag svalde ljudligt. 
"6 months?", viskade hon.
"Yeah, I know, it sucks. But you can come and visit me, baby. Just please don't cry." Jag kände hur tårar började rinna ner för mina egna kinder. 
"I'm going to miss you so much." Hon slängde sig runt mina armar, och jag kramade om henne hårt.
"I will miss you too", snörvlade jag.

Here you go! 
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. :)
Kram // Vendela

Chapter 31 - "Surprise!"

Previously on Simple Thing Called Love:
I förra kapitlet var Denize & Harry hemma hos Niall. Denize visade sin dolda talang som var att spela gitarr och sjunga, och Harry & Niall blev helt klart överrumplade. Denize fick också reda på att kommande fredag skulle det vara en överraskningsfest för Emma som skulle fylla 21. Dags att dra ner på stan kanske? När Denize sedan hade somnat på soffan så frågade Niall om Harry berättat att dom ska på turné om tre veckor, men han hade ju förstås inte gjort det... När och hur ska Harry berätta för henne? Här är kapitel 31!

Jag satt i vardagsrummet och slog in presenterna Emma skulle få av mig & Harry medans Harry stod i duschen. Så fort han var klar och påklädd så skulle vi åka hem till Cordelia & Owen, - Emmas föräldrar, och börja fixa i ordning inför kvällens grillfest!
"BABY BABY BABY OOOH
LIKE BABY BABY BABY NOOO
LIKE BABY BABY BABY OOOH 
I THOUGHT.."
"Harry, shut up and stop screaming. You'll wake our neighbours!"
"I KNOW YOU LOVE ME!", skrek Harry tillbaka.
Jag flinade och skakade på huvudet. 
Jag vände och vred mig i sängen och insåg snart att jag inte skulle kunna somna om. Jag gnuggade mig i ögonen och kollade på klockan som satt ovanför sovrumsdörren. 13:01. Oj, hade jag sovit så länge? Jag satte mig upp i sängen och vilade huvudet i knäna. Vänta! Vad var det för dag idag?... Min födelsedag!
Men varför hade inte Louis väckt mig? Jag drog åt mig mobilen som låg på nattduksbordet. Inte ett enda grattis-sms... Hade alla glömt bort min födelsedag? Eller brydde dom sig bara inte? Jag reste mig ur sängen och drog på mig en t-shirt, en skjorta och ett par jeans. Sedan tog jag upp min stora nalle som, jag hade fått av pappa för länge sedan, och kramade om den.
Det var första gången jag någonsin hade varit med om att någon glömt bort min födelsedag, och det kändes hemskt. Mina föräldrar borde väl ändå komma ihåg? Och tänk om Louis bara inte brydde sig? Han kanske ville göra slut... Han hade ju inte pratat om min födelsedag alls? Louis var min första riktiga pojkvän, och jag ville absolut inte förlora honom. Jag drabbades av panikångest och satte mig ner på golvet och tog tre djupa andetag.
"Come on, Emma", viskade jag för mig själv. "Ofcourse they haven't forgot... They just didn't want to wake you up..." Jag försökte låta övertygande för att peppa mig själv, men det gick inte så bra. Jag reste mig upp igen och slängde nallen på sängen, sedan gick jag ut ur sovrummet. Louis låg på soffan och läste tidningen.
"Goodmorning sweetie." Han log.
"Goodmorning", sa jag och nickade kort. Louis flyttade blicken till tidningen igen och fortsatte läsa. Han sa inget om min födelsedag. Hade han glömt? Jag gick ut i köket och gjorde mig lite frukost. När jag sedan skulle äta så fick jag inte ner något. Det här var den sämsta födelsedagen någonsin. Eller hade jag tagit fel på dagen? Nej, det var fredag idag. Det var rätt datum. Jag skakade på huvudet igen och försökte få i mig lite juice.
"Emma, we need to go foodshopping. I saw there's no cereals, milk or yoghurt left", sa Louis ifrån vardagsrummet.
"Uhm, okey..." Handla mat? På sin födelsedag? Kul. Verkligen.
 
Vi hoppade in i bilen, och Louis gasade på och körde iväg. Men jag insåg snart att vi hade kört förbi mataffären.
"Louis, where are we going? You passed the grocery store a long time ago..."
"Uh, yeah... I know... Uh, we're going to another grocery store. A bigger one!"
"Oh, okeeey... Wich one?" Jag kollade fundersamt på honom. Varför kunde vi inte åka till den vanliga affären?
Nu var vi i utkanten av London...
 
"What are we doing here?", frågade jag och kollade förvånat på Louis.
"I thought you'd like to visit your parents." Han log, men det var något han försökte dölja.
Ändå nickade jag och började gå mot mammas & pappas lilla hus. Jag plingade på, men ingen öppnade.
"Louis, they're not even home." Jag hörde hur besviken jag lät.
"Maybe they're just in the bathroom or something. Did you try to open the door?"
Jag skakade på huvudet och drog försiktigt ner handtaget...
"SURPRISE!", skrek alla glatt och gav mig en gruppkram. 
"You thought we forgot, huh? Didn't you?", sa pappa och pussade mig på kinden.
"Uhm, yeah..."
"I would never forget", sa Louis och kramade om mig. "Congratulations, my love." Han kysste mig. 
"Thank you", sa jag och log brett. Jag drogs in i vardagsrummet och överöstes med presenter.
"I'm hungry, is the dinner ready?" Niall kollade på pappa och Harry.
"Almost", sa Harry och nickade.
Jag fortsatte öppna alla paket och kramade om allihop.
"Let's go out and get some food", sa Denize och tog min hand.
"Go out?", frågade jag förvirrat. När vi kom ut på altanen på baksidan av trädgården så fylldes mina ögon med tårar. Det var så fint! Det hade börjat mörkna ute, men altanen var upplyst med ljusslingor i lila och rosa. På det jättefint dukade bordet stod det levande ljus, och rosa små stenar som påminde om någon sorts kristall låg utspritt bland ljusen.
"Have you guys done all this... Just for me?"
"Ofcourse we did", sa mamma.
"Yeah, you deserve the best", tillade Louis och omfamnade mig bakifrån.
"I love you all", viskade jag.
"We love you too", sa Danielle och log brett.
Louis drog ut en stol åt mig så jag kunde sätta mig ner, sedan satte han sig på min vänstra sida, och Denize på min högra. Pappa började servera mig, och serverade sedan resten av gästerna. Alla mina finaste vänner var här, och den här födelsedagen kunde bara inte bli bättre.

Here you go, guurls!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. Mwihi. c:
Det kommer nog upp minst ett kapitel till idag, så stay tuned!
 
OCH GLÖM INTE ATT STÄLLA UPP I KARAKTÄRSTÄVLINGEN. :)
Kram // Vendela

Chapter 30 - When Are You Going To Tell Her?

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize berättade för världen om sin bakgrund och tiden med Josh, och hade med sig Harry, Cat & Tina som stöd. Det blev många tårar och känslomässigt kaos i rummet. Men nu när alla vet, kommer Denize då äntligen bli lämnad ifred? Kommer hon få slippa svara på tjatiga frågor om Josh och misshandeln? Vi får väl se. Här är kapitel 30!


"Do you feel better now?", frågade Niall när jag & Harry kom in i hans hall.
"Yeah, I really do. I'm glad that I told everyone about Josh yesterday, even though it was hard." Jag log snett mot honom.
"Okey, I'm happy to hear that. I mean, that you feel better. By the way, are you hungry?" Han kollade frågandes på oss.
"No thank you. I just had breakfast."
"Yeah, me too", sa Harry.
"Alright, but I'll go and do me a sandwich." Han gick ut i köket, och Harry släntrade efter.
Jag gick in i vardagsrummet, och min blick fastnade direkt vid Niall's alla gitarrer. Gitarr hade alltid varit mitt favoritinstrument, dock hade jag inte spelat på jättelänge så jag var nog inte så jättebra nu... Jag gick fram och pillade försiktigt på dom, och bestämde mig sedan för att testa den svarta.
Jag satte mig i soffan och kollade att den var stämd. Sedan började jag försiktigt med några ackord. D, A, E, Em, G... Jag funderade på vad jag skulle spela, och bestämde mig för låten She Will Be Loved, av MAROON 5. - Ett av mina favoritband! Jag började sjunga med tyst:
"Beauty queen of only eighteen
she had some trouble with her self.
He was always there to help her
She always belonged to someone else..."
 
Harry & Niall kom skyndandes ut från köket.
"Oh my god, Denize. I didn't know that you could sing and play guitar", sa Niall och höjde på ögonbrynen.
"Yeah, Denize you're great!"
"Thank you." Jag log generat. "But I'm not that good. Not anymore. I haven't played guitar since... I don't know when? ...Since Josh broke my guitar."  Jag kliade mig lite lätt i pannan och tittade upp på Harry & Niall.
"He did what?", sa Niall förvånat och satte sig bredvid mig. "Why did he do that?"
"We argued. As always." Jag skakade på huvudet och suckade. 
"Why don't you join the x-factor or something?"
"No", sa jag och flinade. "I like to just have it as a hobby. And I like my job, so." Jag ryckte på axlarna.
Niall nickade långsamt.
"You realize that from now on you'll have to sing for me when we're going to sleep, huh?" Harry log snett mot mig och lyfte på ögonbrynen.
"Not a chance", skrattade jag. "You weren't supposed to hear this, haha."
"But why not? You're awesome. Come on, sing again!"
"No."
"Yeah, come on Denize", instämde Niall.
"No", sa jag ännu en gång, men denna gång generat.
"But, uhm... What if we sing with you?"
Jag övervägde det lite, men gick sedan med på det. "Okey."
Niall hämtade en annan gitarr och backade upp mig i låten, och sedan fortsatte vi där jag hade slutat:
"I drove for miles and miles
And wound up at your door
I've had you so many times but somehow
I want more...
 
I don't mind spending everyday
Out on your corner in the pouring rain
Look for the girl with the broken smile
Ask her if she wants to stay a while
And she will be loved
Yeah, she will be loved..."

"By the way, I forgot to tell you. On friday, we're having a surprise party for Emma. She turns 21", sa Niall och log mot mig och Harry.
"Cool", sa jag och nickade. Då var det nog dags för mig att dra ut på en liten shoppingrunda och fixa en present...?
Denize låg och sov på soffan hemma hos Niall, och vi satt och pratade lågt framför teven. 
"So, when are you going to tell her?" Niall bet på en nagel.
"Huh?", sa jag och flyttade förvirrat blicken från teven till Niall.
"When are you going to tell her?"
"Tell her what?"
"About the tour, Harry."
"Oh, yeah right. The tour..." Jag funderade lite. "I don't know."
"You need to do it soon. We're leaving in three weeks, you know."
Jag tittade på Denize som låg och sov så fridfullt på soffan med armen kramandes runt en kudde.
"I will tell her. Soon enough. But not yet... Not today." Jag skakade sorgset på huvudet. Egentligen ville jag inte lämna Denize, fast det skulle ändå bli kul med turnén och allt. Men man kan väl inte få allt det bra på samma gång? Världen fungerar visst inte så.

Kapitlet kanske blev lite kort... Och tråkigt. Men jag har fett med huvudvärk, och då är det svårt att gå all in, liksom. :3
Enjoy anyway! Och förlåt för att det kom upp så sent, men har varit lite upptagen idag.
Kram // Vendela
 
P.S! Glöm förresten inte att ställa upp i "karaktärs-tävlingen"!

Chapter 29 - Hurt

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize's familj tog flyget hem, och hon & Harry vinkade av dom. Lite senare samma dag sa hon att hon bestämt sig för att berätta för världen om Josh och sin bakgrund. Harry. Tina & Cat följde med som stöd, fast Harry fick vänta backstage eftersom han inte ville sno uppmärksamheten från henne. När Denize, Tina & Cat kom ut på scenen möttes dom av hundratals nyfikna blickar... Kunde dom ana vilken hemsk historia dom skulle få höra? 
Kommer Denize nu äntligen bli lämnad ifred? Vi får se! Här är kapitel 29.

 
 
Jag pillade nervöst på min skjorta och visste inte vart jag skulle fästa blicken. Alla väntade spänt på att jag skulle börja, men jag kunde inte koncentrera mig. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig pratat inför såhär många människor förut. Cat la sin hand ovanpå min som trummade nervöst på mina jeans, och gav mig sedan en orolig blick. Jag flyttade blicken från mitt knä till publiken, och såg att alla nu tittade otåligt på mig. Med en långsam nickning började jag:
"Before I start, I just want to tell you that I'm not here for getting attention or something. I just want to share my story, and the paparazzi to leave me alone and stop asking me about my past & Josh." Jag harklade mig lite. "So, I'm sure many of you have already heard about it, but I'm going to tell you the whole story. And I'll start from the beginning..." Jag började gå bakåt i minnet. "I've lived in London in like... A year. And I met Josh just a few weeks later after I moved over here, from Sweden. I sat and played guitar in the park, and he heard me... We started  to talk, and he was so charming. We became friends, and later on he asked me out for a date. I really liked him, so ofcourse I said yes." Jag log ledset mot alla ungdomar som stod framför mig.
"Everyone used to say that we were the perfect couple, and I thought so too." Alla bilder från olika, fina minnen med Josh seglade förbi i mitt huvud. "But, uhm." Jag kliade mig i pannan. "Like 3 months later, he started to go out with his friends. I didn't see any problem with that, I was hanging out with Tina so..." Jag vände mig mot henne och log snabbt. "But they started to drink. Alot. And I mean like alot alot. Almost everyday, Josh came home and he was drunk. I started to get annoyed, and one day I told him that he needs to stop with the drinking. He got mad, and punched me." Jag såg slaget framför mig och kunde känna av smärtan. Det fick mig att rycka till, och jag drog automatiskt handen mot kinden. Det var blandade ansiktsuttryck i publiken.
"We argued all the time, and it just got worse. He started to drink at home too, and..." Jag kände hur tårarna försökte pressa sig fram genom ögonlocken. "He started beating me. Some days, so much that I couldn't go outside or even make a move."
Jag stod utanför och lyssnade medans Denize pratade, och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.
Det stack i ögonen, och håret på armarna reste sig. Denize fortsatte: "I didn't tell anyone, because I thought this would have an end. There were days when Josh were the guy that I fell in love with, days when he didn't drink at all, and days when he were my prince charming. Also, I didn't tell anyone because I was afraid. I knew what Josh was capable of, so..." 
Jag kollade ut genom den lilla glasdörren och såg att Denize försökte torka bort tårarna, men det kom bara fler. Jag ville så gärna gå in och bara krama om henne, men jag ville inte störa. Det hon hade att säga var viktigt, så jag ville inte sno uppmärksamheten från henne. Jag vände blicken mot publiken, och såg att alla stod som förstenade. 
"Like two months ago, or something, me and Tina went to a 1D-concert, and a week after that I met Harry in person for the first time." Hon log, och jag kände hur värmen spred sig inom mig. "We started to talk and became friends very fast, and we hang out almost everyday. I kept it as a secret, and said that I was hanging out with Tina, because I knew that Josh would be pissed if I said the truth. But I guess, I'm not that good at lying."
"One day, I texted with Harry, and Josh took my phone and saw Harry's name... He yelled at me, and said that I wasn't allowed to see Harry again. I didn't listen, and he hitted me. But then, Harry came..." Tårarna droppade ner i knät så jag fick mörka fläckar på jeansen. Cat och Tina såg också väldigt ledsna ut och masserade min rygg medans jag pratade. Jag fortsatte att berätta om hur jag fick ljuga för Harry om att jag hatade honom och inte ville träffa honom igen, fighten mellan Josh & Harry, och hur Harry sedan tog hand om mig. Sedan avslutade jag: "There's many things I've learned from this. Like, if you're being abused by anyone, - a family member, a friend, your boyfriend... Tell someone. You can't go trough that alone. You need help, and it needs to stop. Being abused is not to joke about. I have scars... Both on the inside, and the outside." Jag tog av mig skjortan och drog ner min t-shirt på ena sidan för att visa mitt ärr som satt på axeln. Alla hämtade andan, och började fälla tårar. "I have terrible memories and nightmares, and..." Meningen dog ut. Jag bytte blickar med alla tjejer i dom främre raderna, och fastnade vid en tjej som satt längst ut i högra kanten. Hennes mascara rann längs med hennes kinder och ögonen var rödsprängda. Jag kunde inte låta bli att fundera på om det var för att min historia gjorde henne ledsen, eller för att hon faktiskt förstod... Kanske hade hon till och med varit med om samma sak?
"So, uhm..." Min röst lät hes. "Thank you for letting me share my story with you. And please, promise me that if you're being abused... Tell someone. I didn't, but I was lucky, cuz Harry saw it. But everyone can't see that, even if I wish they could, something is wrong. You need to show them." Jag tog ett djupt andetag. "And once again: Thank you."
Alla tjejer började applådera, fast jag visste inte åt vad, samtidigt som många av dom grät. Jag hade blandade känslor inom mig. En del av mig var glad och lättad över att jag hade delat med mig av min berättelse, men en annan del gnagde i mig och försökte få mig att skrika för att det gjorde så ont. Alla minnen som surrade kring Josh skrapade i mitt minne, och smällarna från förr kändes igen.
"Can I get a hug?", sa en tjej som stod längst fram.
"Sure", sa jag och torkade bort ännu en tår. 
"Me too?", frågade en annan, och det slutade med att nästan allihop stod på ett led och ville ha en kram. När jag sedan kom ut så omfamnades jag av en färdiggråten Harry...

Woopsie! Kapitlet blev kanske lite långt... :s
Men men. Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela

Chapter 28 - Saying Goodbye

Previously on Simple Thing Called Love:
I förra kapitlet fick ni läsa om hur Louis och Emma firade sin två-månaders-dag tillsammans. Riktigt romantiskt, huh? ;) Men hur ska det gå för Denize? Ska hon berätta om Josh inför pressen, eller inte? Om hon gör det, - kommer hon äntligen bli lämnad ifred då?... Vi får se. Här är kapitel 28!


Den här veckan hade gått alldeles för fort. Nu var det sista kvällen min familj skulle vara hos mig och Harry. Vi satt i soffan, bänkade framför filmen The Descendants med George Clooney, och käkade godis, jordgubbar och bananer doppade i smält choklad.

Jag flyttade blicken från teven till Noah som satt inklämd mellan mig och Harry. Det var så kul att se att dom kommit varandra så nära. Noah blev sällan accepterad av andra killar, men Harry var som en ny kompis. Jag visste egentligen inte varför han inte blev accepterad i skolan. I mina ögon var han felfri! Men barn idag är annorlunda mot hur min generation var.
Noah märkte att jag tittade på honom och vände sig mot mig. "Vad?"
"Nej, det är inget. Jag bara tittar." Jag log varmt, och han nickade och vände sig sedan mot teven igen. Jag skakade på huvudet och gjorde detsamma.

(Nästa dag...)
"Jag kommer sakna er", sa jag och kramade om mamma. Just nu befann vi oss på Heathrow airport.
"Vi kommer sakna dig också, hjärtat", sa mamma och snyftade. Hon kramade om mig ännu hårdare och pussade mig på kinden.
"Gråt inte, snälla mamma." Jag kände hur en klump bildades i magen. Jag blev alltid så ledsen när jag såg andra vara ledsna. "Vi ses snart igen. Ni kan komma och hälsa på när ni vill, och nån gång framöver kanske jag kommer hem till Sverige och hälsar på", försökte jag trösta.
"Mm", mumlade mamma, knappt hörbart i mitt öra. Sedan släppte hon taget och ändrade om med handväskan som var påväg att ramla ner från axeln. Medans Harry kramade mina föräldrar hejdå så gick jag fram till Noah.
"Låt inte grabbarna i skolan köra med dig. Du är en Huxley. Du är stark. Kom ihåg det." Jag kramade om honom och kände hur tårarna försökte tränga fram, men jag höll tillbaka dom. Inför Noah skulle jag vara stark. Jag älskade min lillebror mer än något eller någon annan på denna jord. Vi hade ett speciellt band mellan oss. Han var inte bara min bror, utan också en av mina bästa vänner. Vi bråkade nästan aldrig, men när vi väl gjorde det kunde vi bara vara osams i några minuter, för i nästa sekund ville vi umgås igen.
Han nickade och sträckte ut armarna. Jag var inte så mycket längre än Noah, men han var fjäderlätt så jag kunde lyfta upp honom utan problem. Jag kramade om honom i lyftet och hörde hur han snyftade till.
"Jag älskar dig", viskade han sedan.
"Jag älskar dig också, Noah. Jag älskar dig också...", mumlade jag. "Men nu ska vi inte vara ledsna!" Jag snurrade runt ett varv med Noah och satte sedan ner honom på marken. "Ta hand om dig. Vi ses." Jag svepte in honom i ännu en kram. Sedan tittade jag på när mamma, pappa & Noah började gå mot kontrollen. Noah vände sig sedan om en sista gång, och jag vinkade glatt mot honom. 

"I've been thinking", sa jag när Harry och jag satt i bilen på väg hem från flygplatsen.
"Okey, and erm... What have you been thinking of, then?"
"I'm going to tell everyone. About Josh."
"Are you sure that's what you want?" Harry flyttade blicken snabbt från vägen till mig, och sedan tillbaka till vägen igen.
"Yes. Yes, I'm sure."
"Okey, but when? And where?"
"I don't know. As soon as possible, I guess."
"Do you want to do it on the radio, in an interview or just... On the street?"
"That doesn't matter. I just want the world to know, and the paparazzi to leave me alone." Jag kollade ut genom bilrutan.
"What would you say about a radio interview then?"
"I would say... Good." Jag nickade kort.

Idag var dagen med stort D. Denize skulle berätta för världen om sin bakgrund och allt kring Josh. Hon hade valt att ta med sig mig, sin arbetskamrat och väninna Catherine, och så Harry förstås. Jag och Catherine skulle sitta inne på den lilla scenen med Denize, och Harry skulle vänta "backstage". Denize stod nu lutad mot väggen och andades högt och långsamt.

"Are you ready?", frågade Catherine och la handen på hennes högra axel.
"Yes, I am." Hon nickade häftigt och började långsamt gå mot dörren som ledde in till den lilla scenen. Dörren stod på glänt, och jag kunde se att det stod hundratals tonåringar i olika åldrar där ute som väntade på att få höra Denize's historia.
"Good luck, my love", viskade Harry och kysste hennes panna innan hon gick ut på scenen och alla började skrika, vissla och tjoa hejvillt. Mitt på scenen stod tre pallar, och ett stativ med en mikrofon. På stativet hängde också ett par hörlurar som Denize hängde runt sin hals istället.
Jag satte mig till vänster om Denize, och Catherine på hennes högersida. Det blev tyst och vi möttes av allas nyfikna blickar...

Här är kapitel 28! 
Skriv gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Videon om karaktärstävlingen kommer upp senare ikväll. Ska också börja jobba på nästa kapitel då, så vi får se om det också kommer upp idag. ;)
Kram // Vendela

Chapter 27 - Beautiful

Previously on Simple Thing Called Love:
Harry, Denize & hennes familj spenderade den första dagen tillsammans i bowlinghallen, och dom hade riktigt trevligt. Dock när dom kom ut så blev dom överfallna av paparazzis, och det var ju mindre kul. När dom kom tillbaka till lägenheten så rådfrågade Denize sin mamma om vad hon skulle göra. Berätta för pressen om Josh? Eller inte? Hur ska det gå? Vi får väl se... Här är kapitel 27!


Mobilen började vibbrera. Jag fiskade upp den ur fickan och läste "Harry" på displayen.
"Hazza!", skrek jag glatt.
"Hey BooBear!", skrattade Harry i luren.
"So, what's up?"
"Nothing special. Denize & her mom went shopping, so... Uhm, do you wanna hang out?"
"I'm sorry, Haz. I can't." Jag skakade på huvudet men kom på att Harry inte kunde se det genom telefonen. "Me and Emma are going to celebrate our two months-relationship."
"Oh, yeah right. Sorry, I forgot. Congratulations for two months, haha." 
"Thanks bro."
"I love you, man. Erm, have a great day!"
"You too. Love you!"
Jag la på och la ner mobilen i fickan igen.

Klockan var strax efter fem, och jag höll på att fixa håret. Emma kom ut ur sovrummet och snurrade runt några varv i sin nya långklänning.
"What do you think?"
Jag granskade henne från topp till tå. Hon hade fixat änglalockar i håret som gick en bit nedanför hennes axlar. Dom blåa ögonen lyste, och den ljusrosa långklänningen framhävde hennes kurvor perfekt.
"You look stunning!", utbrast jag.
"Thank you." Hon log brett. "And you too, handsome!"
Jag log generat tillbaka. "Are you ready to go?"
"Yeah, sure."
Vi gick ut i hallen och drog på oss våra skor. Emma tog sina vita converse, då hon inte var så förtjust i högklackat. Jag låste dörren och tog sedan hennes hand. Vi skulle äta middag på en fin restaurang, och sedan skulle jag bjuda henne på London Eye. Det sistnämnda visste hon dock inget om. Hon hade säkerligen åkt London Eye hundratals gånger innan, men vi hade aldrig gjort det tillsammans.

Middagen med Louis hade varit underbar, och vi hade varit på min favoritrestaurang. Jag hade ätit grillad kyckling med klyftpotatis, och Louis hade tagit något kött. Vi hade pratat, skrattat och haft väldigt trevligt. Det var sällan jag och Louis hade tid att gå ut och äta, på grund av hans jobb och så, så det kändes bättre än bäst att spendera tid ute med honom.
"Let's go for a walk, mon ami."
Jag började fnittra för att han blandade in franska i det hela. Det fanns inget jag älskade mer än att lyssna på Louis när han pratade franska. 
Han la armen runt mina axlar och vi började gå mot Big Ben.
Solen höll på att gå ner, så himlen var en blandning av lila, rosa och orange.

"London is so beautiful at night", mumlade jag. 
"Yeah. But not as beautiful as you."
Jag fnittrade igen. Han var så romantisk!
Louis började plötsligt styra mig mot London Eye.
"What are we doing here?" Jag kollade förundrat på honom.
"We'll go with the London Eye", sa han och log.
"Are you kidding me? It's like 100m up there!" Jag pekade på den lilla kupén högst upp. Hade jag glömt nämna att jag är höjdrädd när det kommer till saker som går långsamt? Visst, berg-och-dalbanor klarar jag av. Men London Eye? Nej aldrig!
"You'll be fine. And you're gonna love it, I promise!" Han tog min hand och drog med mig dit. Vi klev in i kupén som var längst ned, och det var inte så många som kände för att åka idag, så vi fick den för oss själva.
Den började sakta röra sig uppåt, men jag vinglade till ändå.
"Look", sa Louis och gick närmare glasrutan. Jag stog tveksamt kvar i mitten och visste inte om jag skulle våga röra mig alls.
"Come on, this one is safe. You wont die because of this beautiful veiw." Han skrattade, och jag flinade lite jag också. Åh, varför var jag så fånig? Han hade säkert rätt. Jag gick fram till honom och ställde mig tätt intill. Ungefär 10 minuter senare hade solen gått ner helt, och det var mörkt på himlen. Men London var då inte kolsvart, utan lystes upp av alla neonskyltar, gatlampor och annat mysigt. Ytterligare 5 minuter gick, och nu var vi högst uppe! Mina knän skakade och jag bet mig nervöst i läppen. Louis kollade på sin klocka på vänsterarmen och räknade ner: "Three... Two... One", och plötsligt lystes himlen upp av fyverkerier i alla möjliga färger. Det small högt, men det var så vackert att jag inte brydde mig, trots att jag inte gillade allt för höga ljud.
"Oh my god! Is there anything else we're celebrating today?" Vanligtvis brukade det bara vara fyverkerier på nyår, men jag kunde inte komma på att det var någon speciell högtid idag?
"No, I fixed this. Just for you, my love." Han lyfte upp sin högra hand och smekte min kind. Sedan böjde han sig fram och kysste mig.

Here you go, guuurls! Detta kapitel var önskat av Isabell, som då äger karaktären "Emma". Ni kommer få höra mer om Denize i morgondagens kapitel, och då lovar jag att jag ska liva upp spänningen lite... c;
Ska förresten börja fixa i ordning med karaktärs-tävlings-videon imorgon. Ser fram emot det!
Glöm förresten inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 26 - Follow Your Heart

Previously on Simple Thing Called Love:
När Denize vaknade så var Harry på gott humör! Han hade fixat en överraskning åt henne... Nämligen fixat så hennes familj kunde komma på besök! Denize blev jätteglad, och gjorde sig i ordning så dom kunde åka och möta hennes familj på flygplatsen! Där blev det sedan kramkalas! ...Men kommer Denize's föräldrar klara av att ständigt bli jagade av paparazzis så fort dom vill tillbringa tid med sin dotter? Vi får väl se! Här är kapitel 26!


Vi hade lastat av bagaget och burit in allt i lägenheten. Sedan hade Harry och jag fixat middag medans dom andra såg sig omkring. Nu var vi påväg till bowlinghallen!
Vi hade bowlinghallen för oss själva, för Harry hade hyrt den så vi skulle slippa alla fans och paparazzis, och istället kunna lära känna varandra.
Jag, Harry & Noah delade på bana 3, och mamma & pappa hade bana 4.
"Take a picture of me!", sa Harry och log brett med två bowlingklot i handen.
"Alright!" Jag skrattade och tog upp mobilen ur fickan.
"Is this one OK?", frågade jag och visade bilden på skärmen för honom.

"Sure! It's great." Han pussade mig på kinden.
"Okey, let's do this! Noah, vill du börja?"
Han nickade blygt och tog sitt röda bowlingklot. Sedan svingade han det fram och tillbaka och kastade ut det på banan. Han fick nästan ner alla på en gång!
"Bra Noah!" Jag applåderade, och Harry gjorde detsamma. Noah log generat och tog sedan sitt klot som hade kommit upp igen för att ha ner dom sista konerna. Sedan var det min tur, men jag hade ingen tur alls. Mitt klot åkte ner på sidan, och jag kollade besviket på när klotet försvann.
"Oh, it's okey... I'm sure that Noah can teach you how to do it", sa Harry och blinkade mot Noah. Han tog ett av sina gröna klot och gick fram till kanten av banan. Sedan siktade han och kastade iväg det. Full träff!
"Impressive!", sa pappa som hade stått och kollat på när Harry körde.
"Thank you, sir." Harry log brett.

Vi hade bowlat i över en timme, och nu var vi alla trötta och ville hem och bara ta det lugnt. Jag hade haft jättetrevligt, och Denize's familj var riktigt härlig! Vi gick ut genom bakdörren, men bländades då av massa kamerablixtar.
"Oh no, not again", mumlade jag och vände mig mot Denize. Hon mumlade något ohörbart till sin mamma och kollade samtidigt oroligt på mig. Jag nickade och sträckte fram min hand mot Noah, och han tog den. Vi försökte också ignorera alla frågor vi fick, men paparazzin gav inte upp för det.
"Are you Denize's little brother? What do you think about Josh? Did you ever meet him?", frågade en man med basker på huvudet hetsigt.
"Come on, he's just a kid! Leave him alone", sa jag irriterat åt mannen, men han brydde sig inte. Jag drog till mig Noah och vi skyndade iväg mot bilen. Till slut kom alla in oskadda. Jag gasade på och körde iväg i full fart från folkmassan.
"I'm sorry", sa jag högt och kollade allvarligt i backspegeln.
"It's okey. You couldn't know they were out there, my son", sa Mr.Huxley.
Jag nickade kort och vände blicken mot vägen igen. Denize tog min hand och tryckte den som i en varm kram. Jag flätade samman våra fingrar, och behöll hennes hand ända tills vi var framme.

"Vad ska jag göra?", suckade jag och satte mig bredvid mamma i soffan. Harry gjorde någon slags efterrätt, pappa låg och sov, och Noah såg på teve.
"Borde jag berätta?"
"Är det verkligen vad du vill?", sa mamma och bet oroligt på sin nagel.
"Jag vet inte, men har jag något val? Annars kanske dom aldrig lämnar mig ifred?"
"Jag vill bara inte att du ska känna dig tvingad till att göra något du inte vill, men jag är tyvärr rädd att du har rätt." Hon tog min hand.
"Vad skulle du ha gjort?", sa jag uppgivet.
"Jag skulle följt mitt hjärta."
"Mamma, sluta låta så dramatisk. Jag är seriös! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?"
"Jag är seriös, gumman. Ibland måste man sluta tänka, och bara följa sitt hjärta. Än sen om man går fel, det betyder inte att man måste backa, utan bara fortsätta gå och svänga vid nästa korsning."
Jag funderade på det hon hade sagt. Menade hon att jag skulle berätta om Josh, och om paparazzin sedan fortsatte förfölja mig... Vart skulle jag då ta vägen?
"Sluta tänka så mycket, bara gå på känslan. Man ser på dig när du är nervös, och det är säkert därför paparazzin inte lämnar dig ifred. Dom vill att du ska känna dig osäker i vardagen, men det här är ditt liv. Låt inte några idioter få förstöra det för dig."
Jag lutade huvudet mot hennes axel.
"Tack."
"Jag finns här för dig, vet du. Och om du vill berätta för allmänheten, så står jag mer än gärna vid din sida."
"Det vore nog ingen bra idé. Du skulle bara börja gråta, mamma."
"Jo, det förstås."
Jag flinade och skakade på huvudet. Åh vad jag älskade min galna familj...

Grrr, datorn hängde sig när jag hade skrivit hela kapitlet, så det sparades inte, vilket resulterade i att jag fick skriva om allt. .__.
Men men, nu måste jag gå och packa, för jag ska sova hos min bästis inatt. Det betyder att det inte blir någon mer uppdatering idag, men imorgon när jag kommit hem (och varit ute och sprungit) så ska jag börja jobba på nästa kapitel.
Kram // Vendela

Chapter 25 - Happy

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry spenderade eftermiddagen hemma hos Niall, och där var också Louis. Dom käkade lunch och tittade på film, och till slut somnade Denize även där, så Harry fick bära ut henne till bilen. Sedan fick han också bädda ner henne i sängen, och nästa dag när hon vaknade satt Harry & Zayn i soffan och var på glatt humör. 


"Why are you so happy?", frågade jag och höjde på ögonbrynen.
"Well, I called your father yesterday and... They're coming today!" Harry sken upp i ett ännu större leende.
"What? No way! Are you serious?" Jag slog handen för munnen.
"Yes way!"
Jag skrattade och kramade om honom. Sedan sa jag tyst: "Thank you".
"No problem, babe."
"So, when are they coming?"
Harry kollade på klockan som satt runt hans handled. "We'll pick 'em up at 4."
"Cool!"
Jag hade inte träffat min familj sen innan jag flyttade till London, vilket var väldigt länge sedan nu.
"I'm going to the airport with you, cuz Perrie is coming with a flight at 4 too", sa Zayn och log snett.
Jag nickade glatt. När jag tänkte efter så kom jag på att jag faktiskt aldrig träffat Perrie.
Jag gick ut i köket och fixade frukost, och sedan duschade jag och klädde på mig. Klockan var nu 2, och vi bestämde oss för att dra till flygplatsen redan nu och ta en fika innan min familj och Perrie anlände.

Det var molnigt ute, men trots det ändå rätt varmt. Harry körde med nervevade rutor, och jag kollade drömmande ut genom fönstret medans han & Zayn pratade om golf & bilar, vilket jag inte alls var speciellt intresserad av.
Harry stannade bilen på Heathrows parkering, och vi gick till första bästa café. Jag beställde en mellanstor latte, och Harry & Zayn tog te.
Dom fortsatte prata om helt ointressanta saker, så jag tog upp min iphone och loggade in på twitter istället.

Jag började knappa in en kort liten tweet.
"@Deezys: 'Meeting my family today. So happy :)'"
Jag blev genast retweetad, och fick även en söta svar.

Klockan var nu 5 minuter i 4, och vi stod och väntade på min familj. Planet hade landat, och jag hade mobilen i högsta hugg ifall att mamma skulle ringa. Hon hade inget vidare bra lokalsinne, och pappa hade ju inte heller varit här på ett bra tag, så det var nog säkrast så.

Plötsligt fick jag syn på dom, och dom hade visst fått syn på mig också. Mamma vinkade hejvilt med tårar i ögonen, och Noah kollade förundrat på alla konstiga människor. Här i London fick man lov att sticka ut med klädstil, frisyr och personlighet. Det var dock skildnad där hemma i Sverige. Där var man tvungen att vara som alla andra, eller så blev man behandlad på ett inte lika trevligt sätt.
"Hi, darling", sa pappa och gav mig en tafatt, enarmad kram.
"Hi dad", sa jag och kramade tillbaka. Sedan lät jag mig bli kramad igen, men denna gång av mamma. Hon snörvlade i mitt öra och höll om mig hårt.
"Jag har saknat dig så mycket!"
"Jag har saknat dig också", sa jag och log. Sedan försökte jag släppa mig fri för att krama om Noah.
"Tja Noah."
"Tja!"
"Mom, dad, Noah. This is Harry, my boyfriend", sa jag och pekade stolt på Harry.
"Hello. Nice to meet you", sa han artigt och skakade hand med alla. Vi följde med min familj och hämtade deras väskor, och på vägen såg vi Zayn stå och kramas med Perrie.
"Hey Perrie", sa Harry och log.
"Oh, Hi Harry!" Perrie lät sig avbrytas i kramandet. "And Hi...?"
"Denize." Jag log snett.
"Yeah, right. Sorry, I'm kinda bad when it comes to names... But Hi Denize, nice to meet you." Hon skakade min hand och gav mig ett bländande leende. Hon hade en stark, brittisk accent som klingade väldigt fint i mina öron. Dock var jag tvungen att kila vidare så att mina föräldrar skulle få sina väskor, men jag skulle mer än gärna vilja prata med Perrie igen.

Vi hade stuvat in väskorna i bagaget, och satt nu i bilen påväg hem till våran lägenhet. Mamma & pappa skulle få låna våran dubbelsäng, Noah kunde sova på en madrass på golvet eller i soffan, och vi på andra madrasser i vardagsrummet.
Idag var en såndär dag som kändes helt perfekt! Jag hoppades bara att den kunde förbli så...

Förlåt för mellankapitel-stylen, men sånt måste man tyvärr ha med ibland! Men tro mig, dramat är inte över! Inte på långa vägar...
Kram // Vendela
 

Chapter 24 - You Make Me Smile

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize vaknade av att det bankade på dörren och av ett högljutt tjat om Josh. Hon gick ur sängen och såg nyhetsinslag om sig själv och att Josh satt inne, på alla kanaler dom hade på teven. Pressen stod precis utanför deras lägenhet och ville ta en snack med Denize... Hur hade dom fått reda på allt? Denize såg bara en person framför sig som skulle kunnat orsaka detta... Tina! Dock visade det sig sedan vara Harry som anmält Josh, och då blev Denize mindre arg. Men vad skulle hända nu? Skulle hon någonsin kunna gå ut igen utan att bli överöst med frågor om sitt förflutna som hon bara ville glömma? Skulle ordet "misshandlad" alltid stå tryckt i hennes panna?


"I've seen the news", mumlade Niall när vi kom in, och jag nickade tyst. Han klappade mig på ryggen och följde mig sedan in i vardagsrummet. Det var första gången jag var hos honom. I vardagsrummet stod en hylla med priser, massa saker som hade med One Direction att göra, och även några få bilder på hans släkt och vänner. Han hade också en mysig, röd-brun liten soffa med tillhörande fotöljer, ett soffbord med glasskiva och en stor plattTV. Jag slog mig ner i soffan, och Niall satte sig i fotöljen som stod snett bredvid. 
"I feel sorry for you." Han kollade dystert på mig.
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara satt tyst och tittade på honom. Mina ögon vattnades, men jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag kunde ju inte gråta över det här för evigt?
"You better have some food at home, Niall. I'll fix some lunch", sa Harry och gick in i köket. Louis följde efter Harry ut i köket och var fullt uppe i att prata om om pressen, intervjuer och paparazzis. 
Niall hade tydligen också studerat dom, för nu vände han blicken mot mig igen.
"Are you tired? You can sleep in my bed if you want. I'll wake you up when the lunch is ready."
"No, it's okey. But thanks." Jag log smått. 
Vi satt där en stund och bara kollade runt i rummet, sedan kom Louis tillbaka in i vardagsrummet.
"The lunch is served!" Han bugade, och jag kunde inte låta bli att flina åt honom. Sedan återgick jag till att vara ledsen igen.
"Come on", sa Niall och drog upp mig ur soffan. Jag kände mig inte ett dugg hungrig, och jag var väl inte direkt något trevligt sällskap vid matbordet heller. Trots det gick jag ut i köket ändå.
"Here you go", sa Harry och skyfflade upp en bit pizza.

Jag sträckte fram min tallrik och tog emot en bit.
"Yummy yummy in my tummy", sa Niall och andades in doften från pizzan. "I want two slices!"
Jag skar loss en pytteliten bit pizza och satte den på gaffeln. Sedan stoppade jag den i munnen och tuggade långsamt.
"Didn't you like it?", sa Harry och lyfte på ögonbrynen.
"Yes, ofcourse I do. It's delicious. It's just... I'm not hungry." Jag kollade ner i bordet.
"But you have to eat, Denize." Han försökte få ögonkontakt med mig.
"I know, but..."
"No starving allowed in my flat!", sa Niall och gav mig en låtsassträng blick.
Jag flinade ledset, skakade på huvudet och tryckte i mig en bit till. 
 

Vi satt och såg på min låtsasfru, en komedifilm, för att pigga upp Denize lite. Dock började filmen närma sig sitt slut, och Denize sov nästan. Jag förstod att hon var trött och sliten. Louis hade dragit hem till Emma eftersom klockan var ganska mycket, så nu var det bara jag, Denize & Niall. Denize låg med sitt huvud på en kudde i mitt knä och kisade mot teven. Jag lekte med hennes hår och masserade hennes hårbotten.
"I think she's sleeping", viskade Niall efter en stund.
"Denize?", mumlade jag och böjde mig lite framåt för att se om hon reagerade. Inget svar. Jag nickade och vände mig sedan mot Niall.
"I think it's time for us to go."
"I'll help you with the doors", sa han och kom snabbt på fötter. Jag lyfte upp kudden en bit så jag kunde smita ut, och la sedan försiktigt ner hennes vilande huvud på soffan igen. Niall kom med mina skor och min jacka och höll redan i Denize's grejer. Jag drog på mig skorna, tog jackan i ena armen och lyfte sedan försiktigt upp Denize i famnen.
Niall höll upp dörrarna för oss, och låste sedan upp min bil så jag kunde sätta Denize i framsätet.
"Goodnight Denize", viskade Niall och log snett. Sedan vände han sig mot mig igen.
"Goodnight Harry. See yah!"
"Yeah, goodnight."
Jag hoppade in i bilen och körde hemåt i lugn och ro. Vi var inte förföljda, och det var inte en enda människa ute.
När vi var hemma lyfte jag ur Denize, låste bilen och drog ner handtaget till trapphus-dörren med armbågen. Denize gnydde lite, men blev sedan tyst igen. I lägenheten var det mörkt, då alla lampor var släckta och gardinerna fördragna. Jag tände golvlampan i hallen för att se vart jag gick, och fortsatte sedan in i vardagsrummet och vidare till sovrummet. Sängen var som tur var redan bäddad, så jag behövde bara dra bort täcket och få av Denize kläderna, och sedan kunde jag bädda ner henne. Jag hade inte sett Denize riktigt glad på hela dagen, men nu låg hon och sov fridfullt. 
"Goodnight, gorgeous", viskade jag och kysste hennes panna. Hon log i sömnen, och leendet smittade av sig.
Jag låg i sängen och mornade mig lite. Jag hade inte öppnat ögonen ännu, då jag fortfarande var trött. Det var så skönt, jag skulle kunna ligga här hela dagen. Det var bara en sak som fattades. Eller rättare sagt en person.

Jag hade gått upp mitt i natten och dragit på mig en stor tröja för att jag frös, men nu kändes den väldigt stor... Var det verkligen min? Jag öppnade ögonen och såg suddigt för en stund. När ögonen hade vant sig granskade jag tröjan och såg att jag visst hade råkat ta Harrys. Nåväl, gosig var den ju i alla fall. Jag sniffade på den, och den luktade fortfarande som Harry på vissa ställen. Jag satte mig upp, drog bak min ruffsiga morgonfrilla och klev ur sängen.
"Goodmorning sunshine", sa Harry glatt när han fick syn på mig. Han och Zayn satt i soffan och såg på teve. 
"Goodmorning", sa jag och log medans jag gnuggade mig i ögonen. Harry sträckte ut sina armar som en gest att jag skulle sätta mig i hans knä. Jag gick fram till honom och han omfamnade mig med sina starka armar.

Här är kapitel 24! Hoppas det blev lagom långt, haha.
Glöm inte att kommentera och säga vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv.
Kram // Vendela

Chapter 23 - Crazy Celebrity World

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize, Harry, killarna, Emma & Danielle hade spenderat större delen av kvällen i en nöjespark, och när dom kom hem så jagade Harry & Denize runt varandra i lägenheten. Senare på kvällen låg dom bara och myste i sängen medans Harry sjöng för henne. Dagen där på vaknade Denize av att det bankade på dörren och massa röster spred sig i lägenheten. Dom ville prata med henne och ställa frågor om Josh? Hur kunde dom veta något om Josh? Denize såg bara en anledning till det hela... Tina.

 

Jag ryckte till av att mobilen började vibbrera. 'Mamma', lyste det på skärmen, och jag tryckte på svara.
"Denize, älskling... Är det sant?" Jag hörde att hon hade gråtit och var påväg att börja gråta igen, och jag visste precis vad hon pratade om. Hon hade antagligen också sett inslagen på teven.
"...Ja", mumlade jag till svar, men jag visste att hon hört mig. Hon drog efter andan, och sa sedan hest: "Varför sa du inget? Jag och Christopher kunde ha hjälpt dig? Vi väcktes av pressen utanför vårt hus som undrade vad vi tyckte om att du bodde ihop med Josh när han misshandlade dig! Jag visste inte vad jag skulle svara... Jag blev helt paff! Varför berättade du inte om det här?"
"Jag... Jag..." Jag fick knappt fram meningen. "Jag trodde att det skulle få ett slut! Att han skulle förändras! Det fanns dagar då han var nykter och lovade att han skulle bli en bra kille igen, men sen redan nästa dag så var han ett monster igen." Jag brast ut i gråt igen. "Jag försökte mamma. Det gjorde jag verkligen. Flera gånger! Men jag kunde inte lämna honom. Jag var rädd! Rädd för vad han skulle göra... Jag vet vad han är kapabel till."
Harrys ansiktsuttryck var både förvirrat och ledset, då han inte förstod ett ord av vad jag sa till mamma.
"Åh älsklingen", mumlade mamma sorgset.
"Förlåt", viskade jag.
"Du har inget att be om ursäkt för... Vi borde ha kommit och hälsat på, så vi kunde se hur du verkligen hade det! Det är inte ditt fel hur du blivit behandlad." Mamma snörvlade. "Han den där Harry eller vad han nu heter... Är han en bra kille?"
"Ja, en toppenkille." Jag log mellan tårarna. "Det var han som hjälpte mig när... Du vet."
"Åh. Du får hälsa till honom..." Mamma snörvlade igen. "Men vad ska vi göra nu?"
Jag var glad över att hon sa 'vi', och inte 'du'. Det fick mig att känna mig mindre ensam i dramat.
"Jag vet inte. Jag vill inte säga något till pressen. Inte än. Jag är inte redo."
"Jag förstår", sa mamma kort.
"Kan ni inte komma och hälsa på?" Jag torkade bort tårarna från asiktet.
"Jo, det är klart vi kan, älskade du. Jag ska prata med Christopher. Men nu måste jag gå. Älskar dig."
"Älskar dig", viskade jag tillbaka när mamma hade lagt på.

Pressen verkade ha givit upp, för nu var det tyst i lägenheten.
"Who was it?", sa Harry och såg mig i ögonen.
"Mom."
Harry nickade förstående och tog min hand. Sedan drog han med mig till soffan, satte sig och drog in mig i en lång kram. Vi satt där i evigheter och bara kramades. Jag hade armarna runt hans nacke och gömde ansiktet i mina armar. Harry masserade min rygg och lekte med mitt hår.
"I'm so sorry... I never should've put you in to this... The celebrity world is crazy."
"It's not your fault, Harry."
"Yes, it kind of is!"
Jag backade tillbaka och såg frågande på honom.
"I reported Josh. I couldn't stand that he was free, when he had beaten you, so... But I told the police that I didn't want them to make a big thing out of it. And I told them to not tell the press anything, and they promised me. I can't believe that they lied!" Harry lät förbannad och ledsen på samma gång. Jag tänkte efter lite, och sa sedan:
"I'm not blaming you, and I'm not mad. I think I would've done the same thing if you were beaten by someone..."
"I would never wish you this, Denize. You'll have to go trough a hard time now. But you're not alone. Me, the boys and your family is right behind you." Han kysste min panna och drog in mig i ännu en kram.

Jag parkerade min bil utanför Niall's lägenhet. Paparazzis hade tydligen följt efter oss, och stod nu utanför och väntade. Jag hoppade ur och rundade bilen. Sedan öppnade jag åt Denize och la armen om henne. Jag låste och drog henne tätare mot mig, och började sen gå mot ingången till trapphuset.
"Denize, we have som questions for you! Did you tell your friends and family that you were abused at home?"
"Denize, please look in the camera!"
"Denize, what do you..." Alla pratade i mun på varandra, och det blixtrade från alla kameror. Jag såg att Denize kände sig väldigt obekväm i situationen och hon borrade ner blicken i marken.
"We wont answer any questions. Can you please step aside?", sa jag så artigt som möjligt. Paparazzin flyttade dock inte på sig, och mitt tålamod började försvinna.
"Can't you just leave us alone?" Jag kollade irriterat på dom alla. Dom var kanske 7-8 stycken.
Plötsligt öppnade någon dörren och drog in mig och Denize. Det var Louis. Så fort vi hade kommit in stängde han om oss.
"It's crazy out there." Han skakade på huvudet. "Are you okey, Denize?"
Hon nickade och försökte sig på ett litet leende, men jag såg hur hennes ögon blev glansiga igen. 
"Okey, let's go." Louis nickade mot Nialls dörr.

Får tyvärr stoppa här, då det blir för långt om jag tar med resten!
Glöm inte att kommentera vad du tycker/tänker, osv.
Kram // Vendela

Chapter 22 - Chasing Cars

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry mötte Tina på stan, och hon bad om ursäkt och var jätteledsen över att hon hade skickat det där sms:et till Denize. Dom blev vänner igen och spenderade dagen tillsammans på stan. Senare på eftermiddagen åkte Denize, Harry, killarna, Emma & Danielle till en nöjespark och åkte massa karuseller. Harry försökte låtsas att allt var lugnt och gick med på att åka berg-och-dalbana fast att han egentligen är hur rädd som helst för dom. Kommer Denize & Tina nu att kunna förbli vänner, och kommer livet fortsätta att rulla på som vanligt? Vi får väl se! Här är kapitel 22.


Vi hade precis kommit hem från nöjesparken, och både jag & Denize var hur trötta och flamsiga som helst! Jag slängde av mig skorna och jackan, och Denize gjorde detsamma. Sedan jagade jag henne skrattandes runt i lägenheten.
"I'm going to tickle you to death until you agree that I'm the best!"
"No!", sa hon och skrattade. Som jag hade lovat så började jag kittla henne, och hon slog med armarna i luften och försökte bli av med mig.
"Say that I'm the best!"
"No!"
"Say it!"
"Noo!" Hon slet sig loss och sprang in i sovrummet. Jag följde efter, men när jag kom in i rummet var hon inte där.
"Denize?" Jag kollade bakom dörren, under sängen och på alla möjliga ställen. "Denize? Where are you?" Inget svar. "Oh, so you wanna play hide & seek? Well, I'll find you, you know." Jag flinade och fortsatte leta. Plötsligt såg jag att täcket rörde sig lite, så jag gick fram till sängen och lyfte på det. Denize brast ut i skratt, och sa sedan: "You found me!"
Jag böjde mig ner till hennes nivå så jag hade henne i ögonhöjd. Hennes smaragdgröna ögon lyste, och hon såg så lycklig ut.
"I love you", sa hon.
"I love you too, beautiful." Jag kysste henne, och fjärillar spred sig i min mage. Varje gång jag hade kysst Denize så var det som om en stöt av värme gick genom hela min kropp, och jag ville bara ha mer!
Plötsligt backade hon undan. "Let's go to bed. I'm tired."
"Okey." Jag log mot henne och hon log tillbaka.
När vi hade gjort oss i ordning och kommit i säng så låg Denize tryckt mot min axel och vilade sin hand på min mage. Jag la armen om henne och andades in doften av hennes hår. Det luktade somrigt. Som en blandning av blommor, melon och jordgubbar.
"Sing for me", viskade hon.
Den första låten jag kom att tänka på var min favorit; Chasing Cars med Snow Patrol. Jag började tyst och lugnt sjunga för henne, och jag såg hur hennes ögonlock blev tyngre och tyngre. Till slut låg hon och blundade helt, men jag visste att hon fortfarande var vaken med tanke på att hennes fingertoppar masserade min överkropp. Jag studerade henne medans jag sjöng. Hon var så vacker. Det fanns verkligen ingen vackrare tjej på jorden än hon. Vart hade hon varit hela mitt liv? Jag skulle kunna se min framtid ihop med Denize. Vi skulle gifta oss, flytta till ett mysigt litet hus, kanske skaffa några barn... Jag fokuserade på låten igen. Texten var så fin, och så rätt! Jag lät min hand vandra nerför hennes rygg och smög in under hennes linne så jag kunde massera hennes rygg. Till slut somnade hon med ett leende på läpparna...

Det bankade på dörren, folk pratade hejvillt i trapphuset och vi hade dragit för alla gardiner och sett till att det var låst överallt.
"Kan vi få tala med Denize?" "Hur känns det nu när Josh sitter inne?" "Kan du berätta hela historian om hur ni träffades och hur han behandlade dig?" Alla pratade i mun på varandra. Sedan vaknade jag. Eller var jag redan vaken? Jag drog med handen över lakanet där Harry borde ligga, men han var inte där. Jag kliade mig i huvudet och satte mig förvirrat upp. Sedan vände jag mig mot klockan. 08:30 visade den. Varför uppe så tidigt? Bankandet på dörren hade inte slutat, och inte allt babbel heller. Vad var det om? 
Jag drog på mig min svarta hoodie och gick sedan ut i vardagsrummet där Harry var. Han satt i soffan med TV:n påslagen. Där visades bilder på mig & Harry, men dom zoomade in mig hela tiden. En reporter för något kändisskvaller-program visades upp på skärmen, och jag förblev tyst och lyssnade på vad dom sa. Rösten ekade, och jag förstod snabbt varför. Reporten som var på TV stod just nu utanför våran dörr och sände live.
"We are now standing outside Harry Styles and Denize Huxley's appartment. No one of them has opened yet, but we wont give up. We need to know what Denize is thinking about all this with Josh!"
"What?", sa jag och stirrade på skärmen. Josh? Hur visste dom vem han var? Hur visste dom att jag kände honom? Hur mycket vet dom egentligen? Hur många vet och hur har dom fått reda på det? Jag blev nervös och orolig och visste knappt vad jag skulle ta mig till. Den första tanken som slog mig var... Tina! Tina måste ha berättat för sin mamma om det hela, och sedan måste hennes mamma sett till att Josh hamnade i fängelset. Eller så kanske hon hade berättat för pressen själv? Jag kände mig både förbannad och ledsen. Nu skulle hela världen veta om min bakgrund. Jag skulle få dras med den där historien vart jag än gick, i resten av mitt liv! Man skulle kunna läsa om det på internet, läsa i tidningar och se på nyheterna. Och nu ville dom intervjua mig om det också? Hur sjuk kunde man vara egentligen?!
Jag gick mot köket och lutade mig mot dörrkarmen. Sedan brast det.

Tårarna började forsa ner för mina kinder, och verkade inte vilja ta slut. Jag höll för munnen för att pressen där ute inte skulle höra mig. Harry omfamnade mig bakifrån och mumlade: "I'm so sorry..."
Jag vände mig om och tryckte ansiktet mot hans bröst medans han höll om mig hårt. Åh vad jag hatade Tina! Jag som precis hade börjat lita på henne igen...

Här är kapitel 22, kära ni! Förlåt för att det kommer upp så sent, men jag var som sagt på bio. Eheh.
 
Glöm en gång för alla inte att kika in på frågestunden! Tänkte börja fixa med en video om sådär 1-2 dagar. ^^
Kram // Vendela

Livet kom emellan

Förlåt för att kapitel 22 inte kommit upp än, men jag har inte hunnit skriva idag heller. Alltid ska saker komma ivägen, haha. Nejmen jag har faktiskt tagit mig friheten att vara med en kompis idag, och sen blev det inplanerat att jag ska gå på bio med min systerson som jag är barnvakt åt. Nu måste jag äta middag, så jag hinner inte skriva nu heller, men om jag inte kommer hem allt för sent (vilket jag inte tror att jag gör), så skriver jag ikväll! Promise.



Kram // Vendela

Chapter 21 - The Rollercoaster That Is Life

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry låg och myste i sängen på morgonkvisten, och gjorde sig sedan i ordning för att dra ner på stan. Tina & hennes nya kompis Mia var redan där, och när Tina gick och tänkte på Denize så fick hon faktiskt syn på henne. Hon sa åt Mia att vänta och skyndade sig fram till Denize & Harry... Vad händer? Det får ni se! Här är kapitel 21.

Denize stannade upp, och Harry gjorde detsamma när han såg att hon gjorde det. Hon sa ingenting, utan det såg mer ut som att hon väntade på att jag skulle säga något, så jag fortsatte:
"Can we please just sit down and talk? Just for a moment, please?"
Denize nickade stumt och satte sig vid den gamla parkbänken som stod vid husväggen. 
"Wait", mumlade Harry och satte sedan handen för högtalaren. "Hi, I'm Harry." Han skakade min hand.
"Tina", svarade jag.
"Oh", sa han kort. "I'm sorry Tina, but I need to..." Harry pekade på telefonen.
"It's okey." Jag antog att han redan hade fått höra hela historien om mig och Denize. Medans Harry gick iväg en bit för att låta oss prata ostört så satte jag mig bredvid henne.
"Denize, I'm so sorry. I've been such an asshole! I didn't mean to send you that message, but I kinda did... I'm so so sorry! I've been thinking about you everyday, and how much I miss you in my life! Can you please, please forgive me?" Alla ord bara flög ur mig, och skuldkänslorna vällde över. Tårarna forsade ner för kinderna, och jag kunde inte stoppa dom.
Denize började plötsligt också gråta.
"Sorry, I didn't mean to make you cry", sa jag ursäktande mellan tårarna.
"I've missed you too, Tina. Nothing is the same without you! It's like a piece of me is missing, and the piece is you! Ofcourse I forgive you!"
"Aw", var det ända jag fick ur mig. Sedan hängde jag redan runt halsen på henne.
"Best friends forever?", frågade hon.
"Best friends forever", sa jag och nickade. Ett leende spred sig på våra läppar, och vi kramades en gång till. Sedan kom Harry tillbaka.
"Wow, you look happy!"
"My best friend is back", sa Denize och log mot honom.
"I knew you would go back together again one day. And that day was today, I see!" Han log tillbaka.


Tina hade gått med mig & Harry på stan ett tag, samt ätit lunch där. Under lunchen hade jag berättat allt om Josh och det där, och vi hade också bestämt att ses senare i veckan. 
Nu satt jag i framsätet i Harry's bil, medans han körde. I baksätet satt Niall och Zayn. Vi var påväg till en nöjespark!
"This is going to be fun", sa Niall och gjorde nån liten lyckodans i baksätet.
"Yeaaah", instämde Zayn.
Harry satte på radion och trummade med fingrarna på ratten i takt till låten. När vi var framme mötte vi upp Liam, Danielle, Louis och Emma, och sedan gick vi tillsammans bort och köpte åkband. Vi åkte ett stort antal karuseller, och nu började det bli mörkt ute, så hela parken lystes upp av ljusen från åkattraktionerna.
"I wanna try this one!" Niall hoppade upp på en häst. "Come on guys?!"
Zayn hoppade på hästen som stod snett bakom Niall's, och Harry tog också en.

"Let me take a picture!", ropade jag när karusellen började röra på sig.
"Aaaaaaah, this horse is way too fast!", skrek Zayn och låtsades vara påväg att ramla av. Harry bara skrattade åt Zayn och Niall, och vinkade sedan åt mig. "Let's go with the rollercoaster after this one", sa Emma glatt.
"You can go, but I can't cuz Harry..." Jag han inte prata klart innan Harry avbröt mig. Karusellen hade tydligen stannat och han stod nu bakom mig. "Yeah, rollercoaster will be fun!"
"But?..."
"Ssschh. I said, rollercoaster will be fun." Han log.
"Well, okey then." Vi sprang bort till berg-och dalbanan och som tur var så var kön inte så lång. Louis och Emma satte sig längst fram, jag & Harry bakom, Liam och Danielle bakom oss, och Niall & Zayn sist.
Metallstången vi hade som "bälte" sköts fram, och Harry satte händerna om den. Jag såg hur han ansträngde sig för att se neutral ut i ansiktet, medans hans händer spändes mer och mer.
"Harry, you don't have to..." Jag la min högra hand på hans vänstra.
"It's okey", sa han och svalde ljudligt. Sedan släppte han stången och tog min hand istället. Jag hade faktiskt aldrig åkt berg-och-dalbana förut så jag var lite orolig jag också, men jag försökte att inte visa det för Harry's skull. Han led nog ändå. Vagnen började sakta men säkert röra sig framåt, och redan i början fanns det en backe. Vi började lutas bakåt, och jag kunde inte låta bli att titta ner. Vi åkte högre och högre, och till slut var vi på den högsta punkten i just den backen, och med ett tjoff så åkte vi ner för den. Louis och Emma höll upp händerna i luften och tjoade glatt, precis som Zayn, Niall, Liam & Danielle. Jag och Harry satt dock och höll hårt om varandra och skrek. När vi sedan var nere på den plana biten sa Harry lite eftertänksamt att det kanske inte var så farligt i alla fall. Men då fick vi syn på en ännu större backe.
"Oh my...", viskade han.
"I know what you're thinking", mumlade jag. När vi kom högre upp kramade jag om honom ännu hårdare, och sedan for vi neråt igen.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH", var allt som kom ur oss. Även Louis och Emma var lite skraja denna gång. Den enda som inte verkade det minsta rädd var Zayn. Ibland förstod jag mig bara inte på honom. Som i detta tillfälle till exempel. Han kunde alltid hålla sig så lugn!
När vi sedan kom ur vagnen var vi alla lite vingliga och smått illamående. Zayn skuttade dock upp och ner och var jätteglad. "That was the rollercoaster that is life!"
Vi alla skrattade och gick bort mot en liten kiosk för att köpa varsin flaska vatten. Det här var en av dom bästa dagarna någonsin! 

Som sagt, förlåt för att det dröjde så, men nu är det äntligen färdigskrivet!

Glöm förresten inte bort FRÅGESTUNDEN! Det kanske blir en video i alla fall...? ;)
Kram // Vendela

Tidigare inlägg


RSS 2.0