Smakprov: + Through The Storm +

Idag är det ingen vanlig dag för det är Directionery's 1årsdag! Hipp hipp hurra! :D
Kan knappt fatta att jag har haft den här bloggen i ett helt år nu! Fast å andra sidan började jag ju inte skriva på den förrän mot slutet av förra sommaren, but oh well. Jag tänkte att på något sätt så måste vi ju fira den här dagen, och vad passar då inte bättre än ett smakprov på den nya novellen? :D

Innan ni får läsa en liten del ur novellen så får jag väl ta och presentera mitt verk. Through The Storm är en fortsättning på Do You Remember?, så återigen får vi kasta oss in i Nancy & Ruby's vardag. Dock utspelar sig denna story 7 år framåt i tiden, alltså år 2020. Några av er kanske blev lite smått besvikna nu när ni fick höra att det fortfarande kommer handla om tvillingarna, men jag lovar er, ni kommer inte alls bli besvikna sen! Den här novellen är något av det bästa jag någonsin skrivit, och det är första gången jag har en cirka 90% färdigplanerad story, haha. Det finns också en anledning till att jag valde att fortsätta skriva om tvillingarna, och det är för att själva storyn blir mer gripande om ni faktiskt redan känner till karaktärerna lite innan. Men frukta icke, nya läsare, ni kommer förstå och hänga med precis lika bra som mina gamla, och det kommer vara mycket nytt att ta in för er allihop! 

Through The Storm kommer dock mest kretsa kring Nancy & Harry, men nu kommer ni också få läsa ur de andra killarnas perspektiv, samt från vinnarnas i karaktärstävlingen (som jag har gett väldigt spännande roller, om jag får säga det själv). Jag tänker dock inte avslöja vad novellen kommer handla om riktigt än, men någon ledtråd lär ni säkert få i smakprovet hihi. Men nu ska jag inte prata längre, varsågod å läs!


Harry's Perspektiv:
Jag parkerade bilen på uppfarten och joggade sedan genom regnet fram till dörren. För en gångs skull hade management släppt oss tidigare, och eftersom Nancy inte skulle vara hemma förrän klockan sju så kändes det som en perfekt dag att överraska henne med en mysig, hemlagad middag. Jag hängde av mig jackan, sparkade av mig skorna och ställde dem åt sidan för att sedan gå ut i köket och rota igenom kylskåp och skafferier. Efter en stund bestämde jag mig för att pasta carbonara fick bli dagens rätt och tog fram en kastrull att koka pastan i. Jag satte på radion och nynnade med i låtarna som spelades medan jag började fixa med maten, och log för mig själv när jag tänkte på hur glad Nancy skulle bli när hon kom hem.

Jag ställde ner tallrikarna på bordet och tände ljusen jag satt fram. Sedan satte jag på en gammal skiva med Backstreet Boys som jag visste att hon så mycket tyckte om. Nu var det bara att vänta...

Jag sneglade upp mot klockan. Halv åtta visade den. Hon var alltså en halvtimme sen. Nåja. Kanske var det bara en ovanligt lång kö i mataffären? Eller hade hon kanske behövt åka tillbaka till jobbet och fixa något? Kanske hade hon skickat iväg ett sms men hade dålig teckning så att det inte lyckats komma fram? Möjligheterna var oändliga. Jag satte mig ner i soffan och kollade tankfullt på mobilen. Borde jag kanske ringa henne? Jag tog upp mobilen och knappade in hennes nummer som jag kunde utantill, och efter några sekunder började det tuta i andra änden. En signal. Två signaler. Tre. Fyra...
"Nancy Jay speaking! I can't take your phone call right now, but leave me a message and I'll try to get back to you as soon as possible. Have a nice day!"
Jag la på. Tänk om det hade hänt något? Hon kanske hade kört vilse i mörkret? Eller ännu värre, varit med i en bilolycka? Nej så fick jag inte tänka...
Jag reste mig och gick ut i köket. När jag kollade ut genom fönstret stod min bil fortfarande ensam på uppfarten. Jag testade ringa ännu en gång, men återigen slogs röstbrevlådan på. Var i hela friden höll hon hus?

Tiden hade tickat iväg, och nu hade det gått hela två timmar sedan den tiden hon borde ha varit hemma. Jag hade skickat över tjugo sms och ringt dubbelt så många gånger utan ett ord från hennes håll. Maten hade kallnat sedan länge, och ljusen var påväg att brinna ut. Jag tog upp mobilen och slog numret till Nancy's jobb samtidigt som jag började vanka av och an.
"M.D Fashionhouse, Paula on the line! What can I do for you?"
"Uhm, hey..." Jag kliade mig i nacken. "It's Harry. Nancy's boyfriend. Is Nancy there?"
"No, I'm sorry. She went home by 6pm."
"Oh, okey... Is Meredith there?"
"Miss Davies? Oh, yeah ofcourse."
"Can I talk to her?"
"Sure, wait a sec." Jag hörde hur Paula la ifrån sig telefonen och gick iväg för att hämta Meredith.
"Meredith Davies, yes? What can I do for you?" 
"Hey Meredith, it's Harry."
"Oh, hello darling! How are you?" Jag kunde se hennes tandvita leende framför mig.
"Fine, erm... Have you heard anything from Nancy?"
"No, she went home two hours ago. Why?"
"I-... Eh. She's not here."
"Well, she said something about groceryshopping, but that shouldn't take two hours", sa Meredith fundersamt. "But don't worry, sweetheart. I'm sure she'll be home soon."
"Yeah, ofcourse. But if you see her or anything, tell her to call me."
"Sure! Gotta go, bye!"
"Bye", mumlade jag trots att det redan tjöt i luren eftersom Meredith lagt på. Eftersom Nancy inte befann sig på jobbet var jag nu mer än orolig, men jag försökte ändå övertyga mig själv om att allt var som det skulle. Hon var ju bara sen, för guds skull. Men när jag såg tiden springa iväg och jag fortfarande inte hade hört nåt från Nancy höll jag på att bli galen! Jag slog mig ner i soffan igen och lutade huvudet i händerna. "Please come home, Nancy. Please come home..."

Ruby's Perspektiv: 
"Tell me, Joey. Why am I doing this on a thursday night when I could be at home, spending time with my babies?" Jag drog av mig min blöta jacka och drog handen genom det fuktiga håret.
"You know why, Ruby." Joey log snett. Jo, självklart visste jag. För det var jag, om någon, som verkligen kunde se om alla små pojkar som hängde här omkring faktiskt hade den potential de påstod sig ha för att bilda ett riktigt band och tjäna pengar på sin musik. Joey behövde min hjälp för att hitta ett nytt band att signa. Ett band som inte bara skulle bli ett i mängden, utan ett band som stack ut och faktiskt kunde bli något.
Vi började gå genom den trånga hallen och rörde oss mot den stora källarlokalen. I varje hörn kunde man se ett och annat fyllepar som stod och hånglade, på dansgolvet skuttade människor i alla åldrar runt som galna, och vid baren trängdes de flesta killar för att få sig varsin gratis flaska öl. Det stank av cigarettrök, alkohol och svett, och luften var väldigt dålig eftersom cirka tvåhundra människor trängdes i denna lilla lokal. Det här var en av Londons sunkigaste pubar, men det var också här tonårskillarna som hade stora drömmar höll till. Jag var inte riktigt säker på just vad det var som drog dem just hit, men kanske tänkte de att om man började litet så skulle man en dag bli något stort?
Jag gick tätt bakom Joey och försökte se till att ingen stötte till mig. Om dessa sunkiga människor så mycket som petade på mig så skulle jag se till att-... Joey drog mig tillbaka till verkligheten genom att putta ner mig på en stol i ena hörnet av lokalen.
"Do you want anything?", sa han högt i mitt öra för att lyckas överrösta musiken som spelades i högtalarna.
"No thank you. I'm trying to stay away from alcohol at the moment", log jag, och han nickade.
"I'll be right back. Don't kill anyone."
"I'll try."
Joey flinade och försvann iväg genom den tjocka folkmassan. Fantastiskt, det första han gjorde när vi kom hit var att lämna mig ensam!
"Hey sexy", sa en ung man som kom vinglandes mot mitt bord.
"Hey you. I don't accept the word 'sexy' from any other guy than my fiance", muttrade jag.
"Are you taken?"
"Yup." Jag lyfte upp min hand och pekade på min förlovningsring.
"Oh hot damn..."
Joey kom tillbaka igen, bärandes på en flaska öl och ett glas vatten. "Excuse me sir, but we don't want company." Han blängde på den fulla mannen som slapp ur sig en djup suck och muttrade något oförståeligt. Sedan vinglade han iväg, mest troligt för att leta reda på en tjej som var villig nog att umgås med honom.
Jag trummade med fingrarna på bordet. "When are the bands coming?"
Joey lyfte upp sin arm och kollade på sitt armbandsur. "In any minute." Han tog ner armen igen och tog en klunk av sin öl. En ensam strålkastare tändes på scenen, och en ung tjej började rigga inför första bandet. Inte långt senare kom fyra killar släntrandes ut, varav en av dem vinkade glatt åt människorna som börjat trängas nedanför scenkanten.
"Hey, we're Black Venue", sa en lång, gänglig kille vars ansikte man knappt såg på grund av hans långa lugg. Hans kompis kopplade in sin elgitarr, och den andra sin bas. Den fjärde och sista medlemmen slog sig ner vid trummorna och började räkna in dem.
"What do you think?", ropade Joey åt mig och nickade mot bandet.
"They suck!", ropade jag tillbaka. De verkade seriöst inte veta hur man hanterade instrument, och sångaren var inte speciellt bra heller. "Are you sure we'll find a good band in here?"
"Yeah, just wait for the next band. I bet they're much better!"
Black Venue spelade tre låtar, och sedan fick de lämna scenen. Tjejerna som stod och trängdes längst fram skrek efter dem och ville bara ha mer, men sångaren i bandet bara signalerade åt dem att ringa honom och sprang ut efter de andra killarna. Det riggades inför nästa band, och snart kom tre andra killar ut. De såg betydligt bättre ut, inte sådär sunkiga som resten av alla människor här inne.
"Hey guys, we're Ways2Die and we're going to play our new song called Take Me Back. I hope you'll enjoy it", sa deras leadsinger medan han kollade att gitarren var ordentligt stämd. Sedan drog han med fingrarna över strängarna och började humma lite. Hans kompis log mot honom och började flytta fingertopparna över basens hals, och jag kom på mig själv med att sitta och digga i takt till låten. Grabben på trummorna stämde in i musiken, och det var som att de orsakade en stor explosion, för helt plötsligt började alla dansa och hoppa med händerna i luften.
"Ways2Die...", mumlade jag för mig själv. Sedan mötte jag Joey's blick, och jag kunde se att han tänkte precis samma sak som jag gjorde.
Efter att bandet spelat sina tre låtar sa Joey åt mig att vänta och sprang iväg för att haffa dem. Jag kunde se framför mig hur han presenterade sig själv och räckte över vårt visitkort, och hur killarna chockat stirrade på honom och sedan bröt in i världens gruppkram.
Plötsligt väcktes jag ur mina tankar eftersom min mobil börjat vibbrera i fickan. Jag tog upp den och drog med fingret över skärmen för att svara.
"Ruby Jay, A&R Director and Songwriter, what can I do for you?"
"Hey Ru, it's H-Harry", snyftade någon i andra änden.
"Harry? Is everything okey?" Jag kunde höra på hans röst att något var fel. Väldigt fel.
"N-no... It's Nancy. She's not home yet, and she doesn't answer my phone calls. I called Meredith too, but she said that Nancy went by six, as usual. Have you seen her?"
Jag stirrade chockat ut i luften. Det var inte likt Nancy. Hon var alltid i tid och hörde alltid av sig om något inte var som det skulle. 
"Ruby, are you still there?"
"Oh, uhm... Yes. But no, I haven't seen her." Jag tog ett djupt andetag för att samla tankarna. "I'll call Ricky, and then I'll get back to you. Stay where you are and call me if she comes."
"Okey." Harry la på, och jag började oroat leta upp numret till en av Nancy's bästa vänner.

Harry's Perspektiv:
Dörren öppnades, och jag flög upp på fötter och skyndade ut i hallen.
"Nancy?", sa jag överlyckligt men kände snart hur hjärtat sjönk när jag fick se vem som stod på tröskeln.
"I'm sorry, it's just me", sa Ruby och sparkade av sig skorna. "So, she's not home yet?"
"No", jag skakade sorgset på huvudet. "And Ricky? He didn't know anything, or?"
"No." Ruby ryckte uppgivet på axlarna och bet sig hårt i läppen.
"Well, fuck it!", sa jag ilsket och slog knytnäven i väggen. Jag hade lust att skrika åt hur ont det gjorde, men höll inne min ilska eftersom det var mitt eget fel. Sedan klampade jag ut i köket och kastade tallrikarna i golvet. Känslorna bara vällde upp inom mig, och ena sekunden hatade jag mig själv för mitt sjuka beteende och att jag inte kunde ta saker som en man, och den andra sekunden så hatade jag resten av världen för att jag inte kunde få hem min tjej eller ens få veta att hon var i säkerhet.
"Calm the fuck down, Haz! We got this." Ruby masserade sina tinningar och snappade åt sig vår hemtelefon. Sedan knappade hon in tre siffror och räckte mig telefonen.
"911, what's your emergency?", svarade en lugnande kvinnoröst i luren. Det vattnades i mina ögon och jag började se suddigt.
"Hello? Is anyone there?"
"Y-yes", stammade jag. "I'm Harry Styles, and m-my girlfriend is missing."

~ Julspecial - STCL ~

Det var den tjugofjärde december, och snön hade lagt sig som ett täcke över London. Det hade snöat i flera dagar, och Harry & killarna hade haft julkonserter runt om i världen, men nu var deras plan hem försenat på grund av ovädret. Tänk om dom fortfarande inte gett sig av? Tänk om Harry inte hinner hem till julafton? Det här var ju den första riktiga julen då det bara skulle vara jag, Harry & Darcy... Jag bet på en nagel och kollade nervöst ut genom fönstret. Snöflingorna fortsatte singla ner mot marken. Visst, det var väldigt fint och mysigt med snö, men det orsakade ju kaos i trafiken. Bilar tutade på varandra och ville fram på gatorna, men en långsam plogmaskin rörde sig framför bilkön för att skyffla bort all snö så ingen hade någon chans att ta sig förbi.
Det var mörkt ute. Det ända som lyste upp var alla neonskyltar ovanför butiker och restauranger, gatulamporna och adventsstjärnor och adventsljusstakar i invånarnas fönster. Jag hade julpyntat jag också, och Darcy hade hjälpt till på ett hörn, fast mestadels var hon bara ivägen eller hade ner julkulorna på golvet så dom sprack.
Jag höjde volymen på stereon som spelade julmusik och återgick till att fixa med maten. Under dagen hade vi bara julstökat inför morgondagen, eftersom vi firade julafton den tjugofemte. Men vi hade skypat med mamma, pappa & lillebrorsan och hälsat god jul, så lite festligt hade det väl ändå varit.
"Mommy?"
Jag vände mig om och såg min dotter stå vid dörrkarmen in till köket. Hon kramade om sin vita katt vid namn Kali, - ett gosedjur hon hade fått av Harry som också var hennes favorit.
"Yes, curly?" Jag stoppade in gratängen i ugnen, stängde igen luckan och gick fram till Darcy. Sedan satte jag mig på huk framför henne och log varmt. "What is it?"
"I want daddy home..." Hon snyftade och tog bort gosedjuret från ansiktet så hon kunde se mig i ögonen.
"Aw, baby..." Jag log sorgset, och Darcy sträckte upp armarna som i en gest att jag skulle ta upp henne i famnen, vilket jag gjorde. Hon la sina armar runt min nacke och snyftade i mitt öra, och jag gungade henne fram och tillbaka. "I'm sure that daddy will be home soon. He's just a little late, because of the snow", tröstade jag.
"I don't like snow. Snow is mean", klagade Darcy. Eftersom hon bara var 3½ år gammal så var hennes ordförråd inte allt för stort. Men vilken treåring kunde egentligen få ut korrekta meningar?
"Don't you think the snow is beautiful? I'm sure that daddy likes snow?" Jag gick fram till fönstret, och Darcy släppte taget om min hals med ena armen och kollade storögt på snön som föll från himlen.
"But you know what?", log jag, och Darcy skakade på huvudet. "I think it's bedtime for little curlyhead and Kali." 
"No, me no sleepy!" Hon skakade frenetiskt på huvudet så hennes små lockar flög omkring hennes huvud. "I want daddy home!"
"But daddy might be home late", sa jag och började gå mot badrummet för att borsta hennes tänder. "But if you go to bed now, you'll fall asleep faster and... Then maybe daddy will be home tomorrow and wake you up?"
"Yeeeyy, daddy wakey wakey!", tjoade Darcy och gapade sedan så jag kunde nå alla hennes små tänder med tandborsten. När hennes tänder var fräscha och fina så lyfte jag upp henne igen och bar in henne till sitt rum, drog av henne kläderna och satte på hennes pyjamas. Sedan tände jag hennes nattlampa, släckte i taket och bäddade ner henne i sängen.
Jag tyckte mig höra en dörr stängas, men jag inbillade mig säkert bara, för det hade hänt många nätter innan. Eller så kanske det var på CD:n som spelades i köket? Darcy hade ju i alla fall inte märkt något.
"Love you", sa Darcy och lutade sig fram och väntade på sin godnatt-puss.
"Love you", svarade jag och pussade henne på munnen.
"Love you", sa en röst som inte tillhörde varken mig eller Darcy. Hon kollade snabbt mot dörren, och sken sedan upp i ett stort leende. "Daddy!!!"
"Heeyy curlyhead!" Harry sprang fram till sängen, satte sig på knä nedanför och omfamnade Darcy i en kram och vaggade henne fram och tillbaka. "I've missed you and mommy so so much!"
"I miss you too", sa Darcy och pussade Harry på kinden och gav ifrån sig ett litet smack-ljud. "You cold!"
"Yeah, it's snowing outside, and the snow is cold", nickade Harry. "But I think it's time for you to sleep now. It's a big day tomorrow, and I would really like to talk with mommy. Is that okey?"
"Yeah. Na-night daddy. Na-night mommy. Love you!" Darcy gav oss massa slängkyssar och hasade sedan ner i sängen så hon låg med huvudet på kudden.
"Goodnight sweetie", log jag och vinkade lite innan jag gick ut ur hennes rum, och Harry gjorde detsamma och lät sedan dörren glida igen bakom oss.
"I've missed you so much", sa jag och slängde mig runt hans hals när vi hade kommit in i vardagsrummet. Hans starka armar höll om mig, och han gömde sitt ansikte i mitt hår.
"There isn't words to describe how much I've missed you too." Harry släppte taget om mig och skopade mitt ansikte med sina händer, sedan placerade han en mjuk kyss på mina läppar. Men en liten kyss kunde knappast mätta min hunger efter att ha varit ifrån honom i över en månad. Våra läppar möttes igen, och denna gång i en lång och passionerad kyss. Jag drog honom tajtare intill mig, men var snart tvungen att sära på våra läppar för att hämta andan. Harry andades andfått i mitt öra, men jag kunde se hans leende framför mig, vilket också fick mig att le. Äntligen var vi tillsammans igen! Äntligen var familjen hel.
"Merry christmas", mumlade Harry och räckte fram ett litet paket inslaget i guldpapper som tidigare hade legat i hans byxficka. Jag kollade upp på honom och log, sedan tittade jag ner på det fyrkantiga lilla paketet och började försiktigt öppna. Nu låg där en svart liten sammetsask och vilade på min handflata.
"Erm, aren't you going to open it?" Harry log snett.
"Yeah, ofcourse..." Jag fifflade lite med asken och fick till slut upp den. Där i fanns en Infinity-ring med våra initialer ingraverade.
"I know that you're scared about the future, but this is a promise that I will stay by your side forever. And I want to be yours in every way I can, and you to be mine. You know that I want marriage, but I know that you don't want to rush things up, and we don't have to. I just want you to know that I-..."
Jag avbröt honom genom att placera mina läppar ovanpå hans. "Thank you, Harry. I love it. It's the best christmas present ever, thank you!" Jag kysste honom igen.
"I'm glad that you like it", mumlade han mot mina läppar.
"But you do know that it's not christmas today, huh?" Jag lät mina fingrar kittla honom i nacken.
"Well, in Sweden it is. So once again, Merry Christmas."
Jag skrattade lågt, för att inte väcka Darcy. "Merry Christmas." Jag satte på ringen på mitt finger och placerade sedan mina armar runt hans nacke. Han förde sina händer till min midja, och vi gungade lite fram och tillbaka i takt till John Lennon's So This Is Christmas samtidigt som snön fortsatte singla ner utanför fönstret.
Bästa julen någonsin, tänkte jag. Bästa julen någonsin...

Bestämde mig för att göra en julspecial med Harry, Denize & Darcy från Simple Thing Called Love, även om jag inte är sådär jättestolt över själva novellen då den är ganska slarvigt skriven och väldigt... Snabbgången? Men nåja, det är ju ändå kul att se tillbaka på hur man började, så än så länge låter jag den hänga kvar. Men vad tycker ni om julspecialen, mina vänner? Vet att över 50% av mina läsare inte har läst STCL, men jag hoppas att ni hängde med lite ändå. :)
God jul på er, mina finaste fina!
Kram // Vendela



RSS 2.0