EPILOG: + Everything About You +

(Ca. 3 år senare, en sen sommarkväll...)
Jag & Malin hade varit ett par i nästan fyra år nu, hon var helt fri från cancern, det var sommar, och vi var gladare än gladast. För några veckor sedan hade jag tagit mig i kragen och faktiskt bestämt mig för att just denna kväll skulle bli kvällen då jag frågade Malin det jag väntat på att få fråga i något som kändes som hundra år. Visserligen hade tanken slagit mig efter bara ett år tillsammans, men jag tänkte att hon kanske inte var redo för att gå så fort fram. Men nu, idag, kändes som den perfekta dagen.
"Thank you", sa jag och gav taxichauffören pengar plus dricks för att ha kört oss hit. Men det var självklart inte just här, - här, jag skulle ställa den stora frågan, men jag ville göra Malin förvirrad genom att låta oss gå en bit. Visserligen var hon nog redan rätt förvirrad eftersom hon inte hade någon aning om vart vi var eftersom hon inte kunde se något med ögonbindeln som skymde synen.
Jag kollade bort mot luftballongerna som var placerade vid kajen.
Tänk att en av dom stod och väntade på oss... Det hade varit min dröm sedan länge att ställa frågan på just detta vis, och jag hade planerat det så gott jag kunde. Fast med lite hjälp från mina vänner förstås, trots att dom inte hade större erfarenhet av detta än vad jag hade. 
"Niall, I'm nervous! Where are you taking me?" Vi hade just klivit ur bilen, och nu höll jag ett stenhårt grepp om Niall's hand medan vi i en lagom lugn takt gick fram på vägen. Han hade knutit ett svart tyg runt mitt huvud så jag inte kunde se något, och jag tog små, osäkra steg av ren rädsla för att jag helt plötsligt skulle falla ner i tomma intet eller snubbla över något. Fast egentligen så litade jag ju på Niall. Han skulle aldrig låta mig falla, men ändå. Man kan ju aldrig vara helt hundra!
"You'll see", svarade Niall på min fråga, och jag kunde se hans léende framför mig. Niall hade sagt att vi skulle ut och äta på en fin restaurang för att fira våra nästan fyra år tillsammans, men om jag fick gissa på vart vi befann oss så skulle jag säga mitt i ingenstans. Jag rös till lite av den lätta sommarbrisen, då jag bara gick klädd i en svart spetsklänning (som skulle få mig att se lite extra solbränd ut) och ett par matchande pumps. Mitt hår var uppsatt i en hög hästsvans, och jag hade kört på en lätt sminkning för kvällen, trots att Niall jämt tjatade om att jag borde kasta sminket eftersom jag är så fin utan.
Jag hörde ljudet av vatten som guppade mot kajen, och började fundera ännu mer på vart vi faktiskt befann oss.
"We're almost there", mumlade Niall glatt som svar på mina tankar. Efter en liten stund hörde jag honom hälsa på någon annan, och snart lyftes jag upp och placerades någon annanstans. I en korg?
"Niall, can I look now?", frågade jag förvirrat.
"Not yet, baby."
Plötsligt stod Niall bredvid mig igen, och han mumlade något om att vi var redo. Redo för vadå? Vad gör vi? Vart är vi påväg? Alla dessa frågor yrade runt i mitt huvud, men jag återvände snabbt till verkligheten av ett högt ljud som lät som en gasolbrännare eller kanske en brandsläckare? Jag hoppade till och höll i mig i Niall's arm som om det gällde liv & död. Plötsligt fick jag en skum känsla av att vi lyftes från marken, och jag blev om möjligt ännu mer skakis. Vad höll vi egentligen på med?
"Niall?", klagade jag. "I'm scared..."
"Don't be", sa Niall varmt, och jag kände hans varma läppar mot min panna.

"So", mumlade han och började lossa bindeln. Min första reaktion när jag återfick synen var att trycka mig ännu närmare Niall, men sedan slappnade jag av på riktigt och njöt av utsikten. Neonskyltar och gatulampor lyste upp London som vi nu tittade ner på, och jag kunde inte låta bli att lé. Min blick flyttades upp mot den polkagrismönstrade luftballongen, och jag kollade storögt på den. Jag hade faktiskt aldrig åkt luftballong förut, men det var en fantastisk upplevelse när man faktiskt kunde se något.
Niall omfamnade mig bakifrån och vilade sina händer på min mage, och jag la mina ovanpå hans.
"Do you see anything special?", frågade han glatt, och jag mötte léende hans blick.
"London is special. I love it..." Jag lät min blick förflytta sig över London's alla byggnader, men snart fastnade min blick på en alldeles speciell byggnad. På taket var en text formad med hjälp av ljusslingor, och Niall släppte taget om mig medan jag läste högt för mig själv.
"Would you marry me... Wait what? Would you marry me?" Jag blinkade hårt och öppnade sedan ögonen igen för att se om jag verkligen hade läst rätt. Men texten var fortfarande kvar. Jag vände mig om och skulle precis fråga om texten då jag såg att Niall hade gått ner på knä och höll fram en liten ask i sina händer.
"M, I know that we've only been dating for like four years... But that seems like a long time to me, but anyway." Hans röst var skakig och han verkade nervös, men hans ögon glittrade mer än någonsin. "I love you, more than anything, or anyone... And I want to spend my future with you. I want you to be my future." Han tog ett djupt andetag. "And I wonder... Would you marry me?" Asken öppnades i hans händer.
Jag var som hypnotiserad av hans blick, och han kollade om möjligt ännu mer nervöst på mig. Tårar vällde fram ur mina ögon, det var som att jag knappt kunde förstå att han just hade frågat mig om jag ville bli hans framtid... Det var ju mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om! Bakom alla tårar kände jag hur jag sprack upp i ett stort léende, och jag väste fram ett ja.
"Yes, yes, yes! A hundred times yes!" Min röst bar knappt, så istället slängde jag mig om halsen på Niall. Jag kände hur han slappnade av innan han lyckligt kramade mig tillbaka. Sedan tog han min hand och satte på mig ringen. Den glittrade i ljuset från elden i ballongen, och jag kunde inte låta bli att beundra den. Men ändå kunde tanken i mitt huvud inte slås undan. Hur mycket pengar var inte den här värd? Hade han spenderat så mycket på lilla mig? Var jag ens värd det?
"I love it so so much! And I love this", jag sträckte upp händerna mot ballongen och pekade ut över London. "But most of all, I love you."
Niall tog mitt ansikte mellan sina händer och vi möttes i en passionerad kyss.
"And I love you. Forever and always."
"Forever and always", nickade jag och lät våra läppar mötas igen.

PANG KRASCH BOM, OCH DÄR VAR EAY OFFICIELT AVSLUTAD!
Jag hoppas att ni gillade slutet, trots att jag körde på en liten klassiker(alltså förlovning). Fast aa, oftast brukar väl de flesta 1D-noveller sluta med att tjejen är på smällen, får en bebis eller att dom gifter sig, hihi. ^^
Snart kommer jag göra ett inlägg där jag vill att så många av er som möjligt kommenterar, alltså ett sorts utvärderings-inlägg kan man säga. Där får ni säga vad som var bra/dåligt, och svara på en del andra frågor. Jag hoppas inte att ni lämnar novellen bakom er med en massa frågor, men om det är så så är det ju bara att säga till om det är något ni fortfarande undrar!
Bamsekramar // Vendela

Chapter 59 - Together We Stand - The End

Previously:
Egentligen skulle jag kunna ligga kvar här hela dagen i Niall's famn, men klockan var ju ändå halv elva, och jag tyckte vi skulle få nåt gjort. Det var ju trots allt söndag, och imorgon var det skola för min del, och Niall jobbade.
"No, I wanna stay here", sa Niall och makade sig om möjligt ännu närmare mig och slöt sina ögon återigen. Jag fnissade och tog tag i hans hand som vilade på min kind och förde den till min mun för att ge den en puss. "Aren't you hungry? Don't you want some breakfast?"
Niall slog upp ögonen igen. "Did you say breakfast?" Hans mage kurrade högt, och jag fnissade igen.

 


Jag & Niall hade äntligen fått i oss lite frukost, och nu befann vi oss ute i trädgården. Det var sällan som vårsolen lyste över London, så man fick passa på att njuta av den medan den tittade fram. Niall & jag hade precis spelat lite fotboll, och nu låg jag på en röd-vit-rutig filt och skrev i min dagbok samtidigt som jag betraktade Niall som spatserade omkring på gräsmattan samtidigt som han pratade i telefon.
Niall upptäckte att jag tittade på honom och log brett mot mig. Jag log tillbaka och vände sedan ner huvudet mot dagboken igen för att fortsätta skriva.
Det hade hänt så mycket sedan jag skrev sist... Då var mitt liv på botten och jag var förberedd på att dö. Men nu, nu var allt annorlunda. Jag var på god väg att bli frisk, fast jag skulle ju ta cellgifterna i cirka 2 år till, men ändå. Och min framtid såg ljus ut, och den skulle spenderas tillsammans med personen jag älskade mest. Niall James Horan.
"Förut var jag rädd för framtiden. Rädd för jag kanske snart skulle dö. Men nu är jag inte rädd längre, pappa. Jag kommer aldrig mer behöva vara rädd, för Niall finns här. Jag har en framtid & Niall finns här. Vad mer behövs för att livet ska kännas underbart? Livet hade ju förstås varit ännu bättre om du... Nej, det var inget. Vi ses ju någon gång i framtiden ändå. :) Men lova att vänta på mig! Jag älskar dig.
xx Malin", jag la ifrån mig pennan och stängde igen dagboken.
"Come on, let's go somewhere", föreslog jag när Niall hade lagt på och stoppat ner mobilen i fickan igen.
"Okey, sure", sa han och hjälpte mig upp på fötterna. Sedan tog han min hand och flätade samman våra fingrar, och vi började röra oss mot busshållsplatsen.

Vi strosade runt på Londons alla gator, och den lätta brisen fick mitt hår att flyga fram i ansiktet.
"Starbucks?", frågade Niall och nickade mot cofféeshoppen.
"Sure", sa jag och krokade ihop min arm med hans. När vi klev in på Starbucks drog en liten flicka i sin mammas jacka och sa: "Mommy, look! That's Niall Horan from One Direction!"
"Mhm?", sa mamman och lät blicken ligga kvar på menyn på väggen bakom disken, helt ointresserad av vad hennes dotter just sagt.
"But mommy, look! His girlfriend is here too!"
"And...? They're humans. Just like us. I guess they just came here to buy some coffée? Don't they have the rights to do that?"
"Yeah but..." Flickan kollade storögt bort mot oss, och vi började gå för att ställa oss i kön.
"Niall, she's a directioner." Jag nickade diskrét mot den lilla flickan. Niall kollade på den lilla flickan och sprack sedan upp i ett leende och vinkade glatt. Flickan vinkade generat tillbaka och kollade sedan ner i golvet.
"Go talk to her. I'll wait here", log jag, och Niall nickade och lämnade kön.
"Hello beautiful." Han hukade sig så att hans huvud skulle vara i någorlunda jämn höjd med hennes.
"Hey Niall", fnissade hon och höll för munnen.
 "What's your name?"
"Sarah", sa hon och log generat igen. Sedan vände hon sig mot sin mamma. "Mommy, can you take a photo of us?"
Mamman var helt uppe i sin beställning och hörde inte dottern, så jag bestämde mig för att gå ur kön och ta kortet åt henne.
"I can fix it." Eftersom jag var kortare än Niall så behövde jag inte huka mig, utan det räckte med att jag böjde mig ner så kom jag i jämnhöjd med Sarah.
"Thank you, M", sa hon och räckte över sin ihopfällbara mobil. Jag gick in på kameran, sa åt dom att le, och med ett litet klick så fanns där nu en bild av henne & Niall på skärmen.
"Aw thank you", sa hon och kramade om mig, och jag skrattade glatt. Det var inte varje dag man fick en kram av en liten främling!
 
Efter att ha druckit varsin kopp te på Starbucks spatserade vi nu omkring, hand i hand, igen. Solen stod fortfarande högt på himlen och det var varmt och skönt i luften. Livet kunde knappast bli bättre! Det kändes som om jag hade fått en nystart, och jag gillade det. Niall pussade mig på kinden, och ett brett flin spred sig på mina läppar.
Vi passerade en kyrka där finklädda människor stod samlade och jublade åt det nygifta brudparet som klev ut genom porten.
"Look over there", sa Niall och pekade på brudparet. Han hade tydligen inte märkt att jag redan tittade.
"They're so cute", log jag, och Niall nickade instämmande.
"And one day, that will be us."

Åååå dääär var slutet av EAY släppt! Slutet blev kanske inte allt för storslaget, men jag har en liten fråga till er:
Vill ni att jag:
1. Ska skriva en epilog på EAY imorgon?
eller 
2. Påbörja den nya novellen imorgon? 
Det är helt upp till er om ni vill ha en epilog av EAY eller inte, hihi. Hur som helst så hoppas jag att ni tyckt om novellen, och att ni stannar kvar för att läsa nästa! 
Älskar er något så otroligt, och tack tack tack för att ni gett mig över 350 kommentarer, sammanlagt, på EAY!
Kram // Vendela

Chapter 58 - Special Delivery

Previously:
Hon la sig till rätta, och jag drog åt mig en filt som hängde på soffans ryggstöd och la den över oss. Snart därefter sattes filmen igång, och vi kollade intresserat mot teveskärmen.
Såhär skulle jag kunna leva resten av mitt liv. Bara slappandes framför en bra film tillsammans med den bästa tjejen i världen. Med henne blev det aldrig långtråkigt!
Jag lyfte lite lätt på huvudet och pussade henne på hjässan, och hon vred på ansiktet och gav mig ett litet leende. Ett leende som kunde göra min dag, - alla dagar.

"Jag drar till Alice nu! Ses ikväll!", ropade jag till mamma & Elliot och stängde dörren bakom mig. Jag hade stött på Alice när jag & Parisa var ute och shoppade, och hon hade frågat om jag ville komma över på middag eftersom hennes pojkvän skulle åka iväg någonstans med sina arbetskamrater. Jag hade självklart inte haft något emot det eftersom Niall hade varit i Sverige hela veckan och inte skulle komma hem förrän imorgon igen.
En busstur senare var jag framme vid hållplatsen som Alice hade sagt åt mig att hoppa av vid, och från den punkten hade hon gett mig en liten vägbeskrivning fram till sitt hus. När jag var framme såg jag att Alice stod utanför och pratade med sin kille som var påväg att hoppa in i bilen.
"I'll help you with that", log hon.
Tumblr_m7e5pmd8mf1rtzlzf_large
Sedan lyfte hon upp hans stora sportbag och mötte hans läppar i en kyss på vägen till bilens bagage.
"Oh, hey M!", sa hon och vinkade när hon fick syn på att jag kom gåendes upp för den lilla grusvägen.
"Hi!", hälsade jag och log mot både henne & hennes kille.
"This is Drew", sa hon och gjorde en presenterande gest mot sin pojkvän. Han sträckte fram sin hand, och jag skakade den lätt. "Malin, but call me M."
"Nice to meet you, M." Han log ett bländande leende. "But now I have to go, or else I'll be late. See you, girls." Han kysste Alice ännu en gång, och hon vinkade sedan av honom när han hade hoppat in i bilen och började backa ner för uppfarten.
"So, let's go inside." Hon la en hand bakom min rygg och förde mig mot dörren. Alice & Drews hus var vitt & stilrent, men ändå rätt mysigt. Ett vagt jamande hördes, och en tjock liten katt kom gåendes mot oss i hallen.
"Oh, this is Fuzzle", skrattade Alice och lyfte upp katten i famnen. "You're not allergic, huh? In that case I can let him out."
"No, no. He can stay", log jag och kliade honom bakom örat. Fuzzle's mage var vit och fluffig, och ryggen var grå med svarta ränder lite här & var.
Det plingade till ifrån rummet som jag antog var köket.
"The dinner is ready!", sa Alice och skyndade ut i köket och släppte ner katten på vägen dit. Han gick fram till mig och tryckte sig mot mina ben samtidigt som han spann förtjust.
"Are you coming?", ropade Alice.
"Yeah, right!" Jag gick snabbt ut i köket och såg att Alice hade dukat upp, jättefint, för två.
"I never thought that I would get to see you again. But here you are." Alice ryckte lätt på axlarna och log varmt.
"Yeah. We should stay in touch and hang out more often", sa jag och log tillbaka. 
 
"It was really nice having you here!" Alice kramade om mig. "Dinner on friday then?"
"Yupyup. Dinner on friday", nickade jag glatt. Kvällen hade varit fantastiskt rolig! Vi hade ätit god mat, sett en film och pratat om allt möjligt. Alice var lite som en storasyster, och jag skulle gärna vilja att hon träffade mina bästa vänner någon gång också. Visst, dom hade ju träffats på sjukhuset när jag var där, men på riktigt. Fast Alice var kanske inte så pepp på att hänga med massa sjuttonåringar när hon själv var strax över tjugo?
"Goodnight", sa jag sedan och vinkade lite lätt innan jag klev utanför dörren.
"Goodnight." Alice log och lutade sig mot dörrkarmen för att se på när jag strosade ner för den lilla backen. 
Jag vinkade ännu en gång och skyndade sedan bort till hållplatsen för att inte missa bussen.

Jag klev in i hallen och drog av mig skorna. Sedan tittade jag snabbt in i vardagsrummet och såg mamma ligga i soffan och läsa en tidning samtidigt som något tråkigt vuxenprogram stod på i bakgrunden.
"Sover Elliot?", frågade jag.
"Japp", svarade mamma och tittade upp bakom tidningen med ett litet leende. "Ska du inte sova hos pojken din?" Hon flinade.
"Det går inte. Han är i Sverige och kommer inte hem förrän imorgon." Jag ryckte på axlarna och gav mamma ett halvhjärtat leende.
"Just det ja... Hur som helst, han skickade en liten present till dig. Jag la den på din säng."
Jag kunde se ett finurligt leende på hennes läppar, men det gick inte att tyda. Hon dolde något...
Jag nickade lätt och försvann sedan ut i hallen och vidare upp för trappen. När jag nådde fram till mitt rum så öppnade jag dörren och gick fram till sängen. Men där låg inget?
"Hmm?", mumlade jag för mig själv och ryckte på axlarna. I samma stund svartnade det framför mina ögon på grund av två, stora händer som skymde min syn.
"Guess who?", sa en röst som jag så väl kände igen.
"Am I dreaming?", frågade jag utan att svara på hans fråga.
"Maybe. Do you want it to be a dream?"
"No." Jag skakade på huvudet så gott jag förmådde när hans händer fortfarande var placerade i mitt ansikte.
"Well, then you're not dreaming." Han förde bort sina händer och omfamnade mig bakifrån istället. Jag snurrade runt i hans famn och möttes av hans glänsande blå ögon.
"Special delivery for Niall's girlfriend", mumlade Niall glatt och placerade sina läppar ovanpå mina i en mjuk kyss. Jag la mina armar runt hans nacke och lät mina läppar snudda vid Niall's medan vi rörde oss mot dörren så jag kunde stänga igen den. Sedan rörde vi oss fort mot sängen, och Niall lyfte upp mig och placerade mig mjukt ovanpå täcket. När han la sin tyngd ovanpå mig drog jag lite lätt i hans tröja för att visa att han skulle ta av den, och han drog den snabbt över huvudet. Jag lät mina händer smeka hans överkropp och fortsatte upp mot nacken. Niall rös av välbehag när jag började leka med hans hår, och sedan möttes våra läppar igen. Jag kunde inte låta bli att le mellan kyssarna, och Niall log han också. Försiktigt drog jag av mig jeansen, och Niall hjälpte mig av med tröjan. Våra kyssar blev hungrigare och hungrigare för var minut, och våra andetag var snabba. Det var ingen tvekan om vad vi båda ville, och behövde jag säga mer än att detta var & skulle bli den bästa natten någonsin?
 
(Nästa dag...)
Jag öppnade långsamt ögonen och kisade mot taket. Vårsolen lyste in genom fönstret, och det såg ut att bli en riktigt fin dag. Jag vred på huvudet och sträckte ut en arm för att trycka på lås-upp-knappen på mobilen. 10:32 visade den. Jag lät armen falla tillbaka i sängen igen och vände huvudet mot Niall som fortfarande sov. Hans ena arm låg över min mage, och han låg nästan på mig. Hans kropp var varm, och jag kunde skymta ett litet leende på hans läppar när han låg där med slutna ögon. Helt plötsligt öppnade han ögonen och såg på mig med sina livliga, blå ögon.
"Goodmorning beautiful", sa han och flyttade sin hand till min kind. Jag la min hand ovanpå hans och log varmt. "Goodmorning. Shall we go up?" Egentligen skulle jag kunna ligga kvar här hela dagen i Niall's famn, men klockan var ju ändå halv elva, och jag tyckte vi skulle få nåt gjort. Det var ju trots allt söndag, och imorgon var det skola för min del, och Niall jobbade.
"No, I wanna stay here", sa Niall och makade sig om möjligt ännu närmare mig och slöt sina ögon återigen. Jag fnissade och tog tag i hans hand som vilade på min kind och förde den till min mun för att ge den en puss. "Aren't you hungry? Don't you want some breakfast?"
Niall slog upp ögonen igen. "Did you say breakfast?" Hans mage kurrade högt, och jag fnissade igen.

Tjenamors! Bjussar på detta nu innan jag ska iväg & sjunga för allmänheten tillsammans med några andra, hihi. Kommer fortsätta jobba på nya novellen när jag kommer hem i eftermiddag, och då kanske ni även får sista kapitlet av EAY.
Vad tycker ni föresten om att EAY börjar närma sig sitt slut? Precis som jag gjorde med STCL så kommer jag låta er göra en liten utvärdering av vad som var bra/dåligt, vad ni vill se mer av och vad ni tycker jag ska skriva lite mindre om, osv. ^^ xx
Kramis! // Vendela

Chapter 57 - U Smile, I Smile

Previously:
"It's okey", sa jag tyst och nickade fast att jag egentligen var påväg att öppna upp luckan till det svarta hålet i hjärtat där all min sorg bevarades. Pappa var fortfarande ett känsligt ämne, och skulle kanske alltid vara?
"But you did it. And here you are! And we all believe that the evil cancer will go away." Hon log varmt mot mig.
"Let's take a break. We will be back in 10 minutes, and then we'll talk more about Niall & M, - but not that personal things, and we'll also get to hear One Direction sing! So don't miss it. Bye!" Ebony vinkade mot kameran, och jag & killarna gjorde detsamma.

Det var nu dags för ännu en paus, och alla drog ut från scenen för en stund. Ebony var en riktigt humoristisk kvinna, fast hon hade ganska lätt för att falla in på privata saker. Efter pausen var det bara tio minuter kvar av showen, och sedan skulle jag, Niall & killarna dra ut och käka på någon restaurang.
"I'm just going to take my medicine. I'll be right back", sa jag och gav Niall en snabb puss på kinden. Sedan letade jag upp toaletten backstage och låste in mig. Jag drog upp klänningen en aning, satte mig på toalocket och rotade runt i min lilla handväska för att hitta sprutan. När den var funnen räknade jag till tre och stack mig i låret. Sprutan var ute, och jag drog nöjt ner klänningen igen. Som vanligt så kände jag mig lite smålustig efter att ha tagit medicinen, men det brukade gå över efter en liten stund och ersättas med trötthet.
När jag var tillbaka på plats så stod alla och smuttade på varsin te- eller kaffekopp.
"Do you want some too?", frågade Louis och nickade menande mot sin tekopp.
"No thanks, but I'd like to have some water."
"There is a water machine over there", nickade Niall glatt, och jag vände mig om och fick syn på maskinen direkt.
"Thanks." Jag log och gick fram till maskinen, tog ett litet glas och fyllde det med kallt vatten. Intervjuer gjorde en verkligen törstig, trots att jag var den som pratade minst!
"The show starts about ten!", ropade kvinnan med dom svarta kläderna och telefonen vid örat som jag hade mött i logen imorse. Ebony kom småspringandes in i rummet där vi befann oss, och hon, precis som jag, verkade vara lite smått tjurig över sina höga klackar som gjorde så att man inte riktigt kunde skynda på saker och ting.
"Let's go then", sa hon glatt när hon hade nått fram till oss och la en hand på Harry's axel för att få lite stöd. "These shoes...", hörde jag henne mumla, och jag led med henne.
Killarna slog sig ner i soffan, Ebony i sin fotölj, och jag & Niall trängde ihop oss i min fotölj.
Den barska kvinnan som nu vandrade omkring på scenen och såg till att allt var i ordning räknade ner från fem och försvann sedan ut backstage och showen startade.
"Hi, and welcome back! My name is Ebony, and this is One Direction-..."
"Hi!", ropade killarna i kör och vinkade mot kameran.
"-And our special guest; M. - Niall's girlfriend." Ebony gjorde en presenterande gest åt mig återigen, och jag vinkade in i kameran med ett hej.

"Thanks for coming, M. It was really nice to meet you!" Ebony gav mig en varm kram och rörde sig sedan bort mot killarna för att krama om dom också innan vi gick. Jag hade tvättat bort teve-sminket och bytt om till lite mer vardagliga kläder. Ett par höga jeans och ett rosa, instoppat linne tilsammans med mina vita converse.
"Are you ready to go?", frågade Niall efter att ha kommit fram till mig och lagt en arm runt mina axlar.
"Yeah, sure", log jag.
Paul, som hade stått lite vid sidan om backstage under intervjun hade nu parkerat sin lilla minibuss utanför byggnaden vi befunnit oss i, och alla hoppade in i bussen. Jag satt intryckt mellan Niall och Zayn, och framför oss satt Liam, Harry & Louis.
Paul tryckte gasen i botten, och snart svängde vi in på Langley Street och parkerade utanför restaurangen Hawksmoor Seven Dials.
"A-are we g-going to eat here?", stammade jag och kollade storögt på restaurangen när vi hade klivit ur bussen.
"Yeah, don't you like it?", frågade Harry och höjde ögonbrynen i en förvånad min.
"I've never been there before, but... I know that it's very expensive and a high class restaurant. I don't have money for that." Jag bet mig i läppen och kollade återigen osäkert upp på den stora skylten med restaurangens namn på.
"It doesn't matter if it's expensive or not. Their food is the best!", tjoade Niall. "If we don't count with Nandos, I mean. And I'll pay for you." Han pussade mig på kinden och placerade sin arm runt min midja.
 "Good evening, ladies and gentlemen", sa dörrvakten som vakade utanför restaurangen och höll upp dörren åt oss.
"Good evening", nickade jag glatt tillbaka, och killarna gjorde detsamma.
När vi kom in blev vi genast visade ner för en bred, skinande trätrappa, och jag som redan var helt paff över hur fint det var blev om möjligt ännu mer förvånad när jag fick se hur det såg ut nere på källarplanet. Det var hur mysigt som helst med en inredning som gick åt det orientaliska hållet.
"How many?", frågade en ung man i kostym och bakåtslickat hår.
"Seven", svarade Paul, och mannen nickade och gick ut från det lilla båset. "This way!" Han bokstavligt talat trippade iväg mot ett långbord och drog sedan ut en stol åt mig och nickade att jag skulle sätta mig ner.
"Thank you", sa jag vänligt, och mycket snart hade alla satt sig ner och fått varsin meny.
"Wow, I don't know what to choose...! I've never heard of anything of these." Jag lät fingret följa listan med alla maträtter.
"Give her a-... But take the-...", viskade Zayn i Niall's öra men höll för munnen så jag inte skulle höra det sista. Niall nickade. "Yeah, I think she'd like that."
"Like what?"
"You'll see", flinade han retsamt.
Efter en stund kom en servitör fram till vårat bord och tog upp allas beställningar.
"...And a large steak, please", avslutade Niall som hade fått beställa sist.
"A large one? Are you sure, Mr?", frågade servitören pafft.
"Yes, I'm sure."
"Okey, who will you share it with?"
"Who said something about sharing?", sa Niall och tittade konstigt på servitören. "I'm just hungry."
"Well, okey... But you do know that the large ones is this big, right?" Servitören mätte med händerna. "They would feed a family of bears."
"Hmpf. Well okey then. Give me the same thing I ordered for her." Niall pekade på mig, och servitören klottrade snabbt ner det i sitt anteckningsblock. "I'll be right back with your drinks and some bread!" Han försvann iväg ut i köket.

Mätta och belåtna gick vi ut till bussen igen, och när vi hade satt oss tog jag mig för magen och lutade huvudet mot Niall's axel. "It feels like I've been eating for a month! Or maybe even more..."
"But you liked it, huh?" Niall strök mig över håret.
"Yeah, it was delicious!"
"You see? You should trust my knowledge of food", inflikade Harry och log nöjt, men jag bara flinade åt honom.
"We should do something likes this more often!", sa Zayn och lutade sig mot fönstret.
"Yeah, it was really, really nice", log Liam och nickade ivrigt.
 Paul släppte av mig & Niall sist eftersom vi bodde längst bort av alla. 
Klockan var runt halv elva, och både jag & Malin var alldeles för mätta för att orka göra något, men ändå var det för tidigt för att gå och lägga sig.
"Do you want to watch a movie?", frågade jag och drog av mig skorna i hallen.
"Yeah, sure", sa Malin och slängde med håret så det inte skulle vara ivägen när hon knöt upp sina converse.
Jag gick in i vardagsrummet och kollade igenom filmhyllan. Om jag inte hade varit så trött så skulle jag helt klart valt Grease eller en skräckfilm, men istället drog jag åt mig någon romantisk komedi vid namn 50 First Dates. Jag satte in den i dvdspelaren och slängde mig sedan på soffan. Malin kom in i vardagsrummet, och jag klappade på min mage som i en gest att hon skulle komma och lägga sig i min famn. Hon la sig till rätta, och jag drog åt mig en filt som hängde på soffans ryggstöd och la den över oss. Snart därefter sattes filmen igång, och vi kollade intresserat mot teveskärmen.
Såhär skulle jag kunna leva resten av mitt liv. Bara slappandes framför en bra film tillsammans med den bästa tjejen i världen. Med henne blev det aldrig långtråkigt!
Jag lyfte lite lätt på huvudet och pussade henne på hjässan, och hon vred på ansiktet och gav mig ett litet leende. Ett leende som kunde göra min dag, - alla dagar.

För långtråkigt? Hoppas inte så. :3 Håller på och jobbar för fullt med den nya novellen, samt julspecialer, osv. ^^ <3
Kram // Vendela

Chapter 56 - Interview

Previously:
Niall sken upp, och dom andra killarna kollade på mig som om jag vore galen.
"Are you ready, boys?", sa en kvinna med svarta kläder, glasögon på nästippen och en telefon vid örat. "And girls", tillade hon när hon upptäckte mig.
"Yeah, we just need to get dressed", nickade Harry.
"Okey. Twenty minutes, and then you have to be done." Hon stängde dörren om sig igen, och killarna reste sig.
"You should get dressed too." Niall gav mig en snabb puss på kinden och försvann sedan in i killarnas omklädningsrum.

Jag, Malin och killarna stod bakom scenen och väntade på att bli inropade. Malin skulle kliva in på scenen något senare än oss, för först skulle vi gå igenom lite annat som bara gällde bandet. Jag ville egentligen ha med henne in på scenen direkt eftersom det var så jobbigt att vara ifrån henne, även om det bara var för några minuter, men för Malin's del så verkade det skönt att få vänta. Hon såg lite nervös ut, men å andra sidan så var väl killarna och jag också det. Hur mycket vi än hade stått på scen innan så gick aldrig nervositeten bort helt. Den kom tillbaka för varje gång.
"Today we're talking to the UK's biggest boyband. Please welcome; One Direction!"
"See you soon", sa jag och pussade Malin lite snabbt på kinden innan jag joggandes följde efter dom andra in på scenen. Ett stort leende spred sig på mina läppar och jag vinkade glatt till fansen som skrek och jublade under vårat intåg. Programledaren, Ebony, gjorde en presenterande gest åt oss, och fansen skrek om möjligt ännu högre och gav oss en långvarig applåd.
"Nice to see you again, Ebony", sa Harry och gav henne en lätt kram. Sedan log han charmigt, aktade på sig så dom andra killarna kunde komma fram, och slog sig ner i soffan.
"Hi Ebony", hälsade Louis och följde Harry's exempel och gav henne en kram han också. Zayn hälsade på håll, Liam hade redan varit framme och klappat henne på axeln, och precis som han gav jag henne en lätt klapp på axeln och slog mig sedan ner mellan Zayn & Liam så intervjun kunde börja.
"Welcome boys", sa Ebony glatt efter att ha satt sig ner.
"Thank you", svarade vi, lika glatt, i kör.
"So, I've heard that the Up All Night Tour is officially over, but you're still doing some mini-concerts with the UAN-songs. Are you going to make another album, or...?" Ebony log förväntansfullt, och man kunde se varenda kotte i publiken spetsa sina öron lite extra.
"No, we thought about taking a little break with the music and let our acting careers begin", skämtade Harry.
"Oh, I see! Well, I think you'll do fine, because your acting in iCarly was..." Det såg ut som att hon sökte sitt svar. "Epic."
Jag och Louis tittade på varandra, och sedan föll vi båda in i världens skrattattack.
"What?", flinade Harry, men Louis bara klappade honom på axeln samtidigt som han gned sig i ögat och skakade flinandes på huvudet.
"No but let's be serious", log Zayn mot publiken, och Liam nickade kort. "We're working on a new album who will be out this fall." Fansen jublade glatt.
"So soon?" Ebony lyfte på ögonbrynen, och alla nickade till svar. "Interesting... Can you guys tell us more about the album?" 
"Yeah", sa Harry och fyllde snabbt i: "Zayn are going to rap, Liam will do some beatboxing, and I... I'll sing opera."
"Enough with jokes for you, young man", sa Louis och la en arm runt Harry's axlar och ruffsade till hans hår med sin lediga hand.
"We can't really say that much about it yet, but... The songs are totally different. The upbeat tracks are more catchy, it's more guitar..." Louis nickade mot mig, och jag instämde.
"And we're really focusing on the texts."
"Yeah, that's kind of it", sa Zayn och nickade.
"Wow, that sounds great! We can't wait to hear it! Do you have any name for the new album yet? I mean, the last one was Up All Night... Will the name of this one be like 'Help, I'm drunk' or something...?" Ebony flinade, och vi kunde inte låta bli att skratta åt hennes förslag.
"Not really", log Liam. "But we can't tell you the name yet. You'll just have to wait and see."

Vi var tillbaka från pausen, och nu skulle vi gå in på mer intima frågor.
"So, Niall? This winter you told us that you've finally found your princess, and you showed her to the world in  the mall. Right?"
Jag nickade instämmande.
"How did you guys meet?"
"Well, I moved to a new appartment, and then we became neighbours. I never really said hi to her at first. But I saw her everywhere, - she must have thought that I was stalking her." Jag flinade. "But when we were at the same party she came to me and said Hi, I'm your neighbour, and we started talking... We became close friends, and I felt like... Wow, she's the one."
"Aww, how sweet", log Ebony. "We actually brought Niall's princess here today. Get out here, M!"
Jag granskade mig i den stora väggspegeln i logen samtidigt som jag lyssnade på den pågående intervjun. Mitt hår var uppsatt i en slarvig, hög knut, glittriga örhängen prydde mina öron och jag var klädd i ett svart fodral.
"Get out here, M!", ropade Ebony glatt och applåderade tillsammans med alla fans som satt i publiken.
"Glöm inte att andas", mumlade jag för mig själv och skyndade sedan ut på scenen i mina höga klackar.
"Hey, nice to meet you", sa Ebony efter att ha rest sig upp och kysste mig i luften på var sida om kinderna.
"Hi", sa jag aningen generat. Ebony gjorde en gest mot fotöljen bredvid sin, och jag slog mig ner.
"I'm sorry but I don't know how to pronounce your name, is it okey if I call you M?"
"Yeah, sure." Jag nickade.
 "Okey. Even though we've heard so much about you we want to know more! What are you doing with your life except hanging with Niall or going in school?"
"Well, my life isn't that interesting... I'm just doing normal girl-stuff. Like hang out with friends, go shopping, I play football, I dance..."
"Football? Wow. So you're watching football every friday night now? I mean, it seems like both you and Niall are football-freaks." Hon lyfte på ögonbrynen och flinade. "And by the way, when we're actually talking about friday nights... Niall told me how a typical friday looks for you, and I thought about sharing it with the fans. Is that okey?"
"Erm... Sure", sa jag osäkert, ovetandes om vad hon nu skulle berätta. Men istället för att säga något så dök en bild av mig upp på skärmen bakom oss. Jag låg i soffan och tittade på scrubs, iklädd mjuksbyxor och en pösig t-shirt, var precis nyduschad och hade en popcorn-skål i famnen.
Killarna pekade på bilden och skrattade, och jag vände mig mot Ebony och brast ut i skratt jag också.
Tumblr_m1ycfa45x31rqi85so1_500_large
"Well, I think this is the most embarrassing time of my life!" Sedan tillade jag: "I would never go out like that in public."
"Me neither", sa Ebony, och jag föll i skratt ännu en gång.
"But let's get to the serious part now. This winter, we found out that you have cancer... Is it a family trait?"
"Acutally, I don't know... I've asked my parents, but they didn't know anyone with cancer in our family."
"Oh... When did you find out about the cancer?"
"Well, I had cancer when I were little, but then it went away after years of medicine. When I turned 16, I think, it came back, and... Yeah."
"But it got worse, right? We also found out about you doing a transplantation, and Niall were tweeting about it. We all know that there isn't a 100% chance that a person survives a lungsurgery... Were you scared that you wouldn't survive?"
"Yes. Yes, I was. I'm scared of death, but the facts that it could be the last time I saw my friends and family, ever, scared me even more."
"I understand. That's really scary. If I were in that situation I wouldn't be able to even think about it." Ebony skakade allvarligt på huvudet. "But... You said that you took your medicine, so how could the cancer just... Break out?"
"The doctor said that it was because of a hectic and chocking incident... My father died, and he was like my best friend, so it was hard for me to take. So I guess that's the reason."
"Oh, I'm sorry dear."
"It's okey", sa jag tyst och nickade fast att jag egentligen var påväg att öppna upp luckan till det svarta hålet i hjärtat där all min sorg bevarades. Pappa var fortfarande ett känsligt ämne, och skulle kanske alltid vara?
"But you did it. And here you are! And we all believe that the evil cancer will go away." Hon log varmt mot mig.
"Let's take a break. We will be back in 10 minutes, and then we'll talk more about Niall & M, - but not that personal things, and we'll also get to hear One Direction sing! So don't miss it. Bye!" Ebony vinkade mot kameran, och jag & killarna gjorde detsamma.

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta så, men nåja. :3
What'chu thinkin'?
Kram // Vendela


Chapter 55 - Let Me Be Your Hero

Previously:
"What are you thinking about?" Malin la sitt huvud på kudden bredvid min och tittade på mig.
"You. Me. Us." Jag ryckte lätt på axlarna.
Hon nickade förstående, och jag la mig på sidan. Hennes hår låg utspritt som en stjärna på kudden, och hennes händer vilade strax ovanför hennes huvud. Min hand drog sig automatiskt fram till hennes ansikte och smekte hennes kind. Sedan lät jag mina fingertoppar vandra ner för hennes ögonlock och följa konturerna av hennes näsa och läppar.
"I love you", mumlade jag tyst i mörkret, men ändå hörbart.
"I know", andades hon under mina fingrar. "And I love you too." 

Ett svagt plinkande på en gitarr hördes tillsammans med ett tyst nynnande, och jag öppnade försiktigt ögonen i mörkret. Det var Niall som satt vid sängkanten och spelade.
"Did I wake you up? I'm sorry, babe. I didn't mean to..."
"It's okey, Niall. But what time is it?" Jag gäspade och gnuggade mig i ena ögat.
"I don't know... But it's still nighttime. You can go back to sleep. I won't play anymore." Han ryckte lätt på axlarna och var påväg att ställa ifrån sig gitarren.
"No, please don't stop! I love listening to the sound of you playing the guitar and your voice."
Han kollade på mig och sprack sedan upp i ett litet leende. "Well okey then." Han grabbade tag i gitarren igen och började plocka bland strängarna och dra lite olika ackord.
 


"Your hand fits in mine
like it's made just for me
But bear this in mind
it was meant to be
And I'm joining up the dots with the freckles on your cheeks
And it all makes sense to me
 
I know you've never loved
the crinkles by your eyes
when you smile
You've never loved
your stomach or your thighs,
the dimples in your back at the bottom of your spine
But I'll love them endlessly.
 
I won't let these little things slip out of my mouth
But if I do
It's you
Oh, it's you they add up to
I'm in love with you
And all these little things" , sjöng Niall.
Nu kände jag mig inte alls lika trött längre, och allt jag kunde göra var att fokusera på texten. Niall hade en sån inlevelse när han sjöng för mig, och jag började nästan inbilla mig att allt han sjöng var sant. Många av dom så kallade problemen han tog upp i låten stämde ju in på mig och vad jag tyckte om mig själv...
Jag satte mig upp i sängen och lät blicken fästas på Niall's hand som rörde sig över gitarrens alla strängar. Låten fick mitt hjärta att gå i tusen bitar, fast på ett helt obeskrivligt sätt... Om man kunde vara kär i en låt så var det nog det jag var. Ja, jag älskade verkligen den här låten, trots att det var första gången jag hört den. Och Niall's röst... Fanns det någon bättre i hela vida världen? Svar: nej. Jag visste inte om jag bara var extra känslig för att det var natt eller vad som flög i mig, men helt plötsligt började tårar sakta rinna ner för min kind.
Niall vred lite på sig så han kunde se mig i ögonen när han sjöng och gav mig små leenden mellan orden. Jag själv försökte förgäves torka bort mina tårar, men det kom bara fler. Men grät jag för att jag var ledsen eller var det lyckotårar? Kanske både och?

"You'll never love yourself half as much as I love you
And you'll never treat yourself right, darling, but I want you to
If I let you know I'm here for you
Maybe you'll love yourself like I love you, oh..."
Niall kollade allvarligt, men samtidigt kärleksfullt, på mig när han sjöng, och ett leende spred sig bakom alla mina tårar.
"I love you", viskade jag hackigt när han hade ställt ifrån sig gitarren och satt sig vid min sida igen. Jag var säker på att han redan visste om dom tre små orden eftersom jag hade påmint honom så många gånger nu, men jag kände ändå att dom behövde sägas. Jag älskade Niall. Mer än något eller någon annan.
Jag omfamnades i en varm kram och gömde mitt ansikte mot hans hals. Hans händer drogs tröstande upp och ner längs min ryggrad, och hans läppar viskade tyst en låttext i mitt öra:

"Would you dance
if I asked you to dance?
Would you run
and never look back?
Would you cry
if you saw me crying?
And would you save my soul, tonight?
 
Would you tremble
if I touched your lips?
Would you laugh?
Oh please tell me this.
Now would you die
for the one you loved?
Hold me in your arms, tonight.

I can be your hero, baby.
I can kiss away the pain.
I would stand by you forever.
You can take my breath away..."
Med dom orden placerade han två fingrar under min haka och lyfte upp mitt huvud så jag såg in i hans lysande, blå ögon. Han tittade på mig med ett sånt kärleksfullt sätt som nästan fick mig att tappa andan.
"Let me be your hero", viskade han sedan och våra läppar möttes i en mjuk kyss. Jag la mina armar om Niall's nacke och pressade mig närmare hans varma överkropp.
Efter en stund släppte Niall taget om mig med ena armen och lät den andra vara kvar som en stöd bakom min rygg och la mig försiktigt ner på sängen. Mitt huvud sjönk ner i dom fluffiga kuddarna, och Niall la sig över mig men var noga med att ha armbågarna fästa i madrassen så jag inte skulle behöva bära hela hans tyngd. Hans läppar försvann från mina för en stund och han lät dom vandra ner för min käke och hals med små blöta kyssar. Jag kände hur varje muskel i mig slappnade av, slöt ögonlocken och bara njöt av det natten bar med sig.
 
Jag blev insvept i en vit morgonrock och placerades i en snurrande stol i rött skinn. En ung kvinna började lägga en grundsminkning i mitt ansikte och gjorde mig i ordning så att jag såg nog anständig ut för att synas i TV. En äldre man började fixa med mitt hår och använde platttång och locktång om vartannat.
"Look at me", sa kvinnan och vred på mitt huvud så jag praktiskt taget var tvungen att titta på henne, trots att jag knappt orkade hålla ögonen öppna.
Tumblr_m8rfdhjcik1rsd9coo1_500_large
"Would you like some coffee, madame?", frågade mannen.
"Huh?", sa jag, oförstående om han menade mig eller sminkösen.
"I said, would you like some coffee?" Han log lätt.
"Yeah, uhm... Sure." Kanske skulle en kopp kaffe pigga upp mig lite inför intervjun? Jag var taggad, det var jag, men så otroligt trött. Det var inte varje dag man hade make-out-sessions mitt i natten, och det tog verkligen på krafterna. Jag flinade för mig själv när jag tänkte tillbaka på natten.
"Hey babe", sa Niall och klev in i sminklogen, även han insvept i en vit morgonrock i följd av dom andra killarna. Dom placerades i varsin stol och blev i tur och ordning sminkade och fick håret fixat.
 "Are you ready for the interview?", frågade Niall och sträckte sig efter min hand. Jag svarade med en nickning och flätade samman våra fingrar. Mannen som sminkade mig kollade smått irriterat ner på våra sammanlänkade händer. Kanske tyckte han att dom var ivägen? Nåja, strunt samma.
"Are you sleeping at my place tonight again?", sa Niall och pressade samman sina läppar för att inte få puder i munnen.
Harry fnissade, men strax där efter hördes ett litet "Aoch", och jag antog att Niall just hade slagit honom i magen.
"Sure, if you want me to", svarade jag på Niall's fråga.
"Ofcourse I want you to! If I knew you weren't to young I'd ask you to move in with me", flinade han, men ärligheten bakom hans ord lös igenom.
"Aww", flög det ur mig, och jag kände hur kinderna färgades röda. Dock inte utav rogen som sminkösen hade kletat på mina kinder. Jag kände mig egentligen alldeles för översminkad, men det skulle ju se bra ut i teve sen så...
"We should do something, all together, after the interview... Like go out for some dinner?", föreslog Zayn som satt vid spegeln längst bort i rummet.
"Yeah, that would be nice", instämde Liam.
"Why not?", sa Louis glatt och ryckte på axlarna.
Jag kollade på Niall, och han log brett. "Sounds great!" Sedan öppnade han munnen för att säga något mer, men Harry avbröt honom. "Don't even try to suggest Nandos. Just no..."
"Damn", sa Niall och låtsades bli ledsen men flinade sedan brett. "Okey, not tonight... But next time!"
Harry suckade och himlade med ögonen, och jag kunde inte låta bli att fnissa.
"We can go to Nandos tomorrow, Niall."
Niall sken upp, och dom andra killarna kollade på mig som om jag vore galen.
"Are you ready, boys?", sa en kvinna med svarta kläder, glasögon på nästippen och en telefon vid örat. "And girls", tillade hon när hon upptäckte mig.
"Yeah, we just need to get dressed", nickade Harry.
"Okey. Twenty minutes, and then you have to be done." Hon stängde dörren om sig igen, och killarna reste sig.
"You should get dressed too." Niall gav mig en snabb puss på kinden och försvann sedan in i killarnas omklädningsrum.

Här får ni! Kanske lite mycket låttext? Kanske för långt & händelselöst kapitel? Nåja, det får duga för kvällen. Drar ju som sagt ut på allting + lägger till saker här på slutet så jag ska hinna bli klar med förberedelserna inför nya novellen. c'x

Ni har väl föresten sett att svaren från frågestunden kommit upp nu? Videon hittar ni under detta inlägg!
Kram xx // Vendela

Chapter 54 - You. Me. Us.

 Previously:
"Me too", sa Katie med leendet kvar på läpparna. "Uhm..." Hon kollade nervöst ner på sina händer som fingrade på ena hörnet av historiaboken. "I don't know if it's just a rumour, but are you t-t-together with Niall Horan?" Hon stammade och nästan viskade slutet av meningen.
"Yeah, that's true." Jag log brett, och Katie spärrade upp ögonen.
"Wow. Is he... Is he just as nice as everyone thinks he is?"
"No...", sa jag och kollade ner i golvet med en djup suck, men kollade snart upp på Katie med ett brett flin. "He's more perfect than someone can ever imagine."

Parisa hade dragit hem till sig efter skolan för att byta kläder, hämta nagellack och grejer för att kunna fixa mina naglar och sådär, och då hade jag passat på att springa hem till mig och hämta kläder för ännu en natt i Niall's lägenhet. Jag hade också hunnit med att handla mat i närmaste butik eftersom Niall's kylskåp och skafferier var näst intill tomma.
Kvällens middag skulle bli tacos, som jag nu hade börjat fixa i ordning. Jag letade upp en skärbräda och en kniv och började sedan skära upp grönsakerna och lägga i olika skålar då det plingade på dörren.
"Jag kommer!", ropade jag på svenska då det troligtvis var Parisa som väntade på andra sidan dörren. Jag sprang ut i hallen och öppnade, och mycket riktigt så stod där min bästa vän.
"Hej!", sa jag glatt och kramade om henne av ren vana, trots att vi hade setts för bara några timmar sedan.
"Heej!" Hon log brett och klev in samtidigt som hon sparkade av sig skorna. Sedan sniffade hon lätt i luften. "Har du inte börjat med maten än?"
"Jodå, men jag har bara hunnit hacka grönsaker än så länge." Jag flinade.
"Åh, vad står det på menyn idag då?"
"Tacos."
"Smaskens!" Parisa for ut i köket.
"Hungrig?", ropade jag efter henne.
"Lite!"
Jag följde efter Parisa ut i köket och såg att hon hade tagit över mitt jobb med att hacka grönsaker.
"Då sätter väl jag igång med köttfärsen då." Jag höjde ögonbrynen och flinade igen. Parisa behövde inte göra mycket för att få en på gott humör, och det var en av de saker jag gillade mest med henne.
Det började osa från köttfärsen så jag satte på fläkten. Parisa drog på radion och vi sjöng med i alla låtar som spelades medan vi fixade klart maten.
När bröden var tinade, grönsakerna färdighackade, guacamolen färdiggjord och köttfärsen färdigstekt så dukade vi upp allt på köksbordet. Medan Parisa satte på någon random CD med lugna låtar så tände jag några värmeljus och släckte taklampan.
"Så mysigt det blev", sa Parisa och såg sig omkring.
"Niall's lägenhet är mysig rent allmänt, men jo visst blev det." Jag satte mig ner mitt emot Parisa, sträckte mig efter ett bröd och lassade på med köttfärs och grönsaker.
"Så... Hur går det med Niall? Funderat på att flytta ihop än?" Hon vilade armbågen på bordet och fnissade.
Tumblr_m3v5z7degx1r7ifqv_large
"Parisa, precis som du så är jag bara sjutton. Men det är något som jag mer än gärna skulle vilja göra. Men det är väl lite tidigt. Jag menar, vi har ju inte ens varit ihop i ett år än?"
"Jo det förstås. Men ändå." Parisa öste på med grönsaker och köttfärs över sitt bröd också och log menande åt mig.
"Men någon gång i framtiden får man väl hoppas att det blir av. Men just nu försöker jag njuta av nuet. Min första prioritering är att bli hundra procent fri från cancern, och sen kan jag & Niall leva lyckliga i alla våra dagar." Jag viftade dramatiskt med händerna. "Hur går det för dig då? Vi snackar ju rätt sällan om killar nu för tiden. Du hade nåt på G med Trevor va?"
"Sluta titta på mig sådär", flinade Parisa generat.
"Hur?"
"Sådär." Hon pekade på mig och härmade min överdramatiserade flörtiga grimas vilket gjorde så att vi båda föll in i en skrattattack.
När vi hade lugnat ner oss och båda hade tagit varsin tugga av maten så svarade Parisa på min fråga: "Jo alltså, det här med Trevor... Jag har haft lite blandade känslor för honom, men nu är jag faktiskt äntligen säker på vad jag känner..."
Jag väntade på att hon skulle fortsätta.
"Jag gillar honom. Verkligen. Visst, han var ett as som dumpade dig, men-..."
"Tänk inte på det", avbröt jag henne, och hon log svagt.
"Men han är faktiskt en väldigt fin och omtänksam kille. Att ta varandras ex-pojkvänner är något av det hemskaste bästisar kan göra, men du vet att jag inte menar det så. Ellerhur?"
"Såklart." Jag log mot henne, och leendet kom rakt från hjärtat. Jag hade inga problem alls med att hon gillade Trevor. Jag hade gått vidare för länge sen, och jag var lyckligare än någonsin med Niall!
Parisa började berätta om hur Trevor hade hälsat på hemma hos henne och ljugit för hennes mamma om att han var Parisas pojkvän, tagit sig in på hennes rum och hur allt slutade.
"Så ni är ihop nu?" Jag fnissade och tog ännu en tugga av min tacosrulle.
"Japp." Parisa sken upp.
"Grattis, kvinna!"
"Tackar tackar! Och grattis själv till... Vad blir det nu? Ungefär 5 månader?"
"Skulle tro att det var nåt sånt... Niall har bättre koll på det där än vad jag har", erkände jag, men Parisa bara skrattade åt min dåliga koll.

Maten var nu slut, eller tjaa, - vi hade kvar så det räckte och blev över, disken var satt i diskmaskinen, och nu satt vi och småpratade vid köksbordet igen. Parisa klappade sig belåtet på magen och konstaterade att hon skulle kunna rulla hela vägen hem.
"They see me rollin', and they hatin'", sjöng jag och båda gapskrattade så vi nästan grät.
"Åh sluta! Min mage klarar inte det här!" Parisa tog sig för magen igen samtidigt som hon gned sig i ena ögat mellan skratten.
Jag tryckte ner handtaget och öppnade försiktigt dörren, som Malin hade lämnat upplåst. ifall att hon låg och sov. Men istället för att mötas av ren tystnad så hördes klingande skratt ifrån köket, och när jag kom in såg jag Malin & hennes bästa vän Parisa sitta vid köksbordet.
"Hey Niall", sa Malin och sken upp när hon fick syn på mig. "I thought you would be home late?"
"I got permission to leave the studio earlier." Jag gick fram till Malin och pussade henne på hjässan samtidigt som hon stoppade in en chokladpralin i munnen med hjälp av sin lediga hand. Den andra blev nu ompysslad av Parisa, och hon verkade faktiskt riktigt bra på att fixa naglar. Men å andra sidan så var jag inget pro på tjejgrejer som att fixa naglarna, så jag borde inte vara tillåten att ha någon åsikt om saken. Men Malin verkade i alla fall hur nöjd som helst!
"Hi Niall", hälsade Parisa artigt med ett litet leende.
"Hey." Jag nickade glatt.
"There's some tacos in the fridge, if you want." Malin blåste lite på sina nu färdigmålade naglar och sträckte fram den andra handen mot Parisa.
"Yummy!" Jag slog mig för magen och öppnade kylskåpet.

Klockan började närma sig midnatt, och Parisa hade dragit hem för någon timme sedan. Malin och jag låg på soffan och myste framför teven, och vi båda var ganska trötta. Jag på grund av jobbet, och Malin på grund av skolan, den livliga middagen och medicinen.
"How was your day?", mumlade jag mot hennes hår. Jag ville inte att konversationen skulle dö ut, hur trötta vi än var. Det fanns inget bättre än att småprata och bara mysa med Malin.
"Great. And your's?" Malin satte handen för munnen och gäspade, och lät sedan handen falla ner mot min bröstkorg igen.
"It was good. Could've been better though. But the end of this day couldn't have been any better. I love spending time with you." Jag lät min hand glida innanför Malins tröja och massera hennes varma rygg.
Hon gav mig ett trött leende och pussade mig lätt på kinden.
"Are you tired?"
"No, it's okey. I can wait untill you go to bed. I don't think that I can sleep without you by my side anyway." Ännu en gäspning drog sig ur Malin's mun, och denna gång smittade det också av sig på mig.
"Come on, let's get some sleep."
Vi reste oss upp, gick in i badrummet och borstade tänderna. Sedan gick vi vidare in i sovrummet, slänge av oss kläderna och kröp ner under täcket. Malin hasade sig närmare mig och tryckte upp ansiktet i min nacke, sådär som hon alltid gjorde om kvällarna, och jag lät min ena arm slingra sig runt hennes kropp. Nätterna var min favorittid på dygnet, trots att man mest spenderade tiden sovandes då. Men när Malin och jag sov så höll vi oss så nära varandra... Liksom kramade om varandra som om det inte fanns någon morgondag eller något snart skulle sära på oss för en lång tid. Kanske var det för att vi båda var så keliga av oss, eller för att vi helt enkelt inte kunde få nog av varandra. Bara av att känna hennes hud under mina fingertoppar, hennes lätta andetag mot min hals och hennes långa ögonfransar eller hårlockar som kittlade mitt ansikte... Det gjorde min dag. Varje dag.
Jag hade många gånger tänkt på det där som Malin en gång sa... 'Tänk om vi aldrig hade träffats'... Skulle jag legat bredvid någon annan då?... Nej, jag kunde inte ens föreställa mig själv med någon annan än Malin. Hon var prinsessan jag hade väntat på i alla dessa år. Den rätta. Jag hade lovat mig själv att aldrig såra Malin, för henne ville jag behålla för evigt. En vacker dag skulle jag vilja ha våra familjer samlade i kyrkan nära mina föräldrars hus på Irland... Jag skulle kunna se mig själv ståendes vid altaret med mina bästa vänner vid sidan om, och Malin skulle komma gåendes längs med gången i sin vackra brudklänning. Glädjetårar skulle rinna ner för våra kinder, och jag skulle ta hennes nätta små händer i mina. Jag skulle lova henne att vara henne trogen tills döden skillde oss åt. Jag skulle trä på ringen på hennes finger och kyssa henne passionerat. Våra nära och kära skulle applådera av lycka, och Malin skulle för evigt vara min... Och jag hennes.
"What are you thinking about?" Malin la sitt huvud på kudden bredvid min och tittade på mig.
"You. Me. Us." Jag ryckte lätt på axlarna.
Hon nickade förstående, och jag la mig på sidan. Hennes hår låg utspritt som en stjärna på kudden, och hennes händer vilade strax ovanför hennes huvud. Min hand drog sig automatiskt fram till hennes ansikte och smekte hennes kind. Sedan lät jag mina fingertoppar vandra ner för hennes ögonlock och följa konturerna av hennes näsa och läppar.
"I love you", mumlade jag tyst i mörkret, men ändå hörbart.
"I know", andades hon under mina fingrar. "And I love you too." 

Avslutar där, meheh. Försöker liksom dra ut lite på allting så att jag ska få mer tid på mig att fixa i ordning inför den nya novellen. ^.^ <3

Tack, tack & TACK för alla frågor ni ställt! Ser fram emot att få svara på dom i en video imorgon när jag är hemma på grund av studiedag! Men har ni någon fråga/några frågor ni gärna vill ha svar på så är det fortfarande inte för sent att lätta på hjärtat! KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL FRÅGESTUNDEN! *KLICK KLICK*

Det var allt för mig, taco-hej. (See what I did there?)

Chapter 53 - Back In School

Previously:
Ett leende spred sig på hans läppar, och han lyfte upp mig och snurrade runt några varv innan han återigen satte ner mig på marken.
"No more hospital visits for you, young lady", skämtade Niall och gav mig en puss på kinden.
"No", skrattade jag. "I think I'll stay at home for a while now."
"Good." Han log. "And promise me to never ever forget your medicine again."
"I promise."
"Wanna hang out tonight? Or are you too tired?"
"No..." Jag vände mig mot mamma, men hon nickade uppmuntrande. Min blick flyttades till Niall igen. "I'd love to."

"Goodmorning babe", sa Niall mjukt och smekte mig över ryggen. Jag gnydde trött till svar.
"You have to get ready for school..." Han lyfte bort en hårslinga som hade trillat ner framför mina ögon och placerade den bakom mitt öra.
"I don't want to go to school. I wanna stay here!" Jag tryckte mig om möjligt ännu närmare Niall's kropp och lutade pannan mot sidan av hans hals.
"I don't want you to go either, but you have to." Niall gjorde en missnöjd grimas. "And I need to work. Me and the boys are going to hang out in the studio all day."
"When will you be home?" Jag satte mig trött upp i sängen och gäspade med handen för munnen.
"Late. But I can give you the keys so you can sleep here tonight, and then I'll try not to wake you up when I get home."
"Okey", svarade jag och nickade lätt med ett leende på läpparna. Niall klev ur sängen och drog på sig ett par mjukisbyxor som låg slängda på skrivbordsstolen och gick sedan fram till sängen igen där jag fortfarande satt kvar.
"What do you want for breakfast?" Han lutade sig fram och gav mig en mjuk kyss.
"Can you cook?", sa jag förvånat efter att ha avbrutit kyssen för att ställa frågan.
"No... But I can at least try. And breakfast isn't that hard to do", flinade han och kysste mig igen. Jag placerade mina armar runt hans nacke för att få ha kvar honom en liten stund till, men när jag hörde ljudet av hans kurrande mage så lät jag honom tassa ut i köket.
Jag ställde mig upp på vingliga ben, gäspade återigen och gick fram till min sportbag som jag hade packat ner lite kläder i igårkväll eftersom jag nästan hade räknat med att jag skulle somna här, och jag ville ju inte gärna springa hem i trosor & t-shirt för att leta fram nya kläder. Jag drog på mig en enkel, svart tröja med halvlånga ärmar och svarta jeans till det. Sedan rotade jag fram min hårborste, gick ut i hallen och fortsatte in i badrummet för att spegla mig medan jag trasslade ut tovorna som bildats i mitt hår. Något som liknade en dålig hårdag var vad jag hade drabbats av, så håret fick åka upp i en lös sidoknut istället för att hänga rakt ner som vanligt.
I köket kunde jag höra Niall sjunga med till olika låtar som spelades på BBC Radio 1, och just nu dunkade Justin Bieber's Beauty And A Beat i radions högtalare.
Jag hade redan piggnat till lite och dansade ut i köket där Niall stod och nickade i takt till musiken samtidigt som han väntade på dom rostade mackorna.
Jag omfamnade honom bakifrån och lutade kinden mot hans varma ryggtavla. När han upptäckte mig lyfte han på ena armen så jag kunde smyga in under den och luta mig mot hans axel.
"Is toasted bread and milk with cereals good?" Han nickade menande mot det han hade dukat fram på köksbänken.
"That's perfect", sa jag, nickade och log snett.
Någon rocklåt började spelas på radion, och Niall sänkte lite för att det inte skulle störa vårat prat och så att vi kunde äta frukost i lugn och ro. Mackorna poppade upp, och jag började bre dom och fixa pålägg medan Niall dukade på köksbordet. 
"Oh, by the way, I forgot to ask you... Do you want to come with me on an interview this saturday?", sa Niall när vi hade satt oss ner och börjat äta.
"Yeah, sure." Jag ryckte på axlarna. "Am I going to sit in the audience or...?"
Han kollade ner på sin smörgås. "No, it's like... You're going to sit beside me, on the stage... You might be interviewed too." Han kollade försiktigt upp på mig.
"Okey, cool." Jag log, och leendet smittade av sig på Niall.

Jag hade sprungit hem en snabbis innan Harry hämtade upp mig och Niall för att ta min skolväska, och nu var vi redan framme på skolans parkering. Jag snörade åt mina röda converse eftersom jag inte hade orkat göra det innan vi åkte, kollade upp på Niall och tog emot en puss.
"See you tonight, if you're not asleep by then, I mean", sa Niall och räckte mig nycklarna till hans lägenhet.
"Yeah, see you. Good luck in the studio! And thanks for the ride, Harry!" Jag öppnade bildörren, klev ut och vinkade lite snabbt, och stängde sedan bildörren igen. När killarna hade kört iväg vände jag på klacken och började gå mot skolbyggnaden. Jag kunde känna alla skolkamraters blickar på mig, och det var nog inte bara för att jag varit borta från skolan i en evighet på grund av cancern, utan för att alla just sett mig hoppa ur Harry's bil och ge Niall en puss. Well well...
"Tja!", sa Parisa när jag var påväg upp för stentrappan. Hon sken upp i ett leende.
Tumblr_m85wbmovnn1rcmixwo1_500_large
"Hej Parisa", sa jag glatt och kramade om henne trots att vi hade setts för bara några dagar sedan, - fast på sjukhuset då.
"Skönt att äntligen vara tillbaka i skolan va?" Hon blinkade skämtsamt.
"Inte direkt. Fast det är väl bättre än att vara på sjukhuset tjugofyra timmar om dygnet." Jag ryckte på axlarna och gjorde henne sällskap genom korridorerna tills vi kom fram till våra skåp.
"Ska du göra något speciellt ikväll?"
Jag lyfte upp Niall's nycklar med ett brett flin som svar på hennes fråga, och hon skrattade.
"Niall jobbar i studion hela dagen och kommer hem sent, men jag fick hans nycklar så jag kan hänga i hans lägenhet."
"Åh, okej. Vill du hänga tills han kommer hem?"
"Visst." Jag nickade glatt.
"Kul! Vi kanske kan ha en tjejmiddag för två, käka god mat och bara prata?"
"Låter toppen!", svarade jag glatt.
"Jag kan fixa dina naglar också. Det behövs ser jag!"
"Åh, som jag väntat", sa jag dramatiskt och flinade sedan mot henne. "Nej men det blir nog bra."
"Då säger vi så!"
"M!", ropade Jaclyn & Mircea och kom springandes i korridoren.
 "Hey girls", sa jag och la armarna om dom båda.
"So you're back now?"
"Yepp!" Jag log triumferande.
Tumblr_m7mi7elbyt1qk73j0o1_500_large
"You look so much healthier, even though you're not done with your medicine yet", sa Jaclyn och log tillbaka.
"How long do you have to take it?"
"Just as long as the old one. Two and a half year. But that feels like nothing when you're thinking about living forever. And that's what I'm going to do."
"Forever young", sa Parisa och flinade.
"Exactly! Now come on, we have a class to go to!" Jag placerade mina händer bakom tjejernas ryggar och förde dom mot klassrummet. Den här dagen skulle kanske inte bli så lång trots allt? Det kändes faktiskt bra att vara tillbaka i skolan och få träffa mina vänner, trots allas blickar och falska rykten som spreds över skolan.
"Now let's work together in pairs", sa våran historialärare. Jag var påväg att vända mig mot Parisa för att ge henne den där sortens peddoblick man ger sin bästis när man bestämt vill jobba med henne, då historialäraren öppnade munnen igen. "But... You have to work with someone you don't know so well, so I'll put you guys together."
Alla suckade.
"Parisa? You'll work with Trisha. Malin? You can work with Katie. Trevor? You and Maz." Historialäraren rabblade upp alla paren.
Jag tog för givet att blyga lilla Katie inte skulle komma till mig, så istället lyfte jag på rumpan och gick bort till hennes bänk istället. Katie och jag umgicks inte vanligtvis, vi hade knappt pratat med varandra trots att vi gick i samma klass. Men Katie kände sig nog inte så hemma i våran klass. Alla hennes kompisar gick i paralellklassen, så så fort vi fick rast sprang hon alltid iväg till dom. Därför fick man aldrig någon riktig chans att byta några ord med henne, men hon var säkert snäll.
"Hey." Jag log mot henne, och hon kollade snabbt upp på mig och sedan osäkert ner i historiaboken efter att ha mött min blick.
"Hi..."
"So. What are we working with? I haven't been in school for a while, so I have no idea what I've missed", sa jag och skakade på huvudet och ryckte lätt på axlarna som i en ursäktande gest.
"You haven't really missed anything special", sa Katie och log obekvämt, och jag tog stunden till fånga att granska hennes utseende. Hennes hår var som en blandning av guld och orange, hon hade gröna ögon och fräknar, och var faktiskt riktigt söt.
"Nice shirt", sa jag och nickade gillande mot hennes I-love-Justin-Bieber-tröja, och hon gav mig ännu en osäker blick men som inte riktigt gick att tolka. Hon kanske inte kunde sätta fingret på om jag var seriös eller bara skämtade och egentligen hade Justin. "I mean it", sa jag och nickade uppmuntrande, och Katie sprack genast upp i ett litet leende. "Thank you."
"I love Justin."
"Me too", sa Katie med leendet kvar på läpparna. "Uhm..." Hon kollade nervöst ner på sina händer som fingrade på ena hörnet av historiaboken. "I don't know if it's just a rumour, but are you t-t-together with Niall Horan?" Hon stammade och nästan viskade slutet av meningen.
"Yeah, that's true." Jag log brett, och Katie spärrade upp ögonen.
"Wow. Is he... Is he just as nice as everyone thinks he is?"
"No...", sa jag och kollade ner i golvet med en djup suck, men kollade snart upp på Katie med ett brett flin. "He's more perfect than someone can ever imagine."

Lite mellankapitel-style. Det lär hända mer i nästa kapitel, aj prömis! Fast inget mer sorgligt drama nurå, för nu ska ju allt äntligen bli frid & fröjd!
Men what do you think? Kommentera! :D

Har föresten jobbat massa med den kommande novellen idag, men det är fortfarande mycket kvar som ska göras. Men det är bara roliga grejer, så jag klagar inte. Weehooo!

Ni har väl inte glömt att kika in på FRÅGESTUNDEN? Svarar på alla frågor någon gång i den kommande veckan. Video eller inlägg, - NI VÄLJER!
 Kram // Vendela

Update: Vill också passa på att tacka er alla för att statistiken gått i taket idag! För varje gång jag kikar in på bloggen så har statistiken höjts mer och mer, och jag har fått nästan 100 nya besökare bara idag. Gosh, vet inte hur ni hittat hit, men jag hoppas att ni är här för att stanna! Kommer ju snart påbörja en ny novell, och den vill ni inte missa! :*
Hur som helst, tack, tack & tack! Älskar er, hela bunten!<3


Chapter 52 - My Favourite Girl

Previously:
Jag drog om mig handduken ännu hårdare och gick sedan in på mitt rum igen.
"I'm not ready yet", sa jag när jag såg att Trevor var påväg att öppna munnen för att säga något. När jag rotade runt i garderoben kunde jag känna hans blickar i nacken, och jag försökte förgäves hitta något att ta på mig. Till slut ryckte jag åt mig ett par grå mjukisbyxor, samt ett ljusrosa linne och nya, fräscha underkläder och försvann in i badrummet igen. När jag kom tillbaka för andra gången hade jag också fönat & borstat håret, så nu var jag äntligen klar.
"So?" Jag la armarna i kors och kollade frågandes på Trevor.

"Uhm... What I wanted to say was that...", började Trevor och kollade nervöst ner på sina händer. Han satt vid fotändan av min säng och klappade på platsen bredvid sig, men jag skakade besämt på huvudet. Jag tänkte inte sitta ner. Istället reste sig Trevor och gick fram till mig.
"Parisa, I-..." Han kliade sig i nacken och såg in i mina ögon. "I'm in love with you."
Jag stelnade till. Kanske i chock? Kanske av avsky? Kanske av glädje? Nej, mest troligt på grund av chock. Okej visst, Trevor hade just ljugit för min mamma om att han var min pojkvän, han hade gått med på att dansa med mig på balen när jag släpade ut honom på dansgolvet och han pratade frivilligt med mig i skolan... Men aldrig hade jag trott att...? Dessa tre ord kunde vända upp och ner på hela världen. För stunden var jag ganska irriterad, fast inte på Trevor, utan på mig själv. Jag visste inte vad jag skulle svara honom... Vad kände jag egentligen? Självklart kände jag någonting, men vad det var visste jag inte. Jag hade aldrig varit med om något man kunde kalla 'äkta kärlek', utan bara sett hur andra kärlekspar i skolan eller på film agerade.
Det var som om jag kom in i någon slags dimma och inte kunde finna vägen ut. Det enda jag hörde var ekot av orden som just hade ploppat ut från Trevor's mun. Var dom sanna? Var han verkligen kär i mig? Varför? Jag hade ju bara varit snäsig mot honom sedan han dumpade Malin, förutom på balen då förstås. Jag var så förvirrad, men visst fanns där en annan känsla, som inte var förvirring, också. Det liksom pirrade i magen, och jag kom på mig själv med att stå och stirra in i Trevor's ögon.
Trevor harklade sig, och jag återvände till verkligheten.
"Oh, sorry I just..." Vad? Hur var jag nu påväg att bortförklara mig? Han väntade säkerligen på ett svar. Men vad skulle jag säga? Samtidigt som jag försökte komma på något smart att säga så bet jag mig hårt i läppen. Trevor tog ännu ett steg närmare mig, och vi stod nu bara någon decimeter ifrån varandra. Hans ögon var hypnotiserande, och ännu en gång fladdrade det till i min mage.
Det var som att jag på något mystiskt sätt drogs mot honom fast utan att tänka på det, och snart kunde jag känna hans andetag mot min hud.
"Trevor, I-..."
"Schh", hysschjade han och lutade sig framåt så det bara var en centimeter mellan våra läppar. Jag lutade mig framåt, och detsamma gjorde Trevor, och våra läppar möttes i en mjuk och passionerad kyss.
Tumblr_mapqvmhdcw1rv9h22o1_500_large
Trevor kupade försiktigt mitt ansikte med sina händer, och jag lät mina händer lyftas upp på hans axlar. Kyssen och beröringen fick håret på mina armar att resa sig, och det fladdrade till om möjligt ännu mer i magen. Det var en näst intill obeskrivlig känsla, men jag gillade det. Eller jag faktiskt mer än gillade det, - jag älskade det! Betydde det här att jag faktiskt har känslor för Trevor?
Allt för snart lutade han sig tillbaka, men jag hade inte fått nog utan trevade efter hans händer, flätade samman våra fingrar så vi var som fastkedjade i varandra och tog ett steg närmare så vi kunde mötas i ännu en kyss.
(Två veckor senare...)
Strålbehandlingen var äntligen över, och idag skulle jag få komma hem. Som jag hade väntat! Fast det skulle ju självklart inte vara detsamma att komma hem igen. För där skulle det inte finnas någon pappa som stod och lagade pannkakor, målade huset eller klippte gräset. Där skulle inte finnas någon pappa som tröstade mig när jag var ledsen eller sjöng mig till sömns om jag inte kunde sova. Där skulle heller inte finnas någon pappa som myste med mig i soffan framför fotbollsmatcher, delade ben&jerry-glasspaket med mig eller skjutsade mig hit & dit...
Men, där skulle finnas en mamma som blivit på något bättre humör på senaste tiden som nu tagit över alla vardagssysslor. Och där skulle finnas världens finaste lillebror som höll mig sällskap om jag kände mig ensam. Där skulle också mina bästaste bästa vänner, Parisa, Mircea & Jaclyn, finnas till hands. Och bäst av allt, när jag var hemma skulle jag kunna träffa Niall hur ofta jag ville igen. Vi skulle kunna vinka godnatt i fönstret som förut, eller ännu bättre, - sova över när vi kände för det.
"So, I guess it's time for you to go home now?", sa Alice som just kommit in i min sovsal.
Tumblr_m7e55z9iip1rtzlzf_large
Jag kunde inte tyda hennes blick. Det var som om hon försökte sig på ett leende men att det ändå inte nådde riktigt ända fram för att hon var för ledsen...
Som svar på hennes nyligen ställda fråga så nickade jag kort och log försiktigt. Sedan reste jag mig från  sängen och rätade till tröjan som hade hamnat lite på sniskan.
"What?", sa jag frågandes när jag märkte att hon fortfarande tittade på mig.
"No, nothing... I just... I'm going to miss you, M." Hon ryckte lätt på axlarna. "You're not like my other patients... I see you more like a friend, or maybe a sister." Det ryckte i henens mungipor.
"I'm going to miss you too, Alice." Jag gick fram till Alice och kramade om henne, och hon omfamnade mig tillbaka. Precis som jag hade anat så luktade hon otroligt gott. Hon var ju perfekt på alla sätt och vis!
Till slut var vi tvungna att avbryta kramen, för jag behövde skriva ut mig från sjukhuset och hämta mina cellgifter innan klockan elva, och klockan var redan kvart över tio.
Jag tog upp min sportbag och hängde den över axeln, trots att Alice insisterade på att bära den. Sedan tog vi hissen ner till entréplan, och där mötte jag även Grace i förbifarten. Hon kramade om mig, önskade mig lycka till och hoppades att jag skulle fortsätta friskna till i den takt som jag hade gjort hittills. Hon sa också att hon hoppades på att vi skulle träffas snart igen, fast på en annan plats än sjukhuset.
Mamma & Elliot stod och väntade vid disken och märkte knappt att jag kom eftersom mamma var inne i en allt för intressant konversation med Claire.
När mamma hade sett mig så log hon brett och bad sedan Claire om att få skriva under pappret som berättade att jag var officiellt utskriven.
Jag vinkade hejdå till mina snälla sköterskor, hämtade ut medicinen, och sedan lastade vi in min väska i bagaget och hoppade in i bilen. När vi körde ifrån sjukhusets parkering suckade jag lättat och kollade sedan på vägen framför oss. Mamma log mot mig i backspegeln, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Kanske skulle livet trots allt bara leda till det bättre nu framöver? 
 
När vi var på hemmaplan sprang jag genast in i en välbekant famn. Han doftade nyduschad blandat med min favorit-killparfym, och hans hår var fortfarande en aning fuktigt. Ett leende spred sig på hans läppar, och han lyfte upp mig och snurrade runt några varv innan han återigen satte ner mig på marken.
"No more hospital visits for you, young lady", skämtade Niall och gav mig en puss på kinden.
"No", skrattade jag. "I think I'll stay at home for a while now."
"Good." Han log. "And promise me to never ever forget your medicine again."
"I promise."
"Wanna hang out tonight? Or are you too tired?"
"No..." Jag vände mig mot mamma, men hon nickade uppmuntrande. Min blick flyttades till Niall igen. "I'd love to."

Avslutar här för stunden, hihi. Tro inte att det är slut än, - har några planerade kapitel kvar faktiskt. Hela storyn har ju i stort sätt bara bestått av drama, drama & drama, så nu ska vi väl få in lite glädje i det hela också? Eller vad säger ni? :)

Om bloggen ser helknas ut när ni kikar in då & då så bli inte rädda, det är bara jag som mixtrar med den inför kommande novell. Är jättepepp på att snart äntligen få dela med mig av den nya storyn. Jag kan lova att den kommer bli storslagen! Mycket som måste fixas innan först bara! Men nåja, hihi. Vill ju ge er det bästa! c:
Kram // Vendela

Chapter 51 - "We Need To Talk"

Previously:
"Uhm...", mumlade jag och makade mig åt sidan i den lilla sängen. Niall förstod precis och sken upp om möjligt ännu mer och kröp sedan upp i sängen och la sig till rätta bredvid mig. Jag makade mig närmare hans varma kropp och vilade mitt huvud på hans arm, samtidigt som jag lät min ena hand vila på hans mage.
Niall mumlade på någon liten melodi mot min panna, och med fokus på hans röst som fyllde rummet tillsammans med respiratorn somnade jag...

 "Everything will be just fine", sa Niall och vilade sin arm på mina knän som var placerade i soffan. Han hade märkt att jag var nervös och försökte nu göra allt för att lugna mig. 
Visst, det var inte första gången jag skulle gå igenom en strålbehandling, jag hade ju hållt på i snart en vecka nu. Men trots det så var jag så nervös. Jag tyckte verkligen inte om att ligga på britsen och åka in i maskinen, inte kunna se något eller någon och bara höra det där hemska ljudet. Jag var egentligen inte ett dugg klaustrofobisk, men den där grejen fick mig verkligen till att bli det!
"M?", sa Grace som nu hade kommit in i det lilla väntrummet. "They're waiting for you." Hon log, och jag lyftes över till rullstolen. Jag hade egentligen inga problem med benen, men läkarna ville inte ta risken att låta mig gå hit & dit då mina knän plötsligt kunde ge vika sådär utan förvarning. Niall gick bredvid mig och höll min hand samtidigt som Grace körde, men Niall fick inte följa med in i salen. 

Grace och Alice hjälpte mig upp på britsen, sedan hördes ett svagt surrande och jag skjutsades in i maskinen. Jag knöt nävarna och hade väldigt svårt för att slappna av, trots att läkarna bad mig göra det. Strålbehandlingen gjorde egentligen inte ett dugg ont och tog bara några minuter, men ändå var det så hemskt.

Efter strålbehandlingen hade jag varit rätt trött, - men det var ju inte så konstigt eftersom trötthet var en av biverkningarna man kunde drabbas av när man genomförde behandlingen. Så för att piggna till så hade jag sovit en stund, och eftersom Niall jobbade och jag inte hade något bättre för mig så rullade jag nu runt lite överallt på sjukhuset.
Jag fann Alice på avdelningen för småbarn och kunde inte låta bli att stanna till i dörren.
"Hey", sa Alice när hon såg mig. "Already up?" Ett brett flin spred sig på hennes läppar.
"I guess so", flinade jag tillbaka. "What are you doing?"
 "I'm just checking that everyone's okey." Hon lyfte upp en gråtande liten flicka och skumpade henne lite lätt upp och ner så hon skulle bli gladare.
Glee-glee-27044401-245-245_large
"What's her name?"
"Penny."
Jag kunde se glädjen i Alice's ögon när hon hade Penny i famnen och kunde verkligen föreställa mig vilken bra mamma hon skulle vara.
"Are you going to have any kids someday?" Alice var ju trots allt bara cirka 3-4 år äldre än mig, så hon kanske tyckte att det var lite tidigt att skaffa ett barn redan nu.
"I want to... But I can't." Alice tog ett djupt, skälvande andetag. "We've been trying, - my boyfriend and I, but I just can't get pregnant. We've tried everything."
"Oh, I'm sorry, I didn't kn-..."
"It's okey", avbröt Alice.
"But you can always adopt?"
"Yeah, but... It's so expensive, and it's not even a hundred percent chance that you're allowed to adopt. You have to pass all the tests, you know..."
"But you'd be a great mother!"
"You think?" En gnista av hopp tändes i Alice's sorgsna ögon. "Thank you." Hon log lätt.
 Det kändes så himla bra att Malin hade klarat operationen och nu var på bättringsvägen. Visst, det var ju långt ifrån över, men hon var ändå mycket piggare! Jag var och hälsade på Malin på sjukhuset så ofta jag kunde, och för varje gång jag kom så kunde jag märka på olika sätt att hon blivit något friskare.
Solen hade gått ner och det började bli lite småkyligt ute, men trots det så var jag så varm så jag svettades.
Jag joggade upp för stentrappan som ledde till huset med svetten rinnandes i pannan. Det var väldigt länge sedan jag hade varit ute på en sån här lång springtur sist, men vädret hade ju förstås inte varit med mig under vintern. Men nu när våren var på ingång så kunde jag ta tag i träningen igen! Jag tyckte dock synd om Malin som hade fått spendera större delen av det senaste halvåret på sjukhuset.
"Jag är hemma!", ropade jag och stängde dörren bakom mig. Sedan sparkade jag av mig joggingskorna och synade mig i väggspegeln som satt i hallen. Svettfläckar prydde min t-shirts baksida, och ansiktet var väl inget vidare det heller. Rödflammigt och svettigt. En dusch skulle faktiskt inte skada...
"Så bra! Det är nämligen någon som väntar på dig där uppe", sa mamma glatt ifrån köket.
"På mig? Jaså..." Jag började förbryllat gå upp för trappen och fortsatte sedan mot mitt rum. Dörren var stängd, vilket gjorde mig ännu mer förbryllad, och när jag öppnade dörren så såg jag att det också var släckt. Inte en lampa var tänd. Men precis som mamma hade sagt så var det någon som väntade på mig, men det var inte någon av dom jag hade gissat på att det skulle vara.
När ljuset från hallen spred sig in i mitt rum så vred Trevor på sig i sängen och kisade mot mig.
Tumblr_m6jf7d7yvb1qe221bo1_500_large
Han måste ha råkat somna eller något, för han verkade helt klart nyvaken.
"Trevor?", sa jag förvirrat. "How did you get in here? My parents doesn't even know you, and-..." Jag blev avbruten.
"Calm down, okey. I told your mom that I was looking for you, and when she asked me who I was, I said that I'm your boyfriend. And that's how she let me in." Trevor reste sig upp och ryckte lätt på axlarna.
"You told her what?" Jag gapade så stort att hakan nästan slog i golvet.
"Parisa, we need to talk..."
"Can we wait with that? I'd like to take a shower first, if you don't mind."
"Ofcourse not. I'll just wait here."
Jag nickade kort och bestämt, tog handduken som hängde över skrivbordsstolen och skyndade mig in i badrummet. Medan jag duschade så stod jag och muttrade för mig själv om varför Trevor hade kommit och vad han ville.
Jag sköljde ur balsamet, vred ur håret och klev sedan ur duschen samtidigt som jag virade handduken om mig. Träningskläderna hade hamnat i tvättkorgen, och här inne fanns inget att ta på sig. Toppen. Jag drog om mig handduken ännu hårdare och gick sedan in på mitt rum igen.
"I'm not ready yet", sa jag när jag såg att Trevor var påväg att öppna munnen för att säga något. När jag rotade runt i garderoben kunde jag känna hans blickar i nacken, och jag försökte förgäves hitta något att ta på mig. Till slut ryckte jag åt mig ett par grå mjukisbyxor, samt ett ljusrosa linne och nya, fräscha underkläder och försvann in i badrummet igen. När jag kom tillbaka för andra gången hade jag också fönat & borstat håret, så nu var jag äntligen klar.
"So?" Jag la armarna i kors och kollade frågandes på Trevor.

Sorry för lite mellan-kapitel-tråk, men nåja. Försöker liksom knyta ihop saker & ting, samt få in Parisa & Alice lite mer som jag lovat! 
Men vad tror ni att Trevor vill? ... Det får ni veta i nästa kapitel, öhöhöh.
Om ni föresten undrar varför uppdateringen är näst intill sämst så är det för att jag har musikal hela dagarna. Igår hade vi genrep, och idag var det första föreställningen. Kul kul!
Imorgon blir det inget kapitel alls, för då består min dag av föreställning, skola & föreställning, så jag är inte hemma förrän sent på kvällen och då lär jag vara rätt trött. Sen har jag en föreställning under lördag eftermiddag också, men om inte planerna ändras för kvällen så kan jag kanske skriva ett kapitel på lördag kväll? Jag återkommer om det i så fall, - annars kommer nästa på söndag. :*

Och tack ännu en gång för alla söta kommentarer, tweets, osv! Som jag alltid säger; Ni gör min dag, - varje dag!
Kram // Vendela

Chapter 50 - The Big Surprise

Previously:
 "Alice?", svarade hon.
"Goodmorning", väste jag skämtsamt. Fast det lät kanske inte så kul eftersom jag knappt hade någon röst på grund av min rätt torra hals efter syrgasen.
"Oh, so you're awake now! I'll be right there." Det pep till, vilket betydde att hon hade lagt på, och mycket riktigt så var hon här efter bara någon minut.

Alice hade bytt lakan åt mig och gett mig en ny tröja, ifall att jag kände mig lite ofräsch, samt köpt en flaska juice åt mig. Jag klarade inte av att sitta upp eftersom jag hade så ont på grund av ärret, men Alice sa att det skulle gå över om några dagar, och då skulle jag få tillbaka min kära gamla rullstol. Jag var inte överlycklig kunde man ju säga, men jag tvingade mig själv till att vara positiv för nu skulle allt bara bli bättre. Alice hade förklarat för mig hur jag skulle gå till väga för att bli frisk, och det var 3 veckors strålning, samt 2½ års cytostatikabehandling (alltså cellgifter) som stod på schemat.
Jag var lite ledsen över att Niall inte hade fått vara med om mitt uppvaknande, men Alice hade berättat att han vakade över mig hela natten men var tvungen att sticka imorse för att han & killarna skulle uppträda nånstans. Så jag var alltså på ganska gott humör ändå.
Vi hade just sjungit klart Moments, och jag var ganska säker på att alla hade märkt vilket dåligt humör jag var på.
"Nialler, buddy?", sa Liam i mikrofonen och la handen på min axel.
"Mhm?", svarade jag sorgset och kollade på honom.
"I got a little surprise for you..." Han log lömskt, och jag höjde på ögonbrynen. Liam vände sig om och gjorde en gest med armen mot våran scenbakgrund. Jag vände mig förvirrat om, och så fort jag hade vänt mig så ändrades bakgrunden och skype trycktes upp. Det typiska ring-ljudet för skype började låta, och våran ljud&ljus-fixare tryckte snabbt på 'svara'. Den som ringt satte på sin webbcam, och jag blev chockad, ledsen & överlycklig på samma gång när jag fick se vem som befann sig på andra sidan skärmen. Hur var det möjligt...? Skojade killarna med mig? Isåfall var det ett hemskt skämt!
"Hi Niall", sa Malin och vinkade lätt samtidigt som Alice öppnade en juiceflaska och sträckte fram den åt henne. Jag tappade talförmågan för några sekunder, men fick sedan fram ett kort litet "Hey". Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag svalde hårt.
"Is it really you?", sa jag i mikrofonen som Liam höll i som på något vis var kopplad till datorn.
"Yeah, it's me." Hon hostade lite men log varmt, och mina tårar byttes ut mot glädjetårar.
"When did you wake up? I were supposed to be by your side by then..."
"Believe me, you should be glad you weren't here then." Hon gjorde en äcklad grimas och flinade sedan. Jag blev så glad över att se att hon lyckades göra olika grimaser utan mindre ansträngning.
"So... I was right?", sa jag efter någon minuts tystnad.
"Huh?", sa hon och la huvudet frågande på sned.
"I was right. I said you'd be fine, and see: You did it!" 
"It's not over yet, but yeah..." Hon nickade. "Maybe you were right after all."
"I love you", sa jag och log stort och stolt bakom mina glädjetårar.
"Aaaww", sa alla fans i kör.
"I love you too", svarade Malin och log tillbaka.
"I'm sorry to say this, but I think we need to continue the show...", inflikade Harry.
Jag vände mig mot Harry. "Yeah, right." Sedan kollade jag mot den stora skärmen igen. "I'll see you soon, babe."
"Yeah. See you soon", bekräftade hon. Sedan vinkade Malin igen, och jag, killarna & alla fans vinkade tillbaka. Sedan var skärmen nedstängd och våran vanliga bakgrund kom tillbaka, showen fortsatte och jag var på bättre humör än någonsin!
"Parisa!", ropade mamma och kom rusandes in i mitt rum med andan i halsen.
"Wow, här var vi anfådda! Vad står på?" Jag kollade förvånat på mamma och rättade till min trave med läxor som jag hade i famnen.
"Ve-Ve-Veronica ringde just...! Malin har vaknat!"
"Har hon?", sa jag chockat. "Men det är ju helt otroligt!" Jag sprack upp i ett leende.
Tumblr_m3v5oocbcf1r7ifqv_large
Tack gode gud för det! Min bästa vän lever! Hon lever, hon lever!
Det fanns inte ord för att beskriva hur otroligt glad jag var i just detta nu!
"Jag måste genast ringa Mircea & Jaclyn!" Jag skyndade fram till skrivbordet och drog åt mig mobilen, sedan knappade jag in ett nummer i taget och berättade den stora, glada nyheten.
Jag hade fått massa glada sms från mina finaste vänner, och efter att ha skypat med Niall så mådde jag bättre än någonsin! Jag hade äntligen fått i mig lite mat, och då menade jag verkligen lite. Jag var fortfarande lite illamående efter allt jag hade fått i mig innan operationen, så som smärtstillande, sömntabletter, och så vidare.
Parisa, Jaclyn & Mircea skulle titta förbi imorgon, för timmarna som var kvar av idag skulle spenderas med Niall och min familj.
Dörren till mitt rum öppnades, och inrusandes kom mamma med Elliot tätt bakom sig.
"Heeej!", sa jag glatt så högt jag förmådde och sträckte ut armarna mot Elliot för att omfamna honom i en kram. Strax därefter behövde jag hosta eftersom jag inte hade fått in tillräckligt mycket luft för att prata så pass högt. Det var inte direkt lätt för kroppen att vänja sig vid en ny och frisk lunga på så kort tid.
Elliot log brett och la sina armar runt min nacke lite försiktigt, troligtvis rädd för att göra mig illa.
"Jag är så stolt över dig, gumman. Du klarade det", sa mamma lyckligt, och jag log lätt till svars. Åh om bara pappa var här nu, då skulle allt vara perfekt...
"She's not sleeping, right?", hörde jag en välbekant röst mumla utanför dörren.
"No, she's awake. Her mom and brother is in there", sa en annan bekant röst som jag tror tillhörde Alice.
Dörren öppnades igen, och in kom Niall. När han fick syn på mig sprack han upp i ett stort leende och skyndade fram till sängen och kramade om mig, - väldigt lätt och mjukt dock eftersom även han var rädd för att skada mig.
"Heey babe!" Niall vaggade mig lite fram och tillbaka i kramen och gav mig sedan en lätt puss på kinden.
"Hi Niall", sa jag och log brett mot honom.
Niall hade fortfarande inte släppt taget om mig, och jag kunde se mammas fundersamma blick.
"You have no idea how much I've missed this!" Niall smekte min rygg och gav mig ännu en kindpuss. Jag flinade lite och lät min ena hand leka med hans hår, samtidigt som den andra smekte hans varma nacke.
Mamma harklade sig lite och visste inte riktigt vart hon skulle fästa blicken medan Elliot bara stod där och flinade. 
Vi fyra satt sedan och småpratade i över en timme, men till slut vart jag så trött så jag nästan somnade. Mamma och Elliot kramade mig godnatt och åkte sedan hem från sjukhuset, men Niall stannade kvar vid min sida.
"Can you do me a favor?"
"Yeah, ofcourse! What do you want me to do?", sa Niall glatt.
"Uhm...", mumlade jag och makade mig åt sidan i den lilla sängen. Niall förstod precis och sken upp om möjligt ännu mer och kröp sedan upp i sängen och la sig till rätta bredvid mig. Jag makade mig närmare hans varma kropp och vilade mitt huvud på hans arm, samtidigt som jag lät min ena hand vila på hans mage.
Niall mumlade på någon liten melodi mot min panna, och med fokus på hans röst som fyllde rummet tillsammans med respiratorn somnade jag...

Här har ni, mina fina! Vad tycks? KOMMENTERA :D
Detta är också ett tidsinställt kapitel eftersom jag idag har skola & musikal hela dagen. Vi ska hålla på med ljussättning och sådär hela eftermiddag/kvällen. Blöh.
Men jag hoppas ni har det bra! Xx
Kram // Vendela
 
 

Chapter 49 - This Could Be The End Of Everything

Previously:
'"Let's all pray for my babe Xx Love u @MisMyName", twittrade jag, och snart hade jag fått över tusen retweets, - på bara några sekunder! Jag blev lika förvånad varje gång. #PrayForMalin och #DirectionersHeartM trendade på twitter, och jag blev alldeles rörd.
Jag kollade på klockan, och det hade bara gått tio minuter sedan operationen startade, men det kändes som över en timme. Jag ville få tiden att gå, men allt jag kunde göra var att vänta... Och vänta... Och vänta.

Jag, Jaclyn & Mircea satt tysta i vardagsrummet hemma hos mig och väntade. Men på vad? Antagligen ett tecken. Ett tecken på att Malin överlevt operationen. Jaclyn satt på fönsterbrädet och kollade trött och sorgset ut genom fönstret.
Tumblr_m9j71pb6up1rejyrko1_250_large
Mircea låg på soffan, och jag själv satt i fotöljen med mobilen framför mig. Den plingade till, och ännu en gång förväntade jag mig att det var ett sms från Malin eller någon närastående som ville berätta att Malin var okej nu. Jag drog snabbt åt mig mobilen som vilade på armstödet och kollade på skärmen.
Tumblr_mad29p64011qm2h44o2_250_large
Men nej. Där var inget sms från Malin. Hon var inte ens nämnd i sms:et. Jahapp. Bara att fortsätta vänta då...
Jag visste egentligen mycket väl att en operation som denna kunde ta en väldigt lång tid, och även att när operationen var färdig så kunde man inte få ett riktigt svar på om hon faktiskt skulle överleva. Det fick man inte veta förrän hon vaknat och man ser att hon piggnar till fort.
Jaclyn, Mircea & jag hade suttit såhär i stort sätt hela dagen. Jag hade gärna velat åka till sjukhuset för att prata med Malin innan operationen, men jag avstod eftersom jag nästan var säker på att Malin ville vara ensam med Niall. Jag menar, det här skulle ju kunna vara hennes sista dag på jorden någonsin...? Nej Parisa, sluta tänka sådär! Allt kommer gå bra!
Tick tack, tick tack, tick tack. Sekundvisaren rörde sig snabbt och högljutt i väntrummet. Ljudet nästan ekade mellan väggarna. Tick tack, tick tack, tick tack... Ljudet gjorde mig stressad och om möjligt ännu mer nervös och orolig. Hur länge hade operationen pågått nu? Var dom inte klara snart? Eller hade hon dött? Tick tack, tick tack, tick tack. Smaken av blod fyllde min mun. Jag hade bitit hål i läppen. Jag höll ett stenhårt grepp om soffans ena armstöd, allt för att inte springa till operationssalen, slå in dörren och se vad som pågår.

Jag måste ha slumrat till för klockan var nu strax före halv tre, och sist jag kollade på den så var den kvart i två. Någonstans i korridoren rycktes en dörr upp, och jag hörde massa röster, samt gnisslande hjul mot det nyskurade golvet.
Jag reste mig upp med ett ryck och kikade ut i korridoren, mot operationssalen. Mycket riktigt, där kom Malin utrullandes i sin säng på hjul med fullt av läkare och sjuksköterskor omkring sig. Betydde detta att hon överlevt? Eller hade hon dött under operationen? Jag var för långt bort för att se, och Malin rullades iväg åt ett helt annat håll. Eftersom det var halt på golvet så bestämde jag mig för att följa efter, men i en lagom lugn takt. Annars skulle jag kanske bryta benen innan jag kom fram till Malin. Jag var pepp på att få se henne igen, trots att det bara hade gått några timmar sedan vi sågs sist, men samtidigt var jag så fruktansvärt rädd.
Jag kom ikapp och gick lite snett bakom sköterskorna som svängde in Malin i en annan sovsal som var något större. En syrgasmask kopplades till hennes mun igen, och alla dessa slangar... Den där pipande håll-koll-på-hjärtat-maskinen var också inkopplad, och det lät som att hjärtat slog i en någorlunda jämn takt. Jag visste egentligen inte om jag hade tillåtelse att se Malin redan nu, men jag brydde mig inte. Jag var tvungen att se henne.
En av sköterskorna vände sig om och tittade på mig, och jag nickade kort tillbaka. Jag kunde äntligen se Malin utan att någon stod i min väg. Hennes bröstkorg rörde sig upp och ner, vilket var ännu ett tecken på att hon levde. Men jag kände mig fortfarande inte helt övertygad... Jag kollade oroligt på Alice, Grace och dom andra sköterskorna som pysslade om Malin och såg till att allt funkade som det skulle, och Alice tog ett kliv närmare mig.
"Is she going to die now?" Jag hade egentligen tänkt fråga om hon verkligen överlevt, men omformulerade min fråga eftersom jag var rädd att svaret skulle bli nej. Min röst var näst intill borta, så frågan lät mer som en väsning, och med min accent så lät det fel även i mitt huvud. Det lät som om jag hade halsfluss och samtidigt kommit i målbrottet.
"We don't know. We'll just have to wait and see..." Alice vände blicken mot Malin som låg som utslagen på sängen. "But I think she'll be just fine", tillade hon snabbt.
"Do you say that because you want to cheer me up or because you actually think she will?"
"A little bit of both, I guess." Alice log sorgset med blicken fäst långt borta.
 
Solen hade gått ner utanför fönstret, och jag satt fortfarande vid Malin's sida. Det hade jag gjort ända sedan hon kom ut ur operationssalen. Hon hade inte rört en min, men jag intalade fortfarande mig själv att jag inte skulle ge upp hoppet.
Malin's mamma & lillebror hade tittat in en stund, och nu var dom och köpte lite kvällsmat i sjukhusets caféteria. Veronica hade erbjudit sig att köpa något åt mig också, men jag var inte på humör för att äta. Jag, den största matälskaren av dom alla, kunde inte ens så mycket som tänka på mat just nu! Det var inte ofta det hände. Men jag kunde verkligen inte äta. Inte förrän jag visste att Malin faktiskt var okej.
Jag började fundera på vad Malin såg framför sig just nu. Såg hon något alls? Var hon som fast i en dröm? Var det bara svart? Eller kunde hon faktiskt tänka, men bara inom sig? Liksom inte uttrycka sig med kroppsspråk eller ord?
Jag skakade bort alla frågor. Jag behövde inte fler obesvarade frågor än vad jag redan hade.
Ögonlocken blev tyngre och tyngre för var minut som gick, och efter en stund orkade jag inte hålla ögonen öppna längre.
"Goodnight M", viskade jag och smekte Malin's hand innan jag la huvudet till rätta i mina armar som vilade på Malin's sängkant.
Jag kände hur jag sakta återfick medvetandet, och tillsammans med medvetandes kom också smärtan och illamåendet. Det ryckte i ögonlocken och jag lyckades långsamt få kontakt med en kroppsdel i taget. Plötsligt slogs ögonen upp och jag bländades av taklamporna, och det allt för vita rummet, som så många gånger förut. Jag blinkade hårt och kände snart hur det vände sig i magen. Jag flög upp i sittande ställning och kräktes rakt i knät på mig själv. Som tur var så hade jag ett tjockt täcke över mig, så jag fick inget på mig. Fast å andra sidan var det inte så mycket som jag skulle kunnat få på mig eftersom jag inte hade ätit på säkert över 48 timmar. När jag satt och kollade ner i mitt knä kände jag den oerhört hemska smärtan som kom från området där mina lungor satt. Jag kikade innanför min lånade sjukhuströja och fick se ett stort, illrött ärr. Just det. Transplantation var det ja. Jag tryckte på den röda larmknappen som satt till vänster om sängen, och snart hördes Alice's röst i högtalaren.
"Alice?", svarade hon.
"Goodmorning", väste jag skämtsamt. Fast det lät kanske inte så kul eftersom jag knappt hade någon röst på grund av min rätt torra hals efter syrgasen.
"Oh, so you're awake now! I'll be right there." Det pep till, vilket betydde att hon hade lagt på, och mycket riktigt så var hon här efter bara någon minut.

Betyder detta att Malin alltså klarat sig? :D Vi får väl se hur pass hon frisknar till...
Bara så ni vet så är detta ett tidsinställt inlägg, för idag har jag(haft?) musikal från tio på morgonen till nio på kvällen. Det kommer bli ganska dåligt med uppdatering fram till lördag kväll, men jag ska försöka så gott jag kan med att fixa fler tidsinställda inlägg!
Kommentera gärna vad ni tycker, samt ge mig era teorier om vad ni tror kommer hända och sådär! :)
 
Kom på att jag föresten glömt fråga; Vad tycker ni om Take Me Home? Några favoritlåtar? :D
Kram // Vendela
 

Chapter 48 - Pray

Previously:
Orden dog ut, och jag kunde höra Malins tunga andetag till ljudet av maskinen som var kopplad till hennes hjärta och visade i vilken takt hennes hjärta slog.
Jag hoppades innerligt att vi skulle finna en lunga åt henne snart. Innan det var för sent, - som Niall hade sagt.
En ensam tår ringlade nerför min kind...

Fansen hade fått reda på om Malin's cancer. För bara några dagar sedan hade tidningars framsidor prytts med stora rubriker och artiklar om mig & Malin. Det spreds rykten om att jag dejtade Malin för välgörenhet, för att få mer uppmärksamhet eller bara för att se bra ut i kändisvärlden, - vilket hade gjort mig mycket upprörd. Men ganska snart hade fansen, - och Londons invånare i allmänhet, insett hur mycket Malin betydde för mig och hur orolig jag var över att förlora henne. Det kändes bra att våra underbara fans faktiskt accepterade Malin och till stor del faktiskt tyckte om henne.
Men idag var en hemsk dag på alla sätt & vis, och det var inget fansen kunde göra något åt. Regnet smattrade mot fönsterrutan i Malin's sovsal, och det var bara förmiddag. Visst, i London regnade det nästan alltid, men det kändes bara så hemskt att det var tvunget att regna just idag!
Tumblr_m7xuvoijjw1r0o7uao1_400_large
Dom hade äntligen funnit en lunga åt Malin, och idag skulle operationen ske. Visst, jag var jätteglad för Malin's skull, hon hade ju väntat på det här så länge nu! Men samtidigt var jag så orolig, nervös och... Rädd? Ja, jag var rädd. Det var ju inte helt säkert att Malin skulle överleva operationen... Jag ville verkligen inte förlora henne. Det skulle jag aldrig klara. Ett liv utan Malin... Nej usch, det ville jag inte ens tänka på!
Jag visste bara inte hur jag skulle beté mig mot henne... Skulle jag verka glad eftersom hon äntligen skulle få genomgå operationen, eller skulle jag visa att jag var rädd att hon inte skulle överleva? Skulle jag ta farväl, - bara ifall att? Så jag åtminstone hade fått chansen att säga ett riktigt hejdå? Eller skulle jag bara säga vi ses snart och låtsas att allt skulle bli bra? Så många frågor, så lite svar...
"You're sad again", mumlade Malin och tittade upp på mig.
Tumblr_m3obgbe6il1qm2h44o1_500_large
"Not sad. Just worried. But I'm happy for you." Jag log blekt och tog hennes bleka hand i båda mina som jag hade gjort så många gånger innan. Tänk att det här kunde vara den sista gången någonsin som jag skulle få hålla hennes hand i min...? Nej Niall. Inte tänka så.
"Niall... No matter what happens... I will always love you. And I'll always be in here." Hon la sin andra hand mot mitt bröst, och nickade menade mitt hjärta. "I'll be with you wherever you go, whenever you feel alone. I want you to remember that."
"No", protesterade jag. "Is this some kind of a goodbye? M, you'll be just fine! You'll do this transplantation, and when you wake up we can live happily ever after!" Jag nickade snabbt och försökte övertyga oss båda, samtidigt som jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Malin skakade sorgset på huvudet. "Both you and I knows that it's not a 100% chance that I'll survive..."
"But you will. I'll pray for you. Every hour, every minute, every second... Until you wake up. I don't believe in God, but do you know what I believe in? I believe in you." Tårarna rann ner för mina kinder och jag var tvungen att hämta andan. Malin var helt ställd.
"I'm sorry", fortsatte jag snabbt och torkade tårarna. "I didn't mean to make you upset or somethi-..."
Jag avbröts av att dörren öppnades, och en uttryckslös Alice klev in i salen. "Malin? It's time."
Jag tror att både jag och Malin stelnade till, men hon nickade kort som svar till Alice. Jag kollade återigen på Malin och kunde riktigt se rädslan i hennes ögon. Rädsla blandat med något annat, men vad det var kunde jag inte sätta fingret på...
"Niall, I love you", sa hon och smekte min våta kind. 
Jag böjde mig fram och pressade mina läppar mot hennes panna och andades in doften av hennes hår. Kanske för sista gången någonsin? "I love you too."

Alice & Grace, - som jag nu hade förstått också var en av Malin's sköterskor, hjälptes åt att lyfta över Malin till en annan säng med hjul och körde sedan ut henne i korridoren. Jag följde dom ända in i operationssalen och fick stå vid Malin's sida medan hon sövdes ner. Det gjorde så ont i mig att se in i hennes oroliga, rädda och sorgsna ögon samtidigt som hon andades in syrgasen. Hon höll så hårt hon förmådde i min hand, men för varje sekund blev greppet svagare.
"Love you", viskade jag när hon nästan var helt borta. Sedan slöts hennes ögon, och jag var tvungen att släppa taget om hennes hand och lämna salen så att operationen kunde sättas igång.
 
Jag satte mig i soffan i väntrummet och bet nervöst på naglarna. När dom nästan var helt nerbitna så jag inte kunde fortsätta så drog jag upp telefonen ur fickan och klickade mig in på twitter.
"Let's all pray for my babe Xx Love u @MisMyName", twittrade jag, och snart hade jag fått över tusen retweets, - på bara några sekunder! Jag blev lika förvånad varje gång. #PrayForMalin och #DirectionersHeartM trendade på twitter, och jag blev alldeles rörd.
Jag kollade på klockan, och det hade bara gått tio minuter sedan operationen startade, men det kändes som över en timme. Jag ville få tiden att gå, men allt jag kunde göra var att vänta... Och vänta... Och vänta.

Here you go, girls! Jag ber tusen gånger om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår som jag hade lovat! Det kom lite saker i mellan, jag skulle se en film med mamma och var tvungen att lägga mig tidigt eftersom jag skulle upp så tidigt idag, osv. Men nu är kapitlet äntligen här! Hoppas det levde upp till förväntan, eheh. :3

Vill föresten passa på och tacka för att statistiken gick i taket här om dagen! Slog besöksrekordet stort, och det är allt tack vare er!  Och som vanligt vill jag också tacka för alla überfina kommentarer, mail och tweets ni skickar mig! Ni är dom finaste på jorden! Xx
Kram // Vendela 

Chapter 47 - Never Going Back To Normal

Previously:
Dr.Benoit's kontorstelefon började ringa, och han ursäktade sig och vinkade undan mig för att kunna prata ostört. Jag nickade förstående och gick i en lagom snabb takt ut ur kontoret. Jag visste precis vart jag var påväg. Jag skulle kolla till Malin och prata med henne om transplantationen. Det var kanske hennes enda utväg.

"Jag röntgades imorse, och resultatet såg inget vidare ut... Så ja, nu är det alltså bestämt att jag ska genomgå en transplantation." Jag la ifrån mig pennan för att hosta, och fortsatte sedan skriva i dagboken. "Dock vet jag inte när det blir, för än så länge har dom inte hittat någon som kan ge mig en lunga. Men låt oss sluta prata om det nu... Parisa berättade föresten att dom planerat en dansuppvisning i vår. Åh vad jag saknar dansen! Och fotbollen. Och dig, pappa." Jag hade börjat skriva i dagboken som om jag berättade allt jag skrev för pappa. Det var som någon slags terapi för mig. Jag mådde mycket bättre efter att ha skrivit till honom, även om jag mycket väl visste att han inte kunde läsa det eller höra mina tankar. Jag var sjuk, men inte galen.
Det knackade lätt på dörren. Alice's knackning. Jag kände igen den. Den var liksom speciell jämfört med dom andra sköterskornas knackningar.
"Men jag måste avsluta för stunden. Jag har besök! Vi hörs sen. Älskar dig."
Jag la ifrån mig pennan och gömde dagboken under kudden.
Alice öppnade försiktigt dörren och tittade på mig med en blick som jag inte kunde tolka. "You have a visitor."
Hmm, vem kunde det vara? Om det var Niall eller Parisa så borde hon ju ha sagt det? Var det kanske Mircea? Eller Jaclyn?
Jag nickade kort, och besökaren steg in. Men det var ingen av dom jag hade väntat mig att det skulle vara. Det var mamma. Vad gjorde hon här?
Hon gav Alice en blick som liknade något i stil med kan-du-lämna-oss-ifred-ett-slag, och Alice vände genast på klacken och försvann ut i korridoren igen.
"Hej", sa mamma och fingrade nervöst på sin ring som hon en gång i tiden hade fått av pappa när dom gifte sig.
"Hej", sa jag känslolöst och satte mig försiktigt upp. Jag undrade fortfarande varför mamma var här. Hon hade bara varit förbi och lämnat & hämtat Elliot förut, men aldrig riktigt stannat för att prata med mig.
"Jag-... Ehm. Jag har tänkt." Mamma kollade upp på mig, och sedan skamset ner på sina fingrar igen.
"Jaha."
"Jo, jag kom för att säga att... Jag-... Förlåt."
"För vadå?" Jag höjde kaxigt på ögonbrynen.
"För-... För allt! Jag har varit en hemsk mamma! Jag borde ha tagit hand om dig precis som Elliot! Precis som din pappa tog hand om dig! Jag borde ha-..." Tårar började välla fram ur mammas ögon. Trots det kände jag mig inte ett dugg förlåtande och avbröt henne: "Insåg du det nyss eller?"
"Jag är så ledsen, gumman... Så ledsen!" Hon snyftade. "När din pappa dog, då bara brast det! Jag-..."
"Du var en idiot till mamma redan innan pappa dog."
"Jag vet. Jag är ledsen! Förlåt, förlåt, förlåt! Jag vet att jag inte kan spola tillbaka alla dessa år, men snälla, kan vi inte ha en nystart på vår relation? Jag är trött på att ständigt gräla!"
"Men det är ju du som alltid startar grälen", påpekade jag argt.
"Låt mig förklara", pep hon mellan snyftningarna och satte sig på min sängkant. "Det finns en... En anledning  till att jag är som jag är mot dig... Sen jag fick reda på att du hade cancer så vart jag så rädd. Rädd för att förlora någon jag älskade! Jag älskade dig, - och det gör jag fortfarande, men jag visste att det inte var många som överlevde cancer... Så jag tänkte att om vi hade en dålig mor & dotter-relation så skulle det inte kännas lika hemskt om... Om... Ja, du vet." Tårarna fortsatte forsa ner för hennes kinder. "Men när din pappa dog... Då insåg jag hur idiotisk jag varit... Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra!"
Hon tog en liten paus för att torka sina tårar som aldrig ville ta slut, och jag tog tillfället i akt för att gå igenom ännu en hostattack. Sedan fortsatte hon: "Men jag blir så glad av att se hur du kämpar! Snart kommer vi kunna återgå till det normala, vi kan börja om på nytt och bli en bra familj!" Ett stort leende spred sig i hennes sorgsna ansikte. Åh, hon var så patetisk!
"Jag gör inte det här för din skull", sa jag surt och såg henne i ögonen.
Tumblr_m7qzs1xekz1rsn3k1o1_500_large
"Och vi kommer aldrig återgå till det normala. Vi var aldrig normala, och vår familj kommer aldrig att bli en bra familj." Jag hostade igen. "Det är fan inte ens säkert att jag överlever!"
Maskinen som höll koll på att mitt hjärta började pipa snabbare, och den röda linjen flyttade sig upp och ner i en snabbare takt. Egentligen fick jag inte hetsa upp mig, men kunde man göra annat när man hade en idiot i samma rum?
"Men du kämpar", sa mamma och la sin hand på min, men jag drog snabbt undan den. "Jag ber dig inte att kämpa för min skull. Men för din. För Elliot's. För alla dina vänners skull. För Niall's... För din pappa."
Jag kände en tjock klump i halsen, och denna gången var det inte något som behövde hostas upp, utan skuldkänslor blandat med sorg. När andra tog upp ämnet om mina näraste och käraste så blev jag alltid ledsen.
"Malin, jag förväntar mig inte att du ska förlåta mig. Jag förväntar mig inte ens att du någonsin kommer vilja prata med mig, så hemsk som jag har varit. Men jag ber dig, kan vi i alla fall sluta gräla? Den enda anledningen till att vi grälar är för att vi är så lika varandra. Jag förstår att du är ledsen. Pappas död fick dig att hamna på botten, men det är precis så det är för mig & Elliot också."
"Jag är inte lik dig", mumlade jag surt.
"Förlåt. Okej? Jag kom inte hit för att hetsa upp dig, eller för att gräla... Jag kom bara hit för att be om förlåtelse. Inget mer."
Jag började gråta. Varför hade jag dock ingen aning om. Jag kände mig så förvirrad!
"Erkänn att du kom hit bara för att be om förlåtelse för att du vill vara sams med mig innan jag dör. Så du inte går där med skuldkänslor sen när jag är borta? Som det var med pappa."
Där trampade jag henne på tårna igen, och hon brast ut i gråt ännu en gång. Pappa var ett ämne som sårade oss alla. 
Jag gick ut från Dr.Benoit's kontor och mötte Niall i korridoren. Han hade väl hälsat på Malin igen, för han såg ut att vara påväg hem. Jag hoppades på att Malin hade lugnat ner sig lite nu när Niall hade varit där. Hon hade ju verkligen hetsat upp sig när hennes mamma var där. Så vitt jag hade förstått så hade dom grälat. Men om vad visste jag inte. Men det angick inte mig så jag tänkte inte fråga.
"Hey", sa Niall och kom fram till mig.
"Hey", sa jag och log.
"Have you found a lung for her yet?" Han kollade oroligt på mig och drog handen nervöst genom håret.
"No. Not yet." Jag suckade sorgset.
"Do you think you'll find any before it's too late? If not, then she can have one of mine!" Niall petade sig menande på bröstet där hans ena lunga satt.
"Niall, - no."
"Why not? She can have whatever she needs! I'll do whatever it takes! I'm not going to let her die!", sa han frustrerat och viftade med armarna.
"She wont die", sa jag, men det lät inte så övertygande. "And you wonder why? First; You need your lungs, or else you can't handle your job. Running around on a stage, singing all day isn't that easy with just one. And for the second; You're lung is not the right size for her."
"And how do you know that?"
"Mr.Horan, I'm a nurse."
"Yeah, I know. But-..."
Jag avbröt honom. "We will find a lung for her, okey? Calm down. I wont let her die either. Not without even trying." Jag klappade Niall lätt på axeln och gick sedan bort mot Malin's sovsal utan så mycket som ett ord till, och Niall försvann han också, - fast åt andra hållet då.

När jag kom in i Malin's rum var hon påväg att somna. Hon låg och mumlade på en sång som jag mycket väl kände igen...
"If I die young, bury me in satin
Lay me down on a bed of roses
Sink me in the river, at dawn
Send me away with the words of a love song..."
Orden dog ut, och jag kunde höra Malins tunga andetag till ljudet av maskinen som var kopplad till hennes hjärta och visade i vilken takt hennes hjärta slog.
Jag hoppades innerligt att vi skulle finna en lunga åt henne snart. Innan det var för sent, - som Niall hade sagt.
En ensam tår ringlade nerför min kind...
Tumblr_luynxxajyh1qhvbjio1_500_large

Uhuh, det måste vara hårt att vara sjuksköterska och vara så fäst vid sina patienter! :'3
Men nåja. Duger detta för kvällen, finisar? :*
Nästa kapitel kommer upp på fredag, och föresten, - som ni kanske ser så har jag fixat i menyn så det står vilken dag/vilket datum som nästa kapitel kommer upp! Bra ju?

Slog besöksrekordet igår också! Applåder till er för att ni är så himla awesome! 
Kram // Vendela

Chapter 46 - What If We Never Met?

Previously:
 Tårarna brände bakom ögonlocken, och jag bet mig i läppen för att hålla tillbaka dom samtidigt som jag nickade. Snart där efter så brast det, och jag omfamnades av två starka armar. Trevor tryckte mig ömt mot sitt bröst och smekte min rygg, medan jag bara stod där helt tafatt och grät så hans t-shirt blev alldeles våt.
"It's okey. She'll be fine. It's okey...", mumlade Trevor i mitt hår. Men den stora frågan var; Hade han rätt?

 
Det hade gått dagar... Veckor... Och Malin blev bara sämre. Jag var rädd att hon snart skulle blekna bort totalt... Jag satt på fönsterbrädan i ett väntrum på sjukhusets nedervåning. Min mamma, Maura, var på besök hos mig och hon hade försökt byta några ord med Malin's mamma, men det hade inte gått något vidare. Malin's mamma, Veronica, var inte något vidare pratsam. Varken jag eller mamma kunde förstå varför hon inte brydde sig om sin cancersjuka dotter!
Jag slutade plinka på min gitarr som vilade i mitt knä och kollade ut genom fönstret. Det var inte mycket kvar av snön längre, - speciellt inte här i stan, och blommorna hade börjat slå ut igen.
"Maybe we shall go and see her?", sa mamma som nu hade kommit in i väntrummet. Jag nickade till svars, hoppade ner på golvet och gick långsamt bredvid mamma längs med korridorerna. Sedan tog vi hissen upp till femte våningen där Malin befann sig.
Malin låg stillsamt i sin sjukhussäng och tittade upp i taket. Jag visste inte att hon redan hade vaknat? Hade jag vetat skulle jag kommit tidigare.
"Hey", sa hon och log varmt, men jag kunde se smärtan som hade orsakats av denna lilla rörelse i hennes ögon.
"Hey", hälsade jag och mamma tillbaka och satte oss på varsin sida av hennes säng.
"Thanks for coming, Maura. And you too, Niall." Malin smekte min hand med ett kallt, blekt finger.
"No problem, darling. I was looking forward to meet you again." Mamma klappade Malin lätt på benet och log tillbaka. Jag tog Malin's ena hand i båda mina för att värma den lite. Hennes hand var så liten, kall & ynklig i mina stora. Hon var verkligen påväg att tyna bort! Jag hoppades på att hon skulle få göra den där transplantationen snart, - innan det var för sent, trots att det skulle riskera att kosta henne livet. Men det var väl värt ett försök? Hellre det än att hon fick lida.
Mamma & Malin småpratade lite, och sen sa mamma att hon skulle iväg och köpa en take-away-kaffe och frågade även om vi ville ha nåt. Malin frågade om ett glas juice, och mamma nickade glatt och försvann genast iväg.
"You're sad", påpekade Malin och kollade ledset på mig.
"Ofcourse I am. Why shouldn't I?", svarade jag sorgset och kysste hennes handrygg.
"I don't want you to be sad, Niall. I love you", mumlade hon.
"I love you too", viskade jag tillbaka, men trots viskningen så hörde man hur min röst sprack. Jag gjorde allt för att hålla tillbaka tårarna, men dom började rinna mot min vilja.
"Do you wish that we never met?" Frågan kom plötsligt, och jag blev genast ställd.
"What? No, ofcourse not! If we never met we wouldn't be here together right now? M, I can't even think about living a life without you. Don't be ridiculous, babe." Jag log lätt bakom tårarna, men blev snabbt allvarlig igen. "Do you?"
"No. Or yeah, sometimes... If we never met you wouldn't have tears falling from your eyes right now. You wouldn't have been hurt. I never wanted to hurt you... I wanted to tell you. I was going to, but then my dad..." Hon tystnade.
"I understand. But I'm not regretting anything. I couldn't be happier than I am when I'm with you."
Ett leende spred sig på Malin's läppar igen.
Jag stod på skolans parkering och väntade på att min pappa skulle komma och hämta mig. En kylig vind blåste igenom mitt hår, men som tur var så hade jag satt upp det, så min frisyr blev i alla fall inte förstörd. Skoldagen hade varit hur seg som helst, men jag hade vant mig vid att inte ha en fnittrande Malin vid min sida. Att inte ha någon att skvallra om dom smaskigaste hemligheterna för.
"Hey", sa en välbekant röst samtidigt som någon knackade mig på ryggen och väckte mig ur mitt dagdrömmande. Jag vände mig om och fick se Trevor framför mig.
"Hi."
"How are you?"
"How do you think I am?", svarade jag buttert på hans fråga samtidigt som jag vände huvudet ut mot gatan igen.
"I know that you're not in a good mood, but that's a phrase you usually use when you-..."
 "I don't care."
Tumblr_m7f99z4ohs1qmqm8ao2_500_large
"But I care. I care about you."
Jag skrattade bittert för mig själv. "Since when?"
"Heyy..." Hans hand smekte min rygg. "Are you going somewhere?"
"Yeah."
"Where?", frågade han intresserat.
"To a place called home, if you don't mind."
Trevor sträckte försvarande upp händerna i luften. "Woah, I didn't mean to... I just wondered if you wanted to hang out?"
Jag kollade fundersamt ner på mina skor. Kanske skulle lite umgänge göra mig gott? Jag hade knappt pratat med Jaclyn & Mircea på senaste tiden. Vi alla gick som instängda i våra egna små skal...
"Okey, sure."
Att se Malin försämras så snabbt var verkligen hemskt att se! Jag hade kommit Malin närmare än någon av mina hundratals patienter, och att jag snart kanske skulle förlora henne... Ja, bara tanken var alldeles för hemsk för att tänka.
"So, what are we going to do?", frågade jag Dr.Benoit när jag hade slagit mig ner i fotöljen framför hans stora skrivbord på kontoret.
"Tomorrow we'll do an x-ray of her lungs, and if it looks even more bad we'll have to do an transplantation next week. If we can find a good lung for her in time, I mean", svarade Dr.Benoit på min fråga med sin franska brytning.
Jag nickade sakta. "So... Do you think she'll survive?"
"I don't know. Maybe. She might get well for a while, but maybe the cancer will come back again later. We'll never know. We just have to wait and see." Han tog ett djupt andetag. "But you know, this might cost her life? It's not everyone who survives after a lung-surgery..."
"Mm", svarade jag och kände mig skärrad.
Tumblr_lzs00f5ziy1r6vgg8o1_500_large
Visst hade jag vetat innan att det inte var 100% säkert att hon skulle överleva, men det gjorde så ont i mig att höra. Att Malin bara var cirka sjutton år och redan låg på dödsbädden var ju bara helt djävulskt. Cancer var verkligen inget att leka med! Men jag tror det värsta var att jag såg så mycket av mig i henne. Eller tjaa, mitt gamla jag. Hon var som en mini-me, trots att jag bara var ungefär tre år äldre. Men om hon skulle dö så skulle det kännas som att en del av mig själv dog, och Malin stod mig nu lika nära som en god vän.
Dr.Benoit's kontorstelefon började ringa, och han ursäktade sig och vinkade undan mig för att kunna prata ostört. Jag nickade förstående och gick i en lagom snabb takt ut ur kontoret. Jag visste precis vart jag var påväg. Jag skulle kolla till Malin och prata med henne om transplantationen. Det var kanske hennes enda utväg.

Okej sorry sorry för ett lite halvdant & halvt om halvt tråkigt och ointressant kapitel, men nåja. Slängde ihop det här, och hoppas det duger för kvällen. ^.^
Nästa kapitel kommer nog dock inte förrän på onsdagkväll. Har massa plugg & manusläsning att ta tag i imorgon, + att jag går länge i skolan. :3
 
Har föresten köpt konsertbiljetter till mig & min kompis, Karro, nu! Vi ska sitta på läktaren, men riktigt var på läktaren vet jag inte ännu. Men det får jag ju se när vi fått biljetterna! Det kommer ju såklart vara packat med folk i arenan, men kanske ses vi där? c:
Kram // Vendela

Chapter 45 - Getting Worse

Previously:
"I don't know. It seems like she hasn't been taking her medicine for a while, but I've never seen her like this before... So I think she's pretty ill."
Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag lyfte upp Malin's hand och pussade på den. "You're going to be okey, M. Do you hear me? Everything will be just fine..." På min röst lät det mer som om jag försökte övertyga mig själv, vilket jag kanske gjorde...? 
"I love you, M. And I will stay by your side. Untill the end."

 Jag, Parisa, Jaclyn & Mircéa satt i väntrummet på sjukhuset. Men inte samma väntrum som jag hade suttit i innan jul, då Malin hade varit med i bilolyckan. Nej detta var ett väntrum på den mer akuta avdelningen, avdelningen för barn och vuxna med cancer. Det var alltså det Malin hade. Cancer. Parisa hade berättat allt hon visste om Malin's cancer för mig, och även att det var en av anledningarna till att Trevor dumpade henne. Det fick mig bara att tycka att Trevor var om möjligt ännu mer idiotisk. Jag skulle aldrig lämna Malin för något som inte hon kan rå för!
Alice, som jag hade mött förra gången jag befann mig på sjukhuset, kom nu gåendes in i väntrummet.
"Can we get to see her now?", frågade Parisa och kollade upp på Alice, men Parisa's blick gick snart från ganska glad till deprimerad. Alice kollade bedrövat på oss, och jag kände mig tvungen att fråga:
"How is she?"
"Not good." Hon kliade sig i nacken och gav mig en orolig blick.
 Tumblr_ma82wfc7bp1rewlouo1_500_large
"What's wrong with her?"
"The doctor said that she hasn't been taking her medicine for a long while, and also, the cancer got worse because of stress and shock... Has she experienced something very shocking in the recent past?"
"Yeah, her father died", inflikade Parisa sorgset.
"Oh", flämtade Alice. "Poor Malin... Okey, I'll show you to her room, and then I'll go and talk to the doctor again."
Alice vände på klacken och for snabbt iväg i den långa, vita korridoren, så vi fick alla småspringa för att hinna med hennes långa, men ändå graciösa, kliv.

När vi kom in i Malin's sal så satt en annan sköterska på sängkanten och kollade att allt var okej, vilket det egentligen inte var, så rättare sagt att Malin inte blev i sämre skick än vad hon redan var.
Sköterskan satte pekfingret mot läpparna och hysschjade oss samtidigt som hon mumlade att Malin sov. Jag undrade varför i all världen dom hade släppt in oss om hon fortfarande sov, men å andra sidan hade jag inget emot det. Jag hade legat vaken många gånger och kollat på när Malin låg och andades tungt intill mig med slutna ögonlock, men aldrig hade det varit lika sorgligt som nu?
Alice och den andra sköterskan lämnade rummet, och jag & Malin's kompisar satte oss på några stolar som var placerade runt sängen. Malin's bröstkorg rörde sig upp & ner i en någorlunda jämn takt, och den pipande maskinen till höger om sängen som var kopplad till hennes kropp talade om för oss just i vilken takt hennes lilla hjärta slog. Beep. Beep. Beep beep. Beep.
Till vänster om sängen stod en dropp-maskin som var kopplad till hennes arm, så slangar rörde sig hit & dit åt alla håll & kanter. Trots att hon fortfarande var onormalt blek så var hon söt och vacker som alltid. Parisa lät sina fingrar vandra över Malins ena arm, och hon var precis som jag nära gråten. Malin hade berättat för mig om sina vänner, och även Jaclyn, - som jag hade hört var av det hårdaste virket, var nära inpå tårar.
Beep. Beep beep. Beep. Beep beep beep. Beep.
Detta eviga pipande! Vart kom det ifrån? Jag försökte öppna ögonen för att se efter, men ögonlocken låg tunga som sten. Jag försökte lyssna noga och kunde nu också höra småprat och snyftande. Mircea? Jaclyn? Parisa? Och... Niall? Vad gör dom här, och vart är jag?
Jag försökte ta kontroll över min kropp, men det enda jag lyckades röra var ett finger. Jag kände nålar sticka i armarna, och det där pipandet som tjöt i mina öron försvann inte. Jag försökte gissa mig till vart jag var med hjälp av luktsinnet. Parfym... Desinfektionsmedel och... Nyskurat golv. Det stack i näsan av stanken från de två sistnämnda sakerna. Hur som helst så kom jag fram till att jag alltså befann mig på ett sjukhus. Jag försökte öppna ögonen igen, och nu flög dom upp, fast stängdes snabbt igen på grund av det bländande ljuset.
"M?", frågade någon, och det lät som Niall. Någon rörde vid min hand, och jag ville väldigt gärna fånga den, men det var alldeles för kämpigt. Jag fick upp ögonen igen och kisade mot lampan i taket. Japp, definitivt en sjukhussal.
"You're awake", viskade Niall konstaterande. Åh vad jag hade saknat hans röst! Hur länge hade jag varit borta? Timmar? Dagar? Veckor? Kanske månader? Det kändes så i alla fall.
"How are you?", frågade Parisa tyst. Först undrade jag varför alla pratade så lågmält, men sedan insåg jag att det var för min skull. För att jag inte skulle skrämmas av höga röster och tonfall när jag hade legat halvt om halvt döv i jag vet inte hur länge!
"I'm fin-..." Jag avbröt mig själv innan jag hade sagt klart det sista ordet. "I'm okey." Jag log blekt, och det leendet var nog blekare än hela min kropp. Jag mådde allt annat än bra, - egentligen inte ens okej, men jag ville inte göra dom mer oroliga än vad dom redan var. Det förtjänade dom inte.
"I love you, guys. Thank you for coming here." Niall, Parisa, Mircea & Jaclyn log halvhjärtat mot mig och sa att det var det man hade vänner för.
"Is it bad?", sa jag sedan när deras leenden hade försvunnit, och Parisa började genast förklara för mig hur cancern hade brytit ut för att jag varit dålig på att ta min medicin och på grund av den hemskt chockerande nyheten om min pappas död.
"So what's the... What's the biggest problem?"
Parisa fortsatte förklara det som hon antagligen hade fått höra av en läkare. Mitt infekterade blod hade börjat så kallat angripa mina lungor, och det hade tydligen hållit på att hända en lång tid innan men sedan förbättrats tack vare att jag tog medicinen. Nu var min ena lunga påväg att bli sämre än någonsin, och jag skulle få använda en hel del olika behandlingar för att bli bättre. Om inget skulle hjälpa så skulle jag bli tvungen att göra en transplantation framöver, vilket inte direkt gladde mig. Bara tanken av att dom skulle skära i mig, ta ut min lunga och sätta in någon annans gjorde mig äcklad, frustrerad, ledsen & rädd på samma gång.
Det hade gått en vecka, och Malin försämrades snabbt. Jag som hade trott att hon redan var så illa man kunde bli... Jag slängde in min väska med danskläder i skåpet och låste det sedan. Istället för att gå på lektionen hade jag smitit iväg till danssalen och tagit ut mina aggressioner och min sorg med hjälp av dansen. Visst, jag var långt ifrån lika bra på att dansa som Malin, - nagelstyling, shopping, ridning, fotograferande och skrivande var mer min grej, men att dansa var faktiskt skönt ibland. Dock saknade jag min favorit-danspartner. Det var så tomt i skolan utan henne. Visst, jag hade ju Mircea och Jaclyn, men att gå från fyra till tre under en så kort tid kändes helt... Nej, det var obeskrivligt. Skolan kändes helt död. Ja, allt var så dött utan Malin. Det var som om hon hade dött!
Korridorerna var gråare, mörkare och mycket tristare. Eleverna hasade fram från klassrum till klassrum. Det var som om ingen kunde prata längre, allt var bara obegripligt svammel, eller så var det helt enkelt jag som hade slutat lyssna. Jag hade aldrig varit på något vis deprimerad. Jag var tjejen som fick alla på gott humör igen med mina busiga hyss och mitt spralliga humör. Malin hade många gånger sagt att hon var avundssjuk på mig. Avundssjuk på att jag alltid lyckades. Men med vad? Hon kallade mig för ett A-barn, men det var bara inte mina näst intill topp-betyg hon pratade om, utan även om saker utanför skolan. Men jag kunde fortfarande inte förstå riktigt hur hon menade.
"Hey, Parisa!" Trevor stannade upp framför mig. Han hade skickat ett x antal sms på senaste tiden, men jag hade inte svarat. Jag hade inte orkat bry mig om något annat. Allt jag kunde tänka på var Malin och den där jävla cancern.
Trevor brydde sig inte om att jag inte svarade, utan pratade på som vanligt. "You've been skipping classes for over a week now. Where's the girl with the good grades going?" Trevor vickade skämtsamt på ögonbrynen, men när han såg att jag inte rörde en min åt skämtet så blev han genast allvarlig. "I'm sorry. But you can't skipp the classes forever just because your best friend isn't here..."
"And why do you care?", sa jag känslokallt.
Trevor la huvudet på sned. "She will get better, you know. You just need to believe. She'll be back sooner than you know it." Trevor log mot mig, och jag kollade suckandes ner i golvet. Tårarna brände bakom ögonlocken, och jag bet mig i läppen för att hålla tillbaka dom samtidigt som jag nickade.
Tumblr_m41cfeacfl1r7ifqv_large
Snart där efter så brast det, och jag omfamnades av två starka armar. Trevor tryckte mig ömt mot sitt bröst och smekte min rygg, medan jag bara stod där helt tafatt och grät så hans t-shirt blev alldeles våt.
"It's okey. She'll be fine. It's okey...", mumlade Trevor i mitt hår. Men den stora frågan var; Hade han rätt?

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta så, och jag hoppas att ni alla haft det bra medan jag varit borta! xx
Vad tyckte ni? Any theories? Kommentera! :D 
Och tack, tack och tack, återigen, för era underbart überfina kommentarer, tweets & mail! Bästa läsarna i världen, det är vad ni är! :*

På tal om något helt annat, ska någon av er på 1D's Take Me Home Tour när dom kommer till Stockholm i Maj? Jag missade biljettutsläppet eftersom jag var i London och då var upptaget med annat, men nu ikväll hittade jag en hemsida där dom säljer biljetter (fast lite dyrare, - det är ett företag som köpt upp några), och jag vill hemskt gärna ta med min bästis, men vi har lite penga-kris för tillfället, uhuh. :c Men men, det löser sig nog. Men hur som helst, har ni fått tag i några biljetter? Är ni taggade? :D
Kram // Vendela


Chapter 44 - Staying Untill The End

Previously:
"I miss you, daddy. Please, wait for me in heaven. I love you. Rest in peace." Jag smekte kistan, och när Niall hade sagt några få ord så gick vi tillsammans därifrån.
Så fort alla var klara med sina avsked så skulle kistan bäras ut till graven, alla skulle ta ett gemensamt farväl och en sista sång skulle spelas. Jag kunde verkligen inte ta mer, men jag kände mig tvungen att gå. För pappa, tänkte jag.

Niall & killarna skulle uppträda i gallerian idag, och jag & mina tjejkompisar hade lovat att komma och titta. Vi trängde oss fram i publiken eftersom vi alla ville ha bra platser, och jag kunde se Niall titta efter oss.
Mobilen pep till. Jag hade fått ett sms av Niall.
"I see you :)", stod det. Jag lyfte blicken och såg Niall vinka diskrét. Snart där efter poppade ett till sms upp på skärmen.
"Are you ready to let the world know about us? xx"
Först förstod jag inte riktigt hur han menade, men när jag väl fattade så gick jag på magkänslan och svarade ja. Killarna presenterade sig, trots att alla säkert redan visste vilka dom var, och började sedan sjunga låtarna på deras gamla album. När sista låten var slut tog Niall ett kliv framåt, och killarna blinkade mot honom.
"Before you all leave I have something to tell you, guys... Please, don't hate. I love you all from the bottom of my heart, and I'm pretty sure that you know that." Han tog ett djupt andetag och kollade på mig med en nickning som jag antog skulle betyda 'kom upp hit'.
Jag banade min väg fram till scenen och gick sedan upp för den lilla trappan på sidan. Fansen stod blickstilla och kollade på mig. Niall tog ett kliv mot mig och sträckte ut sin hand, och jag fångade den.
"What I wanted to say was that I've finally found my princess. And I want you to accept her, be her friend and take care of her like you take care of us. Please, don't hate. She hasn't done anything to you, she's just an ordinary girl, just like you guys."
Jag lät blicken glida över allas ansikten. Vissa var uppriktigt glada, andra nedstämda och vissa fällde tårar. Det gjorde ont i magen av att se folk vara ledsna över att Niall var så kallat 'taken'. Se att dom var ledsna på grund av mig.
Niall log mot mig och räckte över mikrofonen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men bestämde mig för att presentera mig själv.
"My name is Malin, and I'm from Sweden, but I've lived here since I was 10." Jag log lätt. "I know that many of you ar sad. Some of you are maybe mad at me, but that's okey. I'm not asking you to love me or worship the ground I walk on? The only thing I'm asking for is you to accept me. You might think that your chances are over now? But the answer is no. As Jessie J said; Dreaming is believing."
Sura miner gick över i glada blickar. Kanske kunde jag bli accepterad i alla fall? Niall log stolt mot fansen.
"I love you guys!", ropade han och gav alla en enda stor slängkyss. Sedan tog dom andra killarna också varsit kliv fram och gjorde samma sak. Leenden spred sig i gallerian, och stämningen blev genast bra igen.
Klockan var runt 5, men eftersom det var vintertid så var det redan nästan kolsvart ute. Jag, Malin och hennes tjejkompisar var påväg hem till Malin's hus. Vi hade varit förbi en sväng på kyrkogården och kollat till Richard's grav, och nu var Malin lite nere igen. Hon var fortfarande blek, men inte på samma sätt som på begravningen, utan verkligen likblek! Hon hade klagat på att hon var trött, men jag antog att det var för att hon var ledsen, för då blir man ju oftast trött. Hon började andas i otakt så hon nästan lät andfådd, och jag började bli orolig.
"M, are you okey?"
"Yeah, my head hurts and I'm tired, but I'm fine." Hon ryckte på axlarna, men hennes röst sa något helt annat än att hon mådde bra. Helt plötsligt såg det ut som att hennes ben vek undan, och hon föll ihop på marken.
"M?!", utbrast jag förfärat och satte mig på huk vid hennes sida. "M? Do you hear me?" Jag skakade henne fram och tillbaka, men inget hände. Var hon avsvimmad? Hon hade väl inte dött?... Nej, hon andades fortfarande, men jag var allt ifrån lugn.
"Her medicine!", sa Parisa och slängde sig ner på marken bredvid mig och började rota i Malin's väska.
"Medicine?", sa jag frågandes.
"It's not here! ...It's in her kitchen." Parisa svalde ljudligt.
"Can someone tell me what's going on?" Jag var nära gråten.
"Jaclyn, call an ambulance", mumlade Parisa, och Jaclyn gjorde som hon sa.
"What does she need? Is she going to die?" Jag tog Malin's likbleka hand samtidigt som jag kollade förfärat på Parisa.
"I don't know. It seems like she hasn't been taking her medicine for a while, but I've never seen her like this before... So I think she's pretty ill."
Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag lyfte upp Malin's hand och pussade på den. "You're going to be okey, M. Do you hear me? Everything will be just fine..." På min röst lät det mer som om jag försökte övertyga mig själv, vilket jag kanske gjorde...? 
"I love you, M. And I will stay by your side. Untill the end."

Kaoz! Men stoppar här i alla fall :3
Hope U liked it! Lämna gärna en kommentar Xx
Nu när ni läser detta så befinner jag mig i London, hihi. Men kan ju fortfarande svara på kommentarer och så eftersom datorn är med mig! c:
Kram // Vendela

Chapter 43 - Rest In Peace

Previously:
Det knackade på dörren till mitt rum, och en likblek, stel och färdiggråten Elliot steg in i mitt rum.
"Vi måste åka nu. Det börjar vid två."
Som om jag inte redan visste att begravningen började klockan två? Hur skulle jag någonsin kunna glömma den tidpunkten?
"Jag kommer", svarade jag och nickade kort. Elliot försvann snabbt ut ur mitt rum, och jag gav min spegelbild en sista blick och tog ett djupt andetag. Okej Malin, Let the hell begin...

 
Vi gick längs med det vitmålade metallstaketet som omringade kyrkan. Mamma höll Elliot i handen, och min hand vilade i Niall's. Innanför staketet växte stora rosenbuskar, och trots att det var mitt i vintern så hade rosorna överlevt. Sådana rosor prydde även våran trädgård, - det var pappas favorit. Jag mådde dåligt av att bara titta på dom eftersom det väckte så många minnen. Niall måste ha märkt att jag blev upprörd, för han tryckte lätt min hand och viskade att allt skulle bli bra. Jag ville så gärna tro honom, men skulle allt verkligen bli bra?
Vi kom in i kyrkans entré, och en hel del människor hade kommit trots att det ändå var mer än en halvtimme kvar tills det hela började. Niall föreslog att vi skulle sätta oss ned ett slag eftersom jag verkade så nervig, så jag godtog hans exempel och satte mig ner. En äldre man serverade oss varsin drink, som jag antog var alkoholfri eftersom den serverades i kyrkan, och log blekt.
"Can I sit here?", frågade en ung kvinna och pekade på platsen bredvid Niall i soffan.
"Sure", sa Niall och nickade.
Jag kände igen kvinnan. Hon var nog en av pappas arbetskollegor. Jag hade träffat henne ett antal gånger på hans jobb.
"I'm so sorry for your loss. We all miss Richard at work. It's not the same without him." Hon tog en klunk ur sitt glas.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad skulle man svara? Hur svarade man? Jag började undra om jag tappat talförmågan... Istället för att säga något så tog jag tag i mitt sugrör och slurpade i mig så mycket av drickan jag bara kunde. Håll tårarna borta, du är stark Malin. Kom ihåg det, du är stark...
Tumblr_m6uu2silya1ras6dto1_500_large
"Heyy, take it easy with that", sa Niall och flyttade sig så han satt bredvid mig istället. Sedan tog han mitt glas, ställde det på bordet och tog min hand. Kyrkklockorna började ringa, och det var dags för alla att gå in.
En svartklädd gammal dam satt och spelade en fin men väldigt sorglig melodi på pianot medan alla gick i gången för att hitta sina platser. Pappas kista stod längst fram i kyrkan, pryd med blommor, ljus, vackra texter och ett fotografi av honom. Jag, mamma, Elliot & Niall satt längst fram, och jag hade mina fina tjejkompisar precis bakom mig. Jag kände Parisas hand på min axel när låten började närma sig sitt slut, och jag la min hand lätt över hennes. Jag stod nog Parisa närmare än någon annan tjej i världen, vi var som systrar. Ett speciellt systerskap som ingen kunde förstså sig på var vad vi hade. Hon hade funnits där för mig i alla tider så länge vi hade känt varandra.
"We have gathered here today to bid farewell of Richard", sa prästen, och man kunde höra alla i kyrkan hålla andan. "Richard was a great man, and not only a man... He was a husband... A father... He was a friend." Prästen påbörjade ett långt tal, och när det var slut så spelades en psalm, och efter det höll pappas bror ett tal.
"Is there anyone who wants to make a speech?"
Parisa petade mig på axeln, och jag vände mig om och tittade på henne. Hon gav mig en menande blick.
"Jag tror inte jag klarar det...", viskade jag.
"Såklart du kan! Du han ju aldrig ta ett riktigt farväl av din pappa. Nu har du din chans!"
Jag nickade för mig själv. Parisa hade rätt. Nu hade jag min chans att ta ett riktigt farväl av pappa. Men ville jag ta farväl? Jag skakade bort tanken och reste mig reflexmässigt upp.
"Oh, come here darling!" Prästen vinkade åt mig att komma. "This is Malin, my friends. Richard's daughter." Mikrofonen lämnades över till mig, och jag stod tyst & stilla och lät blicken glida över pappas anhöriga som hade samlats i kyrkan idag. Det var stelt i luften, och jag förstod att många väntade på att jag skulle säga något.
"Uhm, hi...", mumlade jag i mikrofonen. "I don't know what to say, or what I'm supposed to say but... I thought about sharing some memories I have with Richard, - my dad."
Den så kallade publiken gjorde sig redo för ännu ett tungt tal.
"My dad was my role model. Or yeah, he still is... He wasn't just my dad, he was one of my best friends too. We had so much in common. We both loved soccer, and we used to spend our nights in front of the teve, watching footballgames. I play soccer too, and dad was always there to cheer on me... Also, he used to take me out for adventures! We went to lot's of museums, litte trips, picnics and did many other things together. Sometimes we just sat down, talking, and I enjoyed that as much as the trips." Jag flinade för mig själv åt massa minnen som seglade förbi i mitt huvud. "When I were little, before I started to take my friends to the cinema, daddy used to take me there. One of all the movies we watched were Hannah Montana The Movie. In that movie, there was a song who's been stuck in my head since the day me and daddy saw it... The name of the song is Butterfly Fly Away, and daddy and I used to sing it together at nights when I couldn't fall asleep. I would like to say my goodbye with that song, if you guys don't mind, and if you want to; feel free to sing along."
Jag vände mig mot min farbror som nickade och tog upp sin gitarr.
 
"You tucked me in, turned out the light
kept me safe and sound at night
Little girls depend on things like that
 
Brushed my teeth and combed my hair
Had to drive me everywhere
You were always there when I looked back
 
You had to do it all alone
Make a living, make a home
Must have been as hard as it could be
 
And when I couldn't sleep at night
Scared things wouldn't turn out right
You would hold my hand and sing to me..."

När låten närmade sig sitt slut kände jag hur det brände bakom ögonlocken. Jag visste inte vart jag skulle fästa blicken, rösten skar sig och jag blev plötsligt om möjligt ännu stelare och obekväm i situationen.
"I'm sorry", mumlade jag och viftade med handen att min farbror skulle sluta spela.
Tumblr_mard2kf5as1rcrtxxo1_500_large
Jag lämnade ifrån mig mikrofonen, och medan dom anhöriga applåderade skyndade jag mig tillbaka till min plats. Mina vänner försökte trösta mig och sa att talet var jättebra och att jag hade sjungit jättefint, men jag minns inte ens vad mitt tal handlade om. Niall la sin arm runt mina axlar och lät sin lediga hand smeka min kind. Varför skulle det vara så svårt att ta farväl av någon man älskade?
 
Det var dags för alla att ta sina små avsked och lämna blommorna på kistan. Sorglig musik började spelas igen, alla reste sig, och vi på dom främre raderna gick långsamt fram i kyrkan för att möta kistan. Mamma gick först och la en bukett med alla möjliga typer av blommor på hans kista. Jag kände igen buketten från deras bröllopsfotografi. Kanske var det samma typ av bukett dom hade då? Hon harklade sig och snyftade om vartannat, och det enda hon lyckades få fram var ett litet 'jag älskar dig'. Sedan bröt hon ihop totalt, så hennes väninnor fick nästan släpa bort henne med Elliot i släptåg. Stackars Elliot... Han måste ju ta det här nästan ännu värre?
Jag & Niall gick fram tillsammans, och jag kysste den röda rosen jag hade i handen och la den sedan på pappas kista.
"I will make you proud, daddy. I'll do whatever it takes to keep the family together... I'll take care of Elliot..." Jag försökte torka tårarna. "Jag ska försöka bli frisk. För din skull." Det sistnämda sa jag på svenska så att ingen annan skulle lägga sig i och fråga vad jag menade med frisk. Det var ju trots allt inte allt för många som visste om cancern... "I miss you, daddy. Please, wait for me in heaven. I love you. Rest in peace." Jag smekte kistan, och när Niall hade sagt några få ord så gick vi tillsammans därifrån.
Så fort alla var klara med sina avsked så skulle kistan bäras ut till graven, alla skulle ta ett gemensamt farväl och en sista sång skulle spelas. Jag kunde verkligen inte ta mer, men jag kände mig tvungen att gå. För pappa, tänkte jag.

Vad tycks? Kommentera <3
Imorgonbitti drar jag mig upp till Stockholm och sedan vidare mot Arlanda. Sen på kvällen flyger jag till London och kommer hem någon gång i helgen (har ingen koll på om det är lördag eller söndag, men nåja). Ska se om jag hinner fixa lite tidsinställda inlägg åt er. Datorn ryker med till London, fast jag kommer inte hinna blogga så mycket (fast kanske bloggar på min personliga blogg då & då under resan), men svara på kommentarer och så kan jag ju alltid göra. ^^)
Kram // Vendela Xx

Chapter 42 - Let The Hell Begin

Previously:
"What happened with him? Did Michael die?" Jag lyfte förvånat på ögonbrynen.
"No, haha. Or I don't think so... One day he was just gone." Niall ryckte på axlarna.
"How was he?"
"He was a good friend. He understood me, and we were like brothers. He was short too, and different... Just like me."
Denna gång var det min tur att nicka. Varför hade inte jag haft någon låtsaskompis när jag var liten? I och för sig hade jag inte behövt någon eftersom jag hade min bästaste vän, pappa.

Det var fredag, och klockan var nästan åtta. Jag hade precis hoppat av bussen och gick nu mot skolbyggnaden. Egentligen visste jag inte vad jag gjorde här. Jag hade ju inte kunnat gå en dag utan att gråta där hemma, men ändå hade jag tvingat mig hit. Nu skulle jag snart få möta alla sorgsna blickar, få prata med alla som trodde sig veta hur det var att förlora sin pappa & bästa vän, få alla beklagelser och vara med om alla pinsamt tysta stunder.
Vid det här laget borde jag vara hemma, precis som mamma & Elliot, och beklaga mig inför söndagen då pappas begravning skulle hållas. Kroppen var hittad, och jag kunde få se honom om jag ville. Men det var bara en kropp, pappa var inte där längre. Han var någon helt annanstans, men vart visste jag inte.
Jag kom fram till det lilla bordet utanför skolan där Parisa & Jaclyn satt och pluggade. Troligtvis inför dagens prov eller nåt.
Jag sa inget, men dom hade märkt att jag kommit i alla fall, och nu vände dom förvånat sina huvuden åt mitt håll.
"Hi", sa jag ansträngt utan att visa några som helst känslor.
"Hi honey", sa Parisa och bet sig sorgset i läppen och gav mig en beklagande blick.
"Hi M", sa Jaclyn och lutade sig fram.
"Where's Mircea?" Jag sökte med blicken efter min tredje vän.
"I don't know", sa båda i kör och ryckte på axlarna.
Båda öppnade munnarna för att säga något, men jag avbröt dom innan dom han säga någt: "I'll be right back". Sedan skyndade jag iväg och funderade på vart jag skulle befinna mig om jag var Mircea.
"I found you", mumlade jag när jag hade hittat henne.
Hon satt med blicken fäst i marken, men kollade nu upp på mig.
Tumblr_m79dgidmbu1qg7z12o4_250_large
"Why aren't you with the others ones?"
Hon vände blicken mot marken igen.
"Hey, is something wrong?" Jag kände nästan för att skratta. Varför kom den frågan från mig? Det var den frågan som alla förväntades ställa mig eftersom hela mitt liv var upp&nervänt för tillfället. Fast det kändes ändå skönt att ägna sig åt någon annans liv för ett tag.
"Has this something to do with Stan?"
Mircea rörde inte en min.
"You know that you can tell me everything, right?" Jag la min hand på hennes, och hon suckade tyst.
"Yes, It's Stan." Hon tog ett djupt andetag. "He's moving to Paris with his parents."
"Oh...I'm sorry", sa jag och lutade huvudet mot hennes axel.
"I'm sorry for you too. For your loss, I mean..." Efter en liten stund insåg hon vad hon hade sagt. "I'm sorry for bringing that up. I didn't mean to."
Jag svalde hårt och satte mig upp igen. "It's okey." Ett halvhjärtat leende klistrade sig fast på mina läppar men försvann snabbt.
Tumblr_m7w7eco2191qm2h44o1_500_large
 *
Bara förmiddagen hade gått, och jag hade kämpat mig igenom alla lektioner med elever och lärare som ställde frågor och drog upp ämnet om min pappas olycka om och om igen. Nu stod jag bara inte ut längre, så jag hade ursäktat mig, skyndat iväg och låst in mig på tjejtoan. När jag var på offentliga platser var jag den typen av personer som låste in sig på toaletten och grät, men sedan gick iväg som om inget hänt.
Tumblr_m3d1nb8hez1rt6yhno1_500_large_large
"Jag kommer vara hemma fortare än du anar", sa pappas röst inuti mitt huvud. "Gråt inte, jag älskar dig."
Det gjorde så ont att höra hans mysiga, faderlika röst. Hur skulle jag klara av begravningen på söndag?
(Söndag, klockan 13:07)
Jag granskade mig i väggspegeln. Man kunde skymta min bleka hud trots allt smink, men för övrigt såg jag väl helt okej ut. Bara väldigt trött & sliten, men det var väl så man förväntades se ut inför en begravning? Jag bar en olivgrön klänning med grått skärp och matchande halsband, och sen svarta converse och utsläppt hår till det. Jag vågade inte ta mina pumps, för jag skulle säkerligen bryta klacken när jag skulle gå ut ur kyrkan.
Det knackade på dörren till mitt rum, och en likblek, stel och färdiggråten Elliot steg in i mitt rum.
"Vi måste åka nu. Det börjar vid två."
Som om jag inte redan visste att begravningen började klockan två? Hur skulle jag någonsin kunna glömma den tidpunkten?
"Jag kommer", svarade jag och nickade kort. Elliot försvann snabbt ut ur mitt rum, och jag gav min spegelbild en sista blick och tog ett djupt andetag. Okej Malin, Let the hell begin...

Kanske lite lite text och mest gifs, men nåväl. :3 Nästa kapitel kommer nog bli mer känslomässigt, uhuh...
Men vad tycks? Kommentera! :D
Och föresten, vad tyckte ni om 1D's nya låt Little Things? Seriöst den bästa låten jag hört! Det är min nya favorit, - älskar den så mycket! *emotionellt vrak*
Kram // Vendela

Chapter 41 - Missing You

Previously:
Pappa är inte här. Han kommer aldrig mer sätta sin fot i det här huset. Eller någon annanstans för den delen. Pappa är död.
Jag kunde se planet krasha framför mina ögon samtidigt som jag klumpigt skyndade upp för trappen. Sedan for jag in i mitt rum och smällde igen dörren bakom mig. Jag sjönk trött ner intill den med tårarna forsandes nerför mina kinder.
"Jag saknar dig, pappa", kved jag och kände ett stort, svart hål gapa tomt i bröstet.

Jag hade inte lämnat huset på flera dagar. Det var knappt att jag lämnade rummet. Snön yrde utanför, ibland regnade det, trafiken dånade, ibland var det tyst, människor kom & gick... Allt jag gjorde var att tänka på pappa, på hur mycket jag saknade honom, på hur kasst livet var och skulle bli framöver med bara en förälder som knappt kunde räknas som en eftersom hon inte brydde sig ett skvatt om mig. Men nu hade jag försökt koppla bort alla tankar för ett tag och bänkat mig framför en skräckfilm. Jag var den enda som var vaken och klockan var runt midnatt, och eftersom jag var ganska lättskrämd så var det kanske ingen bra idé. Men det var det ända som höll tankarna borta. Mina vänner hade ringt mig och lämnat tusentals sms, men jag hade inte hört av mig. Jag orkade inte ta upp det som hänt, även om dom redan visste storyn. Jag orkade inte höra ett 'jag är ledsen' eller 'jag beklagar sorgen'. Jag ville inte höra någonting. Det enda jag verkligen ville höra var att allt bara var en hemsk dröm och att pappa i detta nu var påväg hem och när som helst skulle kliva genom dörren och ropa 'jag är hemma' med sin varma röst. Men det skulle inte hända.
Jag hade skrivit massvis i min dagbok, men det hjälpte inte. Mina tankar klarnade inte upp, - det blev motsatt effekt. Flera sidor fylldes med 'jag saknar dig' och 'snälla kom hem, pappa'. Till slut hade jag givit upp.
"Tänk inte på pappa, fokusera på filmen. Tänk inte på pappa, fokusera på filmen", uppmanade jag mig själv och tryckte in massa popcorn i munnen.
Tumblr_m7k5jjrqns1qk0np5o1_500_large
Plötsligt knackade det på ytterdörren, och jag ryckte till och satte popcorn i halsen. Jag hostade och tog en klunk vatten ur mitt glas, sedan väste jag "I'm coming", och pausade filmen när den nästan var som läskigast. När jag började gå mot dörren var jag först lite smårädd, - tänk om det var den där läskiga typen från skräckfilmen, jag menar det var ju midnatt och stämningen var perfekt för att skrämmas! Men sedan fylldes mitt hjärta med värme. Det kanske var pappa! Han kanske inte var död, utan tog sig därifrån själv och... Jag kikade genom nyckelhålet, men det var varken någon skräckis eller pappa som mitt öga skådade... Det var Niall. Jag öppnade försiktigt och lät honom smyga in lite snabbt eftersom det var så kallt ut, men jag uppmanade honom om att mamma & Elliot låg och sov.
"What are you doing here?", viskade jag. Jag vet inte vad mitt ansikte avslöjade för känslor, men på sättet Niall kollade på mig så kunde jag inte sett speciellt glad ut.
"I wanted to see you. I haven't heard from you since..." Han avslutade inte meningen, men jag förstod ändå vad han menade. Sedan olyckan. Sedan min pappas död.
"I know that you don't want to talk about it, and that you maybe don't want to see anyone right now but... I want you to know that I'm here for you. No matter what."
Hans ord gick rakt in i hjärtat på mig, och jag brast ut i gråt igen. Jag var oerhört tacksam över att jag hade Niall. Tänk att han stod ut med mig, trots att vår vänskap och vårt förhållande mest bestod av tårar. Det var inte många stunder vi hade fått skratta ihop. Alltid kom något ivägen.
"I love you", viskade jag bakom tårarna, och han drog in mig i en varm kram. Hans starka armar höll om mig hårt, men ändå ömt och kärleksfullt. Jag andades in doften från hans tröja, och den luktade precis sådär som jag älskade. Niall's doft gick inte att beskriva, men den var härligare än alla killparfymer och kroppslukter tillsammans i hela världen.
"I know", mumlade han in i mitt hår.
Vi gick in i vardagsrummet så jag kunde stänga av filmen, bara ifall Elliot skulle vakna inatt utan att bli vettskrämd, och sedan tassade vi upp till mitt rum.

Jag hade äntligen bytt kläder och tagit en snabb dusch, trots att humöret nästan låg på botten. Nu låg jag intill Niall som hade blicken fäst på mig fast att jag var långt borta i tankarna. Jag tänkte på pappa igen. På alla stunder vi haft, alla minnen vi hade skapat... Glada som ledsna, fina som hemska.
*
"Hur kunde du?", sa pappa förfärat.
"Pappa, jag är ledsen!", försvarade jag mig.
"Förstår du inte hur orolig jag har varit?"
"Jo men..."
"Jag är otroligt besviken på dig."
Dom orden hade fått mig att må ännu dåligare.
"Ta det lugnt, jag hatar mig också..." Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Tumblr_m8wjzali9b1r8bakoo1_500_large
"Jag hatar dig inte, kompis. Jag är bara besviken. Jag var så orolig förstår du. Jag trodde nåt farligt hade hänt dig. Kanske något gällande cancern? Att du hade blivit våldtagen, kidnappad, mördad eller vad som! Jag var så nära på att ringa polisen. Jag var uppe hela natten och väntade på att du skulle dyka upp!" Han torkade bort en tår som rann nerför hans kind.
"Förlåt", sa jag och såg ner i golvet. 
"Det är okej, bara lova att aldrig göra om det. Säg till nästa gång."
"Jag lovar."
Pappa svepte in mig i en kram, och vi hade försonats igen.
*
Tårarna rann igen.
"What are you thinking about, beautiful?" Niall smekte min blöta kind och log skärrat. Jag tackade ändå gud för att Niall ville stanna och trösta mig hela natten, hålla mig undan mardrömmarna.
"Just memories..." Jag log, och denna gång var det ett äkta leende. "It feels like... When I'm thinking about him, then he's closer to me. It's like his here, or that I'm with him."
Niall nickade förstående.
"Have you ever lost someone?"
"Yeah. Three friends of mine died in an accident like a year ago. But I came over it, because I know they're having a good time wherever they are." Han log. "And also, when I were little I used to have an imaginary friend, called Michael..."
"What happened with him? Did Michael die?" Jag lyfte förvånat på ögonbrynen.
"No, haha. Or I don't think so... One day he was just gone." Niall ryckte på axlarna.
"How was he?"
"He was a good friend. He understood me, and we were like brothers. He was short too, and different... Just like me."
Denna gång var det min tur att nicka. Varför hade inte jag haft någon låtsaskompis när jag var liten? I och för sig hade jag inte behövt någon eftersom jag hade min bästaste vän, pappa.

Avslutar här för dagen (läs natten)! And don't even dare to think that the drama is over, cuz no no no... There'll be drama.
Men vad tyckte ni? Eheh, kommentera! :D
Puss&Kram // Vendela

Tidigare inlägg


RSS 2.0