Karaktärspresentation: Nathan Lawler


Nathan John Lawler
född: 23 Maj 1995

Nathan är, eller jag borde kanske säga var, född och uppvuxen i Hounslow West. Alltså bodde han inte långt ifrån tvillingarna Jay när de gick sitt sista år på Sunset Valley High School. Han och hans gäng som bestod av Jamie och Drew var de populäraste killarna på hela skolan. Alla killar såg upp till Nathan och hans vänner, och han var skolans flickidol. En 183 cm lång kille med antydan till sexpack, vackra blågrå ögon som ibland skiftar i lila, svart hår och blek hy är ju inget man gärna tackar nej till. En typisk pojkaktig klädstil hade han också, den grabben. Brallor med häng så man kunde se vilka kallingar han bar, en t-shirt med något coolt tryck på och en oversized hoodie över. På sommarhalvåret bar han också gärna tank tops, men han skulle jämt ha på sig sina stora, vita supras. De var hans favoritskor trots att de var så slitna att det var hål i sulan på ena skon och att den vita färgen nu hade ersatts av smutsigt brunt. Nathan älskade skor, och att shoppa, så hade du bjudit med honom på en shoppingtur så skulle han inte gärna tacka nej.

Men det var nog inte enbart Nathans utseende och kärlek för kläder som fick många tjejer på fall. Nej, han var väldigt utåt som person, älskade att träffa nya människor, var alltid pratglad och behandlade alla på skolan som vänner, och så hade han också världens bästa humor. Hade du gått i hans klass så skulle du nog inte kunna undgå att ha en crush på honom. Det skulle i alla fall inte jag, tro mig. Men även fast Nathan var så poppis så stod han ändå med fötterna på jorden. Alla gillade Nathan på ett eller annat sätt och ville vara hans vän, och många tjejer skulle ha kunnat döda för att få komma honom nära. Nathan var den typen av person som gillade, eller åtminstone accepterade, alla, men han var inte fullt så förtjust i Macey och hennes anhang. Macey ansåg sig själv vara skolans populäraste tjej och behandlade alla som luft om de inte gjorde som hon sa eller tyckte precis som hon och fann sig i att hon alltid hade rätt och var den som skulle bestämma. Det jobbiga var att Nathans bästa vän, Jamie, var ihop med Maceys blåsta kompis Bianca, så Nathan var tvungen att stå ut med Macey hela tiden ändå. Dessutom så var Macey kär i Nathan och trodde att han hade samma känslor för henne. Dessvärre så var det ju inte så, för så fort tvillingarna Jay började i klassen så fick Nathan upp ögonen för Ruby. Trots att Ruby kanske hade lite dåligt inflytande på Nathan då hon inte tog skolan på allt för stort allvar och var ganska mystisk och ofta försvann in i sig själv så kunde han inte låta bli att bli mer fascinerad av hennes mystik och musikaliska talanger. Ruby var ju också så mycket bättre än Macey på alla sätt och vis. Macey gjorde bara skolan till ett helvete för alla elever och hade inte mycket till hjärna, om man nu fick lov att säga så. Hon gjorde Ricky Keaveney (ni vet, Nancys assistent och bästa vän)’s skolgång till en ren pina efter att ha gett honom bögstämpel som om det vore något fel med att vara homosexuell. Tänk er Regina George i Mean Girls, - lite så var Macey och hennes tjejkompisar.

Vad Nathan dock inte visste var att hans känslor icke var besvarade av Ruby, och det ställde till med en hel del problem. Men det löste sig till slut och alla slöt fred med varandra igen. Det började närma sig studenten, och alla började planera inför framtiden. Många skulle ut och resa eller plugga vidare direkt, men Nathan hade svårt för att bestämma sig om han skulle läsa vidare och plugga ljudteknik på något college i city, satsa på musiken och joina något coolt rockband eller bli Stand Up-komiker. På fritiden tränade han mycket på gymmet, lirade fotboll och innebandy, spelade trummor och hängde med sina polare. Han umgicks också mycket med sin familj som bestod av hans mamma, pappa och småsystrar, Christine & Erica, och så deras hund Chico. 

Många av er undrar nog varför jag berättar om Nathan som om han inte finns längre, men tragiskt nog så fick Nathan aldrig ta studenten. Nathan mådde inte bra, förstår ni. Hans föräldrar bråkade mycket, hotade jämt med att skiljas, och det var hans småsystrars värsta farhåga. Och att jämt behöva trösta andra när man själv mår dåligt kan ibland bli för mycket. Och för Nathan blev det för mycket. Allt han ville var att hans familj skulle hålla ihop, och han tänkte att om han lämnade världen så skulle familjen göra just det. Därför hoppade han en dag framför tåget, och sedan såg vi honom aldrig igen. Jamie, alltså hans bästa vän, var den enda som visste att han mådde dåligt, men han hade inte en aning om att det var så illa. Men inte ens han skulle ha haft en chans att rädda Nathan. Det var försent. Men vi vet nog alla att Nathan har det bättre nu, och Nathans dödsolycka fick faktiskt hans föräldrar att hålla ihop. Och jag hoppas att ni alla får ett leende på läpparna när ni tänker på Nathan, för det är han värd, och det tycker han att ni är värda.

Nathan betyder ”givare” och ”Guds gåva”, och det stämmer absolut in på den här grabben! Han var givmild, omtänksam och en riktigt bra kompis.

Vila i frid, Nathan Lawler.<3

Blev ombedd att göra en ny karaktärspresentation av Nathan, och vad gör jag inte för er, kära läsare. <3 För er som inte vet vem denna grabb är, eller var, så var han med i Do You Remember?, alltså del 1 av Through The Storm. Han var en stor favorit bland karaktärerna, vilket är ganska så förståeligt då jag också var väldigt fäst vid honom. Hoppas ni gillade den förnyade versionen av hans presentation!
Ska se till att skriva om Stina, Ben, Brianna & Spencer, Meredith och Phil inom kort. Är det fler karaktärspresentationer som önskas så bara hojta så ska vi fixa det.
Tacohej!

Kapitel 45 av TTS finner ni här nedanför! <3

EPILOG: + Do You Remember? +

(ca. 3 år senare...)

"A Triple Iced Venti Latte, please", sa jag när jag kom fram till kassan på Starbucks. Kvinnan bakom disken knappade in priset på kassaapparaten och gick sedan iväg för att fixa min beställning. Jag halade upp mobilen ur fickan och scrollade igenom mina notiser. Där fanns dock inget spännande. Bara några jobb-relaterade meddelanden, samt ett sms från min lärare som ville meddela mig om att morgondagens mentorssnack skulle skjutas fram en timme på grund av personliga skäl. Jag nickade sakta för mig själv. Det betydde alltså att jag hade en extra timme på mig för att förbereda allting. Under nästan tre års tid nu så hade jag studerat på London College of Contemporary Arts, med inriktning Fashion and Design, och nu var jag mitt uppe i att finslipa på mitt slutprojekt som skulle vara färdigt för redovisning om lite mer än en månad. Jag hade valt att skapa min egen klädkollektion och sedan ha en modevisning framåt slutet av våren, och jag såg verkligen fram emot att få visa mina lärare vad jag ådstakommit. 
Men något jag såg fram emot ännu mer var att ta min examen och få börja jobba på riktigt. Jag jobbade fortfarande deltid på våran mosters företag, men när jag hade läst klart alla kurser på college så var jag lovad ett heltidsjobb!
"Triple Iced Venti Latte", sa kassörskan och räckte mig kaffemuggen.
"Thanks." Jag tog emot muggen, gav henne en sedel och sa åt henne att behålla växeln, och hon nickade tacksamt. Sedan trängde jag mig förbi de andra i kön och gick och satte mig längst bort i hörnet av lokalen. Så fort jag hade fått av mig jackan började jag rota upp mina skisser och anteckningsblock ur väskan för att sedan fortsätta med mitt arbete. Jag var så rastlös! Om exakt fyra timmar så skulle Harry och grabbarna komma hem från deras senaste turné, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till för att få tiden att gå fortare. De hade varit borta i nästan fyra månader, och det var bara via skype och telefonsamtal vi hade kunnat hålla kontakten. Fast när de fortfarande höll sig inom Europa så hade jag hälsat på under en helg i Paris, samt följt med till Berlin. Men det var länge sedan nu, och jag hade nästan glömt bort hur Harry luktade och hur hans kramar kändes. Men snart så...
Min mobil började surra, och jag drog återigen upp den ur fickan. Min tvillingsysters namn visades på skärmen, och jag klickade på 'svara'.
"Hello?"
"Hi sis! Where are you?"
Det hördes tydligt att hon stod utomhus, för människor babblade och bilar tutade i bakgrunden.
"Guess three times", skämtade jag och tog en sipp av mitt kaffe.
"Starbucks?"
"Yes. Five points goes to Ruby Jay! Weyyheyyy!"
"Okey, I'll be there in ten", sa hon och skrattade. "Bye!" Hon avslutade samtalet, och jag återgick till det jag hållit på med innan hon ringde.

Den lilla ringklockan som satt vid ingången plingade återigen till, och när jag vände mig om såg jag Ruby slinka in genom dörren. Hon vinkade diskrét och pressade sig fram i den trånga lokalen för att ta sig fram till mitt bord.
"Hello", sa hon och klappade mig på huvudet innan hon slängde ner sin stora väska på soffan mitt emot mig. Sedan la hon huvudet på sned och kikade under bordet. "Nice shoes! Are those new?"
"Thanks! And yeah, I bought them yesterday." Jag sträckte på benet för att kunna ge henne en bättre bild av dem.
"Oh. But don't you already have, like, six pairs of red shoes already?"
"...Maybe? But so what? You can never get too many red shoes." Jag blinkade åt henne och började rafsa ihop mina papper.
"You're crazy..." Hon himlade med ögonen och snodde åt sig min kaffemugg för att sniffa på den.
"Venti", sa jag så att hon fick sina tankar bekräftade, och hon nickade kort och tog sig en sipp. Jag brydde mig inte om det utan lät henne dricka. Hon stal alltid mitt kaffe, så vad spelade det för roll liksom?
"Are you excited?", frågade hon sedan och log snett. Hon behövde inte ens säga vad hon menade, för det visste jag ändå.
"Yeah. I miss him. And you? Are you excited?"
"Of course I am! I haven't seen Liam in some what feels like ages!"
Jag nickade instämmande. Ruby hade nog tagit killarnas frånvaro mycket hårdare än vad jag hade. Ruby var den typen av tjej som låg hemma framför en disneyfilm, iklädd Liam's hoodie och knaprandes på choklad och som sedan grät sig själv till sömns. Jag själv försökte umgås med alla jag kände för att hålla tankarna på annat håll för att inte sakna Harry för mycket. Igår hade jag storstädat våran lägenhet minst tre gånger för att hålla mig sysselsatt, men det hade inte hjälpt mycket alls. Inatt hade jag haft så svårt att sova eftersom allt jag kunde tänka på var att Harry skulle komma hem idag, så därför satt jag nu här och drack kaffe för att hålla mig vaken.
"Did you take the car, or?", frågade Ruby och drog mig därmed tillbaka till verkligheten.
"No, not today. Eleanor will pick us up later."
"Oh, okey." Hon nickade. Jag klickade på startknappen på min mobil och kollade på klockan. Det var fortfarande alldeles för lång tid kvar tills killarna skulle landa på Heathrow!
Jag stampade otåligt med foten i golvet.
"Would you like to go somewhere instead of just sitting here?"
"Yes, please!", sa jag tacksamt och reste mig från bordet. Ruby borde vara ganska trött efter att ha gjort en av sina tentor idag, men ändå så offrade hon sig för att vandra runt på stan bara för att jag var så himla otålig. Hon var så fin, min syster.

Fem minuter. Fem ynka minuter, - det var allt som återstod tills grabbarnas plan skulle landa. Jag kollade klockan på mobilen var tionde sekund, lät blicken glida bort mot entréhallen för att sedan blänga otåligt på Ruby & Eleanor. Alla var vi nog lite spända på att få se våra killar, men för varje minut som gick så kändes det som att tiden började gå långsammare.
Plötsligt plingade det till i högtalarna, och en man meddelade att killarnas plan hade landat på Heathrow. Jag log för mig själv och kände hur det började bubbla i magen av upprymdhet. När som helst nu... När som helst kunde han komma. Han skulle bara hämta sin väska, och sedan skulle han vara vid min sida igen.
Jag sökte med blicken efter min prins, och just när Ruby pep till att hon såg dem så fick jag ögonkontakt med ett par glittrande, gröna ögon som var blanka av tårar. Hans läppar sprack upp i ett brett leende, och hans väska föll till golvet. Jag började springa mot honom och råkade knuffa till några människor på vägen, men jag hade inte tid för att stanna och be om ursäkt. Inte nu. Inte sen. Nu ville jag bara till honom.
Jag kände hur tårarna vällde upp i ögonen, och i samma stund som jag flög upp i hans famn så brast jag ut i gråt.
Tumblr_midadpvcwz1rixopro1_400_large
"I've missed you so so much!", snyftade jag och kände hur jag nästan kramade ihjäl honom. Han snörvlade i mitt öra och pressade sina läppar mot min kind, och jag klängde mig fast vid hans stickade tröja, vilade kinden på hans axel och höll mig uppe med hjälp av benen fastspända runt hans midja.
"I've missed you too..." Hans röst sprack, och hans grepp hårdnade om mig. Människorna runt omrking stirrade på oss som om vi kom från en annan planet, men jag orkade inte bry mig. Jag var i hans armar, Harry var här. Här hos mig. Nu kunde inget skilja oss åt!
"I love you", sa han och sökte efter mina läppar. Jag hade helt glömt bort hur bra han var på att kyssas och hur mycket jag älskade att känna hans läppar mot mina, men nu kom alla minnen tillbaka och vi båda hungrade efter mer.
"I love you too, babyHaz!" Jag pressade mina läppar mot hans igen. "I love you", puss. "I love you", puss. "I love you!"
När den stora känslovågen hade lagt sig och vi fått tid till att bara stå och mysa ett tag så letade vi oss ut från Heathrow. Jag hade inte släppt taget om Liam's hand sedan vi kraschade in i varandra, och jag hade ingen tanke på att göra det heller. Att vara utan Liam under så många månader och bara kunna höras av via skype eller telefon eller kanske hälsa på någon gång ibland hade varit rena helvetet. Men nu var vi äntligen tillsammans igen!
Liam böjde sig ner för att pressa sina läppar mot min tinning innan han tog ett djupt andetag för att samla sig själv.
Vi sa hejdå till Nancy och de andra, klämde oss in i en taxi med Liam's alla väskor och sa åt chauffören att köra oss hem. Jag kunde knappt vänta tills vi skulle gå och lägga oss ikväll så vi kunde somna inslingrade i varandras armar. Sängen hade känts så kall och tom utan Liam, men nu skulle jag inte behöva känna mig ensam i den stora lägenheten längre. 
Men innan vi fick hoppa i säng så skulle vi bli tvungna att ta med Pebbles ut på en promenad. Maggie hade passat henne under dagen, men eftersom vi snart var hemma så hade hon säkerligen lämnat Pebbles redan. Jag hade dock inget emot en kvällspromenad. Jag ville ta vara på varenda minut jag & Liam spenderade tillsammans, varenda sekund.

Vi gick längs med vattnet och kollade på de små restaurangbåtarna som lagt till vid kajen. Solen höll på att gå ner bakom de stora byggnaderna på andra sidan floden vilket fick det att se ut som om vattnet glittrade. Pebbles gick en bit framför oss och nosade på allt hon passerade, och Liam höll i kopplet.
"This is nice. I've missed this", sa han och log mot mig.
"Me too. It wasn't the same without you."
"Next time we go on tour you'll have to come with us. I don't think that I can handle being without you for so long again."
"I totally agree. But you won't leave now, huh?", sa jag och flinade.
"No, I won't. I will never leave you. Together forever, do you remember?"
Jag stannade till och började rota runt i min väska. Liam kollade frågande på mig, men när jag fick upp det lilla föremålet så sprack han upp i ett leende. Det var halsbandet som han gav mig när han skulle lämna Wolverhampton för att för andra gången delta i x-factor, och ja, jag bar fortfarande runt på det. Jag öppnade den lilla amuletten och strök med tummen över ordet "forever" som stod inristat i locket.
"I remember. And yeah, forever together." Jag log snett och tog hans utsträckta hand, och just här och nu kändes det som att alla pusselbitar föll på plats. Nu var det han och jag mot världen, och så skulle det alltid förbli.
Tumblr_mhncqhjaxo1rpwox3o1_500_large
~ The End ~

Chapter 54 - Do You Remember? - The End

Previously:
"Maybe we should try that out tomorrow?" Liam såg upp på mig och log brett. Först fattade jag inte vad han menade, men när jag kollade på båten så fick jag syn på det långa repet som var fastkopplat i den bakre änden av båten. Jag följde repet med blicken, och uppe i luften flög två människor omkring med en stor fallskärm bakom sig.
"Parasailing...? Not a chance", sa jag och stirrade på de fallskärmsseglande människorna i skyn. "Never ever."
"Oh you, just wait."

(Några dagar senare...)
"Cheers for Cyprus!", sa Niall och höll upp sitt ölglas i en skål.
"Cheers!", sa vi andra och lyfte upp våra glas vi också för att slå dem i varandra med ett litet klirr. Det var våran sista kväll här på Cypern, och jag hade verkligen ingen lust att åka hem. Resan hade varit som en dröm! Vi hade testat på massa roliga saker, haft långa dagar på stranden eller bara chillat vid poolen, druckit goda drinkar, åkt på utflykter och allt som hörde till semestern.
Harry tog tag i min stol och drog den närmare sin, och det skrapande ljudet stolen ådstakom fick alla på restaurangen att vända sig om. Jag såg upp på Harry och blev helt röd i ansiktet, men som tur var återgick snart de andra gästerna till sitt eget.
Harry lutade sig framåt och gav mig en puss på kinden, och sedan lät jag mitt huvud vila på hans axel.
"Would you like to come back to Cyprus anytime soon?", frågade han, och jag behövde inte ens kolla på honom för att veta att han log. 
"Yeah", jag nickade. "What do you say about tomorrow?"
Liam flinade, och jag räckte ut tungan åt honom men sprack sedan upp i ett flin jag också.
"Not tomorrow, I'm sorry. I've planned to spend my day on a plane, fall asleep and then wake up at Heathrow... So I'm kinda busy tomorrow. But--" Harry petade mig på nästippen. "We could come back later this summer? Before you start college, I mean? I've bought a summer house here."
"What?", sa vi alla i mun på varandra.
"Y-you have b-bought what?", sa Niall och stirrade på Harry.
"I've bought a summer house", upprepade Harry och ryckte på axlarna som om han just berättat vad han åt till frukost imorse.
"Why?" Jag kände mig tvungen att fråga, trots att svaret egentligen var ganska självklart.
"Well. I've seen how much you guys like it here and... I just thought it would be nice to have one. You're all welcome to stay anytime you want." Han log brett och stoppade ner handen i fickan för att sedan ta upp det han letat efter och droppa ner det i mitt knä. Husnycklarna.
"Maybe you could take care of those?"
Jag satte mig upp ordentligt och stirrade återigen chockat på honom medan jag lyfte upp nycklarna.
"Wow, thank you!" Jag slängde mig runt halsen på honom och pussade honom upprepade gånger på munnen och alla andra ställen jag kunde komma åt i ansiktet.

Niall hade stuckit iväg med sina kompisar för att fira hans sista kväll här, och jag, Harry, Ruby & Liam gick nu barfota längs med stranden. Sanden var inte alls sådär galet varm längre, utan nu var den alldeles mjuk och ljummen. Solen höll på att gå ner bakom ön som låg mitt emot Fig Tree Bay, och just nu ville jag bara frysa tiden. Om mindre än tjugofyra timmar skulle vi vara tillbaka i regniga London, men det var inte vädret som tyngde mig mest. Nej, det var det att jag inte hade en aning om vad som väntade. Skolan var ju över, så nu behövde jag inte längre bo hos Meredith & Maggie. Men om jag flyttade hem till mamma & pappa igen så skulle jag och Harry nästan aldrig kunna ses eftersom det skulle ta så lång tid att pendla mellan Wolverhampton och London.
Men å andra sidan så hade jag ju fyllt 18 nu, så jag fick ju flytta hemifrån. Men för det första så var jag en fattig student, och för det andra så var kön till en lägenhet i London så lång att jag säkerligen inte skulle få någon förrän jag hunnit fylla åttio. Å andra sidan så kunde jag ju på bo Campus sen i höst eller dela lägenhet med andra främmande människor, men nu brydde jag mig inte om hur det skulle bli sen. Jag ville bara veta vad som skulle hända nu.
"What are you thinking about?", frågade Harry och tryckte min hand.
"Nothing", mumlade jag och såg ut över havet.
"Nancy... Look at me."
Jag gjorde som han sa och såg honom i ögonen.
"I can see that there's something bothering you. What is it?"
"I don't know... I just-- I don't know. I don't know what's going to happen from now on, and that is what's bothering me." Jag slog ut med armarna och såg ledset på honom.
"What are you talking about?" Han såg förvirrat på mig. "Tomorrow we're going back home, and then everything will just go with the flow. We'll enjoy the summer, and then you'll start college and--"
"Harry, you know what I mean. The school is over and--"
"And you're not going to stay at Meredith's any longer. Yeah, I know. Is that a problem?", frågade han och rynkade pannan.
"Yes it is, because--"
Han avbröt mig. "Because you're going to move in with me, yes. And no, that wasn't an option. It's an order."
Jag stannade upp. "Are you-... Are you serious?"
"I've never been this serious in my entire life! ...Except for when I said I was sorry for calling my mom stupid when I was eight."
Jag flinade och kastade mig in i hans famn. "Thank you, thank you, thank you. I love you!"
"I love you too." Harry pussade mig på kinden. "But... I'll be the first one in the water!" Han släppte taget om mig och sprang i vattnet med kläderna på.
"Harry!", skrattade jag och bestämde mig för att springa i efter honom. Han skvätte vatten på mig, och när jag bestämde mig för att hämnas så kom han närmare och började kittla mig.
"Stop it!" Jag skrattade tills tårarna rann och försökte förgäves slå bort hans händer.
"Not until you say that I'm the hottest guy on earth!", retades han.
"And why would I ever say that? I haven't met every guy on earth?"
"I don't know. Just say it! Or else...?" Han fortsatte kittla mig på stället där jag var som allra kittligast.
"Okey okey! Harry Edward Styles, you're the hottest guy on earth!"
Han slutade kittla mig och drog istället in mig i en kram. "I know."
Large

Medan Nancy & Harry lekte i vattnet så fortsatte jag och Liam att gå längs med stranden. Jag ville inte lämna Cypern. Här var det varmt och skönt, vi kunde bara ligga och dega på stranden dagarna i ända eller hitta på massa roliga utflykter. Det var som att leva i en dröm. Och så fick jag ju spendera all min tid med personen jag älskade mest i hela världen.
Jag såg upp på honom och log varmt när han mötte min blick. Han var så fin, min Liam.
"Do you remember that day, at the beach, when we kissed for the first time?", frågade han, och jag nickade.
"Yeah, I do. And that was the first time you confessed that you loved me..." Jag tänkte tillbaka på den där dagen, och jag minns den som om det var igår.
~
Helt plötsligt hade han fått tag på mig igen och kastade iväg mig ännu en gång, men den här gången hann jag hålla för näsan och stänga munnen. När jag kom upp igen strök jag bak håret och drog bort vattnet som droppade vid ögonen. När jag tittade igen så stod Liam precis framför mig, med sitt ansikte bara några få centimeter ifrån mitt. Hans bruna ögon var hypnotiserande, det var omöjligt att kolla bort. Det var som om någon bäddade med varma, gosiga täcken i min mage, för hela jag fylldes av en varm känsla trots det kalla vattnet. Samtidigt kändes det som om en hel drös med fjärillar flög runt i kroppen, strömmade genom blodet. Jag vet inte vem av oss det var som gjorde så att tomrummet mellan oss försvann, men våra läppar möttes i en mjuk kyss. Hans läppar var som gjorda för mina, och jag ville inte att det skulle ta slut. Känslan, kyssen, stunden, ja allt! Jag kände Liam's léende mot mina läppar, och det smittade genast av sig. Han vilade sin panna mot min och sökte efter mina händer i vattnet.
"Ruby, I-..." Jag kunde se hur han sökte efter rätt ord. "I'm in love with you."
Hans ögon såg in i mina igen, forskandes och förväntasfulla, men samtidigt oroliga inför svaret.
"I... I love you too", stammade jag, och Liam sprack upp i ett léende.
~
Liam nickade. "And I still do. I always have and I always will."
"I love you too, Liam. And I'm sorry for acting like such a jerk sometimes." Jag hade fortfarande inte kommit över hur taskig jag var mot Liam den där dagen då vi sprang in i varandra på Starbucks efter att inte ha setts på år och dagar, och han försökte bjuda ut mig fast att jag bara var snäsig.
~
"How is she?", frågade han. Antagligen för att vara artig, han hade ju ingen aning om vad någon av oss gått igenom.
"Better", svarade jag kort och såg ner på mina händer som vilade på bordet. Liam nickade tyst och fingrade på sin tekopp. "I'm sorry."
"What for?" Jag kollade upp och mötte hans blick igen, men denna gång letade hans ögon inte efter en flyktväg.
"Everything?" Han tog ett djupt, hackigt andetag, sådär som han alltid gjort när han var upprörd. "I'm so sorry, Ruby. We used to be best friends, and even more... I can't even imagine all the pain I must've put you through! And I know this is a bad excuse, but I didn't have time to call you. I was so busy with all the work and stuff, I didn't even have time enough for sleeping." Han nickade för sig själv. "But you should know that I actually called you when I was on x-factor. You and Nancy were the first ones I was going to tell about our contract. But no one answered when I called you... Maybe you were on vacation, I don't know, but... Yeah." Han harklade sig och tog en klunk av sitt te.
"I'm sick of this lying. Everybody's lying to me. Why can't you just tell me the ugly truth and say that you forgot about me? That you moved on?", sa jag ilsket och började plocka ihop mina saker.
"Because that would be lying", viskade han. Jag stannade upp i mina rörelser och lät väskan falla till golvet igen.
~
"It's okey. I'm being a jerk sometimes too. But we're only human." Han ryckte på axlarna och la armen om min midja. "But I'm really sorry that I didn't believe you when you said that you didn't kiss Nathan."
"It's alright. Seeing it from your perspective, I don't think I would've trusted myself either."
~
"Liam, please don't-", han vände sig om och började gå, och jag mådde om möjligt ännu mer illa. "Don't go, I love you", kved jag.
Han stannade upp. "Then what do you want me to do? You kissed a guy right in front of my eyes, you're lying to me and-... I thought what we had was real, Ruby. I loved you, because with you I could be the real me. You knew me like no one have ever done, and I actually thought that you loved me back. But I guess I was wrong."
"But I do love you! I love you, I love you, I love you and you know that!"
Liam's hand flög upp till hans nacke, och han såg upp på den grå himlen i ett försök att få regnet att dölja hans tårar. "You know, when me and the lads were in L.A I was thinking about you all the time. I was thinking about how much I love you and dreaming about what our future would look like, but now... Now I can't see anything." Han tog av sig armbandet jag gett honom kvällen innan han åkte och räckte fram det till mig. "Here. Take it."
"No, Liam... N-no!" Jag skakade häftigt på huvudet och försökte torka bort tårarna som forsade ner för mina kinder vilket resulterade i att jag fick mascara på händerna. "Liam, please... I lo-", återigen blev jag avbruten.
"No, you don't! Don't you get it?! It's over!" Hans röst ekade mellan husen, och han slängde armbandet hårt i backen. Jag blinkade chockat och satte gråten i halsen. Liam knep ihop ögonen, tog ett djupt andetag och lät händerna som farit upp i luften falla ner längs med sidorna igen.
~
 
Jag tänkte tillbaka på hur mycket som hade hunnit hända under knappt ett halvår. Jag & Nancy hade hittat tillbaka till varandra, Liam & jag hade återförenats, och jag hade lärt mig att inse vilka vänner som var äkta och inte. Äntligen hade jag lärt mig vad kärlek är och vad ett riktigt förhållande innebär, jag hade insett att jag är värd bättre och att skada mig själv inte skulle göra livet lättare. Livet hade varit ett rent helvete efter att Nathan kysst mig och Liam försvann ur mitt liv, jag & Nancy var påväg att hoppa från ett hustak i ett försök att ta våra liv men killarna hade räddat oss. Livet började gå uppåt igen, men mitt i den vevan hoppade Nathan framför tåget, allt i skolan blev ett fullständigt kaos och den där skumma Daniel började våran klass. Jag blev sur på Liam för att jag trodde han var otrogen fast att han i själva verket besökte en liten cancersjuk flicka på sjukhuset som sedan kom att bli en av mina närmaste vänner, allting gick uppåt igen. Daniel satte skolan i brand men försvann sedan lika snabbt som han kommit, Liam hade bjudit mig på skolbalen och sist men inte minst så gick jag ut grundskolan. Och nu stod jag här. På en fin strand på Cypern, umgicks med några av mina absolut bästa vänner och hade hela livet framför mig. För ett halvår sedan hade min framtid sett väldigt mörk ut. Så mörk att jag nästan inte räknade med att få någon. Men under dessa månader hade jag insett väldigt många saker. Livet går upp och ner ibland, men det finns inget man kan göra åt det. Man får bara ta sig i kragen och göra det bästa av situationen.
Liam hade fått mig att se det fina med livet och uppskatta det jag redan hade, och att om jag bara försökte och verkligen ville något av hela mitt hjärta så skulle jag nå dit. Jag hade faktiskt inte gjort mig själv illa sedan jag & Liam återförenades igen efter vårat jättebråk, och nu kunde jag verkligen känna att allt var påväg uppåt.
Och skulle jag råka falla, så fanns Liam där för att ta emot mig.

"Come on, guys! Jump in!", ropade Harry åt oss, och jag utbytte blickar med Liam. Snart sprack vi båda upp i stora leenden och sprang i vattnet. Liam knuffade mig så jag trillade omkull, och hela jag blev alldeles dyngsur.
"So not cool!", muttrade jag men kunde inte låta bli att skratta när jag mötte hans blick. "Now come on. Give me a hug!" Han skulle minsann inte få komma undan så lätt inte!
"No, never!", skrattade han och backade undan.
"Yes! Come on! Just one hug! One? A fast one?"
"No!"
Jag sträckte mig efter honom och lyckades få tag i hans skjorta. Sedan drog jag honom mot mig så han stapplade framåt. Han flinade brett och lutade sig framåt för att kyssa mig, och jag slängde upp armarna om hans nacke.
Tumblr_md56w7pzb91rkdakyo1_500_large
"I love you, Ru", log han efter att ha avslutat kyssen.
"Good. Because you'll never get rid of me." Jag kysste honom igen och sprack upp i ett leende.
"Good, cause I don't want to."

~ The End ~

Voila! Sista riktiga kapitlet av Do You Remember? här då, och sen är det bara epilogen kvar och så är D.Y.R officiellt slut!
Nu vill jag höra, vad tyckte ni om kapitlet? Och vad tyckte ni om hela storyn i sin helhet? Finns det något speciellt ni skulle vilja se hända i epilogen? Är det något ni fortfarande undrar över angående novellen? Något ni känner att ni inte har fått svar på liksom? För i så fall har jag tänkt reda ut det i epilogen, haha. :)
När epilogen är släppt kommer jag också ha en liten såndär utvärdering som jag hade efter E.A.Y ifall ni minns? Men det vore fett najs att få höra lite vad ni tycker redan nu! :)

Chapter 53 - Don't Be Such A Coward

Previously:
"I'm extremely tired!" Jag gäspade för att bevisa att mina ord var sanna. Inte för att jag inte trodde att mina påsar under ögonen var ett bevis nog, men ändå.
"We should probably go to bed. I bet that the others are already asleep." Harry log snett och placerade en hårslinga bakom mitt öra.
"You're probably right about that one..."
Vi gjorde oss i ordning på mindre än fem minuter, och så fort vi hade dykt ner under lakanen så somnade vi på direkten båda två, inslingrade i varandras armar.

Jag vaknade av att det bankade på dörren.
"Nancy! Harry! We're going to get some breakfast 'cuz Niall's hungry. Come when you're ready!", ropade Ruby. Sedan hördes bara svagt mummel, och de försvann bort mot restaurangen.
"Wake up", sa jag och daskade till Harry lite lätt på kinden. Han gnydde och drog täcket över huvudet, men blev snart tvungen till att slänga av sig det för att inte dö av värmeslag.
"Come on, we need to get ready." Jag begravde ansiktet i kudden, för jag hade inte heller någon större lust att gå upp redan. Klockan var bara halv åtta, och det var ju sommarlov?
"I won't go up if you'll try to wake me like that..." Harry blundade fortfarande men log snett, och jag skakade på huvudet för mig själv.
"And how do you want me to wake you then?"
"Guess how."
"Hm... Maybe like--", började jag och flyttade närmare honom så att hans ansikte var precis framför mitt. "this?" Jag pressade mina läppar mot hans i en snabb kyss. Han besvarade kyssen och sprack sedan upp i ett leende igen.
"Goodmorning."
"Goodmorning", skrattade jag och klev ur sängen. "I'm going to take a shower, okey?"
"No, wait! I'll come with you." Harry kom upp på fötter och snappade åt sig två handdukar som låg i fåtöljen till vänster om sängen."We'll save lots of water, you know." Han blinkade åt mig och kastade sedan den ena handduken till mig, och jag lyckades fånga den på första försöket trots att jag egentligen var usel på att fånga saker som ven genom luften.
"Come on, you don't care about the water. You just want to see me naked", påpekade jag och skrattade.
"Don't be so cocky, babe."
"I'm not cocky..." Jag trängde mig förbi honom och gick in i badrummet. "I'm just stating some facts here."
 
"Ready?", frågade Harry och drog in mig i en kram när jag fått på mig mina ballerinaskor.
"Yup", log jag och pussade honom på munnen.
"Is that all I get?" Han putade med underläppen och la huvudet på sned.
"For now...? Yes."
Harry räckte ut tungan, och jag la armarna i kors och skakade besviket på huvudet. "Mature, Harry. Very mature... And you're supposed to be the older one here?"
Han flinade och tog min hand. "I'm more mature than you. But come on, you're right. They're waiting for us, so let's go."
Vi gick ner till restaurangen, och där möttes vi av en ung tjej som stod och bockade av gästerna på en lista.
"Goodmorning, ladies and gentlemen! Which room...?"
"009 and 008. But the ones from 008 will be here in a minute", sa Liam vänligt.
"Oh, okey. A table for five then?"
Vi nickade, och tjejen sa åt oss att följa efter när hon gick in i den stora frukostsalen. Jag såg direkt hur Niall's uppmärksamhet for iväg mot buffébordet, och precis när vi hade blivit tilldelade ett bord vid det stora fönstret som vätte ut mot hotellets framsida så sprang han iväg för att hämta frukost.
"Coffee or tea?", frågade en medelålders man som bar på ett litet skrivblock.
"Tea for me, please", sa jag och slog mig ner på en av stolarna.
"A cup of tea, yes... And what would you like to have?" Servitören vände sig mot Liam.
"Coffee, please. And a cup of tea for him over there." Han pekade på Niall som väntade på att sina mackor skulle poppa upp i brödrosten.
"Alright! I'll be back in a minute", sa servitören och försvann iväg för att ta upp några andras beställningar.
"You can go." Liam nickade mot buffén. "I'll wait for Nancy and Haz."
"Okey." Jag sköt ut stolen och gick bort mot buffén. Där tog jag en bricka, la på bestick, en tallrik och hällde upp ett glas apelsinjuice. Sedan sköt jag vidare brickan, snappade åt mig en smörgås, en croissant, melonbitar, stekt ägg och andra goda grejer. Jag sneglade på Niall som fortfarande höll på att lassa upp mat, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"Hungry?", frågade jag och såg ner på hans bricka som var full med mat. Han hade fyllt en skål med yoghurt till bredden och blandat alla sorters flingor, rostat två mackor som nu var täckta med marmelad och ostskivor, tagit massor av den typiskt engelska maten, och höll nu på att ta croissanter och andra bakverk.
"If you didn't already know, - I love food. I'm always hungry." Han flinade åt mig och bar iväg på sin bricka för att gå och sätta sig igen.
"Well, I do know now...", mumlade jag tyst för mig själv.

"So, what would you guys like to do today?", frågade Harry när både han och Nancy hade fått kaffet serverat. Jag avundades att Nancy kunde se så bra ut trots att hon just klivit upp ur sängen. Hennes perfekta lockar låg på plats, hon var fint klädd i jeansshorts och vit skjorta, och mascaran fick hennes stora ögon att se riktigt pigga ut. Jag själv hade slängt upp håret i en slarvig knut, skippat sminket och dragit på mig min bikini under en grå magtröja och ett par vita mjukisshorts. De mörka ringarna under ögonen fick mig säkert att se ännu fräschare ut också.
"I'd like to hang by the pool", sa Niall & Nancy i kör.
"I wanna go to the beach", sa Liam, och jag nickade.
"Me too."
"Okey. I think I'll stay by the pool too... But we'll see. Maybe I'll come with you later." Harry log.
"But, uh... Shall we meet up by lunchtime then? By the pool or something?", frågade jag.
"Yeah, that sounds great", sa Nancy.
Jag drack upp det sista av min juice och ställde mig sedan upp. "See you later then. The beach must be crowded by now."
Jag låg och läste i skuggan av ett parasoll medan Harry & Niall chillade i poolen. Harry hade ropat flera gånger att jag skulle hoppa i, men jag föredrog att ligga och läsa eller bara sola.
"Hey, why aren't you coming?", gnällde Harry och rufsade till sitt blöta hår så det droppade iskallt vatten på min mage.
"Euuw, it's too cold!", klagade jag och försökte torka bort vattnet med min hand.
"Nahh, come on. Don't be silly. If you lay here all day you'll probably die of heat."
"No, I won't", envisades jag och riktade åter uppmärksamheten åt min bok.
"Yes you will. Come on!" Harry tog min bok och la den åt sidan på det lilla bordet som stod mellan våra solstolar.
"Why don't you just go and play with Niall instead?"
"He's flirting with some girls, but I still want to swim and I don't want to be alone..." Han gav mig världens valpmin, och till slut kunde jag inte tjata emot längre.
"Okey, I'll go with you..."
"Yeyyy!", sa han glatt och sträckte ut sin hand, men så fort jag hade kommit upp på fötter så lyfte han upp mig och slängde mig över axeln.
"Hey, hey, hey! What the hell are you doing, Haz?! Put me down!"
"Okey, as you want, babe...", skrattade han, och bara några sekunder senare befann jag mig under vattenytan. Han hade kastat i mig i poolen, den jäveln. När jag kom upp till ytan igen så stod han och gapskrattade, och jag kastade mig över honom som hämnd.
"I hate you, Harold!" Jag försökte trycka ner honom under vattenytan, men det gick inget vidare eftersom han hann lyfta upp mig och kasta i mig i vattnet igen.
"You're so mean", klagade jag och skvätte vatten på honom när jag kom upp igen.
"Maybe I am, but you don't hate me. We both know that." Han sträckte sig efter min hand och drog mig mot sig.
"You're cocky today, aren't you?", mumlade jag och såg in i hans hypnotiserande ögon och kände hur jag började tappa tråden. "Well, that's not fair. Why do you keep doing that?"
"Doing what?", frågade han förvirrat.
"That!", sa jag och viftade med handen framför hans ansikte. "Why do you keep looking at me like that so I just-...?"
Han skrattade. "Because I like to seduce you. And why do you keep doing what you do?"
"What am I doing exactly?"
"Making me love you..." Hans ansikte närmade sig mitt, och våra läppar möttes i en passionerad kyss. 
Jag & Liam gick hand i hand ner för den lilla gatan som låg nedanför restaurangen och poolen på hotellets baksida. Liam bar på en stor strandväska som var proppad med handdukar, solkräm, vattenflaskor, pengar och allt som kunde tänkas behövas under en dag på stranden.
När vi hade gått förbi en liten åker, en inhängnad basketplan och ett annat hotell så nådde vi äntligen själva centrum. Utanför en glassbar satt en medelålders kvinna vid ett litet stånd med skylten "taxi" ovanför. Vid trottoarkanten stod också en taxibil parkerad, och den såg inte alls ut som taxibilarna jag var van vid att se. Denna bil såg ut som en mini-limousine, fast med tre dörrar på var sida istället för två.
"Taxi taxi!", ropade kvinnan, och när hon fick syn på oss så frågade hon om vi skulle vilja beställa en taxi.
"No thanks", sa Liam artigt. "But could you please tell me the fastest way to the beach?" Han räckte fram vår karta, och hon nickade sakta.
"Just go that way", sa hon på dålig engelska med grekisk brytning och pekade åt vänster. "And then turn right, go straight a bit and then you'll see it. And from there you'll probably see where to go."
"Oh, okey. Thank you, miss."
"No problem, sir."
Vi följde vägbeskrivningen, och knappt tjugo minuter senare så var vi nere vid havet. Stranden var verkligen packad med folk, men förhoppningsvis fanns det några lediga solstolar kvar lite längre bort. Jag kunde knappt vänta tills jag fick hoppa i vattnet eftersom hettan i stort sätt var outhärdlig.

"Thank you", sa Liam vänligt när familjen som legat här innan lämnade ifrån sig solstolarna för att gå tillbaka till sitt hotell och käka sen frukost. De hade tydligen varit här sedan tidigt imorse, och deras ungar hade redan tröttnat på värmen och det salta havet.
Jag bredde ut min handduk på solstolen, tog av mig shortsen & magtröjan och la ner kläderna i väskan. Så fort Liam var klar drog jag av mig skorna och började gå mot vattnet. Den varma sanden grillade mina fötter, och jag småsprang sista biten.
"Ouch, ouch, ouch, ouch, ouch!", gnällde jag för varje steg jag tog. Liam småsprang han också för att överleva den korta biten från solstolarna till vattnet. När vattnet kylde ner mina fötter släppte jag ut en suck av lättnad, men efter bara några sekunder ville jag vända om och springa på den heta sanden igen eftersom vattnet var iskallt.
"Come on, let's go for a swim", sa Liam och vadade ut i vattnet för att sedan dyka i och doppa sig. Jag stod kvar vid strandkanten där vattnet knappt nådde mig till knäna, masserade mina knottriga armar och hackade tänder.
"Never!"
"Don't be such a coward", skrattade han, och jag satte handen vid pannan för att ge honom en kall blick i den kisande solen.
"Come on, Ru... Just for a few minutes? And then you can go up again if you want to?"
Jag suckade. "Okey." Det kalla vattnet fick mig att huttra ännu mer ju längre ut jag gick, och när vattnet nådde mig till midjan bestämde jag mig för att doppa mig upp till axlarna.
"One, two... Three." Jag reste mig upp igen och la armarna om min kalla mage.
"Now you're just silly. It's not that cold", flinade han, och jag nickade envist.
"Well, okey..." Han simmade in till mig och drog in mig i en kram. "Better?"
"No, you're cold", klagade jag och lutade huvudet mot hans blöta axel.
"Just wait a minute. It'll get warmer, you know." Han log och pussade mig på pannan.
En liten racerbåt åkte förbi, så stora vågor bildades i vattnet och var påväg hitåt.
"Uh-oh", sa jag och fick Liam att vända sig om. Han låtsades bli rädd men skrattade sedan. "Jump", sa han och klappade på sina axlar efter att ha hukat sig ner, och jag hoppade upp och satte mig. Han reste sig igen, och den första vågen slog emot mina ben.
"Maybe we should try that out tomorrow?" Liam såg upp på mig och log brett. Först fattade jag inte vad han menade, men när jag kollade på båten så fick jag syn på det långa repet som var fastkopplat i den bakre änden av båten. Jag följde repet med blicken, och uppe i luften flög två människor omkring med en stor fallskärm bakom sig.
"Parasailing...? Not a chance", sa jag och stirrade på de fallskärmsseglande människorna i skyn. "Never ever."
"Oh you, just wait."

Here you go, friendelitos! Förlåt för att ni fått vänta, men för er som inte redan vet så har jag varit/är jag fortfarande sjuk. Men nu är jag på bättringsvägen igen faktiskt, så jag är back on track!
Bara två kapitel kvar av D.Y.R nu då... (Eller ah, ett kapitel och så epilogen då.) Fett cray-cray! Men detta innebär ju att TTS kommer påbörjas redan nästa vecka! Hur grymt är inte det liksom? :D

Chapter 52 - Going To Cyprus

Previously:
Harry lutade sig framåt för att kunna överrösta musiken när han pratade. "Are you having a good time?"
"Are you kidding me? This is the best birthday ever! Thank you so so much for doing all this for us, for me!" Jag böjde mig framåt och pressade mina läppar mot hans, och han var inte sen med att besvara kyssen. Just här och nu önskade jag att jag kunde stanna tiden och bara vara. Umgås med alla trevliga människor, dansa tills natt blev dag och sedan natt igen, och bara vara med Harry. Min underbart fina Harry.

"Bye girls! Take care!", ropade Meredith och Maggie efter oss när vi hoppade in i Liam's bil. Pebbles skällde glatt och viftade på svansen, och jag vinkade åt de alla tre medan jag spände fast bältet. Liam vred om nyckeln i låset och startade motorn, och snart svängde vi ut från vägkanten. Bilen var packad med resväskor, och äntligen var vi påväg till flygplatsen! Jag & Nancy hade gått runt och tjatat om resan hela förmiddagen, irrat omkring för att hitta alla grejer vi behövde ha med oss, dubbelkollat packningen och bytt outfits minst tre gånger.
Vi skulle möta Niall vid bagageincheckningen på flygplatsen, och sedan skulle vi gå igenom kontrollerna, handla lite på taxfree-avdelningen och ta en fika på Starbucks innan planet lyfte. Både jag & Nancy hade tjatat oss till att vi skulle flyga med vanliga British Airways istället för att ta ett av One Direction's privatjet, även fast vi visste att det innebar stora risker. Dock hade killarna gått med på det och sagt att nu skulle vi minsann turista på riktigt medan vi hade chansen!

"We're here", sa Liam och klappade mig på axeln. Jag öppnade ögonen och såg mig omkring, och Heathrow's parkering var verkligen smockad med bilar. Jag måste ha somnat på vägen hit, men det var ju inte så konstigt eftersom jag hade hållt igång ända sedan klockan sex imorse.
Vi klev ur bilen och lyfte ur alla väskor, och sedan bar det av mot flygplatsen. Jag drog på mig mina solbrillor, ifall att det skulle finnas några One Direction-fans vid våran terminal, eftersom jag fortfarande tyckte att det kändes aningens skumt att se fansen i ögonen. Jag var fortfarande inte någon stor favorit bland flickvännerna, men det värsta hatet hade i alla fall lagt sig nu.
Resväskorna klapprade mot marken medan vi sneddade över parkeringen, och det såg ut att börja dra ihop sig till regn. Men tur var väl det, för när vi var tillbaka i London igen så ville jag inte att Meredith eller någon annan skulle ha fått chansen att bli lika brun som jag.
Vi rullade in väskorna genom entrén och tog sedan hissen upp till terminal 5 där vi skulle möta upp Niall och checka in bagaget. Precis som väntat så stod han lutad mot en av biljettautomaterna då alla sittplatser var upptagna, och Liam höjde handen för att vinka till sig honom när vi närmade oss. Niall lyfte på sin röda keps för att rufsa om håret innan han återigen satte kepsen på huvudet. Sedan hängde han sin sportbag över axeln och tog sin rullväska.
"Hi mate", sa Liam och dunkade honom lätt i ryggen.
"Ello", sa han och log mot oss allihop. "It says Larnaca on a billboard over there." Han pekade bortåt höger, och vi sa åt honom att visa vägen.
Kön till bagageincheckningen var otroligt lång, och jag slapp ur mig en djup suck. Jag hade aldrig haft något vidare tålamod när det gällde långa köer, men vi hade ju inte direkt något val och jag hade ju själv bestämt att vi skulle flyga med ett vanligt flygbolag.
"You can sit here", sa Liam och klappade på sin stora resväska. Jag log tacksamt och slog mig ner på väskans kant, och sedan fiskade jag upp mobilen ur fickan och började fippla med den. Eleanor hade skickat ett sms där hon önskade oss en trevlig resa, och mamma hade meddelat att hon var otroligt avundsjuk. Jag visade sms:et för Liam, och han flinade brett.
"Tell her that she can join us another time."
Jag nickade och knappade in ett snabbt svar till både mamma & El, och sedan la jag ner mobilen i fickan igen.
Kön började röra sig framåt, och då och då fick vi rulla fram våra väskor en bit. Nancy, Harry & Niall stod och debatterade om maten som serverades ombord på flygplanen, och Liam rotade fram våra pass. Det värkte i mina fötter efter att ha stått och suttit så länge, men fem minuter senare var det äntligen vår tur.
"Your passport, please", sa den mörkhyade kvinnan bakom disken. Hennes hår var strikt bakåtkammat och uppsatt i en hård knut, och hon bar samma ljusblå uniform som resten av personalen.
Liam räckte över våra pass & biljetter, och hon skannade dem och nickade sedan. "You can put your luggage here."
Vi lyfte upp våra väskor på bandet, och hon skrev ut några lappar med siffror, personliga uppgifter och resemål som hon sedan satte runt handtagen.
"Okey, that's all. Just go to the left and then you'll find the taxfree department, thank you. Next please!"
"Thanks", sa Harry artigt trots att vi alla mycket väl visste vart vi skulle gå. Vi började gå mellan säkerhetsbanden, och till vår stora glädje så var kön till kontrollerna inte alls lika lång.
Jag tog upp en blå back, drog av mig min cardigan och knölade ner den i lådan tillsammans med min handväska, mobil och annat. Harry tömde fickorna på mobiler, plånbok, nycklar och annat krafs som han tydligen bar runt på dagligen, och Liam & Nancy gjorde likaså. En kvinna i svart uniform signalerade åt mig att gå igenom kontrollen, och jag gjorde som jag blev tillsagd. Medan jag gick igenom höll jag tummarna för att det inte skulle börja pipa. Inte för att jag hade något att dölja eller så, men jag hade så svårt för att hålla masken när personalen kände på ens fickor och kläder eftersom jag var otroligt kittlig och fann hela situationen aningens bisarr. Tänk, de människor som jobbade vid kontrollerna fick liksom betalt för att känna på folks rumpor? Jag menar, hur knasigt var inte det egentligen?
Som tur var pep det inte för mig, och så fort jag hade tagit mig igenom kontrollen så fick jag börja plocka ihop mina saker igen. Medan jag ändå höll på så tog jag Liam's grejer också, och när han, Nancy, Harry & Niall också hade gått igenom kontrollen och tagit sina grejer så gick vi ut till taxfree-avdelningen.
Harry, Niall & Ruby hade åkt upp igen för att gå på toaletten, så nu spatserade jag & Liam själva omkring vid taxfreen. Jag hade redan packat på mig lite böcker att läsa på planet och under resan, och Harry hade köpt en stor mängd skittles. Liam bar runt på en liten påse med chokladkakor och några lakritsgodisar åt Ruby, och Niall hade inte köpt något alls. Men han skulle säkerligen beställa massa snacks på planet.
Vi mötte upp de andra igen och letade oss bort till Starbucks. Jag var inte speciellt hungrig, och jag tyckte heller inte om att äta precis innan jag skulle gå ombord på ett plan, så jag beställde bara en latte. Niall tog en smörgås och te, Harry tog en kaffe och en liten burk fruktsallad, och Ruby & Liam skulle dela på någon bakelse. Liam insisterade på att han skulle betala rubbet och sa åt oss att paxa ett bord, så vi gick och satte oss vid det som såg ut att ligga mysigast till.
"So, how long will the flight take?", frågade jag när jag satt mig bredvid Niall.
"Uhm..." Han kollade på sitt armbandsur. "Like, four hours and thirty minutes."
"Ugh, that long?", klagade Ruby.
"Yes, that long", nickade Niall.
"So." Liam ställde ner brickan med godsaker framför oss, och efter en snabb titt på klockan högg vi in på vårt fika.

Planet skulle lyfta om tjugofem minuter, så nu var det dags att kliva ombord. Jag lämnade fram biljetter & pass, och mannen bakom disken jämförde mitt ansikte med bilden på passen och nickade sedan glatt.
"Have a nice flight!"
"Thanks", log jag och väntade in de andra. Flygpersonalen hälsade artigt när vi klev in i planet, och jag, Ruby & killarna letade oss fram till våra platser som var lite framför högra vingen. Än så länge verkade det inte ha klivit ombord några fans på planet, men vi hade träffat på några medan vi fikade på Starbucks. Jag log ursäktande mot en gammal tant när jag klämde mig förbi för att sätta mig längst in vid fönstret. Harry gjorde detsamma och slog sig ner på mittensätet, och de andra satte sig på raden framför med Liam i mitten.
"I'm Harry. Nice to meet you", hälsade Harry på den gamla damen, och hon såg förvirrat ner på hans framsträckta hand men skakade den sedan.
"Velma", sa hon med en kraxig röst. Jag himlade med ögonen åt Harry och skakade på huvudet. Att han alltid skulle skämma ut mig inför allmänheten...

Flygvärdinnorna gick fram och tillbaka i gången för att se till att allas väskor var ordentligt undanstoppade och att alla luckor var ordentligt stängda. Teveskärmarna lystes upp, och en liten melodi började spelas medan man fick se reklamen för flygbolaget. Säkerhetsreglerna gicks igenom, och en flygvärdinna i främre delen av planet började demostrera hur man trädde på sig flytvästen och använde gasmaskarna. Det plingade sedan till i högtalarna, och piloten lämnade ett litet meddelande.
"Hi and welcome aboard! This is your captain speaking. Please turn off your cell phones, because they can interfere with the aircraft's engines. The flight will take about four hours and thirty minutes, and food will be served in about two hours. There is also access to soft drinks, coffee, tea and snacks. I'm looking forward to fly you down to Cyprus. Thank you for choosing British Airways! Now I just want to wish you all an enjoyable trip. We'll start the engines in about ten minutes, so make sure that all your hand luggage is securely tucked away. Thank you."
Jag knuffade in min väska under sätet framför och placerade sedan paketet med tuggummi i sätets ficka där tidningar, kräkpåsar och annat användbart förvarades. 
Nancy hade bjudit laget runt på tuggummi, och nu var det dags att spotta ut det eftersom vi redan var uppe i luften och tuggummit tappat smaken. Utanför fönstret såg man inte mycket eftersom vi flög uppe bland molnen, men på kartan som visades på de små teveapparaterna så kunde man se att vi var påväg att lämna England. Nancy satt djupt försjunken i en av alla sina böcker, Harry & Niall hade somnat, och Liam satt spänt och väntade på att dagens film skulle börja. Jag själv satt med hörlurar i öronen som var kopplade till min ipod och zappade mellan olika låtar. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle lyssna på... Något som fick mig att somna? Eller låtar som gjorde mig extra peppad?
"Coffee?", frågade en av flygvärdinnorna som rullat fram vagnen med varma drycker.
"Hm... No, tea please."
"Okey." Hon tog fram en kopp, hällde i kokhett vatten och lät mig sedan välja en tepåse. Jag orkade inte riktigt bry mig om vilken sort det var utan snappade bara åt mig någon som sedan visade sig vara Wild berries. Ingen stor favorit, men nåja, det fick duga.

Kaptenen meddelade att vi var påväg neråt, och den röda skylten som visade att man skulle spänna fast säkerhetsbältena tändes. Jag kände hur det började kittlas i magen när vi långsamt närmades oss land, och piloterna svängde så att människorna på planets högersida fick en perfekt bild av Larnaca. Det var mörkt ute eftersom klockan var närmare åtta, men gatulampor, neonskyltar och ljuset från husen och lägenheterna lyste upp staden.
Efter mindre än en kvart hade vi landat och klivit av planet. Så fort vi kom ut i ankomsthallen så kände jag hur tröjan klibbade sig fast på ryggen, och jag ville bara vända om och gå tillbaka in i planet igen. Niall kände tydligen också av den förfärliga värmen, för han började kavla upp sina byxben och dra i sin tröja för att fläkta magen.
"It's so hot in here", sa Liam och drog en hand över sin panna.
"Yes indeed." Jag nickade. "But look at those people! How come they're still alive?" Jag nickade mot en familj som var påväg till en annan gate. Föräldrarna bar långbyxor och tjocka tröjor, och barnen sprang omkring i jackor och mössa. "Jeeez..."
Vi följde efter de andra människorna som åkt med samma plan, och under tiden drog jag upp min mobil och stängde av flygplansläget.
Våra väskor kom ganska snabbt, så vi behövde inte vänta länge. Så fort alla hade fått sina saker så gick vi ut genom de stora dörrarna till höger där alla bussar väntade. Vi skulle åka med nummer 36, för det var den enda bussen som stannade utanför vårt hotell eller ens skulle till samma stad. Bussresan skulle dock ta över en timme, och det var väl inte direkt något jag såg fram emot efter att ha suttit ner i flera timmar redan.
Busschauffören hjälpte oss in med väskorna och sa sedan åt oss att hoppa in och sätta oss. Bussen var packad med folk, men det fanns några lediga platser längre bak. När reseguiden hade bockat av att alla familjer var här så stängdes bussens dörrar och det blev genast sådär kvavt igen. Chauffören svängde ut från bussparkeringen, och snart lämnade vi den stora flygplatsen. Reseguiden, som var en ung tjej i kanske tjugoårsåldern, reste sig upp och presenterade sig själv på något jag gissade var norska eller kanske svenska. Sedan berättade hon om allt, fast denna gång på engelska, och såg till att alla hade förstått.
Jag lutade huvudet mot bussens fönster och kollade ut i den bäcksvarta natten. Palmträd växte lite här och var i folks trädgårdar, och överallt fanns stora buskar med blommor i alla dess färger. Det var första gången någonsin som jag besökte Cypern, men jag kunde redan nu säga att jag gillade stället. Fast den otroliga hettan tyckte jag väl kanske inte lika mycket om, men den fick man väl räkna med om man bokat en solsemester?
Bussen stannade plötsligt, och reseguiden reste sig återigen och ropade ut något hotellnamn.
"Here it is", sa Harry och ställde sig i gången för att lyfta ner sin sportbag som vilade på hyllan ovanför sätena. Jag följde hans exempel, och när vi hade väckt Niall som slumrat till fast att han hade sovit under nästan hela flygresan och sett till att Liam & Ruby var med oss så hoppade vi av bussen och hämtade vårt bagage. När bussen hade kört iväg och trafiken lugnat sig lite så korsade vi gatan och började gå på en bred väg som var menad för taxibilar som skulle fram till hotellet.
"Lantiana Gardens", läste jag på en stor skylt som satt ovanför entrén, och vad jag hade fått veta så var det här någon typ av lägenhetshotell. Själva hotellet var kritvitt med ljusblå balkonger och detaljer, och även här fanns stora palmer och blombuskar överallt. Riktigt fint var det, och jag såg fram emot att bo här. Men just nu ville jag helst av allt bara checka in på hotellet, springa iväg till hotellrummet och dyka ner i sängen. Så trött var jag!
"Welcome to Lantiana Gardens Aparthotel", hälsade kvinnan bakom disken med en grekisk brytning, och vad jag förstod så var det hon som var själva hotellägaren. "Your name and passport, please?"
Jag rotade upp våra pass och räckte fram dem i en liten hög, och hon började genast gå igenom alla och nickade tankfullt.
"Thank you. Can you please sign here...?" Hon räckte fram ett papper och en penna och pekade vart vi alla skulle skriva under med våra namn. "These are your keys", sa hon och la fram två olika hotellnycklar framför oss. "Number 009 is for Mr.Payne, and number 008 is for Mr.Styles. Just go through that door and then walk straight ahead, and then you'll find your rooms very soon. If you have any questions I'll be here to eleven o'clock, and during the nights my friend Tina will be here. Have a nice stay."
"Thank you", sa vi alla i kör och följde vägbeskrivningen vi fått. Hotellrummen gick i samma vita- och blåa stil som utsidan av hotellet, och det såg otroligt mysigt ut. Det fanns en liten balkong i vardagsrummet, en stor platt-teve, en liten köksdel och ett stort sovrum med ett jättefönster som vätte ut mot baksidan av trädgården. Badrummet var också väldigt flådigt, med badkar, dusch, toalett och ett jättefint handfat med en bänk gjord i marmor. När jag kom tillbaka in i sovrummet igen så hade Harry redan börjat packa upp våra sovkläder, tandborstar och annat nödvändigt och öppnat det stora fönstret på glänt så att det skulle bli lite svalare här inne.
"Tired?", log jag och gick fram till honom för att lägga armarna om hans hals.
"Not at all", skämtade han och gav mig en puss. "How about you?"
"I'm extremely tired!" Jag gäspade för att bevisa att mina ord var sanna. Inte för att jag inte trodde att mina påsar under ögonen var ett bevis nog, men ändå.
"We should probably go to bed. I bet that the others are already asleep." Harry log snett och placerade en hårslinga bakom mitt öra.
"You're probably right about that one..."
Vi gjorde oss i ordning på mindre än fem minuter, och så fort vi hade dykt ner under lakanen så somnade vi på direkten båda två, inslingrade i varandras armar.

Ojojoj vad jag hoppade i tiden hela tiden... Värsta time-traveller juuu! Nejmen. xD
Kan knappt fatta att det bara är cirka 3 kapitel kvar av D.Y.R (med epilog inräknat)! o.o Men jag är ändå så sjuuukt taggad inför att börja på den nya novellen! Både trailern, prologen och de tre första kapitlena är färdigskrivna, och sen har jag ju också lite annat färdigfixat material så det går helt klart framåt! TAGGATAGGATAGGA! :D

Chapter 51 - Happy Birthday

Previously:
"This is going to be the best summer ever!" sa jag och slängde upp händerna i luften, och Harry nickade instämmande och gav mig ett snett leende. Hans gröna ögon var fästa på min kropp, och snart mötte han min blick, gav mig ett tandvitt leende, böjde sig ner och pressade sina läppar mot mina.

"Goodmorning, gorgeous. And happy birthday", sa en familjär röst, och när jag kisande öppnade ögonen så möttes jag av ett par strålande gröna ögon och ett varmt leende.
"Thanks", mumlade jag och trutade med läpparna för att ta emot en godmorgon-puss.
"Would you like to have your present now or later?", frågade han efter att ha pussat mig och gnuggade sin näsa mot min.
"If the present includes breakfast, then now please." Min mage kurrade, men jag sträckte på min stela kropp för att dölja ljudet. Harry sprack upp i ett brett flin, men om han flinade åt min kommentar, min kurrande mage eller min fina morgongymnastik visste jag inte.
"It cracks in your joints, old lady."
"I'm not that old.. I'm only eighteen", muttrade jag, och Harry flinade igen.
"Well, eighteen is pretty old. Because now it's not long until you turn ninety?"
"Very funny, Harold." Jag drog undan täcket och klev ur sängen. Sedan gick jag fram till skrivbordet och drog åt mig en tofs för att sätta upp håret i en slarvig knut eftersom jag inte orkade göra mig i ordning innan frukosten. Harry var snart uppe på fötter han också och krånglade på sig sina skinny jeans och tröjan han hade haft på sig under gårdagen. Sedan gick vi tillsammans ner för trappen och möttes av mamma som var påväg upp.
"Oh, goodmorning sweethearts! I was just about to go up and wake you, but oh well. Happy birthday, Nancy." Hon drog in mig i en kram och gav mig en snabb puss på kinden. "I'll just go and wake Ruby and Liam. The breakfast is served in the backyard."
"Okey, thanks", log jag och drog med mig Harry genom huset för att gå ut till de andra på baksidan.
"Goodmorning, birthdaygirl number one!", sa pappa som satt i en av utemöblerna och läste tidningen.
"Goodmorning." Jag slog mig ner i soffan, och Harry satte sig tätt intill.
"Happy birthday, honey. Did you sleep well?", frågade Meredith och tog en sipp av sitt kaffe.
"Thanks. And yeah, I did."
"And you too?" Hon vände sig mot Harry. "Nancy's bed isn't that big, and since she's sleeping like an--..."
"Meredith!", sa jag och spärrade upp ögonen.
"I know what you're talking about", sa Harry med ett flin. "She's sleeping on me like a blanket." Han försökte med hjälp av händerna demostrera hur jag såg ut när jag sov, och Meredith skrattade högt.
"I don't look like that. You're lying", sa jag och plutade med underläppen.
"I'm sorry, but you actually do", flinade Harry och pussade mig på kinden så att jag automatiskt sprack upp i ett leende igen.
"Goodmorning, Ruby! And happy birthday", sa Maggie och vinkade till Ruby som var påväg mot oss med Liam & mamma i släptåg.
De slog sig ner i stolarna mitt emot oss, och mamma satte sig bredvid Harry i soffan.
"Happy birthday, Ru", sa jag & Harry i kör.
"Thanks. And happy birthday to you too", flinade hon.
"Okey, time to sing", sa pappa och reste sig upp tillsammans med de andra.
"No, dad! Nooo!", skrattade Ruby generat och skakade på huvudet. Pappa brydde sig dock inte utan log bara mot oss och vände sig till Liam & Harry.
"Boys, since you're in a band... Maybe you could take the first tone?"
"Yeah, sure", sa Liam och nickade. Sedan började alla sjunga; "Happy birthday to you, happy birthday to you. Happy birthday, dear kiddos, happy birthday to you."
Pappa hade för vana att kalla oss kiddos, så därför gick vi alltid under det namnet när han pratade om oss båda två.
De applåderade åt oss och slog sig sedan ner på sina platser igen.
"You'll get your presents later, when the guests are coming. Now let's enjoy our breakfast!"
"The guests?", sa jag & Ruby förvirrat i mun på varandra.


Det plingade på dörren, och Meredith bad mig öppna.
"Heeyy!", sa Harry's mamma och omfamnade mig i en stor kram. "Happy birthday, Nancy!"
"Thanks, Anne. Nice to see you again!" Jag log brett och kramade tillbaka. Jag hade bara träffat Anne en gång innan, och det var när Harry bjöd ut oss båda på middag efter en konsert.
"Who was it?", ropade mamma inifrån köket. Snart hördes steg i hallen och hon kom gåendes mot oss. "Oh, you must be Anne! Harry's mom, right?"
"Yeah, that's right", log Anne och sträckte fram sin hand. "And you're Brianna, I suppose?"
"Yes. Nice to finally meet you! I can totally see why Harry's such a beautiful, nice and caring young man."
"Aw thank you, Brianna. Your girls are really sweet too, and I'm glad that my Harry found someone like Nancy." Anne log varmt mot mig, och jag log generat tillbaka. Föräldrar...
Jag hade haft världens toppen-födelsedag, men ännu var den inte över! Harry's mamma och Liam's föräldrar hade kommit och hälsat på, och då hade pappa ställt till med grillfest, vi hade fått massa presenter och bara umgåts med familjen. Det var den bästa födelsedagen jag hade haft på länge! Alla andra år hade det slutat med att jag drog ut på fest med mina idioter till kompisar, drack mig full och glömde bort allt som hänt under dagen. Men idag hade jag faktiskt haft riktigt roligt!
"Come with me", sa Liam och tog min hand. "You haven't got my present yet."
Vi gick upp för trapporna och in på mitt rum, och där på sängen låg två paket.
"Aw, Liam... You didn't have to--"
"Ofcourse I did. And I wanted to. You deserve it." Han pussade mig på hjässan. "Now open."
Jag gick fram till sängen och tog först upp det stora, rektangulära paketet. När jag hade rivit av pappret och öppnat kartongen så fastnade mina ögon på den superfina klänningen som låg där i. Det var en svart långärmad klänning med coola detaljer och små nitar på axlarna som jag hade kollat in under en längre tid, men aldrig köpt eftersom jag ville spara pengarna jag fick från extrajobbet på Meredith's fashionhouse till mina studier, resor och andra grejer.
"Thank youuu!", sa jag och slängde mig runt halsen på Liam.
"You're welcome." Han log brett. "You should try it on, because you're gonna wear it tonight."
"Tonight? What are we doing tonight?"
"I can't tell you that, sorry. It's a surprise. Now open the other one." Han knuffade bort mig till sängen igen, och jag tog upp det andra paketet. Där i låg ett par svarta converse med nitar, och jag ville nästan skrika av glädje eftersom jag hade önskat mig ett par nya svarta converse då mina gamla var helt utslitna, men dessa var ju minst tre gånger så coola!
"Thank you, thank you, thank you!" Jag hoppade upp och ner på stället och slängde mig sedan runt halsen på Liam igen, och han skrockade lågt.
"I love you", sa jag och såg upp på honom. Han kupade mitt ansikte med sina händer och förde det närmare hans.
"I love you too." Sedan möttes våra läppar i en passionerad kyss. Allt för snart backade han dock undan, och jag plutade med underläppen. Han skrattade bara och viftade med handen.
"Now put your dress on. We're going in ten."
Någon hjälpte mig ur bilen medan Harry höll för mina ögon, och eftersom jag inte kunde se något så höll jag armarna utsträckta framför mig för att inte råka gå in i någon... Eller något. Så mycket litade jag faktiskt inte på Harry. Han hade inte velat berätta vart vi skulle. Det var en överraskning för mig & Ruby som han och Liam ordnat ihop. Det enda jag hade fått veta var vad jag skulle ha på mig, och dessa kläder hade jag fått av Harry själv. Det var en vit långärmad klänning med öppen rygg, och ärmarna var av blommönstrat nättyg som fick klänningen att se sockersöt och vacker ut på samma gång. Till den bar jag ljusrosa converse, eftersom Harry sagt att vi skulle hålla igång länge så jag säkerligen skulle få ont i fötterna om jag tog klackar, och ett halsband med ett litet pappersflygplan i äkta silver som Harry också gett mig. Det märktes att Harry & Liam samarbetat med våra outfits för Ruby & jag matchade, bara det han hon körde på mörka färger, och jag ljusa.
"Are you ready?", frågade Harry, och jag nickade.
"Three... Two... One."
Jag hörde hur en dörr öppnades, och Harry tog bort sina händer från mina ögon, och nu stod vi i dörren in till Funky Buddha som var packad med folk.
"Happy birthday, girls!", skrek alla i kör, och det visslades, tjoades, applåderades och kastades upp ballonger i luften. Jag kollade på Ruby för att se om hon var i lika stor chock som jag, och det var hon.
"Excuse me, but can I please have your attention?", sa en ung kille som stod på scenen. Vänta, var det inte...? Olly McFlippin' Murs?! Jag blev alldeles starstrucked och vände mig genast mot Harry.
"Have you-...?"
"Yes." Han nickade. "Everything for you, gorgeous", sa han och la armen om min midja för att styra mig mot folkmassan.
"First of all I want to say Happy Birthday to my best friends girlfriends, Ruby and Nancy. So... Happy birthday, girls!", skrek Olly, och alla började applådera och vissla igen. "Now let's get this party started! Give me a beat, yo!"
 

Bandet på scenen började spela melodin till Troublemaker, och alla människor på Funky B började dansa.
"Something to drink, madame?", sa en ung man som bar på en bricka med drinkar i alla dess slag.
"Yes please", sa jag och tog ett av de fina glasen. "Thank you." Jag luktade sedan på den röda vätskan som jag skulle tro kunna identifieras som jordgubb.
"Could you please get me a Sex on the Beach?" frågade Harry bartendern som nickade vänligt.
"Ofcourse!" Bartendern försvann iväg, och jag & Harry började dansa samtidigt som jag sippade på min drink. Plötsligt knackade någon på min axel, och jag vände mig om.
"Eleanor, hey!" Jag gav henne en enarmad kram, och hon kramade lätt tillbaka.
"Hey guuurl! I haven't seen you in a while?"
"School keeps you busy, you know. But now I'm out of High School and ready for summer!"
"Perfect! Because I have lots of plans for the three of us this summer. I hope that's okey with you, Harry?" Eleanor flinade.
"What?", sa han och vände sig mot oss. Han hade stått och småpratat med någon annan fram tills nu.
"That I steal Nancy and Ruby sometimes this summer?"
"Hm... Maybe. If I know that she'll behave and be a nice girl, then maybe I will let her go", skämtade han, och Eleanor skrattade.
"Have you seen Louis, by the way? I was chatting with Ruby, and then, suddenly he was gone?"
Harry såg sig omkring, och snart sprack han upp i ett stort leende. "There he is." Han pekade mot baren, och så sant som det var sagt, där stod han. På bardisken. Dansandes. Med Zayn.
Synen av dem fick både mig, Harry & Eleanor att brista ut i skratt. Vad var det för konstiga människor jag umgicks med egentligen?
"Oups, I better get them down before someone throws them out", fnissade Eleanor och gav mig en kindpuss. "See you later." Sedan försvann hon iväg bort mot baren, och jag kunde se hur hon försökte dra ner Louis därifrån medan han bara stretade emot som en liten femåring och fortsatte dansa.
Jag vände mig mot Harry igen och vi fortsatte dansa. Under tiden såg jag mig omkring lite, och det var väldigt många kändisar i lokalen. Bland annat Ed Sheeran, Cher Lloyd, Rupert Grint och andra brittiska hetingar. Och såklart One Direction och Olly Murs då.
Harry lutade sig framåt för att kunna överrösta musiken när han pratade. "Are you having a good time?"
"Are you kidding me? This is the best birthday ever! Thank you so so much for doing all this for us, for me!" Jag böjde mig framåt och pressade mina läppar mot hans, och han var inte sen med att besvara kyssen. Just här och nu önskade jag att jag kunde stanna tiden och bara vara. Umgås med alla trevliga människor, dansa tills natt blev dag och sedan natt igen, och bara vara med Harry. Min underbart fina Harry.

Ber om ursäkt för att det inte kom upp något kapitel igår, men jag fick gå hem från skolan för att jag mådde illa, hade huvudvärk och var helt yr och kunde inte annat än att ligga nergosad under mitt täcke i soffan och glo på teve. Kul liv liksom.
Men idag mår jag bättre, och här har ni kapitel 51! Anledningen till att det inte är uppe förrän nu fast att jag började skriva i förmiddags är att jag jobbat massor med trailern till Through The Storm, så jaa... Och på tal om TTS, tack så JÄTTE JÄTTEMYCKET för den superfina responsen på smakprovet! Herregud, ni ska bara veta hur rörd jag blev när jag läste era kommentarer & tweets! <3 Kan knappt vänta tills jag får dela med mig av resten av storyn!

Kan ju i alla fall meddela att det inte alls är många kapitel kvar av Do You Remember?... Typ 3-4 stycken kvar eller nåt sånt, och om epilogen är inräknad där eller ej vet jag icke. Är det något speciellt ni skulle vilja se hända innan DYR's slut så är det bara att lämna en liten kommentar så ska jag försöka fixa det hihi. :)

Au revoir!

Chapter 50 - Turn Back Time

Previously:
"Okey, but nervous is good. We can do this. Just, don't think so much. Pretend that we're in class, singing for Thomas or something."
"Okey, I'll try." Jag nickade. 
"But before we start calling out the names, some of our students would like to sing for you. And first out we have Miss Ruby Jay and Mr Jamie Mitchell!"
"Come on, let's go", sa Jamie och gav mig en lätt knuff innan han sprang ut på scenen.

Thomas kom ut på scenen och gav mig en av skolans gitarrer, önskade mig lycka till och försvann sedan iväg lika snabbt som han kommit. Jag hängde gitarren runt halsen, harklade mig tyst och sänkte mikrofonen i lagom höjd.
"Hello everyone", sa Jamie och vinkade lätt till publiken. "Our music teacher, Thomas, gave us the task of writing a song about ourselves or about someone we love or look up to. I wanted to write a song about my best friend, Nathan Lawler, and my dear friend Ruby was willing to help. As you all know, Nathan died a few months ago, and I miss him so much. We had known each other since daycare, and we hung out almost every day ever since. I know that he's in a better place now, looking down at all of us, but sometimes I just wish that he could come back down to us... I think we all do. So this-... This is Turn Back Time."
Jag drog några ackord på gitarren, och Jamie började sjunga.

"The twenty-third of sunny May
Will forever remember that day
Yeah, on that bus to Hounslow West
Having you here, I was God blessed

You read me so well, like an open book
And I could read your mind with just one look
Miss you so much, want you back in my life
Oh, close your eyes and pray
Let's pretend just for a little while..."

Någon kille från den yngre årskursen började slå på trummorna, Jamie började flytta fingrarna över basens hals, och någon annan tjej i klassen började plocka strängar på gitarren medan jag körde ackorden och stämde in i refrängen.

"You were my brother, you were my friend
I will love you until the end
You were my idol, you were the best
I'll carve your name into my chest
And I knew everything about you
I don't wanna live without you
So tell me;
Can we turn back time?"

Jamie fortsatte:
"It's hard, I'll never hear your voice again
Hear you sing and share my pain
Yes I'm fine, yeah I'm alright
But please wait for me by the light."

Han tystnade, och jag fortsatte ensam.
"Why did we have to say goodbye?
We said we'd try, promised not to cry
But I didn't have to hide my tears
The secrets or my biggest fears
I'm missing you, missing you
What shall I do?"
 
När vi sjöng refrängen igen ställde sig alla i publiken upp och klappade i takt till musiken, dansade och gud vet allt. Jag sneglade mot Nancy som stod bakom scenen, och hon gjorde tummen upp och log brett innan hon fortsatte gunga från sida till sida med armarna om Ricky & Kira. Nathan's föräldrar, som Jamie hade bett komma trots att de inte hade någon unge att applådera åt under examen, log stort med tårar i ögonen. Henry stod och kramade om Melinda medan hon höll sig för hjärtat, och jag kunde inte låta bli att skina upp i ett leende när jag ensam sjöng sticket.

"Maybe it's time to let go
Just can't forget when we met years ago
Someday we'll meet again, so
I'll keep up with you, friend
Those purple eyes
And that pretty smile
For you I'd run a thousands of miles
If we could only turn back
...Time..."
 
Vi tog om refrängen igen, och lät den sedan rulla på ytterligare en gång. Jag kollade bort mot min familj, och både mamma, pappa, Meredith & Maggie hade tårar i ögonen.
"And I knew everything about you
I don't wanna live without you
So tell me...
Yeah tell me
Now tell me...
 
Can we turn back time?" Jag drog det sista ackordet, och snart började föräldrar, lärare, elever & övriga klappa i händerna, vissla & tjoa som aldrig förr. Harry & Liam klev upp på stolarna som var menade för att sitta på och busvisslade åt oss. Jag blev alldeles varm inombords, och både jag & Jamie hade svårt att hålla glädjen inne.
Jag hängde av mig gitarren och gick sedan fram till Jamie för att ta hans hand, buga och tacka för applåderna. Sedan skuttade vi av från scenen, och alla våra klasskompisar omfamnade oss i en stor gruppkram.
"Miss Macey Chamberlain", fortsatte Mr.Chetty, vår mattelärare, som hade fått äran att ropa upp namnen. Macey trippade ut på scenen, bugade åt applåderna hon fick och tog i hand med Mr.Chetty. Sedan försvann hon ner från scenen och gav sig mest troligt ut på jakt efter sin familj i det stora havet av människor.
"Miss Kira Daiello."
"Go, go, go!" sa jag och dunkade Kira lätt i ryggen, och hon flinade åt mig och sprang ut på scenen. Så snart hon hade utbytt några ord med läraren så kastade hon iväg sin examenshatt ut mot publiken, gav alla en slängkyss och sprang skrattande iväg. Alltid hon alltså... Jag skakade på huvudet för mig själv men kunde inte låta bli att flina.
"Mr Drew Everill... Miss Bianca Fitzpatrick..." En hel drös med elever ropades upp en efter en, och snart utropades mitt namn.
"Miss Nancy Jay."
Jag sprang ut på scenen och tog emot ett litet diplom som bevisade att jag gått klart High School, skakade hand med Dr.Chetty och fick en kram. Sedan vände jag mig om och log mot min familj, bugade och sprang ner från scenen. Mamma & pappa fann mig direkt och gav mig världens jättekram, och sedan fick jag också massa kramar av resten av familjen, Liam & såklart Harry.
"Congratulations, baby", mumlade Harry glatt och böjde sig ner för att kyssa mig. Jag sprack upp i ett leende, tog hans hand i min och flätade samman våra fingrar innan jag vände mig om för att se på min syster.
"Miss Ruby Jay."
"Woooooh!", skrek jag och klappade mig själv på armen eftersom min ena hand inte var tillgänglig. Ruby sprang ut på scenen och bugade djupt innan hon gick fram till vår lärare och tog emot ett diplom. Sedan kramade hon om honom, gick fram till scenen och viftade med hatten i luften och bugade ännu en gång. När det var dags för nästa elev att ropas upp klev hon av scenen och kom fram till oss, och den här gången var Liam först fram för att kramas.
"You were amazing!", sa han och gav Ruby en kindpuss. Hon rodnade och mumlade något ohörbart till svar, och snart var våra föräldrar på oss igen.
"I can't believe that my little babies are going to college so soon", snyftade mamma och klappade oss på huvudet. "My little girls are growing up so fast. Too fast."
"Aw don't cry, Brianna", sa pappa och la armarna om mamma. "Now let's celebrate!"

*
Vi var nu påväg hem från att ha gått på stan och ätit på en fin restaurang med hela familjen, samt Harry & Liam. Meredith, Maggie & pappa hade dock åkt hem lite tidigare för att fixa med något som vi tydligen inte fick veta vad det var.
Mamma stannade bilen nedanför Meredith's hus, och vi hoppade ur och började gå upp för gången mot dörren.
"Hello?", sa jag när jag öppnade.
"We're in the backyard!", hörde jag Meredith ropa tillbaka. Dock hördes hon ganska dåligt eftersom andra röster och musik på hög volym överröstade henne. Jag kollade frågande på mamma, men hon bara gav mig ett leende och nickade åt mig att gå ut. Jag tog Harry's hand i min och drog med honom genom huset, och Ruby & Liam gick precis bakom oss. När vi kom ut på baksidan av trädgården så var alla från vår klass där, samt de andra avgångseleverna från parallelklassen. Pappa, Meredith & Maggie hade satt upp ett partytält, coola ljusslingor och högtalare överallt. De hade också ställt fram bord med snacks, bål och champagne för att fira att vi nu gått ut High School. I partytältet hängde en stor discokula som gjorde coola mönster i gräset, och ljusslingorna lyste upp trädgården i mörkret.
Bumpy Ride med Mohombi dunkade i högtalarna, och Harry böjde sig ner för att överrösta musiken.
"Come on, let's dance!"
Jag nickade och lät mig dras ut på det så kallade dansgolvet som egentligen var Meredith's gräsmatta, och Harry snurrade in mig bland de andra eleverna som dansade hejvilt. Då och då dansade jag in i Ruby, Ricky eller någon annan människa, men alla hade så roligt så ingen brydde sig.
"This is going to be the best summer ever!" sa jag och slängde upp händerna i luften, och Harry nickade instämmande och gav mig ett snett leende. Hans gröna ögon var fästa på min kropp, och snart mötte han min blick, gav mig ett tandvitt leende, böjde sig ner och pressade sina läppar mot mina.

Here you go, loves!
Kan inte fatta att jag redan publicerat hela 50 kapitel av Do You Remember?! Galet! Känns som att jag började på storyn så sent som igår, haha! 
 
Som ni kanske sett så har jag föresten börjat använda twitterkontot jag gjorde till Directionery för länge sedan. Fixade upp en liten widget i menyn också så att även ni som inte har twitter kan se vad jag skriver eftersom allt som skrivs där kommer ha med bloggen och uppdateringen att göra! :)
FÖLJ FÖLJ FÖLJ! Jag följer fortfarande tillbaka. :) 

Nu när ni läser det här är jag nere i Skåne. Kommer som sagt hem på onsdag kväll, men glöm inte att kika in
 då, för då väntar här en liten överraskning som jag talat om förut hihi. Den kommer dock publiceras redan på morgonen, så be there! (;

Svarar på mejl & kommentarer när jag är hemma igen, men ni kan fortfarande nå mig på twitter! x

Chapter 49 - Graduation

Previously:
"I think you should leave now", sa Harry och gav Daniel en kall blick. Om det var avundsjuka Harry drabbats av eller om han helt enkelt inte litade på Daniel visste jag inte, men jag tyckte ändå att han överdrev lite väl mycket.
"And I think you're right", mumlade Daniel. "Goodbye Nancy, and thank you." Daniel vände sig sedan mot Harry, och rädsla, sorg och någon annan känsla jag inte kunde tyda speglades i hans ögon. "Good evening, sir." Sedan vände han sig om, körde ner händerna i fickorna och lämnade oss ensamma på gatan.

Men vad jag inte visste då var att det här skulle bli det sista jag såg av Daniel...

Choccywoccydoodah, läste jag på den lilla skylten utanför butiken vars skyltfönstren var fullproppade med grymt dekorerade tårtor och andra godsaker. Enligt Nancy låg där ett café som gick under samma namn på övervåningen, vilket tydligen var hennes favoritställe.
Vi klev upp för den lilla trappavsatsen och såg oss omkring där inne. Väggarna var varmt rödmålade, och golvet var i mörkt trä. Mitt i rummet stod en röd soffa med gulddetaljer, och längs med väggarna stod magnifika tårtor för alla tillfällen, alltså den typen av tårtor som också stod i alla skyltfönstren. Jag hade aldrig sett så mycket sötsaker på en och samma gång i hela mitt liv! Överallt stod korgar med jätteklubbor gjorda av popcorn eller marshmallows som var doppade i olika typer av choklad, men också karameller, chokladpraliner, kakor och allt man kunde tänka sig!
"Wow, this is--", mumlade jag, men lyckades inte avsluta meningen jag påbörjat.
"I know", sa Nancy och nickade medhållande. "I love this place! If I ever get married, I'll definitely ask these people to do my cake!"
"Me too..." Förut hade jag aldrig ens tänkt tanken på att gifta mig. Jag, Kimmie & Amber hade bestämt oss för att bröllop var för mesar, och sedan svor vi på att aldrig gifta oss. Men igår kväll, på balen, så insåg jag något. Något som förändrade min syn på bröllop och allt som hade med det att göra. Jag ville också ha allt det där. Jag ville också få känna mig som en prinsessa för en dag, bära en klänning som vägde tre gånger så mycket som jag själv, bli gratulerad och gå ner för gången för att möta personen vid altaret som jag skulle dela resten av mitt liv med. Men jag ville att denne person skulle vara just en speciell... Jag ville att det skulle vara Liam. Jag ville vara hans på alla möjliga sätt, jag ville att han skulle vara min framtid. Visst, det lät väl himla klyschigt att jag ville dela resten av mitt liv med min första riktiga kärlek, men Liam var verkligen the one, och det hade jag alltid vetat. Eller tjaa, ända sedan jag insåg att jag var kär i honom den där sommaren för flera år sedan.
"Are you coming?", sa Nancy som redan hade börjat gå upp för trappan.
"Oh, uhm... Yeah." Jag nickade och följde efter henne.

Vi slog oss ner vid fönstret som vätte ut mot den lilla gågatan, och snart kom en ung kille fram med två menyer och placerade dem framför oss på bordet.
"Thank you", sa jag & Nancy i kör, och han log brett och bad oss säga till när vi bestämt oss för vad vi ville ha.
Jag bläddrade i menyn och kände hur det vattnades i munnen på mig. Man kunde välja på allt från milkshake's och udda kaffesorter till tårtor och kakor med goda fyllningar.
"What are you going to order?", frågade jag och kikade motvilligt upp från den frestande menyn.
"A cappuccino and a piece of cake, I think. But they're pretty big. Would you like to share?"
"Yeah, sure." Jag nickade. "But I think I'll have a white chocolate milkshake instead of coffee..."
"Good choice! I've tried that one before. It's delicious!" Nancy log och vinkade till sig killen som skulle ta upp vår beställning.
"Yes?", sa han när han kom fram till vårt bord igen.
"We'd like to share a piece of that chocolate cake of yours. And to that I'd like to have a cappuccino, please."
"Chocolate cake... Cappuccino, yes." Han klottrade ner något i sitt lilla anteckningsblock. "And you, miss? What would you like to have?"
"A milkshake with white chocolate, please."
"White chocolate milkshake, yes. Okey, I'll be back in a few."
 
(3 dagar senare...)

Jag tog ut min väska ur skåpet och låste sedan efter mig. Imorgon skulle alla sistaårselever lämna in nycklarna, och då skulle det här inte längre vara mitt skåp. Imorgon var min sista hela skoldag på Sunset Valley High, och i övermorgon skulle vi gå på sommarlov. Om knappt en vecka skulle jag & Ruby fylla 18, och sedan var det dags för oss att packa väskorna och dra utomlands med våra pojkar. Tiden hade verkligen skenat iväg. Det kändes ju som om jag började på Sunset Valley så sent som igår? Och nu var det nästan över? Bara sådär? Det kändes galet, och jag kunde inte bestämma mig för om jag var glad eller ledsen. Jag skulle sakna mina bästa vänner (fast de kunde jag ju se till att träffa ändå, utanför skolan?), sakna lärarna och mina lektioner i Art & Design. Men samtidigt skulle det bli skönt att slippa se Macey och hennes gäng något mer, att lämna alla hemska händelser bakom mig som hunnit hända under dessa månader, och att äntligen bara få njuta av sommaren.
Inatt hade jag gått in till Ruby och lagt mig i hennes säng, sådär som vi gjorde en av de första nätterna hemma hos Meredith när vi äntligen blev sams igen. Men inatt hade vi ju såklart inte bråkat. Jag hade bara svårt att sova eftersom alla tankar som for runt i mitt huvud höll mig vaken, så jag behövde någon att prata med. Vi låg vakna halva natten och pratade om hur mycket våra liv hade förändrats på bara några månader. Vi pratade om allt som hänt, både på gott & ont, pratade om hur tacksamma vi var för Liam & Harry och att vi inte, för alla pengar i världen, någonsin skulle spola tillbaka tiden och göra allt ogjort. Vi var båda väldigt glada över att våra föräldrar inte stod ut med oss och skickade oss till London för att bo hos Meredith. Hade vi aldrig kommit hit så skulle jag säkerligen aldrig ha träffat Harry, och Ruby skulle troligen aldrig mer ha sett röken av Liam.
"See you tomorrow!", ropade Ricky & Kira efter oss när vi gick ut genom skolans portar, och vi vinkade tillbaka. Solen lyste som aldrig förr, fåglarna kvittrade och alla elever satt utspridda på gräsmattan i väntan på skolbussen och sina föräldrar. Äntligen kunde man känna att det verkligen var sommar!

"Nancy! Ruby!", ropade någon, och jag spanade efter Maggie's bil. Men till min förvånan så var det inte Maggie jag såg, utan mamma & pappa! Ruby & jag for genast upp på fötter från att ha suttit i skuggan under ett träd och lyssnat på musik.
"Mom! Dad!" Vi började springa mot dem, och jag nästan flög upp i mammas famn samtidigt som Ruby slängde sig runt halsen på pappa.
"Hey sweethearts!", sa mamma, gav mig en kindpuss och sträckte sig sedan efter Ruby. Jag kramade om pappa, och han vilade hakan på min hjässa.
"We've been missing you", mumlade jag mot hans tröja, och han skrockade glatt.
"We've missed you too, girls."
Vi hade inte setts på evigheter, men vi hade skypat några gånger. Fast det slutade alltid med att mamma började gråta och ville att vi skulle komma hem igen. Men det skulle vi ju snart... Men bara för en kort tid, för så snart sommarlovet var slut skulle både jag & Ruby begé oss till college.
"My babygirls...", snyftade mamma och log lyckligt.
(2 dagar senare...)

Jag tassade ner för trappen och gick ut i köket där jag förväntade mig att de andra skulle sitta. Men nähe. Höga skratt och småprat hördes från baksidan av trädgården, och jag snodde åt mig mammas kofta som hängde över en köksstol, trädde den på mig och gick sedan ut bakvägen.
"Goodmorning, sweetie", sa Meredith och höjde sin kaffekopp i en hälsning. Jag kisade mot solen och satte handen vid pannan medan jag orienterade mig fram till utemöblerna där de andra satt och åt frukost.
"Is that my cardigan?", frågade mamma och pekade på koftan jag provisoriskt snott åt mig för att inte se allt för naken ut då jag bara gick runt i linne och trosor.
"Yup. I stole it", flinade jag och slog mig ner bredvid Nancy som satt insvept i sin morgonrock. Vi hade båda bestämt oss för att inte göra oss i ordning förrän efter frukosten så vi inte skulle skita ner våra klänningar vi skulle ha när vi tog examen.
Maggie räckte mig apelsinjuicen, och så fort jag hade hällt upp lite i mitt glas så gjorde jag mig en smörgås.
"Are you excited for today?" Mamma log mot mig och smekte min kind.
"Yeah, I really am. But I'm more nervous than excited, though..."
"Oh. Why?"
"She's going to perform today. She'll be singing in front of hundreds of people", sa pappa och flinade.
"Not helping, dad", muttrade jag och tog en klunk av juicen.
"Just kidding, honey. You'll do great."
"I'm so happy for you, Ruby", log mamma. "What song are you going to sing?"
"Uhm, you haven't heard it before. Me and my friend, Jamie, wrote it together. And we're going to dedicate the song to his best friend Nathan who died like two months ago."
"Aw, that's so sweet of you." Mamma satte handen vid hjärtat och utbytte blickar med pappa som log stolt. 
"I'm looking forward to hear it!"

"We need to go now. It's about to start", sa jag och tog Liam's hand i min. Sedan började vi gå mot den stora aulan där de flesta vuxna nu funnit sina platser och eleverna gjorde sig redo. Jag var nervösare än någonsin, men Liam hade lyckats hålla mig hyfsat lugn under den senaste timmen.
"You'll do great", mumlade han i mitt öra och gav mig en kindpuss. Sedan letade han sig bort till mamma & pappa, och jag gick bort till Nancy och de andra.
"Are you ready?", frågade Nancy, och jag nickade.
"And you?"
"Yes. As ready as I'll ever be."
Jag nickade återigen, och snart hörde jag hur det sprakade till i högtalarna, och rektorn började prata. Han höll ett långt tal om året som gått, hur fantastiska Sunset Valley's elever var och hur svårt det skulle bli att släppa taget om dem. Ju längre tid som gick, desto mer nervös blev jag, men snart hördes en välbekant röst bakom mig och jag slappnade av direkt.
"Nervous, huh?", sa Jamie och klappade mig på ryggen.
"Yeah", erkände jag och bet mig hårt i läppen.
"Okey, but nervous is good. We can do this. Just, don't think so much. Pretend that we're in class, singing for Thomas or something."
"Okey, I'll try." Jag nickade. 
"But before we start calling out the names, some of our students would like to sing for you. And first out we have Miss Ruby Jay and Mr Jamie Mitchell!"
"Come on, let's go", sa Jamie och gav mig en lätt knuff innan han sprang ut på scenen.

Måste tyvärr avsluta här eftersom jag har lite annat att stå i. Ganska händelselöst & tråkigt kapitel, but oh well. Som vanligt vill jag tacka för den superfina responsen ni ger mig, hihi! Älskar er till månen och tillbaka!<3

Ska som sagt försöka fixa lite tidsinställda inlägg nu i helgen också som ni kan få när jag är borta nu i början på nästa vecka. :)
Ha're gött! x

Chapter 48 - Prom Night

Previously:
"Come on, we need to go now!", sa Ruby och drog på sig sina klackar. Limousinen tutade utanför, och vi försökte skynda oss så mycket vi kunde för att låta dem slippa vänta allt för länge.
"Bye Maggie! Bye Meredith!", ropade jag efter att ha dragit på mig skorna och tagit min jacka.
"Have fun, kids!", ropade Meredith glatt tillbaka, och jag & Ruby skyndade oss ut till bilen. Jag kände på mig att det här skulle bli den grymmaste kvällen på länge!

Chauffören höll upp bildörren åt oss och gjorde en gest med handen att vi skulle kliva in. Harry & Liam satt längst bak och diskuterade något som Harry fann förvånansvärt underhållande, och Ricky & Kira satt och småtjafsade om något, som vanligt.
"Hello ladies", sa Harry och sken upp när han fick syn på mig och Ruby.
"Hello", sa jag glatt och slog mig ner på platsen mitt emot honom, och lät därmed Ruby ta platsen bredvid Liam.
"Hey", sa Ruby och gav Liam en snabb puss på munnen.
Chauffören svängde ut från vägkanten och började köra igen, och inte långt senare hade vi lämnat Hounslow. Harry satt och studerade mig från topp till tå med ett snett leende på läpparna, och jag la huvudet på sned och log brett mot honom.
"What? Do I have something in my face, or...?"
Han flinade mot mig och skakade på huvudet. "No, nothing. You look wonderful tonight."
"So you're saying that I usually look like shit but today I look wonderful?", skämtade jag.
"You know what I mean." Han log. 
"Yeah, I do. Thanks. You look great too, handsome." 
Harry bar en blå kostym som satt perfekt över hans axlar och framhävde hans vältränade överkropp, och håret var stylat som inför en One Direction-konsert, så fick jag gissa så hade Lou hjälpt honom med det. Fast Harry skulle säkerligen förstöra frisyren inom några minuter eftersom han hade en tendens att ruffsa om sitt hår för att få luggen på plats.
Vi klev ur limoun som nu hade stannat vid vägkanten utanför lokalen där balen skulle hållas. Vi skulle egentligen ha haft balen på skolan, men balsalen hade fått enorma skador efter branden, så därför hade skolans rektor sett till att hyra en annan byggnad under kvällen.
Liam sträckte ut sin arm, och jag krokade min runt den. Sedan började vi tåga in efter de andra eleverna som gick två och två eller i små klungor. Nancy & Harry gick precis bakom oss tillsammans med Kira & Ricky. Alla var propert klädda i fina klänningar och smexiga kostymer, men stiligast av alla var i mina ögon ingen mindre än Liam. Den skräddarsydda, svarta kostymen satt som en smäck, och på bröstfickan fanns där lila detaljer som gick i precis samma nyans som min klänning. Hans hår låg perfekt, och hans ögon lyste av upprymdhet. Han verkade kolugn över att vi skulle spendera kvällen tillsammans med alla andra elever från min årskurs, varav många var directioners, medan jag själv var påväg att börja bita på mina stylade naglar av oro. Tänk om han & Harry skulle bli påhoppade av alla fans så vi inte skulle få en enda ledig stund tillsammans ikväll? Eller ännu värre, att de stod och stirrade på oss så fort vi lyfte så mycket som ett finger?
Nej, ingen skulle få förstöra den här kvällen!

Överallt var det fullt av folk. Ungdomarna dansade på dansgolvet, lärarna stod vid sidan av, smuttade på sina bålglas, småpratade och hade det trevligt. På den uppbyggda lilla scenen stod ett halvtaskigt band som spelade låtar som lät inspirerade av dåliga High School-filmer, men de dög i alla fall. Och hellre live-musik än musik från någon av Thomas alla gamla LP-skivor. Jag hade egentligen inget emot LP-skivor i sig, min mamma hade en stor samling med allt från Elvis till The Beatles och mysiga gamla rockband, men Thomas musiksmak var verkligen hemsk. 
 

"Would you like to dance?", frågade Liam, och jag nickade glatt.
"Sure."
Liam tog min hand och ledde mig ut på dansgolvet, och snart smälte vi in bland alla människor som dansade tryckare runt omkring oss. Han placerade sina händer på min midja, och jag lät mina armar vila på hans breda axlar. Fast att jag hade dansat med Liam förut, hemma i hans lägenhet då, så var det inte förrän nu det slog mig hur försiktig han faktiskt var. Han höll i mig som om jag vore en ömtålig porslinsdocka som skulle gå sönder om jag föll i golvet, och så hade varken Duncan, Jordan, Seth eller någon annan av mina föredettingar behandlat mig någonsin. Det kändes som att det var nu det verkligen gick upp för mig att Liam var den finaste killen jag någonsin hade träffat! Han var inte bara ute efter min kropp eller dejtade mig för att jag tillhörde det coola gänget, som Duncan och de andra hade gjort. Nej, Liam brydde sig faktiskt om mig. Han gillade mig för mig, ville inte att jag skulle ändra på mig och gav mig ärliga komplimanger så fort han fick tillfälle för det. Han tröstade mig när jag var ledsen, och när jag var glad så var han glad för min skull. Alla skvallertidningar hade rätt. - Liam var verkligen rena drömprinsen. Min drömprins.
Jag kollade upp och mötte hans ögon som hade varit fästa på mig hela tiden, som om jag var den enda flickan i lokalen, den enda flickan i världen.
"Are you alright? Your eyes look-..."
Jag svarade på hans fråga redan innan han hade hunnit prata klart och gav honom ett varmt leende. "Yeah, I'm just so happy that I'm here with you, and no one else, tonight. I haven't realized until now what a lucky girl I am. You're such a beautiful person, and no one have ever treated me the way you do before... And I really don't know  why someone like you would ever choose someone like me when you have millions of girls who'd do anything to be with you... But I'm glad you did."
"Don't say that. Ruby, you deserve the best. The reason why I chose you is that you're the one for me. You always were and you'll always be. They say that your first love will always be nothing but your first, but I want you to be my last."
När de orden hade lämnat hans läppar brast det för mig, och tårarna började sakta men säkert rulla ner för mina kinder.
"Don't cry, my love", viskade Liam och flyttade sin ena hand för att torka mina tårar med sin tumme.
"I'm s-sorry, I just-... I love you, Liam."
Jag kunde se hur hans ögon fylldes med tårar, och han gav mig ett kärleksfullt leende och drog in mig i en kram. "And I love you, Ruby Dorothy Jay." Hans läppar fann mina, och fjärillarna, - eller nej, antiloperna i min mage gjorde volter.
Det är galet hur mycket ens liv kan förändras på bara några månader. För knappt ett halvår sen mådde jag sämre än sämst, hade världens idioter till kompisar, skolkade, rökte och trodde att jag inte var värd någonting och att livet inte hade någon mening. Men nu hade Liam gett livet en mening, visat mig att livet går både upp och ner ibland och att man fick göra det bästa av situationen.  Han hade visat mig vad äkta kärlek är, fått mig att förstå att jag är värd något bättre, och lärt mig att jag måste prata med någon om jag mår dåligt istället för att ta ut mina känslor på min kropp. 
Maggie hade frågat om hon skulle hjälpa mig att sminka över mina ärr inför balen, men jag hade sagt att jag inte ville det. Visst, ärren var himla fula, men de var en del av mig nu. De satt där av en anledning, och var och en hade sin historia som tillsammans bildade en stor del av mig. Och även om jag hade sminkat över mina ärr så skulle jag ändå inte sett mycket bättre ut. Ett brokigt armband som symboliserade min vänskap med min yngsta och finaste vän, Nicole, satt fortfarande fastknutet runt min handled. Nicole hade äntligen börjat komma på bättringsvägen, och jag hoppades verkligen att hon en vacker dag skulle få gå på sin egen skoldans. Alla människor i världen förtjänade att få uppleva det här.
"What are you thinking about?" Liam pussade mig på hjässan.
"You, me, us... This whole prom-thing...? I don't know. But I like it."
"Wait, I left my blazer in there. Stay here, I'll be right back", sa Harry och gav mig en puss på kinden. Skoldansen var över, och jag kunde inte minnas att jag någonsin hade haft så roligt innan. Vi hade pratat och haft roligt med alla våra vänner, och dansat i timmar! Harry hade behandlat mig som en princessa, och jag skulle kunna döda för att få återuppleva kvällen en gång till!
Ruby stod tätt intill mig och huttrade samtidigt som hon drog Liam's kavaj tätare omkring sig. Liam själv stod och pratade i telefon med chauffören som skulle köra oss hem och försökte ge honom en någorlunda bra vägbeskrivning.
"Hey, Nancy..." Någon la en kall hand på min axel, och jag ryckte till av beröringen. När jag vände mig om stod jag öga mot öga med Daniel, och jag försökte dölja min förvåning.
"H-hey Daniel...?", sa jag något osäkert och kollade förvirrat på honom. 
"We need to talk." Han mötte Ruby's blick i några sekunder men såg sedan snabbt ner i marken. Egentligen ville jag säga åt honom att gå, men samtidigt mådde jag så fruktansvärt dåligt för hans skull sen jag hade haft den där mardrömmen om hans familj.
"Okey." Jag nickade, och sedan vände jag mig mot Ruby. "I'll be back in a minute."
"Okey..." Blandade känslor som allt från oro till förvirring sköljde förbi i hennes blick, men trots det gav hon mig en lätt nick och gjorde en gest med handen att jag skulle följa med Daniel.
Vi började gå en liten bit, men efter ett tag stannade jag upp eftersom jag ville ha Ruby & Liam inom synhåll då jag inte litade helt hundraprocentligt på Daniel.
"So, what is it?" Jag la armarna i kors över bröstet för att hålla värmen och såg uttryckslöst på honom.
"I wanted to say that I'm sorry." Han flackade med blicken och pressade samman läpparna till två smala streck.
"For what?"
"I don't know... For being such an idiot? For screaming at you? For everything I've ever said to you? There's alot of things to apologize for." Han ryckte på axlarna, men på rösten lät han allvarlig och han såg ut att mena det.
"Well, I can't stay mad at you forever, so I guess that-... I accept your apology." Visst, att vara otrevlig och skrika åt mig var väl knappast det hemskaste han hade gjort, men en ursäkt var alltid något. Skulle jag vara ärlig så hade jag också svårt för att vara arg på folk, trots att de gjort något väldigt fel. Och det var ju synd om Daniel. Jag kunde inte ens föreställa mig hur han mådde och hur han varje morgon vaknade och insåg att ännu en dag fylld av ensamhet väntade...
"I know that it's a bit late but, uhm... I'm sorry for your loss. I can't really say that I know the feeling of losing someone who stands so close to you, but I wouldn't wish anyone those feelings. I'm really sorry."
Han nickade stumt, med blicken fäst i marken. "I think you're the first one saying it and actually meaning it. Thanks."
Om det var möjligt så började jag må ännu sämre för Daniel's skull. Han verkade så ensam, stackarn. Jag var just påväg att fråga om vart han bodde nu, då en välbekant röst bröt tystnaden som lagt sig mellan oss, och en hand lades på min axel.
"I think you should leave now", sa Harry och gav Daniel en kall blick. Om det var avundsjuka Harry drabbats av eller om han helt enkelt inte litade på Daniel visste jag inte, men jag tyckte ändå att han överdrev lite väl mycket.
"And I think you're right", mumlade Daniel. "Goodbye Nancy, and thank you." Daniel vände sig sedan mot Harry, och rädsla, sorg och någon annan känsla jag inte kunde tyda speglades i hans ögon. "Good evening, sir." Sedan vände han sig om, körde ner händerna i fickorna och lämnade oss ensamma på gatan.

Men vad jag inte visste då var att det här skulle bli det sista jag såg av Daniel...

Here you go, mina fina! Åsikter angående detta? c:

Ska börja jobba på lite tidsinställda inlägg inför nästa vecka, för då drar jag ner till Skåne för att gå på min mormors begravning, men jag har i alla fall ett blogginlägg kirrat redan nu, och det kommer upp nästa onsdag! Det är heller inget vanligt inlägg, för eftersom bloggen då fyller 1 år så tänkte jag att vi ska fira med en sneakpeak på den nya novellen! "Wiiieee!" skriker vi alla då och kastar upp serpentiner och glitter i luften!

Är det föresten någon som skulle vara sugen på en twitcam någon gång framöver? Vet inte direkt vad jag ska prata om, men jag kan ju svara på frågor ifall ni har några kvar (hade ju som ni vet frågestund för inte så länge sedan) och sådär. Skulle ni vilja det? :) Är ingen intresserad så blir det inte av, haha. ^^
 
Nu ska jag i alla fall sätta mig ner och skriva lite på den nya novellen. Har sååå mycket inspo just nu!
Kramiiis! Och tack för all überfin respons ni ger mig hela tiden!<3

Chapter 47 - Getting Ready

Previously:
"Oh, and while talking about summer... I've booked a trip to Cyprus for you, me, Nancy, Harry and Niall. He said that he had some friends there so he really wanted to come with us."
"Wow, really? That's amazing! When are we going?" Jag kände mig plötsligt jättepigg och vart om möjligt ännu mer pepp inför sommaren.
"A week after you girls are out of school."
"Cool!" Jag böjde mig framåt för att kyssa honom. "Thank you so so much! I can't wait 'til we're going!"

"That's the Big Dipper", sa jag och pekade upp mot stjärnhimlen. Jag & Harry låg på hustaket där jag för några månader sedan hade försökt ta mitt liv, men nu var jag lycklig och mitt liv var näst intill perfekt. Men som sagt bara näst intill. Allt det där kring Daniel gnagde fortfarande i mig, men jag försökte verkligen att inte tänka så mycket på det.
"There?", frågade Harry och pekade på Karlavagnen han också.
"Yeah", jag nickade. "And that's-..." Jag tog hans hand och flyttade den lite åt sidan. "That's the Orion."
"It looks like an hourglass", flinade Harry, och jag nickade. Stjärnorna glittrade på den mörka himlen, och då och då kunde man se en röd, blinkande prick som for från ena sidan till den andra, men som egentligen inte var någon prick - utan ett flygplan. Det enda som hördes var ljudet från trafiken och våra lugna andetag. Om det hade varit lite varmare ute så hade jag mer än gärna stannat tiden och legat kvar här för evigt. Att ligga under stjärnorna och bara tänka eller småprata var det bästa jag visste, och Harry såg också ut att gilla det.
Jag pekade ut ännu fler stjärnor, och Harry såg roat på.
"You're really good at this." Han log snett, och hans glänsande, gröna ögon såg rakt in i mina.
"Thanks", jag log varmt tillbaka och kollade upp bland stjärnorna igen. Harry tog min hand och förde den mot sin mun för att ge handryggen en puss.
"I really like this", sa han sedan, och jag vände mig mot honom för att ge honom en frågande blick. "Just you and me, right under the stars. I wish that I could freeze this moment and just stay here, by your side, forever."
Jag flyttade mig närmare honom så att våra armar snuddade vid varandra.
"What if there wasn't such a thing as 'time'. We could just walk around all day, doing nothing."
"Don't you think that would be a bit boring after a while?", frågade jag och rynkade pannan.
"Maybe." Harry ryckte på axlarna. "But I wouldn't be bored, because I'd have you."
"You'll always have me. What time it is doesn't matter. Even if you're on the other side of the planet, we can still be together. I know that I'd be able to deal with it, even if I would miss you so badly." Jag flätade samman våra fingrar.
"But that's the thing!", sa Harry påpekande, och på rösten lät han nu smått irriterad. "Maybe you won't be mine forever. I've seen how other guys are looking at you, and it's not only because you're my girlfriend. It's because you're beautiful."
"Harry, now you're just jealous. Do you seriously think that I'd choose one of them instead of you? Grow up!" Jag suckade. Inte skulle vi väl påbörja den här diskussionen igen?
"Why wouldn't you?! They can give you everything that I can't!"
"Like what?"
"They can take you out without getting mobbed by fans or chased by paps, you wouldn't get any hate, you wouldn't have to deal with the distance as often as you have to do now, and so on. And that's just a few of all the reasons why you should date one of them."
"Harry, just shut up!" Jag satte mig upp, och Harry gjorde detsamma. "I don't care about your fame, I don't care about the paps and I don't care about the hate I get. I love you, and nothing else matters. Okey?" Jag hatade att bråka, även om det var om något så simpelt som avundsjuka. Men jag förstod inte hur Harry ens kunde tänka tanken på att jag skulle lämna honom för någon annan. Harry var den finaste killen jag någonsin träffat! Ingen hade någonsin behandlat mig så som han gjorde, ingen hade någonsin fått mig att må såhär bra.
Jag lutade mig fram och kramade om honom hårt, med huvudet vilandes mot hans bröstkorg. "I'll never leave you. If you want to get rid of me, then you'll have to kill me first. Stupid boy..."
Hans starka armar tryckte mig närmare honom, och han lutade hakan mot mitt huvud. "I'm sorry. You're right. I'm just jealous. But sometimes I just wish that I could be like any other guy. Just a normal kid, free to do whatever I want without being judged by millions of fans and people."
"I know, Harry. I know..."
(Nästa dag...)
Jag tog upp en av mina gitarrer och satte mig på skrivbordsstolen. Sedan började jag vant dra med fingrarna över strängarna, och en mysig melodi fyllde rummet. Jag vred på huvudet och kollade ut genom fönstret, och sedan började jag sjunga:

"She's like cold coffee in the morning
I'm drunk of last nights whisky and coke
She'll make me shiver without warning
And make me laugh as if I'm in on the joke

And you can stay with me forever
Or you could stay with me for now

Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight
Tell me if I know
Tell me if I do
Tell me how to fall in love the way you want me to." 
 
Jag avbröts av att det knackade på dörren, och snart kikade ett välbekant ansikte in i rummet med dörren på glänt.
"Hello." Liam log brett. "I'm sorry to interrupt, but I just had to say that you're amazing! Have I told you that before?"
"Just a few times", flinade jag. "Come on in!"
Liam stängde dörren efter sig och gick fram och satte sig i sängen. Efter några sekunders tystnad gjorde han en gest mot min gitarr. "Aren't you going to finish?"
Jag såg generat ner i golvet. Jag hade inga problem med att uppträda inför skolan, men när det kom till att sjunga inför bara Liam, min bästa vän och pojkvän, så blev jag genast nervös och ville bara sjunka genom golvet.
"I can sing with you?", sa han prövande, och jag såg upp på honom.
"Okey then. Do you know the text?"
"Ruby, please. I know Ed Sheeran's Cold Coffee by heart!" Han flinade mot mig.
"Alright." Jag började dra med fingrarna över strängarna igen, och vi fortsatte där jag hade slutat.

"I'll wake with coffee in the morning
But she prefers two lumps of sugar and tea
Outside the day is up and calling
But I don't have to be so, please go back to sleep

Stay with me forever
Or you could stay with me for now

Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight
Tell me if I know
Tell me if I do
Tell me how to fall in love the way you want me to

'Cause I love the way you wake me up
For goodness sake will my love not be enough?

Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight
Tell me if I know
Tell me if I do
Tell me how to fall in love the way you want me to
 
Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight."

Våra röster dog ut, och jag log varmt mot Liam.
"As I said; you're amazing, Ruby." Liam reste sig upp, tog min gitarr och ställde den åt sidan. Sedan drog han upp mig från stolen, placerade sina händer runt min midja och kysste mig mjukt. "I love you."
(En vecka senare... Fredag eftermiddag.)
"I am so excited about tonight!", sa Ricky och klappade förtjust i händerna. "I can't even think about all the hot guys who'll be there!"
"Calm down, Ricky." Jag flinade och slog till honom lätt på överarmen."But Ruby and I really have to go now. We'll pick you up with the limo at eight o'clock."
"Great! Will Niall be there?" Han såg hoppfullt på mig, men jag skakade på huvudet.
"Nope. Just Harry and Liam."
"Damn..."
Kira la armen om Ricky's axlar och såg på honom med höjda ögonbryn. "So you were planning on dumping me for Niall?"
"I'd dump you for him anytime."
"Wow, thanks for that." Kira knuffade till honom med rumpan, och Ricky skrattade.
"Bye guys", sa jag & Ruby i kör innan vi försvann ut på skolgården där Maggie väntade med bilen. Det hade varit världens hysteri kring skolbalen, som skulle hållas ikväll, så efter cirka sju timmar i skolan var jag tröttare än någonsin efter allt tjat om klänningar, kostymer, frisyrer och annat som hörde till. Den enda som faktiskt inte hade sagt ett ord angående balen var Daniel, men han hade inte ens varit i skolan den här veckan.
"Nancy, stop."
Jag drogs tillbaka till verkligheten och kollade frågande på Ruby. "Stop what?"
"Stop thinking about Daniel."
"I'm not thinking about Daniel?", ljög jag och fnös högt. Vad var hon? Tankeläsare? Jo men tjena.
"Yes you are. You always get that worried look in your face when you're thinking about him. And he's not worth it, because tonight we're going to have fun."
Ruby hade rätt. Jag borde inte tänka på honom, utan istället släppa loss och ha roligt.

"You look fantastic!", utbrast Maggie när hon såg Ruby snurra runt ett varv i sin klänning framför figurspegeln. Vi befann oss just nu i Meredith's Walk-In-Closet, och medan Meredith letade reda på smycken som passade till våra klänningar så fixade Maggie våra frisyrer.
"Thanks", log Ruby och kollade nöjt på sin spegelbild. Hon bar en långklänning med glittrande silverdetaljer på toppen och som sedan övergick i flera lager lila tyg som fick klänningen att se puffig ut. Den passade henne perfekt och framhävde hennes ögon. 
"Done!", sa Maggie och log mot min spegelbild. Hon hade satt upp mitt korta, lockiga hår i en perfekt, slarvig knut och sedan låtit en hårslinga hänga ner på vardera sida om ansiktet.
"Thanks, Maggie!" Jag reste mig upp och gav henne en puss på kinden.
"Come here, sweetheart! I've got something for you", sa Meredith som stod och grävde bland alla sina smycken. Jag gick fram till henne och kollade nyfiket ner i alla utdragna byrålådor.
"Wow, you look gorgeous", sa hon och log. "Here!" Hon tog upp en tiara och fäste den försiktigt i mitt hår, utan att förstöra frisyren som Maggie så fint hade fixat.
"Thanks, I love it!" Jag speglade mig i den lilla fickspegeln som låg ovanpå byrån, och Meredith log mot mig.
"No problem, sweetie."
Jag kollade runt lite bland grejerna som låg bredvid fickspegeln, och snart fastnade jag framför ett fotografi av en ung kvinna med blont, lockigt hår och samma grågröna ögon som jag och Ruby hade.
"Who's that?" Jag pekade på fotot.
"That's your grandmother, well, in younger days. She's pretty, isn't she?"
"Yeah, she really is. But why do you-...?" Jag han inte ens avsluta meningen innan Meredith avbröt mig.
"You see, your mother was a daddy's girl, and I was mommy's little girl. So, when your granny died, I asked Brianna if I could keep this photo of mom."
"Oh." Jag nickade. "It's just like me and Ruby then? Ruby is daddy's girl, and I'm mom's. Kinda."
"I know. You've been that since you were a little baby." Meredith log drömmande och vände sedan blicken mot fotografiet igen. "You look alot like her, comparing with this photo."
"You think?"
"Yes, I really do."
"Thank you." För första gången någonsin gav jag, helt frivilligt, Meredith en riktig kram, och hon verkade först något chockad men kramade sedan tillbaka.

"Come on, we need to go now!", sa Ruby och drog på sig sina klackar. Limousinen tutade utanför, och vi försökte skynda oss så mycket vi kunde för att låta dem slippa vänta allt för länge.
"Bye Maggie! Bye Meredith!", ropade jag efter att ha dragit på mig skorna och tagit min jacka.
"Have fun, kids!", ropade Meredith glatt tillbaka, och jag & Ruby skyndade oss ut till bilen. Jag kände på mig att det här skulle bli den grymmaste kvällen på länge!

Lite halvdant kapitel, but oh well. Ber om ursäkt för att jag hoppar så mycket i tiden, men jag måste liksom få tiden att gå lite så det inte blir för många mellankapitel eftersom jag måste börja runda av storyn snart, haha. 

Det är föresten många av mina vänner som frågat om jag kan börja skriva mina noveller på wattpad också, så jag har börjat översätta Do You Remember? där, men även börjat på en ny novell. Fast jag kommer bara skriva på engelska så att mina "internet-friends" i USA också kan läsa och förstå eftersom de frågat om det. :) Den nya storyn är en fantasy/paranormal/horror/lovestory om Zayn som i grund och botten är baserad på en mardröm jag hade efter att ha sett en viss skräckfilm. Har ni lust att läsa så kika in på min wattpad, hihi!
Vill ni följa mig på wattpad så heter jag @Veendiii där!

Tacohej!
P.S! Ni som var på konserten föresten, vad tyckte ni? :D Konserten var ju grymmare än grymmast! Ashkganghafjy mitt liv är komplett!<3

Chapter 46 - Nightmares

Previously:
"What are you doing?"
"Nothing", sa jag snabbt och slog igen locket på laptopen för att sedan lägga den åt sidan. "I'm so tired..." Jag fejkade en gäsp. "I think I'm going to take a little nap."
"That would probably be good for you. Goodnight, sweetheart. Sleep tight." Meredith strök mig över håret och ställde ner tekoppen på nattduksbordet bredvid mig. Sedan försvann hon ut ur rummet igen.
Efter att ha tagit en klunk av mitt te somnade jag ganska snabbt, med mardrömmar om Daniel och hans familj.

~
Jag sköljde tallriken under kranvattnet och gnolade på någon låt jag just hade hört på radion. Solens strålar sipprade in genom köksfönstret, och det såg ut att bli en härlig dag. Men samtidigt kände jag på mig att något var fel. Väldigt fel. Det var som att en skum känsla av att något dåligt skulle hända hängde i luften. Jag ryckte till av att någon knackade mig på ryggen och var nära på att tappa tallriken i golvet när jag lyfte den för att sätta den i diskstället. Bakom mig stod en liten flicka med långt hår och mörka ögon. Hon hade precis samma ögonfärg som Daniel. Och ju längre jag tittade på henne, desto fler likheter kunde jag hitta i hennes ansikte.
Hon fnissade högt och dansade runt med sin nalle i köket samtidigt som hon sjöng på någon av Justin Bieber's gamla hits.
"Carrie? Come on, we have to go. Pack her bag, now!", ropade en kvinnoröst från hallen. Skulle vi någonstans? Och vem var den här Carrie? Vems väska? Jag kollade förvirrat på den lilla flickan som inte brydde sig ett skvatt om att någon just ropat.
"Carrie?", sa jag frågandes och satte händerna i sidorna medan jag gav henne en menande blick. Hon stannade upp i sin dans och fnissade återigen.
"What are you doing? You are Carrie! I'm Candice." Hon började dansa runt igen med sin nalle i famnen.
"No...? I'm Nancy?"
"Who's Nancy?" En ung, vacker kvinna klev in i köket och lyfte upp Candice i famnen. De var väldigt lika, så jag tog för givet att kvinnan var hennes mamma. "Come on, we need to go now."
"Where are we going?" Jag torkade av mina händer på förklädet och följde sedan efter de två ut i hallen.
"I'm going to work, and you'll be taking her to school." Kvinnan nickade åt Candice medan hon hjälpte henne på med skorna.
"Wait, mom. I forgot something!" Hon skuttade ut i köket, men när hon sprang ut dit fick jag en konstig känsla i magen av att hon inte borde gå dit. Och min magkänsla hade tydligen rätt, för snart därefter hördes ett högt brak, och när jag sprang fram till valvet såg jag att taket hade rasat in. Candice syntes inte längre till, men jag ville heller inte veta vart hon faktiskt var eftersom jag var ganska säker på att hon låg där under högen av golvbrädor och annat som farit ner.
Tunga steg hördes från andra våningen, och jag såg upp genom hålet i taket. Någon hukade sig ner och mötte min blick, och ögonen hade precis samma nyans som Candice, och precis samma form som Candice's mamma. Det var Daniel. Hans ögon lyste av samma rädsla som jag kände, men trots detta drog han fram en tändsticksask, och med skakiga händer tog han ut en liten pinne ur lådan. Med ett ritsch så fanns där en liten låga, och han kastade ner tändstickan så den hamnade precis framför mig. En stor eldslåga flammade upp, och jag backade reflexmässigt undan. Jag hann inte ens så mycket som blinka innan elden hade spridit sig i hela köket, och kvinnan som hunnit ta sig fram till mig skrek skräckslaget efter sin lilla flicka. Jag ville lägga benen på ryggen och springa därifrån, men mina fötter var som fastklistrade i golvet.
"Carrie! Do something!", skrek kvinnan och ryckte mig i armen. Men vad skulle jag göra? Jag var väl ingen brandman heller? Jag stod istället och tittade på när elden spred sig i resten av huset, men när den började komma mot hallen hann min hjärna äntligen ifatt och jag puttade kvinnan mot ytterdörren. Hon hann ta sig ut, men precis när jag skulle gå så slängdes dörren igen mitt framför näsan på mig. Någon tog tag i mina axlar och drog mig bakåt, in i elden. Jag skrek, men inget ljud kom fram. Allt min hjärna tog in var ljudet av ett brandlarm, massa mullrande röster, elden och alla dessa ledsna ögon som stirrade på mig.

Plötsligt befann jag mig på ett sjukhus, men de mullrande rösterna och pipandet i öronen var fortfarande kvar. En sjuksköterska höll mig hårt i handen och skrek mitt namn, samtidigt som någon annan gav mig någon slags stöt för att få mig att vakna till liv. Var jag död? Inte borde väl döden vara såhär hemsk?
"Nancy! Wake up!", sa en orolig röst. "Nancy, do you hear me?", sa en annan. "Earth to Nancy, do you copy?"
"Nancy, wake up..."
~

"Wake up, Nancy", sa en mjuk röst, och någon strök mig över pannan. Jag satte mig käpprätt upp i sängen och tog ett djupt andetag. Det kändes som att jag inte hade andats på evigheter. Rummet blev suddigt av alla tårar som förvrängde mitt synfält, men Harry's stora hand fann snabbt min och jag lutade pannan mot hans axel.
"It's okey, baby. It's okey." Han la armen om mina axlar och pussade mig på hjässan. "It was nothing but a bad dream. It's okey now. You're awake and I'm here. You're safe."
"Don't leave me", snyftade jag och tog djupa andetag i ett försök att slappna av och lugna ner mig.
"I won't. I promise." Harry pussade mig på hjässan igen, och han släppte min hand och smekte mig över ryggen. "Don't cry... What did you dream about?"
"I think-... I think I died", stammade jag och torkade tårarna från mina kinder.
"Isn't that impossible? To die in a dream?"
"Well, I didn't really die. I could still hear people talk to me, but they thought I was dead and I couldn't speak."
"Oh...", sa han tyst och kramade om mig ännu hårdare. Jag var verkligen tacksam över att Harry var här just nu. Hade jag vaknat upp ensam vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
"What time is it?"
"Uh..." Han lyfte på armen för att kolla på sitt armbandsur. "It's ten o'clock."
"Shit! I'm late for school!" Jag ryckte mig ur hans famn och reste mig snabbt upp.
"Hey, calm down. You're not late. Meredith called your teacher and told them that you were sick. She thought that you needed to rest."
"Oh... Okey." Jag nickade och satte mig förvirrat ner på sängen igen.
"And I'm not working until tonight, so if you want to, we can spend the day together. Like, watch some movies, eat ice cream and just-... Relax." Han reste sig upp och sträckte ut sin hand. "Come on, let's go and get you some breakfast!"
"Okey, this is the last twitter-question for today", sa Zayn och såg upp på skärmen bakom oss. "How do you and your girlfriends stand the hate? From Liza Harris!" Zayn såg ut över publikhavet.
"Where are you, Liza?", frågade Harry och satte handen vid pannan för att kunna se något utan att få strålkastarljuset i ögonen.
"There!", sa Niall och pekade upp mot en av läktarna. "I think that's her. The one in red who's waving!"
Tjejen nickade och skrek något ohörbart över sorlet av röster som svävade i arenan.
"Thanks for the question, girl! Give it up for Liza Harris, everyone!", skrek Louis och applåderade. "Okey, Liam. Would you like to answer that question?"
"Yeah, sure", sa jag något osäkert och bet mig nervöst i läppen. Tusan också att just jag skulle få prata om det ämne jag gillade minst. Ruby var en av de som fick mest hat bland våra flickvänner, så det var ett ganska jobbigt ämne för oss båda. Och nu vart det om möjligt ännu jobbigare eftersom Ruby satt i publiken ikväll.
Jag harklade mig lite och började sedan: "How we stand the hate? ... How we stand the hate?" Jag betonade vartenda ord. "The truth is, sometimes we don't. We rise and fall, everyday. But the ones who makes us stand tall the next day is you guys. Our fans and friends."
Fansen skrek högt, applåderade och jublade, och jag sprack upp i ett litet leende.
"I know that many of you didn't like whatever was going on between me and Ruby, but I'm thankful for everyone who sticks up for us. I promise you that once you get to know her, she's an amazing person. I've known her since we were babies, and I love her from the bottom of my heart. But she knows that I love you guys too, and she's willing to share." Jag flinade. "But sometimes-" Min blick blev genast allvarlig igen. "Sometimes I just get so tired of all this bullshit some people are coming up with. Like, all this articles and fake-interviews and stuff about Ruby. When people hurt her, then they also hurt me." Det kändes skönt att lätta på hjärtat och att äntligen få ur mig alla känslor och tankar kring allt detta. "But I just want to thank you guys for everything you do for us. We love you all, so so much!"
"Yeah! Give it up for the best fans in the whole wide world!", skrek Niall, och vi alla applåderade.
"It's so much fun having you guys here tonight", log jag och reste mig upp. "And if you don't mind I'd like to dedicate our next song to my girlfriend."
"And I'd like to dedicate this song to you", sa Niall. "All of you."
 

"People say we shouldn't be together
We're too young to know about forever
But I say they don't know what they're talk- talk- talking about..."

Harry tog över, och jag började gå längs med scenkanten och hälsade på alla fans som stod och tryckte längst fram.
"'Cause this love is only getting stronger
So I don't wanna wait any longer
I just wanna tell the world that you're mine, girl
Oh"

Jag sprang tillbaka till de andra och ställde mig i ljuset från strålkastaren som var riktad mot mig. Sedan såg jag upp mot läktaren till höger där jag visste att Ruby satt och skickade iväg en slängkyss.
"They don't know about the things we do
They don't know about the 'I love you's
But I bet you if they only knew
They would just be jealous of us
They don't know about the up all nights
They don't know I've waited all my life
Just to find a love that feels this right
Baby they don't know about, they don't know about us."
"Heyy guuurl", log jag och hukade mig framför Pebbles när vi klev in i Liam's lägenhet. Klockan var närmare midnatt, och jag var helt utmattad efter att ha hjälpt killarna att plocka ihop efter kvällens konsert. Pebbles viftade på svansen och satte sig ner framför mig, och jag kliade och klappade henne på hennes favoritställen.
"Do you want something before we go to bed?", frågade Liam och gäspade.
"No thanks", sa jag och ställde mig upp igen för att ta av mig skorna.
"Okey." Liam pussade mig på kinden. "I'm going to the bathroom."
Jag nickade och hängde av mig jackan. Sedan gick jag in i sovrummet, följd av Pebbles, och bäddade i ordning sängen. Hon hoppade upp och la sig vid sängens fotända, och jag skrattade lågt åt henne och kliade henne bakom örat. 
"Here you go", sa Liam och kastade en av sina t-shirts till mig när han kom in i sovrummet.
"Thanks", log jag och tog upp mina pyjamasshorts som jag tydligen hade glömt här sist. "I'll be right back." Jag gick ut i hallen och vidare in i badrummet för att borsta tänderna och byta om till sovkläder.

"I'm so glad that I have you." Liam lekte med mina fingrar och vred på huvudet för att se mig i ögonen.
"You're a lucky boy", sa jag och flinade. "I'm glad that I have you too, Liam."
Han skrattade och gav mig en puss på näsan. "I can't wait 'til summer when we can spend every minute together."
"You're going to hate me when the summer is over", skämtade jag, och Liam sprack upp i ett stort leende återigen.
"You'll probably hate me too."
"No, I won't." Jag flätade samman våra fingrar och log trött mot honom.

Tumblr_m0nm5ghi1j1r25uwzo1_500_large


"Oh, and while talking about summer... I've booked a trip to Cyprus for you, me, Nancy, Harry and Niall. He said that he had some friends there so he really wanted to come with us."
"Wow, really? That's amazing! When are we going?" Jag kände mig plötsligt jättepigg och vart om möjligt ännu mer pepp inför sommaren.
"A week after you girls are out of school:"
"Cool!" Jag böjde mig framåt för att kyssa honom. "Thank you so so much! I can't wait 'til we're going!"

Here you go! Ber om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men jag hann inte skriva klart det. Men jag hoppas att det var någorlunda värt väntan! Funderar på att börja jobba med de kommande kapitlena nu i helgen och kanske fixa något tidsinställt inför den kommande veckan eftersom jag kommer vara ganska upptagen, hehe.
Och tänk, det är bara 4 dagar kvar till konserten! IIIIIP vad jag längtar! :D
 
~ Glöm förresten inte att delta i karaktärstävlingen! Den avslutas imorgon, kl. 12:00! ~

Chapter 45 - Searching For Clues

Previously:
Väggarna i korridoren svajade, pressades samman, dörren kom närmare... "Help me", snyftade jag återigen, men denna gång hade min röst stockat sig så nästan inget ljud kom ut. Det sista jag var medveten om var en lång figur, ljudet av rasslande nycklar och någen som rörde vid min kind.
"It's okey. I'm here."
Sedan svartnade det för mina ögon.

Jag öppnade ögonen men vart sedan tvungen att stänga dem lika snabbt igen. Det vita ljuset gjorde det svårt för mig att se. Var jag död? Nej, det kunde inte stämma. Jag öppnade ögonen igen och kisade mot taket. Starka lampor lyste ner på mig, och rummet var helvitt. Det enda som inte var vitmålat var den bruna fotöljen i hörnet... Och personen bredvid mig.
Jag mötte de gröna ögonen som lyste av oro, och ett bekymrat leende spred sig på hans läppar.
"Hey. How do you feel?" Han tog min hand i sin och smekte min handrygg med sin tumme.
"Whe-where am I?", stammade jag och såg mig förvirrat om igen, men denna gång hade jag börjat vänja mig lite vid ljuset.
"At the hospital. Sunset Valley High caught on fire while you were inside. Do you remember?"
"Yeah... And I remember that I fainted, so... How did I get out?"
"A guy named Daniel found you. Do you know him?" Harry strök mig över pannan.
"Yeah, he's in my class." Jag rös vid tanken på att det var han som räddat mig och inte Harry eller någon av lärarna.
"Oh", sa Harry tyst och stirrade uttryckslöst ut i luften.
"What happened with the school then? And all the teachers? Did someone get hurt? Did anybody die?" Alla frågor bara flög ur mig.
"No", log han. "Nobody died and nobody got hurt. Except for you."
Jag blev nu medveten om värken i bakhuvudet. "Did I hit my head?"
"Yeah, so the doctor had to do a few stitches."
Jag nickade, men grimaserade snart åt den brutala smärtan den lilla rörelsen orsakade. "Does Ruby know I'm here?"
"Yeah, I called her. She's on her way."
Harry's mobil plingade till. "It's Louis", medlade han. "He's wondering if I'm on my way to work." Han såg upp på mig. "Do you want me to stay?"
"No, the boys need you. I'll be fine." Jag log när han reste sig upp och pussade mig på pannan.
"Okey. And as I said, Ruby will be here soon." Han slängde med håret så att luggen skulle lägga sig till rätta. "I'm coming over tonight just to check on you. Bye gorgeous."
"Bye", log jag och vinkade när han försvann ut ur rummet.
Kanske borde jag passa på att sova lite? Jag kände mig fruktansvärt trött och huvudet dunkade. Jag slöt ögonen och kände att jag redan var påväg att somna. Men plötsligt öppnades dörren, och jag ryckte till. En lång gestalt klev in i rummet och gick fram till sängen jag låg i. Den vita mössan, de mörka ögonen och klädstilen kände jag igen på långa vägar. Daniel. Jag borde kanske känna tacksamhet när jag såg honom, för enligt Harry hade han räddat mitt liv, men nu när jag såg honom så ville jag bara lägga benen på ryggen och springa iväg.
"Hello. How are you?", log han.
"Why do you care?"
"Hey, show me some respect! I saved your god damn life."
"Oh, sorry. I forgot. Thank you!", sa jag sarkastiskt. "Tell me, what did you do in school before you found me? And why did you look for me? You know that you're supposed to go out when there's a fire, huh?"
"I was talking with one of the teachers", sa Daniel. Alldeles för snabbt för att jag skulle tro på det, dock.
"Oh really? And he just gave you the keys to every door in school and told you to look for me even if he didn't even know I was there? Yeah, that sounds really-..."
Daniel avbröt mig. "No, I was on my way out and then I heard you scream."
"So you stole the keys?"
"Yes ofcourse I did! I couldn't just leave you there, could I?! You would've died, and I'd have to live with the thought that I could've saved you but didn't for the rest of my life."
"Oh please, stop lying. I know you better than you think. You put the school on fire so you could play the hero and rescue me."
Något förändrades i hans blick, och hans ögon blev mörkare än innan. "No, I didn't", sa han kyligt. "I was talking with one of the teachers, the fire alarm went on and I happened to hear you scream. You should be thankful."
Jag lyssnade knappt på vad han sa utan pratade i mun på honom. "I don't understand you. Your mom died in a house fire, so why would you ever want someone to suffer like her?"
"Don't bring my mother into this! She has nothing to do with you!" Han reste sig upp så snabbt att stolen han satt på flög bakåt. "Maybe you're right. Maybe I should have left you alone to die."
"Miss Nancy Jay, please", sa jag till kvinnan bakom disken.
"And you are?"
"Her sister. Ruby Jay."
"I see", sa hon. "You look alot like her." Hon knappade in något på sin dator och kollade sedan upp på mig igen. "Second floor, then take the corridor to the left and turn left again. The third door to the right is hers."
"Thanks", log jag och gick sedan bort till hissen. En manlig läkare skyndade in i hissen precis när dörrarna höll på att stängas och gav mig en vänlig nick innan han tryckte på knappen som skulle leda honom till våning fyra. Hissen åkte uppåt, och snart plingade den till och meddelade att jag nu kommit till andra våningen.
Jag följde beskrivningen jag fått, och inte långt senare hade jag hittat rätt.
Precis när jag var påväg att öppna dörren så öppnade någon från insidan, och ut kom Daniel farandes. Han gav mig inte ens så mycket som ett ögonkast, utan försvann bara iväg med snabba steg, och snart syntes han inte längre till. Jag gick in till Nancy och stängde försiktigt dörren om mig.
"Hey", sa jag och såg förvirrat på henne. Nancy's chockade ansiktsuttryck övergick i ett litet leende, och hon hälsade varmt tillbaka.
"Are you okey? Harry told me that you had to do some stiches."
"Yeah, it hurts a bit, but I'll be fine."
"Good." Jag drog fram stolen, som stod mitt på golvet, till hennes säng och satte mig ner. "What was he doing here?"
"Actually, I have no idea." Nancy suckade. "But I'm sure that he's the reason I'm here right now."
"Ofcourse he is. He saved you?"
"No, I mean that he's the one who put the school on fire."
"Oh", sa jag något förvirrat och försökte föreställa mig att Daniel tände eld på skolan. Det lät faktiskt som något han skulle kunna tänkas göra. "So you mean that he tried to kill you?"
"I don't know...? He saved me, right? So I'm really confused right now..."
Jag nickade men ryckte till av att det knackade på dörren. En ung sköterska kom in och meddelade att doktorn snart skulle komma och titta till Nancy, och sen skulle hon få åka hem.
"I just can't understand what he's thinking", sa Nancy bekymrat när sköterskan hade gått igen.
"Me neither. But I won't let anything happen to you ever again. If he as much as touch a strand of hair from your head, he'll be in big trouble."
"Thanks, sissy."
"No problem, Nanc." Jag log. "But you really should tell Harry about all this."
"I know, but I don't want him to worry more than necessary. He needs to focus on his job."
"True. But still."
"Okey", suckade hon. "I will tell him. Soon."
Efter att doktorn hade kommit in i rummet och granskat mitt bakhuvud sa han åt mig att komma tillbaka om några dagar, bara för att se att såret inte blivit infekterat och läkt igen rätt. Sedan hade han låtit mig åka hem, och eftersom varken jag eller Ruby hade bil så hade hon ringt Maggie som nu för tiden var som vår privata lilla chaufför. Maggie hade suttit och oroat sig över den stora händelsen jag varit med om hela vägen hem, men trots det hade jag tvingat henne att köra förbi skolan bara så jag kunde få se om den fortfarande var någorlunda hel eller om den brunnit ner till grund och botten. Ena sidan av skolan såg ganska förstörd ut. Fönstrena hade spruckit, det röda teglet hade färgats svart, och brandmännen var fortfarande kvar på skolgården. Men elden var i alla fall släckt, tack och lov. Rektorn stod och pratade med polisen som också kommit dit, och några av lärarna stod i en liten klunga och diskuterade branden.

Maggie parkerade bilen vid trottoaren, och sedan började vi gå upp mot huset. Meredith mötte oss i dörren och omfamnade mig i en stor kram.
"Oh my, oh my... My little darling! Are you alright? I heard about Sunset Valley on the radio, and they said that a young girl fainted and had to go to the hospital. And since Ruby was here I thought that-..."
"Meredith, calm down! She's fine. She just had to do a few stitches", sa Ruby lugnande och sparkade av sig skorna. "Give her some rest, I bet she's tired."
Meredith släppte mig. "Yeah, right." Hon vände sig mot Maggie. "Make the bed for her. I'll make her a cup of tea."
Meredith försvann ut i köket, och Maggie la en arm om mina axlar och drog med mig upp för trappen. Sedan bäddade hon i ordning med mina kuddar, slätade ut täcket och annat onödigt innan jag fick lov att lägga mig ner.
"Is there anything else I can do for you?"
"Uhm, yeah. Could you please give me my laptop?", frågade jag och pekade på min dator som låg på skrivbordet.
"Ofcourse honey, but are you sure it's a good idea to play computer in your current condition?"
"Yeah, I won't be on for long."
"Well, alright then." Hon räckte mig min laptop, och jag öppnade upp den och tryckte på startknappen.
"Thanks."
"Don't forget to sleep." Hon blinkade åt mig och lämnade sedan dörren lite på glänt när hon gick.
Jag klickade upp internet och skrev in "Daniel Walsh" i google's sökruta. Datorn började tänka, och sidan laddade. Men när sökresultaten kom fram så stämde inget in med Daniel som gick i min klass. Istället suddade jag ut hans namn och sökte på "Walsh House fire". En hel radda med nyhetsartiklar dök upp, och jag klickade mig in på de tre första i olika flikar. Sedan började jag läsa.
 
"Tragic House fire that killed two siblings and their mother. Two children and a young woman have died in a devastating fire that tore through a house in southern Bristol, England. The children, Jayden, 16, and Candice, 7, died of smoke inhalation from the fire in the early hours of Friday. Their mother, Rosita, according to british media, desperately tried to get to her children but was beaten back by flames and jumped for her life from a third-floor window. Unfortunately, she didn't make it. By the time firefighters arrived at the house in Bristol, the blaze was out of control and the building was unsafe to enter. The childrens bodies were discovered after the flames were put out, and it's believable they died in arson.
Benjamin Walsh, Rosita's husband, and their older son got the bad news on their way to school and work. And when they got back to the house, the firefighters were there, trying to rescue the rest of the family.
Assistant Chief Constable Lewis Nelson had spoken earlier of his 'surprise' at the lack of information received from the public.
He said: 'I want to thank those members of the community who have helped us with information, but I'm surprised by how few people have contacted us. Normally in cases of this scale more information is passed to the police. I strongly suspect that there is someone out there in this city who knows more than we are being told.'
A family source told the news reporter that after the funeral, Benjamin and Daniel left Bristol and moved to London."

Jag kollade på bilderna av det nerbrända huset och kunde inte låta bli att tycka synd om Daniel, hur obehaglig han än må vara och hur illa jag än tyckte om honom. Och jag hade ingen aning om att han ens hade haft syskon. Stackars kille som förlorat både sin mamma & syskon. Men han hade ju i alla fall sin pappa kvar.
När jag scrollade igenom de andra artiklarna visste jag fortfarande inte mer om branden än innan. Hade någon alltså anlagt en mordbrand? Jag förstod mig verkligen inte på människor som höll på med såna dumheter. Hur kunde nån vilja mörda två små barn och deras mamma? Var det någon de kände eller en total främling?
Jag väcktes från mina djupa tankar av att Meredith kom in i rummet med mitt te.
"What are you doing?"
"Nothing", sa jag snabbt och slog igen locket på laptopen för att sedan lägga den åt sidan. "I'm so tired..." Jag fejkade en gäsp. "I think I'm going to take a little nap."
"That would probably be good for you. Goodnight, sweetheart. Sleep tight." Meredith strök mig över håret och ställde ner tekoppen på nattduksbordet bredvid mig. Sedan försvann hon ut ur rummet igen.
Efter att ha tagit en klunk av mitt te somnade jag ganska snabbt, med mardrömmar om Daniel och hans familj.

Here you go! Förlåt för att ni inte fick kapitlet igår, men livet kom i mellan. Hängde med mina vänner på stan och var inte hemma förrän runt midnatt, så jag hade helt enkelt inte tid. Men nu måste jag skutta iväg och göra mig i ordning, för ikväll blir det party-time, yeeyy!<3

Fick nån kommentar om att det var svårt att förstå allt som stod i nyhetsartikeln som Nancy läste, och jag tänkte att fler av er kanske tyckte att texten var lite svårläst, så här kommer översättningen:

"Tragisk husbrand som dödade två syskon och deras mor. Två barn och en ung kvinna har dött i en förödande brand som steg genom ett hus i södra Bristol, England. Barnen, Jayden, 16, och Candice, 7, dog av rökförgiftning under fredagsmorgonen. Deras mor, Rosita, försökte enligt brittisk media desperat ta sig till sina barn, men slogs tillbaka av stora lågor och hoppade för sitt liv från ett fönster på tredje våningen. Oturligt nog så klarade hon sig inte. När brandmännen anlände till huset i Bristol var branden utom kontroll, och byggnaden var osäker att gå in i. Barnens kroppar upptäcktes när eldslågorna hade släckts, och det är mycket troligt att de dog i en mordbrand.
Benjamin Walsh, Rosita's man, och deras äldre son fick reda på de dåliga nyheterna påväg till skolan och jobbet. Och när de kom tillbaka till huset var brandmännen där och försökte rädda resterande familjemedlemmar.
Biträdande polismästare Lewis Nelson hade tidigare pratat om sin förvåning över bristen på information från allmänheten.
Han sade: 'Jag skulle vilja tacka de medlemmar i samhället som hjälpt oss med information, men jag är förvånad över hur få människor som faktiskt kontaktat oss. Normalt sätt, gällande fall på denna skala, brukar mer information vidarebefordras till polisen. Jag misstänker starkt att det finns någon där ute i denna stad som vet mer än det vi fått höra.' 
En källa till familjen berättade för reportern att Benjamin och Daniel lämnade Bristol och flyttade till London efter begravningen."

Chapter 44 - Panic Attacks

Previously:
"You're already helping her. She gets to meet you and talk to you... You're her idol and she loves you. I think she's more thankful than you can ever imagine."
Det ryckte i Liam's mungipa. "So you're not mad at me for taking you to the hospital?"
"Not at all. This is like the best day of my life, even better than christmas. And I got a new friend. Life can't get any better!"
"I totally agree! Now let's go and grab some breakfast."

När vi hoppade av skolbussen drog jag återigen på mig solbrillorna och rättade till fransväskan som hängde över axeln. Solen lyste starkt på himlen, och det var inte ett moln så långt ögat kunde nå. Gruset knastrade under mina skosulor, och när jag tog av mig hörlurarna hördes elevernas småprat från alla håll och kanter.
"What's that?" Nancy pillade lite på armbandet som prydde min handled.
"I got a new friend yesterday." Jag log snett.
"So it's like a friendship bracelet?"
"Kind of", sa jag med en axelryckning.
"Cool." Nancy tog av sig sin jeansjacka och hängde den över armen. "Harry's going to pick me up after school, but he's working tonight. Would you like to meet up for a coffee later or something?"
"Yeah sure, why not? But I need to call Maggie then and ask if she can have Pebbles for a while."
"Okey, perfect!"
Vi gick in genom skolans portar och möttes snart av Ricky & Kira.
"Cute outfit, Nancy!", sa Ricky och granskade henne från topp till tå.
"Thanks Ricky", sa hon glatt och placerade en irriterande hårslinga som inte lyckats hänga med i hästsvansen bakom örat.
"And you look great too!" Ricky nickade gillande.
"Thanks."
"You don't need to take your books. We're going to watch a movie in biology class", sa Kira och drog handen genom luggen.
"Oh, okey." Jag gick fram till mitt skåp och slängde in väskan och solglasögonen. Sedan låste jag igen och väntade in Nancy.
"I can't believe that we're out of here in less than a month", skrattade Kira förtjust. "I can't wait!"
"Me neither!" Ricky's ögon lyste av ren glädje.
"Oh my god, I've totally forgot to start looking for a dress to wear the last day at school?!" Nancy såg panikartat på mig.
"Calm down, guuurl. You have a freaking month to think that out." Jag klappade henne på axeln.
"And you also have aunt Meredith?", påpekade Ricky.
"And a wardrobe full of clothes", fyllde jag i.
"True..."
Vi började gå mot biologisalen.
"But I have a problem with my hair... I don't know if I shall dye it blue or let it stay pink?" Kira höll upp en slinga av sitt hår och kollade fundersamt på den.
"You're pretty in pink", sa Nancy. "But I'm sure you'd fit in blue also... Can't you have like, blue dipdye or something?"
"Well, that's a cool idea. Maybe I'll try it out."

"Hello students", hälsade Thomas och låste upp dörren till musiksalen. Alla elever vällde in och satte sig på stolarna framför den lilla scenen, och som vanligt satte jag mig längst bak tillsammans med Jamie & Macey.
"So, today we're going to start working with a new project. You're going to work in pairs-"
Alla började genast tissla och tassla och vem som skulle jobba med vem.
"No no no, I wasn't finished", sa Thomas och försökte dämpa alla andra. "You're going to work in pairs and write a song together. Just like the last time, but this time you're going to perform at the show when you graduate. And the theme is either something about you, or you can write a song about someone who means very much to you. And then I'm not talking about Justin Bieber." Thomas kollade menande på flickorna som satt precis framför honom, och tystnade tvärt och la armarna i kors för att visa hur upprörda de blev. "The person you write about can be a friend, your mom, your brother, I don't know. But it's so much easier to write a song about someone you actually know."
"But I know everything about Justin!", protesterade den ena tjejen där fram.
"Emily, did I ask you to speak?" Thomas la armarna i kors och såg på henne över kanten på sina glasögon, och halva klassen började fnissa.
Jamie räckte upp handen.
"Yes, Mr.Mitchell?"
"Excuse me, but um... Do the person have to be alive? Or can you write about someone who's dead...?"
"Aren't you going to write a song about Bianca?", sa Macey och såg drygt på honom.
"Shut up", sa Jamie kallt.
"Yes, you can write about Mr.Lawler if that's what you wonder." Thomas log och nickade.
"Okay, thanks."
Jag log snett mot Jamie, höll fram min knytnäve och gav honom en frågande blick. Han nickade leende och slog sin knytnäve mot min, och på så vis hade vi kommit överens om att vi skulle jobba ihop. Macey harklade sig på andra sidan om mig, och jag påmindes om att jag just dissat henne.
"It's okey", sa hon överdrivet snabbt. "I didn't want to work with you anyways."
"Well, great!" Jag gav henne ett fejkat leende. Sedan vände jag mig mot Jamie igen. "Come on then, let's start working with our song!"
"See you later", sa jag till Ricky och slängde min vita converseväska över axeln. Ruby & Kira hade sprungit iväg till bussen för länge sen, och jag skulle nu gå ut i solen och vänta på att Harry skulle komma och hämta upp mig.
"Yeah, see you." Ricky gav mig en enarmad kram och försvann sedan iväg mot cafeterian för att prata med någon lärare om nåt inlämningsarbete han missat när han var sjuk för någon vecka sedan.
Jag tog traven med läxböcker i famnen och låste skåpet. Sedan började jag gå mot utgången. Vädret var fortfarande lika fint som imorse, men nu var det om möjligt ännu varmare ute. Rena rama sommarvädret!
"Hey! Nancy!" Någon petade mig på axeln så jag ryckte till och tappade alla böcker. De gled ner för stentrappen och hamnade på gruset, och jag kollade misstroget på böckerna och vände mig sedan om för att blänga på personen. Men så snart jag insåg vem som stod där så blev jag alldeles nervös och började stampa otåligt i marken.
"What do you want, Daniel?" Min röst lät ostadigare än vad det var tänkt, och jag visste inte var jag skulle fästa blicken.
"Am I making you nervous?", flinade han, men hans flin gjorde mig bara ännu mer illa till mods.
"Shut up, Walsh."
"Watch your language, young lady. Swearing doesn't fit you."
"And who are you to judge?" Jag la armarna bestämt i kors. Hade jag vågat skulle jag tvinga honom att plocka upp mina böcker, men som den fegis jag var så bet jag istället ihop och försökte stirra på honom. Efter ett tag blev det dock obehagligt, och hans leende gjorde mig illamående, så jag kollade ut över skolgården och bad en tyst bön om att Harry skulle komma snart.
"Hey, I didn't mean to be rude." Daniel la en hand på min axel, men jag backade ett steg så hans hand for ner igen.
"Then what is it?" Jag slog ut med händerna. "What do you want from me?"
"Nothing, I just wanted to ask-"
Jag avbröt honom. "Oh yes, there's got to be something, because you've been stalking me since you came to our class. And don't deny it, because I've seen you."
"What are you talking about?" Daniel såg på mig som om jag var världens ufo.
"Just stop, okey? I know what you're up to, and I really don't want to be rude, but I'm not interested. So you can stop stalking me, kay?" Jag gick ner för trappen och började plocka upp mina saker.
"Bitch", hörde jag honom mumla, och av någon anledning gjorde den lilla piken mig irriterad.
"Excuse me?!" Jag reste mig upp med böckerna i famnen och stirrade ilsket på honom.
"No, nothing." Han kollade bort.
"I heard you, idiot." Jag vände mig om och började gå, men helt plötsligt kände jag en hand på min axel igen, och jag snurrade runt och upptäckte att han stod precis framför mig.
"I'm sorry."
"You just called me a bitch? And I can see that you're truly not sorry." Jag såg upp på honom.
"Why do you even care? Everyone gets called bitch sometimes, don't be so offended?"
"True, and I'm used to get called alot of things, but not a bitch. Ofcourse I get offended! Now can you please leave me alone? I've nothing to say to you."
"I will leave you, if you just give me a chance to tell you why I came here." Han drog handen genom håret och suckade tungt.
"Okay, I'm waiting." Jag la huvudet på sned och stirrade på honom med höjda ögonbryn.
"Okay, um..." Det såg ut som att han försökte lugna ner sig. "I just wanted to ask you if-... No, um... I was wondering if you, if you wanted to go to prom with me?"
"Wait, did I get this right...? You want to take me to prom?" Jag kollade förvirrat på honom.
"Uh yeah..." Hans kinder färgades lätt röda, och han kollade bort från mig.
"Uh, why would I ever go with you? We don't even like each other, stalkerboy?"
"Don't call me that! I'm not a stalker!"
Jag hoppade till av hans plötsliga höjning av röstläge. Något förändrades i hans blick, och han såg kallt på mig.
"Tell me what you want then! Why are you stalking me? Why are you acting so weird and why are you always giving me that strange look? And why do you ask me out for prom? Tell me that, and then I'll stop calling you a stalker."
Han flackade med blicken, men snart fästes hans mörka ögon i mina igen.
"Okey, I'll tell you why. It's because I thought that you would understand. I thought you knew how it is to be a loner and how badly you want someone to actually see you. I thought you were different. But you're a bitch, just like every other girl in this school." Han spottade ut de sista orden och vände sedan på klacken och gick.
"Then you could've just talked to me! You didn't have to stalk me everywhere I go!", ropade jag efter honom.
"And why would I do that? It's not like you would like to have a conversation with me? Nobody does." Och med de orden försvann han in i skolan igen.

"Hey you", sa Harry och slog sig ner bredvid mig på en av skolans träbänkar som stod i solen.
"Hey", log jag och böjde mig fram för att pussa honom på munnen.
"Are you okey? You seem... Sad?"
"No, it's nothing. It has been a long day, and I'm tired. That's all."
"Your teachers should cool down with the homework. You seem tired everyday. Are you sure there's nothing?"
"Yeah, I'm fine."
"If there was a problem you'd tell me, right?" Harry lyfte på solbrillorna och såg oroligt på mig.
"Ofcourse I would. Don't worry."
"Okey. Shall we go?" Han reste sig upp och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp på fötter.
"Yeah, sure." Jag greppade hans hand och reste mig jag också, men snart kom jag på att jag glömt en viktig mapp i skåpet. "Wait! I forgot some of the homework I have 'til tomorrow. I'll be right back, stay here!" Jag lastade över alla böcker jag bar på i Harry's famn och skyndade mig sedan mot skolans portar. Han skulle inte behöva vänta mer än nödvändigt.
När jag hade hämtat mappen och böckerna stoppades jag av Miss Simpson som var påväg ner för trappen som ledde till andra våningen.
"Oh Nancy, good to see you! Perfect timing! Ruby forgot some of the things she needs to write her essay, and I'm just wondering, could you bring it home for her?"
"Yeah, ofcourse!" Jag log.
"Okey, follow me then. The books are at my office." Hon gjorde en gest med handen att jag skulle komma, och jag nickade och följde efter upp för trapporna.
Hennes klackar ekade när vi gick i de tomma korridorerna, och jag förvånades över hur lugnt det var nu när alla elever hade gått hem. Det måste vara lärarnas höjdpunkt på dagen, då alla stökiga ungar slutat för dagen och de kan sitta i lugn & ro och rätta prov och betygsätta uppsatser.
"You can wait here, I'll be right back. And don't worry, I'll try to hurry."
"It's okey." Jag lutade mig mot skåpsväggen och följde Miss Simpson med blicken när hon försvann iväg i den långa korridoren och rundade hörnet. Ljudet av hennes klackar försvann när hon hade kommit tillräckligt långt bort, och det blev tyst. Jag började nynna på Passenger's låt Let Her Go och pillade lite på min väska, men plötsligt ryckte jag till av att ett högt tjut spred sig i korridoren. Brandlarmet. Det där ljudet fick mig alltid att drabbas av panik då min värsta mardröm var att låsas in i ett brinnande hus, och det var just den tanken jag alltid fick upp när brandlarmet gick på skolan. Jag såg mig om efter Miss Simpson, men hon varken hördes eller syntes. Kanske hade hon tagit andra vägen ut för att se till att inga andra elever var kvar på skolan? Kanske tänkte hon att jag ändå var smart nog att förstå att jag skulle gå ut själv för att hon behövde stänga fönster och dörrar? Eller så hade hon helt enkelt glömt mig.
Okej, ingen panik Nancy. Du är inte inlåst, och det är säkert bara nån buse som stannat kvar på skolan och tryckt på larmet för skojs skull. Det är ju inte direkt så att det brinner, ellerhur? ... Men vänta, visst luktar det rök? Jag såg mig om, men än så länge syntes ingen rök till. Men kanske brann det i andra änden av skolan? Åh, peppar peppar ta i trä! Jag skyndade mig bort till glasdörren och skulle precis rycka upp den då jag insåg att den gått i baklås.
"Come on, not now!", kved jag och ryckte i handtaget, men inget hände. Jag knuffade på dörren med hela min tyngd, sparkade på den och ryckte i handtaget återigen, men den förblev låst. Brandlarmet fortsatte tjuta, och i mina öron började det bara låta högre och högre fast att jag visste att jag inbillade mig det. Helst av allt ville jag bara sjunka ner längs med väggen, hålla för öronen och blunda hårt. Drömma mig bort eller åtminstone låtsas att detta inte hände. Men det höll ju på att hända, och det fanns inget jag kunde göra. Brann det på skolan så skulle det betyda att idag skulle jag dö. Och det var jag verkligen inte redo för!
"Help!", ropade jag och bankade på dörren. "Miss Simpson!? Somebody?! Anyone?! Please help!" Inget svar. Och inte en kotte syntes till. Vart var Miss Simpson? Lugna ner dig för fan, du kommer inte dö... Jag försökte lugna ner mig, men det blev bara värre. Det ringde i öronen, och det tjutande ljudet gjorde det ännu svårare för mig att tänka vettigt.
"Help!", skrek jag igen och kände hur det vattnades i ögonen. "Help me! Help!"
Inbillade jag mig eller såg jag svårt rök stiga genom golvet och upp för trappen? "Help!" Jag tog ett stenhårt grepp om axelremmen på min väska och började sedan göra något man inte borde när det brann. Springa. Jag sprang det snabbaste jag kunde genom korridoren, slirade när jag skulle svänga och började springa igen. Jag fick syn på den andra glasdörren och bad till gud att den skulle vara upplåst.
...Fan. Den var också låst. 
"Please forgive me for everything I've ever done. I will never do anything bad again, just please don't let me die tonight!", skrek jag upp mot taket och försökte förgäves torka bort tårarna. "Please help me!"
Jag satte händerna för öronen och började springa åt andra hållet. Det var min sista utväg, och om det var låst där med så skulle jag verkligen dö. Jag tryckte ner handtaget och knuffade på dörren, men precis som de andra två så var den också låst. Paniken tog över helt, och jag skrek, sparkade på dörren, och skrek igen. Det ringande ljudet blev ännu högre, och jag började se suddigt. Väggarna i korridoren svajade, pressades samman, dörren kom närmare... "Help me", snyftade jag återigen, men denna gång hade min röst stockat sig så nästan inget ljud kom ut. Det sista jag var medveten om var en lång figur, ljudet av rasslande nycklar och någen som rörde vid min kind.
"It's okey. I'm here."
Sedan svartnade det för mina ögon.

Here you go! Lite långt, men nåja. What's going on in your mind? Tell me! xx

Chapter 43 - Pretend It's Okey

Previously:
"I'm sorry that I couldn't go...", mumlade hon.
"No, it's okey." Jag log. "Oh, and by the way, Nancy's probably sleeping at Harry's place so... Would you like to come with me or do you want to go home when we've finished?"
"That's one of the most stupid questions I've ever heard, Liam James Payne. Ofcourse I want to go with you!" Hon skrattade och lyfte upp sin nästan tomma cola-mugg. "Cheers for slumber party!"
Jag flinade och lyfte min mugg jag också för att slå den mot hennes. "Cheers!"

"Seriously, I need to study...", mumlade jag buttert när Harry la armarna om mina axlar och kysste mig på halsen.
"You can always study tomorrow?", försökte han, och jag hörde på rösten att han log.
"Harry, the test is on monday. I don't have time for-..." Jag la huvudet på sned för att låta honom komma åt mitt favoritställe men avbröts plötsligt av att Harry mumlade i mitt öra.
"Is there nothing I can do to make you-..."
Jag avbröt honom, som hämnd. "Goodnight, Harold."
"But-"
"No. Forget it", flinade jag och skakade på huvudet.
"Come with me, please..." Han gjorde världens valpmin, men jag himlade bara med ögonen åt honom. "What if there's mosters under our bed? What if I die if I go alone?"
"Okey fine", muttrade jag och tog hans utsträckta hand. Harry flinade brett och gav mig en kindpuss.

När vi båda hade borstat tänderna och bytt om till sovkläder så kröp vi ner i sängen. Harry makade sig närmare mig, och jag la mig på sidan och lät min arm vila på hans mage.
"How screwed are you?", frågade han efter en stund och försökte släta ut rynkan i min panna med sin tumme. "You seem worried."
"No, it's okey. I've studied enough. I'm just-... Thinking."
"What are you thinking about then?" Han lät sina fingrar vandra upp och ner längs min ryggrad.
"Alot of things, like-..." Jag funderade på om det verkligen var någon bra idé att berätta om min nya stalker-kompis. Harry skulle säkerligen bara bli orolig, och det räckte med att jag var det. "School. There's just so much things going on right now. I wish that I could take a break. We have lots of tests and homeworks. Everyone's talking about prom and I really need to start studying for the big final tests, but I just-..." Jag suckade. "I don't know, maybe I'm just tired..."
"You should sleep then." Harry log snett och smekte min kind. Sedan makade han sig ännu närmare och gav mig en puss på munnen. "Goodnight, Nancy."
"Goodnight Harry." Jag log försiktigt och la mig till rätta med huvudet på hans axel. 
Jag gäspade stort och hasade ner på bilsätet.
"Still tired?", skrattade Liam och ruffsade till mitt hår.
"Yeah, I'm not used to be up at seven on a sunday", flinade jag. "Where are you taking me, by the way?" Jag såg mig om och insåg snart att vi svängde in vid sjukhuset. "The hospital?"
"We're going to eat breakfast in the city later. I just wanted to drop by my friend here first." Liam parkerade bilen vid vägkanten.
"So you're telling me that you have a friend at the hospital? Who is it? Do I know him?"
"First, it's a girl. And no, I don't think you know her." Han ryckte lätt på axlarna.
"Oh..." Det kändes som att någon just gett mig ett hårt slag i magen. Jag visste att det var fel att vara avundsjuk, men hur kunde jag låta bli? Jag delade ju Liam med miljontals fans, så varför var detta så svårt för mig att hantera? En tjejkompis? Liam skulle aldrig vara otrogen mot mig, och om han nu av någon anledning skulle vara det så skulle han väl för guds skull inte kyssa henne mitt framför ögonen på mig?
"Are you okey?", frågade Liam oroligt, vilket drog mig tillbaka till verkligheten.
"Yeah. Just tired." Jag log och knäppte loss bältet. Liam nickade och klev ur bilen, och när jag hoppat ut stod han redan vid min sida.
"Well, let's go then." Han tog min hand och drog med mig in genom de stora dörrarna. När Liam pratade med kvinnan bakom disken var allt jag kunde tänka på den sterila doften av handsprit och såpa. Den lukten brukade vanligtvis göra mig darrig i benen eftersom det var en typisk sjukhus-lukt och för att jag alltid hade tyckt illa om allt som hade med sjukhus att göra. Men nu kändes det ändå helt okej eftersom vi bara var här på besök.
"Thank you", sa Liam till kvinnan han pratat med och drog sedan med mig bort till hissen. Han tryckte på knappen med en 3:a, och snart därefter började hissen röra sig uppåt.
"Stay here. I'll be right back", sa jag och gav Ruby en klapp på axeln. Sedan svängde jag vänster i korridoren och knackade på andra dörren till höger. Efter att ha gläntat på dörren stack jag in huvudet och kollade bort mot sängen. "Hi Nicole!"
Den lilla flickan kollade chockat på mig och sprack sedan upp i ett leende. "Liam? Hey!"
"What are you up to?" Jag klev in i rummet och lät blicken glida mot teven som satt uppskruvad på väggen framför. "I see you're watching Cinderella, huh?"
"Yeah." Nicole nickade försiktigt. "That's my fave. But I've seen it like a hundred times..."
"So? It's a good one?" Jag drog fram en stol och placerade den bredvid sängkanten.
"True." Hon log. "So what are you doing here today?"
"I just wanted to drop by and say Hi."
"Thanks. You're so sweet, Liam."
"No, Cinderella. You're the one who's sweet." Jag tog hennes lilla hand i båda mina och kramade om den.
"But I have no hair...", sa hon sorgset.
"You don't need hair to be a princess, sweetheart. You're beautiful just the way you are." Känslan jag fick när jag såg henne le var obeskrivlig. Men samtidigt gjorde det ont i mig att veta att hon inte hade mycket tid kvar. Varje gång jag kom för att besöka henne såg jag hennes kropp bli smalare och smalare, huden fläckigare och håret försvinna från hennes huvud. Nu hade hon inget hår kvar och hade inte haft det under en lång tid. Huden var nästan lika grå som aska och hon klarade inte längre av att sitta upp. Det enda som fortfarande såg någorlunda levande ut var hennes ögon. Men ändå var hon så obeskrivligt vacker. När jag såg henne drabbades jag alltid av någon slags pappakänsla, även fast hon var gammal nog att vara min lillasyster.
"Are you here alone?", frågade hon plötsligt.
"Yeah. Or, uh... No. Ruby's in the hall, waiting for me."
"Can-... Can I meet her?" Nicole bet sig i läppen och såg storögt på mig. Inte kunde jag väl säga nej till den valpminen heller?
"Ofcourse", sa jag något förvånat men gav henne sedan ett bländade leende.
"Stay here, I'll be right back", mumlade jag surt för mig själv och sneglade mot klockan på väggen framför. Liam hade varit hos den där tjejen i en kvart nu. Hade han tänkt att vi skulle äta frukost idag eller tänkte han skjuta upp på det tills imorgon istället? Jag suckade för mig själv och drog upp mobilen ur fickan. Sedan klickade jag mig in på Temple Run och började spela i väntan på att Liam skulle dyka upp.
Inte långt senare ryckte jag till av att någon petade mig på axeln, och jag svor tyst för mig själv eftersom människan som rört vid mig fått mig att springa över kanten. Jag skulle just vända mig om och konfrontera personen då jag upptäckte att det bara var Liam, och jag kollade förvirrat på honom eftersom han log brett.
"There's someone I want you to meet." Han tog min hand och drog mig genom korridoren innan vi plötsligt svängde in i ett av rummet.
"Ruby, this is Nicole-" Liam gjorde en gest mot den lilla flickan som låg i den stora sängen. Hon kunde inte vara mer än 11-12 år och hade världens finaste blå ögon. Men håret på hennes huvud saknades, huden var blek och hon såg inte ut att må bra alls. Jag kunde nästan läsa av i hennes ögon att hon fick ont av minsta lilla rörelse, och med tanke på alla slangar som var kopplade till hennes kropp så var det nog illa ute för hennes del. "And Nicole, this is Ruby."
"H-hi", stammade jag pafft och försökte mig på ett leende. "Nice to meet you."
"Nice to meet you too", log hon, och jag gick fram för att sätta mig på stolen bredvid sängen.
"Cinderella, right?" Jag nickade menande mot teven.
"Yeah. Do you like her?"
"She's cute, but I didn't really like princess-movies when I was little. I just watched movies like Finding Nemo and Atlantis."
"What's Atlantis?" Nicole rynkade pannan.
"Are you telling me you don't know what Atlantis, The Lost Empire, is?" Jag såg chockat på henne, och hon nickade. "Wait!" Jag höll upp ett finger och drog upp mobilen ur fickan igen. Sedan knappade jag in namnet på filmen i google's sökruta, och snart fick jag upp en hel del bilder på skärmen. Jag höll mobilen framför Nicole's ansikte så hon kunde se medan jag pratade.
Efter att ha berättat om filmen pekade jag ut alla karaktärer. "That's Milo, Rourke, Helga, Vinny, Joshua, Gaeton, Kida and Audrey. Audrey was my fave from the beginning." Jag pekade på tjejen med svart hår och en stor blå keps.
"I like her", sa Nicole och pekade på Kida. "She's beautiful."
"Yeah, she really is. And you look alot like her."
"I do?" Hon såg storögt på mig.
"Yes, you do. And you know what? Kida is a princess, and so are you." Jag petade henne på nästippen, och hon flinade brett.
"Thanks Ruby. You look like a princess too."
"Thank you." Jag log och strök henne försiktigt över huvudet. 
Liam som hade stått lutad mot väggen och vandrat med blicken mellan oss och teven kom nu och satte sig på sängkanten.
"Wich princess am I then?"
"You're not a princess", flinade Nicole. "But you can be Buzz Lightyear if you want to?"
"Psch, I've landed on planet earth, but I don't know where I am. Psch", sa Liam och pratade med någon slags robotröst samtidigt som han låtsades trycka på en knapp på armen. "Psch, there's two pretty girls here... The big question is; Are they friendly? Psch."
Nicole skrattade och tog hans hand, och jag blev alldeles varm inombords av att höra hennes klingande skratt eka i rummet. Jag drog upp min väska som jag låtit ligga på golvet bredvid mig och rotade runt lite.
"What are you looking for?", frågade Nicole.
"Just a-... Oh, here they are!" Jag höll upp två armband som var flätade i coola mönster. "This one is for you-..." Jag knöt försiktigt det ena armbandet runt hennes smala handled, och sedan knöt jag det andra runt min egen. "And this one's for me."
"Is this friendship bracelets?" Nicole sken upp om möjligt ännu mer.
"No, this is Princess BFF Bracelets." Jag log. "I mean, if you want to be my bestie", tillade jag sedan.
"Ofcourse I want to!", utbrast hon. Sedan vände hon sig mot Liam. "Promise me to take her with you next time you're coming! ... I mean, if there'll be a next time."
"Ofcourse there'll be a next time, and I sure will." Liam och jag utbytte blickar. "We're coming again tomorrow."

"Thanks", sa Liam när vi satt oss i bilen igen.
"For what?", frågade jag förvirrat.
"For being so nice to her. She really likes you."
"Are you kidding me? Why wouldn't I be nice to her? She's an angel! And I really like her too."
Liam log mot mig, och jag besvarade leendet. "But where's her parents?"
"Her mom died in cancer two years ago, and her dad is probably working. He seems to be a busy man, but I understand. The medicine she needs isn't very cheap nowadays."
"If-... If she got her medicine... Would she get any better?", frågade jag försiktigt och såg ner på mina händer som vilade i knät.
"I'm afraid she wouldn't. If I knew she would make it I'd give her all the money I have. But she doesn't have much time left, and there's nothing I can do about it." Liam suckade uppgivet och log ledset. Jag tog hans hand i min och lutade huvudet mot hans axel.
"You're already helping her. She gets to meet you and talk to you... You're her idol and she loves you. I think she's more thankful than you can ever imagine."
Det ryckte i Liam's mungipa. "So you're not mad at me for taking you to the hospital?"
"Not at all. This is like the best day of my life, even better than christmas. And I got a new friend. Life can't get any better!"
"I totally agree! Now let's go and grab some breakfast."

Tog en bra tid att faktiskt komma på något att skriva. Känner mig lite oinspirerad för tillfället eftersom jag är så inne i den nya novellen och det var så länge sedan jag skrev på D.Y.R, haha. But oh well, nu känner jag att inspirationen kommer flygandes igen!
Kul att ni gillade frågestunden föresten! För er som missat så finns videosarna med svaren här och här!

Chapter 42 - Welcome To Nando's

Previously:
"Ehm, excuse me, Mr and Mrs Lawler... I just wanted to say that... If you ever need a babysitter or help with anything, just call me. I'll do it for free."
"Thanks honey." Melinda släppte taget om Henry och gav mig en lätt kram.
"That's very nice of you, Ruby. Thanks", sa Henry.
Jag log försiktigt och hälsade sedan på småtjejerna igen innan jag vände mig om för att gå. Men denna gång kände jag mig lite bättre till mods.

"Oh god", mumlade Nancy och slängde sig på soffan i vardagsrummet efter att vi båda varit uppe på våra rum och bytt om till mjukisbyxor. Hon hasade ner lite och la upp fötterna på soffbordet samtidigt som hon öppnade upp sin laptop. "I'm so tired."
"Me too", nickade jag och sträckte mig efter tevedosan. Maggie kom in i vardagsrummet bärandes på en bricka och ställde ner den framför oss på bordet.
"Here you go, girls", sa hon och räckte oss varsin kopp med rykande hett te.
"Thank you, Mags", sa jag & Nancy i kör och tog emot kopparna.
"So, how was it?" Hon gav oss ett halvhjärtat leende och satte sig på soffans armstöd.
"The funeral?", frågade jag, och Maggie nickade. "It was... Beautiful, but very sad. I met Nathan's family though. I really like his parents, and his sisters are just so cute." Jag log för mig själv vid tanken av Christine och Erica. "It's just so sad it had to end this way... I mean, why didn't anyone talk to his parents about this? Why didn't he-..." Jag avslutade inte meningen, för jag visste inte riktigt vad det var jag försökte få fram.
"Maybe he was just scared. He might thought that his parents wouldn't understand, or... Maybe he just didn't know what to say or what to do. It's not that simple, you know? I mean, you wouldn't go straight to your parents if they were about to divorce, right? Nathan probably thought that this was the best for him, his parents and for his sisters. He probably didn't even think about the consequences..." Maggie strök mig över håret. "But done is done, he's in a better place now, and things can only get better from now on."
"Right", nickade jag och tog en sipp av mitt te.
"Good. Now don't think so much about it. Think about things that makes you happy instead." Hon reste sig upp och sopade bort lite smuts från sitt förkläde. Sedan log hon mot oss och försvann ut ur vardagsrummet för att fortsätta med sina dagliga plikter.
Jag fäste blicken på teven utan att riktigt bry mig om vad som visades på skärmen. Jag hade försvunnit in i djupa tankar när Nancy plötsligt drog mig tillbaka till verkligheten igen.
"You really miss him, huh?"
"Yeah." Jag sänkte tekoppen och lät den vila i knät. "He was my friend. I hated him for a while, yes, but sooner or later I realized that I didn't have any excuses to really hate him. He misunderstood the 'thing' we had, and that's all. But he was a nice guy, and a good friend. Ofcourse I miss him."
Nancy såg sorgset på mig. "I miss him too, even though I didn't really know him. It isn't the same in class now when he's not there..."
Jag nickade.
"Speaking about school... What do you think about Daniel?"
"Uhm, do you want to know what I really think?", frågade jag, och Nancy nickade. "He's a jerk."
"Yes, indeed. But there's something about him that scares me..." Nancy vände blicken mot teven. "And ever since he started in our class I've begun to feel like somebody's watching me."
"Maybe he's stalking you? He seems kinda weird."
"Yeah, but it's totally creeping me out!"
"Then just tell him to stop?" Okej, jag trodde inte ens själv att någon som Daniel någonsin skulle ge upp så lätt. Men det var väl ändå värt ett försök?
"Yeah but how?"
..."We'll find a way."

Jag ställde ifrån mig min tomma tekopp och började zappa mellan kanalerna eftersom programmet jag just tittat på nu var slut.
"Oh, look at this dress!", utbrast Nancy och höll sig för munnen när hon klickade sig in på klänningen för att ta en närmare titt.
"Show me", sa jag, trots att jag inte var lika uppspelt över den kommande skolbalen som Nancy var. Hon vred på datorn och pekade på den.
"Move your hand, I can't see", flinade jag och lutade mig framåt för att kolla. Det var en beigefärgad axelbandslös klänning med små stenar och andra detaljer i silver. Den såg ut att sitta tajt från bysten och nästan ända ner till knäna där den sedan fortsatte i ett puffigt, nätliknande tyg i samma nyans som resten av klänningen.
"I'm so going to buy this one", sa Nancy exalterat och vred på laptopen igen. "What are you going to wear?"
"I don't know...?" Jag ryckte på axlarna.
"You don't know? Ruby, you need to start looking for a dress! It's not long until prom, you know?"
"I know", mumlade jag och slängde bak huvudet i ren frustration. Hade alla drabbats av någon sorts bal-sjuka eller? Så himla viktigt var det väl ändå inte att få allt klart hela två månader i förväg?
"Come on, I'll help you." Hon klappade på platsen bredvid sig i soffan som en gest att jag skulle flytta närmare.
 (En månad senare... Lördag kväll.)

"Okey, the last tweet for today...", sa Louis och backade några steg för att kunna se skärmen ordentligt. "Can you please do the macarena and inbetweeners? From Sophia Miller."
"Sophia Miller, where are you?", frågade Niall och pekade ut mot publikhavet i ett försök att hitta henne. "There? N-no... Aaaahh, there you are!"
"Okey, party-time boys!", skrek Louis och föste ihop killarna.
"Give me a beat!", ropade Niall mot bandet, och Dan började dra med fingrarna över strängarna medan Niall räknade in dem. Sedan började han sjunga den kluriga texten medan de andra sträckte ut armarna i luften, vred på dem för att sedan föra dem mot axlarna och vidare mot magarna. Alla fans skrek killarnas namn och vissa sjöng med Niall, men jag själv stod bara där och fnissade åt hur rolig Harry såg ut när han vickade på rumpan.
"Okey, inbetweeners dance GO!", skrek Zayn när låten var slut, och alla började dansa igen.

Tumblr_mkmv2fwrqp1rk79abo1_500_large

Jag höll återigen på att dö av skratt eftersom Harry inte riktigt tycktes hänga med i takten, eller rörelserna heller för den delen. Niall gick all in och rörde på hela kroppen medan Harry stod där stel som en pinne och sneglade på de andra.
När de hade dansat färdigt släcktes strålkastarna, och killarna försvann ut från scenen för att byta kläder och dricka vatten. Inte långt senare kom de springandes in igen, och alla fans skrek som galna.
"Last First Kiss, everyone!", sa Harry, och låten sattes igång. Liam gick fram på scenen och höll för ena örat en snabbis för att höra när han skulle börja.

"Baby, I, I wanna know
What you think when you're alone
Is it me, yeah?
Are you thinking of me? Yeah oh.
We've been friends now for a while
Wanna know that when you smile
Is it me, yeah?
Are you thinking of me, yeah? Oh, oh."

Harry började gå längs med scenkanten och rörde vid fansen händer som sträckte sig efter honom medan han sjöng.
"Girl, what would you do?
Would you wanna stay
If I were to say...?"

Killarna började veva med händerna i luften i ett försök att få fansen att göra det i takt innan de klämde i på refrängen.
"I wanna be last, yeah
Baby, let me be your
Let me be your last first kiss
I wanna be first, yeah
Wanna be the first to take it all the way like this
And if you
Only knew
I wanna be last, yeah
Baby, let me be your last
Your last first kiss."
Vi tackade för oss och klev av scenen. Jag var genomsvettig och skulle göra vad som helst för en kalldusch och lite frisk luft just i detta nu. Lite mat vore inte heller helt fel.
"Good job, Liam", sa Paul och klappade mig på axeln när jag passerade.
"Thanks", log jag och skuttade in i logen där Niall och Zayn stod. Niall slet av sig sin t-shirt, och Zayn stod och klunkade i sig vatten. Jag såg mig om efter min egen vattenflaska och ryckte snabbt åt mig den för att häva i mig lite vätska jag också. Sedan grabbade jag tag i min mobil för att skicka iväg ett sms till Ruby.

To: Ruby :)
"Done for today! Wanna meet up for sum dinner? So hungry!! :) xx"

I väntan på svar bytte jag kläder och plockade i ordning mina grejer inför morgondagens konsert.
"Me, Josh, Dan and Sandy are going out for a drink. Wanna join?", frågade Niall och hängde sin sportbag över axeln.
"Sounds fun, but I can't. Ruby and I are going to grab some food."
"Okey. See ya tomorrow, ai?" Han gav mig en tafatt, enarmad kram innan han försvann iväg för att möta upp de andra.

From: Ruby :)
"Sure! Nandos? I'll be there in twenty :) xx"

"I'm going home. Perrie's waiting", sa Zayn och drog på sig sin jacka. Jag såg ner på min mobil och knappade in ett snabbt svar till Ruby innan jag tittade upp för att möta Zayn's blick.
"Okey, see ya."
"See ya, mate."
Jag drog på mig min snapback och hängde jackan över armen. Sedan slängde jag upp väskan på axeln och gick ut ur logen. Harry stod och småpratade med Nancy i korridoren, och Louis syntes inte till. Men antagligen hängde han med Eleanor någonstans.
"Goodnight!", ropade jag till Harry & Nancy och satte två fingrar vid pannan som i en hälsning.
"Goodnight!", ropade Harry tillbaka. "Bye Liam!", ropade Nancy. "You were great!"
"Thanks!" Jag letade mig ut ur byggnaden och fångade en taxi.
"Nandos, London City, please", sa jag och hoppade in i baksätet.
"Okeydokey", sa chauffören och svängde ut från vägkanten när jag stängt om mig.

Jag räckte chauffören en sedel och bad honom behålla växeln innan jag hoppade ut. Ruby var redan där och stod lutad mot väggen med mobilen i händerna.
"Hello", sa jag glatt och kikade på skärmen. "I knew you were playing temple run!"
"Tss, I had to do something...?" Hon sträckte sig efter min snapback, drog den av mitt huvud och satte den på sitt eget.
"Heyy!"
"You'll get it back later", skrattade hon och tog min hand för att dra in mig på Niall's favoritsnabbmatskedja. Det tycktes bara vara vuxna här, men det var bara skönt. Jag älskade att vara ute de stunder man inte blev igenkänd och jag kunde vara bara Liam. Pojken från Wolverhampton, son till Karen och Geoff. En helt vanlig kille.
"Hey and welcome to Nando's. What can I do for you?", frågade kassörskan.
"I'd like to have a chicken burger, please", sa jag och kollade sedan på Ruby. "And you?"
"A chicken wrap, please."
"With fries to the burger?" Kassörskan knappade in något på kassapparaten.
"Yes please."
"Okey, and what would you like to drink?"
"Coke, please", sa jag & Ruby i kör.
Kassörskan nickade och gav oss en liten blinkande apparat med ett nummer på. "You'll get your food in five."
"Okey, thanks." Jag drog upp plånboken och stoppade in kortet i automaten.
"Good evening, and bon appétit!" Hon log mot oss och vände sig sedan mot kön bakom oss. "Next please!"

"Mmm, this is delicious! I can truly understand why Niall loves this place", mumlade Ruby mellan tuggorna.
"Yeah, Nando's food is amazing, and their service is truly the best", nickade jag och torkade bort lite ketchup från mungipan.
"Yes, indeed", sa Ruby och tog en tugga till av sin wrap. "So, how was the concert?"
"Great, really. But now I'm just so tired." Jag la ifrån mig min kycklingburgare och satte handen för munnen för att dölja min gäsp.
"I'm sorry that I couldn't go...", mumlade hon.
"No, it's okey." Jag log. "Oh, and by the way, Nancy's probably sleeping at Harry's place so... Would you like to come with me or do you want to go home when we've finished?"
"That's one of the most stupid questions I've ever heard, Liam James Payne. Ofcourse I want to go with you!" Hon skrattade och lyfte upp sin nästan tomma cola-mugg. "Cheers for slumber party!"
Jag flinade och lyfte min mugg jag också för att slå den mot hennes. "Cheers!"

Måste tyvärr avsluta här för jag har lite att stå i. Massa plugg & skit. Orkar inte</3 Men hoppas att detta duger ändå! Det blev kanske inte speciellt spännande, men man kan ju inte ha drama hela tiden...
Glöm föresten inte att ställa era frågor, om ni har några, i den pågående FRÅGESTUNDEN!
Den avslutas på fredag, kl.15:30, för då ska jag börja filma eftersom ni alla ville att jag skulle svara i en video!
Tack för all überfin respons och all awesome kritik ni ger mig, och för alla frågor ni ställt hihi!
Älskar er! Pusshej.<3

Chapter 41 - Funeral

Previously:
"Every step I take, every move I make
Every single day, every time I pray
I'll be missing you
Thinkin' of the day, when you went away
What a life to take, what a bond to break
I'll be missing you", sjöng jag tyst, och i ögonvrån kunde jag se hur det ryckte i Jamie's mungipor.

Liam parkerade bilen utanför kyrkan. "Are you okey?"
Jag nickade svagt och öppnade bildörren. Liam & Nancy hoppade ut och rundade bilen på ett kick, så snart stod de vid min sida.
"Just call me when you want me to pick you up." Liam la händerna på våra axlar och såg sorgset på oss.
"I will", nickade jag och log försiktigt när han pussade mig på kinden.
"Okey, good. Take care." Han kramade om oss båda och hoppade sedan in i bilen igen, och Nancy tog min hand i sin. Efter att ha vinkat av Liam började vi tillsammans gå mot kyrkans portar där elever, lärare, släkt & vänner till familjen Lawler stod samlade. En stor hund satt fastkopplad vid sidan om och gnydde, och jag tog för givet att det var hunden som Nathan talat om. Chico. De flesta vuxna stod och småpratade med en lång man i kostym och glasögon, som såg ut att ha ögon i samma nyans som Nathan. Bredvid honom stod en skakig, dock mycket vacker, kvinna med samma bleka men rödlätta hudton som Nathan haft, så jag tog för givet att dessa två var Nathan's föräldrar. Två små flickor stod och kramade om mammans ben, och det gjorde ont i hjärtat att se att flickorna bara var mellan fem till sju år gamla och redan hade fått gå igenom så många hemskheter.
Jag hälsade på några av de äldre människorna, samt några killar från Nathan's fotbolls- och innebandylag. Sedan hälsade jag på några från klassen, några av våra lärare, och stannade till sist vid Jamie's sida.
"Hey."
"Hey", mumlade han och såg ner på sina finskor.
"Are you okey?"
"Nope", sa han med betoning på p:et. Jag sög in underläppen och nickade sakta, försökte komma på något annat att säga för att lätta på stämningen lite.
"There's many people here today... He really was loved. By everyone."
"Yeah."
Jag sökte med blicken efter Nancy som släppt min hand för att gå bort och hälsa på några andra, och nu fann jag henne ståendes vid Ricky & Kira som tydligen också dykt upp.
"That's his family", mumlade Jamie och nickade mot människorna jag tidigare hade granskat. Antagligen trodde han att det var dem jag tittade på.
"I know." Jag tog ett djupt andetag och såg upp på Jamie. "Have you said hi to them?"
"Not yet. I didn't want to disturb. They're talking."
"Ah come on." Jag la en hand på Jamie's rygg och förde honom till Nathan's föräldrar. Mestadels för att jag ville hälsa på dem själv men inte vågade gå ensam.
"Oh Jamie!", sa den vackra kvinnan, Nathan's mamma, och omfamnade Jamie.
"Hello Melinda", hälsade han och log blekt mot henne. "Oh, and this is Ruby Ja-..."
"Ruby, yeah I know. I've heard so much about you." Melinda sträckte fram sin hand. "Nice to meet you, Ruby. I'm Melinda. Nathan's mother."
"Nice to meet you too, Melinda." Jag log försiktigt. "I'm really sorry... For your loss. Nathan was a good guy."
Melinda nickade och försökte torka tårarna. "Thank you."
"I'm Henry", sa mannen med glasögon på Melinda's vänstra sida. "Nathan's father." 
"Nice to meet you, Henry. I'm Ruby. A friend of Na-..."
Henry avbröt mig. "Yeah, I know who you are. He used to talk about you. Alot."
"Oh, okey..."
"And this is Christine and Erica. His sisters", sa Melinda och knuffade försiktigt fram de små flickorna som klängde runt benen på henne. Jag böjde mig ner och log prövande mot dem.
"Hello girls. I'm Ruby."
"Christine", sa den äldsta och nickade. "Erica", sa den andra. Jag nickade mot dem och reste mig sedan upp igen. "Excuse me, but I need to check on my sister."
"Okey", log Melinda. "But hey! Thank you for coming. Despite the circumstances."
"No problem. I'm glad to be here. Thank you for letting us come."
 

Kyrkans portar öppnades, och alla ställde sig i ett långt led för att långsamt tåga in och finna sina platser. Nathan's nära och kära gick först, i följd av Jamie & Bianca, samt resten av klassen. Nancy hoppade in före mig på en av raderna längst fram där några killar från klassen satt, och snart kom Jamie, Bianca, Macey & Lisa och satte sig på min vänstra sida.
"I feel sick", mumlade Jamie med blicken fäst på fotografiet av Nathan som stod ovanpå kistan. Runt omkring hade folk placerat ut stora, sagolika blombuketter med fina sidenband och massa värmeljus för att dämpa sorgen lite. Jag såg ner på blommorna som låg i Nancy's knä. Vi hade tillsammans valt dem. Små buketter med rosa och gula rosor. Nancy mötte min blick och log medlidande, och jag log svagt tillbaka. I mina ögon var det allt en begravning gick ut på. Tårar, stela leenden och en väldans massa sorg. Falska förhoppningar om att kunna väcka någon från de döda. 
Prästen klev fram på den lilla scenen och såg ut över det stora havet av människor. "We have gathered here today to bid farewell of Nathan Lawler." Alla tystnade, och jag kollade stelt omkring mig. Lät blicken vandra över allas ansikten, upp i taket där bilder av änglar som flög omkring bland molnen fanns och sedan ner längs med väggarna som också var prydda med gamla målningar av Jesus.
"Nathan was a great young man. A good son, a good brother, a good friend. We all miss him, but we must remember that he's under the wings of God now. He's in a better place, and I bet, he's looking down at us right now." Prästen påbörjade en långt tal, och Nathan's systrar började storgråta, så kvinnan jag tog för givet var deras mormor fick ta med dem ut ett slag. När prästen tystnade så skulle alla sjunga en psalm, och sen var det några släktingar till Nathan som höll tal. Killarna från Nathan's innebandylag sjöng någon låt de skrivit själva, till Nathan's ära, och en av våra klasskompisar bad om att få spela upp någon låt som Nathan hade visat honom. 
När den där låten spelades så brast det för mig, och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag orkade inte ens bry mig om att mascaran säkert rann och att jag såg ut som ett monster. Jag bara lät tårarna komma. Nancy grät också. Jamie med. Och när jag såg mig om så insåg jag att alla grät. Det var väl det enda som var riktigt fint med begravningar. Alla människor som var där gick ihop, vågade visa sig sårbara och tröstade varandra. Bortsett från det var begravningar bara hemskt.
"Is there anyone else who'd like to make a speech?", frågade prästen.
Jag buffade menande Jamie i sidan.
"No, I can't." Han försökte torka tårarna och snörvlade.
"Ofcourse you can." Jag tog hans hand. "I'll go with you."
Tumblr_mhraqa8zjt1re6mvto1_500_large
I ögonvrån såg jag hur Bianca surnade till när hon såg mitt grepp om Jamie's hand, men jag orkade inte bry mig. Hon måste väl ändå förstå att vi bara var vänner?
Jamie & jag gick försiktigt fram till scenen, och prästen log mot oss båda och sträckte ut handen mot mikrofonen i en menande gest.
"H-hi, I'm Jamie", presenterade han sig i mikrofonen och log stelt mot Nathan's föräldrar. "Nathan's best friend... Or yeah, I used to be. Or no, I still am. I will always be his best friend, and he will always be mine." Jamie började svamla och snubbla över orden, och hans kinder antog en rödlätt nyans. Jag klämde hans hand lite extra och nickade åt honom att fortsätta.
"I met Nathan at kindergarten, and we've been friends since then. We used to hang alot, and he was my idol. He always wanted to play soccer, go to the gym, play FIFA or write a silly song about everything and nothing. He was the funniest guy I've ever met, and also the coolest. He never tried to be anyone but himself, and when I was having a hard time he always made me feel better." Jamie tog ett djupt andetag. "If he could see us right now, I know that he would be so happy. He loved you all."
Jamie avbröts av att portarna till kyrkan öppnades med ett högt, gnisslande ljud. Alla vände sig mot dörrarna med en blandning av nyfikenhet och irritation, men så fort människan som öppnat uppenbarade sig så fnös alla och vände sig framåt igen. Jamie fortsatte prata, men jag kunde inte förmå mig att vrida på huvudet. Vad gjorde han här? Hans mörka ögon sökte efter något, och snart mötte hans blick min, och ett obehagligt flin spred sig på hans läppar. Jag vände snabbt bort huvudet och försökte intala mig att han inte var påväg hitåt, som om det skulle hjälpa.
"Move", sa han till Michael som satt på min högra sida.
"No, why?"
"Because I said so, stupid." Han klämde sig ner på sätet mellan mig och Michael, utan att bry sig ett dugg om Michael's svordomar och fräsiga kommentarer.
"Hello Nancy."
"Hello Daniel", muttrade jag. "What are you doing here?"
"Uh, it's Nathan's funeral? Right? So why wouldn't I go?"
"You didn't even know him."
"Well, did you?" I ögonvrån såg jag hur det ryckte i hans mungipa, och jag tvingade mig själv att ta kontroll över ilskan som plötsligt blossat upp inom mig.
"Just go home, Daniel." Han gjorde mig illa till mods, och jag ville för allt i världen inte att han skulle förstöra denna ceremoni.
"Ah come on. I'm not here to fuck things up."
"Okey, but then just shut up. Jamie's talking." Jag armbågade honom i sidan.
"Aoch!"
Människorna på andra sidan gången vände sig irriterat mot oss.
"What?! She hit me!"
"Shut. Up", väste jag mellan sammanbitna tänder. Dethär var första gången Daniel pratade med mig, men jag hade ogillat honom redan innan han öppnade munnen. Och varför hade han satt sig vid mig egentligen? Vi kände ju inte ens varandra? Jag visste ingenting om honom, förutom att han var en trångsynt översittare.

"Well thank you, Jamie", sa prästen och log mot Jamie & Ruby. Sedan vände han sig mot församlingen igen. "And now it's time for you all to say your personal goodbye."
Alla reste sig upp, och jag såg till att klämma mig in i ledet tillsammans med Ricky & Kira så jag slapp gå fram med Daniel.
"Excuse me!", snäste Bianca och blängde surt på mig när hon hakade i sin arm i Jamie's.
"You're excused", sa jag och bugade, vilket fick henne att surna till ännu mer. Egentligen var det kanske inte läge för att skämta, inte alls faktiskt, men det var så himla kul att driva med Bianca.
"Thanks, Ru", sa Jamie uppriktigt och la en hand på min axel innan de två började gå mot Nathan's kista. Jag sökte med blicken efter Nancy och fann henne lite längre bak i ledet.
"Hey", sa jag och petade henne på axeln. Hon ryckte till och såg sig snabbt om, men när hon såg att det var jag så slappnade hon av igen. "Are you okey?"
"Yeah, I'm just-..."
Jag lyfte på ögonbrynen i väntan på ett svar. "Just what?"
"Eh, nothing." Hon viftade lite med handen och vände sig sedan framåt igen. "And you?"
"I'm good", ljög jag. Egentligen mådde jag inte alls bra. Jag var trött efter att ha gråtit så mycket, hade ont i huvudet och skulle inte tacka nej till en nypa frisk luft. Jag hade heller inte slutat klandra mig själv för Nathan's död, vilket gjorde att jag bara ville falla ner i avgrunden och dö. Vart jag än tittade så fanns bara ledsna människor, och om allt detta var på grund av mig... Nej, jag skulle aldrig kunna leva med tanken att jag gjort någon så illa. 
Det blev vår tur att gå fram till kistan, och jag tog emot blommorna som Nancy hållit i. På vägen upp kunde jag inte låta bli att fästa blicken på fotot av Nathan. De blå-lila ögonen stirrade rakt in i själen på mig, och det söta leendet skar mitt hjärta i två delar.
"Rest in peace, Nathan", sa Nancy mjukt och la ner sina blommor bland de andras. Sedan tog hon min lediga hand och tryckte den hårt som stöd.
"I'm sorry, Nathan." Jag kände hur det brände bakom ögonlocken. "You were a good friend, and I'm really happy that I got to know you. I know that you're in a better place now, but we miss you." Jag la ner blommorna bredvid Nancy's. Sedan strök jag med handen över det mörka trälocket. "And don't worry about your family. We'll take care of them. Rest in peace."
Nancy log halvhjärtat mot mig och lutade huvudet mot min axel.

Begravningen var slut, och alla började röra sig mot dörrarna.
"Wait", sa jag till Nancy och drog henne åt motsatt håll. Hon kollade frågande på mig, men jag svarade bara att det var något jag behövde göra. Melinda, Henry, barnen och deras mor- och farföräldrar var de enda som stod kvar vid mittgången. Prästen småpratade med Christine & Erica, och Henry omfamnade Melinda och mumlade något ohörbart i hennes öra.
"Ehm, excuse me, Mr and Mrs Lawler... I just wanted to say that... If you ever need a babysitter or help with anything, just call me. I'll do it for free."
"Thanks honey." Melinda släppte taget om Henry och gav mig en lätt kram.
"That's very nice of you, Ruby. Thanks", sa Henry.
Jag log försiktigt och hälsade sedan på småtjejerna igen innan jag vände mig om för att gå. Men denna gång kände jag mig lite bättre till mods.

Förlåt förlåt förlåt förlåt för att ni fått vänta! Det skulle egentligen ha kommit upp igår, men livet kom i mellan. Och idag for vårt internet till tjotahejti, men nu är det äntligen tillbaka igen så jag har kunnat skriva klart! Tankar angående detta?
Föresten, har fått lite önskemål om att ha en frågestund igen. Fler som är sugna på det?
Kramis! Xx

Chapter 40 - Heaven Got Another Angel

Previously:
"I could do this for the rest of my life." Jag la armarna om Liam's midja och lutade pannan mot hans rygg.
"Me too. It's wonderful, just like old times, but in a bigger city..."
Vi cyklade förbi en italiensk restaurang, och jag andades in doften som spred sig på gatan när dörren öppnades då gäster klev in och ut. "Yeah. I feel infinite."

Efter att ha fått en sista glimt av solen klev jag, tillsammans med Nancy, in genom skolans portar. Jag var på ett strålande humör, och ingen skulle få förstöra min dag. Inte ens den där jävla Daniel. Varför skulle han hamna just i vår klass? Och varför i hela friden får man för sig att byta skola mitt i vårterminen? Det var ju inte alls långt kvar till sommarlovet, så varför kunde han inte bara stanna på sin gamla skola?
Jag baxade in min väska i skåpet och drog av mig jackan. Sedan började jag, precis som min tvillingsyster, rota fram mina engelskaböcker, penna och sudd. När vi sen passerade Macey och hennes lilla gäng så vände jag bort huvudet och låtsades inte se dem. Det kändes bra. Jävligt bra faktiskt. Tänk, med bara en gnutta ansträngning så kunde jag låtsas att hon inte ens var där.
I korridoren hade Ricky & Kira beslagtagit en av bänkarna, och så fort de fick syn på oss så makade de sig åt sidan så att vi också fick plats.
"Thank you", sa jag glatt och slog mig ner bredvid Kira.
"You look happy", påpekade hon med ett flin. "Have I missed something, or?"
"No, I just woke up at the right side of the bed, I guess."
"Really? In Liam's bed or yours?"
Jag skrattade och knuffade henne i sidan. Jag gillade verkligen den här tjejen, hon hade bra humor. Tänka sig att Nancy hade en sån bra smak vad gällde vänner?
Klassen hade samlat sig utanför klassrummet, och som vanligt kom Miss Simpson gåendes i sina höga klackar som ekade i korridoren. Fast ju närmare hon kom, desto tydligare blev det att allt inte alls var som vanligt. Leendet som jämt satt fastklistrat i hennes ansikte, vare sig det var äkta eller inte, fanns inte där. Och de vanligtvis rasslande nycklarna, som var ännu ett bevis på att hon var på ingång, hölls nu i ett stenhårt grepp så hennes knogar vitnade. Hennes ansikte var blekt, och blicken borta som om hon var i djupa tankar. När hon öppnade dörren till klassrummet fick vi inte ens något godmorgon. Hon sa inte ens något om det fina vädret? Miss Simpson smög bara tyst in i salen och satte sig vid sin kateder, men när hon såg att minst hälften av klassen fortfarande stod utanför dörren och kollade förvirrat på henne så gav hon oss en trött blick och nickade att vi skulle komma. Vanligtvis brukade våran klass bara välla in genom dörren och pratandes slå sig ner vid sina bänkar tills läraren ropade att alla skulle hålla klaffen. Men nu gick varenda elev med tysta steg, la försiktigt ner böckerna på bänken och drog ut stolarna så långsamt så man kunde tro att det gällde liv och död. En obekväm tystnad cirkulerade i klassrummet i flera minuter, enda tills läraren själv bröt den.
"Hrm", harklade hon sig, och jag svär att alla elever hoppade till av det plötsliga avbrottet. "I have a little... Announcement to make." Hon pratade ganska tyst, och lät inte det minsta upprymd. Alltså måste det vara något sorgligt hon hade att säga. "As we all know, one of our students-... Nathan Lawler, wasn't here yesterday. And I'm really sorry, but he won't be here today either. Or tomorrow. Or the day after tomorrow..."
Det blev om möjligt ännu tystare i klassrummet, och alla kollade frågande på Miss Simpson.
"Excuse me!" Bianca räckte upp handen så högt hon kunde och väntade otåligt. Miss Simpson som just varit påväg att fortsätta prata avbröt sig och kollade på sin elev. "Yes, Miss Fitzpatrick?"
Bianca sänkte sin hand igen. "Is he sick, or?"
"If only that was the case... Nathan is not sick, unfortunately."
Alla kollade ännu mer förvirrat på sin lärare som varit tvungen att ta en paus för att torka tårarna och ta ett djupt andetag.
"Nathan Lawler is dead."
Det kändes som att någon kastat en hård boll i magen på mig. Jag kunde inte andas. Ingen andades. Jag svär att ingen ens vågade sig på att blinka i just detta ögonblick. Död. Nathan är död. Varför? När? Hur? Vadå död? Alla satt knäpptysta i över en minut, men efter en stund brast vissa elever ut i gråt, och andra började småprata om händelsen med sin bänkkamrat. Sorlet av röster blev bara till en enda seg klump i mitt huvud, och jag började känna mig yr och illamående. Rummet snurrade, tickandet från klockan som satt ovanför dörren hördes högre än allt annat, och allt jag möttes av var sorgsna blickar. Min hjärna ville liksom inte ta in att en av minaste närmsta klasskamrater, eller tja... en som var en av mina närmsta klasskamrater, nu är död. Nathan är död. Död, död, död! ... Och det är mitt fel. Fan fan fan, vad har jag gjort?!
Det vattnades i mina ögon, och jag sökte med blicken efter Nancy. Hon la huvudet på sned och såg på mig med ledsna ögon. Det var som att hon läste mina tankar, för helt plötsligt så började hon skaka på huvudet och mimade något i stil med 'nej du har inte gjort nåt, Ruby'.
Plötsligt hoppade alla till av att en stol föll i golvet. Jamie stod upp, med armarna hängandes vid sidorna och knutna nävar. "You're lying. Nathan's not dead. He can't be!"
"I'm sorry, Jamie. But he is. And there's nothing we can do about it." Miss Simpson tog ett skälvande andetag och satte handen för ögonen.
"No, he's not dead!"
"Yes, he is!"
Miss Simpson's röst ekade mellan väggarna.
"He jumped in front of a train, okey? His parents called me this morning. I'm really, really sorry."
Tårarna sprutade ut genom Jamie's ögon, och någon av killarna i klassen försökte försiktigt lägga sin hand på hans axel, men han sköt bort den. "You're lying!", vrålade han.
"Calm down, Jamie!" Miss Simpson sköt ut stolen och ställde sig upp. "I understand that you're sad and angry, but there's nothing we can do. But I can take you to Mrs.Hepburn if you want to?"
Mrs.Hepburn var skolans kurator, men jag skulle inte vända mig till henne om hon så var den sista människan på jorden. Hon var alldeles för mjäkig, och inte ett dugg bra på rådgivning.
"I don't want to talk with anyone!"
"Then don't. Jamie, look around! You're not the only one hurting here! We all miss Nathan!"
Jamie drog med tröjärmen över kinderna. Sedan gav han Miss Simpson är kall blick. "Fuck you." Han knuffade bort skolbänken, välte ännu en stol, ryckte upp dörren och smällde sedan igen den bakom sig.
Jag såg mig omkring i klassrummet. Sedan gjorde jag något som ingen annan gjorde eller ens verkade överväga att göra... Jag lämnade klassrummet. Och min plan var att söka upp Jamie.
Jamie försvann ut ur klassrummet, tätt följd av Ruby. Jag övervägde att springa efter, men Miss Simpson såg så skärrad ut att jag liksom inte vågade gå min väg. Istället såg jag mig om i klassrummet. Vissa elever satt och stirrade rätt in i väggen. Några hade kanske inte fattat, andra ville inte tro det. Bianca & Lisa satt och kramade om Macey som skakade okontrollerbart, och vissa tjejer hade begravt ansiktet i händerna och grät hysteriskt. Det som störde mig något så enormt var att de flesta tjejer säkerligen grät bara för att en av skolans snyggaste killar hade dött. Inte för att Nathan hade dött, utan bara för hans utseende. Jag kände inte Nathan så värst bra, han umgicks mer med Ruby än med mig. Men jag visste att han var en fin kille. Dock kunde jag inte låta bli att undra vad som fått honom att hoppa framför tåget? Det kunde ju inte vara hela den här Nathan-Ruby-Liam-grejen? Nä, det lät inte speciellt sannolikt. Men vad var det då? Nathan var ju den mest omtyckta killen i klassen, alla gillade honom!
Miss Simpson vände sig om och klottrade ner något på whiteboarden. Det var ett datum.
"This is the date for his funeral. His parents said that you could come, if you want to."
Jag snappade åt mig en svart tuschpenna och skrev ner datumet på handen. Ruby skulle tacka mig senare. Vare sig hon tänkte erkänna det eller inte så visste jag att hon skulle vilja gå. Och jag skulle självklart gå jag också.
Dörren for upp, och in kom en sömndrucken Daniel. Han gäspade stort, stoppade ner händerna i fickorna och klistrade på sig ett malligt leende i väntan på sin utskällning för att ha kommit försent. Men när utskällningen aldrig kom såg han sig om i rummet, och en förvirrad rynka växte fram i hans panna.
"What the fuck is going on? Why do you all look like someone took your last candy?"
"If you would come to class in time you'd know." Miss Simpson gav honom en allvarlig blick, men hon lyckades inte se speciellt sträng ut eftersom allt hon utstrålade var trötthet.
"Ha-ha. Very funny. But seriously? I met that little warrior on my way here, and he was crying too?"
"One of your classmates is dead. Nathan Lawler. Do you know him? He jumped in front of a train."
"Oh, that's-... Don't you think that was just a little excessive?"
"You son of a bitch!", skrek Macey och kastade sin textbok åt hans håll. Men missade. Såklart.
"Heyy, I'm just stating some facts here?" Daniel höll försvarsaktigt upp händerna i luften och gick och satte sig på sin plats. Jag såg inte det minsta medlidande i hans ögon, och hans jävla flin gjorde bara saken värre. Hans blick vandrade runt i rummet, men rätt som det var fastnade den på mig. Flinet försvann genast från hans läppar och något förändrades i hans blick. Dock kunde jag inte sätta fingret på vad. Men vad det än var så gillade jag det inte.
Jag sprang ut genom skolans portar och fick se Jamie stå och sparka i gruset. Stenarna flög runt omkring honom, och han svor och slängde sin gamla mössa på backen. Eftersom det här var en sida av Jamie jag aldrig hade sett tidigare så skrämde den mig mer än vad den kanske borde. Jag gick fram till honom, men eftersom han stod med ryggen vänd mot mig så verkade han inte märka.
"Jamie?"
Han reagerade inte. Han bara fortsatte svära och sparka i gruset.
"Jamie!" Jag knackade honom försiktigt på axeln, och han snodde runt i världens fart.
"What?!" Hans blick var kall, men någonstans i hans ögon kunde jag se en skymt av rädsla, och tårarna forsade ner för hans kinder. Istället för att säga något så la jag bara armarna om honom och tryckte hans kropp mot min. Vare sig han ville eller inte så höll jag hans kropp i ett stengrepp, och jag tänkte inte släppa taget. Jag orkade inte förlora fler betydelsefulla människor längre. Jag bara orkade inte.
Jamie stod först helt blixtstilla, men efter en stund slappnade han av och la armarna om mig också.
"Thanks", mumlade han.

"Do you know why he did it?", frågade jag försiktigt och ryckte bort några grässtrån från gräsmattan. Jamie lutade ryggen mot trädet och sträckte ut sina ben framför sig.
"Why he jumped in front of a train?" Han såg på mig, och jag nickade. "Because of his parents."
"His parents?" Jag kollade förvirrat på Jamie samtidigt som jag försökte få bort den våta mascaran som kletat sig fast under ögonen. Jag hade väntat mig att han skulle säga att det var jag som var skurken i det hela. Hade han inte hoppat på grund av mig? På grund av att jag dissade honom totalt och sedan ignorerade honom i evigheters evighet?
"Yes, his parents." Jamie mötte min blick igen, och sedan såg han ner på sina händer som vilade i hans knä. "They were about to divorce. They were having fights every night, and Nathan's little sisters couldn't sleep so they always came to him. Nathan loved his family more than anything or anyone, and he just couldn't stand to see them drift apart." Jamie log blekt bakom tårarna. "He used to talk about his family alot, but I always told him not to worry. I knew that he was sad about this whole divorce-thing, but I never understood it was so bad..."
Tumblr_mk2y8uejj61s978aso1_500_large
"I met him. Two days ago. And the last thing he said to me was that 'all he ever wanted was for his family to stay together'. And I hate myself, because it's not until now I actually understand what he meant... I could've saved him, you know!" Han slog ut med armarna och såg ledset på mig. "It's all my fault. If I just-..."
"No, you couldn't have done anything. And it's not your fault. There's no one to blame. Okey?" Jag log försiktigt. "He loved you. You were his best friend. And I'm sure you're the only one who knows all this, because he trusted you. He must be so grateful for having a friend like you. You're probably the reason to why he stayed longer with us."
"But I just can't help it! I feel so stupid..."
"Don't. I think we all blame ourselves when someone we love dies."
"Have you ever lost someone... I mean, except for Nathan?"
Det blev tyst ett tag, för jag blev tvungen att tänka... "My cat?"
Jamie flinade, och jag blev genast på bättre humör eftersom jag kunde roa honom trots att han var ledsen.
"Don't laugh at me. Dr.Snuggles was an amazing friend!" Jag slog Jamie lätt i sidan och skrattade.
"Dr.Snuggles? Are you serious? You named a cat after Dr.Snuggles?"
"What? Dr.Snuggles was awesome! Now stop talking about my cat!"
Han skakade på huvudet och log samtidigt som han torkade bort tårarna med tröjärmen.
"Now there won't be any more family-fights, for sure..." Jag placerade en hårslinga bakom örat och såg upp på himlen. "Nathan's in a better place now." Jag försökte nog inte bara trösta Jamie, utan också övertyga mig själv. "Maybe he's looking down at us, like an angel... Like a guardian angel?"
"Yeah, maybe...", mumlade han.
Jag lutade huvudet mot Jamie's axel, med blicken fortfarande fäst på den blå himlen, och tog hans hand i min.

"Every step I take, every move I make
Every single day, every time I pray
I'll be missing you
Thinkin' of the day, when you went away
What a life to take, what a bond to break
I'll be missing you", sjöng jag tyst, och i ögonvrån kunde jag se hur det ryckte i Jamie's mungipor.

Here you go! Åsikter angående detta?

Chapter 39 - The New Kid

Previously:
Jag fångade upp hans ansikte i mina händer och mötte hans blick. Hans ögon var rödkantade av gråt, och han såg fortfarande rädd ut. Kanske var han orolig för att jag skulle ångra mig?
"I love you, Liam." Jag lät mina läppar möta hans i en mjuk kyss.
"And I love you... I love you-" Liam kysste mig igen. "I love you-", kyss, "- I love you."

"Nancy, are you crazy?! Don't you want a future? Marriage? Kids? Your own house?" Harry ruskade om mig och gav mig en allvarlig blick. "What were you thinking?!"
Min kropp skakade, men om det var på grund av Harry's tonfall eller för att jag just insett vad jag hade varit påväg att göra för några sekunder sedan visste jag inte.
"Promise me to never ever do that again! You scared me to death!"
"I'm sorry", mumlade jag. Sedan slingrade jag mina armar runt honom och tryckte mig mot hans kropp, och hans starka armar virades runt mig.
"Stupid girl...", mumlade han i mitt hår och pussade min panna. "If something's wrong, just talk to me. I'll always be here for you, you know that right?" Hans händer rörde sig upp och ner för min ryggrad, och han vilade sin haka ovanpå mitt huvud igen.
"I'm sorry", mumlade jag återigen.
"Don't be..."
Jag log svagt och andades in doften av hans tröja.
(ca. 2 dagar senare...)
"Please don't make me go", jämrade jag mig och klängde fast vid Liam.
"I'm sorry, but I have to. I can't follow you inside, it's against the rules."  Han la armarna om min midja och pussade mig på kinden.
"But I don't want to go inside. Everyone in there thinks that I'm a freak."
"No, they don't. And if they do, just, don't care about them. They don't deserve the attention."
Jag suckade ljudligt och lutade pannan mot hans bröstkorg samtidigt som en rad otrevliga ord lämnade mina läppar.
"Heyy, watch your language, young lady." Liam placerade en hand på min axel och petade mig på näsan med den andra. "I'll pick you up at four. Have a great day at school!"
"Thanks", muttrade jag och kysste honom innan han vände sig om för att hoppa in i sin bil igen. Jag letade med blicken efter Nancy som jag snart fann en bit bort, ståendes vid Harry's bil. 
"Goodmorning", log hon när hon kom fram till mig. Hon hade spenderat hela natten hos Harry, och jag ville inte ens tänka på vad de hade hittat på.
"Morning." Jag petade undan en lock som blåst fram i ansiktet.
Nancy kisade mot solen och tog sedan ett djupt andetag. "Are you ready?"
"I guess so."
Hon hakade i sin arm i min, och sedan började vi gå längs med den grusiga gången fram till skolans portar. Det kändes väldigt ovant eftersom jag inte hade vistats på skolan sen den där dagen då Liam kommit på mig med att 'stå och hångla' med Nathan på skolgården. Allas blickar var på mig, eller det kändes i alla fall så, så jag försökte fästa blicken på vägen framför mig. Nancy fifflade med sin väska och letade fram dagens schema, och efter att snabbt ha skummat igenom det så konstaterade hon att vi hade biologi med Mr.Buckeridge. Weyyheyy, favoritlektionen! ...Eller inte. Det betydde att jag skulle sitta mitt emot Nathan & Jamie i nästan två timmar!
Vi gick in i skolan och svängde runt hörnet för att komma till korridoren med våra skåp. Macey, Bianca & Lisa stod som vanligt och snackade skit vid deras skåp, men än så länge syntes i alla fall inte Nathan till.
Nancy släppte taget om min arm och smög fram till sin gaykompis för att sedan knacka honom på axeln. Han hoppade till och vände sig om, men när han fick se att det var hon så sprack han upp i ett leende. Nancy vände sig mot mig och nickade att jag skulle komma, så jag rättade till väskan som hängde över axeln och gick försiktigt fram till dem.
"This is my sister; Ruby." Hon gjorde en presenterande gest mot mig, och jag log svagt mot hennes två kompisar.
"And Ruby, this is Ricky and Kira."
"Hello Ruby, nice to meet you", skämtade Ricky och sträckte fram sin hand. Fast det där med att ta i hand var tydligen inget skämt, så förvirrat besvarade jag gesten.
"Nice to meet you too, classmate", flinade jag.
"Oh my god, I love your hair!" Kira sträckte ut sin hand och rörde vid mina långa lockar.
"Thanks, I really like your hair too", log jag och kollade imponerat på hennes rosafärgade hår.
"We don't have any time to discuss hair right now." Ricky pekade på sitt armbandsur. "We need to go, get your things girls!"
Jag rotade upp mina nycklar och låste upp skåpet. Sedan drog jag av mig jackan och slängde in den tillsammans med väskan för att sedan ta mina böcker.

"Goodmorning, students", hälsade Mr.Buckeridge innan han tog fram klasslistan för att börja bocka av vilka som var här och inte. Jamie trummade med fingrarna på bänken samtidigt som han kollade oroligt på bänken bredvid sig.
"Miss Nancy Jay... Here", mumlade Mr.Buckeridge. "Miss Ruby Jay... Here."
"Where's Nathan?" Nancy kollade frågande på Jamie.
"Nathan Lawler?" Magistern drog ner glasögonen på nästippen och ögnade klassen. Sedan ryckte han på axlarna och klottrade ner något på listan. "...Not here."
Jamie ryckte på axlarna som svar på Nancy's fråga. Konstigt! Vad jag minns så brukade inte Nathan komma sent till lektionerna, eller skolka för den delen... Och Jamie borde ju veta vart han höll hus, om någon.
"Listen up, students!", sa Mr.Buckeridge efter att ha gått igenom hela listan. "I have a little announcement to make. We have a new student in this class. Come in here, boy!"
En lång grabb med trasiga jeans, stor tisha och hoodie klev in i klassrummet. En vit mössa prydde hans huvud, hans ögon var mörka, och skulle jag vara ärlig så såg han inte speciellt trevlig ut. När han mötte min blick smalnade hans ögon, och inte för att jag var någon typ av terapist, men hans aura sände ut vågor av obehag i klassrummet.
"This is Daniel Walsh, everyone. Make him feel welcome." Mr.Buckeridge gav oss alla en bestämd blick och lämnade sedan över några böcker till Daniel. Utan att bry sig om att få en plats tilldelad sig så gick han fram till vår bänk och slog sig ner på stolen mitt emot mig.
"Excuse me, but my friend is sitting here", sa Jamie och knackade Daniel på axeln.
"Oh really? Where? I can't see anyone? Unless he's a ghost?" Daniel flinade och armbågade Jamie i sidan för att han skulle ta bort sin hand från hans axel. Sedan slog han upp sina böcker som om inget hänt och började läsa.
"Really funny", sa jag och gav Daniel ett fejkat leende. "I don't know who you think you are, but seriously. You need to move."
"Hm? Well, make me." Daniel såg upp på mig och la armarna i kors.
"I will."
"Please, you don't scare me?" Hånflinet på hans läppar fick något att blossa upp inom mig.
"I don't? Well, maybe you'll change your mind when I've rearranged your face?" Jag böjde mig framåt över bänken för att slå till honom i ansiktet, men någon stoppade mig genom att ta tag i min handled.
"Miss Ruby Jay...? One more word from you, and you'll run straight to the principal's office." Mr.Buckeridge placerade min hand på bänken, och jag himlade med ögonen.
"Good girl." Han klappade mig på huvudet och gick sedan iväg för att fortsätta dela ut papper med uppgifter.
"Fuck you", mimade jag till Daniel som flinade brett.

Dagen hade sniglat sig förbi, men som tur var så hade Nathan inte synts till alls. Jag ville inte ens tänka på hur awkward vårat möte skulle bli när han var tillbaka i skolan igen. Fast jag var ändå tvungen att erkänna att jag sakande honom lite. Han var en mycket bättre bänkkompis än Daniel. Men å andra sidan så hade jag inte behövt sitta tillsammans med Daniel så mycket under dagen. Under lunchen hade någon ringt honom på mobilen, och när han pratade med hen så hade han blivit på så dåligt humör att han inte ville prata med någon. Han sa inte ens något till sina nya lärare, utan drog bara åt sig böckerna, nickade och gick och satte sig längst bak i klassrummet vid en egen bänk.
Jag samlade ihop mina läxböcker och tryckte ner dem i väskan. Sedan vinkade jag åt Nancy, Ricky & Kira och skyndade ut på skolgården där Liam väntade.
"Heyy guuurl!", skrattade han när jag kastade mig in i hans famn. "How was school?"
"Good, I guess. But our teacher almost sent me to the principal..."
"Why?" Liam kollade frågande på mig med höjda ögonbryn.
"Uhm, we got a new student in our class and he seemed pretty annoying so I wanted to rearrange his face but-..."
"You what?!" Han pressade samman sina läppar för att inte bryta ut i en skrattattack. "Ruby, that's not how to welcome a new student..." Liam flinade och skakade på huvudet. "Now come here!"
Efter att Liam hukat sig ner så hoppade jag upp på hans rygg och placerade mina armar runt hans hals.
"Now who's this new kid?"
"His name is Daniel Walsh, or something like that..."
"Walsh?"
"Yeah. Do you know him?"
"No, no I don't but... I think his mother died in a house fire? I read it in the newspaper a few weeks ago."
"Since when did you start reading the newspaper?" Jag flinade och slog till honom lätt på huvudet.
"Aosch!" Liam skrattade och satte ner mig på marken framför bilen.
"But oh my... What about his dad then?"
"I don't know." Han ryckte på axlarna. "But I don't think you should ask him either, but maybe if he trusts you, he will tell you himself?"
"You're probably right about that." Jag öppnade bildörren och hoppade in i sätet. Vad hemskt att ha förlorat sin mamma! Trots att jag och mina föräldrar inte kommit så bra överens på senaste tiden så skulle jag ändå aldrig ha kunnat klara mig utan dem. 


Efter att ha åkt hem till Liam och hämtat Pebbles för att sedan lämna henne hos Niall så vandrade vi nu omkring på Oxford Street. Solen hade gått ner, och neonlampor i skyltfönstrena och gatulamporna lyste upp vägen. Röda bussar tutade på varandra, och svarta eller reklamprydda taxibilar svischade förbi oss. Människor gick hand i hand, kollandes i skyltfönster eller letandes efter en bra restaurang att spendera resten av kvällen på. Jag rättade till håret som lagt sig fel och såg sedan upp på Liam.
"Hey", log han.
"Hi there", skrattade jag och svingade våra händer mellan oss. Liam såg plötsligt fundersam ut, men snart sken han upp. "Come with me, I want to try something..."
"Okey but... What do you want to try?" Jag log förvirrat och lät mig dras med. Vi svängde runt hörnet på en affär och fortsatte in på en bakgata, för att sedan svänga igen och igen. Några minuter senare var vi tydligen framme, för Liam stannade upp, men min fråga var fortfarande inte besvarad. Liam började rota igenom sina fickor, och inte långt senare fiskade han upp några mynt och stoppade i automaten för cykeluthyrning.
"No way, Liam... No freaking way! I can't ride a bike in this traffic? Are you crazy?"
"No, I'm not. You're not going to ride, I'll do it. Now hop on!" Han klappade på pakethållaren.
Jag kollade misstroget på cykeln, men gjorde sedan som han sa. När jag satt mig så hoppade Liam upp på cykeln och började trampa på. Vi körde runt på alla gator i området, vejade för tanter med rullatorer och män med potföljer och mobiltelefon vid örat. I backarna trampade Liam på som satan, och sedan nästan flög vi ner för backarna. Det kändes precis som när vi var små och Liam brukade skjutsa omkring på mig i Wolverhampton.
"Are you okey?", skrattade Liam efter att vi farit ner för en lång backe.
"Yes ofcourse! I love this", log jag. När vi cyklade över en av broarna så kunde jag inte låta bli att beundra vår vackra stad. Folk må tycka att staden var fin på dagen, men då hade de inte sett den nattetid. Herregud vilken syn! Lampor som blinkade och speglades i det mörka vattnet, små restaurangbåtar som lagt till vid kajen, familjer som hade picknick på taken av sina segelbåtar, människor som för en gångs skull bara strosade runt i en lugn takt utan att veta precis vart de tänkte ta vägen. Det var, kort sagt, underbart.
"I could do this for the rest of my life." Jag la armarna om Liam's midja och lutade pannan mot hans rygg.
"Me too. It's wonderful, just like old times, but in a bigger city..."
Vi cyklade förbi en italiensk restaurang, och jag andades in doften som spred sig på gatan när dörren öppnades då gäster klev in och ut. "Yeah. I feel infinite."

Here you go! Har under större delen av natten legat och klurat på vad jag ska göra med novellen då den inte blev som jag först planerat, men nu har jag fullt med sprakande idéer och vet precis vart vi är påväg... (;
Ber dock ännu en gång om ursäkt för dålig uppdatering, men när teatern är över ska jag bättra mig haha. :* Tack för att ni står ut med mig och min usla update ändå!
Har inte hunnit läsa igenom kapitlet, men hittar jag fel så fixar jag till dem när jag har tid.
Puss&Kram!

Chapter 38 - The Moment I Saw You Cry

Previously:
Jag släppte taget om Nancy, och hon tog min hand igen. Tillsammans tog vi några steg fram så vi stod precis vid kanten, redo för att kliva upp.
"I love you, Nancy."
"I love you too, Ruby." Nancy tog ett djupt andetag och torkade sina tårar. "Let's count to three."
Jag nickade och kände hur mitt hjärta började slå fortare. "...One."
"Two..."
Jag bad en tyst bön till gud om att min plan skulle fungera. "Three."

"Come on, Liam! Don't be stupid..." Tre hårda slag träffade dörren igen, och Harry's röst ekade i trapphuset.
Jag lutade mig framåt i soffan och drog händerna längs med kinderna samtidigt som jag slapp ur mig en djup suck. Pebbles kollade bekymrat på mig medan hon la sig till rätta i sin korg. Hon hade börjat inse att det inte var någon idé att stå och skälla vid dörren, för jag skulle ändå inte släppa in någon. De enda gångerna jag faktiskt träffade människor var när vi gick ut på promenad eller när jag skulle jobba.
"Seriously, Liam. Open up!" Det bankade på dörren igen.
"What is it?", ropade jag likgiltigt tillbaka.
"Can I please come in before we speak?"
Jag himlade med ögonen och reste mig upp. När jag passerade spegeln i hallen höll jag nästan på att falla bakåt av chock. Jag såg hemskt sliten ut. Stora påsar under de rödkantade ögonen, trött blick, orakad, håret på ända och klädd i noppriga mjukisbyxor & en svettig t-shirt. Inte direkt någon vidare vacker syn.
Jag öppnade dörren och lät Harry kliva in i hallen.
"Heyy-... Wow, you look-..." Han granskade mig från topp till tå. "-kind of dead?"
"Well, thank you", sa jag och log tillgjort. "Did you have something important to say, or?"
"Look, you need to talk to Ruby. Both of you-..."
Jag avbröt honom. "Oh don't start again, Harry. You know that-..."
"Can't you just listen to me?!" Harry satte händerna i sidorna och såg otåligt på mig, och jag höll upp händerna i luften.
"Okey, go on then."
"Come with me." Han gick in och satte sig i soffan i vardagsrummet, och jag slog mig ner bredvid honom.
"Nancy and I can't do this anymore. I mean, look at you! You're a total mess, and Ruby is too!" Han slog ut med händerna. "You're one of my best friends, and you know that I love you. And I know that you're really hurt, but-... Some people are just meant to be, and I think that's exactly what you and Ruby are. I've never seen you as happy as you were with her, and Nancy says that you're the best thing that have ever happened to Ruby."
"And how can she be so sure about that? Last time I checked, Ruby was in love with that black-haired guy." Det högg till i min mage när bilden av Ruby och den där killen på skolgården dök upp i mitt minne igen.
"No, she wasn't. He kissed her."
"Harry? Don't tell me that you actually believe in that bullshit, do you?"
"Ofcourse I do, you stupid! Because it's the truth. You didn't even give her a chance to explain?"
Jag tystnade och såg skamset ner i golvet. Kanske hade Harry rätt? Ruby hade kanske faktiskt talat sanning?
"You should call her." Harry tog upp min mobil som vilade på soffbordet och räckte över den till mig. Jag tog tveksamt emot den, låste upp den och klickade mig in på kontaktlistan. När jag hade scrollat ner till Ruby's nummer bet jag mig oroligt i läppen och såg upp på Harry. Han nickade menande mot mobilen och gav mig ett litet leende, och efter många om och men så tryckte jag på 'call'. Några signaler gick fram, men efter några sekunder bröts det, och Ruby's telefonsvarare slogs på. 
"Ruby's speaking! I'm busy at the moment, but please leave a message and I'll call you back later. Bye!"
"Her phone's off."
"I wonder why...?", mumlade Harry förvirrat. Han drog upp sin mobil ur fickan och knappade in ett nummer, troligtvis Nancy's, och snart förde han mobilen till örat.
"Nancy Jay at your service! I can't take your phone call right now, but leave me a message and I'll call you back! Have a nice day!... Ruby how do you turn this thi-...? Oh!" Ett lågt pip hördes, och Harry avslutade samtalet och kollade fundersamt ut i luften. "Strange... Nancy never has her phone switched off..."
"Hum..." Jag kliade mig på hakan och såg ner på våra mobiler. "Maybe they're just busy?"
"I don't think so..." Harry ruffsade till sina lockar och såg sedan upp på mig. "Go and get yourself ready. We're going to Meredith's."


Vi promenerade upp för gången som ledde till husets altan, och snart stod vi utanför dörren och väntade på att någon skulle komma och öppna. Lätta fotsteg hördes på andra sidan, och snart öppnades dörren med ett litet klick.
"Oh good evening, Harry", sa Maggie med sin spanska brytning och log brett. Snart vände hon huvudet åt mitt håll, och då lyfte hon förvirrat ett ögonbryn. "Liam? I haven't seen you in a while? Hello darling!" Hon tog min hand och tryckte den lätt.
"Hello Maggie." Jag log försiktigt.
"Are the girls home?", frågade Harry och log artigt.
"I'm sorry, but no. Nancy decided to take Ruby out for some shopping or something like that, which seemed like a great idea since Ruby's just been sitting in her room, being sad. She's not feeling very well... But I can call them if you want me to?"
"No, it's okey. We can come back later."
Harry utelämnade informationen om att tvillingarna inte hade sina mobiler på... Men kanske ville han bara inte göra Maggie orolig i onödan?
"Yeah, right." Jag nickade instämmande.
"Okey, see you later then, boys." Maggie kramade om oss båda innan vi började gå till bilen igen.
"Let's go to the city", sa Harry efter att vi båda satt oss i bilen och stängt dörrarna efter oss.
"But how are we supposed to find them? London city is big as hell", påpekade jag. "Isn't it easier to just wait for them to come home?"
"I just don't understand...", mumlade Harry. Det var som om han inte ens lyssnat när jag pratat. Han var liksom inne i sin egna lilla bubbla. "Nancy was so quiet this morning... And when I looked at her it looked like she was in deep thoughts."
"Nancy is a dreamer, Harry. She's always in deep thoughts."
"I know that." Harry vred om nyckeln och startade motorn. "But I could tell something was wrong, but she said that everything was just fine, like she didn't want to talk about it. And she usually tells me everything?"
 "Don't worry. Nancy isn't the type who hold things in. If something was wrong, she would tell you."
Harry nickade sakta. "But where would you go if you were sad or needed to think?"
Jag lyfte på ögonbrynen åt hans spontana fråga. "Well, uhm... I don't kno-..." Jag avbröt mig själv. Jag visste mycket väl vart jag skulle ta vägen, och troligtvis var det dit Ruby skulle gå också. "The roof..."
"What?"
Jag harklade mig. "The roof. They're at the roof. Stop the car, I'll drive."

Vi stannade bilen nere på gatan, men bilden vi möttes av var nog inte direkt vad vi väntat oss. Jag hade trott att de säkerligen inte skulle vara där, eller kanske bara sitta på taket och småprata om tjejgrejer, men när jag lutade mig bakåt för att se upp på himlen så blev jag alldeles kall inombords. Plötsligt kändes det som om marken började röra sig under mig, och höghusen runt omkring mig snurrade.
"What are you looking at, bro?" Harry la sin hand på min axel, vilket fick allt att sluta röra på sig, och i ögonvrån såg jag hur Harry liksom jag såg upp och stelnade till. "Shit... Shit, shit, shit, shit, SHIT!"
Harry drog mig i armen och sprang fram till dörren för att knuffa upp den med axeln. Sedan skyndade han upp för trappen, och jag satte av efter honom...
Jag bad en tyst bön till gud om att min plan skulle fungera. "Three."
Jag lossade greppet om Nancy's hand och var redo för att kasta mig ut i tomma luften, men något stoppade mig.
"Ruby, Nancy, NO!"
Jag trodde först att jag inbillat mig att han ropade våra namn, men när jag blixtsnabbt vred på huvudet så stod han där. Min fina ängel... Hade jag hoppat? Var jag död? Var jag nu påväg till himlen eftersom jag såg saker jag ville se?
"Please d-don't", stammade Liam och såg på mig med utsträckta händer. Jag vred på huvudet för att se på Nancy, men till min lättnad så hade hon redan hoppat ner från kanten och sprungit rätt in i Harry's famn. Alltså inbillade jag mig inte. De var här. Eller var de?
"L-Liam?" Jag kämpade med att återfå rösten eftersom halsen stockat sig. "Is it re-really y-you?"
Han nickade och såg på mig med en blandning av sorg och rädsla i blicken. "Please don't do this... Don't leave me..." Han började gå sakta mot mig. "I need you..."
Det vattnades i ögonen på mig, och min syn blev för en stund suddig. Plötsligt for en kall ilning genom min ryggrad. Jag vågade inte vända mig om, och absolut inte se ner. Ett litet snedsteg och jag skulle vara död på några sekunder. Men jag hade ju kommit hit av en anledning? Liam var den enda som kunde lysa upp mina dagar, och utan honom i mitt liv så var livet inte värt att leva. Tänk om han skulle lämna mig igen? Skulle jag verkligen klara av det? Och skulle jag orka stå ut med allt hat jag fick för att umgås med Liam och hans bandmedlemmar? Tveksamt...
"Ruby, I did a terrible mistake. I should've listened to you, I'm so sorry... Please come back to me, and I'll promise you to never ever leave again!"
Jag tog ett djupt andetag och lät känslorna ta över, och snart hoppade jag ner från kanten och slängde mig runt halsen på honom. Han omfamnade mig med sina muskulösa armar och begravde sitt ansikte i min nacke.
Tumblr_mhr4ycrffv1s58ci2o1_400_large
"I love you, Ruby Dorothy Jay, and I'll never let you go."
Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag tryckte mig om möjligt ännu närmare Liam's kropp. Jag ville komma så nära som möjligt, känna att han faktiskt var här och att det inte var någon hemsk dröm jag snart skulle vakna upp ur för att möta den trista vardagen.
Jag gnuggade min kind mot hans och lät min hand fara genom hans hår. Det kändes precis lika mjukt som jag mindes det, och doften var också densamma. Jag fångade upp hans ansikte i mina händer och mötte hans blick. Hans ögon var rödkantade av gråt, och han såg fortfarande rädd ut. Kanske var han orolig för att jag skulle ångra mig?
"I love you, Liam." Jag lät mina läppar möta hans i en mjuk kyss.
"And I love you... I love you-" Liam kysste mig igen. "I love you-", kyss, "- I love you."

Here you go! Verkar som att det löste sig ändå, tur är väl det? Ni skulle bara veta vad jag hade planerat innan jag faktiskt började skriva novellen, huhu... Hade faktiskt tänkt låta Nancy hoppa då, fast att hon skulle hinna ångra sig men sen råka trilla... Ohmygosh jag är en sån hemsk människa! Tur att jag inte gjorde så haha. Nancy har liksom blivit en för viktig karaktär, och jag tror att vi alla fäst oss lite vid henne, så det kändes helt enkelt inte rätt... Nåja, vad tyckte ni om den här lösningen?
Kram // Vendela

Chapter 37 - Nothing's Ever Built To Last

Previously:
"What?", sa han.
"Nothing", sa jag och skakade lätt på huvudet samtidigt som jag log blekt.
"Come here then. I miss my teddy bear." Han slog ut med armarna, och jag kröp upp i hans famn och la mig ovanpå honom medan hans armar slingrade sig runt min midja. Sedan gav han mig en puss på kinden och snosade mig i nacken, vilket fick mig att le. Jag var så himla lyckligt lottad.

"Where are you taking me?", skrattade jag och följde efter min syster som drog mig i armen för att jag skulle hänga med i hennes takt. Ruby svarade inte på min fråga, men stannade plötsligt upp framför en stor trädörr.
"Here it is."
"Here is what? The door?" En förvirrad rynka bildades i min panna.
"No?", flinade Ruby och knuffade upp dörren med axeln. "Follow me!" Hon började småspringa upp för en spiraltrappa som såg ut att leda hur högt upp som helst, men hon visste väl antagligen vad hon höll på med eftersom min lata tvillingsyster aldrig skulle få för sig att gå i en lång trappa om det inte fanns något intressant där uppe. Jag skyndade mig upp för trappstegen, och snart var jag precis bakom henne igen. Efter vad som kändes som en evighet så var vi äntligen framme, men mina frågor om vart vi var påväg hade fortfarande inte blivit besvarade.
Ruby öppnade ännu en dörr, och en kall vind fick min rosa kjol att börja fladdra. "What is this...?" Jag gick ut på taket och tappade nästan andan när den fina utsikten av Londons alla gator och byggnader fångade mitt intresse. "Wow..."
"It's incredible, isn't it?" Ruby kom fram och ställde sig bredvid mig.
"Yes, it's wonderful! How did you find this place?"
Hon log blekt och gav mig en lätt axelryckning. "...Liam."
"Oh..."
Nancy och jag hade suttit och pratat om allt mellan himmel & jord i över en timme, och nu såg det ut att börja dra ihop sig till regn. Trots det så ville jag inte gå hem. Inte än. Jag tyckte om att sitta här och se ut över staden. Det var ett bra ställe att tänka på.
"I like it here."
"Me too", log Nancy.



Jag lät blicken vandra över bilarna som körde omkring nere på gatan och människorna som sprintade över övergånsställena. Rusningstiden var snart över, och då skulle vi kunna sitta här i lugn och ro igen utan att behöva höra på tutanden och alla människors babbel om deras åh-så-intressanta liv. Hur kunde alla gå runt och prata så glatt om sina privatliv? Mitt liv hade spolats ner i ett svart hål, och jag såg inte meningen med någonting längre.
"I just can't do this anymore... Go to school, get out of bed, act happy and pretend that I actually give a shit..." Jag såg ner på mina Dr.Martens och placerade en hårslinga bakom örat. "I'm tired of hurting people, and I'm tired of being hurt. People keep saying it gets better, but when? It never does, not for me. I'm worthless. And I don't want to be on my own. It's like I can't even breathe, like I'm drowning."
"But you're not alone, Ruby. You have me, our parents, Maggie, Meredith, our friends... I understand that you really miss Liam, but sometimes... Sometimes we have to let go." Nancy såg sorgset på mig.
"Don't you think that I would, I mean, if I actually could?" Jag suckade. "But there's just too much going on in my life right now. I don't even know who I am anymore. Sometimes-... Sometimes I just wish that I could turn back time. Go back to when it was just you, me and Liam against the world."
"Me too, I miss those days..."
Jag nickade sakta, och det blev tyst ett tag. Trafiken hade lugnat ner sig lite nu, och jag andades hackigt in den friska luften. Jag hade knappt märkt att tårar sakta hade börjat rinna ner för mina kinder. "There's just so much pain, you know?"
Nancy såg på mig.
"All I can see is sadness, it's everywhere. And I'm tired of having people coming into my life and then just leave like everyone else." Jag slöt ögonen och såg Liam's vackra ansikte framför mig. Hörde hans klingande skratt och hans mjuka röst. Om jag bara hade fått höra hans röst en sista gång så hade mitt liv varit komplett. Men nu var det över. Game over för Ruby Jay. Om jag for till vart man nu än förväntades komma efter döden idag så skulle det äntligen vara slut på allas lidanden. Jag skulle inte längre kunna förstöra för någon, alla skulle gå vidare och skaffa sig de lyckliga liv som de förtjänade.
Jag öppnade försiktigt ögonen igen och såg ut över hustaken. "I would be dead within a second..."
"What?" Nancy kollade chockat på mig. "Ruby Dorothy Jay, you're not going anywhere!" Hon tog min hand i ett stengrepp, och jag såg att hon var nära på att börja gråta.
"Nancy... I don't belong here. Not anymore. Life is like a game, and I don't know how to play it." Jag strök bort några tårar från mina kinder med min lediga hand. "I feel exactly like the lyrics from one of my old favourite songs...21 Guns, by Green Day, remember?"
Nancy såg ut att tänka men skakade sedan långsamt på huvudet, och jag började tyst sjunga för henne med min spruckna röst.

"When you're at the end of a road
And you lost all sense of control
And your thoughts have taken their toll
When your mind breaks the spirit of your soul

Your faith walks on broken glass
And the hangover doesn't pass
Nothing's ever built to last
You're in ruins..."

"Is that why we went here? So you could figure out how to take your life?" Hennes ord kom ut som en viskning. "Did you expect me to just sit here and watch you jump? And to be okey with it? Ruby, without you there's no me!"
"But what do you want me to do? I can't stay here any longer. I'm broken into millions of pieces, and I'm not some kind of puzzle you can fix." Jag reste mig upp, men Nancy kom upp på fötter lika snabbt som jag.
"But I can't live without you! Are you crazy? You're my sister for God's sake! I'll never let you go alone! If you jump, I jump."
"Nancy, you need to stay here and take care of mom and dad... And Meredith, Maggie, Harry and Liam?" Jag strök henne försiktigt över kinden och mötte sorgset henens blick. Jag kunde i hennes ögon se att hon var inne i djupa tankar, och vad hon än tänkte på så skrämde det mig. En glimt av lycka for förbi, men snart byttes det ut mot sorg, fast trots det såg hon ändå bestämd ut. "No, we'll leave this world like we came here. Together."
Jag kände hur tårarna försökte tränga fram ur ögonen igen, men jag försökte hålla dem tillbaka. Inte kunde jag väl låta min allra käraste syster dö? Jag omfamnade henne i en stor kram, pressade min kropp mot hennes och andades in hennes doft. När jag lämnade den här världen så ville jag minnas hur det kändes att ha min syster och andra halva i mina armar. Vi skulle gå fram till kanten tillsammans, men i sista stund skulle jag släppa hennes hand och hoppa själv. Det var det enda rätta. Nancy skulle inte få förstöra sin framtid bara för att mitt liv var skit. Hon förtjänade att få gå ut skolan, skaffa sitt drömjobb, gifta sig och få barn. Allt det där. Men det gjorde inte jag. Jag hade gjort många snedsteg i mitt liv, men allt förstörde bara för alla runt omkring mig. Men nu, nu skulle allt bli bra. Äntligen.
Jag släppte taget om Nancy, och hon tog min hand igen. Tillsammans tog vi några steg fram så vi stod precis vid kanten, redo för att kliva upp.
"I love you, Nancy."
"I love you too, Ruby." Nancy tog ett djupt andetag och torkade sina tårar. "Let's count to three."
Jag nickade och kände hur mitt hjärta började slå fortare. "...One."
"Two..."
Jag bad en tyst bön till gud om att min plan skulle fungera. "Three."

...
Here you go! Förlåt för att ni fått vänta, men jag har haft fullt upp. Laddar inför nationella proven som jag lär dränkas i nästa vecka, samt inför föreställningsveckan för teatern som är veckan efter. Whoopdiedoop! Skulle egentligen ha skrivit igår, men jag hann inte (läs orkade inte) innan jag skulle iväg och uppträda & se Malcolm B live höhö. Men men.
Puss&Kram!

Tidigare inlägg


RSS 2.0