EPILOG: + Through The Storm +

31 december 2079 kl. 23:07, London.

Jag rättade till glasögonen på min nästipp och såg på min son som nu hade vuxit till sig och blivit en stor ung man. "Could you read this for me, Finnian?", undrade jag och pekade på en viss artikel. Det var en dödsannons, och inte vilken som helst. 
"Sure, daddy." Finnian harklade sig lågmält och börajde läsa högt. "Harold Styles and his wife, Nancy, died sunday after a long battle with sickness. A private memorial was held by their family. They will both be greatly missed, and always remembered by their children and friends." Han såg upp på mig. "Dad, you're crying."
"Oh am I? No no, I just got something in the eye.." Jag drog med fingret under ögat och insåg att jag nog fält en tår eller två trots allt. "Luckily, they died together", log jag bakom tårarna. 
"I miss them." Finnian tog min hand i sin.
"We all do, my son. We all do."
"Here's your medicine, dad", sa Stina och satte ner ett glas vatten och en burk piller framför mig på bordet. Jag suckade.
"Do I really have to?"
"Yes you do."
"She's right", sa Finnian. 
"I don't want to", sa jag surt. 
"If not for you, then do it for Jolie. You know she would've wanted you to."
"Yes do it for mom." Finnian nickade instämmande. 
"Chopp chopp, it's time to go out soon so take your medicine now."
"Well well, okey then..." Jag la pillret på tungan och lyfte försiktigt upp vattenglaset och svalde pillret med en stor klunk. Jolie hade insjuknat under sommaren och lämnade mig kort därefter, och jag saknade henne så mycket. Jag var så ledsen över allt hon skulle missa. När våra barn fick egna barn, deras bröllop och allt det fina här i världen. Nu fick jag uppleva allt på egen hand eftersom hon inte längre fanns med oss. Nu var hon någonannanstans tillsammans med Harry & Nancy. Men en vacker dag skulle vi återförenas igen.
"Time to go outside and watch the fireworks!", ropade Stina och alla gäster började dra sig utåt på altanen. Både Finnian och Stina hjälpte mig ut då benen inte fungerade lika bra som de gjorde när jag var yngre.
Jag satte mig på trappan till altanen och såg på Niall som stod där i trädgården och förväntansfullt kollade upp mot himlen för att se fyrverkerierna. Det kändes skumt att se honom utan Jolie, och jag förstod att det måste kännas ännu konstigare för honom. Istället stod nu Finnian där och kollade med honom. De var precis lika tighta nu som när han var liten, bara det att Niall inte längre kunde lära honom fotbollstricks eller göra andra saker som krävde fart och muskler. Jag var så tacksam över att Niall hittade mig den där kvällen i Tottenham. Jag vågade knappt tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut nu om jag inte träffat honom. Skulle jag ens fortfarande vara vid liv då? Troligtvis inte.
Det var knappt fem minuter kvar till tolvslaget och jag var absolut redo för ett nytt år. Så många bra saker hade hänt det senaste året. Jag hade äntligen gift mig med min fantastiska man, jag jobbade som polis vilket var min stora dröm, och jag & Ian hade stora planer på att skaffa barn inom en snar framtid. Livet kunde inte bli bättre än såhär just nu.
Jag lyfte upp min dagbok som jag hade börjat skriva i tidigare idag, klickade pennan och fortsatte:

"and then you meet one person
and your life is changed forever."

Jag stängde igen boken, lämnade den på trappen och gick fram till Niall. Klockan slog midnatt och alla möjliga färger sköts upp på himlen och bildade fantastiska mönster.
"Happy new year!", ropade alla i kör, och jag kramade om min fina familj.
"Happy new year!"

Förlåt för att epilogen kommer så sent. Kanske har mitt undermedvetna inte velat fullständigt avsluta novellen, eller är det bara jag som varit my lazy self. Troligen båda. Kanske inte så jättestorslaget avslut, men kände att jag ville ha något lätt och litet men ändå lite meningsfullt liksom. Hade jag skrivit TTS nu så hade jag nog gjort den lite annorlunda. Gått lite mer på djupet istället för att ligga och flyta på vattenytan. Den skulle ha blivit hemsk men det skulle också fått en att uppskatta de bra stunderna mer. Men jag vill tacka er alla för att ni följt mig genom denna långa resa, trots alla pauser mitt i allt och trots dålig uppdatering eller långtråkiga kapitel. Tack tack tack! Tack för alla fantastiska kommentarer ni ger mig, tack för all kritik. Tack till den handfulla skara som fortfarande kikar in här varje dag fast det knappt finns något att se längre. Tack för att ni är såna underbara läsare som fått mig att inse vad det är jag brinner för och vill göra i livet.
Jag tänker på er varje dag och känner en sån stor uppskattning och tacksamhet. Ni är bäst! Ofta önskar jag att jag aldrig lämnade bloggen, för när Directionery låg på topp så mådde jag som bäst. Men nu räcker tiden knappt till och jag får prioritera annorlunda tyvärr.

Men om intresset fortfarande finns på att jag ska fortsätta skriva på TFW, även om jag så har typ 3 läsare så kommer jag fortsätta skriva, men uppdateringen lär nog ändå vara lite gles men ska försöka hitta mer tid. För jag vill fortfarande skriva, det är typ som terapi för mig haha. Och övning ger färdighet, och det är ju klart att jag vill ha det. Så vad säger ni, ska jag fortsätta skriva om Charlie och hennes liv eller vinka hejdå till bloggen? 
Puss & kram, fina ni! 

Kommentarer
Postat av: Bella

Väldigt bra avslut på denna novell! Jag har följt din bloggen sen du började skriva den första novellen. Du skriver verkligen riktig bra och jag vill att du ska skriva om Charlie och hennes liv. Vill så gärna veta vad som händer i hennes liv. :) kram :)

Svar: Tack så jättemycket Bella! :) Kram!
Vendela Åstrand

2015-10-11 @ 09:28:44
Postat av: Isabell

Detta var en underbar epilog saknar dock att veta vad som hände med t.ex Liam, men älskade den ändå!
Fortsätt mer än gärna att skriva på TFW! :)

Svar: Tack! Åh ja det är sant, men nåja. :) Det ska jag! :)
Vendela Åstrand

2015-10-12 @ 08:22:34
Postat av: Anonym

Snälla fortsätt skriv! Älskar att kolla in här och se ett nytt kapitel!!

Svar: Åh va glad jag blir!! :)
Vendela Åstrand

2015-10-17 @ 19:41:29
Postat av: Anonym

jag hoppar du fortsätter skriva på tfw för du är så himla duktig!!

Svar: Tack så jättemycket! Ska absolut fortsätta skriva, har bara så himla mycket just nu med skola, körkort, julshower, luciatåg och allt vad det är. Men fler kapitel kommer, det lovar jag :)
Vendela Åstrand

2015-11-29 @ 01:26:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback