Chapter 54 - Back on tour

Previously:
"I couldn't just leave you there, could I?" 
"I owe you big time."
"You don't owe me anything." Han flyttade närmare och la försiktigt sin arm om min midja. "It's late. We should sleep. I guess Hadley will wake up soon."
"You're probably right." Jag nickade. "Goodnight, Louis."
"Goodnight Josefine."

[bild kommer]
20 juni 2020, kl. 13:16. O2 Arena, London.
 
"Niall, do you have a sec?", frågade Chris.
"Sure", sa jag och ryckte på axlarna och kom fram till honom. Han höll på att spänna fast alla läktardelar i varandra, och jag satte mig på knä och hjälpte till. Idag skulle vår turné äntligen dra igång, och vi hade varit på ett tiotal intervjuer under morgonen. Allt skulle vara klart, samt att genrepet skulle vara genomfört, innan klockan 6, och konserten skulle börja en timme efteråt. Perrie och hennes tjejer skulle vara förband idag, och de stod just nu och gjorde sångövningar bakom scenen.
"Are you excited?" Chris log mot mig.
"Of course I am. But really nervous. It feels like I haven't been on stage for a long while now."
"You'll be fine. The fans still love you."
"I know. Their support means everything to me. But Jolie and Stina will be in the crowd and they haven't heard all the songs, and I mean, I've written most of them so of course I am nervous. What if they won't like them?"
"You're crazy. They will love them! You're an excellent songwriter, Mr Horan."
"Thanks." 
Grabbarna kom ut på scenen, och jag satte mig på en läktardel och tog upp min vattenflaska.
"How's it going?", frågade Louis. Han var på sprudlande glatt humör, och det smittade tydligt av sig på de andra.
"Good, I guess" sa jag.
"Great!" Louis slog sig ner på scengolvet.
"Have you seen our outfits for tonight's show? Lou has done it again, I must say. We're going to look fabulous!" Harry flinade och drog en hand genom sitt lockiga hår. 
"Yeah, and we got new shoes too! Perrie hasn't seen them yet, but she's going to be jealous, I can tell." Zayn skrattade.
"Nice", nickade jag. "But isn't it sad? I mean, soon we will be the new Backstreet Boys or Westlife, and our fans will realize that we're getting old and they will stop listen to our music. And then, everything will be over for us?"
"What are you talking about, Niall?", sa Liam och skakade på huvudet. "Our fans will stay with us forever. No matter if we produce good music or nothing at all. They will be there, and they will remember us just like we remember them. Backstreet Boys and Westlife may not be bands anymore, but people haven't forgotten about them. And maybe in a 100 years, people will have forgotten about us, but so what? Why not make the best of our lives?"
"Liam is right", instämde Louis. "And it doesn't matter if this would be our last tour. We all have money so we won't need to work for another second in our lives. Instead we can spend time with our families, watch our kids grow and learn, spend time on our other hobbies. Niall, you can play golf fulltime, Zayn can make art, Liam can go fishing, and Harry... Well, Harry can just be Harry."
"Yeah. Our fans will stay either way. And they know we're getting older. They know that we have kids, are getting married and so on. But so are they. Our oldest fans are probably our age by now, and our younger fans will be there one day too. Nothing to worry about, really." Zayn log.
"You're right. I'm sorry."
"It's alright, mate. We all worry sometimes."
"Yeah, and most importantly; no matter what happens, we will always have each other." Harry kom fram till mig och la en arm om mina axlar.
"Group hug, guys", sa Louis, och alla samlades i en enda stor björnkram.
"I'm so tired", sa Perrie efter att ha ammat klart Deborah.
"I understand. It must be hard to be a mother, to a baby, and then have to go out on stage and perform when all you want to do is sleep."
"Exactly. But wait 'til you get there. You'll love it."
"Lucky me, I'll never have to sing on stage the next second. I'm neither a musician nor a good singer." Jag flinade och tog emot Debbie. Hon slöt ögonen och sög på sin lilla napp, och jag strök henne över huvudet.
"Thank you for watching the kids during the concerts." Perrie räckte mig även Isobels ryggsäck som innehöll leksaker, hörselskydd, frukt och allt som nu kunde gå åt.
"No problem, Perrie. Isobel is my best friend, and I'm sure that Deb will be too."
Perrie log och nickade instämmande. "Well I gotta go, but I promise to wave at you from the stage."
"Thanks. Break a leg!"

Med Deborah i famnen och Isobels hand i min så gick vi ut på scenen. Det var insläpp om en halvtimme, så snart skulle jag och barnen sätta oss på de platser vid sidan av scenen som var reserverade för oss.
"Nancy, I'm such a bad mother!", utbrast Ruby. "You gotta help me!"
"Calm down, what's wrong?"
"What do you think is wrong?! I only got one kid in my hands and I have two!" Lucas sprattlade med benen och försökte vrida sig åt alla möjliga håll för att komma ner på marken igen. Barnen hade precis lärt sig gå och deras största hobby var nu att tulta omkring på sina knubbiga små ben på egen hand. Riley var expert på att försvinna iväg, han var en riktig liten äventyrare. Men för Ruby var det förstås väldigt jobbigt, speciellt när han försvann ur syn. 
"Okey, I'll find him. Here, take Deborah. Isobel can watch Lucas, and I'll go look for Riley."
"Thank you thank you thank you, Nancy!"
"No problem", log jag.
Jag gick bakom scenen och letade under varenda pryl och möbel, ropade och lockade och allt vad jag kunde komma på. 
"Riley? Riley, baby? Where are you?" Jag böjde mig ner för att se bättre. "Come to aunt NayNay, Riley."
Jag hörde ett litet skratt i fjärran, och när jag följde rösten så hittade jag honom sittandes under en stol i en av korridorerna. Han hade hittat godis någonstans som han nu satt och stoppade i munnen, men eftersom han lyckats tappa dem på golvet på grund av sin obalans så var de alldeles dammiga. Jag satte mig på huk och lyfte upp honom, blåste bort smutsen från godisarna och gav dem till honom igen.
"You like adventures, huh? Your mother is going crazy because you were gone? Momy couldn't find her little Riley. Don't run away from her again, will you?" Jag pussade honom på kinden och började gå tillbaka mot scenen. Liam kom mot oss och slet i sitt hår i ren frustration.
"Did you see him?! Oh god, you found him! Thank god!"
"Calm down. He just went for a little walk and found some snack on his way." Jag flinade och gav honom ungen.
"You'll get it when you have one. Kids are dangerous!"
Halva konserten hade redan gått, och fansen var som galna över både Little Mix-tjejerna och oss. Alla var på bättre humör än någonsin, de klämde i för kung och fosterland i alla låtar och viftade med skyltar, ballonger och allt vad de nu hade.
"I think it's time for a little Q and A, my friend. Don't you think?" Louis la sin tyngd på min axel när jag satt på en av läktardelarna. Fansen jublade och höll upp sina telefoner för att filma, och jag nickade glatt till svar. "Q and A it is!"
"Okey, first question. Zayn, will you read it for us?"
"Sure. What is the best thing that has ever happened to you? Louis, you go first."
"The best thing... Oh, that's a hard one. We've been through a lot of stuff, but I think I'll say... When we went to Ghana in Africa and got to team up with Comic Relief to help raise awareness for good causes. It was so emotional yet so amazing to meet the kids there and to let them be in our video for One Way Or Another. I don't think I've ever cried that much, but also felt so good to know that my money actually goes to something worthy? Red Nose Day was absolutely the best. How about you, Niall?"
"I'd say the day we became a band. If it weren't for Simon, we wouldn't be here today and I'm forever grateful. He gave us all of you, and he gave me my four brothers. My best friends for life." Publiken skrek av glädje och Niall log med tårar i ögonen.
"Beautiful speech, Niall", sa Liam. "I must say that the best thing that has ever happened to me, was probably finding my way back to the love of my life, Ruby Jay. She's the most amazing woman I've ever met and she's been my best friend since I learned how to walk. Losing her was the worst part of my life, and having her back was simply the best. We've been through quite a journey, and now we're both parents, and I agree we're a bit overprotective, but we'll be alright. And I love that woman to death. So my answer is, simply put, Ruby. What is your answer to the question, Zayn?"
"Becoming a father, easy. Everyone who has kids will always remember the first time they met them. It's so amazing to see how something you created, sorry, can grow and learn stuff just like you all have done. Meeting Isobel was the best day of my life, and sure, she can't hear a word that I'm saying, but she still means the world to me and she knows it. And meeting Deborah was like living it all once again. Totally amazing! And I will help them to grow into those creative strong women and see them become as wonderful as their mother. Perrie, Isobel and Deb are the princesses of my life."
Jag tog mikrofonen ifrån Zayn och harklade mig tyst. "Now it's only my answer left, and to me, the answer is easy too. Music has always been my passion, but I have one bigger passion in my life; and that is loving my Nancy. As you all know, we got married two months ago and we spent, probably the best time of our lives, in Greece and I couldn't be more thankful for having her in my life. So that's my answer. Next question!"
En ny fråga dök upp på screenen, och Liam läste högt. "Oh, this is a question for you, Louis. 'Is it true that you're dating someone new? In that case, who?'"
Louis ställde sig upp. "You're asking such personal questions, but I can't do anything but stay true to you. Yes, I'm dating. I've been seeing this girl, for like, two months now and she's amazing. And her name is Josefine, and I promise that you probably will see more of her in the future."
"How much do you love your fans?" läste Niall. 
"This is a question that I know exactly how to answer", sa jag. "I think I speak for all of us, when I say that we love you just as much as we love our families, kids and friends. You're all our friends. You've been there since day 1, and you're so supportive and you all have done more for us than we could ever ask for. We love you from the bottom of our hearts and if we could, we would marry you all. But I've heard that's illegal."
Publiken skrattade och gjorde 'aww'-ljud, och vi skickade slängkyssar till alla. 
"Great answer, Harry!", instämde killarna. 
"Now let's sing a song, shall we?" Louis flinade.
"Here is; Kiss you!" Zayn slängde iväg mikrofonstativet och låten kickade igång.

"Oh, I just wanna take you anywhere that you'd like
We could go out any day, any night
Baby, I'll take you there, take you there
Baby, I'll take you there, yeah"

Förlåt för halvdant kapitel, och förlåt för att jag inte uppdaterat på ca 2 månader, men jag har haft så himla mycket annat för mig och nu är det sommar och jag försöker spendera så mycket tid jag kan med vänner och i solen, plus att jag jobbar och grejer så det är svårt att hinna med allt.

Nu är det i alla fall 1 kapitel kvar, och sen är det dags för epilog och sen är TTS slut. Helt jäkla slut. Hur sjukt är inte det egentligen? Tur att jag har TFW att gå tillbaka till då i alla fall, är så jäkla pepp på den storyn alltså!! Hoppas ni är peppa ni med! :)

Nu är det så att jag inte kommer kunna uppdatera förrän i juli dock. Jag åker ju till Göteborg på tisdag, för att se ONE DIRECTION (:D) såklart, och dagen efter drar jag till min syrra och stannar där tills den 5:e. Ska vara supernanny åt mina små pojkar nämligen, och kommer då inte kunna ha tillgång till dator. Men jag tänker att jag skriver de sista kapitlen för hand då jag vet precis hur jag vill ha dem, och sen renskriver jag så fort jag kommit hem igen och så återgår vi till TFW. Okej? Okej.

Ha det gött, och kanske ses vi på konserten! :) 



RSS 2.0