Chapter 55 - Through The Storm (Last Chapter)

Previously:
"How much do you love your fans?" läste Niall. 
"This is a question that I know exactly how to answer", sa jag. "I think I speak for all of us, when I say that we love you just as much as we love our families, kids and friends. You're all our friends. You've been there since day 1, and you're so supportive and you all have done more for us than we could ever ask for. We love you from the bottom of our hearts and if we could, we would marry you all. But I've heard that's illegal."
Publiken skrattade och gjorde 'aww'-ljud, och vi skickade slängkyssar till alla. 
"Great answer, Harry!", instämde killarna. 
"Now let's sing a song, shall we?" Louis flinade.
"Here is; Kiss you!" Zayn slängde iväg mikrofonstativet och låten kickade igång.

[bild kommer]
14 Augusti 2026, kl. 16:04. Hounslow Central, London.

"How's it going?", frågade Ruby och slog sig ner bredvid mig. Jag satt vid köksbordet med en massa bilder framför mig och försökte skissa fram nya idéer till höstens klädkollektion.
"Naah", sa jag med en uttråkad ton och flyttade runt bilderna i olika kombinationer. "I really wanna go for orange and grey this fall, but I feel like big sweaters and stuff are so basic. Maybe I should go more for shirts and some sort of thicker blazers, yeah I think that would be a hit."
"Sounds great to me", log Ruby. "But I really like that one. You should make something out of it, just make it a bit shorter and fold up the sleeves or something."
"Great idea, Rue. Thanks!"
"I'm home!", ropade Harry från hallen och stängde ytterdörren efter sig. "I brought some coffee for you ladies!"
"What did'chu bring me, daddy?", frågade Eliza, vår dotter. Hon var nu fyra och ett halvt år gammal och i sin värsta trotsålder just nu. Namnet hade hon fått efter Rubys och min mormor, Elizabeth.
"Pineapple juice, of course. Your favorite!"
"No candy?", hörde jag Eliza säga besviket.
"Eliza, no candy on a tuesday, you know that", sa jag, och hon kikade in i köket och gav mig världens valpmin. "Oh please", sa hon och grimaserade åt mig.

 Everything about Ashley and Mary-Kate Olsen | via Tumblr

"If I asked uncle Niall, he would give me candy."
"No, darling. Not on tuesdays." Jag lät henne hoppa upp i mitt knä.
"Yes he probably would", sa Harry och skrattade. "But that's just because he can't stand your puppy eyes. But in this family, there's no candy until saturday." Han ställde ner kaffemuggarna på bordet och öppnade Elizas juice så hon kunde dricka den. 
"When do you finish work, mom? I wanna play."
"Within an hour, but then we're going to see the others for dinner."
"Ughh I don't wanna dinner, mom."
"But then you will get to see your friends? Toby and Hadley will be there, Isobel, Deborah, Riley and Lucas...?" Jag strök henne över huvudet.
"I don't wanna play with Riley and Lucas. They're just teasing me because I'm short and can't do all that they can."
"I'll tell them to be nice. Don't worry", sa Ruby och flinade åt Eliza.
"Oh, I forgot to tell you. Niall and Jolie got a son today!"
"My god! Did they? I gotta text them and say congratulations!"
"No need to, Niall said they'd try to come to dinner tonight and show him up. His name is Finnian."
"Finnian? Wow, excotic." Ruby nickade.
"I think it's irish." Harry sippade på sitt kaffe. "Maybe we should ask Niall for babynames next time we get one?"
"Can I have a sister then, mom? I don't like boys. They're mean." Eliza kravlade sig över till Rubys knä då hon inte fick tillräckligt med uppmärksamhet av mig för stunden.
"Not all boys, honey? Do you think dad is mean? Is Niall mean?" Jag la ifrån mig pennan och såg på henne.
"But mom they're old. And already taken so I can't be in love with them."
"So you're telling me that you don't love me, Eliza?" Harry tog sig för hjärtat. "You just broke my heart. Now daddy is sad."
"Sorry dad. But you love mom. I guess I'll have to wait for Finnejan to grow up."
"Finnian, honey." Jag log mot henne.
"Whatever."
"Are you sure that you're ready?", frågade jag och hjälpte Jolie ut ur bilen.
"Yeah, I'm just a bit tired. But it's only dinner, so I'll handle it."
"You're such a strong woman. That's why I love you, Jo."
"I love you too", log hon och lyfte upp babysitsen som Finnian låg och sov i. Han var en sån lugn liten bebis och hela förlossningen hade gått otroligt snabbt och smidigt. 
Man kunde höra de andra på baksidan av trädgården, och jag var så spänd på att få visa upp vår lilla skatt. Vi var sist i gänget att få barn, om man inte räknade med Stina då, men henne hade vi ju aldrig skapat. Hon var en skatt vi blev givna, men jag var minst lika tacksam för henne i familjen. 
"Oh I'm so excited, can I see him?", viskade Nancy när vi rundade hörnet. 
"Of course", sa jag glatt och gestikulerade mot Jolie. Nancy hukade sig försiktigt till Finnians nivå och såg på det lilla knytet med kärlek i ögonen.
"Is that Finnejan?", frågade Eliza som nu kommit springandes mot oss.
"Yes this is Finnian, darling", sa Nancy lågmält. "Do you remember being this tiny? He's supercute, isn't he?"
"Yeah", sa Eliza och nickade.
"Oh look, he's awake!" utbrast Nancy, och jag såg ner på Finnian som gäspade stort och kisade mot oss. 
"Maybe he wanna come to daddy", sa Jolie och ställde ner babysittsen. Jag knäppte loss honom och lyfte försiktigt upp honom i min famn, och alla samlades runt oss och beundrade vår fina lillkille.
Han hade redan en massa hår på huvudet, och jag kunde knappt vänta tills den dag han skulle växa till sig så vi kunde lira fotboll på gräsmattan och gå på matcher ihop som jag och min pappa brukade göra när jag var liten.

"Niall, will you play football with me and daddy later?", frågade Toby, Louis son, när jag klev in i vardagsrummet där han satt och spelade tevespel med Riley och Lucas som inte verkade förstå så mycket av vad spelet gick ut på.
"Sure", log jag. "Where's Hadley by the way?"
"Oh she's playing with Isobel and Deborah."
"Not Eliza?"
"I don't know where she is." Toby ryckte på axlarna.
"Oh, okey." Jag gick upp på övervåningen och kikade, och där i ett rum satt Eliza och prasslade med en chipspåse.
"Hey potato chips come out I want to eat you!"

Pictures »Trendhure.com - inspiring animated gif picture on Favim.com

"What are you doing, Eliza?", frågade jag. "Where did you get those?"
"I found them in the kitchen."
"I think they're for after dinner."
"But I want them now", gnällde hon och skakade på påsen.
"Okey, one chips, but don't tell mom and dad, will you?"
"Yeyy!"
Jag öppnade påsen, valde det största chipset och räckte henne det. Hon tuggade snabbt i sig det och sträckte ut handen efter mer, men jag skakade på huvudet.
"Dinnertime!" ropade Ruby, och alla slog sig ner vid matbordet som stod uppdukat på altanen. Det fanns även ett barnbord där alla ungar satt, bortsett från Finnian som antingen låg och sov i babysittsen eller ammades i Jolies knä. 
"So, Josefine, are you gonna tell them?", frågade Louis och tog Josefines hand.
"What? What are you going to tell us?", frågade Zayn nyfiket.
"Can we have a drumbeat?" Louis såg på Harry som började trumma på bordet.
"WE'RE GETTING MARRIED!"
"Oh congratulations! So many good news in one day. First Finnian, and now my best friend is getting married. Can't get better, can it?" Harry, samt alla vi andra, applåderade. "Now we're just waiting for you two", flinade han och kollade på Stina och hennes pojkvän, William. Hon himlade med ögonen och skrattade.
Det kändes så himla bra att vi alla satt här samlade idag. Alla kompletta små familjer som en enda stor. Ett team. Jag hade inte kunnat önska mig mer fantastiska människor i mitt liv, och ännu hade vi många år framför oss att spendera tillsammans. Tänk så många resor och allt som vi skulle kunna hitta på tillsammans. Kanske borde vi alla skaffa ett gemensamt sommarhus i något varmt land? Hur mysigt vore inte det?
Alla högg in på maten, och då och då gnällde Finnian lite men han blev genast gladare när han fick gosa i min famn. Innan jag träffade Jolie hade jag aldrig kunnat se mig själv som en pappa. Tanken på barn existerade inte ens då. Men aldrig hade något kännts så rätt som att dela på lilla Finnian med mitt livs kärlek och låta honom växa upp med världens tightaste släkt. För jag såg verkligen dessa vuxna människor som mina systrar och bröder, och jag hoppades innerligt att Finnian skulle känna detsamma för deras barn när han blev äldre. Det här gänget kunde tillsammans klara allt. Det hade vi bevisat så många gånger nu. Vi kunde klara precis allt, genom vilken storm som helst.
20 maj 2079, kl. 18:36. Utkanten av London.

"Wait for me, my dear" sa jag och försökte få fäste med kryckan i gräset. Det var något fuktigt, vilket gjorde det svårare att ta sig upp för kullen än vad jag föreställt mig. "I'm not as fast as I used to be in young days."
"I'll always wait for you, Nancy." Harry sträckte sig efter min hand då han kommit snäppet högre upp i backen, men jag vågade inte förlita mig på att han var stadigare än min egen krycka. Han var inte heller i samma form som han brukade. Hans rygg var något krökt och han hostade med jämna mellanrum, och värre blev det när vi skulle upp här. Lungorna var inte lika med på leken.
"Oh we don't have time for such nonsense? Maybe we should've asked them to come with us? I don't feel like collapsing here", klagade jag.
"Ask who?"
"Caren and the other workers at the retirement home? Caren is sweet, I like her. She reminds me of Eliza."
"I didn't tell her."
"Tell who?", frågade jag denna gång, smått förvirrad. "Eliza?"
"Caren. That we were going here..."
"So you're telling me that we escaped? Harold, why didn't you tell them?! What if we die here?!"
"I'm sorry, Nancy. But they wouldn't have let us go", flåsade han och nådde äntligen toppen av kullen.
"I think this is a very bad idea, Harold Edward Styles", gnällde jag och nådde toppen jag med. "If they find us, I will tell them that you forced me to go here!"
"Nancy, calm down. We can go home whenever you feel like it. Just enjoy life for a moment, okey?" Smilgroparna växte sig större i hans ansikte, och trots alla rynkor som tillkommit under åren så var han lika bedårande vacker som alltid.
"Okey, I'm sorry..." Jag rättade till glasögonen och blickade ut över vattnet och träden och allt det fina som fanns framför oss. Solen var påväg ner, och jag drog ett djupt andetag och njöt av den friska luften. 
"I'm sorry that we're too old to make it to the US. I really wanted to take you back to that hill we visited when we went on a roadtrip with Ricky and Phil. I promised you to." Harry såg ledset på mig.
"It's alright, dear. I like it here, it's beautiful. It's our home."
Harry hostade samtidigt som han nickade instämmande. "You're right, sweetie." Han smög in sina armar runt min midja, och jag lutade huvudet mot hans axel. Den var något benigare nu, men hans kropp kändes fortfarande som hemma för mig.
"I take back what I said earlier. It would be a wonderful death to die here, with you by my side."
"Yeah, we lived a wonderful life, and I can't wait to spend the rest of our infinity together wherever you go when you're dead. But hopefully we'll get new bodies, because I'm really tired of my lungs, and my back really hurts."
Jag skrattade mjukt åt hans tanke. "I can't believe that we made it. We've been through so much. Meeting you was the best thing that ever happened to me."
"Meeting you, loving you and marrying you was absolutely the best. And Eliza was our blessing. Losing you was the worst. I remember wishing for one thing, and that was to grow old with you. And I'm so blessed that I got to do that. I'm so happy that you never chose to leave me."
"Aww, and I'm happy that you never left my side, Harold." Jag pussade honom på kinden.
"Why would I leave, dear? I once promised you that whatever happens, I will stay with you through the storm. And I kept my promise."
"Yeah, we really can make it through it all."
"Through the storm, my dear", nickade han instämmande.
Jag såg på honom med ett leende på läpparna. "Through the storm."

Och det var sista kapitlet av TTS, mina damer och herrar! Nu återstår bara epilogen, och sen släpper vi tvillingarna och deras äventyr för evigt och återgår till TFW. Kommer ni sakna dessa karaktärer lika mycket som jag? Vilka har varit era favoriter? Vet att jag varit dålig på att fixa karaktärsbeskrivningar och sånt som ni önskat, men ska försöka bättra mig när det gäller TFW i alla fall.

P&K!

Kommentarer
Postat av: jennifer❤️

Jag kan inte fatta att den är typ slut nu!! Älskade den! Önska den kunnde pågå i evigheter

Svar: Hihi aww! Så kul att du känner så! :)
Vendela Åstrand

2015-07-19 @ 19:59:30
Postat av: Bella

Väldigt bra! Kommer sakna tvillingarna och denna novell har varit så bra! Du skriver så bra och jag får en bild i huvudet när du skriver noveller! Jag tycker att du ska blir författare! Vill du det? Då skulle jag läsa dina böcker! :) men jag gillar alla karaktärer :) kram på dig! :)

Svar: Naww tack så mycket! Författare är ett av mina drömjobb, så en vacker dag skulle jag absolut vilja skriva en bok. Kram! :)
Vendela Åstrand

2015-07-21 @ 17:38:48
Postat av: Malin

Ååh, så bra ju!! Hatar när storys tar slut. Men ser fram emot fortsättningen av TFW :)

Svar: Åh ja vem gör inte det :// Vad kul att höra!! :)
Vendela Åstrand

2015-08-04 @ 21:49:32 / URL: http://nailartinspirations.blogg.se/
Postat av: Anonym

När kmr nästa kapitel? :)

Svar: Har precis lagt upp epilogen nu. Finns det intresse för det så kommer jag också fortsätta på TFW! :)
Vendela Åstrand

2015-08-16 @ 12:45:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback