Chapter 51 - The Wedding Part 2

Previously:
"I haven't seen you since we graduated! How are you?"
"I'm great. And hey, this is my boyfriend, Kurt!"
"Hi Kurt! Nice to meet you", log jag och skakade hans hand. 
"Nice to meet you too. Kira has talked alot about you. And congratulations!"
"Thanks." 
"Time to go!", tjoade Ruby med Lucas i famnen. "We don't want to miss the party, do we?"

Vi satt kring det stora långbordet, jag & Harry på ena kortsidan såklart, och folk passade på att hålla tal emellan måltiderna.
"Excuse me", sa Harry högt och slog med besticken mot glaset lite försiktigt så det klirrade. "I'd like to make a speech. Thank you." Alla tystnade och såg intresserat på Harry.
"I don't know what I had expected when we went to find Nancy. Maybe an adventure where I played the hero, threw myself over cars with a weapon in my hands, ready to shoot my enemies. Maybe I saw myself tie him to a chair and try to blackmail him to find out where he kept Nancy. Maybe I had expected not to find her at all, or even worse; dead." Han harklade sig. "You have already heard the story about how we saved Nancy a hundred times probably, but you haven't heard my personaly reaction to all of this. That day, when I found Nancy, was the worst of my life. Not because I found her, that was the second best thing that has ever happened to me. The best thing is marrying her. But that day was the worst day of my life, because I'd never seen her so scared, so broken. So tiny and scared of everything and so so broken. I start crying by even thinking about it." Harry pausade för att torka tårarna, och jag tog hans hand i min.
"When the gun was pointed to my head, my whole life passed me by in a blink of second. And the best parts were when I was with her." Han såg på mig. "I thought about how my life could've ended if I got the chance to stay alive, and I thought of what would happen if I didn't. The worst scenarios popped up in my head, and the worst would be if he pointed the gun at Nancy. Because, a life without Nancy, is not a life I want to live. I've said it so many times before, I say it all the time, and I will remind you forever: I love you, Nancy Elizabeth Styles."
Alla applåderade, och jag torkade tårarna och lät Harry kyssa mig. "I love you too."
"I know. That's why we're here today, right?"
Jag nickade och bet mig i underläppen, och Harry satte sig ner bredvid mig igen.
"That was a beautiful speech by my brother-in-law. I'd like to make one too, if that's okey." Ruby satte Riley i knät på sin bordsgranne och såg lyckligt på oss. "Dearest sister, since the first time I saw you with Harry, in the car outside Meredith's house, I knew that the two of you would become something big. You have always been the most caring of us two, and I'm so happy that you found someone to share your love with when I wans't willing to accept it. You're the most beautiful couple ever, and you are always ready to go through fire for each other. Your relationship has been tested many times, but you always go through the bad times, you always make it. I'm so happy for you, Nancy. You were there for me when I was at my worst, and now I want to be there for you when you're at your best... Excuse me." Ruby började gråta, och jag log bakom tårarna åt henne.
"I really hope that soon we'll get to see a little mini-version of you and a little mini-Harry running around at your house, and that you'll teach them everything you can. You are the smartest people I've ever known. Harry, teach them how to sing and bake, and Nancy, teach them how to sew and make them strong, like you. And even though I've already got two babies, you know who to call when you need a babysitter." Hon blinkade åt oss. "Cheers to Mr. and Mrs.Styles, my friends!"
Alla höjde glasen och skålade för oss, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla som satt kring bordet betydde så mycket för mig, och det kändes fantastiskt att Harrys alla vänner nu officiellt också var mina vänner. Jag hade lärt känna en massa trevliga människor som Harry bjudit till vårt bröllop.
"It's time, isn't it?", log Ed och reste sig från bordet. Harry nickade till svars och frågade om han behövde hjälp med något, men Ed skakade på huvudet och sa att han klarar sig bra själv. Han försvann upp på scenen och började fixa i ordning med mikrofonstativet, plockade upp sin gitarr ur fodralet och stämde den och så vidare.
"Is he going to sing for us? Amazing!", sa Kevin, Harrys tatuerare. 
"Good evening, everyone", hälsade Ed i micken. "I hope you're all having a great time, and especially you my best friend, Harry, and your fantastic wife: Nancy. Harry is the best man in this world, and I'm so happy for him. And he's a very lucky guy who has found such a beautiful girl. And tonight, this night is their night. And therefore, I want to sing you guys a song. It's a song I've written myself, and my inspiration for when I was writing it, was you guys. The song is called Thinking Out Loud. Here it goes, hope you enjoy it."
Alla reste sig upp och gick bort mot scenen, och Ed började strumma på sin gitarr. 
"When your legs don't work like they used to before
And I can't sweep you off of your feet
Will your mouth still remember the taste of my love?
Will your eyes still smile from your cheeks?
 
And darling, I will be loving you 'til we're 70
And baby, my heart could still fall as hard at 23
And I'm thinking 'bout how people fall in love in mysterious ways
Maybe just the touch of a hand
Well, me - I fall in love with you every single day
And I just wanna tell you I am..."
Harry tog min hand och drog mig intill sig. Sedan placerade han min andra hand på sin axel och tog tag runt min midja. I samma stund tog Niall över och började spela gitarr, och Ed hängde av sig sin och började dansa med en annan tjej.

Devonne | weheartit.com/SZKLANKA | via Tumblr

"So honey now, take me into your loving arms
Kiss me under the light of a thousand stars
Place your head on my beating heart
I'm thinking out loud
That maybe we found love right where we are"
Harry och jag gungade sakta fram och tillbaka, och Eds vackra stämma och Niall's fina gitarrspel fyllde lokalen.
"When my hair's all but gone and my memory fades
And the crowds don't remember my name
When my hands don't play the strings the same way
I know you will still love me the same"

the desire is uncontrolable

Jag såg på Harry, och han såg på mig.
"What are you thinking? Like, right now?"
"About how lucky I am. To have you. To have... this. To be yours." Jag log.
"You are the best thing that's ever been mine." Harry strök mig över kinden, och jag pussade hans hand.
"I'm so happy that I met you. I can't even think of a life without you in it."
Harrys ögon tårades, och jag sträckte på mig för att nå hans läppar. "I love you."
"I love you."
Låten var slut och alla applåderade, inklusive jag & Harry. 
"Sit down everyone, there are more songs to come. But now the stage belongs to Ruby and Liam." Ed tackade återigen för applåderna och gick sedan ner från scenen, och jag chockades av hans ord. Skulle Ruby & Liam uppträda?
Alla hade dragit fram sina stolar så man kunde sitta och kolla, och jag & Harry satt längst fram. En jollrande Lucas placerades i mitt knä, och Riley fick sitta tillsammans med Harry.
"Hi everyone. Since it's my sisters wedding, I feel like I want to share something too. A speech isn't enough. I want to do something that I don't do very often anymore. Sing. And to my help here, I've got Liam with me and Niall on guitar. So, we're going to sing Feels Like Home by Edwina Hayes, 'cause I'm not as good as Ed on writing my own songs. But I hope you enjoy it, sis."
Jag log glatt åt Ruby, Liam och Niall och tog Lucas händer och viftade med dem i luften så att ett skratt lämnade hans små läppar.
Niall började plocka på strängarna, och Ruby harklade sig lite tyst och förde mikrofonen närmare munnen.
"Something in your eyes
Makes me want to lose myself
Makes me want to lose myself
In your arms..."
Liam tog över.
"There's something in your voice
Makes my heart beat fast
Hope this feeling lasts
For the rest of my life..."
Och sedan sjöng de tillsammans, tvåstämmigt, och tog varandras händer. 
"If you knew how lonely my life has been
And how long I've been so alone
If you knew how I wanted someone to come along
And change my life the way you've done

Feels like home to me
Feels like home to me
Feels like I'm all the way back
Where I come from
Feels like home to me
Feels like home to me
Feels like I'm all the way back
Where I belong..."
Deras stämmor ihop var något av det finaste jag hört, och jag kom på mig själv med att gråta. Harry pussade mig på kinden, och jag lutade huvudet mot hans axel. Det här var verkligen den bästa dagen i mitt liv. Det bästa som hänt mig någonsin. Just nu och här ville jag bara stanna tiden och leva såhär förevigt. Med världens bästa man bredvid mig och världens finaste syster som sjunger för oss. Det kunde inte bli bättre, och jag kunde knappt vänta tills jag fick ge tillbaka på Rubys framtida bröllop och få henne att känna som jag gjorde nu.
"A window breaks down a long dark street
And a siren wails in the night
But I'm alright 'cause I have you here with me
And I can almost see through the dark there is light

If you knew how much this moment means to me
And how long I've waited for your touch
If you knew how happy you are making me
I've never thought I'd love anyone so much..."
Mamma, som satt bakom mig, strök mig över axlarna och viskade att hon aldrig varit så stolt över mig som hon var just nu. Jag la min hand ovanpå hennes och kände hur mitt leende växte sig bredare. Jag var omringad av så många fantastiska människor, många som jag aldrig ens skulle ha träffat om det inte vore för Harry. Jag visste att bröllopsdagen skulle vara den bästa dagen i ens liv, men jag visste inte att den skulle kännas såhär galet underbar. 
"Feels like I'm all the way back where I belong", avslutade Ruby, och alla reste sig upp och applåderade och visslade och tjoade.
"Thank you, Ruby. Thank you thank you thank you", sa jag och kastade mig om halsen på henne när hon kommit ner från scenen. "That was the most beautiful thing I've ever heard. I loved it!"
"Aw, that's nothing. I know you'd do the same for me, NayNay." Hon pussade mig på kinden.
"Yeah, you just forgot the fact that I can't sing..."
"I mean if you could. You would probably make the most fabulous speech instead, or do my makeup, make my dress, I don't know. But you would do everything for me. You have always done that. So now I felt like it was my time to give back."
"I love you, Rue."
"I love you too. Now have fun on your honeymoon, it's almost time to go!"
"But first you have to change clothes, sweetie", sa Meredith. "Ruby, Brianna and I have packed all your things so don't worry, and Eleanor, Perrie and Jolie went shopping and bought you a dress. It's in that room over there." Hon pekade på den mörka trädörren lite längre in i lokalen. "Hurry up, you don't want to miss the flight, do you?"

Jag hade nu tagit på mig den röda tighta klänningen som tjejerna köpt åt mig. Den satt fantastiskt och framhävde verkligen min figur. Jag kände mig nästan ännu finare än vad jag gjort i min bröllopsklänning. Till klänningen bar jag svarta pumps och en svart axelväska där mamma packat ner allt jag behövde för resan, så som pass, plånbok (som hon för övrigt fyllt med lite extra pengar), nycklar, tuggummi, hörlurar, handsprit och allt vad en nu kunde behöva. Jag såg på min spegelbild och drog handen genom håret. Halsbandet med det lilla pappersflygplanet som jag fått av Harry blänkte i lampskenet, och jag la huvudet på sned och tog flygplanet mellan tumme och pekfinger.
Det knackade på dörren, och Josefine stack in huvudet. "Are you ready? They're all waiting for you out there."
"Yeah, I guess I am." Jag tog på mig min svarta skinnjacka och vände mig mot henne. "Thanks for watching our house while we're away."
"No problem, I've told you. I owe you guys big time. Harry, Louis and Niall saved our lives. Saved my life. If it weren't for them, I'd still be there, or maybe even dead. And you mean so much to me, you know."
"Aww!" Jag gick fram till Josefine och gav henne en rejäl kram. "By the way, I know someone who'd like to pick you up tomorrow at 8 pm, at our house."
"Really? Who?"
"Uhm, his name is Louis. Louis Tomlinson? Ever heard of him? Does it ring any bells?", skämtade jag med henne, och hon satte handen för munnen.
"Are you kidding me? Does Louis want to go out with me? For real?"
"Yes, oh my god. He's been checking you out all night and he thought about surprising you tomorrow, but I suppose it's better to warn you first." 
"Oh my, I can't believe it!" Josefine tog min hand. "But now you really have to go, come on!" Hon tog min resväska och drog mig ut ur rummet. Det var helt tomt i lokalen för alla hade samlats ute vid bilen. Det var en stor, flådig limousin som skulle ta oss till flygplatsen. Våra väskor lastades in, och chauffören höll upp dörren. Alla kramade oss adjö och önskade oss en trevlig resa. Mamma bad mig ringa när vi var framme vid slutdestination och Riley och Lucas försökte äta upp mitt ansikte när jag pussade dem hejdå. 
"Let's go then", log Harry.
"Yeah." Jag satte mig bredvid honom där bak, och han la armen om mina axlar. Medan bilen började rulla så vevades rutan ner, och vi sträckte oss ut och skrek lyckligt: "Mr and Mrs Styles are going to Greece!" och lämnade snart jublandet och applåderna och vinkandena bakom oss för att påbörja vårt första riktiga äventyr tillsammans, nämligen the happy ever after.

Whoop whoop! Del 2 är nu ute. Vad tycks? Hade först tänkt att jag kanske skulle avsluta novellen någonstans här, men det är fortfarande några moment som jag ska ske innan jag är nöjd. Så nu vet jag precis hur den ska avslutas, och jag kan meddela att det är ett fåtal kapitel kvar. Så TTS blir cirkus 60 kapitel lång. 
Tack för era fina kommentarer. Tycker om er så himla mycket! 

Chapter 51 - The Wedding Part 1

Previously:
"Ruby, darling. Wake up, dear." Meredith flinade åt henne, men Ruby bara viftade med handen.
"I need sleep. I just realized that this is my last morning to sleep in. I got two babies and a fiancé back home."
Jag knuffade till Ruby i sidan, och alla skrattade. "Drink your coffee and get ready. Your boys are probabaly waiting for you."
Själv kunde jag knappt vänta på att få komma hem och slänga mig i famnen på Harry.

Harry stod framför spegeln och fixade till håret. "I can't wait to see her."
"I know, mate", sa jag och lyfte upp Riley som kröp omkring på golvet. Lucas satt och sov i Niall's knä, och Niall synade Harry uppifrån och ner.
"You will see her, soon. And then you'll see her everyday for the rest of your life. You'll be married!"
"Niall's right. Don't worry", instämde jag. Det knackade på dörren, och Perrie kom gåendes in med Isobel och Deborah.
"Zayn, Deborah is hungry. Could you please take Isobel for me?"
"Of course, babe", sa han och gick fram för att ge Perrie en puss på munnen. Isobel gick fram till Harry och såg upp på honom.
"Do you think he looks good?" tecknade Zayn åt henne, och hon nickade glatt till svar.
"What if she changes her mind?", sa Harry tveksamt.
"Are you kidding me? Are you, Mr. Harry freaking Styles, having a time of doubt? Please, of course she won't! How can you even think that?", frågade jag förvirrat.
"I don't know... I've never felt so insecure. I've been waiting all my life to marry that girl. I just want everything to go right."
"It will. It's gonna be a wonderful wedding. She's probably just as worried as you are. So don't. There's no reason to worry."
Mamma hjälpte mig med att dra upp dragkedjan på klänningen, och min tvillingsyster mötte min blick genom figurspegeln. Hennes ögon var blodsprängda eftersom hon hade börjat gråta av lycka så fort vi kom in i kyrkan. Och folk som trodde att Ruby inte var känslig, - pyttsan heller! Om en halvtimme skulle gästerna komma, och mamma hade räknat ut att kyrkan skulle vara helt fullsatt. Nervositeten fick det att vända sig i magen, men jag tänkte inte vika mig för den. Det här var vad jag drömt om, visst? Och det här skulle ju vara min stora dag. Min tid i rampljuset. Min chans att få känna mig som en riktig prinsessa. Så vad hade jag att oroa mig över? Att Harry skulle ha ångrat sig under det senaste dygnet? Skulle inte tro det. Men det här var så annorlunda i jämförelse med det rampljus jag faktiskt var van vid. Nu skulle allas blickar vara på mig av en helt annan anledning, för nu var jag flickan i höga klackar, prinsessklänning och slöja. Det här var min dag. Min stora dag.
"Don't be nervous, my dear. Everything's gonna go just fine", log moster Meredith och klappade mig lätt på axeln. Jag log tveksamt mot min spegelbild. 
"Do I look okey?"
"Are you kidding me, Nancy? You look fantastic!" Meredith smekte min kind.
"You always look totally gorgeous, Naynay", sa Ruby och kom fram till mig. "And tonight you're more beautiful than ever. For once I will actually admit that you're the better-looking twin."
Jag skrattade och vände mig om för att krama om Ruby. 
"Once again I must say, you look just like you grandma. Elizabeth would have been so proud to see you here today." Meredith kramade om oss båda, och mamma anslöt sig också till gruppkramen.

Ruby hjälpte mig på med klackskorna under alla lager av klänningstyg, och under tiden brast mamma ut i gråt. 
"Mom, please don't cry. You'll ruin my makeup", skrattade jag och drog med fingret under ena ögat.
"I know, I'm sorry. I'll... I just... I can't believe that my little girl is actually getting married today. That you're actually here and I'm here and gets to see it all. Oh my lord, I'm so thankful for you girls."
"I love you, mom", sa jag och pussade henne på kinden. 
Någon knackade på dörren, och mamma gick för att öppna. Det var pappa som stod utanför.
"It's time to get ready. It starts in one minute!"
"Oh my!", sa alla mina brudtärnor i kör. Ruby, Jolie, Perrie, Eleanor och Josefine skyndade sig mot dörren för att göra sig redo att gå fram till altaret. De var så vackra i de röda klänningarna jag valt ut åt dem. 
Mamma kramade om mig återigen, och Meredith önskade mig lycka till. Sedan lämnade de rummet för att gå in och sätta sig i kyrkan. Pappa kom fram till mig och kramade om mig han också.
"You're very beautiful in that dress, dear." 
"Thanks, dad."
"Are you nervous?"
Jag nickade.
"That's good. You should be. But everything's gonna be fine, just don't run to Harry, will you?"
"I promise", flinade jag. "And don't make me fall, okay?"
"I won't, Nancy. I won't."
 
 

Klockorna började klämta och portarna öppnades. Mina flickor gick in och strödde blomblad omkring sig, och jag blev allt mer nervös. Där framme kunde jag se Harry, och jag ville helst av allt bara springa fram till honom, men jag fick inte. Kunde inte. Mina ben var som gelé, jag kunde knappt tro att detta hände på riktigt. Människorna på bänkraderna ställde sig upp och log åt mig. Alla jag kände väl skickade iväg slängkyssar, och jag vinkade till Zayns små töser och Rubys tvillingpojkar som jollrade glatt i mammas och Merediths famnar.
Jag såg på Harry och log med tårar i ögonen, och han mötte min blick med ett hjärtknipande vackert leende.
Känslorna bubblade upp inom mig när portarna öppnades och Nancy och hennes pappa kom gåendes in till den ljuva musiken. Klänningen släpade i golvet, och Spencer höll ett stadigt tag om hennes arm så hon inte skulle råka snubbla. I händerna bar Nancy en stor bukett med rosa och vita blommor, och hon log nervöst åt våra nära och kära tills hennes blick mötte min. Jag kunde se att hon var nära till tårar, men leendet på hennes läppar gick inte att ta miste på. Jag sprack upp i ett ännu bredare leende själv och kunde knappt vänta tills jag fick ha henne här hos mig. Ju närmare hon kom, desto gladare blev jag, och det dröjde inte allt för länge förrän Nancy slöt upp vid min sida och Spencer räckte över hennes hand. Sedan steg han åt sidan, och prästen öppnade munnen för att påbörja sitt tal.
"We have gathered here today to witness and celebrate the wedding of Harold and Nancy. Marriage is the union of husband and wife in heart, body and mind. It is intended for their mutual joy - and for the help and comfort given on another in prosperity and adversity. But more importantly - it is a means through which a stable and loving environment may be attained."
Nancy's blick var fäst vid min, hon kollade inte bort för ens en sekund. Jag log varmt mot henne, och prästen fortsatte sitt tal.
"Through marriage, Harold and Nancy make a commitment together to face their disappointments - embrace their dreams - realize their hopes - and accept each other's failures. Harold and Nancy will promise one another to aspire to these ideals throughout their lives together - through mutual understanding - openness - and sensitivity to each other. This occasion marks the celebration of love and commitment with which this man and this woman begin their life together. And now - through me, God joins you together in one of the holiest bonds. Now it's time for the two of you to exchange your vows." Prästen vände sig mot mig. "Do you, Harold Edward Styles, take Nancy Elizabeth Jay to be your lawful wife, love her, honor and keep her, in sickness and in health, for better, for worse, forsaking all others, keep yourself only unto her as long as you both shall live?"
"I do", svarade jag med tårar i ögonen och såg lyckligt på Nancy. Prästen upprepade samma fråga åt Nancy, och hon började fälla  tårar igen.
"I do!"
Jag tryckte hennes händer lite extra. Under tiden tog prästen fram våra ringar. "This relationship stands for love, loyalty, honesty and trust, but most of all for friendship. Before they knew love, they were friends, and it was from this seed of friendship that is their destiny. Do not think that you can direct the course of love - for love, if it finds you worthy, shall direct you." Han harklade sig. "Harold, please place the ring upon Nancy's hand and repeat after me; Nancy, this ring I give to you, in token and pledge, of my constant faith, and abiding love."
Jag upprepade det prästen sa och placerade ringen på hennes finger, och sedan gjorde hon detsamma på mig.
"Harold, this ring I give to you, in token and pledge, of my constant faith, and abiding love."
"May these rings be blessed as the symbol of this affectionate unity. These two lives are now joined in one unbroken circle. Wherever they go - may they always return to one another. By the authority granted by the creator of the universe, I can now pronounce Harold and Nancy as husband and wife. You may now kiss the bride!"
Jag lutade mig framåt och kysste Nancy passionerat, och alla i kyrkan applåderade och jublade. Nancy slängde sig runt min hals, och jag kramade om henne hårt och snurrade runt henne ett varv. "I love you, Nancy."
"And I love you, Harry."
Jag kysste henne igen och såg sedan på mamma, och hon log stolt och gjorde tummen upp åt mig. Hon hade väntat lika länge som jag på att denna dag skulle ske. Och just nu var jag den lyckligaste mannen på jorden. 
"The party isn't over!", sa Ruby när alla reste sig upp. "Let us now go and celebrate the marriage of Mr. and Mrs. Styles!"
Jag släppte, halvt ofrivilligt, taget om Harrys hand och gick fram för att krama om mina nära och kära. 
"I cried so much", sa Anne och kramade mig hårt. "The whole time! You look fantastic, Nancy! I'm so happy to have you as my daughter-in-law."
"Thanks, Anne. I love you", sa jag tacksamt och pussade henne på kinden. Näst på tur var Stina.
"Heiijj", sa jag på knackig svenska, vilket fick henne att skratta.
"Hej." Hon kramade om mig. "You look amazing. You are jättefin."
"Aww", log jag. "You are jeedefiijn too, Stina!" Jag kramade om henne. "I hope that Harry acted nicely when he stayed at your place."
"Oh, he did." Hon flinade glatt.
Jag fick hundratals kramar av alla jag passerade när vi skulle ut till bilen.
"Congratulations, Mrs.Styles!", sa en röst jag så väl kände igen.
"Kira!", utbrast jag och slängde mig om halsen på henne. "You came, oh my god!"
"You don't think I would miss my best friends wedding, do you?" skrattade hon medan jag försökte torka tårarna som envisades med att lämna mina ögon. 
"I haven't seen you since we graduated! How are you?"
"I'm great. And hey, this is my boyfriend, Kurt!"
"Hi Kurt! Nice to meet you", log jag och skakade hans hand. 
"Nice to meet you too. Kira has talked alot about you. And congratulations!"
"Thanks." 
"Time to go!", tjoade Ruby med Lucas i famnen. "We don't want to miss the party, do we?"

Åh, är så glad över att #Hancy äntligen är gifta! Har velat viga dem så länge nu, haha. 
Tänkte att jag kör på med TTS nu tills den är slut, så jag helt och fullt kan fokusera på TFW sen. Blir det bra? Hoppas det.
Ett stort tack och en massa bamsekramar till alla ni som fortfarande hänger kvar på bloggen trots att den bara står och dammar ibland! Ni är så himla fina allihop. <3



RSS 2.0