Chapter 12 - The Amusement Park

Previously:
"Uhm, huh? Yeah, yeah of course I am listening."
"Good, and then--" Jag började prata på om allt möjligt jag varit med om; grupp-projektet i skolan, prov, lite mer ingående angående festerna, Zayn, Frances, ja allt.
"Okay I gotta get dressed because I'll meet Frances in the city in an hour. I'll call you, okay?"
"Okay", sa han, och jag låtsades inte höra sorgen i hans röst när jag la på och skruvade på korken på nagellacket.

[bild kommer!]
Frances lade sin historiabok åt sidan och tog en slurp av sin islatte. Vi satt på Starbucks och försökte oss på att plugga, men det var en väldigt dålig idé för här var mycket folk och babbel och annat oljud i bakgrunden. Vi hade diskuterat allt från tråkiga historiaämnen (ja, jag hade verkligen något emot historia) och Eddies och min vänskap som nu låg på hal is.
"So, how are things going with Zayn? Have you been on a date yet?"
"Yeah, he took me out for dinner at some fancy place and..."
"Fancy dinner? Is that the best thing he could come up with? I'm surprised, it's Zayn we're talking about. That sounds like typical Rhys", skrattade hon och skakade på huvudet. "What else have you done?"
"Just hanging out, going shopping, going for a few walks and partying. But tonight he'll take me to the amusement park."
"Cool! I love that place!" 
"Me too", log jag. "Or, I haven't been there but... My mom used to take me and my brother to amusement parks when we were younger."
Frances nickade. 
"Maybe Rhys and I should come? It could be like, a dubble date?"
"Sounds supercool. I'd really like you to come!" Jag tog en sipp av min cappuccino och log varmt mot Frances. 
"Do you like Zayn?"
"Are you kidding me? Isn't that kind of obvious?" Mina kinder antog en röd nyans, och jag såg ner på mitt kaffe.
"What do you like about him then?"
"His personality, his eyes, his smile, his hair, his body... Aherm, he also has a nice bum."
"So, there you go. Have we cheered you up? Feeling brighter?"
"Yes. A sort of nuclear glow", skämtade jag.
"More serious coffee, my dear?"
Jag höll upp min kopp och skålade. "Shitloads please."

"You look tired today", påpekade Frances när vi gick mot tunnelbanan. Utanför tunnelbanenedgången satt en uteliggare, och Frances tömde sin plånbok på småpengar och la allt i hans mugg. Han nickade tacksamt åt henne, och hon log varmt tillbaka. Frances var verkligen den perfekta människan. Snäll, begåvad, smart, vacker och omtänksam. Hon var allt jag ville vara men troligtvis aldrig skulle komma i närheten av.
"Really? Then you haven't seen me after having a night full of nightmares. Then I look like a total zombie or something taken from a horror movie."
"Do you have nightmares alot?", frågade Frances förtvivlat.
"Yeah..." 
"About what? What do you dream?"
"I don't... I don't really want to talk about it, if that's okay. I feel like, if I don't think about my dreams, the chance that I'll have a nightmare tonight is simply smaller."
"Oh, I see", nickade Frances och kramade min axel. Min mobil surrade till, men det var ett sms från min bror, och inte från Zayn som jag hade hoppats på. Michael hade skrivit att mamma gått till jobbet för att fixa lite, och han var ute med ett gäng kompisar så jag skulle vara ensam hemma tills vidare. Jag la ner mobilen igen utan att svara och såg upp på Frances igen. Hon höll på att knappa in Rhys nummer, antagligen för att fråga om han var ledig ikväll. 
Jag ville inte lägga mig i deras samtal, så istället kollade jag på folket runt omkring mig medan jag drog upp mitt oystercard ur jackfickan och pressade det mot kontrollen. Frances pratade högt och glatt och förälskat med Rhys, och jag önskade att Zayn kunde ringa och låta sådär glad och kär mot mig. Vi hade inte hörts av sen imorse, så jag hoppades på att han skulle skriva snart. Jag ville inte vara den som tog första steget, ifall att han skulle tycka jag verkade desperat. Om han lämnade mig nu vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
"Everything okay?" Frances hade lagt på och såg nu oroligt på mig när vi klev in i tågvagnen. 
"Yeah, just tired from all the studying we didn't do", flinade jag åt henne, och hon flinade tillbaka.
"Yeah, maybe we should try studying at my place instead. Or at least at a more quiet place." Frances la ner sin mobil i väskan. "Or maybe at your place? I would love to meet your family!"
"Why is everybody saying that?!", utbrast jag. "My family is nothing special, really? I've got an embarrassing mom who never stops talking, and my brother is an annoying dickhead. Like really, nothing special."
"But your mom popped you out so she gotta be something. And I'm sure your brother is nice. Isn't he in the basketball team? Michael Hayes, right?"
"Yeah, that's him", sa jag äcklat.
"Come on, he's your brother. You can't just hate him for that?"
"You don't have a brother, so you can't feel me in this. No offense, Frances. But I recommend you to never get one either. They really are annoying. At least my brother is."
"Oh, this is my station", sa Frances. "But thanks for the advice, hunbun! I'll see you tonight. Bye!" Hon kramade om mig och skyndade sedan ut ur vagnen. Jag åkte vidare två stationer till och gick sedan av jag med. Jag funderade på att ringa Zayn, men jag vågade inte. Ville inte störa. Istället pallrade jag mig hemåt, med mobilen nerstoppad i jackfickan.

Det pirrade i magen när vi åkte uppför backen och jag kramade om Zayns hand extra hårt, rädd för vilken nerförsbacke som väntade när vi befann oss på toppen av bergochdahlbanan. Frances och Rhys satt längst fram, och vi satt precis bakom. Jag hade alltid älskat karuseller, men att åka bergochdahlbana var ändå alltid lika läskigt varje gång.
Vagnen tippade över och vi rushade ner för backen i världens fart, och alla tjöt av glädje och skratt. Det var verkligen länge sedan jag varit såhär glad. Jag skulle kunna åka igen och igen om det inte vore för att man mådde så illa efteråt.
När vi klev ur vagnen så var mina ben alldeles skakiga och vi alla hade lite svårt att stå rakt. Frances och jag skrattade som galningar, men jag kunde inte sluta. Det här var verkligen kul. Jag skulle kunna pausa allt, här och nu, och då skulle mitt liv vara fulländat. Komplett, helt enkelt.
Vi hade redan åkt ett flertal karuseller, och näst på tur stod skräcktunneln. Skulle jag vara ärlig så hade jag faktiskt aldrig åkt den. Jag har bara ett vagt minne av att jag, mamma och Michael skulle åka den när vi var små men när vi var påväg att sätta oss i vagnen så hade jag börjat storböla och mammas väninna hade fått vänta utanför med mig medan mamma och Michael åkte själva.
"I need to pee before we go", fnissade Frances, och Rhys frågade om någon mer skulle med innan de två gick iväg för att leta upp en toalett. Zayn tog min hand igen och vi började gå bland alla små tält och stånd. Överallt såldes popcorn, brända mandlar, sockervadd och stora klubbor av alla dess slag. Det hade börjat mörkna nu men ändå kändes det som mitt på dagen eftersom alla blinkande lampor lyste upp nöjesfältet. 
"Wait here", sa han och gick fram till den lilla kiosken för att köpa något. Snart kom han tillbaka med en stor, rosa sockervadd. "I haven't tasted this since I was a kid!", utbrast han och tvingade mig att smaka också. Jag kände mig som mitt femåriga jag igen och blev alldeles varm av vilken nostalgi sockervadden kunde framkalla.
"It still tastes amazing", sa han och jag nickade medhållande.

Lagom till när vi hade ätit upp sockervadden så hade Frances och Rhys hittat tillbaka till oss. Vi började gå bort mot spöktunneln och jag kände hur det knöt sig i magen. Men jag skulle inte balla ur den här gången, det skulle jag inte. Det var bara barn som blev rädda för sånt, inte såna i min ålder. Allt var ju bara på låtsas ändå, så det var inget att vara rädd över. 
Zayn betalade för mig, såklart, och så satte vi oss i en av vagnarna. När alla vagnar var fullastate så började vagnarna röra sig framåt och vi åkte in i det stora huset. Dörrarna stängdes bakom oss och allt blev plötsligt becksvart. En strålkastare tändes längre fram, och en docka, eller kanske en utklädd man (jag var inte säker) kom cyklandes fram på en röd trehjuling och sa med riktig Jigsaw-röst "Hello visitors, I wanna play a game."
Jag stelnade till, och Zayn måste ha märkt det för han lyfte upp min hand och pussade den mjukt.
"Your mission is to make it through the house before the time run out. Make your choice, live or die", sa Jigsaw-dockan och strålkastaren över den slocknade. 
Vagnarna rörde sig framåt, och i nästan varje rum vi åkte igenom så hände det något läskigt. Och när det inte hände något så satt man bara spänd i väntan på att något skulle hända. De läskigaste av varelser från alla skräckfilmer jag någonsin sett eller hört talas om kom krypandes, hoppade fram någonstans, satt inburad lite här och var eller smög omkring och rörde vid en.  
På varje vagn satt en digital klocka som räknade neråt. Enligt den var det fem minuter kvar, och hittills hade vi åkt omkring i kanske två minuter. Hur skulle jag klara fem till? Jag var redan påväg att dö, och om något mer skulle hända nu så skulle jag mest troligt brista ut i gråt. Jag klarade inte mer, jag ville ut, hem. Hem till min säng där jag var trygg. Tänk om vi var en del av en skräckfilm och det slutade med att vi faktiskt inte tog oss ut. Tänk om alla läskiga varelser inte var utklädda människor utan de riktiga från skräckfilmerna. Tänk om vi skulle dö en plågsam död här inne, eller kanske bli en av dem? 
Varför gick jag med på att åka den här hemska grejen? Om vi nu skulle klara oss så visste jag vad som väntade inatt. Mardrömmar värre än värst!
Vi började sakta åka mot en trappa som ledde till övervåningen, men i trappen så var det någon som kröp mot oss och mumlade djävulens alla sex namn. Hon eller den eller vad det nu än var kom närmre och närmre och jag bet mig hårt i läppen. Vissa i vagnen grät, vissa skrek så fort någon hoppade fram och andra satt bara på helspänn. Zayn var en av dem som bara var spända, och jag var så nära bristningsgränsen nu så jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Demontjejen hoppade upp och skrek åt oss, och jag hoppade till så häftigt att jag började gråta.
"Are you okey?", mumlade Zayn i mitt öra och strök mig över håret. Jag skakade på huvudet, och han lade armarna om mig och drog mig mot sig så jag kunde gömma mitt ansikte mot hans hals. För att lugna mig själv så stängde jag av allt som hände runt omkring och fokuserade på Zayn. Han luktade som en blandning av tivoli, sig själv och den där Jean Paul-parfymen. Magiskt, kort sagt. 
Han hade en liten finne på halsen, och min mascara hade kletat av sig på hans hud. Jag måste sluta gråta så jag inte förstör hans kläder också!
Klockan fortsatte ticka och mitt hjärta bultade i hundraåttio. Ljudet av Zayns hjärtslag och andetag var det enda som höll mig ifrån att bryta ihop på riktigt.
"We're almost out", viskade Zayn och pussade mig på hjässan, och jag kramade om honom hårdare.
Efter att ha åkt igenom några rum till så började klockan ticka riktigt högt, som om tiden var påväg att rinna ut, och just i sista sekunden så öppnades porten ut och Jigsaw kom fram igen.
"Congratulations, you made it."
Jag nästan flög ur vagnen, rädd att jag skulle behöva åka tillbaka in igen om jag inte klev ur tillräckligt fort. Jag kom på mig själv med att gråta hysteriskt när Zayn kom fram och omfamnade mig igen.
"It's okey, Charlie. We're out. It's over. Didn't you hear him? You made it!" Han log mot mig, men leendet byttes ut mot förtvivlan när han märkte att jag inte slutade gråta.
"I should have told you", sa Frances till Zayn. "She has alot of nightmares. Maybe this wasn't a good idea." Hon bet sig i läppen, och Zayn tog mitt huvud mellan sina händer och gjorde så jag blev tvungen att möta hans blick.
"Why didn't you tell me, Charlie? If you didn't want to go we could have skipped it and done something else?" Hans tumme strök mig över kinden, och jag försökte sluta gråta så jag kunde få fram orden.
"I'm s-sorry, I just...", snyftade jag.
"It's okey", sa han och kramade om mig hårdare. "But next time you don't want to do something, you have to tell me. Okey?"
"O-okey."
"Good." 

Efter att ha åkt slänggungorna två gånger till, samt lite andra roliga karuseller så skulle vi strax bege oss hemåt. 
"Hey, I wanna try this one!", sa Zayn och gick fram till ett av stånden där man kunde tävla om att vinna gosedjur i alla storlekar. Största vinsten var en jättebjörn, och för att vinna den skulle man slå ner alla burkar som stod staplade på varandra på en bänk på tre kast. Rhys kände sig också manad till att prova, men jag och Frances bestämde oss för att bara titta på. Hon la armen om mina axlar så att vi båda skulle hålla värmen, och Rhys gjorde sitt första försök till att kasta. Dock missade han nästan totalt och fick bara ner den översta burken. Efter andra kastet fick han ner ytterliggare tre, och sedan ingen. Jag och Frances skrattade skadeglatt, och Rhys räckte ut tungan åt oss och sa att vi skulle försöka bättre själva, men vi skakade på våra huvuden.
Zayn gjorde sitt första kast och siktade precis i mitten så att nästan alla burkar föll sönder och samman. Sedan fick han ner de som var kvar på ena sidan, och sedan de på den andra sidan.
"Congratulations, sir. You just won the biggest prize!" Mannen bakom disken lyfte ner en av de stora björnarna och räckte över den till Zayn, och han tog tacksamt emot den.
"Have a good night, sir."
"You too", svarade Zayn och kom fram till oss. Vi alla applåderade och busvisslade, och Zayn skrattade.
"Now let's go home!", sa Rhys, och han och Frances började gå mot utgången.
"Charlie", sa Zayn och stannade mig.
"Yes?"
"I want you to have this. I think you need him more than I do, since you have alot of nightmares. Normally I wouldn't be very happy if you replaced me with someone else, but I thought that... That maybe, when I can't be there, this guy can protect you from your bad dreams instead of me?" 
"Aww", sa jag och kände hur den röda färgen steg på mina kinder. "That's so sweet of you, but are you sure?"
"Of course." Zayn log. "But only if I get to name him."
"Sure." Jag nickade.
"Zarlie Chayn."
"What?"
"Zarlie Chayn. That's our names, put together. Don't you think that sounds pretty cool for this bear?" 
"Yeah, sure", skrattade jag. "Zarlie Chayn it is!"
Zayn räckte över nallen till mig och böjde sig sedan ner för att kyssa mig. Det här var både den värsta och den bästa dagen i mitt liv so far.

Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåååååt för att jag har varit världens sämsta på att uppdatera!! Jag har haft så mycket att stå i, teaterföreställningar, plugg att ta igen, nya läxor att hinna med, plus att mitt liv just har vänts lite uppochner. Plus att jag ska börja övningsköra mitt i allt detta, ska på kurs imorgon.
Men jag ska verkligen bättra mig på att uppdatera, jag lovar. Jag har försökt skriva jättelänge nu men det har bara blivit så att jag suttit där med ett tomt dokument och antingen inte fått fram nåot eller så har det bara blivit massa annat.
Men nu när jag faktiskt tog mig tiden till att skriva (är hemma från skolan och är sjuk idag) så insåg jag hur mycket jag saknat att skriva, hur mycket jag saknat mina karaktärer och novellen, hur mycket jag saknat bloggen och hur mycket jag saknat ER!!!

Så nu tycker jag vi lyfter ner Directionery från hyllan och dammar av lite här och kör igen. Bättre uppdatering från och med nu. Tack för all fin support förresten, både gällande skrivandet och mitt privata liv, ni som lärt känna mig så väl.
Ni betyder så himla mycket allihop. <3

Edit: för er som undrar så kommer förresten Niall in i näst-nästa kapitel, så håll ut! ;)



RSS 2.0