OneDirectionNooveller.blogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)
 
Denna novellblogg ägs av en tjej vid namn Stina, och hon är fantastiskt bra på att skriva och har nyligen börjat på en ny novell vid namn A New Beginning! Jag tycker absolut att ni bör kolla in hennes blogg genast, you won't regret it! Här kommer prologen!

Jag känner mig inte hemma här. Det har jag inte gjort sen vi flyttade hit när jag var sju. Känslan av att inte passa in har följt mig ända sen min mamma tog med mig till Sverige, hennes hemland. Det var en mycket konstig övergång för mig. Innan de packade min väska och satte mig på planet hade jag levt hela mitt liv i samma område, med samma vänner och samma personer i min närhet. I Sverige blev allting annorlunda. Språket var obekant, människorna var mer självupptagna och barnen i skolan ville inte leka med mig för att jag var annorlunda. Det var en väldigt jobbig tid i mitt liv då jag tyckte att ingen i hela landet förstod mig. Jag ville tillbaka till min pappa i London. Jag ville ha tillbaka mina gamla vänner och röra mig i samma gamla områden igen. Jag tjatade på mamma, men hon gav mig alltid ett och samma svar: "Sverige är ett bra land, vi kommer att få det mycket bättre här". Jag visste att hon talade för sig själv. Hon hade sin familj, sina vänner och sina områden i Sverige, jag hade egentligen ingenting här att göra. 

 Nu har det gått elva år sen flytten och jag känner mig fortfarande inte bekväm vid att kalla Sverige mitt hem. Jag säger inte att jag inte ser ut och beter mig som vilken svensk tjej som helst, för det är precis vad jag gör. Men det känns ändå inte rätt. Jag hör fortfarande inte hemma här.
 För att fördriva tiden fyller jag vardagen med saker som får mig att tänka på annat. Skola, jobb och dans är bara några av sakerna som brukar stå på schemat. Som vilken annan artonåring som helst går jag sista året på gymnasiet och jag jobbar även deltid i en mataffär där min huvudsakliga uppgift är att plocka upp varor i hyllorna. Och dansen är verkligen någonting jag brinner för. Jag spenderar flera timmar om dagen i danssalen, både på fritiden men också under skoltid då jag går ett dansprogram. 
 Mina planer för framtiden är redan fastställda. I sommar, när jag har tagit studenten, ska jag ta mitt pick och pack och ensam flytta tillbaka till London. Med lite hjälp av mamma har jag hittat en lägenhet i min prisklass och jag har redan gjort upp med diverse företag att jag ska få komma på jobbintervju så fort jag flyttat. I planerna ingår även att få tag i min pappa, vilket jag inte förväntar mig vara en enkel uppgift. 
 Så med andra ord; den här sommaren handlar om att få tillbaka mitt liv. 

Chapter 6 - Operation Outcast

Previously:
"What are you reading?", frågade Ed och vände för en gångs skull bort blicken från datorn.
"The fault in our stars. I got it today."
"Cool. Is it any good? I've heard that John Green is pretty good."
"Yeah, I think I will love it."
Ed nickade. "But will you watch this movie with me or not?"
"Okay, come here then." Jag klappade på madrassen bredvid mig och Ed flyttade hit med sin laptop. Han började sedan förklara handlingen, och eftersom den lät någorlunda intressant så beslutade jag mig för att faktiskt kolla på den. Lite kvalitetstid med sin bästa vän kunde ju aldrig skada?

"Have fun tonight, Charlie. And don't come home too late, okay? And tell your friends hi from me", ropade mamma från vardagsrummet när jag kämpade med att få på mig mina converse ute i hallen. Jag var så nervös att det kändes som om kvällens middag skulle komma upp igen, och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. 
"I will. Bye mom!" Jag tog min jacka och lät mobilen slinka ner i fickan, och sedan stängde jag ytterdörren bakom mig. En rostig gammal skrotbil stod och väntade på mig nere vid vägkanten, och i framsätet satt Rhys och Zayn. Zayn vinkade glatt när jag öppnade porten till trapphuset och klev ut i den friska luften. Det var lite kyligt ute, men jag fick väl skylla mig själv med tanke på valet av kläder. För en gångs skull bar jag kjol och väldigt tunna strumpbyxor, med en svart t-shirt instoppad innanför den midjehöga kjolen. Kanske inte så värst festligt egentligen, men jag var inte direkt någon partypingla och hade näst intill inga festplagg i min garderob, så jag hade fått lösa det på bästa sätt. Jag kunde ju inte ha samma outfit som på förra festen, för till och med en icke-trend-följare som jag visste att det var tabu i modevärlden.
"Hello", hälsade killarna när jag hoppade in i baksätet på den skruttiga bilen.
"Hi", sa jag generat och knäppte fast bilbältet. Rhys gasade på så fort att jag nästan dunkade huvudet i sätet framför, men som tur var han jag stoppa händelsen i sista stund.
"Do you have anything with you?", frågade Rhys, och det tog ett tag innan jag fattade att det var mig han pratade med. Men vadå 'något med dig'? Förväntandes man...? Vänta, hade jag missat att man var tvungen att fixa alkohol själv? Fan vad pinsamt! Vad skulle jag svara på det där?
"Uhm...", började jag, men blev avbruten av Zayn.
"I take that as a no, but it's okay. I've got enough for you too." Han log mot mig genom backspegeln, och jag log osäkert tillbaka. Varför var jag tvungen att vara så himla osäker runt honom? Förhoppningsvis skulle det ändras så fort jag hade fått lite alkohol i kroppen, men först skulle jag behöva överleva en pinsam ankomst till en fest där jag inte kände en kotte.

"We're here", sa Rhys och parkerade bilen på, antagligen, Francescas uppfart. Fransesca borde i ett stort och flådigt hus, men det var väl som förväntat. Jag hade på känn att hon var ett rikemansbarn, men ett mindre snobbigt och bortskämt sådant.
Rhys gick ur bilen och öppnade bagagen för att sedan fatta tag i två stora påsar som var fulla med klirrande flaskor. Min bildörr hade dock fastnat, och jag försökte allt vad jag kunde med att få upp den, men till ingen nytta. Zayn märkte att jag inte tog mig ut och öppnade dörren utan minsta problem, som om den vore fjäderlätt.
"Sorry. This is an old car and the doors aren't always working." Han sträckte ut sin hand och hjälpte mig ut, men när jag väl stod med båda fötterna på marken så släppte han inte. Men det var jag glad över. Jag blev med ens lite mindre rädd och osäker över vad som skulle komma härnäst, för Zayn var här, och min hand i hans.
"Let's go inside", log Zayn, och jag nickade och lät mig dras med mot ingången. Zayn skulle just plinga på, men Rhys öppnade dörren och gick rätt in som om han själv bodde här. Men å andra sidan så var det ju hans flickväns hus, så det var ju kanske inte så konstigt. I hallen var det proppat med människor i festlig klädsel, och dunkadunk-musik var på på hög volym. Ifrån det jag gissade var vardagsrummet hördes tjo och tjimm och skratt och påhittade snapsvisor. 
"Hi Rhys!", utbrast Francesca som kom gåendes ner för trappan. Hon slängde sig om halsen på sin kille och kysste honom, och jag kom på mig själv med att stirra på dem. Trots att jag egentligen inte ville erkänna det för mig själv, så önskade jag att det där var jag och Zayn. 
"Oh, hi Charlie!" Francesca kramade om mig som om vi varit nära vänner hela livet, och jag kramade stelt tillbaka, fortfarande i chock av gesten. Francescas långa chokladbruna hår blänkte i skenet från de provisoriskt uppsatta discolamporna i taket och hade världens hollywoodsvall. På sig hade hon en svart fodralklänning som fick hennes redan perfekta kropp och perfekta långa ben att se ännu mer perfekta ut, och till den bar hon ett par svarta pumps. Hon var så vacker att jag ville gråta, och jag kände mig som en femåring när jag stod intill henne.
"I'm glad that you showed up!"
Jag log mot Francesca och såg mig om efter Zayn som hade släppt taget om min hand och försvunnit iväg, antagligen för att hälsa på andra eller fixa med drickan.
"Frances!", ropade Holly och klämde sig fram mellan havet av människor. "Oh, hi Outca-.. Oh, I mean Charlie."
"Hi Holly", sa jag och himlade med ögonen.
"Hey, I'm sorry for..." Holly harklade sig och såg verkligen ansträngd ut. "Sorry for being such a bitch. I take it back. But I don't get why you were converse at a party?"
Jag skulle just invända med att det inte alls var något fel på mina converse då Francesca avbröt mig.
"She's actually kinda right. But it's cute. You're not the high heels-kind-of-person, huh?"
"Nah, not really", sa jag ärligt och såg ner i golvet.
"Come with me, I'll teach you to become one!" Francesca tog min hand och drog med mig upp för trappen. På vägen passerade vi ett gäng killar som jag hade sett på skolan någon gång tidigare, och hon snodde en röd mugg från en av dem och räckte den till mig. "Here, have some."
Jag tog en klunk, och det brände i halsen. "What is this?"
"Bacardi, probably. It doesn't matter what you blend it with, you can feel the taste of it anyways."
"Oh", var allt jag fick ur mig och tog motvilligt en klunk till. Vi gick in i ett stort och rosa rum, som jag antog var Francescas eget rum. Det var lite för tjejigt för min smak, men ändå fint.
"Sit down", sa hon och nickade mot sin stora säng medan hon gick bort till sin walk-in-closet. Några minuter senare kom hon ut med ett par svarta klackar som liknade hennes pumps men som dock inte såg lika livsfarliga ut, samt en vinröd festklänning. Den var tight och glittrig upptill, men matt och mer luftig nertill. Himla fin faktiskt.
"I think this one will fit you, if you want to try it on?"
"Yeah, sure." Jag krånglade av mig mina kläder och beslöt mig också för att ta av strumpbyxorna, och drog sedan klänningen över huvudet. Francesca hjälpte mig med dragkedjan i ryggen, och någon minut senare hade jag också fått på mig skorna. 
"Wow Charlie, you look gorgeous!"
"Thanks", sa jag och rodnade. Jag hade aldrig fått en sådan kommentar förut, bortsett från min mamma då, men det hände inte ofta det heller.
"And I know one thing that would fit perfectly to that dress", sa hon och försvann bort till sitt sminkbord och kom sedan tillbaka med ett läppstift i samma nyans som klänningen. "Here you go!"
Jag såg frågande på läppstiftet. "Do you... have a mirror?"
"Wait", skrattade hon och tog tillbaka läppstiftet. "I'll help." Hon tog ett stadigt tag om min käke och applicerade läppstiftet, sedan visade hon hur jag skulle smacka med läpparna och satte på korken. "Yes, totally gorgeous! Now let's go down and show you off to the other ones!"

"Charlie, you look stunning", sa Zayn när jag stapplade ut i köket på mina klackar. Jag var verkligen inte van vid att gå i högklackat, eller klackskor över huvud taget. Jag kunde känna många blickar bränna i nacken på mig, men Zayn lade en beskyddande arm om min midja och drog mig mot sig. 
"What are you drinking?", frågade han sedan och såg ner i mitt glas.
"Uhm, bacardi", sa jag och harklade mig.
"Not very good for a beginner. Here, have some coke instead. You won't notice the vodka in it." Han räckte mig en ny röd mugg och tog emot min gamla.
"Thanks."
"No problem, sweetie." Han log. "That colour really fits you, by the way", sa han och nickade mot min klänning. Jag kände hur rodnaden steg återigen, och Zayns leende växte sig större.
"You're so cute when you blush."
"Ey, Zayn!", ropade någon, och snart dök Zayns kompis Louis upp vid vår sida.
"Oh, let me introduce you to my friends. Charlie, this is my friend Louis, and you see that guy over there? The tall one with curly hair? That's Louis boyfriend, Harry."
"Nice to meet you, Charlie", sa Louis och sträckte fram handen för att hälsa. Han verkade så avslappnad så det kändes inte det minsta awkward att hälsa på honom. 
"Nice to meet you too, Louis."
"Oh, and that's Rhys", sa Louis och pekade på Rhys.
"She already knows that, you dummy. He picked her up?", sa Zayn och knuffade Louis i sidan.
"Woups, I forgot." Louis höjde oskyldigt händerna i luften och flinade mot mig. "And I guess you already know Connor? You'll have to excuse him, he can be a real dick sometimes. And that's Holly, Libby... And I can see that you've already met Frances. Wow, fashion is truly her thing."
"Yes indeed", log jag och såg ner på min outfit. Det här var så långt ifrån Charlie Hayes man kunde komma, men ändå började känna mig bekväm i det, trots alla blickar. 
"BEER PONG!", skrek någon ute i vardagsrummet, och Zayn såg på mig. "Wanna play? Or else you can just watch?"
Jag nickade. "Sure."
"So, how's it going with the Outcast?", frågade Connor och lutade sig mot husfasaden. Jag drog ett djupt bloss från min cigg och blåste ut luften i den mörka kvällsluften. Kände hur varenda del av min kropp slappnade av och allt min blick fokuserade på var röken som steg mot skyn och sedan försvann i tomma intet. 
"Okay, I guess. I think she likes me, a bit at least. I'm trying really hard." Jag ryckte på axlarna.
"Really hard is not your best, Zayn. She has to start loving you. Do everything in your power to make her fall. Okay?"
"Okay", lovade jag. "But I can't handle too fast. That would be too obvious."
"True. But you have to make plans. Do you got a pen?"
"Mhm", sa jag och räckte honom pennan som tidigare legat i min byxficka. Jag bar alltid omkring på en penna ifall jag skulle komma på en del till en ny låttext. När jag var uttråkad, glad, ledsen eller arg så lade jag min tid på att skriva låtar. Jag hade ett flertal skivor hemma med låtar jag gjort och spelat in, men det var låtar som aldrig skulle få möta allmänheten. Ingen skulle få höra dem. För min röst dög inte. Den var inte tillräcklig för att jag skulle kunna bli en riktig solo-artist. Eller det var i alla fall var juryn i X-Factor hade sagt till mig när jag gjorde min audition. Jag var bra, men inte tillräcklig. Långt ifrån.
Dessa ord hade fått mig att ge upp. Vad som en gång hade varit min stora dröm hade sopats under mattan, för all evig framtid.
Connor hade sjunkit ner på marken och satt nu lutad intill väggen och skrev ner en massa saker på ett papper. Jag sjönk ner bredvid honom och drog ännu ett bloss.
"Here", sa han sedan och räckte mig papperslappen. Det var en lista. En lista över saker jag skulle göra med Charlie. Han kallade den "Operation Outcast". Det som stod på lappen var:

"OPERATION OUTCAST - SECRET MISSION ~
* Take her home tonight, no harm, just sleep
* Let her sit with us in school
* Take her out for dinner
* Make her fall for you"

"Will this really work?", frågade jag med rynkad panna. "I'm not sure that Charlie is the go-out-for-dinner-type."
"Zayn, you don't know her better than I do. Don't worry, just go for it. If you do it right, she'll love it. She'll love you." Connor nickade övertygande, och jag såg ner på lappen igen.
"Okay, why not give it a try?"
"Where's Charlie now, by the way?"
"Oh, she's with Frances. I told her to take care of Charlie while I smoke."
"Maybe the beer pong was a little too much for you, hun?", sa Francesca medlidande och höll undan mitt hår medan jag knäböjde framför toaletten. Jag skämdes så över att jag helt tappat kontrollen över mitt drickande och fått i mig för mycket. Den här fest-grejen hade stigit mig åt huvudet. Vad gjorde jag ens här? Jag var inte en av dem? De var såna som drack varje helg, och jag var långt ifrån sådan. "I shouldn't have let you drink so much. I should've known that you're a beginner. And I'm sorry for the bacardi. You'll learn to drink it sooner or later."
"It's okay", sa jag och kände hur det vände sig i magen igen, och jag tog ett hårdare tag om toastolen.
"Would you like to sleep over? I mean, you can't go home like this?"
"No, I'm fine", sa jag och nickade, fast att jag var allt annat än okej.
"No, believe me. We have all been there. I know that you're not okay. Would you like to go home with Zayn? You can probably sleep at his place if you want to. Shall I go get him?"
Jag tänkte en stund men hann inte komma fram till något innan Francesca reste sig upp. "Okay, I'll go and find him. He's probably outside. I'll tell Louis to come with a glass of water for you while I'm away. Be right back, babe."
"Bye", sa jag och log smått för mig själv när hon hade gått. Francesca verkade faktiskt bry sig om mig, på riktigt. Hon hade varit jättesnäll mot mig hela kvällen. Hon fick mig att känna mig som en i gänget, en riktig vän. Francesca var till och med coolare än jag trodde. Hon var nästan som en girl crush, in a none sexual way. Jag ville se ut som Francesca, ville ha allt hon hade. Jag ville vara Francesca.
"Charlie?", sa någon och knackade på badrumsdörren. Rösten tillhörde Louis, och efter att jag gett honom ett svagt "hmm" till svar så klev han in i badrummet.
"Wow, you don't look too good. You alright?", sa han och räckte mig ett glas iskallt vatten. Jag tog en klunk och gurglade, och sedan spottade jag ut det i toaletten.
"A bit better, at least."
"Well, that's good, at least." Louis log snett. "So, are you Zayn's date or something?"
"Friend", sa jag snabbt. "I guess."
"Oh. Well, you're nice. I'm glad that he has found someone like you. You'll do him good. Cheer him up, you know. He's not as everyone think he is."
"What do you mean?", frågade jag oförstående.
"The people with the biggest smiles can also be the saddest persons. That's what I mean." Louis såg ner i golvet medan han pratade men mötte sedan min förvirrade blick. "Let's not be sad now, wanna hear a joke? That might cheer you up? Oh okay, here's a good one!" Han harklade sig och log. "Why did the mushroom go to the party?"
"I don't know", sa jag efter en stunds betänketid. "Why?"
"Because he was a fungi!" Louis skrattade så han nästan vinglade omkull, men tog tag i handfatet och höll sig kvar på stadiga ben. Själv började jag nyktra till, så hans fulla beteende fick mig nästan att skratta, och hans dåliga skämt hjälpte också lite.
"Thanks Louis. That was fun."
"No problem. You know who to call if you need a stand up comedian!"
"I sure do", log jag, och just då knackade det på dörren igen, och Francesca kom in igen, följd av Zayn. Han luktade rök, och det var inte precis min favoritlukt här i världen, men nåja. Han kanske bara feströkte?
"I'll go look for Harry", sa Louis och klappade mig på huvudet. "Goodnight Charlie."
Francesca hjälpte mig upp på fötter, spolade i toaletten och gjorde en gest att jag skulle sätta mig på toalocket. Sedan tog hon fram våtservetter och tvättade mitt ansikte, och Zayn gjorde mig sällskap medan hon gick för att plocka ihop mina kläder som jag kommit i.
"I called a taxi. You decide if you want to go with me or head home. And don't worry, I'll pay."
"My mom...", började jag, men blev avbruten.
"I just thought, I still owe you since that party at Funky B, you know. If you stay at my place for the night, your mom doesn't have to see you like this."
"That's very nice of you, Zayn."
Zayn log varmt, och Francesca ropade på mig ifrån sitt rum. 
"Here, I'll help", sa Zayn och lade en arm runt min midja för att stödja mig när vi gick. 
"Here's your shoes, hun. And your clothes are in this bag. You can keep the dress, it looks better on you." Hon log och sträckte ut armarna för att krama mig igen, och denna gång kramade jag tillbaka utan minsta stelhet.
"Thanks Francesca."
"Oh darling, call me Frances. We're friends now, aren't we?"
"Sure", var allt jag fick ur mig, men inom mig fylldes jag av glatt fnitter. Jag, Charlie Hayes, hade fått en vän. En vän!
"Come on, let's go", sa Zayn och tog påsen så jag slapp bära, och sedan gick vi ner för att vänta på taxin hem.

"But what will your parents say about bringing a stranger home to your place?", sa jag bekymrat när vi klev ur taxin.
"I don't live with my family anymore, I have a place on my own. So don't worry. It will be just us. And don't let that thought scare you either, I won't do anything."
"You don't scare me", sa jag försiktigt, och när han mötte min blick så gav jag honom ett svagt leende. 
"Good", var allt han svarade och drog upp nycklarna ur byxfickan. Vi gick in genom en stor port och gick sedan upp tre trappor för att komma till hans lägenhet. "Welcome to my place. Sorry about the mess."
Jag klev in i hallen och drog av mig skorna, samt jackan som jag fått låna av Zayn. "Wow", var allt jag fick ur mig. Hans ställe var allt annat än jag väntat mig. Till höger fanns ett litet badrum, och precis framför mig fanns ett stort vardagsrum. En svart flygel med en hög noter och ett gäng sprejburkar ovanpå stod i ena hörnet, i följd av ett gäng olika akustiska gitarrer. En sliten soffa och en liten tjockteve fanns i andra delen av rummet, och väggarna var fulla med bokhyllor och affischer med coola band och artister. En massa tavlor prydde också väggarna, och jag undrade vem den fantastiska konstnären var, för liknande tavlor hade jag aldrig sett tidigare.
Det fanns också ett litet kök, samt en dörr som jag tog för givet ledde till hans sovrum.
"I wouldn't say wow, really. But if that's what you think so..."
"It's very cosy", sa jag. "But why don't you live with your parents?"
"It's closer to school, my family needs the space since I have three sisters, and I make my own money, so."
"Sisters? Cool. I've always wanted a sister, but instead I got a brother. Or yeah, he got me. He's older than me."
"What's his name? Do I know him?", frågade Zayn.
"No, you probably don't. His name is Michael."
"He play basket, right?"
"Yeah. How did you know?"
"He plays with my friend, Liam." Zayn ryckte på axlarna. "I met Michael outside Funky B right? Hm, I wondered why I recognized him. But now I know."
"Oh", sa jag och nickade sakta. 
"I'll go get some sheets and blankets, just... Feel like home."
"Thanks", sa jag och dumpade min påse med kläder på golvet. Sedan tog jag mig en närmare titt på tavlorna. Konstnären hade inte skrivit något namn, vilket fick mig att undra.
"Who painted this?", frågade jag och pekade på tavlan framför mig som föreställde en blond kille i rullstol, men han var tecknad som en seriefigur istället för en riktig människa.
"Oh, uhm..." Zayn kliade sig i nacken. "Another time, okay?"
"Okay", sa jag och började känna mig något påträngande. "And you're sure it's okay that I sleep here tonight? I could go to my friend Ed, he's probably still awake and--"
"No Charlie, of course you can stay here. I owe you. And we're friends, right?"
Vänner. Ja, jag gillade tanken av att Zayn och jag var vänner. 
"Yeah. Thanks, once again."
"No probs. So, here's a blanket. I've got more in my closet if you need. And here's a t-shirt and a pair of training boxers to sleep in, 'cause I bet that you didn't bring any pajamas. And I've probably got an extra toothbrush in the bathroom. You okay?"
"Yeah, thanks. I'll be okay. Goodnight."
"Goodnight Charlie. And if you need anything, just shout."
Jag gick in i badrummet och bytte om till hans kläder, och kunde inte låta bli att sniffa lite på hans t-shirt. Det var den där vinröda som han hade haft på sig i skolan för inte så länge sen. Den som satt så himla bra på honom. Och nu hade jag den på mig. Jag hade på mig Zayns t-shirt! Det här var för bra för att vara sant...
Efter att ha utfört mina behov så släckte jag efter mig och gick ut i vardagsrummet igen. Zayn hade bäddat på soffan åt mig, skrivit en lapp där det stod vilka knappar jag skulle trycka på om jag ville få igång teven (och han hade en sjukt fin handstil), samt skrivit vad jag kunde ta i kylskåpet om jag vart hungrig. Jag kröp ner under täcket och släckte golvlampan. Sedan slöt jag ögonen, men då hörde jag något som fick mig att öppna ögonen igen.

"Singing: Oh love get me out of the cold!
If I'd promise that I take you there with me
Would you go
I found, in one step, you'll get closer to heaven than you'll ever know
You may never know

Feel it out again
Go and try to be your man when there's a gun to your head
After you've found out your good enough wasn't good enough for everyone else..."

En ljuvlig sångröst. Och den kom innifrån Zayns sovrum. Jag hade inte en aning om att musik var Zayns grej, men man kunde ju gissa med tanke på att han hade en flygel och massa gitarrer. Men att han var såhär bra? Wow. Han fortsatte sjunga, och jag bäddade ner mig lite extra och försökte somna fort som attans så jag skulle få somna till ljuet av hans vackra stämma.

So, what do you think, so far? Tack för all superfin respons, allt stöd och alla gulliga kommentarer jag får hela tiden. Bäst är ni! Blir så jävla glad och så galet pepp på att skriva när jag läser det ni skrivit, och det leder ju till bättre uppdatering också! Åh är så himla pepp på denna novell så det finns inte. Wiihoo!

På tal om något helt annat så ska jag börja bli aktiv på videofyme, så om ni vill följa med i mitt vardagsliv så följ mig på @Veendiii (två e, tre i) ! 
P&K på er, babes!

Chapter 5 - The Invite

Previously:
Jag oroade mig mer över skolan. Hade någon sett mig på festen? Hur skulle alla reagera? Och Zayn, kom han ihåg något? Skulle han börja prata med mig eller fortsätta låtsas som om jag vore luft? Borde jag låtsas som om inget har hänt och bara klämma mig förbi vid skåpen?
Jag ångrade nästan att jag gick på festen, men ändå inte. Jag hade the time of my life fram tills det att jag spydde och min bror kom och förstörde det hela.
Jag skakade bort tankarna som förvärrade min huvudvärk och ställde mig upp med en hand utsträckt mot Eddie. "Come on, let's go buy some soda."

Förmiddagen hade passerat utan att jag ens märkt av det. Nu hade vi lunch, men det var en sådan dag då jag och Ed inte hade lunchrast samtidigt så jag hade skippat att gå till matsalen och köpt mig en smörgås och ett äpple i caféterian istället. Just nu befann jag mig i biblioteket och gick runt bland hyllorna med skönlitterära böcker. Min engelskalärare hade gett mig några boktips, så jag skulle bara kolla ifall de fanns här eller om jag skulle behöva besöka stadsbiblioteket för att finna dem. 
Jag tog ett bett av mitt äpple och tittade intresserat på boktitlarna framför mig. Jag stod framför hyllan med romantik och kärleksdraman, vilket i vanliga fall inte alls var min grej. Men min lärare hade sagt åt mig att testa något nytt. Nytt ska tydligen vara bra, enligt honom. 
Ett lågt harklande fick mig att rycka till, och jag mötte blicken från ett par ögon som vilade på mig på andra sidan bokhyllan. De var hasselnötsbruna och allt för bekanta.
"Hi", sa Zayn.
"Uhm, hi", hälsade jag tillbaka, något osäkert och något frågande.
"Thanks for helping me out. At Funky B, I mean... I don't know how much you remember from that night, but thanks for what you did. And I'm sorry if I ruined your night out. And sorry for just leaving you like that, and tell your brother that I didn't--"
"It's okay, don't mind my brother. He's always a bit grumpy. And I'm glad that I could help, I guess."
Det ryckte i Zayns mungipor när jag nämnde min brors felaktiga beteende, och jag kunde inte låta bli att le svagt själv.
"Well, since we were both drunk... Maybe we should start over?" Zayn rundade bokhyllan och ställde sig framför mig med en utsträckt hand. "Hi, I'm Zayn."
"Hi Zayn, I'm Charlie." Jag skakade hans hand. 
"I like your name, Charlie." Zayn log snett.
"Thanks. I like yours too."
"We really should hang out sometime."
"You think?", sa jag förvånat, men insåg snart hur patetisk jag lät och skakade lätt på huvudet. "I mean, yeah, sure."
"Me and my friends are throwing a party this weekend. You should come. I'll tell Frances to give you the details. It's at her place, so."
"C-cool." Jag harklade mig tyst så att han inte skulle tänka på att jag stammade. 
"Great." Zayn vände blicken mot böckerna på hyllan. "Looking for something new to read, I see? Maybe this will be something of your liking?" Han drog ut en blå bok med två moln på framsidan. Ett svart och ett vitt. The fault in our stars löd texten, och jag såg undrande på boken. "The author, John Green, is great. You're gonna love him and his way of putting simple words into a great story."
"Uhm, okay...", sa jag och tog emot boken.
"See you around, Charlie." Och innan jag ens han blinka så var Zayn på väg ut från biblioteket, och jag kom på mig själv med att ha hållit andan alldeles för länge och tog ett djupt andetag. Sedan gick det upp för mig att jag var bjuden på en hemmafest där Zayn skulle vara och att det var Zayn som bjudit in mig, och jag gjorde en liten segerdans för mig själv. Kunde livet bli bättre?
...
Knappast.
"Hey! Ed!", ropade en väl igenkänd röst, och jag vände mig om med ett leende på läpparna.
"Wanna hang out? My mom is working late today, and Michael has this basket-thingy, so I'm all alone." Charlie drog upp sin vinröda mössa ur jackfickan och drog den över öronen. 
"Sure. Do I ever say no to you?"
"True", log hon.
"Your place or mine?"
"Hm, what about yours?"
"Sure", sa jag återigen och nickade åt henne att hänga på. Jag slängde upp min ryggsäck på axeln och vi började gå i en lagom snabb takt hem till mitt hus. "So, how was your day?"
"You wouldn't believe me if I told you", sa hon och fnittrade. Detta beteende var inte alls likt min Charlie.
"Well, then tell me and we'll see?"
"Okay." Charlie harklade sig. "Zayninvitedmetoapartytoday."
"What? Could you take it a bit slower, please?"
"Sorry. What I said was: Zayn invited me to a party today."
"Zayn? Zayn as in Zayn Malik? As in that Zayn that hangs out with Holly, Libby, Connor and those dorks?" Jag stannade upp och såg chockat på henne.
"Uhm, yeah."
"Wow, how come?" 
"Well, I forgot to tell you that I met him at Funky B. We talked a little and I had to be his fake girlfriend for a few minutes because of reasons. I just wanted to help, you know. And then I met him today in the library and he asked me to come to a party."
"You forgot to tell me? Really, Charlie? Really?" Jag lyfte på ögonbrynen. 
"Okay, I'm sorry. I just thought you'd get mad if I told you, so I didn't. You know how much I hate it when you're mad at me."
"I know, and I guess I'm not. But you'll have to tell me everything about what happened when we get home!" Vi började gå igen. "When's the party?"
"On friday, I think."
"Friday? But what about our movie night then?"
"We always have our movie nights, Ed. Does it really matter if we miss it one time? Can't we have it on saturday instead?"
"Charlie, we missed it last time too because of your party-time at Funky B. And one does not simply change a friday movie night to a saturday movie night. That's not the same thing."
"Okay, I'm sorry. But I promise that we'll have it next friday, okay?" Charlie la en hand på min axel och såg mig i ögonen. Jag suckade.
"Okay."
Hon kramade om mig, och efter några sekunder så kramade jag tillbaka och gav henne ett frampressat leende. Det gjorde faktiskt lite ont i mig att hon dissade våra traditioner för en fest med de där idioterna. Och varför hade hon inte bara berättat allt det där om Zayn och festen från början? Litade hon inte på mig längre eller vad var det frågan om? Fanns det någon annan som hon i hemlighet hellre delade sitt liv och sina smaskiga nyheter med? Och hade hon inte ens tänkt fråga om jag var sugen att följa med på festen? Det var som om hon fick välja mellan att umgås med "coola gänget" eller Nerdward. Varför kunde inte jag få vara med? Även om det inte var Charlie som höll i festen så kunde hon väl ändå fråga dem ifall hon fick ta med sig en kompis?
"Is everything allright?"
Jag skakade bort de tragiska tankarna och såg upp på den grå himlen. "Yeah."
"More scones, Charlie?", frågade Eddies mamma och räckte fram brödkorgen med nybakade scones. Vi satt i köket och hade just fikat, och nu kunde jag inte längre få ner en bit till. Inga scones var så goda som mamma Mitchells. Jag avundades verkligen Ed som hade en mamma med såna fantastiska matlagningskunskaper. Om ändå min mamma vore så bra...
"No thanks, Lena. They're delicious, but I'm full", avböjde jag vänligt och tog mig för magen.
"Thanks, hun. You're so sweet." Lena vände sig mot Eddie. "You should be more like your friend, Edward."
"Pfft", var allt Ed fick ur sig, och jag flinade åt honom. "Shall we go to my room?"
"Sure", sa jag och reste mig från stolen. "Thanks for the scones and everything." Jag log mot Lena.
"Aw, no problem. If you need anything, just shout. Now have fun studying!"
Jag nickade glatt och följde efter Eddie upp för trappen. Hans rum var innanför andra dörren till höger, och det första jag gjorde när vi kom in var att slänga mig på hans säng.
"Jeez, I think I ate too much of your moms scones. As always."
"I feel you", gnydde Ed och sjönk ner i sin soffa. "Maybe we could wait a bit with the studying-part?"
"I don't mind."
Ed startade upp sin dator för att leta upp någon bra film att se på, och under tiden så rotade jag runt i min väska efter min mobil. Jag hade fått två nya vänförfrågningar på facebook. En från Zayn och en från Francesca. Jag kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett litet pip när jag accepterade dem, och Ed såg frågande på mig. 
"Zayn just added me on facebook!", sa jag glatt, och Ed himlade med ögonen.
"Actually, I don't really care..."
Jag kastade en kudde i huvudet på honom, och han skrattade åt mig. 
"You should be happy for me. Last time I got a new friend request, it was from your mom."
"Yeah I remember", flinade han klickade sig in på någon actionfilm. Jag brydde mig inte riktigt om vilken film det var, för jag hade fått upp ögonen för något helt annat. Francesca hade skrivit till mig i chatten, och efter en stunds hyperventilering, samt ett försök att inte verka allt för desperat, så öppnade jag meddelandet.

From: Francesca Harris
"Hi Charlie! Zayn told me that he invited you to my party, and I'm fully okay with that. The party starts at 7pm, but don't worry about how you'll get there. I'll make my boyfriend Rhys pick you up by your house, and Zayn will follow if you want him to. Looking forward to get to know you, girl!"
 
Wow. Francesca hade just skrivit att hon såg fram emot att lära känna mig. Lära känna! Mig! Jag trodde jag skulle drabbas av en hjärtattack eller liknande, för mitt hjärta började skena. Med skakiga händer skrev jag snabbt tillbaka:

"Hi Fransesca! Looking forward to the party, and getting to know you too of course. Thanks for the invite!"
 
Hon svarade snabbt med en glad smiley, och tre små prickar som betydde att hon fortfarande skrev visades på skärmen. Plötsligt poppade hennes mobilnummer upp, med texten "ifall jag undrade något eller behövde kontakta henne angående festen så var det detta nummer jag kunde nå henne på", och jag sparade det genast i min telefon. När jag sedan la ner telefonen igen så fick jag syn på boken jag lånade på biblioteket på lunchrasten. Den som Zayn tipsat om. Jag hade ändå missat hela början av filmen som Ed såg på, så varför inte börja läsa istället?
Jag läste på baksidan av boken och lade märke till att den fått väldigt bra omdömen. Sedan öppnade jag boken och bläddrade fram till kapitel 1 för att ta mig en liten titt.
"Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.
Whenever you read a cancer booklet or website or whatever, they always list depression among the side effects of cancer. But, in fact, depression is not a side effect of cancer. Depression is a side effect of dying. (Cancer is also a side effect of dying. Almost everything is, really.) But my mom believed I required treatment, so she took me to see my regular Doctor Jim, who agreed that I was veritably swimming in a paralyzing and totally clinical depression, and that therefore my meds should be adjusted and also I should attend to a weekly Support Group."
Jag slog igen boken och beundrade dess framsida ännu en gång. Det här var nog en bok jag skulle komma att gilla. Och om Zayn hade sagt att den var bra så måste den ju verkligen vara bra också.
"What are you reading?", frågade Ed och vände för en gångs skull bort blicken från datorn.
"The fault in our stars. I got it today."
"Cool. Is it any good? I've heard that John Green is pretty good."
"Yeah, I think I will love it."
Ed nickade. "But will you watch this movie with me or not?"
"Okay, come here then." Jag klappade på madrassen bredvid mig och Ed flyttade hit med sin laptop. Han började sedan förklara handlingen, och eftersom den lät någorlunda intressant så beslutade jag mig för att faktiskt kolla på den. Lite kvalitetstid med sin bästa vän kunde ju aldrig skada?

Wohoo, lyllos Charlie som är bjuden på fest! Av ingen mindre än Zayn också! Mm detta lär bli mycket intressant...



RSS 2.0