Chapter 1 - StuDYING

Läsesalen låg öde den här tisdagseftermiddagen i slutet av september. Mitt enda sällskap i biblioteket var ett gäng mattenördar, samt bibliotekarien, Mrs.Ross. Jag gick och väntade på att Eddie skulle komma och noterade att han var sen. Hans mattelektion hade slutat för sju minuter sedan, och han var ännu inte här.
Jag suckade tungt och övervägde alternativen. Antingen kunde jag stå kvar här och vänta, eller så kunde jag sätta mig och plugga själv, eller gå och se efter vart han höll hus?... Jag bestämde mig för det sistnämnda och rörde mig mot dörren, men helt plötsligt blev jag stoppad av ett lågmält harklande, och Mrs.Ross vinkade åt mig att komma.
"I've got your books, Miss Hayes", log hon och sköt en trave böcker över utlämningsdisken.
"Oh, thanks", sa jag och log uppskattande. Enligt rektorn fick en elev bara begära upp till ett visst antal böcker per dag, men det struntade jag i. Dessutom hade Mrs.Ross skött mina beställningar i nästan en månad, och hon klagade inte.
"You're welcome", sa hon varmt.
Nu när jag hade mina böcker så kunde jag väl lika gärna sätta mig ner och plugga själv, så jag lyfte upp högen med böcker och gick bort till läsesalen igen. Jag slog mig ner vid det nötta ekbordet och la upp böckerna framför mig. Egentligen borde jag plugga historia, men eftersom Eddie inte hade dykt upp än så kunde jag ju passa på att kolla igenom de skönlitterära böckerna jag lånat. Det var mestadels deckare och fantasy eftersom jag inte var speciellt förtjust i chick lit eller romaner som de andra tjejerna i min klass föredrog. Eller tja, i alla fall de som faktiskt gillade att läsa. 
Jag förstod liksom inte grejen med romaner. De var ju likadana allihop? Tjej träffar kille, kille träffar tjej, de blir kära i varandra, någon dramatisk händelse sker och tjoff så är allt bra igen, sen gifter de sig och skaffar femtioelva barn, slut. Är inte det ganska tråkigt att de alltid är så förutsägbara och slutar i princip likadant? Och det här med att tjejen alltid ska gråta inälvorna ur sig när killen dumpat henne, som om hon inte kan stå på egna ben? Om förhållanden alltid ska vara så tragiska, vad ska de då vara bra för?
Jag hade aldrig haft någon pojkvän, om man inte räknade med killen jag gifte mig med på dagis, men inte klagade jag för det? 
Jag ruskade på mig och försökte koncentrera mig på svårigheterna i nuet istället. Historieboken badade i lampskenet och väntade på att bli öppnad, men jag var inte så desperat över att få veta mer om vår världs historia att jag skulle börja plugga innan Eddie kommit.
Eddie brukade vanligtvis inte vara sen, så jag hoppades att han hade en bra ursäkt till varför jag fått vänta så länge.
Tystnaden i biblioteket upphörde när dämpade röster fyllde luften, och jag suckade irriterat för mig själv. Sedan reste jag mig upp och började gå mellan hyllorna som var fulla med böcker i alla genrer och tjocklekar.
"I can't believe that Mr.Powell made us do this", muttrade en fjantig röst som jag trodde mig tillhöra Holly. Holly gick i min parallel klass, och om det fanns någon jag verkligen hatade på den här skolan så var det Holly och hennes gäng. Alla killar trånade efter Holly, Francesca och Libby, och alla andra tjejer såg upp till dem, men jag själv ville bara kräkas på dem. De umgicks också bara med idiotiska killar, såsom Connor och Rhys. Det var också två killar till i gänget, men jag kände dem inte tillräckligt väl för att döma dem. Den ena killen hette Louis, och så vitt jag visste så var han gay (no offense!), och den andra hette Zayn. På skolans snygghetslista så låg nog Zayn i topp 3, - inte för att jag brydde mig eller så. Det var nog alla tjejers största dröm att få gå ut med någon som Zayn, men eftersom alla andra ville ha honom så ville jag bara spy galla över honom.
Missförstå mig inte nu, jag var ingen människohatare i allmänhet. Det var snarare andra som hade något emot mig, vilket fick mig att tycka illa om dem tillbaka. Jag låg så långt ner på populär-listan att det inte var speciellt många som kände till mig. Eller rättare sagt, jag stod nog inte med på den listan alls.
Om man frågade eleverna 'Har ni sett Charlie Hayes?' så skulle det i bästa fall bara vara 1 av 10 som reagerade på namnet. Och de som faktiskt visste vem jag var skulle rynka på näsan och muttra något i stil med 'Varför bryr du dig? Hon är en tönt'.
Charlie Hayes är skolans outcast. Den där tjejen som ingen bryr sig om, som de flesta inte lägger märke till, och de som faktiskt gör det önskar hon kunde låta bli. Om man kollar på närmsta skoltoalett så står hennes namn klottrat på väggarna tillsammans med fula ord och äcklade smileys. Ser ni henne i matsalen så sitter hon oftast ensam, om inte Eddie har lunch samtidigt vill säga. Vill man hålla sig kvar på populäritets-listan så ska man hålla sig borta från The Outcast. Inte prata med henne, inte röra vid henne, inte sitta nära henne eller någonting. Det enda som får lämna ens läppar angående Charlie Hayes är skitsnack.
Men oroa er inte, jag är van vid det där nu.
"I hate history", klagade Holly, och jag återvände till verkligheten. Hennes röst lät riktigt nära, och jag fruktade att hon stod på andra sidan bokhyllan.
"Frances, will you do my homework?", frågade Connor, och jag kunde höra en djup suck från andra sidan.
"Not a chance, idiot."
Om jag var tvungen att välja en i deras gäng som jag faktiskt tyckte om så var det nog Francesca. Hon var den enda, förutom Eddie och våra lärare, som faktiskt vågat möta min blick. Och inte bara möta min blick, - hon brukade le också. Inte ett sånt där "hej jag är bäst"-leende, utan mer utav ett snällt och kanske förstående leende. Det var inte svårt att se varför Francesca var poppis. Hon var både snygg, snäll och smart, och hon var inte alls sådär idiotisk och blåst som de andra två tjejerna. Men jag förstod verkligen inte varför hon var ihop med Rhys. Rhys var dum i huvudet, om jag skulle beskriva honom kortfattat. Ja, dum i huvudet var nog ett passande uttryck.
"I'll be right back. I'm just gonna...", mumlade Zayn, och jag såg honom gå bort till utlämningsdisken för att prata med Mrs.Ross. Zayn's röst stack ut väldigt mycket från de andras. Den var liksom mjuk och dämpad, men samtidigt sträv och raspig på samma gång.
"Has he ordered books again?", frågade Connor. "You're so gay, Zayn!"
Zayn vände sig om och visade sin kompis långfingret.
"Ah come on, let him be", sa Louis och klappade till Connor på axeln.
"Lou, turn down with the gayness." Connor flinade, och Louis drog ut en bok och slog honom med den.
"Oh shut up."

"Sorry I'm late", sa Eddie och klappade mig lätt på axeln innan han slog sig ner mitt emot mig.
"What took you so long?"
"Mr.Tahiki wanted to talk about my math sample." Han log ursäktande mot mig, och jag lyfte ett ögonbryn.
"Oh, okey. Then, how did it go?"
"Great! I got an A!"
"Cool, congratulations." Jag nickade uppmuntrande och såg sedan ner i min historiebok. Det var knappast Eddie's första A. Han var ett riktigt mattesnille, och eftersom hans fritid i princip bestod av plugg så var han typ skitbra i alla andra ämnen också.
"Thanks... You're not mad, are you?" Han försökte få ögonkontakt med mig, så jag mötte hans blick igen.
"No, I'm not mad. Just make it here in time next time, will you?"
"Sure", log han och sträckte fram sin knytnäve, och vi gjorde vårat speciella handslag. Ja, vi var såna töntar så vi höll fortfarande på med speciella handslag, trots att vi båda var sjutton år gamla och gick i high school.
"Do you need any help with that?" Eddie nickade mot min historiebok, och jag snörpte på munnen.
"Hm... Yeah, I think I could use some help over here."
Han reste sig upp och flyttade stolen till min ände av bordet. "Okey, let's see... Yeah, I've already done this essay, so let's do this!"
 
Skolans klocka klämtade sju gånger. Kvällsmörkret sänkte sig snabbare nu än för några månader sedan, men fortfarande dröjde sig skymningsljuset kvar. Det var bara en halvtimme sedan personalen hade tänt lamporna inne i biblioteket, och små gyllene pölar syntes nu här och där i det grå ljuset. Man fick lov att stanna här ända fram till klockan tio om man så ville, men Eddie och jag kände oss klara för idag.
Jag skickade iväg ett snabbt sms till mamma om att jag snart var påväg hem, och sedan reste jag mig upp för att dra på mig min slitna militärmönstrade jacka. Alla, inklusive min familj och Eddie, tyckte att min klädstil var skitkonstig. Jag hade jämt på mig mina svarta Dr.Martens, militärjackan, svarta byxor, min vinröda mössa och en t-shirt med något roligt tryck, men för alla andra tjejer var klädkoden tunna tights, shorts som fick dem att visa halva rumpan och skitsmå toppar så de kunde showa off med sina platta magar. Det fick mig nästan att känna mig lite som en nunna när jag hängde i caféterian eller var i matsalen.
"See you tomorrow", sa jag och stoppade ner mina böcker i ryggsäcken.
"Yeah, bye."

"I'm home!", ropade jag när jag klev innanför dörren.
"In here!", ropade mamma tillbaka, och efter att ha sparkat av mig skorna, hängt upp jackan på kroken och slängt väskan på golvet så gick jag ut i köket. Min storebror satt redan vid köksbordet, och mamma höll på att duka fram inför middagen.
"Hey geek", retades han, och jag räckte ut tungan. Jag var inte direkt känd för att vara mogen, om man säger så.
"Hi idiot", muttrade jag och slog mig ner mitt emot honom.
"Charlie!", sa mamma upprört.
"Hey! He started?" Jag höll oskyldigt upp händerna i luften, och Michael sparkade mig på smalbenet.
"Aoch! Was that really necessary?"
"Kids, calm down", klagade mamma och ställde ner skålen med kycklingsallad framför oss. Min mammas humör var sällan det bästa efter en lång och hård dag på jobbet. Hon jobbade som engelskalärare på en annan skola, och att vara lärare var tydligen mer slitsamt än vad man kanske trodde. Deras jobb var inte endast att slänga ut uppsatser och läxor hipp som happ och sätta press på oss elever. Nej, de fick ta itu med en hel del andra saker också.
Jag & min bror kunde vara en riktig pain in the ass när vi bråkade, och bråka gjorde vi nästan jämt. Vi hade svårt att komma överens, men de stunder vi faktiskt kunde vistas i samma rum var guld värda. Trots att min bror inte visste speciellt mycket om mig så var han ändå som en bästa vän. Han kunde faktiskt komma med ganska kloka idéer, fanns alltid där som läxhjälp (trots att jag var hjärnan av oss två), och brukade alltid försvara mig när vi var små och någon var taskig. Mamma & Michael visste dock inget om att jag var utanför i skolan och inte hade speciellt många vänner. Och med 'inte speciellt många' menar jag en, alltså Eddie. De trodde att jag var som precis vilken tjej som helst, bara det att jag inte brydde mig ett skit om smink, snygga kläder eller heta killar.
"So, how's your boyfriend?", frågade Michael och räckte mig pastasleven.
"Huh?", sa jag frågande då jag inte lyssnat så noga på föregående samtal eftersom jag var helt inne i min egen värld.
"Michael." Mamma såg menande på honom och vände sig sedan mot mig. "What he wanted to say was; how's Edward?"
"Eddie's good?" Jag rynkade pannan och slevade upp kycklingsallad på min tallrik.
"Sorry, I forgot you're a lesbian", skrattade Michael, och mamma daskade till honom på armen. 
"Enough, Michael. You're a grown up man now, so it's time to start acting like one."
"Well, sorry then. It's not my fault that I'm starting to wonder since she never goes out?"
"Boys aren't everything, honey."
"Exactly!", fyllde jag i. "And, there's nothing wrong with being homosexual? But I'm not, okey? But maybe you are, 'cause I haven't seen a girl here since Paulina dumped you!"
"Charlie, for god's sake! That's enough!", ropade mamma, och vi båda tystnade.
"Sorry, mom", mumlade jag och såg ner på min tallrik. Jag kände mig inte alls hungrig längre, så jag bestämde mig för att lämna bordet. "I'm going to my room."

Och första kapitlet är uppe, tjohoo! Ganska händelselöst, men man måste ju börja någonstans liksom. Hoppas ni gillade det och att ni fortfarande är lika peppa på denna novell som jag är!
Puss & Kram!

Kommentarer
Postat av: Matilda

Du kanske har skrivit det nånstans, menn jag har helt glömt.. killarna är alltså INTE kända?!
Så bra var det iallfall!

Svar: Nej precis, killarna är icke kända i denna novell! :) Tack så mycket hihi! c: <3
Vendela Åstrand

2014-03-31 @ 23:25:22 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Emma

Jättebra! Längtar redan till nästa!

Svar: Taack hihi :D
Vendela Åstrand

2014-04-01 @ 16:59:13 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Malin

Grymt! :)

Svar: Tack! :D
Vendela Åstrand

2014-04-01 @ 17:25:15
Postat av: Josefin

Nu har jag länkat dig! och fått läsare ledsna för jag drog ett aprilskämt om att jag skulle lägga ner bloggen hahah. Men nu har jag länkat dig iaf!♥

Braa kapitel btw!

Svar: Åh tack så jättemycket! Såg det nu, så fint av dig! Men stackars dina läsare haha, aw. c: Har länkat dig tillbaka nu! <3
Vendela Åstrand

2014-04-01 @ 20:03:38 / URL: http://storywithonedirection.blogg.se
Postat av: Bellla

jättebra! Längtar till nästa! :) en snabb fråga, är alla 17 år gamla i novellen? hur gamla är dom? är louis gay? :) menar inget illa, verkligen! :) kram! xx <3

Svar: Tack hihi! c: Nästan alla är 17 i novellen, ja. Men vissa är lite äldre, du lär märka sen. :) Och ja, i denna novell är Louis gay. :) Kram! xx <3
Vendela Åstrand

2014-04-03 @ 07:35:29
Postat av: Bella

Går dom på gymnasiet? Vilket år? Är High school som vårat gymnasium? :) när kommer Liam, Harry och Niall in i novellen? :) kram! :) xx btw skriver från mobilen :)

Svar: Japp, de går i gymnasiet och jag tänker mig att de går andra året eftersom de är 17 år gamla och det är början av terminen. Och ja, high school är ungefär som vårat gymnasium, bara det att där börjar man high school i 9:an tror jag?? Harry lär komma in ganska snart, och Niall & Liam kommer in lite längre fram! :) Kram! xx
Vendela Åstrand

2014-04-03 @ 13:57:55
Postat av: Bella

Men kommer Liam, Louis, Harry, Niall och Zayn vara 17 är gamla? Är det nutid, dåtid eller framtid? Ååhh, det känns som jag är lite jobbig nu med mina frågor.. :/ kram! :) xx <3

Svar: Du är inte alls jobbig, jag förstår att du undrar. :) Zayn, Louis och Harry är 17, och Niall & Liam är 18 har jag tänkt. Och novellen kommer vara skriven i dåtid, men prologen är skriven i nutid eftersom den utspelar sig i mitten av storyn. c: Kram! xx
Vendela Åstrand

2014-04-03 @ 21:41:34
Postat av: Bella

Jaha okej, vilket år spelas det? :) kram! :) xx <3

Svar: Har inte tänkt på något specifikt år sådär. Men 2013 kanske eftersom det är höst liksom? Jag vet inte, det är inte så noga. Men i modern tid i alla fall. :) Kram! xx
Vendela Åstrand

2014-04-03 @ 23:19:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback