Chapter 9 - Camden Market

Previously:
"Maybe we should get going", sa Charlie och harklade sig. Trots mörkret kunde jag se att hennes ögon var glansiga, och även fast jag egentligen ville stanna här ett tag till så gick jag med på att gå, för hennes skull. Jag ville inte göra saker jobbigare än vad de redan var.
Jag lät henne klättra ner först så hon fick chansen att rycka upp sig lite innan jag kom ner på marken. 
"So, uhm... Rhys, Connor and I are going to the city tomorrow, for a coffee and some shopping. Would you like to join us?"
Charlie drog med pekfingret under väster öga och log varmt. "Sure, I'd love to."

[bild kommer]
Vi satt på ett café inne i stan; jag, Zayn, Rhys & Connor. Frances var iväg med sina föräldrar, och ingen hade tänkt på att fråga om Holly eller Libby ville följa med. Men det var jag bara glad över.
Grabbarna satt och diskuterade den senaste Fast and Furious-filmen, men jag hade aldrig varit speciellt intresserad av dem så jag hade skärmat av för länge sedan. De jämförde allt från bildelar till märken och motorer. Tråkigt tråkigt tråkigt. 
Jag lyfte upp min lattemugg och tog en sipp. Latten var smaksatt med vanilj, för vaniljlatte och bryggkaffe var det enda kaffet jag drack. Annars föredrog jag te i alla lägen.
Jag såg ner på min klocka. Den visade kvart över ett, och utanför fönstret var det rätt lugnt för att vara dagtid. 
"What do you think, Charlie?"
"Huh?" Jag såg frågande på Rhys.
"Which car is the best?", upprepade han.
"Range Rover", sa jag snabbt och bestämt.
"That wasn't even a choice?", sa han besviket.
"But that's the only car I know about? And they are nice, like please?"
"Zayn! How can you date that? She has Range Rover as favorite car?" Rhys slet i sitt hår och såg chockat på Zayn för att sedan spricka upp i världens flin. "Just kidding, I'll forgive you, some day."
 
"What do you think?", sa Zayn och pekade på jackan som hängde framför honom. "Do you think it would fit me?"
Jag granskade den uppifrån och ner. Den var mörkgrå och såg lite ut som en kavaj, fast tyget var mjukt och skönt och den var väldigt stilig men inte allt för uppklädd. Jag gillade den, och den stack ut bland Zayns andra urval av jackor som var i skinn.
"I like it. You should try it on."
"Okey then", sa han och släppte min hand som han hade hållit i sin ända sedan vi lämnade cafét. Zayn kollade på lapparna och letade efter sin storlek, och när den var hittad så tog han ner galgen med jackan, tog av sig tjocktröjan han hade på sig och räckte den till mig. Jag hängde den över armen och såg på när han drog på sig jackan och snurrade runt framför figurspegeln. 
"So?"
"So?", upprepade jag. "I like it even better now."
"Well, if you say so, then I'll buy it." Han snurrade ett halvt varv till och vred på huvudet för att se jackan bakifrån. "It's a really comfy jacket", nickade han åt sin spegelbild. "Wanna feel it?" Han kom fram till mig med utsträckta armar och böjde sig ner för att krama mig. Han luktade kaffe, nikotin och Jean Paul-parfym, och jag ville knappt släppa taget om honom. Jag andades in doften av honom i smyg och hoppades att han inte märkte och tog sedan ett steg tillbaka.
"Yeah, it was really comfy."
 
Jag köpte med mig två nagellack, ett svart (eftersom min förra burk tagit slut) och ett ljusrosa. Även två nya böcker som Zayn rekommenderat då jag nästan läst ut The Fault In Our Stars, och sist men inte minst ett par nya svarta strumpbyxor som jag kunde ha under klänningar och kjolar på fester eftersom det började bli kyligare ute nu. Det var ju trots allt Oktober om två dagar.

Rhys släppte av oss i Camden Town eftersom Zayn ville göra ett stopp där. Rhys skulle hem och vänta på Frances, och Connor hade redan blivit avsläppt på vägen, så Zayn sa att vi skulle ta tunnelbanan hem istället. Trots att jag aldrig åkte tunnelbana så hade jag ett Oystercard i nödfall, som tur var.
"This way", sa Zayn och tog min hand igen när vi klev ur bilen. "Have you ever been at the Camden Market?"
"No? I've heard about it, but... No."
"Then this will be your first time", konstaterade Zayn glatt. "You're gonna love it. I wanted an appartment here in Camden Town, but instead I got my own little place out in nowhere. But oh well, some day I might move over here."
Vi svängde in på en liten gata, och plötsligt omringades vi av stånd som sålde allt mellan himmel och jord. Drömfångare, tavlor, roliga strumpbyxor, ljus, godis, väskor, mat och gud vet allt. Vi stannade framför ett stånd som sålde handgjorda, flätade armband. Där låg band i alla möjliga färger med fina pärlor och berlocker och ingraverade ord. 
"This is a place my parents always took me and my sisters to", sa Zayn. "I've been loving Camden Market since I learned how to walk." 
"What's the names of your sisters?", log jag.
"My older sister is named Doniya, and I also have two younger sisters, Waliyha and Safaa."
"Wow, such wonderful names. I wish that I had something that exotic." Jag lyfte upp ett militärgrönt armband med guldiga pärlor och granskade det. Det var väldigt fint faktiskt. 
"No, trust me, you don't. We have all had a hard time to fit into this world. Doniya and Waliyha isn't normal names here in London. And why wish for another name? Isn't Charlie exotic enough? I think that Charlie is a wonderful name."
"Thanks", fnissade jag såg upp på Zayn innan jag kollade efter en prisskylt.
"I'll pay for that", sa Zayn och tog armbandet ur min hand samtidigt som han plockade åt sig ett likadant fast vinrött. "How much for these two?"
"5,30 pounds, please", sa kvinnan bakom ståndet och tog emot pengarna som Zayn räckte fram. Han fick tillbaka växeln, men när hon var påväg att lägga armbanden i en påse så sa han att vi kunde ta dem bara sådär. Vi gick ifrån en bit, och sedan bad han mig räcka fram min hand. Han tog det gröna armbandet och trädde på det runt min handled, och sedan hjälpte jag honom på med det vinröda.
"Thanks", sa jag glatt, och han log snett tillbaka.
"No problem. It looks great on you, and now we're matching. Are you hungry, by the way?"
"Yeah, a little maybe."
"Okey, then I know what to do. Follow me!" Han tog min hand igen och började småspringa mellan folkmassorna. Vi skyndade förbi två män som spelade banjo och sjöng knasiga egenskrivna låtar och en trollkarl som gjorde massa trolleritricks, ännu fler stånd, en liten butik som sålde ukuleles, och slutligen nådde vi stånden där det bara såldes mat. Det doftade av grillat kött, nybakat bröd, choklad och massa annat gott.
"So, what are we going to eat?", frågade jag.
"Crêpes", log Zayn och förde mig till ett stånd där två kvinnor höll på att bre ut smeten över varma spisplattor. "What do you want in yours? They've got almost everything. Chocolate, banana, strawberries and nuts is a perfect combination, just sayin'."
"I think I'll go for that", log jag, och de två kvinnorna nickade och började fixa i ordning vår beställning. Zayn betalade innan jag ens hunnit få upp min plånbok, och sedan fick vi varsin papperstallrik med våra crêpes på, samt två servetter. "Are you supposed to eat it with your hands?", frågade jag när vi kommit en bit ifrån ståndet.
"Yeah, but it's delicious. Try it!"
Jag lyfte upp den vikta pannkakan och tog ett bett. Chokladen, frukterna och nötterna smakade utmärkt tillsammans, och jag tog genast en tugga till. "You're right, it's delicious." Jag skrattade och torkade bort chokladen som fastnat i mungipan. "Thank you."

Jag stämplade mitt oystercard och gick igenom spärren. Zayn var strax bakom mig, och snart slöt han upp vid min sida igen. När vi kom ner till tunnelbaneperrongen så fläktade det svalt trots att luften var ganska jobbig att andas. Robotrösten i högtalarna ropade ut att vårt tåg var på ingång, och vi tog några kliv framåt för att invänta tåget. Ett ljus syntes i tunneln, och snart bromsade det rasslande tåget in framför oss. 
"Please mind the gap between the train and the platform."
Vi lät passagerarna stiga av innan vi trängde oss in i vagnen. Alla sittplatser var upptagna, så vi ställde oss vid dörren mitt emot. Zayn höll i sig i stången ovanför våra huvuden, och jag höll mig i det lilla handtaget vid sidan om dörren då jag knappt nådde upp till det ovanför oss. 
"Watch out; the doors are closing."
Tåget började rulla igen, och jag kollade runt i vagnen. Mamma hade aldrig gillat tanken av att jag åkte tunnelbana. Hon tyckte det var ett osäkert sätt att ta sig fram och var rädd att jag skulle komma bort eller bli kidnappad, trots att alla mina vänner hade åkt själva sedan 5:e klass, och ännu hade ingen av dem varit med om någon olycka. 
Själv fann jag tågen charmerande. Blinkande lampor som tändes och släcktes, trängseln, att se alla olika typer av människor, rasslandet och ja, allt. Visst, det var kanske lite dåligt med luft, men nåja. 
"This is the Northern Line. This train goes to: Morden. For an exchange to: Victoria Line, change at Euston station."
En gammal man med en käpp i handen satt intresserat och läste på skyltarna ovanför fönsterna, och en ung kvinna i formell klädsel satt och målade sina läppar röda med en spegel i handen. En liten flicka i ung skolålder satt och läste Harry Potter, och ett gäng ungdomar satt och diskuterade fotboll. På tunnelbanan kunde man hitta alla typer av människor. 
Många stationer senare kramade jag Zayn hejdå för att hoppa av vid Clapham South. Han skulle vidare till South Wimbledon eftersom han skulle hem till sig. 
"See you in school on monday", log han, och jag nickade.
"See yah."
"Please mind the gap between the train and the platform."
Jag pussade honom snabbt på kinden som ett tack och följde sedan med folkhavet ut ur vagnen. Eftersom jag inte hade speciellt bråttom så höll jag mig till höger i rulltrappan, så de stressande människorna kunde springa förbi ifall de behövde. Jag kollade min mobil, men jag hade endast fått ett sms från Zayn och några notiser från twitter. Inte ett ord från Ed's håll. Var han verkligen så sur på mig att han tänkte ignorera mig i all evighet?
Jag stämplade mitt oystercard, gick igenom spärren och köpte en burk mountain dew och en snickers i den lilla kiosken på vägen ut ur stationen. Chokladen åt jag upp på vägen hem, men drickan sparade jag till senare.
Jag kände mig uttråkad. Så fort jag var ifrån Zayn så kände jag mig så fruktansvärt uttråkad. Jag hade inte alls någon lust att sitta hemma och glo, orkade inte umgås med mamma, men inte heller vara ute själv. Nu skulle vara en perfekt stund att träffa Ed, men han ville antagligen inte hänga med mig. Men vem skulle jag annars umgås med? Frances var säkert med Rhys nu, och Holly eller Libby var inga alternativ. Och någon annan kände jag inte.
Gruset på trottoaren knastrade under mina dr martens, och jag slängde ryggan över axeln. Det var kyligt ute och jag stoppade ner händerna i jackfickorna. När sommaren var slut i England så var det höst på riktigt, trots att det bara var slutet av September. 

"More mashed potatoes?", trugade mamma och satte ner skålen framför mig innan jag ens hann svara. Jag var proppmätt och kunde inte få i mig en sked till. Egentligen var jag mätt sedan innan, när jag & Zayn åt på Camden Market, men bara för att Michael inte skulle komma hem förrän sent så tvingade jag mig själv att äta middag tillsammans med mamma ändå. Jag tog lite lite till och blandade potatismoset med ketchup, slevade i mig det lite snabbt och lade besticken till höger.
"Any homework today?"
"Mom, it's saturday. Nobody studies on saturday", suckade jag.
"Okay, sweetie. I just wondered, because you haven't been studying with Ed for a long time now?"
"Of course I have?", ljög jag. "We just don't do it everyday anymore, because we both have other stuff to do."
"Sorry, I forgot about your boyfriend", log mamma.
"Mom, he's not my boyfriend."
"But what is he then? You've been on a date, haven't you? And you're hanging out with him all the time? Don't you think I see it? I know how it is to be in love, Charlie. And I can see it in your eyes. You really like that boy."
Jag suckade. Jag var inte alls på humör för blommor & bin-prat med min mamma. "Thanks for the dinner. I'm going to my room."
Jag kunde höra mamma fnissa åt mig när jag bar bort disken, och sedan tog jag min dricka i kylen och lämnade köket.

Jag trummade med pennan mot bänken. Att böja verb på franska var långt ifrån det roligaste jag gjort. Det hade endast gått en kvart av lektionen och jag var redan på väg att dö. Je suis, tu es, il/elle/on est, nous sommes, vous êtes, ils sont. Snarare fuck you franska. 
Min mobil surrade, och jag hade fått ännu ett sms av Zayn. Vi diskuterade någon ny komedifilm som skulle gå på bio ikväll. Zayn ville väldigt gärna se den tillsammans med mig, och inte kunde jag väl tacka nej till en sådan sak? Dock hade jag lite skuldkänslor, för Eddie och jag hade planerat sedan länge att vi två skulle gå och se den. Men han fick skylla sig själv, för han hade inte hört av sig alls. Jag hade skickat ett sms igår kväll, men han hade bara läst det utan att svara, och då orkade jag faktiskt inte bry mig. Ville inte han vara min vän mer så ville inte jag vara hans. Det sved att tänka, men det var ändå sant. Han hade ju inte ens nåt att vara sur över? Jag hade inte gjort något fel precis?

Here you go, girls! Tack så mycket för den superfina responsen, älskar er så mycket och är så tacksam för allt ni ger mig! Nästa gång ska det inte dröja så länge tills nästa kapitel, lovar. Har haft fullt upp med vänner, familj, pojkvän, bråvalla och planering inför fest och sånt. Men now I'm free. Blev plötsligt väldigt skrivpepp så ska nog sätta mig och skriva vidare på TFW eller kanske skriva klart några kapitel på TTS som jag kan publicera lite längre fram så den novellen blir avslutad snart. :)
Kram!

Chapter 8 - Dinner Date

Previously:
Wow, blev jag just bjuden på dejt? Eller var det ens menat som en dejt? Men det måste det väl ändå vara, för annars hade det väl inte stått you + me? 
Jag kände hur färgen steg i ansiktet och hur mina kinder antog en rödare nyans, och jag vek genast ihop lappen igen. Jag, Charlie Madison Hayes, skulle gå på dejt med självaste Zayn Malik!

[bild kommer!]
 

"You're going to love it", sa Zayn och höll upp dörren för mig. Vår taxi hade stannat precis framför en fancy restaurang med stora vackra krukväxter på vardera sida om glasdörrarna, och där inne var det en mysig belysning. Ljusslingor prydde taklisterna, och stora träbalkar som stod lite här och var, var också prydda med ljusslingor från golv till tak. I mitten av restaurangen fanns ett jättestort akvarium fyllt med fiskar, och runda små bord var utspridda här och var. På borden stod skålar med ljus som flöt omkring i vatten omringade av blomblad. Det var ett mycket vackert ställe det här, men jag hade nog aldrig känt mig så obekväm.
"Zayn Malik", hörde jag Zayn säga till han som hade hand om platserna, men jag lyssnade inte riktigt när de gick igenom bokningen. Mina ögon gled runt överallt i rummet men jag kände mig inte värdig att titta på någon av sakerna här inne. Den här flådiga världen hörde jag inte hemma i, och det kändes som att jag smutsade ner miljön genom att bara titta. Jag hade aldrig varit på någon formell middag, men jag kände redan att det inte alls var min grej.
"This way, sir", sa kyparen och visade oss till bords. Jag snubblade fram i min alldeles för långa klänning och log generat när kyparen drog ut stolen åt mig. 
"Thanks..." Jag hade fått klänningen av Frances. Hon sa att färgen passade mig (den var vinröd, precis som den andra klänningen jag fått) men för lång eftersom Frances var skitlång och jag ganska kort.
Zayn märkte nog att jag var i min egen lilla bubbla, för jag hörde honom beställa drinkar och förrätter åt oss utan att be mig om att yttra min åsikt kring maten. Jag såg mig om igen. Hur kunde det här ens vara Zayns grej? Jag hade aldrig trott att han var den typen som gillade att gå på flådiga restauranger och äta dyr mat och ha stela samtal om tråkiga saker som vädret och skolan och framtidsplaner? Visst hade jag märkt att han inte var den tuffa typen, förutom att han rökte (vilket jag tyckte var lite äckligt och väldigt idiotiskt), men av alla saker vi skulle ha kunnat hitta på så gick vi på restaurang? Jag hade ärligt talat nöjt mig mer med Nandos eller kanske McDonalds?
Fast okej, nu lät jag himla bortskämd. Zayn ville ju bara vara artig? Få mig att smaka på det goda av livet och ha lite kul? Kanske hade han kollat på massa tjejfilmer för att ta reda på vad tjejer gillar, och i de flesta filmer så drömde ju tjejer om dyra middagar på fina restauranger. Men tyvärr var jag inte en av dem. Jag gillade äventyr. 
En fisk kom simmandes mot mig, och jag petade lite på akvariumet. "Hey little fishie", log jag. Akvarium hade jag älskat så länge jag kunde minnas.
"Excuse me, Miss. You're not allowed to touch it", sa servitören som nu kommit med våra drinkar och en korg med vitlöksbröd.
"Oh, I'm sorry", sa jag ursäktande och kände hur rodnaden steg igen.
"She didn't know", inflikade Zayn. "It won't happen again."
Servitören nickade och tog upp ett skrivblock och en penna. "So, what would you like to have for dinner?"
"Hm... Pasta?", sa Zayn och pekade på något som stod i menyn. Servitören nickade och antecknade.
"And how about you, Miss?"
"Uhm... Surprise me."
"Allright. Anything else?"
Zayn såg på mig en stund och vände sig sedan mot servitören. "Nope, I don't think so. Thank you."
"Thank you", sa servitören och försvann iväg.
"Why did you ask for a surprise? Didn't you find anything on the menu interesting?"
"Of course but... What would life be without surprises? It's no fun with knowing what you'll get, because when you choose yourself, you always choose what you know. Dishes you have already tasted hundreds of times before. What's the funny thing with that? A surprise is like an adventure. And I like adventures."
"Maybe because you are one", sa Zayn med ett snett leende, och jag log mystiskt.
"Yeah, maybe I am. I haven't figured myself out yet."
"Well, we'll see who does it first then."
Jag flinade och tog en klunk av min drink.
"Have you read the book I told you about yet?"
"I'm reading it. But I don't know about the end yet. Is she going to die?"
"Maybe", sa han. "Or maybe not. I'm not going to tell you. You'll have to read it yourself, and then we can discuss what happens." 

Samtalen hade inte blivit så stela som jag väntat mig, men det här med formella middagar var fortfarande inte min grej. Jag var nu proppmätt och kunde inte få ner en bit till, och Zayn kände nog likadant för han lade besticken åt höger på tallriken och lutade sig tillbaka i stolen. 
"I'm glad that you wanted to go out with me tonight, Charlie. Even though this wasn't really your thing."
"How do you know that this isn't my thing?"
"Because I can see it in your eyes. Your face. You look so uncomfortable. Sorry. But if you give me one more chance I will make it up to you, I promise."
Jag nickade sakta. Självklart ville jag gå ut med Zayn igen. Jag hade inte skrattat såhär mycket på väldigt länge. Och Zayn var väldigt charmig. 
"Oh, I really like this song", sa Zayn och avbröt därmed mina tankar. Jag vred på huvudet och lyssnade på den lugna låten som strömmade ut ur högtalarna. Jag hade nog aldrig hört den förut, men Zayn sprack upp i världens leende och reste sig upp. "Charlie Hayes, would you do me this honour and dance with me?" Han sträckte fram sin hand, och efter en stunds tvekande så tog jag den.
"Yes, I'd love to."
Vi gick en bit ifrån bordet där det fanns en tom golvyta. Sedan placerade han min hand på sin axel och sin egen runt min midja. Den andra handen höll ett stadigt men mjukt grepp om min, som om han inte tänkte låta mig falla. Det kändes tryggt, för jag var verkligen ingen hejare på att dansa. Kanske för att jag inte dansat så mycket tidigare. Michael brukade svänga runt med mig när vi var små bara för att han skulle öva på sina danssteg så han kunde få den snyggaste tjejen i klassen, men när han insåg att jakten på henne var förgäves så lade han av. Och sen dess hade jag nog inte dansat någon typ av pardans. Men jag hade sett lite hur man gjorde på film, inte för att det var speciellt lärorikt, men ändå.
Zayn styrde, och vi började långsamt valsa runt över golvet. Jag kunde känna folks blickar i nacken, men jag försökte att inte bry mig och fokuserade på Zayn istället. Hans vackra bruna ögon såg djupt in i mina, men det kändes inte alls stelt. Jag gjorde en liten piruett och när jag kom tillbaka med ansiktet vänt mot honom igen så var hans blick återigen fäst på mig. Hans panna snuddade mot min, och han kysste mina knogar och lyfte sedan upp handen på sin axel och placerade sin hand på min andra höft. Vi började dansa tryckare och såg bara på varandra. Ingen sa något, ingen gjorde anspråk för några ytterligare närmanden. Vi bara dansade och njöt i tysthet. 
När låten sedan var slut så lutade Zayn sig framåt och mumlade i mitt öra. "You're a good dancer." Sedan gav han mig en lätt puss på kinden och steg tillbaka igen. Jag ville så gärna känna hans läppar mot mina just i denna stund, men jag ville inte vara påträngande. Ett steg i taget, Charlie.
"Would you like to go for a walk?", frågade jag, och Charlie nickade. Jag lånade henne min kavaj, och sedan började vi gå på den upplysta gatan. Det hade börjat mörkna eftersom det nu var sent och det började bli lite kyligt, men jag klarade mig bra ändå. Middagen hade varit ett litet snedsteg, men nu var jag ett steg närmare Charlie. Fina middagar kunde strykas från listan, och det var ändå något av en lättnad. Jag var inte direkt gjord av pengar, och skulle jag vara ärlig så njöt jag inte sådär jättemycket av dyr mat heller för den delen. Men jag hade haft kul ikväll, det hade jag verkligen. Charlie hade en fantastisk humor, och hon tyckte till och med att mina skämt var roliga. Sophie skrattade aldrig när jag drog ett skämt. Hon brukade bara himla med ögonen eller sucka eller boxa till mig på axeln (och det var inte på ett vänligt kompissätt).
Jag var glad över att Charlie ville gå med mig en stund, för jag kände inte för att åka hem. Inte ännu. Jag hade för trevligt. För en gångs skull kände jag mig lättad och lugn och ... glad? Ja, jag var allmänt glad för tillfället, och det kändes skönt. Glädje var inte något man kunde köpa, och det var inte ofta jag var glad över saker och ting nu för tiden. 
Charlie blåste sina fingrar varma, och jag sträckte mig efter en av hennes händer. Hon lät mig ta den, och jag flätade samman våra fingrar.
"Better?"
Hon nickade och log varmt. "Thanks. And thank you for tonight. I had a great time."
"You just said that to be nice", skrattade jag. 
"Maybe, but seriously, I had fun after all."
"So you're not having fun then?"
"Hm, a little maybe. But come on, I'll show you something fun."
"And what kind of fun is that?"
"An adventure!" Charlie stannade upp och tog tag i sin långa klänning och gjorde en stor knut på den så att klänningen blev lite kortare och lättare att gå i. Sedan drog hon tag i mig och började springa, och jag lät mig dras med. Vi sprang och sprang och stannade inte förrän vi var framme vid Hyde Park. 
"This way!", sa Charlie och genade genom parken, och plötsligt stannade hon upp framför ett stort träd.
"What are we going to do here?", frågade jag förundrat, och då började Charlie klättra som en liten apa uppför det stora trädet. 
"And you think that I will make it up there?"
"Yes, trust me. It will be worth it", log hon och räckte mig sin hand när hon stannat vid första stora grenen. Jag tog den och klättrade upp jag med, och sen följde jag hennes väg högre upp i trädkronan. 
"Well, this is truly an adventure", sa jag när vi satt oss på de högsta grenarna som var tjocka nog att bära oss. Härifrån hade man utsikt över hela parken som var belyst med ljusslingor i träd och buskar, men även över en del av London.
London Eye snurrade långsamt, och blinkande neonskyltar i city speglade sig i Charlies glittrande ögon. 
"I know, it's beautiful up here." Charlie placerade en lockig hårslinga bakom örat och log mot mig. "My father used to take me and Michael here alot when I was little."
"Nice." Jag nickade sakta. Charlie hade inte nämnt något om sin familj tidigare, bortsett från att hon småpratat lite om Michael. "What's his name?"
"Who?"
"Your dad."
"Oh, uhm... Martin. Martin Hayes." Charlie såg ner på sina händer och bet sig osäkert i läppen. "But I haven't seen him since..." Hon lyfte blicken och såg ut över London. "Since I was four years old."
"So, your parents are divorced?"
"Yes, he left", sa hon med tomhet i rösten och ryckte på axlarna. "But who cares? We don't need him. So I don't miss him anymore."
"I'm sorry", mumlade jag.
"Don't be."
"Your mom must be a strong woman, since she raised you and your brother herself?"
"Yeah, I guess she is. But I feel sorry for her. She goes out sometimes, but it never turns out in more than a date. I want her to meet someone new. Someone who deserves someone like her. She hates my dad, but she still miss him because she's lonely."
"But she's not lonely, she has you. And Michael."
"Right, but you know what I mean."
"Yeah, I guess I do..." Jag kliade mig i nacken. 
"Maybe we should get going", sa Charlie och harklade sig. Trots mörkret kunde jag se att hennes ögon var glansiga, och även fast jag egentligen ville stanna här ett tag till så gick jag med på att gå, för hennes skull. Jag ville inte göra saker jobbigare än vad de redan var.
Jag lät henne klättra ner först så hon fick chansen att rycka upp sig lite innan jag kom ner på marken. 
"So, uhm... Rhys, Connor and I are going to the city tomorrow, for a coffee and some shopping. Would you like to join us?"
Charlie drog med pekfingret under väster öga och log varmt. "Sure, I'd love to."

Here you go, babes! Hoppas det var någorlunda värt väntan i alla fall. Ber om ursäkt för att det dröjt, men har haft fullt upp och inte varit hemma alls under helgerna. Kapitlet skulle egentligen ha kommit upp igår, men jag spenderade istället dagen vid stranden, eftersom det skulle regna idag, med pojkvän, bästis & min killes kompisar. Asmys!
 
Vad är ni för typer förresten? Gillar ni dyra och flådiga middagar eller något lite mer lättsamt? Själv är jag nog som Charlie faktiskt. Det här med fancy restauranger och att vara uppklädd sådär är inte riktigt min grej. Föredrar något mindre formellt, men ändå älskar jag att gå ut och äta.

Var ni på någon av One Direction konserterna förresten? Vad hade ni för platser? Vilken låt tyckte ni var bäst? Själv gick jag på fredagen och hade ståplatser inom sektion RED med mina bebbos. Hamnade rätt nära scenen vilket var sjukt coolt, men skapligt varmt och trångt och svettigt. Själv var jag ju i höjd med allas armhålor så det var väl inte det mysigaste jag varit med om direkt, men det var ändå värt det! Kan dock inte bestämma mig för vilken låt de framförde bäst, alla var sjukt amazing! Men av 5SOS låtar gillade jag nog mest Beside You och Don't Stop! :D
P&K!

Jag & mina två babes idag, påväg upp till Stockholm:

Tumblr

Midnight Memories på högsta volym, massamassa godis, fangirling, pepp & skratt.
Jo, jag vet precis vad ni tänker, och ja, ni bör absolut vara avundsjuka.
Ses i arenan imorgon då, bejbz! ;)
 
(~ Nytt kapitel kommer upp när jag är hemma igen ~)

Chapter 7 - Left Alone

Previously:
En ljuvlig sångröst. Och den kom innifrån Zayns sovrum. Jag hade inte en aning om att musik var Zayns grej, men man kunde ju gissa med tanke på att han hade en flygel och massa gitarrer. Men att han var såhär bra? Wow. Han fortsatte sjunga, och jag bäddade ner mig lite extra och försökte somna fort som attans så jag skulle få somna till ljuet av hans vackra stämma.

Jag öppnade ögonen och vart tvungen att blinka ett par extra gånger. Det här stället kände jag inte alls igen... Drömde jag fortfarande? 
Jag satte mig upp och försökte minnas gårdagen, men det gick inget vidare, för pang bom så började mitt huvud dunka som aldrig förr och jag blev tvungen att lägga mig ner igen. Vart var jag?
Jag kisade i ljuset som sträckte sig in genom fönstret för att få en bättre bild av rummet jag befann mig i. Ett trångt vardagsrum med högt i tak, vinröda tapeter och trägolv var vad mina ögon tog in. Tavlor, affischer, en flygel, gitarrer, bokhyllor, en teve, ett soffbord och soffan jag låg i fanns i rummet. Det syntes tydligt att hemmet tillhörde en kille, för tomma öl och läskburkar låg slängda här och var, ett halvtomt cigarettpaket låg på bordet och på pianot låg högar med papper och en massa sprejburkar och akvarellfärger. Inte ens jag hade en sådan röra på mitt rum, och jag hade ändå trott att jag var cirka den slarvigaste och stökigaste människan på denna planet.
Och då mindes jag. Zayn och Rhys som hämtade upp mig. Festen hos Francesca. Min makeover. Beer pong. Hur full jag blivit. Hur jag kräktes på toan. Louis och hans knäppa skämt. Zayn som ringt en taxi och övertalade mig att följa med honom hem. Zayn.
Jag drog täcket åt sidan och klev upp ur soffan. Träningsshortsen jag hade på mig hade åkt ner en aning eftersom de var ganska stora för min lilla kropp. Inte ens mina kurvor lyckades hålla dem uppe, men jag antog att Zayn var något bredare än mig. Hans t-shirt vart nästan som en klänning, och jag kunde inte låta bli att sniffa lite på den igen när jag kom på att det var hans och inte min.
Plötsligt kände jag mig kissnödig och tänkte att det kanske var bäst att gå på toaletten. Jag smög över golvet men stannade en stund vid flygeln. Fingrade på tangenterna och kollade på nothäftena som låg uppslagna ovanpå. Hur kunde folk ens läsa såna där noter? För mig var det bara smala streck med klumpar eller lådor eller konstiga virvlar och ännu fler smala streck. Det sa mig ingenting. Som kinesiska eller kanske japanska, eller till och med svårare att förstå. Varken mamma eller pappa var speciellt musikaliska av sig, och därför hade jag heller inte ärvt några talanger. Jag önskade dock att jag kunde sjunga. Ed hade en helt okej sångröst, och när vi satt och pluggade till radion och han började sjunga med i någon låt så blev jag alltid avundsjuk på att han kunde sjunga och inte jag. Jag var helt tondöv. Jag vågade inte ens sjunga med i mina absoluta favoritsånger. Bara när jag var ensam hemma eller liknande.
"Goodmorning", sa någon bakom mig, och jag hoppade till och vände mig om.
"Oh, uhm, goodmorning." Jag log tveksamt. 
"Do you play?", frågade Zayn och nickade mot flygeln. Jag kunde inte annat än att kolla på hans perfekta överkropp. Han stod lutad mot dörrkarmen, iklädd endast ett par svarta mjukisbyxor.
"Uhm no. Do you?" Så fort jag hade svarat insåg jag att den frågan var ganska dum. Självklart spelade han piano! Varför skulle han annars ha en flygel i sin lägenhet? Sluta vara så jävla korkad, Charlie!
"Yeah, sometimes", log han. "You hungry? I made you some breakfast."
"Cool, thanks."
"No problem. You're my guest."
Vi gick ut i köket, och framdukat på bordet stod en gammal brödrost, en korg med orostat bröd, olika pålägg, ett juicepaket, två stora muggar, tallrikar och två glas.
"I thought about making pancakes or english breakfast, but I didn't really know what kind of morning-person you are so I didn't. I hope this will be fine?"
"No, it's great. Thank you." Jag log varmt och slog mig ner vid bordet.
"Oh, and here's a glass of water and a pill. I guess you need it." Han flinade åt mig och lade en huvudvärkstablett på bordet bredvid vattenglaset.
"You're right."
"Partied a little too hard, huh?"
"I guess so."
Zayn nickade åt mig att ta för mig. "What can I serve you? Tea? Coffee?"
"Tea will be fine, thanks." Jag tog två mackor och lade dem i brödrosten. Sedan svalde jag mitt piller och tog en klunk vatten. Zayn hämtade tekokaren, lade i varsin tepåse i våra muggar och hällde upp. "Tea is my fave too."
Wow, hallå där soulmate!
"Have you heard anything from Frances? I feel bad for not staying and help her clean up a bit." Jag såg ner på min tekopp och lät händerna värmas av det skållande vattnet.
"Not to be mean or so, but you wouldn't have been that much of help." Zayn flinade igen. "But no. I'll probably go see her and Rhys later today, but first I'm going to work."
"Oh, where do you work?"
"I'll show you someday."
Jag nickade sakta och kände hur jag blev alldeles varm inombords. Betydde detta att han ville ses igen? Skulle han visa mig vart han jobbade?
"Feel free to use the shower if you want to. I can drive you home before I go to work. Or are you in a hurry?"
"No, I'm fine. Don't stress because of me. What you did for me was... wonderful."

"Time to go", sa Zayn och gick ut i hallen. Jag samlade ihop mina grejer och följde efter honom för att ta på mig skorna. Sedan gick vi ner för trapporna och ut genom porten. Regnet öste ner, och vi småsprang mot bilen.
"For having your own place, you have a pretty sucky car!", ropade jag genom regnet, och Zayn skrattade när jag synade den rostiga gamla pickupen. Den var orange, men hade nog en gång i tiden varit röd, och hade fula bucklor på de flesta ställen. Jag hade ändå väntat mig att han skulle köra något flådigare. Han var ju Zayn liksom. Skolans populäraste kille. Men tydligen var han skolans populäraste kille med en skrotbil. Nå väl, jag kunde väl knappast döma honom på grund av vilken bil han körde.
Jag fick dra igen bildörren flera gånger innan den stängdes ordentligt, men Zayn stängde sin lätt och smidigt. Han skruvade upp värmen, satte på radion och startade motorn, och jag spände fast mig.
"You're right. This car may suck, but it's the best I've got. I don't have that much money. I don't have a full time job, you know. I try to pass school too." Zayn svängde ut från området, och snart körde vi i ett av de något större kvarteren.
"True", log jag.
"So, what are you going to do when you quit school? Any plans? A dream job?"
"I don't know", sa jag osäkert.
"Oh come on, everyone has a dream. Isn't there anything you'd like to do? There must be something? You're a smart girl, Charlie." Han såg på mig en snabbis innan han fäste blicken på vägen igen.
"Maybe... travel? I've never been outside this country. My parents got divorced many years ago, and my mom doesn't have enough money for us to go anywhere."
"Oh, but that's a great dream. Where would you like to go then?"
"Somewhere different... Like, Italy?"
"Italy? Seriously?" Zayn skrattade. "Why?"
"Well, haven't you always been dreaming about eating a real italian pizza and ride gondolas where people sing Oh Maria with an italian accent?" 
Zayn brast ut i skratt, och jag kunde inte låta bli att stämma in i skrattet.
"You should come sit with us at lunch on monday. That would be fun."
"Really?", sa jag chockat, men skakade snabbt på huvudet och rättade mig själv. "I mean, cool. Sure."

Med ett brett leende på läpparna klev jag innanför dörren och sparkade av mig conversen.
"Charlie? Is that you?", ropade mamma innifrån vardagsrummet. Jag ställde ifrån mig påsen med kläder i hallen och gick in till henne.
"Yeah."
"How was the party?" Mamma satt fastklistrad framför teven och kollade på Hela England Bakar, som alltid.
"It was... great", sa jag ärligt och log.
"What did you do?"
"Uhm, we..." Jag försökte komma på något vettigt att säga. Om jag berättade sanningen så skulle mamma nog få hjärtklappning. "We danced, played karaoke and talked."
"Sounds fun." Mamma lyfte förvånat på ögonbrynen men log sedan lättat. "Was Ed there too?"
"Yeah, of course. We had so much fun." Det kändes fel att ljuga för mamma, men jag kunde ju inte säga att jag inte alls sovit hos Ed utan sov hos en, för henne, fullkomlig främling? "I'm going to my room." Jag tog min påse igen och slängde den på golvet i mitt rum, sedan snappade jag åt mig boken som Zayn sagt åt mig att läsa, slängde mig på sängen och bläddrade till sidan jag var på senast. 
Det ringde i skolklockan och mattelektionen var över. Mr.Tahiki, vår mattelärare, reste sig från sin skrivbordsstol och nickade åt oss att packa ihop. De flesta elever småsprang ut ur klassrummet eftersom det nu var lunch och alla ville ha bra platser i matsalen, men jag dröjde mig som vanligt kvar. Mr.Tahiki var min favoritlärare, och jag ville väldigt gärna veta mitt resultat på det senaste testet. 
"Edward", log han. "Do you want to guess what you got?"
"Um... a C maybe?"
"C? Edward, don't put yourself down like that. You didn't have a single wrong answer. You got an A. Congratulations, son."
"Wow, really? Thanks." Jag log och tog emot pappersbunten med provet och mitt resultat. 
"Now go have some lunch. I bet that your friend is waiting for you?" Han blinkade åt mig, och jag flinade. Men vad det beträffade, Charlie hade inte svarat på mitt sms ännu, och det hade gått minst en kvart sedan jag skickade det. Hon var alltid snabb på att svara, men nu vart hon plötsligt väldigt osocial. Inte hade hon väl dålig teckning? Hon brukade ju alltid skryta om att hon hade teckning precis överallt. Var något fel kanske? 
Fast ne, jag inbillade mig nog bara. Det var antagligen någon helt förklarlig anledning till varför hon inte svarade. Kanske hade hon glömt mobilen i skåpet och hade paxat ett bord i matsalen och som Mr.Tahiki sa, väntade på mig? Bäst att jag skyndar mig! 
Jag lämnade böckerna i skåpet och gick med snabba steg mot matsalen. Charlie syntes dock inte till. Vårat bord stod tomt, men bland de andra borden kryllade det av folk. Men nåja, kanske var hon påväg?
Jag ställde mig i matkön, tog en bricka och lassade på med mat, och sedan gick jag och satte mig vid bordet. Det var pizza till mat idag, och eftersom jag var så hungrig så kunde jag inte låta bli att ta en tugga innan hon kommit. Just när jag skulle svälja så hörde jag Charlies klingande skratt bland sorlet av elever, och mitt huvud vreds snabbt åt vänster. Där, vid samma bord som Holly, Connor och gänget, satt hon. Min bästa vän satt inklämd mellan Zayn och Francesca och skrattade åt deras skämt. Tack så jävla mycket, jag kunde väl ändå ha fått bli informerad om att hon tänkte ha någon annan som bordskamrat idag? Eller kanske blivit tillfrågad att sitta tillsammans med dem? Men nej. 
Varför umgicks hon med dem förresten? Visst, hon hade ju festat med dem i helgen, men betydde det att de var hennes bästa vänner nu? Var jag redan bortglömd? Hon hade till och med ställt in vår filmkväll i lördags för att hon var så kallat "sjuk". Pfft, sjuk? Bakfull var nog ordet. Men jag hade sagt att det var okej, för jag visste att fler filmkvällar väntade. Men nu vart jag lite osäker. Skulle hon börja umgås med dem ännu mer och dissa mig totalt framöver?
Plötsligt kände jag mig inte alls hungrig längre, så jag reste mig från bordet. Dock lite för häftigt, för stolen skrapade i golvet och väckte stor uppmärksamhet. En bitchblick från Hollys håll, samt några andra elever som såg undrande på mig. Hollys mun rörde sig, men jag hörde inte vad hon sa, och snart vände sig Charlie om. Hon såg på mig i några sekunder, men bröt sedan blicken och såg generat ner på sin pizza. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Det här sårade mig faktiskt.
Jag tog min bricka, gick bort till vagnen och lämnade allt ifrån mig och stormade sedan ut ur matsalen.
"What happened to Nerdward?", frågade Holly och skrattade elakt. "It looked like he was about to cry."
"Holly", sa Frances. "Don't talk shit about Edward. He's a friend of Charlie's."
"But how can you be with him?", frågade Libby oförstående. "He's not even hot?"
"Yeah exactly", höll Holly med. "And I mean, he's not popular? You shouldn't hang out with him."
"But we've been friends since.." Jag såg mot matsalens ingång där Ed hade försvunnit ut.
"It doesn't matter. Things change, Charlie. And I'm sure that he's fully aware of that. Do you want to be an Outcast?"
"No.. But--"
"Exactly. So don't."
"Yeah, just let it be. Hang with us instead", log Libby och blinkade åt Connor. Jag fattade inte vinken, men nickade sakta. Självklart ville jag hänga med dessa människor. Jag ville ju vara med Zayn, och om jag skulle få lov att vara med honom så var jag tvungen att ta dessa på köpet. Men var jag redo att offra min och Eds vänskap för det här?

Jag öppnade mitt skåp, och det första jag fick syn på var en ihopvikt lapp.

"You + me = dinner, friday. I'll pick you up / Zayn :)"

Wow, blev jag just bjuden på dejt? Eller var det ens menat som en dejt? Men det måste det väl ändå vara, för annars hade det väl inte stått you + me? 
Jag kände hur färgen steg i ansiktet och hur mina kinder antog en rödare nyans, och jag vek genast ihop lappen igen. Jag, Charlie Madison Hayes, skulle gå på dejt med självaste Zayn Malik!

Förlåt för att det dröjt så, och förlåt för att det vart så kort och inte-så-händelserikt. Men nåja. Har haft fullt upp och spenderat hela långhelgen med min älskling, men nu kanske uppdateringen blir lite bättre i alla fall. Fast kommande helger kommer jag nog inte hinna uppdatera för jag ska på Håkan Hellström och One Direction! Men men. Hoppas ni gillade det i alla fall, och tack för all sjukt fin respons! Har även fått 50 följare på bloglovin igen som jag vill tacka hjärtligt för.
Ni är bäst, vänner!



RSS 2.0