Chapter 11 - Thinking Of You

Previously:
"What do you think about the movie?", viskade Zayn högt i mitt öra.
"It's great. Very funny", log jag ansträngade. FIlmen var bra, väldigt bra faktiskt, men jag var mer fokuserad på Zayn och mina egna virriga tankar just nu.
"Good", log han tillbaka och släppte min hand. Först blev jag lite ledsen, men sen insåg jag att han bara släppt min hand för att kunna lägga armen om mina axlar, och jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel. "But I gotta admit that you're funnier than this movie", sa han i mitt öra, och ett ärligt leende växte sig stort på mina läppar. Zayn var världens bästa biopartner, punkt slut.

[bild kommer!]
Vi befann oss i någon killes, vars namn jag inte visste, hus, det var fredag och det var fest. En rökmaskin pumpade grå moln i takt med smattret från neonlamporna och överallt var fullt av folk. De flesta kände jag inte, vilket gjorde det hela lite obehagligt. Men jag var fine, för Zayn & jag hade svept en öl på vägen hit.
Något halvtaskigt rockband dunkade i högtalarna, och jag dansade lite försiktigt fram genom huset för att hitta någon jag kände. 
Jag kollade efter Frances men såg henne inte någonstans. Kanske hade hon gått på toaletten?
Holly satt i en soffa med en vodkaflaska fastklämd mellan låren, och trots att hon inte var min favoritperson här i världen så slog jag mig ner bredvid henne. Jag måste nog vara ärlig och säga att jag nog ändå valde Holly framför ensamhet. Zayn hade försvunnit iväg någonstans, men nåja. Ibland måste man väl ändå kunna stå på egna ben?
"Hello Outcast", hälsade Holly.
"Hi Holly." Jag blev lite förvånad över att hon fortfarande använde det smeknamnet när hon pratade med mig.
"What?", sa hon som om hon läst mina tankar. "Just because you're dating Zayn doesn't mean that I can't keep on hating you?"
"True." Jag orkade inte bråka, plus att hon var full, och vad jag visste så kunde hon bli ganska aggressiv på fyllan så jag försökte låta bli att vara alltför otrevlig.
"What makes you come to me anyway? Have your Prince Charming left you alone in a room where you don't know a single person?"
"I know you?"
"No, honey, you don't. If you knew me, you wouldn't be sitting here right now."
"Well, I'm sorry then." Jag ryckte på axlarna.
"Whatever." Holly lyfte upp sin flaska. "Vodka?"
"Do you take shots from the bottle? Aren't you supposed to blend it with something?"
"Outcast, I just want to become drunk. I drink for fun. This, here, is fun. Take some before I change my mind."
Jag tog emot flaskan och svalde en klunk. Jag grimaserade illa när vätskan fortsatte ner genom strupen. Jag hade shottat förut, men det här var någon annan slags vodka som inte alls var lika god. Kanske hade hon förgiftat den, vad vet jag?
"Man, Soph is here...", sa jag och bet mig hårt i underläppen.
"Why do you always get so nervous around her?", frågade Rhys och skakade på huvudet. "Go talk to her or something, don't stand here and drool."
"But what am I going to say?"
"I don't know? But how hard can it be?"
Jag nickade medhållande. Han hade rätt, hur svårt skulle det vara egentligen? Och vad kunde gå fel? Vad hade jag att förlora som jag inte redan förlorat?
Jag gick bort till henne och slog mig ner på platsen bredvid.
"Hi Sophie."
"Already tired of your girlfriend?", frågade hon och flinade retsamt.
"Uhm, no. I just... I just wanted to say hi?"
"Yeah sure." Hon slängde med håret. "You got a new perfume?"
"Y-yeah."
"Smells good on you", log hon. Det där leendet jag kunde dö för. Hon var så vacker, min Sophie. Fast hon var inte min, inte längre. Allt var så stelt mellan oss, men jag ville att hon skulle säga att hon ville ha mig tillbaka. Att hon saknade det vi hade. Att hon saknade mig. Jag saknade att somna intill henne och vakna upp vid hennes sida, viska godmorgon och se henne le. Att hitta på saker med henne och vara hennes.
"You think? Thanks." Jag log tillbaka.
"Oh, Chris? I'm here!", ropade Sophie till sin pojkvän och vinkade hit honom. Jag funderade på om jag skulle resa mig och gå, men det skulle göra det hela ännu stelare. Jag var åtminstone tvungen att hälsa på honom.
"Hi babe", sa han sliskigt och kysste henne framför mig. "Oh, Malik? Nice to see you again."
"You too." Jag nickade stelt. "Well, I'll better go look for my girlfriend. I'll see you, Sophie. And Chris? You shall consider yourself lucky."
Jag reste mig och gick ut i köket. 
"So, how did that go?", frågade Rhys och hävde i sig sin utblandade vodka. 
"Not very well", suckade jag uppgivet.
"Kiddo, that's because you're not as smart as I am. If I were you, I would use Charlie to make Sophie jealous. Kiss her, dance with her, have fun with her. And not just tonight. Take her on more dates, buy her a meaningfull present, take her virginity? I don't know, but man, you gotta do something."
"Right, thanks Rhys. You're the best."
"I know, that's why I get all the girls", log han.
"Dude, I'm the only girlfriend you've ever had", sa Frances som nu kommit ut i köket och skrattade åt honom. "Zayn, your girlfriend is crying, maybe you should check on her?"
"What? Where is she?"
"Livingroom, sofa", gav Frances mig som ledtrådar och hällde upp en shot.
"I'll go", nickade jag och pressade mig genom folkmassan till vardagsrummet. Charlie satt mycket riktigt i soffan, men bredvid henne satt någon kille med ljust hår som jag aldrig sett innan med armarna om hennes axlar, och jag kände mig plötsligt väldigt... överbeskyddande? Avundsjuk till och med?
"Hey, get away from my girl", sa jag bitskt och tog hans plats. Charlie såg upp på mig, och mascaran hade runnit nerför hennes kinder och hon hulkade och grät hysteriskt. "Hey hey hey, what's wrong?" Jag kramade om henne och pussade henne på pannan.
"I don't know, I just... Why are you with me, even? I'm the Outcast, I've been bullied for years and you've had girls like Sophie and could probably get anyone you wanted but you choose to be with me? What's wrong with you?"
"Charlie, listen to me. I'm with you, because, you're the one I want. I really like you, Charlie. You're not an Outcast and I'm sorry for your past, but to me you are special. A good kind of special. You're interesting and smart and exciting. Like I told you, you're an adventure who loves adventures. And I want to go on this adventures with you, because I really like you. Why can't you see that?" Jag smekte hennes kind, och just i denna stund kände jag någon titta på mig från andra sidan rummet. Sophie. Hon såg sur ut, men samtidigt medlidsam, och något mer som jag inte kunde avläsa på hennes ansiktsuttryck. Okej, fokusera nu, Zayn.
Charlie såg på mig med ledsna ögon, och jag höll hennes ansikte med mina händer.
"Breathe, babe. Take a deep breath." Det jag hade sagt innan, det om att hon var intressant och speciell i mina ögon, det var faktiskt sant. Jag visste inte riktigt vad det var, men jag hade någon typ av känslor för Charlie i alla fall. Hon var ett mystiskt äventyr i mina ögon. Hon fick mig att vilja upptäcka mer. Men samtidigt hade jag svårt att hålla ögonen borta från Sophie. Sophie var allt jag någonsin velat ha, visst?
Jag skakade på huvudet och fokuserade på Charlie istället.
"Wanna go home?"
"I don't want to ruin the party for you. You can stay, I can go myself or call someone."
"No, I'll take you home. Come here, let's go tell Rhys and our gang that we're leaving." Jag ställde mig upp och hukade mig sedan ner. "Here, jump."
"You can't carry me?", snörvlade hon. "I'm too heavy."
"Pschh, that's a lie. Now jump, hun." Efter lite tjat och övertygande så hoppade hon upp på min rygg, och jag bar henne ut i köket. "Ey guys, we're leaving."
"Already?", sa Louis sorgset. 
"Charlie isn't feeling very well", sa jag och vred på huvudet för att ge henne en puss på kinden. 
"Aww", sa Louis och vände sig om. "Harry! Come and say goodbye to Zayn and Charlie. They're leaving!"
Harry kom gåendes in i köket men stannade upp när han såg Charlies rödgråtna ansikte. "Are you alright?" Han talade långsamt, som han alltid gjorde, och lade en hand på Charlies axel. "Have you two been fighting?" Han såg på mig.
"No", jag skakade på huvudet. "Too much alcohol is the answer. I guess Holly gave her too much of her mysterious vodka."
"Oh", sa Harry och klappade Charlie på huvudet. "Get better, I'll see you soon I guess?"
Jag såg i ögonvrån hur hon nickade tillbaka och försökte le bakom tårarna. Och efter att ha kramat Frances och alla andra hejdå så gick vi ut. Min cykel, som Rhys hade fixat hit, stod parkerad på gräsmattan, och jag lyfte ner Charlie och sa åt henne att sätta sig på pakethållaren. 
Vi lämnade festen och huset bakom oss, på väg hemåt i natten. Solen hade gått ner för länge sen, och det var lite småkyligt ute. Cykeln vinglade lite fram och tillbaka eftersom Zayn fortfarande var full och därför inte körde så bra, och jag hade även själv svårt att sitta still pågrund av min snefylla och all gråt. 
Jag höll hårt och koncentrerat i sadeln och kollade på husen vi körde förbi. Det kändes mysigt att bli skjutsad på cykel ändå. Jag och Ed brukade skjutsa runt på varandra när vi var yngre, men nu var det ett tag sen.
"You can have your arms around me if you want to. I won't let you die and I won't bite", sa Zayn, och jag hörde på rösten att han log. Det fick mig att le, och jag släppte snabbt och försiktigt sadeln för att lägga armarna om Zayn. 
Vi cyklade förbi ett stort nöjesfält, och det stora parisehjulet snurrade sakta medan dess blinkande lampor lyste upp fältet och vägen framför oss. Folk skrek i bergochdahlbanor och det luktade popcorn och sockervadd och brända mandlar överallt.
"Oh how I love amusement parks", sa jag rätt ut i luften. Det var menat som en tanke, men alkoholen gjorde det svårt att hålla saker inne.
"Me too. Maybe we could go there tomorrow? If you're not too tired, I mean?"
"I'd love to", sa jag drömmande och började känna mig lite sömnig. Det skulle bli skönt att sova när jag kom hem. 

Zayn släppte av mig utanför mitt trapphus och hoppade av cykeln. "I would let you sleep at my place, but I thought that your mom might be worried if you won't come home tonight. But you'll be alright, huh?"
"Yeah, thanks", jag nickade och lät mig kramas om. 
"Wow, you're freezing! Here-" sa han och drog av sig sin tröja. "have my shirt."
"But you'll need it on the way home?", sa jag förvirrat.
"No, I'll be just fine. Take it." Han log och hjälpte mig att ta på den.
"Thanks."
"No problem", sa han och kramade om mig igen. Jag andades in doften av honom och mötte sedan hans blick. Han såg ner på mina läppar, och jag på hans, och sakta närmade vi oss varandra. Hans läppar var mjuka mot mina, och han smakade som en blandning av cola, alkohol och cigarettrök, men det var mysigt. Kyssen var perfekt och fick mig att vilja stanna. Stanna i hans famn, med hans läppar mot mina, för alltid.
"Maybe you should go inside", han pussade mig på pannan igen.
"Yeah, I probably should."
"See you tomorrow then?"
"See you tomorrow then", log jag och började gå mot dörren.
"Goodnight, Charlie Hayes."
"Goodnight."

Jag vaknade av att mamma kom in genom dörren. Hon drog undan gardinerna och gav mig ett strålande leende.
"Goodmorning, sweetie."
"Morning. Can I go back to sleep now?"
"Honey, it's saturday?"
"Yeah, and yesterday was friday. So what?"
"You should do something, not just sleep all the time. Weren't you going to see Frances today? Or maybe you could call Ed?"
"Yeah right, Frances...", mumlade jag trött och drog åt mig telefonen för att kolla vad klockan var. Än så länge var klockan bara tio, och vi skulle inte ses förrän vid två så det var lugnt.
"Mom, I'm not in a hurry. Go away", muttrade jag.
"Who's shirt is that? Is it your boyfriend's?"
"Mom, he's not my boyfriend."
"Yeah right. Then I'll just pretend that I didn't see your litte kiss last night", fnissade hon.
Jag suckade och borrade ner huvudet bland kuddarna.
"Breakfast is served, sweetie."

Jag satt på golvet, endast iklädd Zayns tröja och underkläder och målade tånaglarna samtidigt som jag snackade med Eddie i telefon. Jag hade på högtalaren så att jag skulle kunna göra flera saker samtidigt, men skulle jag vara ärlig så lyssnade jag inte på allt han sa. Han sa i början av samtalet att han var ledsen över att vi inte pratat på länge, och vi låtsades som om inget hänt. Låtsades ha glömt att jag dissat honom i matsalen varenda dag för att hänga med "de coola kidsen" och att vi inte umgåtts efter skoltid på flera veckor. Nu berättade han dock glatt om någon fin upplevelse han varit med om under senaste tiden, men min hjärna ville inte fokusera. Det enda jag kunde tänka på var hur gott Zayn luktade, hur pepp jag var inför ikväll och vad jag skulle berätta för Frances. Hon och jag skulle gå och ta en fika på stan senare idag och bara umgås. Och sen ikväll skulle jag och Zayn, och kanske några fler, till det där nöjesfältet i stan. Jag var bara så pepp!
"Yeah, right?", sa jag instämmande till något Eddie sagt, men jag visste inte riktigt vad det var jag instämde på.
"So...", sa han efter ett tag. "What have you been up to lately?"
"Well, I've been... uh, partying. And this monday I went to the cinema with Zayn. And I've been at Camden Market, which was awesome, and I've also started taking the tube! And the first date Zayn took me to was an awkward fancy dinner but it wasn't that awkward actually, and then the night ended up very well and... Hey, are you listening?"
"Uhm, huh? Yeah, yeah of course I am listening."
"Good, and then--" Jag började prata på om allt möjligt jag varit med om; grupp-projektet i skolan, prov, lite mer ingående angående festerna, Zayn, Frances, ja allt.
"Okay I gotta get dressed because I'll meet Frances in the city in an hour. I'll call you, okay?"
"Okay", sa han, och jag låtsades inte höra sorgen i hans röst när jag la på och skruvade på korken på nagellacket.

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta, men som jag förklarade för en av er så har jag haft fullt upp med jobbet, och sen när jag väl kommit hem har jag varit så trött och sliten och varm så jag antingen sovit eller badat. Nu i helgen har jag haft fullt upp med att umgås tillsammans med min babe och packa. Men frukta icke, datorn följer med mig till Mallorca så jag kommer kunna skriva även där!
P&K!

~ FRÅGESTUND ~

Jajemen, there, I said it! Eftersom ni bett om det, jag frågade ifall fler var på och ni hittills svarat ja så kör vi nu på en frågestund igen! Vet att jag hade en för inte allt för länge sedan, men yolo


Blir det många frågor så svarar jag i en video, och annars svarar jag i ett inlägg. Tänkte att jag kunde passa på att ha frågestunden nu i väntan på nästa kapitel (som troligtvis kommer upp imorgon om planerna ej ändras??). Avslutar väl frågestunden om ungefär en vecka, så pass på och ställ lite frågor kring saker ni undrar över! Tror de flesta av er redan vet hur en frågestund går till, men in case you don't och tycker att en frågestund är bloody news så går det till genom att ni ställer frågor i en kommentar på detta inlägg, på directionerys instagramkonto eller twitterkonto. Sedan svarar jag på dessa frågor när frågestunden är avslutad. Det kan vara frågor om allt från novellerna och bloggen till mitt privatliv och eventuella önskemål. Everything is accepted!

P&K!

Chapter 10 - Prince Charming

Previously:
Men han fick skylla sig själv, för han hade inte hört av sig alls. Jag hade skickat ett sms igår kväll, men han hade bara läst det utan att svara, och då orkade jag faktiskt inte bry mig. Ville inte han vara min vän mer så ville inte jag vara hans. Det sved att tänka, men det var ändå sant. Han hade ju inte ens nåt att vara sur över? Jag hade inte gjort något fel precis?

[bild kommer!]
I biologin hade vi fått i uppdrag att göra ett grupparbete, och jag hade blivit indelad tillsammans med ett gäng ointresserade klasskamrater som jag kunde spå inte skulle vara speciellt delaktiga i det här projektet. Jag visste att jag skulle få komma att göra hela arbetet själv, men det gjorde mig dock inget, för om inte jag gjorde det så skulle det bara bli skit. Jag kollade på klockan och suckade. Det var lite mer än en halvtimme kvar av lektionen, och sen skulle jag äntligen få sluta för dagen. Jag kunde knappt vänta tills jag skulle få träffa Zayn ikväll, även fast vi hade setts på lunchen. Att vara ensam med honom var liksom något helt annat. Jag var mer mig själv då. I skolan kände jag mig lite som någon annan, fast ändå densamma. 
Zoe och Megan satt och viskade om någon kille på skolan, inspekterade sina naglar och tvinnade sina toppar mellan tumme och pekfinger. De var som två blygare versioner av Holly & Libby. Jag himlade med ögonen åt synen av dem och vände blicken mot magistern igen. Han hade skjutit ner glasögonen på nästippen och kollade strängt på tjejerna vid mitt bord, och de tystnade fort samtidigt som en röd nyans antog Megans ansikte.
"Now focus, girls." Magistern vände sig mot tavlan igen, skrev upp något som man knappt kunde tyda på grund av hans slarviga handstil och delade sedan ut stenciler åt alla. Jag synade pappret uppifrån och ned och insåg direkt att jag skulle behöva ta hjälp av Frances, som redan hade bockat av kursen på sin lista. Hon var dessutom väldigt smart när det kom till biologi och kemi-ämnen, och helt fantastisk inom samhällskunskapen då hon var väldigt politiskt insatt och förstod sig på nästan alla svåra ord som inte jag begrep.
Kanske kunde jag & Frances träffas och plugga någon dag, ifall hon ville såklart. Jag visste fortfarande inte riktigt vart jag stod. Ville hon verkligen umgås med mig, eller hade hon bara tagit hand om mig på fester och luncher för att Zayn bett henne om det?

Det ringde ut, vilket betydde att biologin var över. Jag reste mig upp, plockade ihop mina böcker, sköt in stolen och skyndade ut ur klassrummet. Zayn, som hade slutat tidigare, stod lugnt och väntade vid mitt skåp, vilket var en glad överraskning. Hans ögonfransar träffade ögonbrynen när han tittade upp, och ett leende växte sig fram på hans perfekta läppar när han mötte min blick. 
”Hey”, sa jag och låste upp skåpet efter att han flyttat sig lite åt sidan.
”Hello”, log han och rättade till sin ryggsäck. Några elever stirrade frågandes på oss, men vi , eller i alla fall jag, låtsades inte märka något.
”I thought we weren’t going to meet up until tonight?”
”Well, I just thought… Since I have absolutely nothing to do until I was going to see you, I’d like to follow you home and meet your family?” Zayn log snett.
“Why would you like to meet them?” flinade jag, men blev alldeles varm inombords. Var inte detta första steget innan man blev ihop? Att möta varandras föräldrar och syskon? ”My brother is boring and very annoying and my mom is… well, my mom.”
“Since you popped out of her, she must be a lovely woman.”
“You will regret it, but sure, why not.”
Jag la ner franskaböckerna I väskan, tog min jacka och slängde väskan över axeln. Sedan låste jag skåpet och nickade åt Zayn att komma. Vi började gå, och jag kände hur han tittade på mig.
”What?”
”Are you always wearing a beanie inside?” Hans fråga var helt spontan, inte ett dugg dömande, bara en högljudd tanke.
”Yeah. I don’t like my hair, so…”
”Why? I think your hair is very cute. Curly and fluffy and… nice.”
Jag skrattade. “Thanks.”
När vi lämnade skolområdet så tog Zayn upp en läskburk ur sin jackficka. ”I bought this in the cafeteria. Do you want some?” Han räckte över burken, och jag insåg att det var vaniljcola. Min favorit.
”Sure.” Jag lät han öppna och tog sedan en klunk, och sedan räckte jag tillbaka burken igen. Vi lät den passas fram och tillbaka hela vägen hem till mig, eller tills den tog slut rättare sagt. Samtidigt småpratade vi lite om hur skoldagen varit, kommande prov och så berättade Zayn någon rolig historia om hur Rhys klantat sig i klassrummet och fått kvarsittning för att ha skämtat om någon lärares efternamn, och hur Louis hade fått för sig att Zayn skulle låsa in honom i ett av skåpen så han kunde skrämmas när folk gick förbi i korridoren. Ibland önskade jag nästan att jag fick vara en del av Zayns gäng på heltid. Både under lektioner och alla små raster där emellan. De verkade ha så kul, jämt och ständigt. Och själv satt jag alltid utanför klassrummet en halvtimme i förväg för att jag inte hade någon att vara med eller något bättre för mig, eller så stod jag i biblioteket och läste på baksidan av böcker. Förut brukade även lunchen gå åt till att plugga tillsammans med Ed, men nu hade jag inte umgåtts med honom på vad som kändes som en evighet. Jag hade sett honom i korridoren och matsalen ett par gånger, men han låtsades inte se. Och så fort jag var på väg att sätta mig vid hans bord så kom någon från gänget och sa åt mig att sitta med dem istället. Var jag kanske skyldig Eddie en ursäkt ändå?

 ”Welcome to our simple home”, sa jag generat och öppnade ytterdörren till lägenheten.
”Charlie, is that you?”, ropade mamma från köket och jag nickade till svars men kom snart på att hon inte kunde se det. ”Yes mom, it’s me!” Jag böjde mig ner för att knyta upp skorna och ställde dem sedan på golvet under krokarna med jackor. ”You can put your shoes here.”
”Who’s with you?”, sa mamma nyfiket och kom gåendes ut i hallen. ”Oh, you must be Charlie's bo—”
”Mom?”, sa jag irriterat och tystade henne. ”This is Zayn, my friend.” Jag var noga med att påpeka att vi bara var vänner, inget mer. Det sista jag ville var att Zayn skulle känna sig obekväm så fort han klev innanför dörren.  ”Zayn, this is my mom.”
”Nice to meet you, Miss Hayes.” Zayn sträckte fram handen, och mamma tog den glatt och skakade artigt.
”Oh Zayn, call med Alexandra.”
”Alright, Alexandra. Nice home.”
”You think so? Aw, that’s sweet.” Mamma log mot både honom och mig. ”Would you like to have something? Tea? Coffee? Juice? Cookies? Anything?”
“Uh, sure, a cup of tea would be nice.”

Vi gick in på mitt rum, och jag ställde ner min tekopp på nattduksbordet, så som jag alltid gjorde. Zayn följde mitt förslag och började sedan spatsera omkring i mitt rum och kolla på alla mina saker. ”Who’s that?”, sa han och pekade på en bild av mig och Eddie som satt på min vägg med bilder och quotes och saker som gjorde mig allmänt glad. Fast den bilden gav mig inte riktigt samma glädje längre.
”Is it that guy you used to hang with? Edward or something like that?”
”Yup, that’s Ed…” Jag ryckte på axlarna i en uppgiven suck och bet mig hårt i läppen. 
“Are you two close?”
“We used to be best friends, but now…. I don’t know what we are anymore. I’m probably his biggest enemy”, sa jag och drog fingrarna genom håret. ”Sorry, I don’t know why I’m telling you all this. I just…”
“I get it”, sa Zayn och kom och satte sig bredvid mig på sängen. ”You should talk to him.”
”I’ve tried. But he keeps on ignoring me and he never answers my messages, so I’m about to give up actually.”
“Well that’s sad, if he was a good friend, I mean. I hate drifting apart from good old friends.”
“Sounds like you’ve been going through something like me quite lately?” Jag såg på honom.
“Yeah, I have. I am. I’ve been so busy lately so I haven’t had any time for him. He’s not the type of friend you can meet for just a few minutes and then leave with a nice goodbye. You need to help him with almost everything because there isn’t a lot he can do by his own, and… It’s complicated. It’s hard to explain, but maybe someday I’ll let you meet him. He’s a nice guy, really. Not like the other ones I’m hanging out with.”
"Oh I see", sa jag fast att jag inte riktigt förstod. Men grabben lät som ett känsligt ämne, så jag ville inte fråga om honom. Hade Zayn velat att jag skulle veta mer så hade han väl berättat självmant.

Vi drog på oss skorna, och i samma sekund klev Michael in genom dörren.
"Hi", sa han till mig och sparkade av sig skorna, och då fick han syn på Zayn. Först såg han allmänt chockad ut, sen förändrades något i hans blick, men han skakade av sig det. Jag påmindes om att senaste gången de två sågs var på Funky B då min bror hade gett Zayn en rejäl utskällning. Well, det här var stelt.
"Hello", sa Michael och nickade åt Zayn. "Uh, sorry for last time. You're a friend of Liam's right? I think I've seen you with him somewhere."
"Uhm, yeah. Yeah that's right."
"A big game is coming up, I could get you in for free if you'd like?"
"Sure, that would be nice!" Zayn log tacksamt, och jag tog på mig jackan för att slippa delta i deras stela kallprat.
"Cool", sa Michael. "Are you two dating or...?"
"No", sa jag, och i mun på mig sa Zayn "Something like that, yes." Jag kände hur en rodnad steg på mina kinder, och jag hoppades att det inte såg så illa ut i verkligheten.
"Maybe we should get going so we don't miss the movie." Zayn hängde sin jacka över armen och tog sin ryggsäck, och jag nickade instämmande och såg på min bror.
"See ya later."
Michael nickade och gick ut till köket där mamma satt och läste tidningen, och efter att ha ropat hejdå så gick vi ut igen. Vi småpratade om filmen vi skulle se, en fest som skulle hållas i helgen och som vi tydligen skulle gå på (om jag hade mammas tillåtelse, vilket jag hoppades på), och annat vi kom att tänka på, och några tunnelbanezoner bort så var vi framme vid kvarteret där bion låg. Det var fullt av folk utanför, och även inomhus. Vi ställde oss i kön till disken där vi skulle hämta ut biljetterna, men när jag var påväg att ta upp min plånbok så sköt Zayn undan min hand.
"I'll pay."
"No, I can pay for myself. You don't have to", sa jag envist, men Zayn skakade bara på huvudet.
"No, I want to pay."
En normal tjej skulle ha blivit glad över att killen betalade, men själv blev jag bara frustrerad. Jag hatade när folk, bortsett från min mamma, betalade åt mig. Jag hade pengar, jag kunde betala själv. Men jag visste att Zayn inte skulle låta mig.
"Do you want popcorn or anything?"
"No thank you", sa jag artigt och uppriktigt, för jag ville inte att han skulle få för sig att betala ännu mer för mig. Zayn nickade, och när vi kom fram till kassan hämtade han ut biljetterna, och när de öppnade till salongerna så gick vi in och satte oss på våra platser. Zayn hade bokat platser på mittenraden, ganska så i mitten. Jag försökte minnas när jag senast var på bio och kom fram till att det var väldigt länge sedan. Och då hade jag gått med Ed och hans familj. Nu var jag här tillsammans med Zayn, min crush. Det var sjukt! För sjukt för att vara sant. Men det var sant.
"I have to pee, I'll be right back", sa Zayn och försvann iväg. Skulle han kissa nu? Varför gjorde han inte det innan? Tänk om han ändrat sig och skämdes för att vara här med mig så han skulle sticka hemåt igen? Det skulle inte förvåna mig faktiskt. 
Jag sjönk ner i stolen och tittade diskret på människorna omkring mig som satt parvis eller med familj och vänner. Alla hade någon. Alla var glada. Alla utom jag.
Minuterna gick, och snart slog någon sig ner på platsen bredvid mig. Det var Zayn. Och i famnen hade han två jättestora läskburkar med sugrör, en jättestor popcornkartong och några små godispåsar med allt från lakritsnappar till choklad. 
"Don't tell me you were serious when you said that you didn't want anything to eat, because one does not simply watch a movie at the cinema without eating anything." Han räckte mig en läsk och bad mig hålla popcornen medan han tog av sig jackan som han tagit på sig för att slippa bära så mycket. Jag flinade åt honom och skakade på huvudet. 
"Now you need to help me eat, because I can't eat all this myself. Your fault."
"Okay then", skrattade jag och tog några saltade popcorn. Vi satte oss till rätta och reklamen tog slut, och introt till filmen visades. Zayns ögon lyste i biomörkret, och jag kände för att rodna igen. Han var så vacker. Ja, vacker. Så underbart fantastiskt jävla vacker. Jag tittade nästan på honom mer än på själva filmen på bioduken framför oss. Hans skratt klingade i biosalongen, stod ut bland de andra skratten när det hände eller sades något roligt i filmen. Jag blev nästan lite kär i hans skratt. Och hela han. När popcornen nästan var slut och vi båda mätta så ställde han ner kartongen på golvet framför oss och tog min hand som vilade på armstödet. Hans hand var varm, men mysig. Jättemysig. 
Jag ville fråga om han faktiskt såg något girlfriend-material i mig eftersom han sagt till min bror att vi "typ dejtar". Var vi liksom på G nu? Eller vad var vi? Bara vänner som det var helt okej för att hålla handen och dansa tryckare och kramas romantiskt? Tänk om jag fått det hela om bakfoten och bara inbillade att han gillade mig tillbaka?
"What do you think about the movie?", viskade Zayn högt i mitt öra.
"It's great. Very funny", log jag ansträngade. FIlmen var bra, väldigt bra faktiskt, men jag var mer fokuserad på Zayn och mina egna virriga tankar just nu.
"Good", log han tillbaka och släppte min hand. Först blev jag lite ledsen, men sen insåg jag att han bara släppt min hand för att kunna lägga armen om mina axlar, och jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel. "But I gotta admit that you're funnier than this movie", sa han i mitt öra, och ett ärligt leende växte sig stort på mina läppar. Zayn var världens bästa biopartner, punkt slut.

Here you go, darlings! Lite gulligull sådär höhö. 
Har blivit tillfrågad att hålla en frågestund igen. Det var ju inte så länge sedan jag hade en om jag minns rätt, men skulle det vara gångbart? Vill ni ha en frågestund? Om det bara är typ en eller två personer så blir det nog ingen, isåfall får ni istället ställa frågorna i en kommentar så kan jag göra ett litet svarsinlägg. Men är det många som har frågor så kan jag ju göra en video med svar, som jag brukar. ^^
Så ge mig er opinion, frågestund: ja eller nej?
Tack för all fin respons och för att ni hänger kvar trots att bloggen hamnat lite i skymundan. Älskar er något så otroligt, fast det vet ni ju redan.
P&K!

Twitter & Instagram

 
 
Hola!
Ni har väl inte missat att directionery också finns på twitter och instagram? Twitterkontot är till för information angående uppdatering, samt för att svara på frågor ifall ni har några. Det går ju trots allt ganska mycket fortare att svara på en fråga på twitter än att svara på en kommentar på blogg.se. 
För er som inte har twitter men ändå vill ha lite koll på uppdateringen på bloggen så finns det ju, som ni kanske vet, en twitterfeed i sidomenyn här på bloggen där alla mina tweets kommer upp! 

På instagramkontot, som jag nyligen försökt komma igång med lite igen, lär det bjudas på sneakpeaks på kapitel, information och annat angående bloggen och novellerna! 

Twitter: @DirectioneryNB
Instagram: @Directionery

FÖLJ FÖLJ FÖLJ



RSS 2.0