Directionery

Jag kastade min mugg i närmsta papperskorg och klev sedan in i den lilla butiken. Eller liten och liten… När man kom in såg den faktiskt mycket större ut. Väggarna var babyrosa och golvet glänsande vitt. Intill dörren fanns en stor soffa och två fåtöljer, dessa också i rosa, samt ett litet soffbord i samma vita nyans som golvet. I högtalarna spelades en lugn och harmonisk låt som verkligen fick en att koppla av. Jag andades in doften av rosor och parfym och såg mig omkring.
I soffan satt mamma och Meredith och diskuterade något med expediten, och när de fick syn på oss så reste sig expediten upp.
”Bienvenue, Miss Jay”, log hon och sträckte fram sin hand.
”Bienvenue, Miss…?”, hälsade jag glatt på knackig franska.
”Oh please, call me Laura. You must be future Mrs. Styles?”
”Nancy, yes.” Jag log varmt mot henne. Att presenteras som Mrs. Styles gjorde mig aningens nervös, jätteglad och generad på samma gång. Det kändes så overkligt, alltihop. Så istället för att låta uppmärksamheten ligga på mig så steg jag åt sidan lite. ”And this is my sister, Ruby.”
“Nice to meet you”, sa Ruby och skakade Lauras hand hon också. ”So, are we going to find you a dress now, or what?” Ruby buffade mig i sidan, och jag flinade.
“This way!”, sa Laura och visade vägen, och mamma gick ifatt mig och krokade i sin arm i min. Hon pekade på alla fina klänningar och såg ut att ha hamnat i paradiset.
”I’ve discussed what kind of things you like with your mom and Miss Davies, so here’s some dresses I think you might like.” Laura drog av skynket av en stor klädställning som var alldeles full med brudklänningar. Där fanns allt från tunna, korta, puffiga och långa klänningar. Långärmade och klänningar utan några ärmar alls, klänningar med silver- eller gulddetaljer och pärlor och glitter och glamour. Där fanns klänningar vars underdelar exploderade i tusentals olika lager av tyg eller klänningar med fina broderier och sidenband.
”You should try them on”, sa mamma uppmuntrande.
”I know… I just don’t know where to start”, sa jag chockat.
”I suggest to start off with the first one”, log Laura.

Jag hade nu provat ett x antal klänningar, och efter timmar av mammas lyckogråt och fina kommentarer från Meredith och Ruby så hade jag nu äntligen hittat en klänning jag verkligen fastnat för. Den såg lite old school ut, med långa ärmar, långt släp och fina broderier längs med underdelens kant. På ryggen satt en stor, vit rosett i siden och klänningen hade en massa fina små detaljer. Jag fullkomligt älskade den.
”Holy macaroni! That dress is gorgeous!”, utbrast Ruby efter att just ha helgonförklarat ett paket makaroner.
”Aw, look at her, Meredith!”, snyftade mamma och tog sig för munnen. ”Please tell me that you’ll pick that one, Nancy. It’s so beautiful and so you!”
”Yes, this is the one.” Jag nickade bestämt och log mot min spegelbild.
“It looks lovely on you, darling”, sa Meredith och ställde sig bredvid mig framför spegeln. ”Harry will start drooling when he sees you walking down the aisle.”
“Thanks Meredith”, sa jag och skrattade mjukt.
“Wonderful!”, sa Laura och klappade i händerna av entusiasm. ”Is there anything else I can help you with?”

Mamma och Meredith konkade på stora kassar som innehöll min klänning, skor, slöja och brudtärnornas klänningar. Självklart så hade jag valt ut röda klänningar i lite olika modeller åt mina närmsta väninnor, och min syster såklart. Ruby hade också catwalkat i sin klänning, vilket var en av de korta modellerna då Ruby inte hade några som helst problem med att visa lite ben. Och hon passade otroligt bra i den, trots att jag alltid sett rött som 'min' färg.