Chapter 49 - Shopping
[bild kommer!]

"I'll order. Triple iced venti, or?"
”So, here’s your coffee. What’s your name?”, frågade kassörskan och ställde våra kaffemuggar på disken för att leta reda på en penna.
”I’m Ruby, and the girl who ordered triple iced venti is Nancy”, sa Ruby, och jag log snett mot kassörskan.
”Ruby… Nancy…”, sa hon med en väldigt vacker fransk dialekt och skrev våra namn på muggarna. ”So.” Hon knappade in priset, och Ruby räckte över några sedlar.
Jag kastade min mugg i närmsta papperskorg och klev sedan in i den lilla butiken. Eller liten och liten… När man kom in såg den faktiskt mycket större ut. Väggarna var babyrosa och golvet glänsande vitt. Intill dörren fanns en stor soffa och två fåtöljer, dessa också i rosa, samt ett litet soffbord i samma vita nyans som golvet. I högtalarna spelades en lugn och harmonisk låt som verkligen fick en att koppla av. Jag andades in doften av rosor och parfym och såg mig omkring.
I soffan satt mamma och Meredith och diskuterade något med expediten, och när de fick syn på oss så reste sig expediten upp.
”Bienvenue, Miss Jay”, log hon och sträckte fram sin hand.
”Bienvenue, Miss…?”, hälsade jag glatt på knackig franska.
”Oh please, call me Laura. You must be future Mrs. Styles?”
”Nancy, yes.” Jag log varmt mot henne. Att presenteras som Mrs. Styles gjorde mig aningens nervös, jätteglad och generad på samma gång. Det kändes så overkligt, alltihop. Så istället för att låta uppmärksamheten ligga på mig så steg jag åt sidan lite. ”And this is my sister, Ruby.”
“Nice to meet you”, sa Ruby och skakade Lauras hand hon också. ”So, are we going to find you a dress now, or what?” Ruby buffade mig i sidan, och jag flinade.
“This way!”, sa Laura och visade vägen, och mamma gick ifatt mig och krokade i sin arm i min. Hon pekade på alla fina klänningar och såg ut att ha hamnat i paradiset.
”I’ve discussed what kind of things you like with your mom and Miss Davies, so here’s some dresses I think you might like.” Laura drog av skynket av en stor klädställning som var alldeles full med brudklänningar. Där fanns allt från tunna, korta, puffiga och långa klänningar. Långärmade och klänningar utan några ärmar alls, klänningar med silver- eller gulddetaljer och pärlor och glitter och glamour. Där fanns klänningar vars underdelar exploderade i tusentals olika lager av tyg eller klänningar med fina broderier och sidenband.
”You should try them on”, sa mamma uppmuntrande.
”I know… I just don’t know where to start”, sa jag chockat.
”I suggest to start off with the first one”, log Laura.
Jag hade nu provat ett x antal klänningar, och efter timmar av mammas lyckogråt och fina kommentarer från Meredith och Ruby så hade jag nu äntligen hittat en klänning jag verkligen fastnat för. Den såg lite old school ut, med långa ärmar, långt släp och fina broderier längs med underdelens kant. På ryggen satt en stor, vit rosett i siden och klänningen hade en massa fina små detaljer. Jag fullkomligt älskade den.
”Holy macaroni! That dress is gorgeous!”, utbrast Ruby efter att just ha helgonförklarat ett paket makaroner.
”Aw, look at her, Meredith!”, snyftade mamma och tog sig för munnen. ”Please tell me that you’ll pick that one, Nancy. It’s so beautiful and so you!”
”Yes, this is the one.” Jag nickade bestämt och log mot min spegelbild.
“It looks lovely on you, darling”, sa Meredith och ställde sig bredvid mig framför spegeln. ”Harry will start drooling when he sees you walking down the aisle.”
“Thanks Meredith”, sa jag och skrattade mjukt.
“Wonderful!”, sa Laura och klappade i händerna av entusiasm. ”Is there anything else I can help you with?”
Mamma och Meredith konkade på stora kassar som innehöll min klänning, skor, slöja och brudtärnornas klänningar. Självklart så hade jag valt ut röda klänningar i lite olika modeller åt mina närmsta väninnor, och min syster såklart. Ruby hade också catwalkat i sin klänning, vilket var en av de korta modellerna då Ruby inte hade några som helst problem med att visa lite ben. Och hon passade otroligt bra i den, trots att jag alltid sett rött som 'min' färg.

"Seriously? This one?", sa hon och höll upp den vinröda spetsbh:n framför sig. "Ru, I'll look like a slut?!"
"No, trust me. Harry will find it sexy! Now try it on, for God's sake!"
Nancy himlade med ögonen och drog för drapperiet igen.
"Tell me when you're done, I want a peak!"
"Okey", muttrade hon på andra sidan. "Done."
Jag drog undan drapperiet, och Nancy försökte genast dra för det igen.
"Are you crazy? You can't open that much! What if someone sees me?"
"Take a chillpill, NayNay!", skrattade jag. "Now let me see!" Jag såg ner på hennes bh och visslade imponerat. "Wow, sissy. You almost look better than I do right now."
"Very funny, Ru."
"No but seriously. You look super sexy!"
"Do you think Harry will like it?", frågade Nancy och mötte sin egen osäkra blick i spegeln. "I mean, for our honeymoon?"
"Jeez, girl. You're getting married! He'd love you even if you were wearing some crappy outfit or whatever. And I can promise you, he'll love that one. Why are you so insecure all of a sudden?"
"Period?", frågade jag, och Nancy föll i skratt.
"Yeah, I guess so." När hon hade lugnat sig så tog hon ett djupt andetag och såg på mig genom spegeln. "But seriously now. Being here, in beautiful Paris, where there's beautiful and good-looking ladies everywhere... I just can't understand, why did Harry choose me of all girls in the world?"
Hon gjorde som jag sa och synade sig själv från topp till tå, men hennes blick var mer granskande än vad jag önskade att den skulle vara. Jag kunde se hur hon i huvudet pekade ut sina brister och att hon inte alls såg det jag såg just nu.
"You're as beautiful as the other girls out there. And in Harry's eyes, even more beautiful. He chose you because to him, you are the one. You're special, Nancy. Why can't you see that?"
"But I'm not perfect... And he deserves perfect."
"No one is perfect, Nancy. We all have our imperfections." Jag drog upp tröjärmen och visade henne alla gamla ärr som prydde min arm. Vita streck och luddiga minnen var det enda som fanns kvar från min jobbigaste tid i livet. Jag hade lärt mig att ingen var perfekt och att man fick lov att acceptera det och sedan gå vidare med bestämda steg. "He couldn't ask for anyone better than you, because if there was such a thing as 'perfect', the definition of it would be 'Nancy Elizabeth Jay'."
"I love you too, Nancy. I love you too."
"Is everything alright? Do you need any help?", frågade expediten i underklädesaffären, och jag stack ut huvudet.
"Okey. Well, just shout if you need anything."
"Come on, it's our last night in Paris! We can't come home and having people asking us about how to party in Paris and say that we don't know because 'Nancy didn't want to be hungover on the way home'? Nancy, please! Don't be boring! You only have a few days left as 'Miss Jay', and then you will become a wife and make babies and never have any time for partying again. Trust me, you don't wanna miss this." Jag hoppade upp och ner på stället med sammanflätade fingrar i en tiggande gest framför Nancy som om jag vore fem istället för snart tjugofem. "Please, please, please!"
"Okey", sa Nancy och himlade med ögonen. "Just give me ten minutes to get ready, and then we'll go."
"Great!", log jag.
"But!", avbröt Nancy. "No kissing with hot french boys, okey?"
"Yeah yeah, whatever..."
Sorry för att jag varit sämst på att blogga, IGEN, men skola och annat har fått komma före då jag legat efter i en del ämnen eftersom jag var sjuk veckan innan lovet. Men nu är jag tillbaka igen, och förhoppningsvis med bättre uppdatering också. Detta kapitel skulle egentligen ha kommit upp i förrgår, men vårt internet har krånglat massor så vi har inte kunnat komma ut på nätet förrän så sent som imorse. Men oh well, nu är det äntligen uppe! Hoppas att det var lite värt väntan ändå, även fast det var mer utav ett mellankapitel.
Ni har väl förresten inte glömt att det är fritt fram att önska perspektiv, karaktärspresentationer och allt sådant nu eftersom novellen sakta men säkert börjar lida mot sitt slut? Har fått önskemål om att få läsa mer om Louis & Josefine, och absolut, det kommer! Har en del karaktärer uppskrivna också som jag ska göra presentationer för. Något annat ni önskar? Er önskan är min lag, så att säga.
~ OneShot ~ Uncover Your Emotions ~ OneShot ~

Jag vågade inte ens se på honom när han dansade runt där på scenen. Istället log jag peppande mot de andra killarna och tjoade lite då och då för att smälta in i folkhavet av människor. Kanske hade Niall inte sett mig ännu? Harry & Zayn hade i alla fall sett mig, för de blinkade åt mig och log emellanåt.
Introt till Story Of My Life började spelas, och fansen jublade och skrek sig galna. Vissa grät redan fast att konserten var långt ifrån över, men kanske var det deras dröm att få se One Direction live? Jag kunde knappt föreställa mig hur det var att ha som största dröm att få se en grupp människor på håll eller att få så mycket som röra en av bandmedlemmarna. För mig hade det ju varit en självklarhet ända sedan jag lärde känna Niall och hans mates?
The story of my life
Niall gick fram på scenen, och när hans hesa stämma fyllde arenan så kunde jag inte förmå mig att titta bort längre. Och när mina ögon letade sig upp för hans kropp och till sist hans ansikte så upptäckte jag att han redan hade blicken fäst på mig.
Leave my heart open but it stays right here in it's cage..." Han såg plågat på mig, och jag bröt ögonkontakten och såg ner i marken medan de andra runt omkring mig viftade med ljusstavar i luften och sjöng med i texten. Varför gick jag hit över huvud taget? Kunde jag inte bara ha skitit i biljetten som jag fick av Niall för länge sedan och stannat hemma istället? Jag kunde ha legat hemma och kollat på film eller kanske gått på stan eller tagit en fika med en vän. Något som i alla fall fick mig att må bra? För det här kändes inte alls bra.
Mitt under Liam's vers hördes ett harklande, och Niall höjde en hand för att avbryta musiken.
"Excuse me! Sorry, I'm really sorry, uhm..." Niall harklade sig igen. "I can't do this."
"What? Of course you can?", sa Louis och klappade honom stöttande på axeln. "What are you talking about?"
"I'm not feeling very well. I'm not sick, don't worry. But I-- ... I'm an idiot." Niall började gå längs med scenkanten. "There's a girl in the crowd tonight, a very special girl, actually. I've been an idiot to her, and I want her to know that I'm really sorry and that I want to apologize. I know, a simple word doesn't make anything any better. And I don't know if she'll ever forgive me... But I'm willing to change." Han mötte min blick. "You make me a better person. And you make me feel like I'm not just some famous guy made of money in a boyband. You make me feel like a normal guy. You make me feel like just Niall, the boy from Mullingar. I've known you for so long, and you mean so much to me... I'm really sorry for picking a fight with you, I didn't mean to. The thing is..." Hans redan rödlätta kinder färgades ännu rödare, och han flackade lite med blicken. "Felicia, I think I'm in love with you."
Here you go! Hoppas du gillade den, Felicia!