Chapter 4 - Let The Game Begin

Previously:
"What the hell are you doing here, Charlie? Mom's gonna kill me, because she'll think that I brought you here! Did you come here alone? Jeez, Charlie. Are you seriously stupid? What if something would happen to you? Does mom know that you're here tonight? And how much have you been drinking? I thought you were smarter than this, Charlie?"
"I'm sorry, okey?!", skrek jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag mådde dåligt, inte enbart för att jag druckit för mycket och fortfarande var skitfull, men för att jag visste att jag gjort fel och varit oansvarig, för att jag svikit Eddie genom att gå på fest fast att jag vet hur mycket han hatar festtyper och för att kvällen inte slutat som jag ville.
Michael drog in mig i en kram och strök mig över håret. "Schh. Come on, let's go home."

Såhär skulle natten inte ha slutat. Jag ville ju bara ha lite roligt och lära känna lite nya människor, eller rättare sagt lära känna någon över huvud taget. Men det där PR-tricket förstörde allt! Fast jag gillade inte Zayn, ellerhur? Alla tjejer gillade honom, men inte jag, visst? Zayn hade idioter till vänner, alltså måste han vara en själv, och han hade en udda klädstil, precis som jag. Och han gillade att läsa, precis som jag, men det var säkert bara ett trick för att få fler tjejer. Inte sant? 
Och så såg han ut som en fotomodell, han kunde ju inte vara verklig? Och han var fruktansvärt bra på att kyssas, hans hand passade perfekt i min, jag skulle kunna drunkna i hans ögon och våra hjärtan dansade i perfekt poprytm. Nope, jag gillade honom inte. Inte alls. Inte ens lite. Jag hatade honom. Ja, jag hatade honom. Jag hatade honom för att han var min första kyss, för att han inte hade någon jävla aning om vem jag var och att jag inte har några vänner, och jag hatade honom för att han var så snygg och bra på att dansa och rolig och omtänksam och smart och för att han var så jävla perfekt. Sådär 'hej kan vi typ gifta oss för jag tror att jag typ är askär i dig' - perfekt.
 
Jag rörde vid mina läppar och tänkte på kyssen igen. Undrar om han gillade den lika mycket som jag gjorde? Undrar om han tyckte att jag var bra på att kyssas? Undrar om han tänker på mig nu? Undrar om han kommer ihåg mig eller om han var så jävla packad att han inte minns ett skit av kvällen? Undrar hur natten skulle ha slutat om Michael inte kommit och förstört allt? Undrar om jag skulle sova på Zayn's soffa nu eller kanske till och med i hans säng. Undrar om han skulle sova bredvid mig. Undrar om han skulle hålla om mig och prata med mig tills jag somnade. Undrar om han fortfarande skulle hålla om mig när jag vaknade. Undrar hur han luktar och hur hans röst låter när han är nyvaken. Undrar om jag någonsin kommer få veta. Inser att svaret mest troligt är nej.
Jag drog upp täcket till axlarna och burrade ner huvudet bland kuddarna, och så fort jag hade slutit ögonen så kände jag hur nattens funderingar driftade iväg på annat håll och hur drömmarna tog över.
"Good morning", hälsade Rhys när jag klev in i vardagsrummet där han och Connor satt och spelade fifa med varsin xbox konsoll i händerna. Jag, Rhys och Frances hade slaggat hos Connor under natten då Rhys och Frances föräldrar skulle få spel om deras ungar kom hem stupfulla och vår chaufför hade varit för lat för att orka släppa av mig hemma hos mig. Men jag hade inte haft någon större lust att ta bussen hem så Connor hade gett mig erbjudandet att sova på hans soffa, eventuellt på en madrass på golvet. Jag hade såklart valt det första alternativet, så Rhys och Frances hade fått ligga och trängas på en hård madrass, men ändå var Frances den som sov längst.
"Morning", sa jag och slog mig ner i tevesoffan. Jag ansåg inte alls att denna morgon, eller förmiddag rättare sagt, var speciellt god eftersom mitt huvud dunkade som bara den och jag kände mig ovanligt bakis efter den vilda gårkvällen på Funky B.
"You look tired", flinade Rhys, och jag himlade med ögonen.
"Oh really?"
"Fuck it!", svor Connor när han förlorade matchen mot Rhys som var värsta profset i gänget, om man inte räknade med Louis som inte var här då alltså. Jag såg honom inte något mer igår kväll, så jag antar att han stack hem med Harry eller något. "I was so close to win this time, but you distracted me, Zayn!"
"I know I'm hot. It's kinda hard to look myself in the mirror sometimes", skrattade jag, och Connor såg surt på mig.
"You're seriously the most egocentric person I've ever met", sa Rhys och buffade mig i sidan, och jag skulle just slå tillbaka med andra ord då Connor plötsligt öppnade munnen igen.
"Hey Zayn, who was that girl you danced with yesterday?"
"Yeah, I was about to ask you too?" Rhys kliade sig på hakan. "She looked just like The Outcast?"
"Huh?", sa jag frånvarande medan jag tänkte tillbaka på gårkvällen. Jag hade sett Sophie tillsammans med någon annan kille och plötsligt var hon påväg mot mig, och då hade jag frågat någon om hon kunde låtsas vara min tjej för kvällen. Hon var blond, hade gråblå ögon och var rätt söt, och hennes namn var Charlie... Vänta! Det var The Outcast! Fast nej, jag föredrog att säga Charlie.
"Oh you heard me", sa Connor. "Were you seriously hanging out with the Outcast last night?" Han började gapskratta. "Well, did you have fun?"
Jag suckade. "Oh come on, you were as drunk as I was! It could've been you?"
"Yeah maybe, but I wouldn't even choose to hang out with the Outcast if I were drunk? What were you thinking?"
"I saw Sophie there, okey?", sa jag argt och slog näven i soffbordet.
"So?", sa Connor drygt.
"She was there with another guy, and I didn't want her to know that I'm a total loser who can't move on, so I asked the first girl I could see if she could pretend to be my girlfriend for a few minutes. And it happened to be Charlie, and I didn't even recognize her, okey?"
"Oh..." Connor tog sig för pannan. "Shit... Man, I'm sorry."
"Ah come on, don't give up so quickly?", sa Rhys och klappade mig på axeln. "Wait 'til Sophie and her new guy is having their first sex. Then she'll realize that you're better in bed and come begging on her knees to get you back again."
"Yeah, sure. Like that will ever happen", skrattade jag kallt och hasade ner på soffdynan.
"Wait, I have an idea for how you'll get Sophie back!", sa Connor och knäppte med fingrarna i luften som han jämt gjorde när han hade fått en snilleblixt. "And how you'll get rid of the Outcast", tillade han. "Look: Make Charlie fall in love with you, like for real, and be her boyfriend for a while. And then, break her heart and make her hate you for the rest of your life and poof she'll be gone!"
... "How would that help me to get Sophie back?", frågade jag förvirrat.
"Don't you get it? Sophie will see what a great boyfriend you are and be jealous because Charlie is such a lucky girl who gets to be with you. Then Sophie will realize that she still loves you and she'll come crawling back to you, like Rhys said."
"Ahh, man... I don't know...", sa jag tveksamt.
"Oh come on, don't be such a pussy, Zayn? You have nothing to lose? Plus, you'll get laid again! I mean, who cares if it's the Outcast? I'm sure she wants the D."
Rhys, som inte hade sagt något sedan Connor nämnde Charlie igen öppnade munnen. "But think about all the weird rumours that will be spread if Zayn and Charlie are dating? I mean, she's not really popular, right? We're usually the ones who put her down. Are we supposed to act nice now, or what?"
"Of course", sa Connor. "We're going to support Zayn the fullest, we'll help him to get Sophie back, and as soon as it's done and Charlie's heart is broken, then we'll go back to the bullying or whatever. She'll never be one of us for real?" Connor vände sig mot mig. "So, what do you say?"
Jag visste att jag egentligen inte hade något val, för Connor's så kallade frågor var sällan riktiga frågor. Det här var snarare en order.
"Yeah, sure whatever."
"Great! Then let the game begin..." Connor förde sina handflator mot varandra som om han smidde en ond plan, och jag såg ner på mina fötter som vilade på soffbordet. Min magkänsla sa att jag inte skulle må så bra av den här leken och att det heller inte skulle bli speciellt roligt, men jag valde att inte gå på magkänslan utan istället se det här på Connor's sätt. Jag ville ju få tillbaka Sophie, inte sant? Det var ju min plan från första början när jag började prata med Charlie? Och för att kunna få tillbaka Sophie och behålla mitt goda rykte så var jag tvungen att bli av med Charlie, ellerhur? Svaret på alla mina frågor var ett självklart ja, så Connor hade helt rätt. Let the game begin.
Jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret, och en djup suck lämnade mina läppar när jag envist drog täcket över huvudet i ett försök att lyckas somna om igen. Dessvärre kändes det som att någon satt och tuggade på min hjärna och slog mig i huvudet med en hammare på en och samma gång, och jag tänkte tillbaka på gårkvällen för att testa mig själv på hur mycket jag kom ihåg. 
Jag var på Funky Buddha. Någon kille jag aldrig sett förut köpte drinkar åt mig. Vi dansade. Han försvann, men hur mindes jag inte... Jag dansade in i Zayn, och han frågade om jag ville spela hans flickvän, som ett PR-trick. Jag svarade ja. Vi träffade hans ex. Vi dansade... Jag kräktes. Min bror kom... Ungefär där tog det stopp, och jag hade inget minne av hur jag tog mig hem eller att jag ens gick och la mig.
Jag tänkte tillbaka på festen igen. Tänkte på den dunkande musiken och känslan av att beatet pumpades runt i mina ådror som musiken medförde. Tänkte på hur lycklig jag var, och känslan i min mage när mina ögon fastnade på Zayn. Tänkte på hur sjukt bra han var på att dansa och hur otroligt sexig han var när han svettades för att han gick in med både kropp och själ i sin dans. Tänkte på hur fin han var när hans ansikte färgades av de blinkande lamporna och fjärillarna i min mage som orsakade tumult när Zayn mötte min blick och log mot mig.
Var det såhär det kändes att ha en crush?
Nej vänta, inte hade väl jag en crush på Zayn Malik? Liksom den Zayn som var med i idiot-gänget?
... Fast Zayn var kanske ingen idiot ändå. Han hade ju aldrig gjort mig något, egentligen? Han sa ju aldrig nåt, utan bara såg förbi mig och låtsades att han inte hörde vad hans kompisar kallade mig. Det var i och för sig också fel, och otroligt fegt, men samtidigt inte alls lika illa.
Men om jag nu faktiskt hade en crush på Zayn så kunde jag lika väl ta och glömma den direkt, för Zayn skulle aldrig någonsin få upp ögonen för någon som mig på riktigt. Gårkvällen var ju bara fake. Jag var ett PR-trick, och vårt lilla skådespel var bara lek. Antagligen hade hans ex varit någonstans i närheten så han låtsades se ut att verkligen gilla mig fast att han egentligen kände det motsatta. Jag råkade bara vara tjejen som stod närmast när han letade efter en fake-flickvän liksom. 
Tanken fick mig att vilja lägga mig på golvet och stortjuta som om jag vore en femåring som inte fick följa med till parken och mata fåglar med brödsmulor, men det var på gränsen till för omoget så jag sköt tanken åt sidan.
 
"So, how was the party?", frågade Eddie. Vi satt på en bänk i parken och kastade stenar i vattnet. När de landade så piskades ytan upp i olika mönster. Vi möttes för ungefär en halvtimme sedan och gick och köpte läsk för att sedan sätta oss här, men det var inte förrän nu han drog upp ämnet. 
"It was... Good."
"That doesn't sound very convincing?" Han lyfte ett ögonbryn och såg misstänksamt på mig. Jag visste att han fortfarande var lite sur över att jag gått på festen, men han skulle komma över det förr eller senare. Han var ju trots allt min bästa vän, och så vitt jag visste så hade vi bara varandra, så vi skulle inte kunna vara utan varandra under en längre tid. Och vad var en fest att bli sur över egentligen? 
"No, it was good. Great, even." Jag ryckte på axlarna. "I met a guy there. His name's Joe. We talked a bit, danced a bit, that's all." Jag undvek att prata om Zayn. Det var nog bättre att jag höll för mig själv, för antingen skulle Ed bli ännu mer sur, eller så skulle han kanske ha svårt att hålla tyst om det så hela skolan snart skulle få veta. Och då skulle jag tycka synd om Zayn, för hans rykte skulle väl sjunka till botten om folk fick reda på att han umgåtts med The Outcast även om det så bara var för en kväll.
"Okay... Did you drink?"
"Well, it was a party? So, yeah. A little." Jag nickade sakta och såg ner på ringarna på vattenytan, men i ögonvrån såg jag hur Eddie kollade skeptiskt på mig. "Okey, a lot. I even threw up, and my brother found me."
"Oh", var allt som lämnade Eddie's läppar.
"You're mad, aren't you?" Jag såg inte på honom.
"I will get over it."
"I know."
"Are you okay?"
"My head hurts a bit, but I guess I deserve it. Maybe partying isn't my thing after all."
"I didn't mean it like that. Are you okay?", upprepade han.
Jag tog ett djupt andetag och log halvhjärtat. "Yeah."
"I can tell that something's wrong. What is it? Is there something you're hiding from me?"
"No? I'd never hide anything from you, Ed. You're my best friend?" Jag vände mig mot honom, och han såg oroligt på mig.
"Okay, I know. Sorry. It's just... I'm so worried right now, about everything. Especially about my parents."
"What's up with them?", frågade jag försiktigt.
"They're fighting."
Det blev tyst ett tag.
"Don't worry, Ed. They've been fighting before, haven't they? And look, they're still together?"
"Yeah, I know..."
"Just don't worry, everything will be okey. It's going to be fine. They're fine." Jag ville gärna tro det, men jag visste inte hur Eddie skulle kunna lita på mina ord när inte ens jag gjorde det. Visst, jag oroade mig inte över föräldrar. Mamma och pappa var skillda sedan flera år tillbaka och jag hade inte träffat pappa sen jag var kanske fyra år gammal? All kontakt jag hade med honom var vykort på julafton eller kuvert med pengar på födelsedagar. Men jag var van, så det var inte direkt något som gjorde ont att prata om även fast jag skulle ha tyckt om att ha en pappa som fanns där. En manlig idol liksom. Nu hade jag bara Michael, och den irriterande basketnörden var knappast någon att se upp till.
Jag oroade mig mer över skolan. Hade någon sett mig på festen? Hur skulle alla reagera? Och Zayn, kom han ihåg något? Skulle han börja prata med mig eller fortsätta låtsas som om jag vore luft? Borde jag låtsas som om inget har hänt och bara klämma mig förbi vid skåpen?
Jag ångrade nästan att jag gick på festen, men ändå inte. Jag hade the time of my life fram tills det att jag spydde och min bror kom och förstörde det hela.
Jag skakade bort tankarna som förvärrade min huvudvärk och ställde mig upp med en hand utsträckt mot Eddie. "Come on, let's go buy some soda."

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta, men hoppas det var någorlunda värt det i alla fall! Längtar så tills novellen kommit igång på riktigt, det här kommer bli så fett!!

Chapter 3 - My Night(mare) As Cinderella

Jag hoppade av bussen och traskade bort till Funky Buddha. Alla tjejer som köade där utanför bar svarta pumps, festliga klänningar och var överdrivet sminkade, och jag bad till gud att jag inte skulle stöta på Holly eller Libby. Jag ställde mig i kön som sakta började röra sig framåt och granskade min klädsel. Jag hade för en gångs skull på mig converse istället för dr.martens, och till dem bar jag mina svarta jeans och en vit tunnstickad tröja som hängde löst över min bh med nitar som var mitt senaste yolo-köp som jag aldrig trodde jag skulle få användning för eller någonsin skulle vilja ta på mig.
Jag drog upp min mobil ur jackfickan (ja, även när jag skulle på fest så bestämde jag mig för att ta min fula militärjacka) bara för att ha något att göra. Eddie hade sms:at och sagt åt mig att ha kul och att jag skulle ringa om det var nåt eller om jag ville ha skjuts hem på hans cykel.
När jag kom längst fram i kön var jag nästan rädd att jag inte skulle komma in och att de skulle gå igenom någon typ av inbjudningslista, men en av vakterna bara skuffade in mig på Funky B, och jag log brett för mig själv när den dunkande musiken nådde mina öron. Det var fullt av folk här inne, och risken att jag skulle bli igenkänd var minimal. Kanske skulle jag ha kul ikväll trots allt?
Jag lämnade ifrån mig min jacka vid disken och försvann bort mot baren. Jag var fortfarande minderårig och fick därför inte köpa någon dricka, bortsett från läsk då, men nu när jag för en gångs skull var här inne så skulle jag fan festa ordentligt!
"Hey, you!", sa jag och knackade en något äldre kille på axeln. Han vände sig om och såg undrande på mig.
"Yeah? How can I help you?" Ett brett flin växte sig fram på hans läppar, och jag försökte ta mig samman för att inte börja stamma.
"Uh, could you buy me a drink?"
"Sure. Who doesn't want to buy a beautiful young lady a drink? What kind?"
"Eh..." Jag rotade igenom mitt minne och kom på mig själv med att jag inte kunde speciellt många (förutom det jag smakat hemma. Min brorsa hade sin hemliga gömma i sin garderob, och ännu hade han inte märkt att jag snodde dricka därifrån då & då.) då jag inte var 'fest-typen'. Egentligen hade jag inget emot festande, det var bara det att jag aldrig blivit bjuden och Eddie aldrig velat följa med mig och jag varit för feg för att gå själv. "Surprise me", sa jag till slut, och han log gillande. Sedan vände han sig mot bartendern och beställde något jag aldrig hört talas om innan, och så fort drinken var färdig räckte han över den till mig.
"How much do I owe you?", frågade jag och stoppade ner handen i byxfickan för att ta upp några sedlar.
"Nothing. You get round one for free. What's your name, hun?"
"Uh, Charlie."
"Uhcharlie or Charlie?"
"Charlie", skrattade jag och tog en sipp av min dricka. Den smakade starkt och ganska så jätteäckligt, men jag låtsades inte om det och drack med god aptit.
"You liked that one?", frågade han vänligt.
"Loved it", sa jag och nickade överdrivet, men hoppades starkt på att han inte skulle genomskåda mig.
"Cool!"
Jag pustade ut och tog en sipp till. "And what's your name?" Med tanke på att jag inte kände någon här, förutom min bror (men vart han höll hus visste jag inte, och jag ville nog inte veta heller eftersom han inte visste att jag var här), så var det trevligt att i alla fall få lära känna någon.
"Call me Joe."
"Okay, Joe."
När vi hade småpratat lite till och mitt glas var tömt så beställde Joe en ny drink åt mig, och även denna var gratis för min del.
"I'm going to check out the dance floor. Are you with me?"
"Sure", log jag och tog hans hand. Han drog in mig in i folkvimlet, snurrade runt mig i en liten piruett och började sedan dansa till musiken framför mig. Jag svängde lite halvt osäkert i takt till musiken medan jag drack, men ju mer av vätskan som försvann i glaset, ju mer självsäker och festpepp blev jag. Plötsligt hade jag slappnat av helt och dansade i takt med Joe. När jag tog upp mobilen hade det gått mer än en och en halv timme sedan jag kom, men jag hade knappt märkt av att tiden gick över huvud taget.
När jag tittade upp igen så hade Joe dock försvunnit iväg, och de blinkande lamporna gjorde det svårt för mig att se vart han var.
"Joe?", ropade jag högt, i ett försök att överrösta den höga musiken och basen som fick golvet att skaka. Jag fick dock inget svar, så jag ryckte lätt på axlarna och fortsatte dansa själv istället. På sätt och vis så var jag ju inte ensam eftersom massa människor dansade runt omkring mig. Jag slängde med armarna i luften, precis som alla andra, men helt plötsligt blev jag inknuffad i någons rygg, och när jag såg vem det var så färgades mina kinder röda.
"Man, I think I just saw Sophie", mumlade jag och hällde i mig det sista av min starköl.
"What?", sa Rhys, och det var inte ett typ av 'ursäkta men jag hörde inte vad du sa'-va, utan mer utav ett 'vad fan säger du?'-va.
"Yeah I saw her! She's somewhere over there", sa jag och pekade på havet av människor som hoppade upp och ner på stället.
"Oh, I see exactly where." Rhys himlade med ögonen, och jag slog honom lätt i huvudet.
"Have you seen Louis?"
"I think he's dancing with Harry", sa Connor och slog näven i bordet för att få bartenderns uppmärksamhet. Sedan beställde han in ett gäng shots, och jag tog snabbt emot en.
"I'm gonna go look for them." Jag hävde i mig shoten, grimaserade äcklat och gav mig ut på dansgolvet.
"Have you seen Louis?", frågade jag så fort jag passerade någon jag kände, men alla skakade på huvudet eller ryckte ointresserat på axlarna. Det borde ju ändå inte vara så svårt att se dem? Louis pojkvän, Harry alltså, var skitlång, hade lockigt hår och de grönaste ögonen jag någonsin sett, men han syntes inte till någonstans.
Plötsligt dunkade någon in i min rygg, och jag vände mig om och möttes av ett par blågrå ögon. Det var en tjej i min ålder som snubblat in i mig, och hennes ansikte såg tämligen bekant ut, men jag kunde inte minnas att jag någonsin sett henne förut.
"Uh, sorry", sa hon ursäktande och placerade en blond hårslinga bakom örat medan den röda färgen steg på hennes kinder.
"It's okey", sa jag och ryckte på axlarna. Hon såg ner i marken och harklade sig tyst, och jag granskade henne noga. Om man skulle placera hennes fylla på en skala 1 till 10 så var hon en pricksäker 7:a, och det var nog ungefär där jag också var just nu.
Hon var ganska söt, med blont rufsigt hår, runt ansikte, stora ögon och fylliga läppar. Och hennes klädstil var väl inte dålig den heller. Hon var den enda tjejen här inne som valt att ha på sig byxor istället för klänning, kortkorta kjolar eller höga shorts, så hon stack ut. I alla fall i mina ögon.
Någon knuffade till mig så jag flög in i henne, och när jag lyfte blicken såg jag Sophie komma gåendes. Men något var fel. Jäkligt fel. Hennes hand var sammanlänkad med någon annan killes, och hon skrattade högt åt något han sagt och såg kärleksfullt på honom. Sådär som hon brukade se på mig när vi var ett par. Inte hade hon väl gått vidare så fort?
Hon hade tydligen sett mig också, för nu var hon påväg mot oss. Fan, fan, fan, jag kunde ju inte stå här som någon annan tönt och säga att jag ville ha henne tillbaka? Hon skulle bara skratta åt mig om hon fattade att jag fortfarande levde livet som singel och väntade på att få henne tillbaka. Tänk snabbt, Zayn, tänk tänk tänk...
Jag såg ner på tjejen jag krockat med, och bingo!
"What's your name?", frågade Zayn, och jag bad till gud att min rodnad skulle lägga sig snart.
"Ch-Charlie", sa jag och log lite smått awkward.
"Okey, Charlie. Could you pretend to be my girlfriend for five minutes? I'll buy you any drink you want later, just... Please?"
Jag blev lite ställd av frågan, men nickade sedan snabbt utan att tänka mig för och pressade ur mig ett "Yeah, sure".
"Kiss me", viskade han i mitt öra, och ännu en gång blev jag chockad. Ville Zayn att jag skulle kyssa honom? Herregud, tänk om jag skulle göra fel? Jag hade ju aldrig kysst någon förut? Kunde man ens göra fel? Hur fan gjorde man? Åh, varför hade jag inte läst några dumma romaner för? Då skulle jag fan veta hur man gjorde nu! Eller så hade jag kunnat be att få testa på Eddie? Men nu var det försent för det...
Zayn böjde sig ner, och efter några sekunders tvekande så lät jag våra läppar snudda vid varandra. Han placerade sina händer på mina höfter och pressade våra kroppar mot varandra medan hans tunga smekte mina läppar. Allt jag kunde tänka var "wow, är det såhär det känns att kyssas?" och "shit, han är verkligen bra på det här!" och "hjälp, jag måste andas, men hur fan gör man?"
"Zayn?", sa en tjejig röst, och Zayn avbröt kyssen. Nejnejnej, ville jag protestera, men jag ville inte att han skulle tycka jag var knäpp eller desperat.
"Oh, Sophie?", sa han med en urdåligt spelad förvånan. "I didn't know you would be here tonight?"
"I'm here with Chris", sa tjejen och höll upp sin hand vars fingrar var sammanflätade med en äldre killes.
"Cool. Nice to meet you, man." Zayn log vänligt, men leendet kunde inte riktigt dölja hans plågade blick.
"You too", sa han som tydligen hette Chris, log brett och pussade sedan Sophie på kinden. Jag synade Sophie uppifrån och ner, och efter bara några sekunder så kunde jag lätt konstatera att jag inte gillade henne. Hon bar för mycket smink, var nästan äckligt lättklädd, och hennes blick lyste av hat och leendet typ skrek 'hej titta på mig och var avundsjuk för jag är bättre och snyggare än dig'. Nope, inte min typ. Jag tyckte nästan synd om Zayn för att han varit ihop med henne, för ja, det var ganska obvious att det var hans ex-flickvän.
"And who's this?", sa Sophie och gjorde en gest mot mig.
"Oh, uh, sorry. This is my girlfriend, uh, Charlie", sa Zayn och la armen om mina axlar. Jag tog hans hand i min för att få det se mer äkta ut, och förhoppningsvis skulle jag inte börja svettas om händerna. Handsvett var det sista jag behövde just nu.
"Oh", sa Sophie kort och granskade mig. "Nice bra."
"Thanks", sa jag och såg ner på min nit-BH samtidigt som jag bet mig osäkert i läppen. Jag var inte van vid att få komplimanger, inte för att jag var riktigt säker på om hennes ord var menade som en riktig komplimang, men ändå.
"Me and Chris are going to the bar. See you around, Zayn." Sophie log överdrivet mot oss och kom sedan på att hon glömt mitt namn. "And Charlie."
"Yup. Bye", sa Zayn till henne, och snart släpade hon iväg på Chris.
"Poor guy", muttrade jag, och Zayn såg på mig med rynkad panna.
"It looks like you'll have to play my girlfriend for the rest of the night... Sorry if I ruined your night out."
"No, believe me, you didn't", sa jag, nästan lite för snabbt, och ångrade mig genast. "I mean, it's okey."
"Where are your friends by the way? Did I scare them away?"
Jag har inga, svarade min hjärna, men från mina läppar kom bara en vit lögn. "I don't know, they should be here somewhere..." Jag låtsades se mig om efter dem, men ryckte sedan på axlarna som om jag gett upp.
"Would you like to have a drink?"
"Sure", nickade jag, och så fort vi båda hade varsitt glas i handen så förvann vi ut på dansgolvet igen. Jag ville så gärna kyssa honom igen, men jag vågade inte. Men kanske, kanske om Sophie och Chris kom förbi igen, att Zayn skulle säga åt mig att kyssa honom en gång till.
Jag kom på mig själv med att stirra på hans perfekta läppar, och den dunkande musiken blev bara till ett enda surr i mina öron, och för en stund glömde jag nästan bort hur man andades. Mitt huvud började snurra och lamporna blinkade snabbare och snabbare och fick det att kännas som om allt gick i slowmotion. Jag höll Zayn's hand hårt i min för att inte tappa bort honom i folkhavet, och just när jag trodde att vi var påväg att kyssas så snubblade någon in i mig, och min chans var som förstörd. Istället fortsatte vi bara dansa, men att säga att jag hade tråkigt vore världens största lögn. Det här var den bästa kvällen någonsin! Varför hade jag inte testat på det här tidigare?

Okej, jag hade helt klart ändrat åsikt angående festande nu. Jag stod på knä framför en buske och kräktes inälvorna ur mig, eller det var i alla fall så det kändes. Mitt hår var överallt, huvudet dunkade och världen snurrade, och värst av allt var att jag hade tappat min mobil inne på klubben så jag kunde inte ringa varken mamma eller Eddie.
Folk tittade på mig som om jag var dum i huvudet, och jag stirrade surt tillbaka innan jag böjde mig framåt för att kräkas ännu en gång.
"Hey, are you okey?", frågade någon och hukade sig ner bredvid mig. En varm hand lades på min rygg, och snart försvann håret från mitt ansikte. I ögonvrån såg jag två välbekanta ögon som såg uppriktigt oroliga ut. Zayn. "I found your phone in there, and ah, shit the same. Do you want me to call someone? Do you want a taxi home?"
"I can't go home like this", muttrade jag. "Give me my phone, I'll call Ed."
Zayn räckte fram min mobil, och när jag var säker på att jag inte skulle kräkas igen så knappade jag in Eddie's nummer och pressade örat mot luren. Signalerna gick fram, men ingen svarade.
"Answer idiot", mumlade jag tyst för mig själv, men när telefonsvararen slogs på så suckade jag högt och slängde mobilen på marken. "Fuck this shit! Mom's gonna kill me."
"Hey, since you helped me out... You could stay at my pla--"
"Charlie?" Min brors röst ringde i mina öron, och helt plötsligt var han alldeles intill mig. "Touch my sister and I'll make you regret it right away!", skrek han åt Zayn, och jag skulle just öppna munnen och säga att Zayn bara ville hjälpa då jag kände hur det vände sig i magen igen och hur allt var påväg upp.
"I'm sorry, I wasn't going to--... I just wanted to help her. She's a friend."
"Oh just go home, you drunk fuck!" Michael knuffade Zayn i bröstet, och Zayn nickade förstående.
"I'll see you around, Charlie. Hope you'll get better soon." Zayn log medlidande och hoppade sedan in i någons bil, och snart började Michael skälla på mig.
"What the hell are you doing here, Charlie? Mom's gonna kill me, because she'll think that I brought you here! Did you come here alone? Jeez, Charlie. Are you seriously stupid? What if something would happen to you? Does mom know that you're here tonight? And how much have you been drinking? I thought you were smarter than this, Charlie?"
"I'm sorry, okey?!", skrek jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag mådde dåligt, inte enbart för att jag druckit för mycket och fortfarande var skitfull, men för att jag visste att jag gjort fel och varit oansvarig, för att jag svikit Eddie genom att gå på fest fast att jag vet hur mycket han hatar festtyper och för att kvällen inte slutat som jag ville.
Michael drog in mig i en kram och strök mig över håret. "Schh. Come on, let's go home."

Here you go, my loves!
Vet inte riktigt hur uppdateringen kommer se ut nu den kommande veckan. Min syster & co. kommer ner imorgon kväll, så ska umgås med dem och fira påsk och min födelsedag hela helgen, på måndag är jag upptagen med rep hela dagen och på tisdag åker jag till London och är inte hemma förrän söndag kväll. Kanske hinner tidsinställa något, vi får se. Om inte annat så hörs vi om någon vecka! 
Tack för all fin respons förresten. P&K!

Chapter 2 - Fake Proposal

"Oh bloody hell...", svor jag när jag såg en av mina lärare komma stormandes ut ur skolan.
"What?", frågade Eddie och slog sig ner bredvid mig under trädet. Jag hade håla, för vår lärare var hemma med ett sjukt barn, och Eddie hade en kort rast innan nästa lektion, så vi satt ute på skolgården och bara snackade.
"Professor McCarthy, - you know, sir Richard McMuffin Head. I owed him an essay a week ago. Do you think he has seen me?"
"Erm, yes."
"Yes like maybe yes or hell yes?"
"Like a missile has your exact coordinates and is ripping across the grass to kill you, yes."
"Damn it! Think think...", muttrade jag och såg upp bland trädkronorna.
"Stand up", sa Eddie och reste sig upp.
"Huh?"
"Just do as I say", sa han och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp på fötter. Jag sopade bort gräs och annan smuts från mina byxor, och snart fann jag Eddie balanserandes på ett knä, och i ena handen höll han upp ett liten plastring i fejksilver som han köpt för en 5krona i skolans caféteria, och jag började gapskratta.
"Oh you idiot..."
Professor McCarthy nådde fram till oss, och såg först på Eddie och sedan på mig.
"Miss Charlie Hayes, I'm still waiting for your essay. Where is it?"
"Excuse me, sir, I'm just in the middle of something rather important here", avbröt Eddie, och Mr.McCarthy såg surt på honom när Ed vände sig mot mig igen.
"Charlie Madison Hayes, I know that we're only seventeen, and  that the timing of this proposal might have been forced due to, uhm, pressure. But you are an amazing young woman, and I know that I'll never find a girl I care about as much as I care about you. We're meant to be! And your mother loves me, which is a great sign, and... And my family loves you, you know?"
"You don't need a wife. What you need is help."
Professorn la armarna i kors, men konstigt nog så log han. The Great Eddie Mitchell hade alltså vunnit igen!
"No, I do need you! I love you, Charlie! Marry me. We can have a simple ceremony, anything you want. What do you say? Then you can move into my parents house, and maybe sleep on the couch or on a mattress in my room?"
"Sounds lovely, but no thanks."
"I give you one week, Miss Hayes. One more week, and then I want my essay", sa professorn och såg roat på mig.
"Yes, sir!", sa jag och gjorde honnör, och Eddie började gapflabba.

På lunchen hade Eddie paxat ett bord åt oss i matsalen eftersom han gått på lunch tidigare än mig då vi inte gick i samma klass. Jag ställde ner brickan med mat på min plats och ryckte ur hörlurarna som spelade OneRepublic på högsta volym.
"Hello", log Eddie.
"Hi", sa jag och satte mig ner. "Aren't you tired of being in the same class as Holly and Libby? They're driving me crazy!" Jag tänkte på hur Holly hade knuffat in mig i skåpslängan när jag var påväg till matsalen.
"Are you kidding me? You know how much I hate them, but it's not like I have a choice, huh? If I could transfer to your class, then I sure as hell would, and you know that."
"I know, sorry about that."
"Oh look, isn't it Nerdward and the Outcast? You're such a cute little couple", fnissade Libby, och Holly gav henne en high five.
"Wow, you're so cool", muttrade jag. "I'm overwhelmed."
"Hey, nerds, move your arses. This is our table", sa Connor som nu kommit fram till oss.
"I'm done anyways, so", sa Eddie och började plocka ihop sina saker, men jag drog tag i hans handled och såg ilsket på honom.
"No, we're not done yet. And this is not your table, so go find another one."
"Don't be such a bitch, Outcast!"
"Come on, is this really something to fight over? A fucking table? Let's go find another one, come on", sa Francesca, och Rhys nickade instämmande.
"You're so gonna regret this later", viskade Holly i mitt öra och trippade iväg på sina skyhöga klackar.
"Yup, I hate them", konstaterade jag när de lämnat bordet, och Eddie nickade tyst, med blicken fortfarande fäst på Holly.
"Oh come on, stop checking out her bum!"
"Excuse me?", sa han och skyfflade in mat i munnen med sin gaffel. "Her bum looks pretty nice, actually."
Jag slog mig själv i ansiktet och suckade tungt. "What am I doing here? Why the hell am I your friend?"
"Because I'm the best friend ever." Eddie flinade, och jag himlade med ögonen och sköt ifrån mig min bricka.
"Aren't you going to eat?"
"No."
"Why?"
"I don't like this food", gnällde jag.
"Here, take my sandwich then." Han vred på sin bricka så jag lätt kunde nå hans smörgås utan att behöva sträcka mig över hans mat.
"Thanks, Ed." Just när jag tagit en tugga av mackan så gick Zayn förbi, och jag kände hur mina käkar slappnade av och hur jag började tugga långsammare. Zayn hade på sig en vinröd, V-ringad t-shirt som framhävde hans mag- och arm-muskler. De svarta byxorna kramade om hans smala ben och hängde löst runt hans midja, så att man såg hans Calvin Klein boxers sticka fram under t-shirten. Hans hår var i en typisk, rufsig pojkfrisyr, och han kisade sådär mystiskt medan han letade med blicken efter sitt kompisgäng. Han såg praktiskt taget ut som en riktig fotomodell, - men once again, inte för att jag brydde mig. Dessutom skulle jag aldrig ha en chans på någon som Zayn. Jag kunde nog inte ens få någon här inne, förutom möjligen någon av de extrema pluggisarna i klassen. Dessutom visste nog Zayn inte ens om min existens.
"Oh please, don't tell me you're drooling over Zayn Malik?"
"What? Uh, hum, no?! Who do you think I am?", sa jag äcklat och mötte Eddie's blick.
"...And you're telling me to stop checking people out? Jeez..."

Efter ytterligare tre lektioner var det dags att gå hem eftersom jag inte kände för att stanna kvar och plugga i bibblan då vi satt kvar så länge igår. Eddie blev först lite småsur när jag sa det, men nickade sedan och gav mig en snabb kram innan han tog sina saker och gick hem. Vi bodde åt helt olika håll, så därför gjorde vi aldrig sällskap till och från skolan. Fast ibland följde vi med varandra hem, men idag var en såndär dag då jag bara ville bli lämnad ifred.
Jag pluggade in hörlurarna i mobilen och satte på OneRepublic (som var ett av mina favoritband) igen och började gå hemåt.
När jag kom hem var jag ensam hemma, för mamma jobbade fortfarande, och Michael hängde väl med sina polare eller så var han iväg och lirade basket. Michael pluggade juridik på distans, men hans riktiga intresse var basket. Typ hela hans värld kretsade kring basket, så han gick in med både hjärta och själ för sitt basketlag.
Efter att ha tagit av mig ytterkläderna så gick jag ut i köket och satte på tevatten. Det var min vanliga ritual när jag kom hem från skolan, om inte middagen redan stod på bordet vill säga. 

Jag satte ner tekoppen på nattduksbordet, klättrade upp i sängen och drog åt mig min laptop efter att ha öppnat locket. Som vilken eftermiddag som helst här i London's ytterkant så vräkte regnet ner utanför fönstret. Men jag klagade inte. Jag gillade regn.
Jag tog en sipp av mitt te, men råkade bränna mig på tungan eftersom det fortfarande var alldeles för hett och svor därför införnaliskt. Ytterdörren öppnades, och snart hörde jag mammas stämma fylla lägenheten.
"Charlie?"
Jag ställde ner tekoppen igen och satte mig till rätta.
"Yes mom?"
"What would you like to have for dinner? I'm going to the store!"
"Uh... Noodles?"
Det blev tyst, och jag kunde se framför mig hur mamma himlade med ögonen. Jag hade verkligen noll inspiration vad gällde mat, men nudlar tyckte jag om så det var oftast mitt förslag. 
"Okey, I'll figure something out myself then. Bye!"
"Bye mom!", ropade jag tillbaka. Sedan började jag scrolla nerför min tumblr-dashboard. Jag kom på mig själv med att fnissa då & då åt roliga gifs, rebloggade det mesta som föll mig i smaken och gick sedan in på facebook och wattpad.
Det första jag såg när jag loggat in på facebook var Holly's senaste status om vilka som skulle till Funky Buddha på fredag. Tydligen skulle det vara någon speciell typ av fest där, men det visste jag sedan innan eftersom min brorsa skulle gå. Jag var egentligen inte festtypen, men jag hade faktiskt övervägt att följa med. Det kanske kunde bli kul? Fast Eddie skulle aldrig gå med på att festa, och Michael skulle ju inte vilja hänga med sin jobbiga lillasyster, så jag skulle få festa i min ensamhet som en annan loner. Men nåja, kanske var det värt ett försök? Jag menar, vad kunde gå fel egentligen?

Å BAM där var andra kapitlet ute! Vet att detta bara är början, men jag hoppas ni i alla fall fått en liten uppfattning om hur Charlie och Ed är som personer och hur tighta de är! Och så hoppas jag också självklart att ni gillar storyn! Ber förresten om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men hade bakiskalas med vänner och somnade sedan hos min pojkvän och var inte hemma förrän runt midnatt.
P&K!

StoryWithOneDirection - Länkbyte

Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!
 
Denna fina novellblogg ägs av Josefin, och hennes pågående novell heter Is This For Real?. Josefin är sjukt duktig på att skriva och har ännu bara hunnit publicera sex kapitel så det är ju ingenting att ta igenom liksom? Så in och läs med er! Här kommer prologen:

Sofia Winston är 19 år, hon är en rätt så vanlig tjej. Ganska tråkig faktiskt. Hon bor med sina föräldrar i USA, i Phoenix. De bor i ett vitt, medelstort hus. Hon har en lillasyster som är 16, Lissa. På dagarna jobbar Sofia på ett café, lönen är okej och det är rätt kul när hennes bästis, Sara jobbar där. Utan Sara skulle livet var fruktansvärt trist. Sara och Sofia ska fara till London i 2 veckor. Huvudanledningen till att de ska fara åka till London är att de ska på One Direction konserten. Så när de fick biljetter till konserten tog de chansen att fara på en långresa till London, bara de två. Det kan ju lika gärna stanna där för alltid. Ingen bryr sig ändå om dom i USA, eller Sara har sina vänner men jag, jag har bara Sara. Jag skulle lika gärna kunna försvinna, ingen skulle sakna mig.
Men vad händer när de stoppas av ett gäng killar. 5, rätt långa, snygga killar som kommer förändra Sofias liv.

Tack för det fina länkbytet, Josefin! Det var en ära att få göra ett utbyte av länkning med dig!
Jag ber om ursäkt för att jag gör länkbyten i princip hela tiden, men jag vill få igång aktiviteten och få upp läsarantalet till det jag brukade ha, och dessutom är det ett ypperligt bra tillfälle att framhäva andra fantastiska fanficbloggar!

Ni har väl förresten inte missat att kapitel 1 av These Four Walls finns uppe nu? Scrolla ner lite så finner ni det i inlägget under detta. 
Kram!



RSS 2.0