Chapter 36 - Not Ready To Lose Her

Previously:
"What the fuck is going on?", frågade Niall förvirrat när vi hoppade in i framsätet. Han verkade just ha vaknat, antagligen av den stora smällen och allt oväsen från bråket som försegick där inne.
"27:th street, Keynsham, Southern Bristol. That's it", log jag i backspegeln, och först såg Niall ännu mer förvirrad ut innan han sprack upp i ett leende.
"You're the boss, Louis." Niall klappade mig stolt på axeln.
"I know. And Nancy is still alive." Jag såg på Harry som fortfarande satt med spända käkar. "Oh come on, Harry. We're so close now, don't lose hope."
"I won't. But he's playing with her... He's playing with my girlfriend. If he so much as touches her, then I'm so going to kill him."




Vi hade bytt platser igen, så nu körde Niall medan Louis halvsov i passagerarsätet. Jag själv satt i baksätet, hummade med till låten som spelades på radion och kollade ut genom bilrutan. Regnet öste fortfarande ner, men dropparna som landade på rutan var i stort sätt det enda jag såg eftersom att det var kolsvart ute. Endast gatulampor och ljusen från någon enstaka bil lyste upp vägen framför oss, men trots det mysiga mörkret så kunde jag inte sova. Bilsätet var alldeles för obekvämt, jag hade svårt för att sitta still och min hjärna gick på högvarv för att allt jag kunde tänka på för stunden var Nancy.
Hände det här verkligen på riktigt? Var det en hundraprocentlig chans att hon fortfarande var vid liv? Och om hon nu var det, väntade hon på att jag skulle komma och rädda henne? Och såg hon likadan ut som jag minns henne? 
Jag såg de grågröna, livliga ögonen och hennes vackra leende framför mig. De blonda lockarna, hennes fylliga läppar, den raka näsan och de höga kindbenen. Hon var så vacker, min Nancy. Och om några timmar, - okej, väldigt många timmar, så skulle hon vara i mina armar igen.
Men tänk om Daniel hade gjort henne illa? Då skulle han minsann få ångra att han rört så mycket som ett hårstrå på hennes huvud!
Jag skakade på huvudet för mig själv och fiskade upp mobilen ur fickan för att sedan klicka mig in på twitter. Jag hade inte skrivit något där sedan i början av mars.

Harry Styles @Harry_Styles "I miss you so much :(" stod det högst upp bland mina tweets. Jag tryckte på 'skriv en ny tweet' och började sedan knappa på tangenterna.

Harry Styles @Harry_Styles "Soon..."

När min lilla tweet hade publicerats så fick jag genast en massa retweets och svar i form av frågetecken. Men de flesta av fansen var ändå ganska vana vid att mina tweets är förvirrande men oftast väldigt djupa. Bara det att nu hade de verkligen ingen aning om vad som höll på att hända.
Jag lade ner mobilen igen och drog åt mig min väska eftersom jag inte hade något bättre för mig. Min hand började rota runt bland innehållet på måfå, och helt plötsligt fick jag tag i en hård liten ask. Ringen! Jag tog upp den röda lilla asken, strök med tummen över ovansidan och var just påväg att öppna då jag insåg att Louis tittade på mig genom backspegeln.
"I knew it", log han. Jag förstod inte hur han kunde vara så lättsam, som om vi var ute på någon liten familjetripp fast att vi egentligen var ute på ett farligt uppdrag som faktiskt kunde vara livshotande? "You want her to be your future, huh?"
"She is my future." Jag lade varsamt ner asken igen och log svagt mot Louis.


"Okey, we're almost there now", mumlade Louis som nu hade tagit över körandet igen eftersom han höll bättre koll på vart vi skulle. Keynsham stod det på en av skyltarna vi körde förbi, och jag konstaterade att vi var på rätt väg. Mitt hjärta började slå fortare och fortare ju närmare tjugosjunde gatan vi kom. Tjugotredje... Tjugofjärde... Adrenalinet pumpade, och jag bet mig hårt i läppen medan jag sträckte på mig för att se ordentligt när vi passerade alla husen. Husen började bli allt glesare ju längre bort vi kom, och snart tyckte jag mig se en skylt som berättade att vi nått tjugosjunde gatan.
"That's the one", sa Louis pekade på det mörkblå trähuset längst bort på gatan. Han körde sedan in till vägkanten och lät bilen stå på tomgång medan han vände sig om för att prata med mig. "So, this is the plan: You and Niall will go inside, look for Nancy and when you find her, take her outside. I'll be in the car, and if anything happens, give me a sign and I will get us some help."
"What help?", frågade Niall.
"The police." Louis viftade med sin mobil i luften. "I've got everything under control."
"And what if Daniel sees us? What if he... What if he tries to--?", mumlade jag, men blev avbruten innan jag hunnit prata klart.
"Then...", sa Louis och sträckte sig bakåt efter sin väska. Han rotade runt lite och drog sedan upp den svarta lådan som jag mycket väl kände igen. Pistolen. "Then you have this."
"Oh no, I can't use that? I'm not a murderer, Boo! I'm not like Daniel."
"Harry, please? I don't want to take any risks?"
"I'll take it", sa Niall och drog åt sig pistolen, och jag såg chockat på honom. "What? It's not like I'm going to kill anyone? It's just for self-defence?"
Jag himlade med ögonen, tog ett djupt, lugnande andetag och nickade sedan åt Louis att jag var redo. "Let's go."
Han log slugt och började krypköra längs med vägen så att inte Daniel eller någon annan skulle råka höra oss. När vi var precis utanför så hoppade jag och Niall tyst ur bilen, kollade att pistolen var laddad och att mobilerna hade fullt batteri och var på ljudlöst. Runt trädgården till det stora huset fanns ett skrangligt gammalt staket som en gång i tiden måste ha varit vitt, men vars färg nu var avflagnad och ersatt av rostigt stål. 
Niall drog tyst ner handtaget, och jag bad till gud att det inte skulle gnissla när han öppnade grinden, och gud verkade faktiskt vara på våran sida inatt.
Vi smög fram över stenplattorna som var formade som en gång över gräsmattan fram till huset, men när vi var framme vid dörren så stannade Niall upp.
"What are we going to do now?"
"Knock on the door, of course? What do you think, idiot?", väste jag irriterat, för jag visste precis lika lite som Niall om hur vi skulle ta oss in. Jag vände mig mot bilen för att få lite hjälp av Louis, men kom snart på att rutorna var för mörkt tonade för att jag skulle kunna se honom även om han så viftade med händerna i överdramatiska rörelser. 
En tyst suck rymde från mina läppar, och jag såg fundersamt ner på mina skor. Att slå in ett fönster skulle väcka väldigt mycket uppmärksamhet, och det var ju knappast så att dörren stod öppen.
"Maybe we should check the backside? I mean, look for an open window or something?"
Jag nickade instämmande. För en gångs skull så kom Niall faktiskt med en någorlunda bra idé. Vad som helst var ju bättre än att bara stå här och glo medan tiden tickade iväg.
Vi rundade husknuten, och mycket riktigt, på baksidan stod ett fönster på glänt. Jag gissade att det ledde in till köket, men jag var lite för kort för att se.
"Lift me up!", beordrade jag, och Niall suckade irriterat.
"Why me? I'm the short one here, and you've got more muscle--"
"Schhh. I'm more flexible. Just lift me up for god's sake. We don't have all day!"
"Okey, okey...", muttrade han och knöt sina händer för att sedan låta mig kliva upp i hans grepp.
Jag lossade haspen och öppnade fönstret ytterligare en bit för att kunna ta mig igenom det.
"Do you see anything?", väste Niall när jag var inne med halva kroppen. Det var i princip lika mörkt inomhus som här ute, så jag tog för givet att Daniel nu hade gått och lagt sig. Perfekt timing alltså! Och jag hade gissat helt rätt, för det här såg definitivt ut som ett kök.
"A kitchen", viskade jag tillbaka. "But now shush!" Jag började gå med händerna över diskbänken och gjorde en liten kullerbytta, och när jag efter mina små ninja-moves landade ljudlöst på golvet så kände jag för att ge mig själv en liten applåd. Dock var det inte läge för det just nu, eftersom det kanske skulle väcka Daniel.
Jag kikade ut genom fönstret och ner på marken där Niall stod. "Niall, jump."
"What? Are you-- ... Are you crazy? It's too high!"
"No, you can do it. I know you can. Just jump, and then I'll help you."
Niall såg ut att himla med ögonen, men gjorde ändå som jag sa och började hoppa. Jag lyckades grabba tag i hans hand och drog in honom medan han klättrade på husväggen med fötterna. Han satte sig sedan på bänken med en dov duns, men jag tystade honom direkt och stannade upp för att lyssna efter eventuella ljud. Men det var tyst. Knäpptyst. Nästan sådär läskigt tyst, som i en väldigt välgjord skräckfilm. Mitt hjärta började slå snabbare, och helt plötsligt kände jag mig alldeles obekväm i mörkret. Om det här var en skräckfilm så skulle det vara i den här stunden som Niall skulle säga att någon stod bakom mig, och jag skulle vända mig om och ett monster skulle döda mig.
Men inget hände. Absolut ingenting. Det bara fortsatte vara knäpptyst, bortsett från ljudet av våra andetag och dunkande hjärtslag.
"Okey, let's do this", viskade Niall, nästan ohörbart, och började gå över trägolvet. Det knarrade lågt på vissa ställen, och när jag la märke till att Niall gick på en dålig bräda så hoppade jag över den för att inte orsaka mer ljud. Vi stannade också upp ibland för att lyssna, men här fanns inga tecken på liv. Var vi verkligen i rätt hus?
Men det här var ju 27:th street i Keynsham, och vi var i Bristol, så inte fasiken kunde vi ha tagit fel?
"I wonder where this leads?" Niall nickade mot en trappa som gick neråt, och jag ryckte på axlarna.
"Why don't you have a look around? I'll stay here."
"Cover me!" Han höjde pistolen och gick ner ett trappsteg. Och sedan ett till. Och ett till. Snart såg jag honom inte mer, men jag var alldeles för rädd för att våga gå någonstans själv, så jag beslutade mig för att stanna här. Mörka källarnedgångar var inte riktigt min grej, även om jag egentligen inte var mörkrädd. Men allt med det här huset kändes så kusligt, så kallt, så... Hemskt. Som om det bar på massa hemska och sorgliga minnen som alla ville glömma men som på något vis fastnat i väggarna. Jag ville bara här ifrån, nu nu nu!
Jag hörde fjäderlätta steg utanför dörren, och i samma stund vände det sig i magen. Försökte Daniel skrämmas? Jag svalde hårt och backade så jag satt längst in i hörnet, så långt bort från dörren som möjligt. Daniel fumlade med låset, och jag knep ihop ögonen när dörren öppnades. Önskade att jag hade låtsas att jag sovit så han inte skulle prata med mig. Sen den där gången jag hade försökt rymma genom badrumsfönstret hade han blivit ännu galnare, och minsta lilla sak han gjorde kändes som tusen nålar i min ömma kropp. 
Gammalt blod hade torkat in på mina armar och händer, och min mage värkte fortfarande. Kanske var såret infekterat? Kanske satt det fortfarande glasbitar kvar i skinnet? Jag vågade inte ens tänka på hur äckligt det såg ut i denna stund, men om jag inte kom härifrån snart så skulle jag nog dö av infektioner eller kanske blodsbrist. Jag visste inte ens om det fortfarande blödde. Det enda jag kände var ont ont ont!
Det lät som att en låda sköts över golvet, och ett lågmält "fuck" lämnade Daniel's läppar. Eller... Var det verkligen Daniel? Det lät inte alls som han. Andetagen var heller inte desamma. Eller stegen.
"Nancy?", viskade någon, och jag ryckte till. Var det någon av Daniel's vänner måntro? Åh snälla säg att jag bara drömde! Mitt värsta drömscenario jag hade haft under alla dessa nätter jag spenderat här handlade om att jag blev våldtagen av främlingar i en källare som denna, och jag ville verkligen inte vara med om det på riktigt!
"Nancy?", upprepade rösten, och jag tyckte plötsligt att den lät väldigt bekant. Så sträv, men ändå så ren. Mörk, men ändå ljus, och så den där lilla twisten på uttalet... Vänta!
"Niall?", viskade jag ut i mörkret.
"Nancy, are you here? Where are you? I can't see anything", viskade han, och jag kände för att börja gråta. Var det här en dröm så hoppades jag verkligen att jag aldrig mer skulle vakna upp, utan att Niall skulle föra mig till ljuset på andra sidan där Harry skulle vänta på mig.
"Yes, I'm here", pep jag.
"Don't cry, NayNay. Are you alright? Are you able to stand up?"
"I don't know", kved jag och drog efter andan. Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag ville bara att Niall skulle hålla om mig och viska att allt skulle bli bra från och med nu.
"Am I close?" Niall's röst lät närmre nu, och jag nickade, men kom sedan på att han inte kunde se det.
"Yes. Come closer."
Plötsligt dök ett par klarblå ögon upp framför mig, och ett medlidande leende spred sig på hans läppar.
"Oh, jesus... What has he done to you? Come here..." Niall sträckte på sig för att omfamna mig och sedan lyfta upp mig på fötter. 
"Aoch", kved jag och rörde vid min mage.
"Oups, sorry", sa han kvickt. "Your arm! Give me your arm! Here, around my shoulder."
"Where's Dha--... Where's Daniel?" Jag svalde hårt och försökte stå emot smärtan i magen när jag gick.
"I don't know. We didn't see anybody."
"We? Who's here, e-except for you?"
"Harry."
En låga av hopp tändes inom mig, och plötsligt blev jag alldeles varm. Harry! Harry var här! Här för att hämta hem mig! Äntligen!
"And Louis", fyllde Niall i. "But he's in the car."
"Okey", snyftade jag, men jag lät inte alls lika glad som jag kände mig. Niall förde mig upp för trapporna, men vi båda snubblade då och då eftersom ingen av oss såg ett skvatt. Men hoppet som tanken av Harry gav mig fick mig att fortsätta kämpa, trots att jag hade ont och var rädd. Fruktansvärt rädd. Tänk om Daniel skulle komma på oss? Tänk om han hade hört att Niall och Harry var här? Tänk om han tänkte göra Harry illa?... Då skulle jag och Jo... Vänta! Josefine! 
"Niall, we have to go back!" Jag drog honom i armen och vände om för att gå tillbaka ner för trappen igen, men Niall stoppade mig.
"What? No! Are you nuts?"
"No but you have to save Josefine!"
"Josefine? Who's that?"
"It's a long story, but she's my friend. I can't leave her here!"
"Nancy, no. There's no girl called Josefine here? Wow, you've been here so long that you've lost your mind..." Niall såg oroligt på mig, men jag skakade envist på huvudet.
"No, Niall. She does exist! Please, we have to go back! Please!"
Han muttrade något ohörbart men nickade sedan. "Okey, I'll go get her. But you stay here. Harry is up there, go to him, but be careful. We don't want Daniel to hear us."
Jag vaknade av en dov duns från nedervåningen och satte mig spikrakt upp i sängen efter en titt på klockan. Den var tre minuter i halv fyra, så vart fasiken kom det där ljudet ifrån? Det lät som att någon snubblade över något, eller kanske ramlade... Hade jag fått en inbrottstjuv?
Jag lyfte benen över sängkanten och lät fötterna snudda vid det kalla trägolvet. Det knakade i madrassen när jag reste mig upp, och när jag hade återfått synen efter den lilla svindeln som uppstod så gick jag fram till fönstret för att kika ut i mörkret. Först lade jag inte märke till något speciellt, men just när jag var påväg att gå och lägga mig igen så fick jag syn på en svart jeep nere på vägen. Satan i helvetet! Jag behövde inte se några ansikten för att veta vilken idiot det var som hade lånat en såndär flådig bil för att smyga sig på mig. Det var endast en person i denna värld som jag kunde tänka mig vilja se Nancy igen så att han till och med skulle våga möta mig öga mot öga.
Jag slängde snabbt på mig gårdagens utstyrsel som bestod av svarta jeans och rutig skjorta, klev i mina skor och greppade pistolen som låg under min huvudkudde. Dumdristiga Harry "åh så berömda och eftertraktade" Styles skulle inte få komma undan så lätt inte!
"Why don't you ... look around?", hörde jag en välbekant röst mumla nere i hallen. Jag fylldes med ilska och hat. Ingen skulle få ta min käresta ifrån mig. Ingen! Speciellt inte den där Harry. Han hade redan tagit henne ifrån mig en gång, så en andra gång var knappast acceptabelt.
Jag öppnade sovrumsdörren och höjde pistolen medan jag tyst smög fram över golvet. 
"I'm not ready to lose her yet", mumlade jag svagt och tog ett prövande steg nerför trappen. Inte ett knyst hördes från trappan som vanligtvis brukade knarra massor. Perfekt!

Lovely ♥ - landofskins: follow for more skins | via Tumblr

Jag skulle lyckas stoppa honom. Nancy var min, och endast min. Harry skulle för allt i världen inte få komma undan med det här.

Ojojoj... Hur ska det här sluta? 
Tack för responsen på förra kapitlet, mina guldblommor! Betyder massor, hihi.<3
Är galet pepp på att fortsätta skriva, så det ska jag göra nu på dirren! Måste ju ändå tidsinställa lite inför helgen eftersom jag har massor att göra då. Hoppas ni haft (och fortfarande har) en fett bra dag!
P&K!

Kommentarer
Postat av: Emma

Superbra!! ååååååå, nu måste jag få veta vad som händer!

Svar: Hihi aww taaaaack! :''D <3
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:05:32 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Matilda

Vendela... nu hatar jag dig.. du är riktigt dum nu, hahaah <3
Du kan intw sluta ett kapitel så och sedan låta oss vänta?! Buhu :'(
SÅ BRA OCH JAG ÄLSKAR DIG OCH KWKSNAAJAAFAAFSGJFULUKUKUGAGAGAGGAUGUGUG

Svar: Hahahahah x') Hihi förlåååååt x) TACK SÅ JÄTTEMYCKET OCH JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ KOADJAUAFDKFHU PUSS<3
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:27:28 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Matilda

Juste föressten, en fråga; vilken månad spelas det utifrån nu ungefär? Då du skrve detdär med; att harry inte tweta försten börjn av mars?

Svar: Som sagt, slutet av mars och snart början av april. :) xx
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:29:33 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: alva

åh så bra! mera!!

Svar: Ååh taack!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:33:11
Postat av: Malin

Omg, avlid!! Det e taskigt att sluta på detta sätt! Bäst för dig att du skriver snart! ;* Så grymt bra iaf!! LÄngtar verkligen till nästa!! <33

Ps, jag har fått biljetter till konserten!!! Via American Express kort!!! :D Iiiiiihhh!!

Svar: Mwoahahah >:D Taack! :D<333 OMFG JAG MED!!! :''D Köpte också därifrån! Va för typ av plats har du? Parkett/läktare...? :D <3
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:33:53
Postat av: Alexandra

SKJUTER HAN HARRY ELLER NÅGON SÅ SKJUTER JAG HONOM HERREGUD ÄR SÅ TAGGAD PÅ NÄSTA KAPITEL ATT JAG SKAKAR

Svar: HAHAHAH nawwi! :''D<33
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:34:00
Postat av: Bella

jättebra :) längtar till nästa! :) så spännande :)

Svar: Taack hihi! :D
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 18:45:43
Postat av: Elin

NEJ, NEJ, NEJ, NEJ! INTE SLUTA SÅ JAG ORKAR INTE VILL HA FORTSÄTTNINGEN NU MEN VILL SAMTIDIGT INTE PRESSA DIG FÖR DET BLIR BÄTTRE OM DET INTE ÄR FRAMSTRESSAT MEN SNÄLLA SKRIV SNABBT OK! Okej, nu tror jag att jag har ventilerat det värsta så nu skippar jag versalerna. Du är så sjukt begåvad, jag satt och skakade av spänning hela kapitlet! :D <3

Svar: Hahahahaha! xD :D Tack så jättemycket! :''D <33 Och det ska du säga, din ännu mer sjukt begåvade unge! :o<33
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 19:09:06 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: My (1D Novell)

det här var så himla känslosamt för mitt hjärta och jag klarar inte av det här, åh. Jag gråter?! Så himla fint och han Daniel är ju dum i huvudet, jag älskar hur du beskriver Niall och alla alltså ååh.. Kan inte väänta till näästa!

Svar: Haha naww! :''D Tack så jättemycket, och va kul att du verkligen gillade det! :D<33
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 19:27:07 / URL: http://novellermedonedirection.blogg.se
Postat av: Emma :3

OMG Vendela du kan inte avsluta det så!! Nu vill jag veta ännu mer!! Låg på hel spänn under inbrottet. Skynda med att skriva nästa!! <3 xx

Svar: HAHAH! xD Aww, ska försöka!<33 :D
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 20:34:42 / URL: http://annorlundaemma.blogg.se
Postat av: Emma

Sv: Tak så sjuktmycket!! Du fattar inte hur mycket det betyder för mig; det du skrev! Alltså du är en av mina förebilder! Jag kan inte förklara hur mycket kommentaren betyder för mig

Svar: Åh, inga problem fina du! Kommentaren förtjänar du verkligen, för du är sjukt duktig på att skriva! Och att jag är en av dina förebilder...? Wow, jag tror jag börjar gråta snart<3 xx
Vendela Åstrand

2013-09-25 @ 20:46:36 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Matilda

Bara för att få dig i tårar (ja jag läste ditt svar t emmas kommentar :p) ska jag berätta att du är en av mina förebilder med <3

Svar: Naaww!! ('': *le cries* <333
Vendela Åstrand

2013-09-26 @ 07:21:04 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Ellen

OMG JÄTTEBRA KAPITEL :O :D
Kram <3

Svar: Taack hihi!! :D Kram<33
Vendela Åstrand

2013-09-26 @ 22:48:05 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Emma A

Jag längtar tills nästa. Hoppas att Daniel får vad han förtjänar

Svar: Aw hihi :'D
Vendela Åstrand

2013-09-27 @ 16:23:00
Postat av: Beea :)

Aaaahhhhhh shiet vad spännande, mitt hjärta dunkade hårt som om jag tittade på en skräckfilm, eller nåt, shiiiieeeeet, du är grym du!
Men jag är fortfarande rädd för att du ska döda Nancy ELLER Harry, och det får du inte, jag upprepar, INTE göra!!
Efter vad de två har gått igenom, så förtjänar de inte det här!
Hahahaha, jag borde lugna ner mig lite...
Efter att jag har visat dig min sång!
(Föreställ dig vilken melodi som helst som passar)

Du får inte döda henne
Och även fast jag är en svenne
Så borde du lyssna på mej
Tjoderlitan tjohej!
And please don't touch my Harry
I like Hancy more then I like Larry

Okej, nu borde jag lugna ner mig lite... HAHAHAHAHAHAHA jag borde sluta nu.

Svar: HAHAHAHAH åh vilken fin sång! :''D Tack så jättejättemycket!! Wow, du gjorde min dag hihi :'D "And please don't touch my Harry, I like Hancy more than I like Larry", - that line berörde mig massor! <333
Vendela Åstrand

2013-09-28 @ 11:41:25
Postat av: Beea :)

Tack så mycket, tack så mycket
Jag la ner min själv i den, bara så att du vet ;)
Så nu hoppas jag att jag har fått fram mitt budskap!! xD Haha, det kanske blir fler sånger i framtiden, vem vet? ;)

Svar: Hahahah, ja det vore ju trevligt! Satsa på att bli låtskrivare, för det där är ju helt klart din grej! ;) :D<3
Vendela Åstrand

2013-09-29 @ 00:13:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback