Chapter 33 - "She's mentally ill"

Previously:
"Here", sa Daniel och ryckte upp dörren för att sedan knuffa in mig i badrummet. "As I said, do it quick." Han stampade otåligt i golvet och kikade mot ytterdörren, som om han väntade besök.
Jag nickade snabbt och stängde dörren om mig, vred om låset och pustade ut. Spegeln ovanför handfatet var borttagen, men tur var väl det, jag ville ändå inte se hur jag såg ut. Att föreställa mig var hemskt nog ändå.
Jag behövde egentligen inte alls gå på toa, men mitt huvud värkte, och källaren gjorde mig klaustrofobisk. Lampan i taket och det lilla oskarpa fönstret högst upp på väggen var som en gåva från himlen.
Jag hasade ner längs med väggen och fäste blicken vid fönstret, tänkte på drömmen jag haft nyligen. Jag hade drömt att Harry kommit för att rädda mig, men Daniel hade vetat att han var påväg och tvingade mig att ljuga om att jag gått vidare och älskade honom nu, för annars skulle han göra Harry illa. Och eftersom jag inte vågade annat så hade jag gått med på det.

Jag hade återigen bett om att få gå på toaletten, och nu stod Daniel utanför dörren och vaktade. Låset till det lilla städskåpet som stod till vänster om toaletten var lätt att lirka upp, och så fort jag hade öppnat det så letade jag efter något att slå sönder det lilla fönstret med. Haspen satt åt alldeles för hårt och gick inte att rubba, så jag skulle behöva ta sönder själva glaset för att ta mig ut.
Ja, min plan var att smita. Jag skulle inte klara av en dag till i den där hemska källaren och i Daniel's sällskap. Jag ville bort härifrån, så långt bort det bara gick! Jag ville hem. Hem till min fina Harry och till min älskade syster, mina vänner och resten av min familj.
Visst, fönstret var litet, men med tanke på att jag numera såg ut som skinn och ben så skulle jag nog kunna ta mig igenom det. Jag skulle dock få häva mig upp, för fönstret satt ju inte lite långt upp alltså.
Jag lyfte på all bråte som låg i skåpet, skakade på huvudet för mig själv och försökte vara så tyst som möjligt eftersom jag visste att Daniel stod och lyssnade för att se till att jag inte hittade på några hyss.
Bingo! Jag hittade en lagom stor, kantig plåtlåda som vägde en hel del och säkerligen skulle kunna användas till att slå sönder ett fönster.
"Come on? I'm not going to--", sa Daniel med en arg ton men avbröts av att det plingade på dörren. "Don't go anywhere. I'll be right back", muttrade han, och snart avlägsnades hans steg.
Jag backade ända fram till dörren, räknade till tre och svingade iväg lådan. Fönsterglaset, som inte var lika tjockt som jag hade väntat mig, splittrades i tusentals småbitar, och jag höll för ögonen så jag inte skulle riskera att få något i ansiktet. Kraschen hade tydligen hörts lika bra utanför badrummet som här inne, för jag hörde Daniel komma springandes, och snart ryckte någon hårt i dörrhandtaget.
"What the fuck is going on in there? Nancy? Open up?"
Jag ignorerade honom och klev fram över allt glassplitter som knastrade under sulorna på mina Dr.Martens.
"I said, open up for god's sake! Nancy? Don't try to pretend that you can't hear me. I know you can!"
Jag tog sats, böjde på knäna och hoppade upp i luften medan mina händer tog tag om fönsterkarmen. Glasskärvorna som fortfarande satt fast runt kanterna skar in i mina händer, och jag svor tyst för mig själv när jag hävde mig upp. Det ryckte i dörrhandtaget igen, och jag kunde tydligt höra hur Daniel pressade sin kropp mot dörren i ett försök att få upp den. Men till ingen nytta.
"Who's in there?", frågade någon, och Daniel suckade irriterat.
"It's, uh, my cousin. Yeah, my cousin. I'm supposed to watch her today, but she's kinda... You know. Hard to deal with."
"I see", mumlade gästen, och Daniel slängde sig mot dörren. 
"Get me that one!"
"This?"
"Yeah, that one."
Jag hade just fått ut halva överkroppen och andades in den friska vårluften när dörren till badrummet slungades upp, och Daniel drog tag i mina ben. Han var mycket starkare än jag, så jag lyckades inte hålla mig kvar speciellt länge. Jag skrek av ren smärta när han drog mig tillbaka genom fönstret eftersom de vassa glasbitarna rev sönder min mage.
"Let me go!", vrålade jag och kände hur tårarna trängde fram i ögonvrårna. "Stop it! Let me go! Help!"
"What the heck, man?", sa gästen som nu kom gåendes in i badrummet.
"Go! I'll take care of this."
"But jeez, man. She's bleeding? And she's asking you to let her go?"
"She's sick", förklarade Daniel. "I mean, mentally... Mentally ill. Her mom told me to keep an eye on her, because she's been having a whole lot of nightmares lately. She's dreaming about monsters, and when she starts thinking about them she does everything she can to run away. Now go, I'll take care of her. Won't I, darling?"
Jag spottade honom i ansiktet och pep till av smärta när hans grepp om min handled hårdnade. Blodet sipprade från mina handflator, och jag vågade inte ens se ner på min mage.
"Uhm, okey", sa hans vän och såg oroligt på Daniel. "I guess I'll see you around then. Call me if you need any help."
"Are you fucking crazy?", vrålade Daniel så fort hans gäst hade lämnat huset. "What were you trying to do? Run away? Huh?"
"Let go of me", pep jag och försökte sluta gråta. Jag ville inte visa mig svag framför en idiot som Daniel, men sanningen var att jag var svag. Mina muskler ville inte samarbeta, jag kände mig liten och mesig och skulle inte ha en chans mot Daniel. Om hans så släppte min hand och gav mig lite försprång för att springa iväg så skulle han ändå hinna ifatt mig på ett kick. Jag orkade inte, kunde inte, klarade inte av någonting längre.
"Come on. I bet that Josefine is waiting for you", sa han och drog mig ut ur badrummet. "It will take me hours to clean up this mess..."
Jag drog upp den skrynkliga lappen ur byxfickan och satte ner koppen med kamomillte på skrivbordet. Sedan slog jag mig ner på stolen med en djup suck, tryckte på startknappen på datorn och väntade på att den skulle starta upp. Jag väntade otåligt på att få logga in och tog en sipp av den skållheta vätskan medan jag studerade lappen.
"Want your girlfriend back? Too bad, 'cuz you won't.", läste jag om och om igen. Inte kunde väl det vara ett fan som skrivit något sådant? Det kunde jag inte tänka mig. Varför skulle ens någon som inte hade med Nancy's försvinnande att göra få för sig att skriva något sånärt? Nej, här låg en hund begraven, och jag skulle minsann ta reda på vad som försegick. 
Jag klickade upp internet och knappade in google. När sidan var uppe och färdigladdad så började mina fingrar snabbt röra sig över tangenterna, men jag började känna mig tveksam. Borde jag verkligen göra det här? Det kändes som att jag gick Harry bakom ryggen. Han visste ju inte ens att jag tagit lappen?
Jag började gnaga på min underläpp och såg ner på lappen igen. Jag var ju tvungen att göra det här. Visst var jag? Jag hade inget val. Det var mitt jobb att hjälpa min bästa vän. Kunde inte jag ha ett fungerande förhållande så skulle åtminstone han ha det, om någon.
När jag hade klickat på enter så ploppade hundratals resultat upp på skärmen. Jag hade inte en aning om vart jag skulle börja, för om jag skulle gå igenom varenda hemsida så skulle jag bli fast här i timmar.
Efter en stunds funderande bestämde jag mig helt enkelt för att klicka mig in på det första resultatet, som råkade vara en artikel om Nancy's försvinnande. När jag hade läst igenom hela alltet så tryckte jag på förslagen på artiklar att läsa som poppat upp vid sidan om. Den första handlade om en tjej som hette Josefine Werner, som precis som Nancy hade försvunnit spårlöst en sen kväll påväg hem från jobbet. Jag skummade igenom artikeln några gånger och kunde inte låta bli att tycka synd om hennes oroade pojkvän som berättade om det som hänt för pressen. Han hade pratat med henne i telefon medan hon var påväg mot tunnelbanan, och helt plötsligt hade hon börjat skrika, och sedan bröts samtalet.
Jag kunde se framför mig hur denna unge man hade insjuknat i samma depression som Harry. Stackars kille. Ingen förtjänade att genomlida något sådant. 
Ända sedan barnsben hade jag drömt om att en dag bli en lika stor hjälte som Superman. Jag ville också rädda liv och bli sedd som en riktig superhero. Jag ville att alla skulle ha det bra, leva i frid och se upp till mig. Visst, väldigt många människor såg upp till mig, men det var på grund av min musik och inte på grund av något stort hjältedåd.
Jag klickade mig in på ett annat förslag, som handlade om någon gammal mordbrand i Bristol. En mamma och två barn brann inne, men pappan och den äldsta sonen klarade sig undan farligheterna eftersom de befann sig på jobbet och skolan. Familjen hette tydligen Walsh i efternamn, och det lät tämligen bekant...
Jag scrollade ner en bit, för nere fanns nämligen ett familjefoto. Den äldsta sonen, vars namn var Daniel, såg också bekant ut... Vänta! Var det inte han som började i Nancy & Ruby's klass i high school? Han, den där skumma typen som Nancy var så rädd för? Han som Ruby alltid hamnade i bråk med så hon fick genomlida massa kvarsittningar och besök hos rektorn? Jo visst fasiken var det han?
Undrar vart han tog vägen efter examen?
Jag ryckte på axlarna för mig själv och scrollade upp på hemsidan igen. Men var det inte lite konstigt, det här? Den skyldige bakom denna mordbrand hade ännu inte dykt upp, och det var ändå flera år sedan det hände nu? Mamman och barnen var ju ensamma i huset, och hon hade försökt rädda dem... Det var verkligen något som inte stämde här.
Jag hoppade tillbaka till artikeln om Josefine igen, läste noggrant igenom det hela och fick plötsligt en konstig tankeställning. Efter att ha läst några artiklar om Nancy's försvinnande igen så kunde jag inte låta bli att undra... Tänk om Nancy & Josefine's försvinnanden hade något slags samband? Kanske var det samma mördare? Eller kidnappare, för det fanns ju inga tecken på att de två unga kvinnorna var döda. Men hur kunde två unga människor som var fullt kapabla till att ringa ett samtal på en telefon eller använda benen och springa sin väg försvinna så plötsligt? Hur kunde de bara gå under jorden, på en natt? Om de var döda så borde liken ha visat sig vid det här laget, men folk undrade fortfarande...
Kunde det möjligtvis vara så att de hölls gömda någonstans? På ett ställe som bara kidnapparen visste om?
Mitt hjärta började klappa hårdare och jag blev plötsligt svettig om händerna. Tänk om det fanns en yttepytteliten chans att Nancy fortfarande levde? Att hon väntade på att bli räddad av Harry och att få komma hem? Kanske, kanske... 
Jag såg tankfullt ner på lappen bredvid mig igen, tog en sipp av teet som nu hade svalnat avsevärt och grimaserade illa åt den beska smaken. Kunde det vara så att kidnapparen faktiskt varit hemma hos Harry och lämnat lappen i hans brevlåda?
... Jag var minsann något på spåren här.

Askort kapitel, jag vet. Men som ni vet så är jag sjuk och har svårt för att koncentrera mig när jag skriver då jag jämt och ständigt måste springa iväg och hämta vatten, te och halstabletter eller helt enkelt bara vila. Hoppas dock att jag blir frisk snart, för jag ser sjukt mycket fram emot att få börja fila på kommande kapitel som jag har en hel del planer för... ;)
Har förresten lyckas fixa tillbaka instagram till mobilen, så nu kommer jag börja uppdatera där igen! FÖLJ FÖLJ FÖLJ: @Directionery @Directionery @Directionery
P&K!

Kommentarer
Postat av: Agnes

OMG så bra :D

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-09-10 @ 22:30:08
Postat av: Matilda

Omg så bra!!! När kommer nästa?

Svar: Tack! :D Jadu, vi får se! Har lite att göra i helgen, men jag har tänkt börja skriva lite på nästa kapitel nu, och sen fortsätter jag skriva så fort jag har tid. :) xx
Vendela Åstrand

2013-09-10 @ 23:15:54 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Emma

NÄÄ, stackars Nancy, hon vr ju påväg att smitta! Jaja, hoppas hon kommer ut någon gång. Och att Louis kommer på det

Svar: Aw jaa :c <3 xx
Vendela Åstrand

2013-09-11 @ 07:19:30 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Bella

jättebra! :)

Svar: Tack! :)
Vendela Åstrand

2013-09-11 @ 07:26:01
Postat av: Alexandra

GO GO LOUIS!! YOU GO GIRL!!! Men seriöst, kommer dom hitta henne snart eller kommer hon lyckas smita? För detta är alldeles för mycket stress för mig hahahahah!
Så himla bra kapitel, älskar det verkligen! :D

Svar: Hahaha aw! :''D Vi får väl vänta och se vad som händer ;) Tack så jättemycket! :D <3
Vendela Åstrand

2013-09-11 @ 07:37:22
Postat av: Elin

OMG LOUIS KLARAR DET HAN KOMMER HITTA DE OCH BLI EN SUPERHJÄLTE!!! <33
Aw, hoppas du mår lite bättre och inte kör slut på dig själv! Gör inte allt som du ''borde'' göra, känn efter om du klarar det eller inte! :) <3

Svar: Haha :D Tack så mycket, jag är faktiskt på bättringsvägen nu! :') <3
Vendela Åstrand

2013-09-11 @ 12:36:50 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Mirabelle

Länkbyte i menyn?(:

2013-09-11 @ 16:41:47 / URL: http://fiveangelss.blogg.se
Postat av: Malin

Åh men gud vad bra!! Var totalt fast när jag läste! Min pappa fråga om jag kunde komma och hjälpa honom med en sak, jag ba : Nooo way! Jag läser! ;)<33

Svar: Aww tack hihi! :'D Hahaha va sööt!<3
Vendela Åstrand

2013-09-11 @ 16:58:55
Postat av: Alva

Grymt bra :D meera

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-09-11 @ 21:48:44
Postat av: p

Grym fanfic!
Läs gärna min fanfic "blame" på wattpad.com/payneslover, du kommer inte att ångar dig! Den är riktigt bra och fastnar direkt! Kram

Svar: Tack! :) Ja den ska jag absolut kolla in! Kram! xx
Vendela Åstrand

2013-09-15 @ 17:20:04 / URL: http://wattpad.com/payneslover

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback