Chapter 31 - "I'm a lucky man."

Previously:
Ett högljutt snörvlande, som denna gång inte kom från mig, fick mig att vända mig om, och där stod Toby.
"I heard you. Mom's not coming back, huh?"
Jag blev tyst ett tag, men skakade sedan sakta på huvudet. "I don't think so, no." Jag försökte inte längre stoppa tårarna utan lät bara alla känslor komma ut, satte mig på rumpan och lät Hadley krypa upp i min famn. Toby kom fram och satte sig bredvid mig, och jag la armarna om de båda och andades in doften av deras hår.
Och där blev vi sittandes, ända tills barnen somnade med våta kinder mot min bröstkorg och jag bar upp dem till sängen som brukade vara min och El's men som nu bara tillhörde mig.
Game over, Louis. Game over.

 19 Mars 2020, kl.11:17. London City.

Jag hängde över kundvagnen och gick återigen igenom inköpslistan. Perrie hade noggrant skrivit ned allt som behövdes till middagen, samt övriga varor som fattades i kyl och skafferier. Pasta, köttfärs, purjolök, mjölk, bröd, olika typer av grönsaker, en jäkla massa choklad, yoghurt... Vänta, va?
Jag gick tillbaka till punkten som stod innan och läste ordet 'choklad' igen. Åh, jahaja? Jag flinade för mig själv och började plocka åt mig det som stod på listan och slängde sedan ner allt i vagnen. När jag sedan kom till grönsaksdisken prickade jag också av avokado eftersom det var något jag själv tyckte mycket om.
Jag var nästan framme vid kassan när jag fick syn på ett tidningsställ fullt med tidningar som flashade med artiklar om 'senaste nytt' inom kändisvärlden. På en av skvallertidningarna var det en stor bild på oss i bandet, och jag kunde inte låta bli att ta upp tidningen och snabbt bläddra igenom den. Frisyren jag hade när den bilden togs var inte dålig, inte!
Jag beundrade våra outfits och synade allas ansikten, men helt plötsligt kom jag att tänka på Louis. I förrgår hade han ringt på morgonen och sagt att han var sjuk och inte kunde komma till studion, och nu hade jag inte sett mannen på tre dagar? Fast idag hade vi i och för sig ställt in allt och istället tagit en dag ledigt eftersom vi ändå inte fick speciellt mycket gjort när inte alla var där. Men trots att han sagt att han var sjuk så kunde jag inte låta bli att undra om det hade hänt något allvarligt... Men jag tänkte inte fråga, för jag ville inte snoka. Det var säkert inget. Kanske hade Hadley tagit med sig någon smitta hem från dagis? Eller så kanske det gick någon typ av förkylning på Toby's skola? Men om sånt var i farten nu så borde kanske jag & Perrie börja hålla ett öga på Isobel också? 
Jag ställde tillbaka tidningen och gick bort till kassan för att sedan lägga upp alla varor på bandet. Just när jag hade betalat och höll på att packa så började min mobil surra i fickan, och efter ett snabbt konstaterande att det var Perrie som ville ha tag på mig så svarade jag snabbt.
"Hey lo--" Jag var just påväg att hälsa men blev avbruten.
"Zayn?!", sa hon med en viss oro i rösten. "I think my water broke..."
"Oh my... I'll be there in a few minutes! Do you think you can wait?"
Perrie tog ett djupt andetag och flåsade sedan ut ett svar. "Yes. But hurry!"
"I will. Promise. But I gotta call Niall to see if his home, so that he can take care of Isobel. Stay where you are. Love you!" Jag la på och slängde snabbt ner resten av varorna i kassarna och skyndade mig sedan ut ur affären.
"Oh my god, is that Zayn Malik from One Direction?!", ropade ett gäng ungdomar långt bakom mig. "Zayn! Zayn, wait!"
"Another time, sorry!", ropade jag ursäktande tillbaka och skyndade mig bort till bilen, lastade in allt i bagaget och hoppade sedan in i förarsätet.

Jag skyndade upp för trapporna, ryckte upp dörren och gick med snabba steg in i lägenheten. Jag ville inte på något vis stressa Perrie mer än nödvändigt, men eftersom jag inte hade någon aning om vad som pågick inuti hennes mage för tillfället så var jag aningens orolig. I ren stress var jag just påväg att ropa efter Isobel, men då slogs jag av tanken att hon inte skulle höra något ändå, så istället gick jag direkt in på hennes rum och tecknade åt henne att det var bråttom. Hon såg oförstående på mig men lämnade sina barbiedockor på golvet och lät sig lyftas upp i min famn. Jag skyndade sedan in i Perrie's & mitt sovrum, hämtade den färdigpackade väskan och fortsatte sedan ut i vardagsrummet där Perrie satt och försökte koncentrera sig på sin andning.
"You ready?", frågade jag.
"Yes, let's go", sa hon och nickade kort.

"Zayn, I'm scared", flåsade hon när jag stödde henne hela vägen ner för trappen.
"Why, love? You've done this before? I mean, look at Isobel?" Jag log mot vår dotter, och hon log tillbaka, fast den förvirrade rynkan i hennes panna var fortfarande kvar. Men det fanns ingen tid för att sätta ner henne och förklara med teckenspråk för tillfället, så hon fick helt enkelt finna sig i att inte hänga med för stunden.
"But what if there's something wrong with the baby? We don't know that...", mumlade Perrie, och hon hade en poäng där. Vi visste inte hur stor risken var att också denna bebis föddes med hörselskador. Vi kunde bara hålla tummarna och hoppas.
Jag la in väskan i bagaget och hjälpte Isobel att spänna fast sig, och när jag sträckte mig över henne så frågade hon mig vad som höll på att hända och varför jag såg så sur ut.
"I'm not mad", tecknade jag. "Baby-sibling is on it's way."
Hon lyfte på ögonbrynen och sprack upp i ett leende. "I want to meet him, or her", tecknade hon.
"Soon." Jag log snett, stängde bildörren och hoppade in i framsätet för att återigen starta bilmotorn.
"Ello!", hälsade jag på kvinnan bakom disken. "I'm looking for Mr. and Mrs.Malik?"
"Name?"
"Horan. Niall Horan."
"And hers?" Kvinnan nickade mot Stina, och jag kliade mig i nacken. 
"Stina Nilsson. Stina with an i. Not e."
Kvinnan nickade koncentrerat och knappade in något på sin dator. "Third floor, left corridor, room 407."
"Thanks ma'am", log jag och nickade åt Stina att följa med mig. Egentligen skulle Jolie också ha följt med oss, men hon hade tyvärr fastnat på jobbet och skulle istället komma direkt till sjukhuset så fort hon var färdig. För precis som jag så ville hon också se det lilla knytet som nu skulle vara en fjärdedel av familjen Malik.
"Oh thank god, you're here!", suckade Zayn lättat när han fick syn på oss i korridoren. "I'm going crazy over here, 'cuz I can't be with Perrie and play with Isobel at the same time!"
"Calm down, buddy. We'll take care of little Issy."
"Great." Zayn vinkade åt någon i rummet, som jag antog var Isobel, och snart kom den lilla tösen skuttandes ut. Zayn började plötsligt vifta med händerna i luften, leka med sina fingrar och göra massa knasiga grejer, som jag självklart visste var teckenspråk, men det var något jag aldrig skulle förstå mig på.
Isobel nickade, och när jag böjde mig ner och slog ut med armarna i en gest att jag väntade på att bli kramad så kom hon gåendes mot oss. Efter kramen log hon brett och tecknade något åt mig, som jag antog var någon typ av hälsningsfras.
"Hello uncle Niall", sa Zayn med en tillgjord, flickig röst, och jag himlade med ögonen.
"I know. I'm not stupid."
"Well, how would I know?", flinade han.
"Zayn!", vrålade Perrie, och han blev genast på sin vakt. 
"Coming, babe!" Han vände sig mot oss igen. "Take care of her. I'll call you when we're done here. And hey, thanks for helping me out."
"No problem, bro." Jag log mot honom och lyfte upp Isobel i luften för att snurra henne ett varv, och hon skrattade förtjust. Sedan lät jag henne skutta ner på golvet igen, och då märkte jag att Stina kollade på mig.
"She can't hear us, right?" Hon såg ner i marken. "That's why Zayn's using that sign language-kind-of-thingy, huh?"
"Yeah, that's why."
"Poor girl... It must be hard for them?"
"Nah, they're used to it by now. And I don't think it bothers her right now, but maybe when she gets older she will... You know. But she was born that way."
"Oh", sa Stina och nickade tyst. 
Isobel märkte tydligen ganska snart att vi knappt förstod ett ord av vad hon sa, eller tja, tecknade. Så istället började hon teckna på ett enklare sätt genom att använda bebisspråk med händerna.
"I think she wants to play with you", sa jag och log mot Stina när Isobel såg slugt på henne och skruvade på kroppen med händerna låsta bakom ryggen.
"I think you're right", skrattade Stina och sträckte ut sin hand mot henne. Isobel sprack upp i ett leende och tog den genast i sin och började dra Stina mot hissen. Antagligen hade hon kollat in sjukhusets lekplats på vägen hit, för jag kunde redan gissa att den var hennes mål.
Jag hade hunnit ringa både Perrie's & mina föräldrar, och även skickat ett sms till var och en av killarna i bandet. Vi hade blivit överösta med gratulationer och frågor om de kunde få komma och se det nya familjetillskottet snart, men ännu var bebisen inte ute.
"I think it's time", sa sköterskan och log uppmuntrande mot Perrie som nickade instämmande. "Okey, we'll do it this way: Take a deep breath, count to three and push... Are you ready?"
Perrie kollade på mig, och jag log snett. Sedan vände hon sig mot sköterskan igen och nickade. "Alright."
"Okey. Start... Now."
Perrie andades in djupt, höll luften inne medan sköterskan räknade högt till tre, och började sedan vråla av smärta.
"Good job, Mrs.Malik!", berömde sköterskan. "Do it again!"
Perrie kramade om min hand som om det gällde liv eller död och såg ilsket på mig. "I hate you, Zayn! I can't fucking do this!"
Det gjorde ont i mig att se Perrie så frustrerad och sårbar. Hade jag kunnat välja att bära all smärta istället för henne så skulle jag lätt ha tagit jobbet.
"Yes you can, my love", log jag och förde hennes hand mot mina läppar för att kyssa den mjukt.
"No! I can't do it!"
"Come on, Mrs.Malik", sa sköterskan uppmuntrande.
Perrie nickade och tog ännu ett djupt andetag, räknade till tre och pustade ut med ett argsint stön.
"Great! I can see your baby now! Once more, Perrie. You can do it!"
Hon pushade tre gånger på raken och svor högt mellan inandningarna.
"Great, Perrie! You're the best", sa jag och strök undan håret från hennes klibbiga panna.
"Now one last push and we're done!", sa sköterskan, och Perrie suckade. "Almost... Almost... And... The baby is out!" Hon lyfte upp en rosa, illvrålande liten krabat med svart hår i sin famn och gick iväg för att linda in hen i en handduk.
"You did it, Perrie!", sa jag glatt, och glädjen inom mig gick inte att beskriva. Ett stort leende spred sig på hennes läppar när hennes huvud föll bakåt och landade bland kuddarna, och jag själv kunde inte låta bli att le heller.
"I'm sorry for yelling at you, honey." Hon nickade åt mig att komma närmare, och jag placerade en kyss på hennes sönderbitna läppar.
"I know, but it's okey." Jag kysste henne igen, och snart därefter var sköterskan tillbaka med vår lilla bebis.
"Congratulations, Mr. and Mrs.Malik. It's a girl!"
"Oh my...", viskade Perrie, och leendet växte sig ännu större på hennes läppar. "Isobel has got a little sister, Zayn! Isn't it wonderful?" Hon tryckte min hand mot sitt bröst. "Laura, can I hold her?"
"Of course", log sköterskan, - som tydligen hette Laura, och räckte över vårt lilla knyte. "Here you go."
"Hello baby... Zayn, I want to give her a name!"
"Okey." Jag ryckte på axlarna. "Do you have any names in mind?"
"Deborah. I wanna name her Deborah." Perrie nickade ivrigt.
"Isobel and Deborah. Deborah Malik. Deborah... Yeah, I think I like it", sa jag och nickade eftertänksamt och såg sedan ner på vår lilla dotter. "Hello, little Debbie."
"I'm going to leave the three of you for a minute. If you need anything, then push the red button or come and get me", sa Laura och försvann leendes ut ur rummet.
"She's so beautiful...", mumlade jag och strök med fingertoppen över Deborah's pyttelilla hand.
"Yeah", log Perrie. "But we all know where that beauty came from?"
"From you, I suppose?"
"No, from you of course."
Jag böjde mig framåt och kysste Perrie på läpparna, och sedan log jag mot vår lilla dotter igen. "Do you think I should call Niall so that Isobel can see her?"
"Yes, do it", nickade hon.
"Okey, I'll be right back."

"Ello? You done?", frågade Niall i andra änden av luren.
"Yeah, she's out."
"She? So, it's a girl?"
"Yeah." Jag log lyckligt åt synen av Perrie & Deborah i sjukhussängen när jag kikade in genom det lilla fönstret i dörren. "Tell Isobel that I want you to come and see her."
"I will", sa Niall, och jag hörde hur han stannade en gunga samtidigt som Isobel's förtjusande skratt dog ut. "But hey, I can't do sign-language?"
Jag suckade. "Just lift her up, point at the hospital or something, I don't know?"
"Okay. See yah soon then." Han la på, och jag gick in på rummet igen. Perrie satt och gjorde grimaser åt Deborah som låg och sprattlade med benen i luften hejvilt och tuggade på sina fingrar.
"She's weird, but I love her anyways", flinade Perrie.
"Well, I'm not surprised because you're weird too."
"Thanks, weirdo."
"I love you", log jag och pussade henne på pannan, och hon log tillbaka.
"Ehum", hostade Niall och kikade in i rummet. Stina kom gåendes in, hand i hand med Isobel, men så snart Isobel fick syn på Deborah så släppte hon taget om Stina och skyndade sig fram.
"Be careful", tecknade jag åt Isobel så hon inte skulle skrämma Debbie med sina snabba rörelser eftersom jag sedan tidigare erfarenheter visste att bebisar var väldigt känsliga när det gällde just rörelser. 
Isobel nickade förstående och saktade ner på stegen, och snart stod hon bredvid, sträckte på halsen och kikade ner på sin syster.
"What's her name?", frågade hon, och jag fick tänka efter en stund innan jag kom på hur man stavade till hennes namn.
"D e b o r a h. Deborah."
"I like it."
"Me too." Jag log och nickade åt henne att komma och sätta sig i mitt knä på andra sidan sängen.
"Excuse me, but uhm... What are you talking about?", frågade Niall förvirrat.
"Oh, sorry. Isobel was just asking about her name." Jag gjorde en gest mot vår lilla bebis. "It's Deborah, by the way."
"Deborah?", sa Stina som nu för första gången öppnat munnen. Vi pratade inte speciellt ofta, men å andra sidan så hade vi inte träffats speciellt många gånger heller. Men hon verkade stå Niall nära, för han verkade nästan ha tagit på sig rollen som pappa åt henne. Jag hoppades bara att han visste vad han höll på med, för var det ens lagligt att göra så? Flickan hade väl riktiga föräldrar någonstans i landet? Eller?
Jag antecknade i mitt huvud att jag skulle snacka med Niall om det där när vi var ensamma.
Stina gick fram till sängen, och precis som Isobel hade gjort så tittade hon ner på lilla Debbie med ett leende på läpparna. "How cute!"
"Yeah, she really is", instämde Niall som nu också hade joinat samlingen runt den lilla sängen. "She looks alot like Issy."
Jag kollade fram och tillbaka mellan Isobel och Deborah, och ja, nog kunde man konstatera att det var systrar, trots att Debbie bara var en liten bebis än så länge.
"Oh, uhm... I was just going to check if Isobel was in here? I made her some snack", sa Laura som just kommit innanför dörren.
"She's here", log jag, och Laura kom fram med en liten bricka med mat. 
"Here you go, girl!"
Isobel log brett och såg sedan upp på mig.
"She says thank you", sa jag, och när Isobel hade läst av orden på mina läppar och sedan kollat på Laura igen så började hon äta.
"They're very cute. Both of them. You seem to have a wonderful family, Mr.Malik." Laura klappade Isobel på huvudet och såg sedan ner på Deborah.
"Well, what can I say? I'm a lucky man." Ja, tur var nog bara förnamnet. Jag hade allt man kunde önska! Pengar, en karriär, fyra grymma bröder, och sist men inte minst världens mest underbara lilla familj.

Here you go! Förlåt för att jag som vanligt är sen med uppdateringen, men mitt liv är så jäkla stressigt så jag hinner ju knappt med själv ens en gång! Vet att jag egentligen inte behöver ursäkta mig själv hela tiden, för det är ju faktiskt min blogg och jag som bestämmer när den ska och inte ska uppdateras. Men det kan ju i alla fall vara trevligt att veta att jag inte sitter och rullar tummarna på grund av för mycket dötid och skrattar högt när ni får vänta på uppdatering. Nej så härligt ser mitt liv faktiskt inte ut för stunden. Jag ska hinna med allt från att gå i skolan, öva på tre olika instrument, öva sångläxa, läsa två olika manus, träna, repa med bandet, OCH vanliga läxor i massa ämnen. Mitt liv liksom består av stress och för lite sömn, och som ni kanske förstår så blir då inte bloggen prio 1. Men samtidigt skulle det aldrig falla mig in att ta en paus från skrivandet, för skrivandet själv är något jag inte klarar mig utan. Det är mitt sätt att 'koppla av' på, men ibland har jag helt enkelt inte tid till det, och jag vill ju inte ge er något halvfabrikat. 
Men tack så heeemskt mycket för att ni står ut med mig ändå och alltid kommer med så fina kommentarer!

I CAN'T GET OVER THIS GIF! ASDFGHJKL | via Tumblr

Kommentarer
Postat av: Matilda

Guuuud vad bra! Uppdateringen är inte alls dålig :D sluta med det nu vendela ;)

Svar: Aw taaack!! :D <3
Vendela Åstrand

2013-09-05 @ 00:55:53 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Bella

jättebra! :) längtar till nästa! :) xx

Svar: Tack! :D
Vendela Åstrand

2013-09-05 @ 07:33:48
Postat av: Elin

Jag tror inte det är lagligt att vara så duktig som du är! Jag blev så rörd av hela kapitlet, sååå bra! <3
Uppdatera när du känner för det, det finns många saker som är viktigare än bloggen. Skolan, sig själv och kompisar är bara några få exempel! :)

Svar: Haha aww taack, Elin! :'D <3 xx
Vendela Åstrand

2013-09-06 @ 19:54:56 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Agnes

Man blir så sjukt glad varje gång man ser ett nytt kapitel, så det är absolut alltid värt väntan :D plus att hela mitt liv som består av att läsa dina noveller hela dagarna skulle gå under om du slutade! ;)

Svar: Åh tack så jättemycket, Agnes! :D Haha aww<33
Vendela Åstrand

2013-09-06 @ 23:39:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback