Where We Are Tour 2014

Biella Cassidy

Ja, just såhär känner jag just nu, och har gjort sen i onsdags kväll då min bästis köpte konsertbiljetter till WWA-tour åt henne, mig & en kompis till! Är så sjuuukt taggad så det finns inte ord för att beskriva hur lycklig och glad och helt underbart fantastiskt pepp jag är på att få se våra älsklingar live igen! :''D

Har ni köpt biljetter? Isåfall, vart ska ni sitta/stå? :D
Jag & mina friendelitos kommer befinna oss på den röda parkett-sektionen och har alltså ståplatser. SÅ JÄKLA GÖTT! :D På TMH-tour satt vi på läktare 2, så det ska verkligen bli spännande och otroligt roligt att denna gång få vara längst fram! Åh jag vill bara lägga mig ner och gråta men samtidigt skratta och sjunga av lycka! #TheHardLifeOfaFangirl
Är så jäääääkla taggad! How about you?

Chapter 37 - In The Blink Of An Eye

Previously:
"Why don't you ... look around?", hörde jag en välbekant röst mumla nere i hallen. Jag fylldes med ilska och hat. Ingen skulle få ta min käresta ifrån mig. Ingen! Speciellt inte den där Harry. Han hade redan tagit henne ifrån mig en gång, så en andra gång var knappast acceptabelt.
Jag öppnade sovrumsdörren och höjde pistolen medan jag tyst smög fram över golvet. 
"I'm not ready to lose her yet", mumlade jag svagt och tog ett prövande steg nerför trappen. Inte ett knyst hördes från trappan som vanligtvis brukade knarra massor. Perfekt!
Jag skulle lyckas stoppa honom. Nancy var min, och endast min. Harry skulle för allt i världen inte få komma undan med det här.

Lätta steg och plågade stön hördes i trappen som ledde ner till källaren, och jag såg mig skrämt om efter ett ställe att gömma mig på. Inte kunde väl det där vara Niall ändå?
Jag gömde mig bakom en dörr och kikade fram i mörkret, och nej självklart var det inte Niall som kom gåendes upp för trappen. Det var en tjej, med blonda lockar och skakiga händer som hölls pressade mot hennes mage. Och det var inte vilken tjej som helst... Det var Nancy.
Alla känslor bara bollades upp inom mig på en och samma gång. Gläjde, sorg, lycka, saknad, ilska, rädsla. Allt, precis allt man kunde känna cirkulerade inom mig just nu. Jag var så fruktansvärt glad över att se henne, men så ledsen över att hon varit borta. Jag hade saknat henne så mycket, - så mycket att det inte ens gick att beskriva med ord, men jag var rädd att förlora henne igen.
"Nancy...", viskade jag med sprucken röst, och hon ryckte plötsligt till och såg sig skrämt omkring. Men snart mötte hennes ögon mina, och jag kunde nästan se hur flodvågen som just varit inom mig vällde över även henne.
"Harry?" Hennes ögon var fyllda med tårar, hela hennes kropp började skaka, och leendet hon försökte få fram förvrängdes av hennes rädsla och sorg.
"Yes, my love. It's me. Come here..." Jag var just påväg att gå fram till henne när jag blev stoppad av någon. Och inte vilken någon som helst... Just det. Daniel.
"No!", vrålade han och ställde sig framför henne.
"Harry!" Hennes händer låstes fast i hans grepp, och jag kunde se hur blodcirkulationen var påväg att stanna i hennes leder för att han höll så hårt. Det var inte förrän då, när jag såg ner på hennes handleder, som jag insåg hur otroligt smal hon var. Hennes armar var tunna som trådar, och resten av hennes kropp var nästan bara skinn och ben? Kindbenen stack fram ovanligt mycket, och hennes ögon såg betydligt större ut än vad jag minns dem. Hade Daniel försökt svälta henne?
Ilskan blossade upp inom mig, och jag försökte torna upp mig över honom som jag minns mig ha gjort den där kvällen efter balen då jag bad honom att dra åt helvete. Bara det att nu var han i princip lika lång som jag, så det gav inte längre samma effekt. Plus att han hade en pistol, och inte jag.
"Let her go!", sa jag argt, men Daniel gjorde precis tvärt om och lade armarna om henne, men i ett hårt grepp så hon inte kunde slita sig loss.
"No! She's mine! She belongs to me."
"I said; Let her go!" Jag tog ett kliv framåt, men Daniel drog ett slugt drag och förde pistolen mot Nancy's tinning.
"One step closer and I'll kill her!" Daniel's röst ekade mellan väggarna, och den arga tonen fick mig nästan till att vilja rygga tillbaka. Men så lätt skulle jag inte ge upp! Daniel kunde väl inte mena allvar ändå?
Jag sträckte ut en hand för att rycka åt mig pistolen, men Daniel bara backade undan och tryckte pistolen så hårt mot Nancy's huvud att hon kved till av ren smärta. Daniel's ena arm var placerad runt hennes hals, och hon verkade få svårare att andas, och när hennes andetag blev allt hackigare så blev jag bara mer stressad och orolig.
"No, Daniel. You wouldn't d-do that, right? I mean.. You love her, don't you? There's no point of lying, because I know you do. S-so why don't you just put the gun down, let her go, and then the two of us can sit down and talk about this like real men, r-right?"
Daniel skakade argsint på huvudet. "Whatever you're trying to do, it won't work. I won't let her go, because she's mine! Just go home and shut the fuck up about all this and I won't have you killed, okey? Do you understand? This is for your best. For her best."
Tårarna forsade nerför Nancy's kinder, och det plågade mig att se henne så rädd och liten och hjälplös. Hon var alldeles röd i ansiktet och såg ut att pressa sina naglar in i Daniel's skinn för att få bort armen från sin hals. Jag kunde inte lämna henne. Jag skulle inte lämna henne. Nu hade vi ändå tagit oss hit, och då skulle jag minsann få med mig min flickvän hem också.
Spänningen låg i luften, och man kunde nästan ta på kylan som Daniel utstrålade.
"No, let her go." Jag knöt nävarna och var just påväg att ge honom en rak höger då han slängde ifrån sig Nancy så hon föll in i väggen med ett plågat skri. Jag ryckte till, och min första instinkt var att gå fram till henne, men jag blev stoppad av pistolen som nu var riktad mot mitt ansikte.
"Back off!" Rädslan i Daniel's ögon gick inte att undvika. Han ville inte det här. Han ville inte döda, men han var beredd på att göra det, allt för att få Nancy. Min Nancy.
"Daniel, I--"
"Don't move! She's mine, and if you touch her, then I'll have to kill you. And I'm not afraid of doing it!"

depressed | Tumblr

"Daniel, you need help for god's sake! Please, just put it down!"
"No! Leave, and don't ever come back! Because if you do, then I'll kill you! I saved her, you know. I can give her so much more, than you'll ever be able to. If you weren't in the picture, then she could've loved me too!"
"But love doesn't work that way, Daniel! You don't choose who to fall in love with! That's why we sometimes have to move on!"
"I give you three seconds... Three seconds to leave the house!" Daniel's händer skakade, och Nancy gav mig en plågad blick bakom hans axel. Daniel märkte nog vårat utbyte av blickar, för han vred snabbt på huvudet och såg argt på Nancy.
"Do you want him to die?" Hon skakade snabbt på huvudet, och han vände sig mot mig igen. "Then tell him to leave."
"G-go, Harry", kved hon, men jag såg envist på henne.
"No, I'm not leaving. Not without my girlfriend."
"Didn't you hear her? She's mine now. She loves me. Now leave! Three..."
"Please, run! Harry, run!", snyftade Nancy. "Please, do it for me..."
"Two..."
"Harry! Go! Now!"
"One..."
I samma stund som Daniel hade räknat ner till ett så stod Niall på översta trappsteget med pistolen i handen, riktad mot Daniel. Andra armen höll han kring en långhårig tjej som skakade precis lika mycket som Nancy gjort när jag först såg henne.
Det hann knappt gå tre sekunder innan ett öronbedövande pang ekade mellan väggarna, och alla stelnade till. 

Bestämde mig för att halvera kapitlet, 'cuz I'm cool like that. Hahaha åh vad ni kommer hata mig nu, men oh well. What to do liksom? ;)
Hoppas eran helg har varit lika fin och bra och trevlig som min, att ni vilat upp er ordentligt och peppat inför ännu en måndag!
Ha det fett bra, kära vänner.
P&K!

Chapter 36 - Not Ready To Lose Her

Previously:
"What the fuck is going on?", frågade Niall förvirrat när vi hoppade in i framsätet. Han verkade just ha vaknat, antagligen av den stora smällen och allt oväsen från bråket som försegick där inne.
"27:th street, Keynsham, Southern Bristol. That's it", log jag i backspegeln, och först såg Niall ännu mer förvirrad ut innan han sprack upp i ett leende.
"You're the boss, Louis." Niall klappade mig stolt på axeln.
"I know. And Nancy is still alive." Jag såg på Harry som fortfarande satt med spända käkar. "Oh come on, Harry. We're so close now, don't lose hope."
"I won't. But he's playing with her... He's playing with my girlfriend. If he so much as touches her, then I'm so going to kill him."




Vi hade bytt platser igen, så nu körde Niall medan Louis halvsov i passagerarsätet. Jag själv satt i baksätet, hummade med till låten som spelades på radion och kollade ut genom bilrutan. Regnet öste fortfarande ner, men dropparna som landade på rutan var i stort sätt det enda jag såg eftersom att det var kolsvart ute. Endast gatulampor och ljusen från någon enstaka bil lyste upp vägen framför oss, men trots det mysiga mörkret så kunde jag inte sova. Bilsätet var alldeles för obekvämt, jag hade svårt för att sitta still och min hjärna gick på högvarv för att allt jag kunde tänka på för stunden var Nancy.
Hände det här verkligen på riktigt? Var det en hundraprocentlig chans att hon fortfarande var vid liv? Och om hon nu var det, väntade hon på att jag skulle komma och rädda henne? Och såg hon likadan ut som jag minns henne? 
Jag såg de grågröna, livliga ögonen och hennes vackra leende framför mig. De blonda lockarna, hennes fylliga läppar, den raka näsan och de höga kindbenen. Hon var så vacker, min Nancy. Och om några timmar, - okej, väldigt många timmar, så skulle hon vara i mina armar igen.
Men tänk om Daniel hade gjort henne illa? Då skulle han minsann få ångra att han rört så mycket som ett hårstrå på hennes huvud!
Jag skakade på huvudet för mig själv och fiskade upp mobilen ur fickan för att sedan klicka mig in på twitter. Jag hade inte skrivit något där sedan i början av mars.

Harry Styles @Harry_Styles "I miss you so much :(" stod det högst upp bland mina tweets. Jag tryckte på 'skriv en ny tweet' och började sedan knappa på tangenterna.

Harry Styles @Harry_Styles "Soon..."

När min lilla tweet hade publicerats så fick jag genast en massa retweets och svar i form av frågetecken. Men de flesta av fansen var ändå ganska vana vid att mina tweets är förvirrande men oftast väldigt djupa. Bara det att nu hade de verkligen ingen aning om vad som höll på att hända.
Jag lade ner mobilen igen och drog åt mig min väska eftersom jag inte hade något bättre för mig. Min hand började rota runt bland innehållet på måfå, och helt plötsligt fick jag tag i en hård liten ask. Ringen! Jag tog upp den röda lilla asken, strök med tummen över ovansidan och var just påväg att öppna då jag insåg att Louis tittade på mig genom backspegeln.
"I knew it", log han. Jag förstod inte hur han kunde vara så lättsam, som om vi var ute på någon liten familjetripp fast att vi egentligen var ute på ett farligt uppdrag som faktiskt kunde vara livshotande? "You want her to be your future, huh?"
"She is my future." Jag lade varsamt ner asken igen och log svagt mot Louis.


"Okey, we're almost there now", mumlade Louis som nu hade tagit över körandet igen eftersom han höll bättre koll på vart vi skulle. Keynsham stod det på en av skyltarna vi körde förbi, och jag konstaterade att vi var på rätt väg. Mitt hjärta började slå fortare och fortare ju närmare tjugosjunde gatan vi kom. Tjugotredje... Tjugofjärde... Adrenalinet pumpade, och jag bet mig hårt i läppen medan jag sträckte på mig för att se ordentligt när vi passerade alla husen. Husen började bli allt glesare ju längre bort vi kom, och snart tyckte jag mig se en skylt som berättade att vi nått tjugosjunde gatan.
"That's the one", sa Louis pekade på det mörkblå trähuset längst bort på gatan. Han körde sedan in till vägkanten och lät bilen stå på tomgång medan han vände sig om för att prata med mig. "So, this is the plan: You and Niall will go inside, look for Nancy and when you find her, take her outside. I'll be in the car, and if anything happens, give me a sign and I will get us some help."
"What help?", frågade Niall.
"The police." Louis viftade med sin mobil i luften. "I've got everything under control."
"And what if Daniel sees us? What if he... What if he tries to--?", mumlade jag, men blev avbruten innan jag hunnit prata klart.
"Then...", sa Louis och sträckte sig bakåt efter sin väska. Han rotade runt lite och drog sedan upp den svarta lådan som jag mycket väl kände igen. Pistolen. "Then you have this."
"Oh no, I can't use that? I'm not a murderer, Boo! I'm not like Daniel."
"Harry, please? I don't want to take any risks?"
"I'll take it", sa Niall och drog åt sig pistolen, och jag såg chockat på honom. "What? It's not like I'm going to kill anyone? It's just for self-defence?"
Jag himlade med ögonen, tog ett djupt, lugnande andetag och nickade sedan åt Louis att jag var redo. "Let's go."
Han log slugt och började krypköra längs med vägen så att inte Daniel eller någon annan skulle råka höra oss. När vi var precis utanför så hoppade jag och Niall tyst ur bilen, kollade att pistolen var laddad och att mobilerna hade fullt batteri och var på ljudlöst. Runt trädgården till det stora huset fanns ett skrangligt gammalt staket som en gång i tiden måste ha varit vitt, men vars färg nu var avflagnad och ersatt av rostigt stål. 
Niall drog tyst ner handtaget, och jag bad till gud att det inte skulle gnissla när han öppnade grinden, och gud verkade faktiskt vara på våran sida inatt.
Vi smög fram över stenplattorna som var formade som en gång över gräsmattan fram till huset, men när vi var framme vid dörren så stannade Niall upp.
"What are we going to do now?"
"Knock on the door, of course? What do you think, idiot?", väste jag irriterat, för jag visste precis lika lite som Niall om hur vi skulle ta oss in. Jag vände mig mot bilen för att få lite hjälp av Louis, men kom snart på att rutorna var för mörkt tonade för att jag skulle kunna se honom även om han så viftade med händerna i överdramatiska rörelser. 
En tyst suck rymde från mina läppar, och jag såg fundersamt ner på mina skor. Att slå in ett fönster skulle väcka väldigt mycket uppmärksamhet, och det var ju knappast så att dörren stod öppen.
"Maybe we should check the backside? I mean, look for an open window or something?"
Jag nickade instämmande. För en gångs skull så kom Niall faktiskt med en någorlunda bra idé. Vad som helst var ju bättre än att bara stå här och glo medan tiden tickade iväg.
Vi rundade husknuten, och mycket riktigt, på baksidan stod ett fönster på glänt. Jag gissade att det ledde in till köket, men jag var lite för kort för att se.
"Lift me up!", beordrade jag, och Niall suckade irriterat.
"Why me? I'm the short one here, and you've got more muscle--"
"Schhh. I'm more flexible. Just lift me up for god's sake. We don't have all day!"
"Okey, okey...", muttrade han och knöt sina händer för att sedan låta mig kliva upp i hans grepp.
Jag lossade haspen och öppnade fönstret ytterligare en bit för att kunna ta mig igenom det.
"Do you see anything?", väste Niall när jag var inne med halva kroppen. Det var i princip lika mörkt inomhus som här ute, så jag tog för givet att Daniel nu hade gått och lagt sig. Perfekt timing alltså! Och jag hade gissat helt rätt, för det här såg definitivt ut som ett kök.
"A kitchen", viskade jag tillbaka. "But now shush!" Jag började gå med händerna över diskbänken och gjorde en liten kullerbytta, och när jag efter mina små ninja-moves landade ljudlöst på golvet så kände jag för att ge mig själv en liten applåd. Dock var det inte läge för det just nu, eftersom det kanske skulle väcka Daniel.
Jag kikade ut genom fönstret och ner på marken där Niall stod. "Niall, jump."
"What? Are you-- ... Are you crazy? It's too high!"
"No, you can do it. I know you can. Just jump, and then I'll help you."
Niall såg ut att himla med ögonen, men gjorde ändå som jag sa och började hoppa. Jag lyckades grabba tag i hans hand och drog in honom medan han klättrade på husväggen med fötterna. Han satte sig sedan på bänken med en dov duns, men jag tystade honom direkt och stannade upp för att lyssna efter eventuella ljud. Men det var tyst. Knäpptyst. Nästan sådär läskigt tyst, som i en väldigt välgjord skräckfilm. Mitt hjärta började slå snabbare, och helt plötsligt kände jag mig alldeles obekväm i mörkret. Om det här var en skräckfilm så skulle det vara i den här stunden som Niall skulle säga att någon stod bakom mig, och jag skulle vända mig om och ett monster skulle döda mig.
Men inget hände. Absolut ingenting. Det bara fortsatte vara knäpptyst, bortsett från ljudet av våra andetag och dunkande hjärtslag.
"Okey, let's do this", viskade Niall, nästan ohörbart, och började gå över trägolvet. Det knarrade lågt på vissa ställen, och när jag la märke till att Niall gick på en dålig bräda så hoppade jag över den för att inte orsaka mer ljud. Vi stannade också upp ibland för att lyssna, men här fanns inga tecken på liv. Var vi verkligen i rätt hus?
Men det här var ju 27:th street i Keynsham, och vi var i Bristol, så inte fasiken kunde vi ha tagit fel?
"I wonder where this leads?" Niall nickade mot en trappa som gick neråt, och jag ryckte på axlarna.
"Why don't you have a look around? I'll stay here."
"Cover me!" Han höjde pistolen och gick ner ett trappsteg. Och sedan ett till. Och ett till. Snart såg jag honom inte mer, men jag var alldeles för rädd för att våga gå någonstans själv, så jag beslutade mig för att stanna här. Mörka källarnedgångar var inte riktigt min grej, även om jag egentligen inte var mörkrädd. Men allt med det här huset kändes så kusligt, så kallt, så... Hemskt. Som om det bar på massa hemska och sorgliga minnen som alla ville glömma men som på något vis fastnat i väggarna. Jag ville bara här ifrån, nu nu nu!
Jag hörde fjäderlätta steg utanför dörren, och i samma stund vände det sig i magen. Försökte Daniel skrämmas? Jag svalde hårt och backade så jag satt längst in i hörnet, så långt bort från dörren som möjligt. Daniel fumlade med låset, och jag knep ihop ögonen när dörren öppnades. Önskade att jag hade låtsas att jag sovit så han inte skulle prata med mig. Sen den där gången jag hade försökt rymma genom badrumsfönstret hade han blivit ännu galnare, och minsta lilla sak han gjorde kändes som tusen nålar i min ömma kropp. 
Gammalt blod hade torkat in på mina armar och händer, och min mage värkte fortfarande. Kanske var såret infekterat? Kanske satt det fortfarande glasbitar kvar i skinnet? Jag vågade inte ens tänka på hur äckligt det såg ut i denna stund, men om jag inte kom härifrån snart så skulle jag nog dö av infektioner eller kanske blodsbrist. Jag visste inte ens om det fortfarande blödde. Det enda jag kände var ont ont ont!
Det lät som att en låda sköts över golvet, och ett lågmält "fuck" lämnade Daniel's läppar. Eller... Var det verkligen Daniel? Det lät inte alls som han. Andetagen var heller inte desamma. Eller stegen.
"Nancy?", viskade någon, och jag ryckte till. Var det någon av Daniel's vänner måntro? Åh snälla säg att jag bara drömde! Mitt värsta drömscenario jag hade haft under alla dessa nätter jag spenderat här handlade om att jag blev våldtagen av främlingar i en källare som denna, och jag ville verkligen inte vara med om det på riktigt!
"Nancy?", upprepade rösten, och jag tyckte plötsligt att den lät väldigt bekant. Så sträv, men ändå så ren. Mörk, men ändå ljus, och så den där lilla twisten på uttalet... Vänta!
"Niall?", viskade jag ut i mörkret.
"Nancy, are you here? Where are you? I can't see anything", viskade han, och jag kände för att börja gråta. Var det här en dröm så hoppades jag verkligen att jag aldrig mer skulle vakna upp, utan att Niall skulle föra mig till ljuset på andra sidan där Harry skulle vänta på mig.
"Yes, I'm here", pep jag.
"Don't cry, NayNay. Are you alright? Are you able to stand up?"
"I don't know", kved jag och drog efter andan. Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag ville bara att Niall skulle hålla om mig och viska att allt skulle bli bra från och med nu.
"Am I close?" Niall's röst lät närmre nu, och jag nickade, men kom sedan på att han inte kunde se det.
"Yes. Come closer."
Plötsligt dök ett par klarblå ögon upp framför mig, och ett medlidande leende spred sig på hans läppar.
"Oh, jesus... What has he done to you? Come here..." Niall sträckte på sig för att omfamna mig och sedan lyfta upp mig på fötter. 
"Aoch", kved jag och rörde vid min mage.
"Oups, sorry", sa han kvickt. "Your arm! Give me your arm! Here, around my shoulder."
"Where's Dha--... Where's Daniel?" Jag svalde hårt och försökte stå emot smärtan i magen när jag gick.
"I don't know. We didn't see anybody."
"We? Who's here, e-except for you?"
"Harry."
En låga av hopp tändes inom mig, och plötsligt blev jag alldeles varm. Harry! Harry var här! Här för att hämta hem mig! Äntligen!
"And Louis", fyllde Niall i. "But he's in the car."
"Okey", snyftade jag, men jag lät inte alls lika glad som jag kände mig. Niall förde mig upp för trapporna, men vi båda snubblade då och då eftersom ingen av oss såg ett skvatt. Men hoppet som tanken av Harry gav mig fick mig att fortsätta kämpa, trots att jag hade ont och var rädd. Fruktansvärt rädd. Tänk om Daniel skulle komma på oss? Tänk om han hade hört att Niall och Harry var här? Tänk om han tänkte göra Harry illa?... Då skulle jag och Jo... Vänta! Josefine! 
"Niall, we have to go back!" Jag drog honom i armen och vände om för att gå tillbaka ner för trappen igen, men Niall stoppade mig.
"What? No! Are you nuts?"
"No but you have to save Josefine!"
"Josefine? Who's that?"
"It's a long story, but she's my friend. I can't leave her here!"
"Nancy, no. There's no girl called Josefine here? Wow, you've been here so long that you've lost your mind..." Niall såg oroligt på mig, men jag skakade envist på huvudet.
"No, Niall. She does exist! Please, we have to go back! Please!"
Han muttrade något ohörbart men nickade sedan. "Okey, I'll go get her. But you stay here. Harry is up there, go to him, but be careful. We don't want Daniel to hear us."
Jag vaknade av en dov duns från nedervåningen och satte mig spikrakt upp i sängen efter en titt på klockan. Den var tre minuter i halv fyra, så vart fasiken kom det där ljudet ifrån? Det lät som att någon snubblade över något, eller kanske ramlade... Hade jag fått en inbrottstjuv?
Jag lyfte benen över sängkanten och lät fötterna snudda vid det kalla trägolvet. Det knakade i madrassen när jag reste mig upp, och när jag hade återfått synen efter den lilla svindeln som uppstod så gick jag fram till fönstret för att kika ut i mörkret. Först lade jag inte märke till något speciellt, men just när jag var påväg att gå och lägga mig igen så fick jag syn på en svart jeep nere på vägen. Satan i helvetet! Jag behövde inte se några ansikten för att veta vilken idiot det var som hade lånat en såndär flådig bil för att smyga sig på mig. Det var endast en person i denna värld som jag kunde tänka mig vilja se Nancy igen så att han till och med skulle våga möta mig öga mot öga.
Jag slängde snabbt på mig gårdagens utstyrsel som bestod av svarta jeans och rutig skjorta, klev i mina skor och greppade pistolen som låg under min huvudkudde. Dumdristiga Harry "åh så berömda och eftertraktade" Styles skulle inte få komma undan så lätt inte!
"Why don't you ... look around?", hörde jag en välbekant röst mumla nere i hallen. Jag fylldes med ilska och hat. Ingen skulle få ta min käresta ifrån mig. Ingen! Speciellt inte den där Harry. Han hade redan tagit henne ifrån mig en gång, så en andra gång var knappast acceptabelt.
Jag öppnade sovrumsdörren och höjde pistolen medan jag tyst smög fram över golvet. 
"I'm not ready to lose her yet", mumlade jag svagt och tog ett prövande steg nerför trappen. Inte ett knyst hördes från trappan som vanligtvis brukade knarra massor. Perfekt!

Lovely ♥ - landofskins: follow for more skins | via Tumblr

Jag skulle lyckas stoppa honom. Nancy var min, och endast min. Harry skulle för allt i världen inte få komma undan med det här.

Ojojoj... Hur ska det här sluta? 
Tack för responsen på förra kapitlet, mina guldblommor! Betyder massor, hihi.<3
Är galet pepp på att fortsätta skriva, så det ska jag göra nu på dirren! Måste ju ändå tidsinställa lite inför helgen eftersom jag har massor att göra då. Hoppas ni haft (och fortfarande har) en fett bra dag!
P&K!

Har jag världens bästa läsare eller har jag världens bästa läsare?


Kan inte beskriva med ord hur glad jag blev när jag såg detta på instagram för några timmar sedan! Blev alldeles sentimental och lycklig och bloggpepp och helt woahhh emotional! 
Ville bara ge en fet shoutout till @Trisha_Tomlinson för världens finaste instagrampost och världens bästa pepp och för att du stannat sedan 2012! Följ henne på instagram, kära ni, och ni gör hennes dag precis som hon gjorde min, hihi!
Det är just sånt här, tillsammans med era underbara kommentarer och mejl, som får mig att vilja fortsätta skriva och lägga ner så mycket tid på bloggen! Jag har seriöst världens bästa läsare, - utan tvekan! <3

För er som missat så finns kapitel 35 här nedan!
P&K!

Chapter 35 - The Z

Previously:
"It's a long story, and as I said, there's no time for explanasions. Niall will be here in a minute. I told him everything, and he's coming with us. Go get your things. We'll be gone for a few days, so you'll need a few changes", sa han och nickade åt mina kläder.
"Okey", sa jag och vände mig om för att springa upp och packa min väska, men Louis stoppade mig.
"Hey, Harry?"
"Yeah?" Jag snurrade runt igen och såg på honom.
"Won't stop 'til we surrender, huh?"
Leendet växte långsamt på mina läppar, och plötsligt fylldes jag med hopp och hjältemod. Daniel skulle inte få komma undan med det här. Nancy skulle äntligen få komma hem.

Jag drog fram väskan som låg under sängen, slängde upp den på madrassen och började packa ner massa kläder. Louis hade ringt mig tidigt denna morgon och berättat något mycket viktigt. Han hade gjort massa efterforskning och kommit fram till att Nancy kanske fortfarande fanns vid liv och att hon hölls fången. Och det var vårat jobb att rädda henne, så om en timme skulle jag vara redo för att hämta upp honom och Harry. Egentligen så skulle Zayn & Liam också ha fått följa med, men de båda behövde stanna hemma för att ta hand om sina barn. Eleanor passade Toby & Hadley medan vi var iväg, och för mig & Harry var det ju inga problem eftersom ingen av oss hade barn.
När Jolie frågade vem det var som ringde så ljög jag och sa att det var management som bestämt att vi skulle göra en liten jobbresa till Sverige för att börja spela in några av våra nya låtar, och att vi skulle resa redan nu idag. Jag ville egentligen berätta sanningen, för det gjorde ont i mig att behöva ljuga för Jolie, men jag ville inte att hon skulle gå runt och oroa sig medan jag var borta. 
När väskan var fullpackad skuttade jag ner för trappen och ut i köket där Jolie satt och gick igenom massa viktiga papper som hon tagit med hem från jobbet. Stina satt vid min laptop och läste igenom massa hemsidor för olika skolor, för jag & Jolie hade tillsammans bestämt att Stina skulle börja någonstans här i London. Jolie hade varit mycket angelägen om att vi då skulle sätta henne i en bra skola, men jag tyckte det viktigaste var att hon fick välja själv. 
"Are you leaving?", frågade Jolie och tittade upp från papprena.
"Soon, yeah." Jag ryckte på axlarna och såg på medan hon reste sig från bordet och kom gåendes mot mig.
"I'll miss you." Hon la armarna om min nacke, och jag tryckte henne mot mig. 
"I'll miss you too", mumlade jag och gav henne en puss på kinden. Hon sprack upp i ett leende och fäste en hårslinga bakom örat. 
"For how long will you be gone?"
"I don't really know, but just a few days, I guess."
Hon nickade. "Would you like to have a cup of tea before you go?"
"Sure." Jag studerade hennes vackra blå ögon och log svagt. 
"And how about you, Stina? Tea?"
"Yes, please", sa Stina och såg upp från dataskärmen.
Jolie gick bort till diskbänken och fyllde tekokaren med vatten för att sedan plocka fram tepåsar och honung.
"How's it going?", frågade jag och nickade mot datorn, och Stina log snett mot mig.
"I think I know what to choose now."
"Okay, and what's your choice?"
"Sunset Valley High School."
"Oh", sa jag och lyfte på ögonbrynen. "You know that Na--"
"Nancy and Ruby went to that school, yes."
Jag nickade sakta. "I think that school will fit you well. Very well. Maybe you and Jolie can go on a visit there while I'm away? I'd love to come with you, but I don't think that's a good idea. I don't want your studies to be about me, because this is about you. I don't want to steal the attention when you walk into that school and everyone's checking you out while you enchant them with your charm."
Stina rodnade och såg ner på dataskärmen igen.
"I think that's a wonderful idea", inflikade Jolie. "I can call the principal later today if you want, Stina?"
"Are you sure?", sa hon och vände sig mot Jolie.
"Totally."
Stina flög upp från stolen och skyndade fram till Jolie för att lägga armarna om henne, - något jag aldrig trodde jag skulle få se. När Stina först kom hit så hade hon varit så tystlåten, blyg och försiktig, men nu hade hon börjat öppna upp sig allt mer och kommit oss mycket närmare.
"Thank you", sa hon glatt, och Jolie bara log.
"Oh that's nothing. We want you to follow your dreams, you know."

Efter att ha suttit i en halvtimme och pratat om skola, jobb och annat trevligt medan vi druckit te så var det nu dags för mig att sticka.
"Okey, time for me to go", sa jag och reste mig upp för att sedan gå och ställa muggen i diskmaskinen.
Jolie & Stina reste sig också och följde mig ut i hallen. De såg tyst på när jag drog på mig skor, keps och hängde väskan över axeln.
"Come here, babe", mumlade jag och öppnade armarna för att krama om Jolie igen. Hon kysste mig snabbt och smekte min kind. 
"Call me when you've landed so I know that you're okey."
"Of course I will. I'm only a phone call away, we can talk all the time."
Hon nickade och steg åt sidan så jag kunde omfamna Stina också.
"Take care, honey."
"You too", log hon och släppte taget om mig för att sedan ställa sig bredvid Jolie.
"See yah." Jag log varmt och öppnade ytterdörren. När jag hoppade in i den svarta Range Rovern och backade ut från gården så vinkade de åt mig, och jag vinkade glatt tillbaka. Sedan gasade jag på och lämnade husområdet. 
Niall's stora bil stannade vid vägkanten, och jag kollade återigen att dörren var ordentligt låst. Den svarta Range Rovern blänkte i solen, och de mörkt tonade rutorna gjorde Niall helt osynlig. Hans bilrutor var mycket mörkare än mina egna, och själva bilen var något mindre och mycket smidigare. Den såg ut som ett riktigt vrålåk helt enkelt.
"Okey, Louis. Do you have any idea of where we're going?", frågade Niall när Louis öppnade dörren till passagerarsätet.
"Yes, of course! I've been doing some... Research. And we have to speak with Devlin. He'll be at The Z tonight."
"What's the Z?", frågade jag förvirrat.
"The Z is a pool hall", förklarade Louis. "In Newbury."
"But that's quite far away from here, isn't it? And who's Devlin?"
"A guy who knows pretty much anyone. Someone told me that he knew Daniel, so maybe he'll know where Daniel is right now. And yes, Newbury is far away from here. That's why we have to leave now."
Jag förstod inte ett dyft. Hur hade Louis fått tag på den här Devlin? Och om Devlin nu kände Daniel, skulle han då berätta för oss vart Daniel befann sig om han visste att vi kommit för att sätta dit honom?

"Harry?", sa någon och daskade till mig på överarmen. Jag slog upp ögonen, blinkade några gånger och såg ut genom fönstret. Vi passerade en skylt som berättade att vi nu befann oss i Bracknell. Min blick förflyttades till Louis som nu satt och tittade på mig.
"We're going to McDonald's, but we'll be eating in the car. Do you want something?"
"Hm, no thank you", mumlade jag och slöt ögonen igen. Det var kallt i bilen, och jag ville inget hellre än att fortsätta sova. Den gråa himlen utanför bilen gjorde mig extra sömnig, och att jag var nyvaken gjorde inte saken lättare.
"But Harry, you have to eat something. It's a long drive", sa Niall och parkerade bilen utanför snabbmatskedjan. "Come on."
"Okey... Just buy me a burger or something, I don't know." Jag hasade ner på sätet och drog jackan tätare omkring mig. "Wake me up when you're back. Na-night."
"Newbury", stod det på en stor skylt när vi passerade gränsen. Det fanns massa skyltar med pilar åt både höger och vänster som berättade vart vi skulle om vi ville till centrala Newbury, fortsätta vidare till Basingstoke eller kanske Winchester. Eftersom Niall hade velat ta sig en liten tupplur i baksätet så hade jag tagit över körandet, och nu valde jag att köra västerut. Jag hade hört att the Z låg på en bakgata i det trashigaste området i Newbury, så nu återstod det bara att leta. Det hade blivit många timmars resande idag, och solen hade nu gått ner för länge sedan. Himlen var becksvart och hade ganska nyligen öppnat upp sig, så nu öste regnet ner. Framför mig kunde jag se hur Gud satt där uppe bland molnen och skrattade högt för sig själv medan han tänkte; Må jordborna drunkna i mitt piss! 
Tio minuter senare parkerade jag bilen utanför the Z. Parkeringen var full med bilar och tunga motorcyklar, och på den lilla altanen stod ett x antal människor och småpratade med varandra med ölglas och cigarrer i händerna.
Jag granskade mitt utseende i backspegeln, rättade till peruken och satte sedan på solbrillorna. Vi var förklädda eftersom vi inte ville riskera att bli igenkända när vi var på ett sådant viktigt uppdrag som kunde kosta oss livet på ett ställe som detta.
"How do I look?", frågade jag och gav Harry en låtsas-kylig blick, och han flinade.
"Horrible!" Han drog upp luvan på tjocktröjan och fixade till sina solbrillor han också. "And how do I look?"
"You look like one sexy beast", sa jag och drog ner solbrillorna på nästippen för att blinka åt honom, och vi båda brast ut i skratt. Men så fort vi båda mindes varför vi var här så blev vi allvarliga igen. "Are you ready?"
"I guess so...", mumlade han och öppnade bildörren. Jag vände mig om för att checka av att Niall var redo, men han låg och sov som ett spädbarn.
"Maybe we should just... Let him sleep", sa Harry som om han läste mina tankar, och jag nickade.
Vi sprang genom regnet och in i byggnaden, och så fort vi kom in genom entrén så stannade vi båda upp. Det var ett ganska dunkelt ljus här inne, med små glödlampor som hängde i taket här och var för att lysa upp över biljardborden. Runt borden stod olika gäng samlade och tittade på de som körde en match. Längst bort i bortre hörnet fanns också pokerbord, och även där stod grupper av människor som hejade och pratade pengar. Jag hade aldrig sett ett ställe som detta i hela mitt liv, och inte heller denna typen av människor. Såna trodde jag bara fanns på film, men överallt i detta stora rum bar männen vapen i hylsor kring midjan, hade tatueringar av stora köttsår och pistoler som droppade av blod, och alla var klädda i svart. De få kvinnor som var här inne var nästan äckligt lättklädda och klängde på sina muskulösa pojkvänner, men råkade man se dem i ögonen så var det svårt att ta miste på rädslan i deras blick. Jag tyckte synd om dem. Ingen kvinna skulle behöva vara så rädd och behöva vistas i en miljö som denna. Det var nästan så att jag, som bara hade varit här i knappt någon minut, ville lägga benen på ryggen och aldrig komma tillbaka igen. Men vi hade ett ärende att uträtta, och ju snabbare vi tog tag i det, desto snabbare skulle vi få dra vidare.
Jag lät blicken glida över rummet återigen, och när jag fick syn på personen jag var ute efter så utbytte jag en snabb blick med Harry och började sedan gå genom rummet. 
Allas blickar drogs till oss, eller det var i alla fall så det kändes, och jag kände mig väldigt obekväm. Men jag försökte ändå spela min roll så gott jag kunde, och efter ett tag ryckte alla på axlarna och vände sig om igen.
När jag var fullt uppe i att tänka på hur bra jag var på att skådespela och att vi lyckats passa in så råkade jag gå in i en biffig snubbe.
"Hey, watch your step", sa han kallt och såg ner på mig. 
"Excuse me, but I'm going to have a little chat with him over there", sa jag och pekade på mannen vid ett av biljardborden längre bort.
"What?"
"Oh, uhm. I mean--" Jag harklade mig och la armarna i kors på ett stöddigt sätt. "I'm on a mission, and I need to change a few words with him."
"I heard you. But he doesn't want to talk to you, loser. He's a busy man and he doesn't like talking."
"I know, but we don't care", avbröt Harry och såg mannen rakt i ögonen eftersom de var ungefär jämnlånga. "I know him. He's a friend of mine, and he owes me."
"Well okey... For this time." Snubben hytte med pekfingret och steg sedan åt sidan så vi kunde passera.
Devlin, mannen som vi var här för att träffa, stod lutad mot sin biljardkö vid ett bord nära väggen. Han granskade en uppsättning bollar när vi kom fram, och just när jag var påväg att knacka honom på axeln så vände han sig om.
"Can I help you?" Hans röst var skrovlig, och jag var nästan hundra på att han rökte och hade gjort det i ett stort antal år. Men han lät inte det minsta trevlig, och hans blick utstrålade kyla, hat och ondska. Hans vitblonda lugg och mina solbrillor var dock ivägen för att han skulle kunna se mig i ögonen, men det tackade jag för.
"Devlin, huh?"
"Devil", rättade han mig och vände sig om för att sikta på den vita bollen. Jag kunde absolut ingenting om biljard, men ärligt talat så såg det ganska tråkigt ut. Det enda som var roligt med det var att man kunde vinna pengar, men pengar hade jag inget större behov av nu längre.
"Right. Devil, do you have any contacs in Bristol? Southern Bristol."
"Maybe. It depends on who's asking. Do I know you?"
"I'm..." Jag läste på affischerna på väggen bakom i hopp om att hitta ett passande namn. Satan i helvetet att jag hade glömt hitta på fejknamn åt oss! Devil började bli otålig och stampade i golvet med foten, och jag kliade mig nervöst i nacken. Den sista affischen, den bakom Devil's rygg, var mitt sista hopp och... Bingo! "I'm Carlos. And this is, uh, Edmundo", sa jag och gjorde en presenterande gest mot Harry.
Devil kisade mot oss, och ett tag var jag rädd att han kommit på oss, men inte långt senare så började han sakta nicka.
"Alright. And what do you want to know about my contacts in Bristol, Carlos?"
"A certain friend of yours, - Daniel Walsh, lives there... Right?"
"Maybe...", sa Devil och log slugt. "But yes, Walsh is a good friend of mine."
"Well..." Jag harklade mig. "I've heard that he's dating this pretty lady... What's her name again?"
"I wouldn't call it dating", flinade han. "But yeah, he sure does. She's not that fun though. She's not like them." Devil nickade åt de lättklädda tjejerna som satt i knät på killarna vid pokerbordet.
Bakom mig såg jag hur Harry knöt nävarna och spände käkarna, så jag rörde diskret vid hans arm för att medla att han skulle lugna ner sig så vi kunde få ut mer information om vart Nancy befann sig.
"My friend here, - Edmundo, is a friend of his, and Daniel owes him... And Ha--, I mean Edmundo, would like to... Play a little, with that girl. So, do you know where Daniel lives?"
"If Edmundo here, is such a good friend of his, then wouldn't you already know?"
"No, it's been a long time since we last saw him. We live in Spain, you see. But we know that Daniel's expecting us."
"I'm sorry, but this is not a good idea. You should go back to Spain, becuase you won't get to lay a finger on that girl. He won't even let me play with her?" Devil vände sig om, lutade sig framåt över bordet och började sikta på den vita kulan.
Jag harklade mig igen för att fånga hans uppmärksamhet igen. "Maybe we can discuss it. Where does he live?"
"I'm afraid I can't tell you that. As I said, Walsh is a friend of mine. I don't want him to get in troubble. I owe him." Devil fingrade på sin pistol som vilade i hylsan runt hans midja.
Jag höll andan i ett försök att inte se chockad ut och stoppade ner händerna i fickorna för att gräva upp en bunt sedlar. "I'll pay you."
"Well well well... Now we're talking, Carlos!" Devil ryckte åt sig sedelbunten och bläddrade igenom de tunna papperslapparna med ett brett flin på läpparna. Sedan ryckte han tag i min arm så plötsligt att jag var nära på att hoppa till av rädsla, och sen förde han sina läppar närmare mitt öra.
"Okey, listen closefully now. The biggest house on the 27:th street in Keynsham, Southern Bristol. That's where you'll find him and his girl. But be careful, because he's not himself anymore. He's a crazy young man, and he wouldn't hesitate for a moment to kill you if you said something wrong. So watch your mouth, Carlos." Han klappade mig på axeln. "And if I were you, I wouldn't bring Edmundo in there. Daniel wouldn't like to see someone like him inside his house."
"Okey."
"I can't tell you more now. But hey, wanna play poker?"
"Another time", ljög jag. "We're in a hurry."
"Have a nice trip then." Devil slog till mig på axeln, och jag ville nästan skrika av smärta. Han hade inte lite muskler, den mannen.
"Come on, Ha--... Edmundo. Let's go."
"No! You cheated!", vrålade någon och kastade iväg pokerbrickorna. "That's my money!"
"No, I did not! I won!"
"Give me my money, or you'll regret it big time!"
"No, forget it, idiot!"
Mannen som påstod att den andre fuskat flög upp från stolen och drog tag i den andres krage, och världens fight startades. Resterande människor i lokalen samlades runt bordet, och alla hejade på medan kvinnorna skrek av ren och skär rädsla när blod rann nerför männens näsor och munnar. Bord och stolar började kastas hit och dit, och det var som om alla hittade en anledning till att starta bråk. Jag nickade åt Harry att vi skulle springa, och vi hann med nöd och näppe undan innan en stol kastades ut genom fönstret och landade på bilen bredvid våran.
"What the fuck is going on?", frågade Niall förvirrat när vi hoppade in i framsätet. Han verkade just ha vaknat, antagligen av den stora smällen och allt oväsen från bråket som försegick där inne.
"27:th street, Keynsham, Southern Bristol. That's it", log jag i backspegeln, och först såg Niall ännu mer förvirrad ut innan han sprack upp i ett leende.
"You're the boss, Louis." Niall klappade mig stolt på axeln.
"I know. And Nancy is still alive." Jag såg på Harry som fortfarande satt med spända käkar. "Oh come on, Harry. We're so close now, don't lose hope."
"I won't. But he's playing with her... He's playing with my girlfriend. If he so much as touches her, then I'm so going to kill him."

Here you go! Bättre sent än aldrig, I guess! Blir bara mer & mer pepp på att skriva, för det är nu allt händer. Hur ska det gå för dessa stackare? Tror ni Nancy kommer lyckas rymma själv, eller kommer Harry kunna rädda henne? Eller kommer Daniel få veta vad som är i farten så han är väl förberedd och kan snärja Harry?
Vi får väl helt enkelt vänta och se...
Tack för all fet respons förresten! All the creds to you som får mig att vilja fortsätta skriva, som stärker mitt självförtroende och gör mig allmänt pepp på allt! Ni är så sjukt fina hela bunten!
P&K, och stanna nu inte uppe för länge, kära ni. Det är en dag imorgon också. ;)

~ Oneshot ~ Fairytale ~ Oneshot ~

~ Isabell & Liam ONESHOT ~

Close Cuddle

"Here", sa Liam och räckte mig nycklarna. Vi hade spenderat en heldag på stan, och nu på kvällen hade vi hängt på Funky Buddha eftersom Andy fyllde år och därför hade anordnat en fest där. Jag låste upp till lägenheten, kastade ifrån mig klackskorna och hängde slött upp Liam's jacka på en av krokarna i hallen. Mina fötter värkte efter att ha trippat omkring i de skyhöga klackarna i flera timmar, så när jag gick barfota på golvet så kändes det som att marken formade sig efter mina fotsulor. Det fnissiga och högljudda stadiet hade jag lämnat för länge sedan. Nu ville jag bara ta det lugnt och mysa tills det var dags att sova.
Liam svängde in i badrummet, och jag gick in i vårat sovrum för att byta om. Den tighta klänningen klibbade mot ryggen, och jag ville inget hellre än att dra av mig den och hoppa i ett par mjukisshorts och en av Liam's t-shirts.
När jag var färdigombytt drog jag åt mig mitt täcke och försvann ut på balkongen. Bara någon minut senare kom också Liam ut, bärandes på två burkar öl. Han var nu klädd i ett par grå mjukisbyxor som satt löst kring midjan och en oversized t-shirt.
"Give me that one", mumlade han och ställde ifrån sig ölburkarna för att ta emot täcket. Han virade det om sig och slog sig sedan ner i en av utemöblerna. När jag bara stod och tittade osäkert på honom så sprack han upp i ett leende och klappade på sina lår i en gest att jag skulle sätta mig ner.
Jag kröp upp i hans famn och lät honom vira täcket om mig också, och sedan satt vi tysta ett bra tag och bara tittade ut över staden.
London var en mycket vacker stad nattetid. Dagtid också förstås, men på natten var den något alldeles extra. Neonskyltarna från alla pubar, hotell och restauranger blinkade i mörkret, några enstaka bilar tutade på varandra och så, men för övrigt var det ganska lugnt ute nu. Skratt och mummel hördes från gatan nedanför, och jag gissade på att det var ett gäng människor som var påväg hem från en fest som vinglade omkring där nere.
"I like this", mumlade Liam och tog en klunk av ölen.
"Me too", sa jag och nickade sakta. En ljus rök lämnade min mun när jag andades, och jag begravde mina händer i Liam's för att inte frysa om fingrarna.
Liam var den bästa pojkvännen i hela världen. Han var så himla snäll och fin och gullig och alldeles alldeles underbar. Vi hade varit ihop i snart två år nu, och fler skulle det bli. Liam var den typen av kille som varje tjej drömde om att en dag få gifta sig med. Kändis eller inte, han skulle ändå ha varit mannen i mina drömmar. Visst, jag fick väldigt mycket hat för att jag dejtade pojkbandsmedlemmen Liam Payne, men hur mycket folk än hatade på mig så skulle det inte få mig att älska Liam mindre. Han gjorde mig starkare, fick mig att kämpa mig igenom svåra perioder, stöttade mig och behandlade mig som en prinsessa.
Jag lutade huvudet mot Liam's axel, och han började smeka mig över håret med sin ena hand. Hans läppar snuddade vid min panna, och jag log varmt.
"I love you", sa han mjukt.
"I love you too." Jag pussade honom på halsen och sträckte mig efter min ölburk. Vi sa inte så mycket mer. Vi bara satt där och lyssnade på trafiken och allt annat liv som London bjöd på. Men det behövde inte sägas mer. Vi kände varandra så väl att vi nästan kunde prata genom tankar. Inget behövde sägas, vi kunde bara njuta av varandras sällskap i ren tystnad. Det var en av sakerna jag älskade mest med Liam.
 
"I'm tired", mumlade Liam i mitt öra. "Wanna go to bed?"
Jag nickade, och vi reste oss upp och gick in i sovrummet. När Liam hade bäddat så gott han kunde så drog han av sig sin t-shirt och sina mjukisbrallor och kröp ner i sängen. Jag själv stod lutad mot väggen och bara tittade på honom. Min hjärna orkade inte fokusera längre, så jag tänkte knappt på vad jag gjorde.
"Come sleep next to me", viskade Liam i mörkret, och mina ben började långsamt föra mig till sängen. Jag kröp upp bland lakanen, och Liam lyfte på sitt täcke för att släppa in mig. Utmattat föll jag ner på madrassen, halvt över honom, och han slingrade sin arm runt min midja. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna, men av någon anledning ville jag ändå inte sova. Inte än.
"Bella?", mumlade Liam, och jag nickade försiktigt.
"Mmh?"
"You're the best thing that ever happened to me."
Rodnaden steg på mina kinder, och jag kunde inte låta bli att le trots att jag var så trött. Jag kunde aldrig få nog av Liam's komplimanger. Mitt liv var faktiskt lite som en saga. Tjej träffar kille, kille träffar tjej, de faller för varandra, blir ett par, bråkar litegranna och lever sedan lyckliga i alla sina dagar. Visst, vi hade inte haft våra "i alla våra dagar" än, men jag tvekade inte i en sekund på att de skulle komma.
"I love you", påminde jag honom och böjde mig upp för att ta emot en godnattpuss.
"Love you too. Now let's get some sleep, 'cause it's a new day tomorrow. Sweet dreams, my beautiful Bella."

Varsågod Bella! Hoppas du gillade den, hihi. :)

För er som missat så finns kapitel 34 av TTS här nedanför! P&K!

Chapter 34 - Won't Stop 'Til We Surrender

Previously:
Kunde det möjligtvis vara så att de hölls gömda någonstans? På ett ställe som bara kidnapparen visste om?
Mitt hjärta började klappa hårdare och jag blev plötsligt svettig om händerna. Tänk om det fanns en yttepytteliten chans att Nancy fortfarande levde? Att hon väntade på att bli räddad av Harry och att få komma hem? Kanske, kanske... 
Jag såg tankfullt ner på lappen bredvid mig igen, tog en sipp av teet som nu hade svalnat avsevärt och grimaserade illa åt den beska smaken. Kunde det vara så att kidnapparen faktiskt varit hemma hos Harry och lämnat lappen i hans brevlåda?
... Jag var minsann något på spåren här.

From: Louis :)
"Are you home? I'm coming over"

Jag knappade in ett kort svar på mobilen, och knappt en halv minut senare så knackade det på dörren. När jag öppnade gick Louis rakt in med en kort hälsning och försvann ut i köket. Jag rynkade pannan och följde efter honom för att sedan lyfta upp Riley som låg på filten på golvet och sprattlade med benen i luften. Lucas hade somnat på Liam's mage inne i vardagsrummet, men Riley tyckte inte lika mycket om att sova utan föredrog hellre att vara vaken och leka. 
"Did you have, uhm, a reason for dropping in?", frågade jag försiktigt och sträckte mig efter Riley's napp som låg på köksfläkten.
"What do you say if I say... Daniel?" Louis slog sig ner vid köksbordet och drog upp block och penna från sin väska som om det här var något slags polisförhör.
"Who's Daniel?"
"Oh for god's sake, Ruby, think a little before you speak. Daniel? High School? Don't you remember anything?"
"You mean Daniel... Walsh? What about him? Do you know him?"
"No, I don't but... I've been doing some research and, Nancy didn't really like him, did she?"
Jag stannade upp när han nämnde min systers namn. "Louis, I... Can we please just... Not talk about, uhm--"
"Ruby, please", vädjade Louis. "Talking about her hurts me as much as it hurts you, but please... She didn't like him, right?"
"No", sa jag och skakade på huvudet. "Nobody did." Minnena från tiden då Daniel gick i våran klass fick mig att rysa. Han fick mig alltid på dåligt humör, vi bråkade jämt, och Nancy var rädd för honom. Och vi båda var helt säkra på att han låg bakom branden i skolan, för att han sedan skulle kunna spela hjälte och 'rädda' Nancy.
"Did you know that his mom and siblings died in arson?"
"Yeah", mumlade jag och pussade Riley på pannan. Han vilade huvudet mot min axel och pillade med kedjan som hängde runt min hals samtidigt som jag sakta gungade fram och tillbaka på stället för att hålla honom lugn och glad.
"Do you think that Daniel was--", började Louis, men jag avbröt honom.
"Was the one who started the fire? Yes, I do."
"And Nancy thought so too, didn't she? That's why she didn't like him, right? Because he scared her?"
"Yes, but that's not the only reason. He liked her. Or no, like is an understatement. He loved her, but she didn't want him to love her. Because she loves Harry, and she didn't like Daniel at all."
"Wait, what? He liked her? I mean, uhm, loved... Wait a second..." Louis såg ut att tänka, och snart sken han upp som en sol. "I knew it! You're a genius, Ruby!"
"Knew what? What's going on, Louis?"
"No, uhm, nothing. I have to go. See you later." Han reste sig upp, plockade ihop sina saker och försvann sedan ut i hallen. Inte långt senare slog ytterdörren igen med en smäll, och jag såg förvirrat ner på Riley.
"Uncle Louis is starting to get mad, huh?"
 25 mars 2020, kl.10:04. Hounslow Central, London.
 
Det plingade på dörren, och jag såg snabbt ner på min mobil. Fyra minuter över tio var klockan... Inte sjutton väntade jag besök såhär dags?
Jag reste mig upp och gick ut i hallen. Det plingade på dörren igen, och jag suckade irriterat.
"I'm coming!" Jag låste upp dörren, och mitt framför mig stod Louis. "Boo? Hi."
"Can I come in?", frågade Louis utan att så mycket som säga hej, men komiskt nog så var han redan inne.
"S-sure. Are you okey?"
"Yeah", sa han och log brett. "I need to tell you something." Han försvann ut i köket, och när jag kom gåendes efter stod han och packade upp saker ur sin ryggsäck.
"What's going on?", frågade jag oförstående.
"There's no time for explanasions, sorry. But we're leaving."
"What? Why? And where to?"
"We're going to look for Nancy."
"Louis, don't do this to me... You know as much as I do that she's dead?" Jag såg ner i marken, men helt plötsligt kände jag två händer greppa tag om mina axlar och ruska om min kropp.
"No, she can't be. I won't believe it, because that's bullshit. She's out there somewhere, waiting for us to find her. A few days ago, I did some research about this whole... Thing. Do you remember Daniel? From her class in high school?"
"That Walsh-kid? Yeah, I do. I hated him."
"His mom and siblings died in arson, right?"
"...Yeah?"
"And before Nancy graduated high school, Sunset Valley High was put on fire, right?"
"Yeah?" Jag rynkade pannan.
"And who saved Nancy from the fire?"
"Daniel..."
"Yes, exactly. Because he tried to be a hero. He was in love with Nancy, you see. Ruby told me that when I asked about him a few days ago. But Nancy was scared of Daniel, right? She didn't like him at all, because she was in love with you. And Daniel didn't like you, because you loved her", förklarade Louis.
"Yeah, I see the point there, but what exactly are you trying to tell me...?"
"Have you heard anything about him since that prom night?"
"No...?" Jag kliade mig i bakhuvudet. 
"Exactly! Because nobody cares about him, and therefore, he would be able to get away with kidnapping. Look, he doesn't like you, so therefore he wants to hurt you. And what hurts more than having the person you love the most being taken away from you? Besides, he also gets the love of his life if he kidnaps her?"
"So what you're saying is that Nancy is kidnapped, and Daniel is the kidnapper?"
"Right. But look, Nancy is in danger, because Daniel is a murderer. I'm pretty sure he's the one who killed his mom and siblings." Louis återgick till att packa om i sin ryggsäck.
"But why would he do that?"
"I don't know? That guy is mental! I mean, you have to be crazy to come up with the idea of kidnapping someone, right?"
Jag nickade. "So, what are we going to do? Call the police?", frågade jag förvirrat och gick fram till köksbordet.
"No. First, we need more clues. But we are going to save Nancy." Louis sköt en svart liten låda över bordet så den stannade mitt framför mig. "Here."
"What's this?"
"Open it."
Jag gjorde som jag blev tillsagd och höll in den lilla knappen så jag kunde fälla upp locket. Mina ögon spärrades upp, och jag såg chockat på Louis.
"Louis, what the-- ... How did you--?" Jag såg ner i lådan igen. Där låg en blänkande svart pistol, och den såg ut att vara tung som bly, och rent ut sagt livsfarlig. Framför mig hade jag ett mordvapen. Ett riktigt mordvapen.
"It's a long story, and as I said, there's no time for explanasions. Niall will be here in a minute. I told him everything, and he's coming with us. Go get your things. We'll be gone for a few days, so you'll need a few changes", sa han och nickade åt mina kläder.
"Okey", sa jag och vände mig om för att springa upp och packa min väska, men Louis stoppade mig.
"Hey, Harry?"
"Yeah?" Jag snurrade runt igen och såg på honom.
"Won't stop 'til we surrender, huh?"
Leendet växte långsamt på mina läppar, och plötsligt fylldes jag med hopp och hjältemod. Daniel skulle inte få komma undan med det här. Nancy skulle äntligen få komma hem.

Here you go! Känner att mina kapitel blir allt kortare och kortare, men nästa kapitel (som redan är halvt färdigskrivet) kommer bli betydligt längre! Tror ni att Harry, Louis & Niall kommer lyckas rädda Nancy? Eller kommer Nancy lyckas rymma själv?
... Vi får väl vänta och se. ;)

Vill förresten bara meddela att jag ändrat design på min personliga blogg, så har ni inget bättre för er så får ni gärna kika in på den. För att komma till bloggen så klicka HÄR! Har plötsligt blivit så fruktansvärt bloggpepp, så inatt satt jag och skrev ner massa ideer för kommande inlägg och så! Men jag skulle mer än gärna ta emot tips på vad jag kan skriva om, så vad tycker ni om att läsa på vanliga bloggar? :)

Happy Birthday, Niall James Horan!

 
I'll never forget how I fell in love with you. With your crooked teeth, your cheeky smile and your beautifully dirty blond hair. You took my breath away with your cute laugh and your irresistible eyes. Your laugh was stuck in my head everyday, but I didn't bother. Your laugh made me forget why I was sad if I had a bad day. Just by looking at you, I felt so much better.
I remember the time you were sad for not being good enough to be in the band. I remember all the "fans" who refused to hug you, and how you said you felt when people were talking about your teeth. It made me feel sad, because in my eyes, you have always been perfect. And you will always be. Crooked teeth or not, fit or not, blond or brunette... It doesn't matter, - you're perfect in every way.
This year, I finally got to see you. From afar, but still, I got to see you. You were so amazing, talented, beautiful and funny. Just like I imagined you to be. You were just perfect.
I cried during your solos, because you have one of the five most angelic voices in the world. I can't see how you could even think that you're not good enough. Everytime I'm feeling a bit blue, I listen to One Direction, and when your solos comes on, my smile gets a little bigger. My day gets a little brighter. And I get a little happier.
I remember that summer when you and the boys had twitcams almost everyday, and everyone called you boring because you just sat there, humming on songs and picking strings on your guitar because you didn't know what else to do or what to say. But I didn't find that boring. Not at all. I could watch you play the guitar and listen to you humming all day for the rest of my life, and I wouldn't get bored. 
 
No matter what happens to the band in the future, you'll always be one of my five favourite heroes.
Now I watch you growing up, and I've come to the conclusion that I'll probably support you 'til the day I die. Your hair is styled in a different way, you look fit and you're not as shy anymore, but to me you'll always be that guy with crooked teeth and a silly smile with a guitar in your hands. That guy who started on the stairs with his four best friends, and who's today on top of the charts. You made me believe; Dreams do come true, if you dare to dream.
 
I love you, Niall James Horan. Happy birthday!
 
Sincerely yours
Vendela

Chapter 33 - "She's mentally ill"

Previously:
"Here", sa Daniel och ryckte upp dörren för att sedan knuffa in mig i badrummet. "As I said, do it quick." Han stampade otåligt i golvet och kikade mot ytterdörren, som om han väntade besök.
Jag nickade snabbt och stängde dörren om mig, vred om låset och pustade ut. Spegeln ovanför handfatet var borttagen, men tur var väl det, jag ville ändå inte se hur jag såg ut. Att föreställa mig var hemskt nog ändå.
Jag behövde egentligen inte alls gå på toa, men mitt huvud värkte, och källaren gjorde mig klaustrofobisk. Lampan i taket och det lilla oskarpa fönstret högst upp på väggen var som en gåva från himlen.
Jag hasade ner längs med väggen och fäste blicken vid fönstret, tänkte på drömmen jag haft nyligen. Jag hade drömt att Harry kommit för att rädda mig, men Daniel hade vetat att han var påväg och tvingade mig att ljuga om att jag gått vidare och älskade honom nu, för annars skulle han göra Harry illa. Och eftersom jag inte vågade annat så hade jag gått med på det.

Jag hade återigen bett om att få gå på toaletten, och nu stod Daniel utanför dörren och vaktade. Låset till det lilla städskåpet som stod till vänster om toaletten var lätt att lirka upp, och så fort jag hade öppnat det så letade jag efter något att slå sönder det lilla fönstret med. Haspen satt åt alldeles för hårt och gick inte att rubba, så jag skulle behöva ta sönder själva glaset för att ta mig ut.
Ja, min plan var att smita. Jag skulle inte klara av en dag till i den där hemska källaren och i Daniel's sällskap. Jag ville bort härifrån, så långt bort det bara gick! Jag ville hem. Hem till min fina Harry och till min älskade syster, mina vänner och resten av min familj.
Visst, fönstret var litet, men med tanke på att jag numera såg ut som skinn och ben så skulle jag nog kunna ta mig igenom det. Jag skulle dock få häva mig upp, för fönstret satt ju inte lite långt upp alltså.
Jag lyfte på all bråte som låg i skåpet, skakade på huvudet för mig själv och försökte vara så tyst som möjligt eftersom jag visste att Daniel stod och lyssnade för att se till att jag inte hittade på några hyss.
Bingo! Jag hittade en lagom stor, kantig plåtlåda som vägde en hel del och säkerligen skulle kunna användas till att slå sönder ett fönster.
"Come on? I'm not going to--", sa Daniel med en arg ton men avbröts av att det plingade på dörren. "Don't go anywhere. I'll be right back", muttrade han, och snart avlägsnades hans steg.
Jag backade ända fram till dörren, räknade till tre och svingade iväg lådan. Fönsterglaset, som inte var lika tjockt som jag hade väntat mig, splittrades i tusentals småbitar, och jag höll för ögonen så jag inte skulle riskera att få något i ansiktet. Kraschen hade tydligen hörts lika bra utanför badrummet som här inne, för jag hörde Daniel komma springandes, och snart ryckte någon hårt i dörrhandtaget.
"What the fuck is going on in there? Nancy? Open up?"
Jag ignorerade honom och klev fram över allt glassplitter som knastrade under sulorna på mina Dr.Martens.
"I said, open up for god's sake! Nancy? Don't try to pretend that you can't hear me. I know you can!"
Jag tog sats, böjde på knäna och hoppade upp i luften medan mina händer tog tag om fönsterkarmen. Glasskärvorna som fortfarande satt fast runt kanterna skar in i mina händer, och jag svor tyst för mig själv när jag hävde mig upp. Det ryckte i dörrhandtaget igen, och jag kunde tydligt höra hur Daniel pressade sin kropp mot dörren i ett försök att få upp den. Men till ingen nytta.
"Who's in there?", frågade någon, och Daniel suckade irriterat.
"It's, uh, my cousin. Yeah, my cousin. I'm supposed to watch her today, but she's kinda... You know. Hard to deal with."
"I see", mumlade gästen, och Daniel slängde sig mot dörren. 
"Get me that one!"
"This?"
"Yeah, that one."
Jag hade just fått ut halva överkroppen och andades in den friska vårluften när dörren till badrummet slungades upp, och Daniel drog tag i mina ben. Han var mycket starkare än jag, så jag lyckades inte hålla mig kvar speciellt länge. Jag skrek av ren smärta när han drog mig tillbaka genom fönstret eftersom de vassa glasbitarna rev sönder min mage.
"Let me go!", vrålade jag och kände hur tårarna trängde fram i ögonvrårna. "Stop it! Let me go! Help!"
"What the heck, man?", sa gästen som nu kom gåendes in i badrummet.
"Go! I'll take care of this."
"But jeez, man. She's bleeding? And she's asking you to let her go?"
"She's sick", förklarade Daniel. "I mean, mentally... Mentally ill. Her mom told me to keep an eye on her, because she's been having a whole lot of nightmares lately. She's dreaming about monsters, and when she starts thinking about them she does everything she can to run away. Now go, I'll take care of her. Won't I, darling?"
Jag spottade honom i ansiktet och pep till av smärta när hans grepp om min handled hårdnade. Blodet sipprade från mina handflator, och jag vågade inte ens se ner på min mage.
"Uhm, okey", sa hans vän och såg oroligt på Daniel. "I guess I'll see you around then. Call me if you need any help."
"Are you fucking crazy?", vrålade Daniel så fort hans gäst hade lämnat huset. "What were you trying to do? Run away? Huh?"
"Let go of me", pep jag och försökte sluta gråta. Jag ville inte visa mig svag framför en idiot som Daniel, men sanningen var att jag var svag. Mina muskler ville inte samarbeta, jag kände mig liten och mesig och skulle inte ha en chans mot Daniel. Om hans så släppte min hand och gav mig lite försprång för att springa iväg så skulle han ändå hinna ifatt mig på ett kick. Jag orkade inte, kunde inte, klarade inte av någonting längre.
"Come on. I bet that Josefine is waiting for you", sa han och drog mig ut ur badrummet. "It will take me hours to clean up this mess..."
Jag drog upp den skrynkliga lappen ur byxfickan och satte ner koppen med kamomillte på skrivbordet. Sedan slog jag mig ner på stolen med en djup suck, tryckte på startknappen på datorn och väntade på att den skulle starta upp. Jag väntade otåligt på att få logga in och tog en sipp av den skållheta vätskan medan jag studerade lappen.
"Want your girlfriend back? Too bad, 'cuz you won't.", läste jag om och om igen. Inte kunde väl det vara ett fan som skrivit något sådant? Det kunde jag inte tänka mig. Varför skulle ens någon som inte hade med Nancy's försvinnande att göra få för sig att skriva något sånärt? Nej, här låg en hund begraven, och jag skulle minsann ta reda på vad som försegick. 
Jag klickade upp internet och knappade in google. När sidan var uppe och färdigladdad så började mina fingrar snabbt röra sig över tangenterna, men jag började känna mig tveksam. Borde jag verkligen göra det här? Det kändes som att jag gick Harry bakom ryggen. Han visste ju inte ens att jag tagit lappen?
Jag började gnaga på min underläpp och såg ner på lappen igen. Jag var ju tvungen att göra det här. Visst var jag? Jag hade inget val. Det var mitt jobb att hjälpa min bästa vän. Kunde inte jag ha ett fungerande förhållande så skulle åtminstone han ha det, om någon.
När jag hade klickat på enter så ploppade hundratals resultat upp på skärmen. Jag hade inte en aning om vart jag skulle börja, för om jag skulle gå igenom varenda hemsida så skulle jag bli fast här i timmar.
Efter en stunds funderande bestämde jag mig helt enkelt för att klicka mig in på det första resultatet, som råkade vara en artikel om Nancy's försvinnande. När jag hade läst igenom hela alltet så tryckte jag på förslagen på artiklar att läsa som poppat upp vid sidan om. Den första handlade om en tjej som hette Josefine Werner, som precis som Nancy hade försvunnit spårlöst en sen kväll påväg hem från jobbet. Jag skummade igenom artikeln några gånger och kunde inte låta bli att tycka synd om hennes oroade pojkvän som berättade om det som hänt för pressen. Han hade pratat med henne i telefon medan hon var påväg mot tunnelbanan, och helt plötsligt hade hon börjat skrika, och sedan bröts samtalet.
Jag kunde se framför mig hur denna unge man hade insjuknat i samma depression som Harry. Stackars kille. Ingen förtjänade att genomlida något sådant. 
Ända sedan barnsben hade jag drömt om att en dag bli en lika stor hjälte som Superman. Jag ville också rädda liv och bli sedd som en riktig superhero. Jag ville att alla skulle ha det bra, leva i frid och se upp till mig. Visst, väldigt många människor såg upp till mig, men det var på grund av min musik och inte på grund av något stort hjältedåd.
Jag klickade mig in på ett annat förslag, som handlade om någon gammal mordbrand i Bristol. En mamma och två barn brann inne, men pappan och den äldsta sonen klarade sig undan farligheterna eftersom de befann sig på jobbet och skolan. Familjen hette tydligen Walsh i efternamn, och det lät tämligen bekant...
Jag scrollade ner en bit, för nere fanns nämligen ett familjefoto. Den äldsta sonen, vars namn var Daniel, såg också bekant ut... Vänta! Var det inte han som började i Nancy & Ruby's klass i high school? Han, den där skumma typen som Nancy var så rädd för? Han som Ruby alltid hamnade i bråk med så hon fick genomlida massa kvarsittningar och besök hos rektorn? Jo visst fasiken var det han?
Undrar vart han tog vägen efter examen?
Jag ryckte på axlarna för mig själv och scrollade upp på hemsidan igen. Men var det inte lite konstigt, det här? Den skyldige bakom denna mordbrand hade ännu inte dykt upp, och det var ändå flera år sedan det hände nu? Mamman och barnen var ju ensamma i huset, och hon hade försökt rädda dem... Det var verkligen något som inte stämde här.
Jag hoppade tillbaka till artikeln om Josefine igen, läste noggrant igenom det hela och fick plötsligt en konstig tankeställning. Efter att ha läst några artiklar om Nancy's försvinnande igen så kunde jag inte låta bli att undra... Tänk om Nancy & Josefine's försvinnanden hade något slags samband? Kanske var det samma mördare? Eller kidnappare, för det fanns ju inga tecken på att de två unga kvinnorna var döda. Men hur kunde två unga människor som var fullt kapabla till att ringa ett samtal på en telefon eller använda benen och springa sin väg försvinna så plötsligt? Hur kunde de bara gå under jorden, på en natt? Om de var döda så borde liken ha visat sig vid det här laget, men folk undrade fortfarande...
Kunde det möjligtvis vara så att de hölls gömda någonstans? På ett ställe som bara kidnapparen visste om?
Mitt hjärta började klappa hårdare och jag blev plötsligt svettig om händerna. Tänk om det fanns en yttepytteliten chans att Nancy fortfarande levde? Att hon väntade på att bli räddad av Harry och att få komma hem? Kanske, kanske... 
Jag såg tankfullt ner på lappen bredvid mig igen, tog en sipp av teet som nu hade svalnat avsevärt och grimaserade illa åt den beska smaken. Kunde det vara så att kidnapparen faktiskt varit hemma hos Harry och lämnat lappen i hans brevlåda?
... Jag var minsann något på spåren här.

Askort kapitel, jag vet. Men som ni vet så är jag sjuk och har svårt för att koncentrera mig när jag skriver då jag jämt och ständigt måste springa iväg och hämta vatten, te och halstabletter eller helt enkelt bara vila. Hoppas dock att jag blir frisk snart, för jag ser sjukt mycket fram emot att få börja fila på kommande kapitel som jag har en hel del planer för... ;)
Har förresten lyckas fixa tillbaka instagram till mobilen, så nu kommer jag börja uppdatera där igen! FÖLJ FÖLJ FÖLJ: @Directionery @Directionery @Directionery
P&K!

Chapter 32 - A Clue

Previously:
Jag rundade hörnet i korridoren, svängde vänster och fortsatte framåt en bra bit. Sedan tryckte jag upp den tjocka dörren som ledde till baksidan av scenen i den lilla konsert-lokalen som bestod av en ganska liten scen och väldigt många rader av stolar. Förr i tiden användes lokalen som en gammal biosalong, men när alla tekniska prylar kom så ansåg man att det var bättre att skaffa en ny lokal än att renovera den här.
Jag gick tvärs över scenen och bort till alla ljudmanicker, startade stereon och satte i skivan som min kompis, Sam, gjort åt mig. Sedan tog jag en mikrofon, knackade lite lätt på ovansidan och testade att prata i den. Min röst ekade mellan väggarna, och plötsligt orsakade min mobil rundgång i högtalarna. Jag hoppade till och skyndade fram till mixerbordet för att dra ner volymen, och när det var gjort så pressade jag 'play'.

22 mars 2020, kl.09:32. Hounslow Central, London.

Jag gäspade stort och öppnade försiktigt ögonen.
"Goodmorning, Harry", fnissade någon och pussade mig på näsan. Jag blinkade till och rynkade pannan medan jag försökte återfå synen. Bredvid mig satt en rödhårig tjej med grågröna ögon. Hon var söt, men hon var inte Nancy. Den här tjejen hette Molly, var född och uppvuxen i Liverpool och fann allt jag sa väldigt roande, även om jag så var seriös eller bara sur & tvär. Vi hade dejtat i knappt två dagar, men hon hade redan igår insisterat på att följa med mig hem. Jag träffade henne för några dagar sedan, när jag festade på Funky Buddha. Egentligen så hade jag gått dit för att se om Brenda var där, så att jag kunde be om ursäkt för den där kvällen då jag troligen skrämde livet ur henne genom att lägga mig i slagsmålet som sedan fick mig att åka fast. Men jag såg inte Brenda under hela kvällen och beslutade mig istället för att supa mig stupfull. Då hade Molly kommit och satt sig bredvid mig i baren och börjat prata med mig som om jag var en gammal bekant, vi bytte nummer och beslutade oss för att träffas dagen efter. Men ärligt talat så gillade jag henne inte speciellt mycket nu när jag äntligen var i nyktert tillstånd. Visst, hon var snäll och så, men fruktansvärt tråkig. Fast det var kanske bara något min hjärna hittat på för att jag fortfarande tänkte på Nancy hela tiden. Men det sa jag ju inte till Molly såklart, för helt hjärtlös var jag icke.
"Morning", mumlade jag och slöt ögonen igen.
"No Harry, stay awake... I want breakfast!"
"You know where the kitchen is..." Jag suckade och vred mig i sängen så jag låg med ryggen mot henne. Jag hörde hur hennes huvud föll till kudden med en dov duns, och snart slingrade sig hennes arm runt min bara överkropp. Till min lättnad bar jag fortfarande kalsonger, och Molly hade också underkläderna på sig, så inget kunde ha hänt igår kväll. Vi hade gått ut och festat igen, för det var typ det enda som Molly tyckte om att göra, men jag drack inte speciellt mycket så jag hade klarat mig undan huvudvärken.
"Harry, I wanna go out for breakfast... Please?"
Jag tänkte på alla paparazzis som skulle hänga efter oss, alla bilder som skulle tryckas i tidningar och alla nyhetsinslag om att 'Harry har äntligen gått vidare och skaffat sig en ny tjej' som skulle spridas över världen.
Var jag redo för det? Svar: nej.
Men hade jag något val? Svar: nej.
"Okey."

Molly drog i min hand och styrde mig mot ett litet café på en bakgata till Oxford. Ännu var det inte alltför många människor ute, och jag tyckte ändå att jag var rätt bra maskerad i mina svarta kläder som fick mig att smälta in i havet av människor. Solen lyste starkt bakom hustaken, men det var fortfarande aningens kyligt ute.
Det plingade i den lilla klockan ovanför dörren när vi steg in, och den gamla mannen bakom disken reste sig från stolen och gjorde sig redo för att te emot vår beställning.
"What would you like to have? I'll pay", sa jag och kollade på alla smörgåsar och bakverk. 
"Hm... A cappuccino, a cheese sandwich and a pink macaron, please", log Molly, och mannen i kassan började lägga upp alla saker på en bricka.
"And you, sir?"
"Just coffee, please."
"Babe, you have to eat something! You're so skinny!" Molly såg upp på mig, och jag himlade med ögonen.
"I'm not very hungry at the moment."
"So, a cappuccino, a cup of coffee, a cheese sandwich and a macaron. Is that it?"
"Yes", sa jag och nickade. Mannen knappade in allt, tog betalt och gav sedan tillbaka växeln.
"Thank you", mumlade jag och lyfte upp brickan. Medan Molly trippade iväg för att välja ett bord så blev jag stoppad av honom.
"You're Harry Styles? Aren't you?"
Jag nickade sakta.
"My daughter is a big fan of yours. She's been there since the start, and she's really looking forward to hear your new album!" Mannen log brett. "Can I take a picture with you?"
"Yeah, sure." Jag log snett, rundade disken och fyrade av en bild med hans gamla mobilkamera.
"Thank you, sir! And don't worry, I won't tell anyone that you're here."
"Thanks." Jag lyfte upp brickan igen och skulle just börja gå bort till Molly när jag blev stoppad igen.
"Is that your girlfriend?"
"Molly? Uhm... It's, like, complicated."
"I see. I know that it's none of my business, but you look truly unhappy..."
"Well, I guess I am."
Mannen nickade. "But whatever you do, son, don't lose hope." Han klappade mig på axeln och nickade åt mig att gå bort till Molly som kollade frågande på mig. Jag tog ett djupt andetag och trängde mig fram mellan stolar och bord. Det var dock till min lättnad som hon valt bordet längst in, för nu skulle det inte vara så lätt för fans och paparazzis att hitta oss.
Jag ställde ner brickan och slog mig ner mitt emot Molly för att sedan börja sippa på mitt kaffe. Caféet var 50-tals inrett, med röda stolar, vita bord och rutigt golv. På väggarna hängde gamla planscher och tavlor som medlade konstiga motton som att en kopp kaffe om dagen var bra för magen.
"Oh, don't be so grumpy, Harry, Don't you think it's fun to get out a little? Instead of just sitting in your big old house, I mean?"
"Hmpf", fnös jag och sög på min underläpp. Nancy klagade aldrig på mitt humör, för hon förstod. Vad det än gällde, så behövde hon bara se på mig för att förstå hur jag kände. Men Molly var inte sån. Hon förstod ju ingenting?
Molly himlade med ögonen åt mig och tog ett bett av sin smörgås. "At least, I like it."
Jag såg ner på mitt kaffe och tänkte på hur jag & Nancy först träffades.

~
Jag hade tagit en liten powernap på eftermiddagen och sedan råkat försova mig och hade bråttom till jobbet, och bilen var på lagning så jag var tvungen att ta en taxi. Nästan alla taxibilar var fulla, men en chaufför var vänlig nog att stanna för mig. När jag klev in i bilen såg jag till min fasa att där redan satt en annan person, och jag fick bara hålla tummarna för att hon inte jobbade som journalist, eller ännu värre, - paparazzi.
"Sony music studio?", frågade jag chauffören, och han vände sig om för att se på tjejen.
"Are you in a hurry, miss?"
"No, it's okey", sa hon med en sockersöt röst och ryckte på axlarna. När hon vände sig om och såg på mig så tyckte jag mig dock känna igen hennes ansikte. Hon såg nästan ut som en exakt kopia av Ruby?
Jag hoppade in i baksätet och log brett mot henne. "Oh, hey Ru--...! Oh."
...Bara det att hennes hår var kortare, blondare och lite lockigare.
"Sorry, I thought you were someone else. But... Do I know you? You look very familiar...?"
"Yeah, kind of! ...Or I mean no. No, you don't." Hon kollade generat ner i sitt knä, och hennes kinder antog en röd nyans.
"Oh well, I'm Harry." Jag sträckte fram handen, och hon tog den.
"Nancy. And I know who you are."
"So, you're a fan or...?"
"Yeah, I guess so." Hon ryckte lätt på axlarna och log lite. "I know Liam. We've been best friends since we were babies, and now he's together with my twinsister; Ruby."
"Oh, so that's why I thought you were...", sa jag och nickade förstående. "Why don't you follow us to the studio? Ruby will be there?"
"That would be fun, but I can't. I have homework to do..." Hon visade upp sin tunga väska som var fullproppad med läxböcker och annat krafs.
"Oh." Jag bet mig i läppen. "Maybe another time then..." Wow, jag var verkligen sämst på att ragga upp söta tjejer. Hur kunde folk se mig som 'the flirt' när jag inte ens kunde få någon intresserad?
"Yeah, that would be fun." Hon log försiktigt, och jag blev först lite chockad men slappnade sedan av.
"Erm, cool."
~
 
Jag låste upp min mobil och klickade mig in på anteckningar. Sedan började jag knappa för fullt på tangenterna, för jag hade fått en idé till en ny låt.
"Who are you talking to?", frågade Molly och tog min mobil ifrån mig. "Oh, you're writing I see? Is this a new song?"
Jag ryckte på axlarna. "Maybe."
Molly började skumma igenom texten:
"A girl in a yellow taxi
Sweet as the summer sun
A heart like a broken feather
It was by then my life began.

With a voice as soft as thunder
She made my life a song
Filled my days with endless wonder
But hey, where has she gone?"
Molly såg upp på mig med ett höjt ögonbryn. "Is this about that girl?"
Jag ryckte åt mig min mobil och ignorerade hennes fråga, för Molly var den sista jag ville diskutera mitt föregående förhållande med.
"Can't you write a song about me? About us? Like, our song? Maybe we can write it together, or--"
Jag avbröt henne. "Excuse me, but I need to go to the bathroom."
"So, uhm, I saw Eleanor the other day...?", sa Harry försiktigt, och jag såg ner på diskbänken. Vi hade just käkat middag, och jag & Harry skulle hänga under resten av kvällen eftersom jag var ensam hemma då barnen var hos Eleanor.
"Oh. How nice", sa jag uttryckslöst.
"It pains me to tell you this, but... She was with--"
"With another guy?", avbröt jag. "Yeah, I know. His name is Ryan, and he's not immature as me, and he 'loves' her." Jag ryckte på axlarna och kände mina läppar formas till två smala streck.
Harry vart tyst i några sekunder. Aldrig hade tiden någonsin gått så långsamt, kändes det som.
"So... Are you and El brea--"
"We're getting a divorce, yes."
"Jeez, I'm sorry, Boo. Why didn't you tell me?", sa Harry medlidsamt och kramade mig bakifrån. "You can tell me everything, you know that, right? I'm always here for you."
"I didn't tell you because there's nothing to talk about. Or maybe because I was hoping that she'll regret what she said... But she doesn't want me anymore. She loves Ryan now." Jag vände mig om i Harry's famn och lät mig tröstas. 
"I'm so so sorry, Boo. But at least you're not the only one who's single in the band. Maybe we are gay after all?", skämtade han, och jag kunde inte låta bli att flina.
"Larry Stylinson", log jag. "I quite like it?"
"Me too", flinade Harry. "Now let's do something really gay, like watching girly movies about love and cry 'til we die!"
"With tons of ice cream?"
"Sounds perfect."
Jag log och vände mig om för att ta fram skålar och skedar till oss båda medan Harry tog fram glassen ur frysen. Men när jag öppnade lådan med bestick så hade min blick fäst sig vid något helt annat.
Mycket märkligt...
"What's this?", frågade jag och lyfte undan högen med tidningar för att ta papperslappen som låg där under.
"Want your girlfriend back? Too bad, 'cuz you won't.", stod det på den.
"I don't know", sa Harry och ryckte på axlarna. "It's just a note I found in my mailbox after she disappeared."
"Did you show it to the police?" Jag förstod inte hur han kunde hålla sig så lugn? Tänk om det här var ett tecken på att Nancy fortfarande levde?
"No. It's probably just a fan or someone who's trying to make me upset. If Nancy was alive by the time I got that note, she's probably dead by now..."
Jag kollade misstänksamt på lappen och vände mig sedan om för att se på Harry som stoppade in ben&jerry-burken i mikron så vi skulle slippa vänta på att få skyffla upp glass. När jag noterat att han inte såg så lyfte jag tillbaka tidningshögen men stoppade ner lappen i byxfickan.
"You're probably right, I guess", ljög jag. Men i mina ögon var det här inte 'bara en lapp', utan en lapp med ett hot. En lapp som någon gett till Harry av en anledning.
Och jag tänkte gå till botten med det här.

Ber om ursäkt ifall resultatet av det här kapitlet vart lite halvkasst, men jag vet inte hur pass bra jag är på att skriva när jag har feber haha. Med tanke på att jag idag råkat ställa in mjölken bland glasen i skåpet istället för kylen, samt ställt in skålen med yoghurt i kylen och sedan undrat vart fasiken min frukost tog vägen, så blir man ju lite smått orolig... 
Oh well. Jag är så himla uttråkad och kände för att ge er ett kapitel trots att jag är sjuk, så here you go. Men som sagt, ha lite överseende haha. ^^

Har förresten gått & skaffat mig en ask, så har ni lust får ni mer än gärna ställa lite frågor, heh. Min ask hittar ni här!
Men nu ska jag ringa pappa och tjata om att jag vill ha godis, och sen ska jag se ett avsnitt av MMFD.
P&K!

Chapter 31 - "I'm a lucky man."

Previously:
Ett högljutt snörvlande, som denna gång inte kom från mig, fick mig att vända mig om, och där stod Toby.
"I heard you. Mom's not coming back, huh?"
Jag blev tyst ett tag, men skakade sedan sakta på huvudet. "I don't think so, no." Jag försökte inte längre stoppa tårarna utan lät bara alla känslor komma ut, satte mig på rumpan och lät Hadley krypa upp i min famn. Toby kom fram och satte sig bredvid mig, och jag la armarna om de båda och andades in doften av deras hår.
Och där blev vi sittandes, ända tills barnen somnade med våta kinder mot min bröstkorg och jag bar upp dem till sängen som brukade vara min och El's men som nu bara tillhörde mig.
Game over, Louis. Game over.

 19 Mars 2020, kl.11:17. London City.

Jag hängde över kundvagnen och gick återigen igenom inköpslistan. Perrie hade noggrant skrivit ned allt som behövdes till middagen, samt övriga varor som fattades i kyl och skafferier. Pasta, köttfärs, purjolök, mjölk, bröd, olika typer av grönsaker, en jäkla massa choklad, yoghurt... Vänta, va?
Jag gick tillbaka till punkten som stod innan och läste ordet 'choklad' igen. Åh, jahaja? Jag flinade för mig själv och började plocka åt mig det som stod på listan och slängde sedan ner allt i vagnen. När jag sedan kom till grönsaksdisken prickade jag också av avokado eftersom det var något jag själv tyckte mycket om.
Jag var nästan framme vid kassan när jag fick syn på ett tidningsställ fullt med tidningar som flashade med artiklar om 'senaste nytt' inom kändisvärlden. På en av skvallertidningarna var det en stor bild på oss i bandet, och jag kunde inte låta bli att ta upp tidningen och snabbt bläddra igenom den. Frisyren jag hade när den bilden togs var inte dålig, inte!
Jag beundrade våra outfits och synade allas ansikten, men helt plötsligt kom jag att tänka på Louis. I förrgår hade han ringt på morgonen och sagt att han var sjuk och inte kunde komma till studion, och nu hade jag inte sett mannen på tre dagar? Fast idag hade vi i och för sig ställt in allt och istället tagit en dag ledigt eftersom vi ändå inte fick speciellt mycket gjort när inte alla var där. Men trots att han sagt att han var sjuk så kunde jag inte låta bli att undra om det hade hänt något allvarligt... Men jag tänkte inte fråga, för jag ville inte snoka. Det var säkert inget. Kanske hade Hadley tagit med sig någon smitta hem från dagis? Eller så kanske det gick någon typ av förkylning på Toby's skola? Men om sånt var i farten nu så borde kanske jag & Perrie börja hålla ett öga på Isobel också? 
Jag ställde tillbaka tidningen och gick bort till kassan för att sedan lägga upp alla varor på bandet. Just när jag hade betalat och höll på att packa så började min mobil surra i fickan, och efter ett snabbt konstaterande att det var Perrie som ville ha tag på mig så svarade jag snabbt.
"Hey lo--" Jag var just påväg att hälsa men blev avbruten.
"Zayn?!", sa hon med en viss oro i rösten. "I think my water broke..."
"Oh my... I'll be there in a few minutes! Do you think you can wait?"
Perrie tog ett djupt andetag och flåsade sedan ut ett svar. "Yes. But hurry!"
"I will. Promise. But I gotta call Niall to see if his home, so that he can take care of Isobel. Stay where you are. Love you!" Jag la på och slängde snabbt ner resten av varorna i kassarna och skyndade mig sedan ut ur affären.
"Oh my god, is that Zayn Malik from One Direction?!", ropade ett gäng ungdomar långt bakom mig. "Zayn! Zayn, wait!"
"Another time, sorry!", ropade jag ursäktande tillbaka och skyndade mig bort till bilen, lastade in allt i bagaget och hoppade sedan in i förarsätet.

Jag skyndade upp för trapporna, ryckte upp dörren och gick med snabba steg in i lägenheten. Jag ville inte på något vis stressa Perrie mer än nödvändigt, men eftersom jag inte hade någon aning om vad som pågick inuti hennes mage för tillfället så var jag aningens orolig. I ren stress var jag just påväg att ropa efter Isobel, men då slogs jag av tanken att hon inte skulle höra något ändå, så istället gick jag direkt in på hennes rum och tecknade åt henne att det var bråttom. Hon såg oförstående på mig men lämnade sina barbiedockor på golvet och lät sig lyftas upp i min famn. Jag skyndade sedan in i Perrie's & mitt sovrum, hämtade den färdigpackade väskan och fortsatte sedan ut i vardagsrummet där Perrie satt och försökte koncentrera sig på sin andning.
"You ready?", frågade jag.
"Yes, let's go", sa hon och nickade kort.

"Zayn, I'm scared", flåsade hon när jag stödde henne hela vägen ner för trappen.
"Why, love? You've done this before? I mean, look at Isobel?" Jag log mot vår dotter, och hon log tillbaka, fast den förvirrade rynkan i hennes panna var fortfarande kvar. Men det fanns ingen tid för att sätta ner henne och förklara med teckenspråk för tillfället, så hon fick helt enkelt finna sig i att inte hänga med för stunden.
"But what if there's something wrong with the baby? We don't know that...", mumlade Perrie, och hon hade en poäng där. Vi visste inte hur stor risken var att också denna bebis föddes med hörselskador. Vi kunde bara hålla tummarna och hoppas.
Jag la in väskan i bagaget och hjälpte Isobel att spänna fast sig, och när jag sträckte mig över henne så frågade hon mig vad som höll på att hända och varför jag såg så sur ut.
"I'm not mad", tecknade jag. "Baby-sibling is on it's way."
Hon lyfte på ögonbrynen och sprack upp i ett leende. "I want to meet him, or her", tecknade hon.
"Soon." Jag log snett, stängde bildörren och hoppade in i framsätet för att återigen starta bilmotorn.
"Ello!", hälsade jag på kvinnan bakom disken. "I'm looking for Mr. and Mrs.Malik?"
"Name?"
"Horan. Niall Horan."
"And hers?" Kvinnan nickade mot Stina, och jag kliade mig i nacken. 
"Stina Nilsson. Stina with an i. Not e."
Kvinnan nickade koncentrerat och knappade in något på sin dator. "Third floor, left corridor, room 407."
"Thanks ma'am", log jag och nickade åt Stina att följa med mig. Egentligen skulle Jolie också ha följt med oss, men hon hade tyvärr fastnat på jobbet och skulle istället komma direkt till sjukhuset så fort hon var färdig. För precis som jag så ville hon också se det lilla knytet som nu skulle vara en fjärdedel av familjen Malik.
"Oh thank god, you're here!", suckade Zayn lättat när han fick syn på oss i korridoren. "I'm going crazy over here, 'cuz I can't be with Perrie and play with Isobel at the same time!"
"Calm down, buddy. We'll take care of little Issy."
"Great." Zayn vinkade åt någon i rummet, som jag antog var Isobel, och snart kom den lilla tösen skuttandes ut. Zayn började plötsligt vifta med händerna i luften, leka med sina fingrar och göra massa knasiga grejer, som jag självklart visste var teckenspråk, men det var något jag aldrig skulle förstå mig på.
Isobel nickade, och när jag böjde mig ner och slog ut med armarna i en gest att jag väntade på att bli kramad så kom hon gåendes mot oss. Efter kramen log hon brett och tecknade något åt mig, som jag antog var någon typ av hälsningsfras.
"Hello uncle Niall", sa Zayn med en tillgjord, flickig röst, och jag himlade med ögonen.
"I know. I'm not stupid."
"Well, how would I know?", flinade han.
"Zayn!", vrålade Perrie, och han blev genast på sin vakt. 
"Coming, babe!" Han vände sig mot oss igen. "Take care of her. I'll call you when we're done here. And hey, thanks for helping me out."
"No problem, bro." Jag log mot honom och lyfte upp Isobel i luften för att snurra henne ett varv, och hon skrattade förtjust. Sedan lät jag henne skutta ner på golvet igen, och då märkte jag att Stina kollade på mig.
"She can't hear us, right?" Hon såg ner i marken. "That's why Zayn's using that sign language-kind-of-thingy, huh?"
"Yeah, that's why."
"Poor girl... It must be hard for them?"
"Nah, they're used to it by now. And I don't think it bothers her right now, but maybe when she gets older she will... You know. But she was born that way."
"Oh", sa Stina och nickade tyst. 
Isobel märkte tydligen ganska snart att vi knappt förstod ett ord av vad hon sa, eller tja, tecknade. Så istället började hon teckna på ett enklare sätt genom att använda bebisspråk med händerna.
"I think she wants to play with you", sa jag och log mot Stina när Isobel såg slugt på henne och skruvade på kroppen med händerna låsta bakom ryggen.
"I think you're right", skrattade Stina och sträckte ut sin hand mot henne. Isobel sprack upp i ett leende och tog den genast i sin och började dra Stina mot hissen. Antagligen hade hon kollat in sjukhusets lekplats på vägen hit, för jag kunde redan gissa att den var hennes mål.
Jag hade hunnit ringa både Perrie's & mina föräldrar, och även skickat ett sms till var och en av killarna i bandet. Vi hade blivit överösta med gratulationer och frågor om de kunde få komma och se det nya familjetillskottet snart, men ännu var bebisen inte ute.
"I think it's time", sa sköterskan och log uppmuntrande mot Perrie som nickade instämmande. "Okey, we'll do it this way: Take a deep breath, count to three and push... Are you ready?"
Perrie kollade på mig, och jag log snett. Sedan vände hon sig mot sköterskan igen och nickade. "Alright."
"Okey. Start... Now."
Perrie andades in djupt, höll luften inne medan sköterskan räknade högt till tre, och började sedan vråla av smärta.
"Good job, Mrs.Malik!", berömde sköterskan. "Do it again!"
Perrie kramade om min hand som om det gällde liv eller död och såg ilsket på mig. "I hate you, Zayn! I can't fucking do this!"
Det gjorde ont i mig att se Perrie så frustrerad och sårbar. Hade jag kunnat välja att bära all smärta istället för henne så skulle jag lätt ha tagit jobbet.
"Yes you can, my love", log jag och förde hennes hand mot mina läppar för att kyssa den mjukt.
"No! I can't do it!"
"Come on, Mrs.Malik", sa sköterskan uppmuntrande.
Perrie nickade och tog ännu ett djupt andetag, räknade till tre och pustade ut med ett argsint stön.
"Great! I can see your baby now! Once more, Perrie. You can do it!"
Hon pushade tre gånger på raken och svor högt mellan inandningarna.
"Great, Perrie! You're the best", sa jag och strök undan håret från hennes klibbiga panna.
"Now one last push and we're done!", sa sköterskan, och Perrie suckade. "Almost... Almost... And... The baby is out!" Hon lyfte upp en rosa, illvrålande liten krabat med svart hår i sin famn och gick iväg för att linda in hen i en handduk.
"You did it, Perrie!", sa jag glatt, och glädjen inom mig gick inte att beskriva. Ett stort leende spred sig på hennes läppar när hennes huvud föll bakåt och landade bland kuddarna, och jag själv kunde inte låta bli att le heller.
"I'm sorry for yelling at you, honey." Hon nickade åt mig att komma närmare, och jag placerade en kyss på hennes sönderbitna läppar.
"I know, but it's okey." Jag kysste henne igen, och snart därefter var sköterskan tillbaka med vår lilla bebis.
"Congratulations, Mr. and Mrs.Malik. It's a girl!"
"Oh my...", viskade Perrie, och leendet växte sig ännu större på hennes läppar. "Isobel has got a little sister, Zayn! Isn't it wonderful?" Hon tryckte min hand mot sitt bröst. "Laura, can I hold her?"
"Of course", log sköterskan, - som tydligen hette Laura, och räckte över vårt lilla knyte. "Here you go."
"Hello baby... Zayn, I want to give her a name!"
"Okey." Jag ryckte på axlarna. "Do you have any names in mind?"
"Deborah. I wanna name her Deborah." Perrie nickade ivrigt.
"Isobel and Deborah. Deborah Malik. Deborah... Yeah, I think I like it", sa jag och nickade eftertänksamt och såg sedan ner på vår lilla dotter. "Hello, little Debbie."
"I'm going to leave the three of you for a minute. If you need anything, then push the red button or come and get me", sa Laura och försvann leendes ut ur rummet.
"She's so beautiful...", mumlade jag och strök med fingertoppen över Deborah's pyttelilla hand.
"Yeah", log Perrie. "But we all know where that beauty came from?"
"From you, I suppose?"
"No, from you of course."
Jag böjde mig framåt och kysste Perrie på läpparna, och sedan log jag mot vår lilla dotter igen. "Do you think I should call Niall so that Isobel can see her?"
"Yes, do it", nickade hon.
"Okey, I'll be right back."

"Ello? You done?", frågade Niall i andra änden av luren.
"Yeah, she's out."
"She? So, it's a girl?"
"Yeah." Jag log lyckligt åt synen av Perrie & Deborah i sjukhussängen när jag kikade in genom det lilla fönstret i dörren. "Tell Isobel that I want you to come and see her."
"I will", sa Niall, och jag hörde hur han stannade en gunga samtidigt som Isobel's förtjusande skratt dog ut. "But hey, I can't do sign-language?"
Jag suckade. "Just lift her up, point at the hospital or something, I don't know?"
"Okay. See yah soon then." Han la på, och jag gick in på rummet igen. Perrie satt och gjorde grimaser åt Deborah som låg och sprattlade med benen i luften hejvilt och tuggade på sina fingrar.
"She's weird, but I love her anyways", flinade Perrie.
"Well, I'm not surprised because you're weird too."
"Thanks, weirdo."
"I love you", log jag och pussade henne på pannan, och hon log tillbaka.
"Ehum", hostade Niall och kikade in i rummet. Stina kom gåendes in, hand i hand med Isobel, men så snart Isobel fick syn på Deborah så släppte hon taget om Stina och skyndade sig fram.
"Be careful", tecknade jag åt Isobel så hon inte skulle skrämma Debbie med sina snabba rörelser eftersom jag sedan tidigare erfarenheter visste att bebisar var väldigt känsliga när det gällde just rörelser. 
Isobel nickade förstående och saktade ner på stegen, och snart stod hon bredvid, sträckte på halsen och kikade ner på sin syster.
"What's her name?", frågade hon, och jag fick tänka efter en stund innan jag kom på hur man stavade till hennes namn.
"D e b o r a h. Deborah."
"I like it."
"Me too." Jag log och nickade åt henne att komma och sätta sig i mitt knä på andra sidan sängen.
"Excuse me, but uhm... What are you talking about?", frågade Niall förvirrat.
"Oh, sorry. Isobel was just asking about her name." Jag gjorde en gest mot vår lilla bebis. "It's Deborah, by the way."
"Deborah?", sa Stina som nu för första gången öppnat munnen. Vi pratade inte speciellt ofta, men å andra sidan så hade vi inte träffats speciellt många gånger heller. Men hon verkade stå Niall nära, för han verkade nästan ha tagit på sig rollen som pappa åt henne. Jag hoppades bara att han visste vad han höll på med, för var det ens lagligt att göra så? Flickan hade väl riktiga föräldrar någonstans i landet? Eller?
Jag antecknade i mitt huvud att jag skulle snacka med Niall om det där när vi var ensamma.
Stina gick fram till sängen, och precis som Isobel hade gjort så tittade hon ner på lilla Debbie med ett leende på läpparna. "How cute!"
"Yeah, she really is", instämde Niall som nu också hade joinat samlingen runt den lilla sängen. "She looks alot like Issy."
Jag kollade fram och tillbaka mellan Isobel och Deborah, och ja, nog kunde man konstatera att det var systrar, trots att Debbie bara var en liten bebis än så länge.
"Oh, uhm... I was just going to check if Isobel was in here? I made her some snack", sa Laura som just kommit innanför dörren.
"She's here", log jag, och Laura kom fram med en liten bricka med mat. 
"Here you go, girl!"
Isobel log brett och såg sedan upp på mig.
"She says thank you", sa jag, och när Isobel hade läst av orden på mina läppar och sedan kollat på Laura igen så började hon äta.
"They're very cute. Both of them. You seem to have a wonderful family, Mr.Malik." Laura klappade Isobel på huvudet och såg sedan ner på Deborah.
"Well, what can I say? I'm a lucky man." Ja, tur var nog bara förnamnet. Jag hade allt man kunde önska! Pengar, en karriär, fyra grymma bröder, och sist men inte minst världens mest underbara lilla familj.

Here you go! Förlåt för att jag som vanligt är sen med uppdateringen, men mitt liv är så jäkla stressigt så jag hinner ju knappt med själv ens en gång! Vet att jag egentligen inte behöver ursäkta mig själv hela tiden, för det är ju faktiskt min blogg och jag som bestämmer när den ska och inte ska uppdateras. Men det kan ju i alla fall vara trevligt att veta att jag inte sitter och rullar tummarna på grund av för mycket dötid och skrattar högt när ni får vänta på uppdatering. Nej så härligt ser mitt liv faktiskt inte ut för stunden. Jag ska hinna med allt från att gå i skolan, öva på tre olika instrument, öva sångläxa, läsa två olika manus, träna, repa med bandet, OCH vanliga läxor i massa ämnen. Mitt liv liksom består av stress och för lite sömn, och som ni kanske förstår så blir då inte bloggen prio 1. Men samtidigt skulle det aldrig falla mig in att ta en paus från skrivandet, för skrivandet själv är något jag inte klarar mig utan. Det är mitt sätt att 'koppla av' på, men ibland har jag helt enkelt inte tid till det, och jag vill ju inte ge er något halvfabrikat. 
Men tack så heeemskt mycket för att ni står ut med mig ändå och alltid kommer med så fina kommentarer!

I CAN'T GET OVER THIS GIF! ASDFGHJKL | via Tumblr

Chapter 30 - Game Over

Previously:
"Love hurts, buddy. It sure does. But it's a wonderful thing when it feels right."
"But she's everywhere... Everywhere and nowhere at the same time, and I miss her", gnällde jag.
"I know. 'Don't let me go'... About Nancy, right?"
Jag nickade.
"I'm sorry, Haz. But if it makes you feel a little bit better, I'll never let you go." Han omfamnade mig i en varm kram, och jag lutade mitt huvud mot hans axel. "You're not alone."

16 Mars 2020, kl.20:07. Northfields, London.

Jag sparkade av mig skorna, ställde dem på skohyllan och gick sedan ut i köket. Eleanor stod lutad mot diskbänken, med ryggen vänd mot mig, och packade in varor i skafferiet. Trots att jag just klivit in i rummet så kunde jag känna att det var dålig stämning här inne, men jag orkade inte med ännu en kväll fylld av bråk.
"Hey, love", sa jag tyst och lutade mig mot dörrkarmen. "Do you need any help?"
"No, it's fine." Hennes röst var inte mer än en viskning, och det lät som att hon gråtit.
"Are you okey?", frågade jag oroligt. "Have you been crying?"
Hon drog med handen över hennes kindben och snörvlade tyst. "No."
"Don't lie to me, El."
"Okey", sa hon och slapp ur sig en djup suck medan hon drog sina smala fingrar genom sitt lockiga hår. "Louis, we need to talk."
"I thought we were already talking?"
"Louis", sa hon menande. "Can you please sit down for a moment?"
För att inte orsaka några fler onödiga konflikter så gjorde jag som jag blev tillsagd och satte mig vid köksbordet. "So? What's going on? Why are you sad?"
"I, uhm... I ha--" Hon stängde munnen och såg ner i golvet.
"You're acting like someone have died? Come on, tell me?"
"I'm... Seeing someone."
Det blev tyst, och jag kollade oförstående på henne. "What?"
"Oh, don't act like you don't understand. I'm so tired of this. We're fighting, like, every night? All the yelling, all the hate I get from your fans, all the Larry-shit and the facts that you're still as childish as you were when we first met! I hate it, and I'm tired of it!" Hon vände sig om och såg på mig. "I can't handle it anymore, Louis. I thought we were made for each other, but the truth is, we're not... We never were."
"What?", upprepade jag, men denna gång hade rösten stockat sig i halsen. "Are you saying that... That you want a divorce?"
"Yes, that's exactly what I'm saying."
Aldrig hade jag trott att de orden någonsin skulle lämna hennes läppar. Inte hon. Inte min Eleanor. Men här stod hon nu, med armarna i kors, ett halvhjärtat leende på läpparna och med tårar i ögonen. Och det var då orden sjönk in. Det var game over. Hon tänkte lämna mig.
Kärleken hade spelat mig ett spratt, - fått mig att tro att vissa saker varade för evigt. Men det var en lögn. Allt vad gällde kärlek var en enda stor lögn. Vi var som två brickor i ett spel, bara det att spelet var slut.
Och jag hade förlorat.
"So you've been... You've been cheating on me?" Min röst var nu alldeles sprucken. Jag lät helt förkrossad. Och det kändes mycket värre än vad jag lät på rösten.
"I can date whoever I want, Louis!", försvarade hon sig.
"No, that's exactly what you can't do!", röt jag och slog näven i bordet. "We're married for God's sake!"
"Well, we're not acting like a married couple, are we?"
Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig själv och såg på henne med smala ögon. "What's his name?"
"That's none of your business."
"Yes it is. I'm your husband, El! Tell me!" Jag reste mig upp så snabbt att stolen sköts bakåt med ett skri.
"Okey!" Hon suckade irriterat. "His name is Ryan."
"Ryan? And what does he got that I don't?", frågade jag argt och gick fram till Eleanor. "Are you going to leave me for this random guy? What-- ... What about the kids?"
"They can stay with me every other week, and when we're both working they can stay at my parents house."
"No, El. No! You really should rethink a little. Are you going to tell the kids? I'm definitely not going to! And what do you think Toby will say about all this? And what about Hadley? How will she react?"
"Louis, you're not the only one hurting here!", skrek Eleanor med tårarna forsandes nerför hennes kinder. Helst av allt ville jag bara krama om henne, men när jag tog ett steg framåt så backade hon undan. Som om jag gjorde intrång på hennes privatliv. "I loved you. I really did. But not anymore. Let's face it; I'm not the one for you, Louis? And you're not the one for me."
"Don't do this to me, Eleanor. Please...", viskade jag. Tårarna trängde fram bakom ögonlocken när jag blundade, och plötsligt kände jag mig alldeles naken. Det var som om jag skalat av mig skinnet och nu stod mitt framför henne med ett bultande hjärta och väntade på att hon skulle ta det. Men hon ville inte längre ha det.
"What we have is not normal, Louis. If we loved each other, then we wouldn't fight as much as we do... I've never been fighting with Ryan. He understands me. He loves me."
"And so do I! I love you more than he does, and that's why I asked you to marry me!" Jag svalde hårt. "Everyone fights sometimes. That's a part of living together! We promised each other to stay together, for better or for worse. Remember?"
"Can you please try to see this from my point of view? It's over, Louis! O V E R! Over!" Hon bokstaverade tydligt ordet med irritation i rösten och såg inte det minsta medlidsam ut. "You're not the man I fell in love with. You've changed alot."
"And so have you, but I'm not complaining, am I?!"
"Louis, please. I love Ryan now."
"And for how long has this been going on?"
Eleanor tog ett djupt andetag. "Three months."
"W-what? So you were already cheating on me during New Year's?", frågade jag chockat.
"Don't call it cheating! That sounds horrible."
"It is horrible! We're married, Eleanor. I feel betrayed!" Jag tog ännu ett djupt andetag. "You know how much I hate divorces, El. You know how much I hated it when my dad left my mom..."
"I know, and she has my pity. But they have nothing to do with us, Louis."
"But I don't want my kids to feel the way I did! I want them to have two parents. Two people who cares about them. We can go through this, together? What about... Relationship counseling? I know that Harry's psychologist is having a course right now? I can always ask him if he can ta--"
"No, Louis. I'm not going to a relationship counseling with you. I told you, it's over. We're done here. And us getting a divorce doesn't mean that I'm going to leave the kids."
"Oh, it doesn't? It doesn't seem that way? Every time you're taking care of 'em, you always take them to your parents and goes out for some shopping instead of spending time with them?"
"I do not! I'm done. We're done. It's over!" Eleanor drog av sig ringen och placerade den på köksbordet. Sedan skyndade hon ut i hallen, tätt följd av mig.
"And where do you think you're going? To Ryan's?" Ilskna tårar rann ner för mina kinder och droppade på min t-shirt, men hur många gånger jag än försökte torka bort dem så kom det bara flera.
"No, I'm going to my parents, if you don't mind. I can't stay here." Hon tog på sig skorna, drog på sig jackan och såg plågsamt på mig.
"Eleanor... Don't go. I love you."
"I'm sorry, Louis."
"Please", kved jag. "The kids need you... I need you. Please, Eleanor. Please..."
"See you in court", mumlade hon, tog sin väska, öppnade dörren och försvann ut i mörka natten. Dörren slog igen med en smäll, och jag föll ner på knä med händerna för ansiktet. Jag kände mig tom, förkrossad, förrådd, ensam, ledsen, arg, förbannad och trasig. Allt och inget på samma gång. Det kändes som att jag höll på att drunkna i känslor och kalla ord medan alla fina minnen från vårat förhållande seglade förbi mina ögon. Men snart väcktes jag åter till liv av att någon rörde vid mina händer.
Jag kikade fram mellan fingrarna och mötte min dotters ögon.
"Daddy?", sa hon försiktigt och såg på mig med sina varma ögon. Hon var klädd i en rosa pyjamas med små enhörningar på och höll sin lilla gosedjurskanin under armen.
"Hi sweetie", mumlade jag och försökte låta normal på rösten, men misslyckades.
"Where's mommy, daddy?"
"Poof, gone", mumlade jag, och Hadley's klingande skratt ekade i hallen. Men när hon sedan insåg att jag var allvarlig så försvann flinet från hennes läppar.
"Mommy come back?" Hon la huvudet på sned och såg in i mina ögon igen. Jag kollade in i hennes bruna irisar och undrade vad som pågick där bakom. Vad hon tänkte på. Vad hon kände. Hur mycket hon förstod av situationen.
"I don't know, sweetie."
Ett högljutt snörvlande, som denna gång inte kom från mig, fick mig att vända mig om, och där stod Toby.
"I heard you. Mom's not coming back, huh?"
Jag blev tyst ett tag, men skakade sedan sakta på huvudet. "I don't think so, no." Jag försökte inte längre stoppa tårarna utan lät bara alla känslor komma ut, satte mig på rumpan och lät Hadley krypa upp i min famn. Toby kom fram och satte sig bredvid mig, och jag la armarna om de båda och andades in doften av deras hår.
Och där blev vi sittandes, ända tills barnen somnade med våta kinder mot min bröstkorg och jag bar upp dem till sängen som brukade vara min och El's men som nu bara tillhörde mig.
Game over, Louis. Game over.

Here you go, mina fina! <3 Detta blev dock kortare än vad det var tänkt, men jag är trött & förkyld, fast jag ville ändå få upp kapitlet ikväll (- okej, inatt). Förresten, bara så ni vet så har jag absolut inget emot Elounor. Jag tycker att El är supergullig IRL (inte för att jag träffat henne, men ni fattar), och att hon & Louis är jättesöta tillsammans! Bra, då har vi rätt ut det.
 
Läsarantalet sjunker dock, btw...
 
one direction imagine | Tumblr

Lol jk. Det beror väl helt enkelt på min dåliga uppdatering, haha. Men men, jag får väl försöka bättra mig helt enkelt! ;]



RSS 2.0