Chapter 42 - A Place To Call Home

Previously:
"I know, I love this tattoo. It's my favourite of all times. But there's one thing I love more than this tattoo. And that, my love, is the beautiful girl right in front of me. You."
Jag mötte hennes läppar i en mjuk kyss, och hon strök försiktigt med sina fingertoppar över tatueringen. 
"Now you'll have to stay with me for the rest of our lives. Otherwise I'll have to live with this tattoo forever, knowing that you're in love with someone else."
"I won't leave, ever. In my life, there's only you, idiot." Nancy log brett och sträckte på sig för att ge mig ännu en kyss.

 27 mars 2020, kl.10:04. London City.

Äntligen skulle jag få komma hem! Harry hade åkt hem en snabbis för att byta om, och var nu tillbaka igen med lite extrakläder åt mig. Jag drog försiktigt på mig den stickade tröjan och de slappa mjukisbyxorna. Jag fick inte ha på mig något som satt för tajt på grund av såret i magen, så därför var mjukisbyxor ett alternativ. När jag kollade mig i spegeln som satt ovanför handfatet i bortre hörnet av rummet så ville jag nästan kräkas över hur ful jag var. Mitt hår var en enda röra, mina kindben stack ut och ögonen var stora som klot. Hur klarade Harry och sköterskorna ens av att se på mig?
"Stop it", sa Harry och såg på mig i spegeln. Jag log halvhjärtat och lät blicken falla tillbaka på mitt fula ansikte igen. Granskade den smala halsen och det utstående nyckelbenet. Hur skulle jag ens våga visa mig ute när jag såg ut såhär?
"Nancy." Harry la en hand på min axel. "Please, don't. I know what you're thinking, but you're still as beautiful as ever to me."
"Don't lie to me."
"I'm not lying", sa han envist och tog av sig sin olivgröna beanie. Sedan satte han den på mitt huvud och pussade mig på kinden. "Now come on, your parents are waiting for us at home."
När han nämnde mina föräldrar så kände jag för att börja gråta. Mamma, pappa... Jag hade inte sett dem på evigheters evigheter! Och så hade Ruby lovat att hon, Liam & barnen skulle komma över en sväng också. Åh, hennes små pojkar måste ju ha växt rejält nu!
Harry sträckte ut sin hand, och jag tog den och lät honom föra mig ut ur salen. På vägen ut från sjukhuset så hälsade läkarna och sjuksköterskorna en trevlig hemkomst och sa att jag bara behövde ringa om det var något eller om jag fick problem med såret. Jag tackade så mycket och hoppade sedan in i min gamla Range Rover. Alltså den bilen jag hade åkt i till mataffären innan jag försvann. Undrar hur poliserna hade hittat den? Hade Daniel bara låtit den stå kvar på parkeringen?
Jag ryckte på axlarna för mig själv och hasade ner på sätet medan Harry rundade bilen.
"Are you excited?"
"Are you kidding me?", frågade jag och såg på när han satte på radion. "I'm missing my family like crazy!"

"Welcome home", log Harry och parkerade bilen intill vägkanten. Mamma och pappa som tidigare stått på altanen kom springandes nerför gången, och så fort jag klev ur bilen så blev jag omfamnad av mina föräldrar.
"Nancy! My baby!", sa mamma som redan var full i gråt och ströp mig nästan. Min pappa pussade mig miljontals gånger i ansiktet som om jag var en liten tioåring som råkat komma hem två minuter försent och föräldrarna varit redo att ringa polisen för att de var så oroliga, och plötsligt kände jag mig inte alls som en tjugofyra (snart tjugofem) år gammal ung kvinna längre, utan mer som ett litet barn.
"We've missed you so so much!", sa min pappa och pussade mig på pannan igen. "We were so worried!"
"We thought you were... We thought that you were dead", snyftade mamma, och jag pussade de båda på kinderna.
"Schh, don't cry." Mitt försök att trösta gick inget vidare, för nu grät även jag. Jag hade nästan glömt bort hur otroligt mycket jag hade saknat mina underbara föräldrar. Men borde det inte vara nu som vi skrattade av lycka för att jag äntligen var hemma igen?
"What have they done to you?" Mamma såg upp på pappa. "Look at her, Spencer! She's so skinny!" Hon vände sig mot mig igen. "Don't worry, baby. I'll make you some lunch right away!"
"I'm okey", sa jag tyst, men mina föräldrar var fullt uppe i att diskutera hur hemsk personen som kidnappat mig var och att det var så glada över att höra att han fått livstids fängelse, så de hörde mig knappt.
"I love you", kved mamma, och jag pressade min kind mot hennes axel.
"I love you too..." 
Min pappa strök mig över kinden och snörvlade ljudligt. "My beautiful daughter, there's no words for how happy I am that you're back."
Jag kunde inte heller beskriva hur otroligt glad jag var över att vara hemma. Det kändes så magiskt, så underbart, så hemma...
Sjuksköterskorna hade sagt att jag var tillräckligt okej för att få åka hem, bara jag lovade att titta in någon gång under nästa vecka så de kunde kolla till att jag fortfarande var okej. Precis som Nancy hade jag blivit otroligt mager under tiden vi varit borta, så nu var vi båda läskigt undernärda. Jag saknade mina kurvor och mina runda kinder. Nu var allt jag såg skinn och ben.
Efter att ha bytt nummer med Nancy och lovat att vi skulle höras av inom en snar framtid, sagt hejdå till henne och Harry så hoppade jag in i taxin. Jag var lite förbryllad över att Andrew inte hade hört av sig ännu. Visste han inte att jag var tillbaka? Att jag var vid liv? Jag trodde det visades på teve världen över just i detta nu, alltså att Nancy fortfarande levde och hade hållts fången tillsammans med en annan tjej, alltså mig? 
Nåväl, kanske kunde jag överraska honom genom att bara plinga på? Förhoppningsvis skulle han inte dö av chocken att jag uppstått från de döda utan bara bli glad istället.

"Thank you", sa chauffören när jag räckte över sedlarna, och så fort jag hade hoppat ur taxin så skyndade jag in genom porten och uppför trapporna. När jag nådde våran dörr så kunde jag inte hejda mig från att plinga på direkt, och det dröjde inte länge innan jag hörde steg på andra sidan dörren.
Dörren öppnades, och där stod min älskade Andrew.
"Josefine?", sa han chockat och blinkade hårt, som om han inte trodde sina ögon. Men när jag fortfarande stod kvar där när han öppnade ögonen igen så tog han ett steg bakåt. "Am I dreaming?"
"No, I'm here, Andrew...", viskade jag lyckligt. Sedan tog jag två steg fram och slängde mig runt halsen på honom. "I'm back!"
Något som gjorde mig aningens misstänksam var att han inte kramade mig tillbaka, men kanske var han bara chockad. Jag menar, han hade väl levt i vetskapen om att jag var död?
Men plötsligt såg jag något, eller snarare någon, röra sig i vardagsrummet, och då högg det till som en kniv i hjärtat. Andrew hade gått vidare. Utan mig.
"Andrew? Who is it?", ropade en tjejig röst, och snart tittade en tjej i min egen ålder in i hallen. Jag släppte taget om Andrew och tog ett steg bakåt. Det här var bara så pinsamt.
"Wait, weren't you just on television?", frågade hon förvirrat och pekade på mig. "Josefine, right?"
Jag nickade sakta.
"Oh my god!", sa hon och satte handen för munnen. Då fick jag syn på ännu en sak som gjorde mig förfärad. Ringen på hennes ringfinger. En förlovningsring.
"Excuse me, babe, but could you just...?" Andrew gjorde en gest mot vardagsrummet, och hon nickade förstående.
"Sure." Så fort hon hade gått igen så vände sig Andrew mot mig och såg nervöst ner på sina händer.
"You must know that I did wait for you to come back. I loved you, Josefine, but I couldn't wait forever. I had to move on."
"So you call letting go and getting a new girlfriend and then propose to her within a month for moving on?"
"I love her now, Josefine. We're over. It's me and Page now."
"But--... But what about me? This is my home? What am I supposed to do now?"
"I don't know..." Andrew kliade sig i nacken. "I could pay for a month at a motel for you if you want, but..."
"No thank you. You're right, we're over, so I don't need your help anymore. I don't want your damn money. Have a great life, Andrew. And see yah never." Jag vände mig om och skyndade nerför trapporna. Tårarna brände bakom ögonlocken, och jag var så arg, ledsen och frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu hade jag ingenstans att sova, ingenting att äta, inget ställe att kalla hem och ingen person att dela livet med. Jag var singel, utkastad och helt jävla ensam.
Jag satt inklämd mellan Harry och mamma i soffan med Riley i famnen. Ruby's söner var lika som bär och som miniversioner av sin pappa upp i dagen! Min syster, Liam och barnen hade kommit hit strax innan lunch, och nu var även moster Meredith och många av våra vänner påväg hit för att få träffa mig.
"He likes you", log Ruby och nickade mot sin son som vilade i mitt knä. Riley var fullt uppe i att pilla med mitt hår, och Harry kittlade honom under fötterna så att ett tandlöst leende spred sig på hans läppar. Riley och Lucas var så söta att jag inte kunde låta bli att avundas Ruby som hade en sådan perfekt familj. En vacker dag skulle jag också vilja ha barn. Kanske ett, eller två, eller till och med tre?
"I like him too", sa jag och pussade honom på pannan medan jag andades in bebislukten.
Plötsligt började min mobil surra, och eftersom Harry hade två lediga händer så sträckte han sig efter min telefon som låg på soffbordet, visade mig skärmen och förde sedan luren mot mitt öra så jag kunde prata.
"Hello?", svarade jag försiktigt, och på andra sidan hördes ett lågt snyftande.
"H-hi, it's Josefine."
"Oh, hi! A-are you okey?", frågade jag aningens chockat.
"No... Are you home?"
"Yeah, wanna come over? We've just eaten, but there are some leftovers if you--"
"Yes, please. Thank you! I'll be there in twenty." Hon klickade av samtalet, och mamma såg frågande på mig när jag la ifrån mig mobilen igen.
"It was my friend, Josefine... You know, the girl who got kidnapped too."
"Oh." Mamma nickade sakta. "So, she's coming over?"
"Yeah, she seemed a bit down. But I hope she's okey."
"Hello?", ropade jag när jag klev in genom dörren och drog av mig skorna. Jag var van vid att bara gå rätt in i min bästa väns hus, speciellt nu när han hade bott alldeles ensam under en lång period.
"In here!", ropade Harry tillbaka, och jag gick in i vardagsrummet där han, Nancy, Ruby, deras föräldrar, Liam och barnen befann sig.
"Hello hotstuff", log jag och ruffsade om Nancy i håret, och hon räckte ut tungan åt mig. Hennes mamma, Brianna, verkade först lite... sur över att jag redan hade gått tillbaka till att vara mitt vanliga jag, alltså clownen i sällskapet, men när hon märkte att Nancy tog det lugnt så slappnade hon av en aning och log varmt mot mig.
"Nice to see you, Louis."
"You too", sa jag och kramade om henne innan jag skakade hand med hennes man, Spencer. Knappt någon minut senare knackade det på dörren, och jag pekade frågande ut mot hallen. "Are you expecting someone?"
"Yeah, uh, some of our friends are--", mumlade Nancy eftertänksamt, och jag nickade.
"I'll open." När jag öppnade dörren möttes jag dock av ett bekant ansikte. Josefine. "Oh, hi", log jag, men snart insåg jag att hon var alldeles rödgråten, och mitt breda leende försvann. "What's going on? Is everything alright?"
"Uhm, yeah sure...", mumlade hon och torkade sig om kinderna, men hennes ansiktsuttryck sa något helt annat.
"You know that you can talk to me about anything, right? I'll listen." Jag tog hennes händer i mina. "I'm here."
 
Beyond Control | via Tumblr

Hon nickade sakta och såg ner i golvet. "I feel so lost right now. I just got dumped, because my boyfriend thought I was dead and is now engaged with another girl, and I have nowhere to go and--" Tårar började forsa nerför hennes kinder, och jag skakade sakta på huvudet.
"Don't cry, Jose. You can come and stay with me if you want to. My house is pretty big, and I live alone most times. Except for when my kids are staying at my house then, but they mostly live with their mom at the moment, since I'm working alot. But don't worry, they're nice."
Josefine mötte min blick.
"You can stay as long as you want to", log jag, och Josefine log tacksamt tillbaka.
"Thank you, but I-- ... That's just too much of you and--"
"No, no it's not. Come on, you need a place to stay and I'll offer you a bed, food and all that, but most importantly a place to call home."

Here you go! Sorry att det dröjde! :* Ni får skylla på min klass, haha!
Åh vad jag ser fram emot att få börja jobba på kommande kapitel, men nu ska jag nog gå och sussa. Är så sjukt trött, och så sover jag ju heller inte speciellt mycket om nätterna så det är nog dags nu.
Vi hörs, babes! Och glöm inte att fortsätta önska vilka ni vill ha karaktärspresentationer om!<3

Kommentarer
Postat av: Alexandra

Louis är så jävla söt asdfghjkl

Svar: Hihi :'')
Vendela Åstrand

2013-10-19 @ 07:34:50
Postat av: Malin

Åh, vad bra!! Stackars Josefine, men tur att louis är världens bästa!! <33

Svar: Aw tack! :D Jaa visst är han himla fin!<3
Vendela Åstrand

2013-10-19 @ 10:03:58
Postat av: Bella

så bra! :) såå gullig Louis är, han för gullig :) xx

Svar: Visst är han hihi! Tack! :D
Vendela Åstrand

2013-10-19 @ 13:29:09
Postat av: Emma

Superbra!

Svar: Tack! :D
Vendela Åstrand

2013-10-19 @ 15:50:57 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Emma :3

Riktigt bra!! <3 LÄNGTAR TILL NÄSTA!!!

Svar: AWw taack! :D <3
Vendela Åstrand

2013-10-19 @ 23:04:15 / URL: http://annorlundaemma.blogg.se
Postat av: Elin

Omg jag satt på spänn hela kapitlet och bara: 'När kommer det hemska?!' för att du har gjort så att jag bara kan se saker som kan gå snett nu! Men det hade jag verkligen inte förväntat mig, stackars Josefine! Tur för henne som har Louis i närheten! (För jag är inte alls avundsjuk på det, nej nej) <3

Svar: Hahaha! x) Ja visst är det tur att Louis finns till hands! En kille som han borde alla ha<3
Vendela Åstrand

2013-10-20 @ 20:53:15 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Beea :)

(Hahaha först måste jag säga att jag håller med Elin där uppe, det blir som en chock för en om något dåligt inte händer)

Men åh, jag blev så arg när jag läste att Andrew hade gått vidare!!! Och förlovad?! Vad är det för man?!?! Harry är en äkta man om något!! Asså, nej, usch, fy för honom!!!
Men när jag tänker efter, så skulle det inte skada om hon och Louis blev tillsammans ;) habba habba... HAHAHAHAHA vad håller jag på med, asså shiet... Nej nu får jag sluta.
Snart
Han är så snäll mot henne att jag blir helt asdfghjkl
Jouis eller Lousefine nästa? ;)

Svar: Ja fy för Andrew! En sån kille vill man ju inte ha som ger upp så fort och inte kämpar det minsta! :( Hahaha jaa man vet ju aldrig? ;) <3
Vendela Åstrand

2013-10-20 @ 21:15:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback