Chapter 41 - You're My World

Previously:
I bakgrunden hördes ljudet av ropande röster, ambulanstjut och bipande maskiner.
"I'm Helen, and I'm calling from the hospital. You're Miss Jolie Blake's boyfriend, aren't you?"
"Yeah, I guess so... I mean yes, yes I am. Why?"
"I'm sorry to say this, but Miss Blake has been in a car accident."
Jag stelnade till, och telefonen gled ur mina händer och landade på mattan.
"Mr.Horan? Hello? Are you still there?"
Det fick inte vara sant. Det bara fick inte... Jolie, min älskade Jolie var död! 
 
Och allt var mitt fel.

"Stina?" Jag bankade på dörren till gästrummet som nu på sätt och vis hade blivit hennes rum. "Get your things, we're going to the hospital!"
"What?" Dörren öppnades. "Is everything alright?"
"No", sa jag med sprucken röst och skakade på huvudet.
"Niall, what's going on?" Stina såg förvirrat på mig, och jag kunde inte längre hålla tårarna inne.
"It's Jo-Jolie. I think she's d-dead", snörvlade jag.
"What?", upprepade Stina och följde efter mig ut i hallen. "What happened? She can't be dead?" Hon såg upprört på mig medan hon krånglade på sig jackan. "What makes you think she's dead?"
"They called... From the hospital. She's been in a car accident." Jag öppnade ytterdörren och skyndade ut i mörkret, och Stina var mig i hack i häl.
"What? When? Did they call you now?"
Jag nickade, och det såg ut som att något i Stinas huvud bara rasade samman. Och det värsta var att jag förstod känslan, för jag hade känt precis likadant när kvinnan från sjukhuset ringde.

"I'm sorry, sir, but you'll have to wait for a moment. Miss Blake is not awake, and the doctors need to check on her first", sa kvinnan vid disken och gjorde en gest mot väntrummet. Jag nickade sakta, för jag visste att det inte skulle hjälpa med att skrika eller slåss. Behövde Jolie ses efter så var jag tvungen att acceptera det. Och jag skulle sitta här och vänta hela natten om det så behövdes. Jag tänkte inte lämna henne. Inte igen. Jag skulle inte ha låtit henne gå från första början, eller jag skulle åtminstone ha följt efter henne. När hon vaknade upp, om hon nu skulle göra det (usch, hemska tanke, det var väl klart att hon skulle vakna?), så skulle hon säkert vara arg på mig, men hon hade all rätt i världen till att hata mig. Det var jag som hade ljugit om vart jag skulle. Det var jag som hade burit mig illa åt. Det var jag som varit en hemsk pojkvän som varken svarat i telefon eller berättat vad jag faktiskt höll på med. Och det var jag som hade låtit henne gå.
 


Klockan i väntrummet tickade högljutt, gick alldeles för långsamt men samtidigt alldeles för fort. Tiden bara rann ut i sanden, men sjuksköterskorna som gick förbi stannade aldrig upp för att meddela att jag kunde se min tjej. Sjukhuslukten och den stressade miljön gjorde mig illamående, och för en stund var jag nästan orolig att jag skulle tuppa av eller kanske kräkas.
"I think I need some fresh air", sa jag tyst och reste mig upp.
"I'll go with you", sa Stina och följde med mig ut på sjukhusets baksida där det fanns en liten trädgård med blommor och små träd och någon enstaka bänk att sitta på. Det var lite småkyligt ute, men inte så farligt att man inte klarade av att vara där.
"I'm sorry for being an idiot." Jag la handen på räcket som gick längs med den lilla gången och fram till stentrappan, och träplankan var kall under mina fingrar.
"You're not an idiot", sa Stina, och jag såg ner på henne.
"Thanks, but yes I am. Only an idiot would lie to his girlfriend and then let her go, causing her own death."
"But you did it because of a good thing, right? You wanted to help your best friend finding his girlfriend? And so you did? And you found the kidnapper, so now he can't hurt anyone anymore? It's a great thing, Niall. Even though lying was wrong, you did it because of a good reason."
"Yeah, but still..." Jag sög på min överläpp och såg upp på den mörka himlen. "Do you think she will make it?" Min röst var inte högre än en viskning, men jag vågade inte prata högre eftersom jag var rädd att min röst inte skulle bära. Stina la sin hand ovanpå min och kramade om mina fingrar.
"I hope so."

When We Touch
Jag såg ut genom det lilla fönstret i min fängelsecell och tänkte tillbaka på hur mitt liv brukade se ut och på hur snett allt hade gått. Jag hade förändrats något så otroligt mycket under den senare tiden av min uppväxt. När jag var liten var jag en helt vanlig kille med helt vanliga intressen och en helt vanlig familj. Jag hade starka minnen av hur jag och min lillebror Jayden lekte på gården, sparkade fotboll och byggde trädkojor, medan min lillasyster trampade omkring på sin trehjuling eller gjorde lerkakor åt oss. Jag mindes som igår när mamma ropade att det var dags för middag och att den som kom först in skulle få en kaka efter maten, och hur tävlingsinriktade både jag och min bror var och att den ena alltid blev skittjurig när denne kom sist.
Jag minns när den stora höjdpunkten på dagen var när pappa kom hem från jobbet och jag jämt frågade om han kunde lira lite fotboll med mig eller hjälpa mig att bygga ihop mitt modellflygplan. Pappa var min bästa vän på den tiden, men jag älskade mamma och mina syskon också.
Men tiderna förändrades. Jag förändrades. Allt förändrades.
Det börjde gå dåligt för mig i skolan, pappa slog mig när läraren ringde och skvallrade om mina dåliga betyg, och mamma började jämföra mig med Jayden. Och jag hatade att bli jämför med Jayden. Jag ville inte bli jämförd med någon alls.
Jag och pappa gled isär, mina kompisar, ja till och med min dåvarande flickvän, höll sig undan från mig, och jag kände mig otroligt ensam. Och det var då jag insåg att jag var född till att vara en ensamvarg. Och jag var så jävla trött på allt tjat om att "men se på Jayden, han pluggar jämt hårt och tänker faktiskt på betygen" och "varför kan du inte vara lite mer som Jayden?" och "be Jayden om hjälp om du har svårt med läxorna", att när jag fick chansen så tände jag eld på vårat hus. Så trött och arg var jag, så jo, Nancy & Josefine hade haft helt rätt när de misstänkte att jag låg bakom mordbranden. Självklart ångrade jag mig efteråt och fick enorma skuldkänslor. Speciellt eftersom det inte var meningen att min syster, Candice, skulle dö. Hon var den enda som förstod mig och gillade mig för den jag var.
När vi sedan vart tvugna att lämna Bristol på grund av misstankar från folket runt omkring oss och vi flyttade till London så sa pappa upp kontakten med mig. Kanske hade han fattat, men jag var ändå tacksam över att han aldrig polisanmälde sin egen son, trots det jag gjort.
Men det var då, när jag kände mig som allra ensammast, som jag stötte på Nancy. Hon var den sötaste tjejen jag någonsin träffat, och jag bestämde mig direkt för att hon skulle bli min, vad som än krävdes. Men då fick jag reda på att hon redan hade någon. Den där patetiska Harry Styles som trodde att han var något alldeles extra bara för att han satt på en tron av pengar på grund av sitt management och sina jävla backup's på konserterna. Den jäveln kunde säkert inte ens pricka en enda ton rätt i verkligheten. Allt var autotune, det var jag säker på.
Och det spelade egentligen ingen roll, för han var patetiskt vilket fall som helst. Jag hatade honom av hela mitt hjärta, för han hade något som jag aldrig skulle kunna få. Han har någon som jag trodde att jag kunde ta ifrån honom, men jag misslyckades. För jag är också patetisk.

Lovely ♥ | via Tumblr

"Mr.Walsh?", sa någon och slog upp dörren till min cell. "Time to go."
Jag nickade sakta och lät dem låsa fast mina händer bakom ryggen innan de ledde mig ut i korridoren.

"Sit down", sa en av poliserna och knuffade ner mig på en stol i rättesalen.
"So, Mr.Walsh", sa domaren och såg ner på mig från sitt lilla bås. "You murdered your family many years ago, and now you've been kidnapping two young ladies and kept them in your basement for almost a month. What do you have to say for yourself?"
Jag ger upp, ville jag svara. "Nothing. It's true. It's all true. I'm a loser, a true failure of life. So go on, give me your punishment. Jail for the rest of my life? Charity work? I don't care, just go on." Jag såg ner på mina skor, och ett svagt mummel fyllde rummet när domaren, tillsammans med de andra i juryn, kom överens om mitt straff. I ögonvrån såg jag hur domaren lyfte klubban, och snart hoppade jag till av hans hårda stämma som bröt tystnaden.
"I now declare Mr.Daniel Walsh with a lifetime of imprisonment." Klubban slogs i bordet, och jag ryckte till igen. Men nu var det över. Jag skulle få sitta i min cell och ruttna tills jag dog, men det sket jag i. Inget spelade någon roll längre. Nancy ville inte ha mig. Hon ville aldrig ha mig, och nu var hon lycklig med sin patetiska pojkvän igen. Samma sak med Josefine. Åh, min fina Josefine...
Men det var över nu. Mitt liv var över, eller i alla fall nästan. Men snart, snart skulle det vara över på riktigt.
"Excuse me, sir?"
"Yeah?", sa jag och såg upp på sköterskan. 
"You can come see her now. She's still sleeping, but she's alive, and she's probably going to be okey. Maybe, if you're lucky, she'll wake up soon."
"So she's probably going to be okey?" Jag strök Stina över håret för att väcka henne då hon låg och sov med huvudet på mina lår. "That didn't sound very well?"
"I'm sorry, but I can't give you more than a okey at the moment. She's still sleeping, and she's very...ill. Some of the rib bones on her right side are broken, so she won't be able to either walk or stand up for a few weeks. But hopefully, some of our medicinal care will help."
Stina satte sig upp i soffan, och jag log snett mot henne. "Sorry for waking you up, but we're going to see Jolie."
"Oh, finally", mumlade hon med en gäsp och ställde sig upp. Vi följde efter sjuksköterskan genom ett x antal korridorer, och snart svängde hon in i ett rum till vänster. Där inne fanns en säng och massa monitors och andra sjukhusapparater som på ett eller annat sätt var kopplade till Jolie's kropp. Hennes ögon var slutna, och slangar var kopplade till hennes näsa. En nål som gick till dropp-maskinen satt fast i hennes armveck, och jag vågade inte ens tänka på hur ont det skulle göra att få alla slangar ikopplade i vaket tillstånd, så jag var ganska glad över att hon var nersövd ändå.
Hon såg ut som Törnrosa eller kanske Snövit när hon låg där på bädden. Så avslappnad, så vacker, så prinsesslik. Men det var ju inte så konstigt, för hon var ju min prinsessa.
Jag drog fram en stol och satte mig vid sidan om sängen, och Stina slog sig ner på fåtöljen i hörnet.
"Wake me up when she's awake", sa hon tyst och slöt ögonen, och jag nickade vänligt.
"Sure."

Tjugo minuter hade gått, och nu äntligen började Jolie's ögonlock att fladdra.
"Jolie?", sa jag försiktigt, och när hon försökte möta min blick sprack jag upp i ett svagt leende.
"Niall?", sa hon sömndrucket och blinkade några gånger till innan hon öppnade ögonen. 
"Hi babe."
"I'm sorry." Hennes röst var hes, och hon fick ta ett djupt andetag för att kunna fortsätta prata. "I'm so so sorry..."
"Don't be. It's all my fault. You were right. I shouldn't have lied to you. You're my world."
"But I shouldn't ha--"
"Schh", sa jag och tog hennes hand i min. Jag smekte hennes fingrar med min tumme, och hon log snett.

Don't Let Me Go|

"I know that you just didn't want me to worry. I understand. And I'm glad for what you did. You're a true hero."
"And I'm glad to be home. I missed you." Jag förde hennes hand mot mina läppar och kysste hennes knogar. "I love you, Jolie."
"And I love you, Niall."

Here you go! Skulle egentligen ha skrivit på TTS igår, men jag roade mig med att skriva på den nya novellen istället (och jag hann faktiskt skriva hela 3,5 kapitel! :D), så jag hoppas det inte gjorde något att detta inte kom upp förrän idag. :)
P&K!

Kommentarer
Postat av: Bella

Du skriver så sjukt bra Vendela! :D Jättebra kapitel! :D Så bra! :) Jag hoppas att Jolie bättre snart. Skönt att daniel sitter i fängelse nu :) jag längtar verkligen till nästa! :) jag kollar nästan varje dag på din blogg och ser om nytt kapitel har kommit upp. :) Kram! xx

Svar: Åh tack så jättemycket! :D Kram! xx
Vendela Åstrand

2013-10-14 @ 22:05:17
Postat av: Agnes

Sjukt bra :)

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-10-14 @ 22:30:48
Postat av: Malin

Herregud vad bra!! Var kul att du skrev från Daniels perspektiv också! :) längtar tills nästa!!<3

Svar: Aw taack, och va kul att du gillade att höra lite från honom också! :D xx
Vendela Åstrand

2013-10-14 @ 22:48:34
Postat av: Emma

Superbra!!!! Älskar denna den! Specialt slutet. Sååå bra att Jollie vaknade

Svar: Aww taaack!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-10-15 @ 07:34:29 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Elin

Vad bra att hon vaknade! :') Nu är jag lycklig igen, och nu kan det väl inte hända mer hemskt? (Ta det inte som en utmaning!) <3

Svar: Hahaha aw<33
Vendela Åstrand

2013-10-15 @ 12:32:34 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: My (1D Novell)

att Daniel kom i fängelse och att de löste sig mellan Niall och Jolie i samma kapitel gör mig sååå glad.. Haha, precis dehär jag behövde nu!!

Svar: Haha! :'D<3
Vendela Åstrand

2013-10-15 @ 19:25:36 / URL: http://novellermedonedirection.blogg.se
Postat av: Beea :)

Puuuuuuuh! Sicken tur! Nu kan jag andas ut, igen. Haha ;)
Men vad jag har lärt mig nu är att man inte kan lita på dig helt, så snart kommer väl Perrie dö eller nåt...

Meeeeeen, det var jättebra att du skrev från Daniels perspektiv, jag tycker faktiskt lite synd om stackaren (men bara liiiiite ;)) :)

Svar: Haha precis, man kan aldrig lita på mig till 100% när det gäller mitt skrivande, höhö. ;)<3
Vendela Åstrand

2013-10-16 @ 09:08:08
Postat av: Stina

Åh så bra Vendela! Det var kul att läsa ur Daniels perspektiv då man fick reda på vad som egentligen hände med hans familj! Skönt att höra också att Jolie klarade sig, och att hon och Niall löste sitt tjafs dessutom :')

Svar: Tack så jättemycket, Stina! :D <3
Vendela Åstrand

2013-10-17 @ 19:14:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback