Chapter 39 - In My Life, There's Only You

Previously:
Nancy nickade och vände sig sedan mot mig igen. "Call Ruby and ask her to come, and then she can call our parents on her way here."
"Okey, I'll be right back." Jag reste mig upp.
"And Harry?"
"Yes?", sa jag och såg ner på Nancy.
"I love you."
Jag sprack upp i ett leende. Jisses, jag hade inte känt mig såhär glad på jag vet inte hur länge! Dessa tre ord hade jag bara hört i mina drömmar under den senaste tiden, för att sedan vakna upp i en tom säng och ett kallt och ensamt hus.
"I love you too", sa jag, och denna gång menade jag det mer än någonsin.

 26 mars 2020, kl.11:09. Hounslow West, London. 

Jag började duka fram tallrikar, bestick och glas inför lunchen, och helt plötsligt började min mobil surra. Efter att ha sänkt volymen på radion så lyfte jag upp telefonen som låg på diskbänken och klickade på den gröna luren för att sedan föra mobilen till örat.
"Hello?"
"Nancy is back home. I repeat; Nancy is home!", tjöt Harry i luren.
"What? No, she can't be...Why are you doing this to me?", beklagade jag mig och lutade mig mot bänken samtidigt som jag fingrade på handtaget till översta kökslådan.
"No, I'm serious! She's back! Get your things and come to the hospital. She's here!"
Jag kände hur luften gick ur mig. Var detta möjligt? Var Nancy hemma? Levde hon?
"Ho-how is she...?", pep jag. Min röst brast på slutet, och jag kände hur det vattnades i ögonen.
"Saying that she's fine would be lying, but she's doing okey... She has to do a few stitches, because she has a big wound on her stomach. It looks pretty bad, and she's all covered in blood, has lots of bruises and such, but the doctors say that she's going to be just fine."
Jag pustade ut. "So, can I see her, like, now?"
"Yes! She's waiting for you. But don't forget to call your parents, because I think they'd be glad to know. I'll call Anne and the lads right away!"
"O-okey, tell her that I'll be there in ten." Jag la på och skyndade sedan genast ut i hallen. "Liam! Liam?"
"Yeah?", ropade Liam tillbaka, och det lät som att det kom från badrummet på övervåningen.
"I'm going to the hospital. You can eat while I'm away if you're hungry!"
Badrumsdörren for upp med en smäll. "The hospital? Is something wrong? Are you okey?"
"Yeah, sure. But Harry just called me. Nancy is home, Liam! Can you believe it?!"
"What?!"
"I know! And I have to see her! I'd ask you to come, but they boys are sleeping and..."
"I understand. You need some family-time. But wow, that is amazing! It's... It's unbelieveble! I have to go call my mom! Do you want me to call Brianna and Spencer too?"
"Yes, please! But I have to go. See you later! I'll call you when I'm there!"
"Yeah, do so! Bye, love!"
 
Jag parkerade bilen utanför sjukhuset. Parkeringsböter var ett skit samma i denna stund, för allt jag ville var att få träffa min efterlängtade syster. Jag låste bilen lite snabbt och sprang sedan in genom dörrarna och fram till disken.
"I'm looking for Nancy Jay, please", sa jag med andan i halsen.
"Okay. Name?"
"Jay. Oh, I mean, Ruby Jay. I'm her sister."
"Second floor, room 204. The first corridor to the left."
"Thank you!" Jag skyndade bort till hissen, dubbelklickade på knappen och stampade otåligt i golvet medan jag väntade på att hissdörrarna skulle öppnas. "Second floor, room 204. First corridor to the left", mumlade jag tyst för mig själv och klickade på knappen med en stor tvåa på. När hissen plingade till och jag äntligen var på rätt våning så började jag småspringa i korridoren. 200, 201, 202, 203... 204!
Jag stannade upp, kikade in genom det runda lilla fönstret och öppnade sedan dörren.
"Ru?", sa Nancy och lyfte huvudet från kuddarna. Några sköterskor flyttade på sig, och Harry ställde sig upp. Jag kunde knappt tro mina ögon. I sjukhussängen låg Nancy. Min älskade syster. Min favorit av alla familjemedlemmar och min absolut bästa vän.
"Nancy!", tjöt jag och kände hur det stockade sig i halsen. Jag skyndade fram till hennes säng, böjde mig ner och la armarna om hennes axlar. "I've missed you so much!", snyftade jag, och Nancy började leka med mitt hår.
"I've missed you too", kved hon. "But I'm back now... I'm back now", försökte hon trösta, men hon var minst lika ledsen som jag. "Don't cry, Ru..."
"I can't help it", pep jag. "Where were you? What happened?"
Nancy grät och skakade så häftigt att hon knappt klarade av att prata, så Harry hoppade istället in i samtalet. "Do you remember Daniel Walsh?"
"Yeah? What about him? Louis was talking about him a few days ago and-- Wait... So you we--"
"Yes. Me, Louis and Niall went to Bristol because Louis' sorta found out that Nancy was there. Daniel kidnapped her. He kept her, and another girl, in his basement."
"Oh my...! My baby!", snyftade jag och pussade min syster på pannan och båda kinderna. "If I had known, then I would've come to save you myself!"
"I know, Ru. I know", sa Nancy.
"How could I be so stupid! I should've known that he had you!"
"Ru, calm down. I'm here now. I'm home."
"Yeah. Don't ever leave us like that again, ever!"
"I won't. I promise. Nothing will do us apart."
"Please", kved Josefine. "Please, I don't want to talk about it. It pains me to even think about it..."
"I'm sorry, Miss Werner, and I understand. But we have to do this. Otherwise we can't put Mr.Walsh in jail", sa Officer Brown och gav henne en medlidande blick.
"Can I at least call my boyfriend first?"
"I'm afraid there's no time for that right now."
"Do you, uhm... Do you want me to follow you in there?" Jag nickade mot förhörsrummet, och Josefine såg ner i golvet och nickade tyst.
"Sure. Thanks."
Jag hade suttit och småpratat med henne hela vägen till sjukhuset i ett försök att lugna ner henne, och nu skakade hon inte längre, men hon var väldigt tyst av sig. Jag hade skickat hem Niall, för jag antog att Jolie väntade på honom, och när jag hade övertygat honom om att jag skulle stanna tills någon kommit för att hämta Josefine så gick han med på att åka.
"Sit down, please." Officer Brown & hans assistent, Rita, slog sig ner på andra sidan skrivbordet, och Josefine satte sig tätt intill mig. "So, to begin with, do you know Mr. Daniel Walsh?"
"I, uhm..." Josefine harklade sig lite. "I did know him. He's my ex-boyfriend. We dated in high school."
Rita började anteckna det Josefine sa i ett litet skrivblock, och Officer Brown nickade sakta. "Ex-boyfriend, you say? Did you dump him?"
"Yes."
"Why?"
"Because I was scared."
"Scared of him?"
Josefine nickade.
"Because of what happened to his family, or?"
Josefine nickade återigen.
"I see. Do you think that he put the house on fire so that his mother and siblings died?"
"Everyone thought so, so yeah, of course I did. He had started to act strange a while before it all happened, and I never saw him cry after that his family died. And that's when I realized that something's wrong with him, because a normal person wouldn't be so heartless."
Nu var det Officer Brown's tur att nicka. "Right. And what exactly happened that night when you disappeared? Did he show up at your house, or? Take it from the beginning, please."
"Well, I was at home, getting ready for work. I had a little chat with my boyfriend, Andrew, told him that I was going to do some work and... Yeah. And then I went, took the tube to Victoria Station and walked to the studio a few blocks away where I was going to have a photoshoot with a band called Funky Playlist. It all worked out really well, and I got some great photos..." Josefine tog en liten paus i sitt berättande och såg upp på Officer Brown. "It was late at night when I was heading home, and I started to get quite paranoid when I walked to the station, so I decided to call Andrew just to talk while walking. But suddenly, while I was talking to him, someone touched my shoulder and made me drop my phone..." Josefine rös. "And then everything went black, and later on I woke up in the middle of nowhere, who happened to be Daniel's basement..."
"Okey", sa Officer Brown och kollade att Rita verkligen antecknade allt. "And what happened next? How did you survive? Did you get any food? Did he talk to you? Did he say why you were there?"
"I was pretty scared, waking up next to Nancy, but when I realized that she wasn't Daniel and that she was scared to, I calmed down a bit. Daniel didn't like us talking, so he threatened us... But he gave us food and helped us to the bathroom. That was the only time I could really relax, even though I knew that he stood outside and waited for me to come out..."
Rita fortsatte anteckna det Josefine sa, och jag såg att Josefine började kämpa med att få fram ordentliga meningar. Jag tog hennes skakiga hand i min, log medlidande och nickade uppmuntrande åt henne att fortsätta.
"H-he used to sit in the basement with us, talking, but I never really listened because I just wanted to... To come home, you know. I wanted to wake up from that bad dream, I wanted Andrew to come and save me... But he never did. Daniel told me that I was there because he hated me. He hated Andrew and he hated Harry, because if Daniel couldn't have me or Nancy, then nobody else could." Josefine började skaka ordentligt, och jag la armen om hennes axlar.
"Schh schhh... Go on, you're almost done", mumlade jag tröstande i hennes öra.
"When I said s-something he didn't want to hear, then he... Then he hit me. And one day, when Nancy was in the bathroom, the two of them came down, yelling at each other, and I could smell blood... Nancy was crying really hard, which made me terrified, and as soon as Daniel left she told me that maybe she was going to die because of her wound... I was so scared, because I didn't want to be alone, and maybe he would do the same thing to me... But then, Louis here, and Niall and Harry, came to save us. I can't thank them enough for-- For what they did."
Ruby hade gått iväg för att köpa kaffe, och Liam hade nu ringt tjejernas föräldrar och de hade satt sig i bilen direkt för att köra till London och få träffa sin saknade dotter. Jag satt bredvid Nancy i sjukhussängen, och hon vilade sitt huvud mot min axel.
"I hate these clothes", mumlade hon och såg ner på sin sjukhusrock.
"Me too. That green kind of blue thingy is so not your colour." Jag viftade ogillande med handen, och Nancy skrattade lågt och slog mig i magen.
"I hate you, Haz."
"I know you love me." Jag flyttade ifrån lite så jag kunde ta av mig min tröja. "Here", sa jag sedan och räckte henne den.
"Seriously?"
"Well, of course?" Jag ryckte på axlarna.
"Thanks", mumlade hon och började knäppa upp rocken. Något förändrades i hennes blick, och hon såg plågat på mig. "Don't look, please."
Jag nickade sakta och satte handen för ögonen, och några sekunder senare sa hon åt mig att hon var klar.
"You look so much better in that shirt than I do", sa jag snällt för att få henne på bättre humör.
"Than-- Hey, what's that?" Hon petade på tatueringen ovanför vänster bröstvårta. "Is that--? When did you--? But what about--?"
"I know what you're thinking, and I know that you're not very found of me getting new tattoos all the time. And I do know that you don't like tattoos with names, but... I had to, Nancy. I missed you so much. I never really moved on."
Tårar började sakta rinna nerför hennes kinder. "I love it, Harry. It's beautiful. Thank you."
"I know, I love this tattoo. It's my favourite of all times. But there's one thing I love more than this tattoo. And that, my love, is the beautiful girl right in front of me. You."
Jag mötte hennes läppar i en mjuk kyss, och hon strök försiktigt med sina fingertoppar över tatueringen. 
"Now you'll have to stay with me for the rest of our lives. Otherwise I'll have to live with this tattoo forever, knowing that you're in love with someone else."
"I won't leave, ever. In my life, there's only you, idiot." Nancy log brett och sträckte på sig för att ge mig ännu en kyss.

Here you go! Ganska så jättekort, men jag lovar att nästa kapitel blir längre och kanske lite mer spännande höhö! 
P&K!<3

Kommentarer
Postat av: Stina

Åh så braaaaaa! Äsch, är väl egentligen ingen idé att jag skriver så efter varje kapitel, för ALLA kapitel är ju huuuuuur bra som helst!!
Hur många kapitel tror du att det är kvar förresten? Vill ju verkligen inte att den ska ta slut..! <3

Svar: Aww taaack! :''D Kan inte säga sådär exakt, men gaaanska många är det väl kvar ändå! Tänker mig att TTS ska bli minst lika lång som D.Y.R i alla fall! :) <3
Vendela Åstrand

2013-10-07 @ 22:07:32 / URL: http://www.wattpad.com/user/stinanilsson
Postat av: Matilda

Uh? Vendela? Du dödar mig... ; ( bättre än alla filmer / böcker i världen! <3
Kan du snälla snälla bli författare? ;)
Ör det mkt kvar? :D hoppashoppas för jag vill ju aldrig att den ska ta sluuut <3 puss bbe

Svar: Hahah naaaw taaack! :''D Ja ganska mycket kvar ändå, men vet inte riktigt hur många kapitel det blir. Det beror lite på hur jag känner för att avsluta den. Har lite olika idéer nämligen, så vi får se. ;) Puss på dig också! :* <3
Vendela Åstrand

2013-10-07 @ 22:16:48 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Alexandra

Vet inte om jag ska skratta eller gråta :) :(

Svar: Naww hihi! :')<3
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 05:35:31
Postat av: Emma

Superbra!!! Ååååååå älskar slutet

Svar: Aww taaack! :'D <3
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 07:09:28 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Bella

jättebra! :) längtar till nästa! :) vad gullig Louis var :)

Svar: Tack hihi! :D
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 07:19:03
Postat av: Malin

OMG!!! Superbra!!!! <3<3<3

Svar: Aww taaack!! :D<33
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 09:17:06
Postat av: My (1D Novell)

faasen vad underbar del, älskade varje minut av det! Och när hon pratade för den här tanten var helt sjukt, blev rörd :( <3

Svar: Naww taack, fina My! :'')<3
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 19:11:05 / URL: http://novellermedonedirection.blogg.se
Postat av: Hanna

Åååh så bra!! Längtar sjukt mycket till nästa kapitel och nästa o nästa osv! Haha

Svar: Aww taack!! :''D
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 19:15:04
Postat av: Anonym

Jättebra kapitel, en tår rann ner för min kind när hon pratade med polisen...
Kram <3

Svar: Naw söte då! Tack!! :D Kram!<3
Vendela Åstrand

2013-10-08 @ 21:14:34
Postat av: Elin

Hur kan du tycka att det var 'inte spännande'?! Jag tyckte det var ett av de bästa kapitel du någonsin skrivit (vilket jag säger varje gång, men det är för att du överträffar dig själv varje gång!) och typ motsatsen till tråkigt! Längtar verkligen till nästa del! :D <3

Svar: Åh tack så jättemycket!! :''D Så himla fint sagt!<33
Vendela Åstrand

2013-10-09 @ 20:21:40 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Bella

hur många kapitel har du tänk på denna novell? :)

Svar: Vet inte riktigt hur många det blir, men minst lika många som D.Y.R vart i alla fall! Kanske något längre eller kanske lite kortare, vi får se. Det beror på vart jag bestämmer mig för att avsluta novellen! :) xx
Vendela Åstrand

2013-10-10 @ 06:44:18
Postat av: Beea :)

Åååhhhhhhh det är så sööööööt! :)

Svar: Naww taack! :D
Vendela Åstrand

2013-10-11 @ 17:22:14
Postat av: Lucy

Precis när man trodde att det skulle lugna ner sig... *Dead*
Men väldigt bra, Såklart? =D
Kram

Svar: Hahaha, tack! :D Kram!<3
Vendela Åstrand

2013-10-12 @ 15:45:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback