Chapter 38 - You'll Be My Resolution

Previously:
"Do you want him to die?" Hon skakade snabbt på huvudet, och han vände sig mot mig igen. "Then tell him to leave."
"G-go, Harry", kved hon, men jag såg envist på henne.
"No, I'm not leaving. Not without my girlfriend."
"Didn't you hear her? She's mine now. She loves me. Now leave! Three..."
"Please, run! Harry, run!", snyftade Nancy. "Please, do it for me..."
"Two..."
"Harry! Go! Now!"
"One..."

Plötsligt var det som om tiden började gå jättelångsamt. Det var som om allt hände i slowmotion. Hade jag blivit skjuten? Nej, jag kände ingen smärta... Men Niall då? ... Nej, han stod kvar på samma ställe, och den där tjejen levde också. Nancy hade inte heller blivit träffad, men Daniel hade hoppat till av ren chock så nu låg hans pistol på golvet. Han var just påväg att sträcka sig efter den när jag genast satte foten ovanpå, och Niall riktade pistolen mot hans huvud.
"Don't move, Walsh."
Inpatrullerandes kom ett gäng poliser, och det var tydligen någon av dem som skjutit ett hål i väggen för att rädda situationen.
"Hands up, Mr.Walsh!", röt en av dem, och Daniel ryggade undan och höjde händerna till huvudnivå. En annan polis greppade hans handleder och låste fast hans händer bakom ryggen, medan någon annan gick igenom hans fickor efter fler vapen. När inget mer hittades så sa en av poliskvinnorna åt de andra att ta ut honom till bilen medan Officer Brown, som tidigare hade hållit i fallet med den försvunna Nancy, och några till stannade kvar här inne. De rusade genast fram till tjejen som Niall höll om för att kolla om hon var oskadd, men när några var påväg fram till Nancy så stoppade jag dem.
"No! I'll take care of her", sa jag sammanbitet och skyndade fram till henne och satte mig sedan på huk vid hennes sida. "Nancy?"
Hon satte sig försiktigt upp och kastade sig sedan in i min famn, utan så mycket som ett ord, och jag andades in doften av hennes hår, pussade henne på hjässan och smekte hennes rygg. Hennes kropp var så liten i mina armar, och hon kramade om mig som om det gällde liv och död, skakade kraftigt och grät så mycket att det smittade av sig. 
Jag pussade henne på pannan, kramade om henne mycket hårdare, - dock noga med att inte göra henne illa eftersom hennes hud var alldeles blåslagen och sårig.
"I've missed you so much, Nancy. I knew you were still alive, I knew it!", snyftade jag och pussade henne återigen på hjässan. Nancy sa inget men klamrade sig fast vid mig på ett sätt som sa mer än tusen ord. Jag förstod att hon var för ledsen, chockad och för rädd för att våga prata. Jag hade ju till och med svårt för att få fram några ord själv? Men jag försökte ändå, för jag ville trösta, och Nancy verkade bli lugnad av att höra min röst.
"Excuse me, sir, but we have to take her to the hospital", sa en poliskvinna, men jag skakade på huvudet.
"No, I said I'll take care of her. I won't leave her, not again. I can't afford to lose her one more time."
"I totally understand, but she's hurt. We don't wanna risk that she'll die of an infection, right?"
"But--"
Plötsligt la Nancy sig i konversationen. "C-can we take Louis' car?"
Poliskvinnan såg ner på Nancy med en orolig blick, men efter ett tag slapp hon ur sig en lätt suck. "Okey. But only if I can go with you."
Josefine & Niall fördes till sjukhuset i en av polisbilarna, och Louis hade insisterat på att åka med dem eftersom Niall troligen skulle somna i bilen och Josefine behövde någon som kunde lugna ner henne.
Harry hjälpte mig in i Louis' bil, och poliskvinnan och Officer Brown, som hennes kollega hette (och som Harry tydligen kände?), hoppade in i framsätet medan Harry satte sig bredvid mig. Så fort bildörrarna var stängda blev det alldeles mörkt inne i bilen, för rutorna var så mörkt tonade att varken ljusen från de andra bilarna eller gatulamporna trängde igenom glaset. 
 

Jag hasade ner på sätet och lutade huvudet mot Harry's axel. Han la armen om mig och tog min kalla hand i sin för att sedan värma den med sina andetag. 
"I'm sorry that I didn't trust you, Styles", sa Officer Brown och såg på Harry genom backspegeln. "You were right, - we shouldn't have give up so quickly. Are we good now?"
"I guess so", mumlade Harry. "She's here now, and that's all that matters."
Jag log för mig själv bakom alla tårar, men efter bara några sekunder så började jag istället hacka tänder eftersom jag blivit så mager att jag inte längre kunde hålla värmen lika bra. Harry sträckte sig efter en filt på bagagehyllan och vecklade ut den, för att sedan lägga den över mig.
"Okey?", frågade han tyst, och jag nickade. "Good."
Mina ögonlock kändes tunga, men jag vågade inte blunda. Tänk om det här bara var en dröm? Kanske låg jag bara och sov i Daniel's källare, och snart skulle han väcka mig igen? Jag rös av tanken. Jag var rädd för att ens blinka, orolig över att Harry skulle försvinna om jag slöt ögonen för länge.
"You must be tired. Go to sleep." Harry märkte att jag hade svårt för att titta ordentligt, men jag skakade envist på huvudet.
"No, I'm fine."
"Don't lie to me, Nancy. Just close your eyes."
"But--"
"I won't go anywhere. I promise", lovade han och pussade mina knogar. "Now sleep. I'll wake you when we're at the hospital."
Jag nickade sakta och slöt ögonen, men tvingade Harry till att fortsätta hålla min hand. Jag ville inte släppa, ville inte att Harry skulle flytta sig ens en decimeter ifrån mig. Jag ville inte förlora honom. Aldrig mer.
Jag flyttade mig, om möjligt, ännu närmre och andades in doften av Bleu De Chanel som var en av Harry's favoritparfymer. Harry började pilla med mitt hår och massera min hårbotten, och trots omständigheterna så kunde jag inte låta bli att undra om han inte äcklades av hur flottigt mitt hår var. Jag menar, jag hade ju inte duschat sen den dagen jag försvann? Och det måste ju vara länge sen nu...
"Harry?", mumlade jag.
"Mhm?"
"What day is it?"
"Tuesday", sa han efter en titt på mobilen.
"No, I mean, the date?"
"Oh, uh... The twenty-sixth of March."
Mars? Oj jisses, jag hade alltså varit borta i... Över en månad?
"So I was gone--?"
"Quite a long time, yes. It was the worst month in my entire life!"
Jag nickade instämmande. Visst, jag hade kanske inte haft någon koll på att det gått mer eller mindre än en månad, men aldrig hade jag varit med om något så hemskt.
"But now you're back, and I couldn't be happier."
Ett svagt leende spred sig på mina läppar, och trots att det gjorde väldigt ont i magen så sträckte jag på mig för att pussa Harry på munnen. Han log och strök mig över kinden innan han försiktigt puttade ner mitt huvud på hans axel igen. Sedan drog han upp filten till mina axlar och höll fast den där så jag slapp frysa, flätade samman våra fingrar och började tyst sjunga mig till sömns.

"One month down and it's in sight
oh, I'm guaranteed to lose my mind
It's dangerous to speak and sigh
You might know what I'm trying to hide

So from the cradle to quarter age
oh, I bought the book but didn't flip the page
oh, readiness is near. We steer
As far away from the coming of days

So don't you worry
You'll be my resolution
Characters of no illusion
You'll be my resolution
Characters of no illusion
You'll be my resolution"

Jag kände hur hjärnan började arbeta långsammare, men försökte ändå fokusera på Harry's röst. Om det här var en dröm så ville jag ändå att den skulle vara lite till, för jag hade saknat att somna till Harry's sångröst.

"Turn around, put it down and see
That this is really the place to be
I'm not you, nor you me
But we're both moving steady."
 
Alla mina sinnen flöt iväg, och en tjock men behaglig dimma la sig till rätta i mitt huvud, och bara en liten stund senare så blev allt svart.
"Nancy?", viskade jag i hennes öra när Officer Brown hade kört in till vägkanten utanför sjukhuset. "We're here. Time to wake up."
Nancy knorrade tyst men öppnade sakta ögonen, och när hon mötte min blick blev hon alldeles tårögd.
"Harry? Are you here?"
"Of course I am? I told you, I won't go anywhere."
"Oh, it is you! I thought I was dreaming that you came to save me..."
Jag pussade henne på kinden. "No, it wasn't a dream. You're safe now."
Officer Brown och poliskvinnan, som presenterat sig som Rita, klev ur bilen och hjälpte sedan Nancy ut så att hon inte skulle göra sig illa. Jag tog en snabb titt på mobilen och la märke till att klockan strax var halv elva på förmiddagen. Jag måste alltså ha somnat jag med, för jag hade inget minne av att vi åkt hela vägen från Bristol till London.
Solen stack fram bakom höghusen, och strålarna reflekterades i lacken på de blänkande polisbilarna som stod parkerade intill Louis' bil. Jag antog att de andra alltså redan hade kommit hit, så nu var det bara att gå in och sätta igång med Nancy's hälsoundersökning, och var det inte värre en några rivsår och blåmärken så kunde vi kanske få åka hem redan idag.
Jag hjälpte Nancy upp för den lilla stentrappan, och när vi kom på entréplanet slogs jag av doften av nyskurat golv och handsprit. En grupp sköterskor stod redan och väntade på oss vid disken, men när de försökte fösa iväg Nancy så höll hon fortfarande min hand i ett hårt grepp och vägrade släppa taget.
"Nancy, we need to check on you. You're hurt, aren't you?"
"I want him to come with me", sa Nancy envist, och efter en stunds övertygande om att det var för hennes bästa så gick sköterskorna med på det. Hon kunde vara riktigt envis, min flickvän, men det var ju oftast bara en fördel.
Vi kom in i ett vitt litet rum, med en sits, några stolar och enstaka sjukhusapparater. Det såg ungefär ut som alla andra rum och korridorer i den här byggnaden alltså. Sköterskorna gestikulerade åt Nancy att sätta sig ner, och jag lutade mig mot väggen så länge och såg på när de gick igenom varenda centimeter av hennes armar.
"Bruises... A few scars... Some scratches", påpekade en av sköterskorna medan en annan antecknade vilt. Några hade fullt upp med att tvätta av Nancy eftersom hennes armar och händer var fulla med intorkat blod och smuts, och medlet stank och såg ut att svida, för Nancy gjorde små grimaser när de duttade med bomullstussar på hennes hud.
"Arms up!", medlade en annan, och Nancy sträckte försiktigt på armarna medan någon började lirka av henne tröjan.
"Oh jesus!", sa jag och höll för ögonen. På magen hade hon ett stort sår som var fullt med små glasbitar, och det såg verkligen inte bra ut vill jag lova.
"Would you like to go outside for a while, sir?"
"No, that's not necessary. I'll stay."
Sköterskan nickade och hjälpte Nancy att lägga sig ner. Sedan sa hon åt någon att hämta redskap så de kunde börja plocka ut glasbitarna och tvätta rent det hemska såret. Förhoppningsvis skulle det läka av sig själv, eller åtminstone räcka med några stygn, för nu skulle jag ju inte våga ta i Nancy alls, rädd för att göra henne illa.
"Oh come on, it's not that bad", sa Nancy som om hon läst mina tankar.
"Are you kidding me?", sa jag och lyfte på ögonbrynen. När jag hade rundat sängen så sträckte hon ut sin hand, och jag tog den och flätade samman våra fingrar. Sedan sträckte jag mig efter en stol och slog mig ner bredvid henne, och hon höll sina ögon på mig för att slippa tänka på sitt äckliga sår.
"I can't wait to come home", mumlade hon. "I'm still sleepy, and I miss our bed."
"So do I", log jag. "Do you want me to call your parents and your sister, or shall we wait 'til tonight?"
"I'm afraid you'll have to stay the night, Miss Jay", sa en av sköterskorna. "We need to take care of this." Hon nickade menande mot såret. "And you're also going to have a police interrogation about your kidnapper and about what happened to you."
Nancy nickade och vände sig sedan mot mig igen. "Call Ruby and ask her to come, and then she can call our parents on her way here."
"Okey, I'll be right back." Jag reste mig upp.
"And Harry?"
"Yes?", sa jag och såg ner på Nancy.
"I love you."
Jag sprack upp i ett leende. Jisses, jag hade inte känt mig såhär glad på jag vet inte hur länge! Dessa tre ord hade jag bara hört i mina drömmar under den senaste tiden, för att sedan vakna upp i en tom säng och ett kallt och ensamt hus.
"I love you too", sa jag, och denna gång menade jag det mer än någonsin.

Okej, får avsluta här för jag är sååååå trött så nu ska jag gå och sussa! Gick det som ni tänkt er? Vad tror ni kommer hända med Daniel nu då? Och hur kommer alla reagera nu när Nancy äntligen är hemma igen? Vad ska Jolie säga när hon får reda på att Niall visst inte var på någon jobbresa i Sverige utan istället åkte till Bristol och riskerade livet för att rädda sin bästa väns tjej? ... Ja vi får väl vänta och se. ;) 

Kommentarer
Postat av: Bella

Jättebra! :) längtar till nästa! :) xx

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-10-02 @ 22:24:51
Postat av: Agnes

OMG så himla bra!!!! :D

Svar: Åh, tack!!! :D <3
Vendela Åstrand

2013-10-02 @ 22:33:57
Postat av: Emma

Superbra! Jag kom och tänka på en sak, vet Liam och Zayn om att dom åkte? Och undra vad Julie kommer säga.....? Och Stina.... Och Paul, AHHHH så många frågor jag vill ha svar på

Svar: Ja du får väl vänta och se... Jag ska se till att du får svar på alla dina frågor! ;)<3 Och tack så mycket! :D
Vendela Åstrand

2013-10-02 @ 22:34:58 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Matilda

Du.. är.. vad ska jag säga?! Helt jvla otrolig! Sluta va så begåvad?! :D

Svar: Åh, tack så jättejätte mycket Matilda! :D
Vendela Åstrand

2013-10-02 @ 22:36:54 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Emma :3

Riktigt bra!!! :O <3

Svar: Taack Emma! :D<3
Vendela Åstrand

2013-10-02 @ 23:09:31 / URL: http://annorlundaemma.blogg.se
Postat av: Stina

Åååååååååååh äntligen!!!! Längtar till att alla ska träffa Nancy igen, och hur alla ska reagera.. åh vad glad jag blir att hon äntligen är i säkerhet igen :') <3

Svar: Hihi naww! :''D<3
Vendela Åstrand

2013-10-03 @ 08:44:05 / URL: http://www.wattpad.com/user/stinanilsson
Postat av: Malin

Ååh!!! Så bra det var!!! E typ överlycklig att de äntligen är tillsammans!!! :D<33

Svar: Tack så jättemycket haha! :D<33
Vendela Åstrand

2013-10-03 @ 15:21:55
Postat av: Beea :)

Aaaahhhhhh jag älskar dig, jag älskar dig så fett mycket, helt sjukt, tack, tack, tack, puss, puss, puuuuuuuss SICKEN TUR ASSÅ PUUUUUUH jag trodde jag skulle dö, sicken tur att ingen av dem dog, puuuuuh, nu kan jag andas ut, pjuuh!
Hahahahahaha, nej men, åh vad glad jag blir att alla klarade sig! :) Men vem vet? Du kanske får för dig att det ska komma en jordbävning och alla dör... Man kan aldrig lita på folk längre, hahaha ;)
Men seriöst, det var asbra, och jag blev ännu gladare när Harry sjöng Resolution för henne, hihihihi det är min favoritlåt! :D hihihihi :)

Svar: Hahahaha naww! :'') Haha ja, man vet ju aldrig med mig haha! x) Tack så jättemycket! Åh jaa, visst är Resolution typ en av de finaste låtarna som finns?! När jag & några kompisar var på ett ställe som heter Gränna så sjöng en kille den för oss samtidigt som han spelade gitarr, och han sa att han älskade Matt Corby. Snacka om att jag fick en big crush på den killen för hans musiksmak haha! ;)<3
Vendela Åstrand

2013-10-04 @ 16:20:20
Postat av: Elin

Omg det här kan vara något av det bästa jag någonsin läst, och jag läser onyttigt mycket! Det finns inte ord för hur mycket jag älskar ditt sätt att skriva och få till inlevelsen på rätt sätt! Jag var till och med tvungen att stänga av musiken för att inte börja gråta så mycket att jag inte skulle kunna läsa klart! <3

Svar: Aww tack Elin! Dina kommentarer gör mig alltid så glad! :'D <3
Vendela Åstrand

2013-10-04 @ 20:51:22 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Tildis :) <3

Men guuuud vad bra! När kommer nästa? :)) <3
Kramisar xx

Svar: Taack! :D Förhoppningsvis imorgon! :D Kram!<3 xx
Vendela Åstrand

2013-10-06 @ 18:13:32
Postat av: Beea :)

Gjorde han?! Aaaawwwweeeeeeee jag blir ju bara kär genom att tänka på det! :D
Och jaa, resolution är en av de finaste låtarna som finns! :) <3

Svar: Jaa hihi! Han gilla nästan alla artister som jag gillar, så han började spela massa Ed Sheeran och annan mysmusik, och jag höll typ på att dö haha! c'': Jaa så himla fin<3
Vendela Åstrand

2013-10-11 @ 17:24:52
Postat av: Beea :)

Asså detta blir ju bara bättre och bättre! Awwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwweeeeeeeeeeee! <3

Svar: Naww taaaaaack!!! :'D<3
Vendela Åstrand

2013-10-12 @ 21:02:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback