Chapter 44 - The Key To My Heart

Previously:
Min mobil plingade till, och ett sms visades på skärmen.

From: Harry :)<3
"I'm sorry, but I won't be home in time for a date. I hope it's okey if we do it tomorrow instead? xx"

Jag kände hur humöret sjönk. Jag hade ändå sett fram emot att gå på dejt med Harry, och nu skulle jag få spendera resten av kvällen i min ensamhet. Kul, kul...
Plötsligt knackade det på dörren, och jag ryckte till. Vem kunde det vara?

Jag tassade ut i hallen, gav min spegelbild en sista blick och rättade till luggen innan jag öppnade dörren. Framför mig stod Louis, iklädd svart kostym, slips och finskor.
"Louis?", sa jag förvirrat och synade honom uppifrån och ner ännu en gång.
"Good evening, Miss Jay. This is for you." Han log brett och räckte över ett kostymöverdrag. "I'll give you ten minutes, and then we'll have to go."
Jag kikade över Louis' axel, och utanför stod en svart limousin på tomgång. "Uhm, thanks I guess...?", sa jag, nu ännu mer förvirrad, och tog emot kostymöverdraget utan den minsta aning om vad som fanns inuti. "Where's Ha--?"
"Hurry up." 
"Oh, okey.." Jag nickade uppfattat, vände på klacken och skyndade upp för trappen. När jag kom in i sovrummet slängde jag överdraget på sängen, drog ner dragkedjan och synade innehållet. Där i låg en marinblå klänning med fina detaljer, samt ett par svarta pumps med söta spännen. Jag såg nervöst upp på vägguret som satt ovanför dörren. Åtta minuter hade jag på mig, och jag visste inte ens vad som väntade mig sen. 
Jag skyndade med att dra av mig mjukisbyxorna som jag innan hade dragit på mig, rotade fram ett par svarta strumpbyxor ur min byrålåda och tog på mig dem. Sedan drog jag t-shirten över huvudet, drog på mig klänningen och knäppte på mig skorna. Efter många om och men satte jag upp mitt hår i en hästsvans, kletade på lite mascara på ögonfransarna och täckte läpparna med ett läppglans. Sedan fick jag vara nöjd.
"Nancy?", ropade Louis nerifrån hallen, och jag såg mig snabbt om efter min svarta handväska.
"Coming!", ropade jag tillbaka, hängde väskan över axeln och småsprang nerför trappen.
"Wow, you look great!", sa Louis aningens chockad, och när jag kollade mig i spegeln i hallen så kunde jag inte låta bli att tyst berömma mig själv för att ha gjort mig i ordning på endast tio minuter. Vanligtvis tog det i alla fall minst en halvtimme, fast nu hade jag ju å andra sidan fått kläderna serverade.
"Thanks", sa jag efter ett tag då jag påmindes om att Louis hade gett mig en komplimang, och han sträckte ut armen i en gest att jag skulle lägga min hand på den och följa honom ut.
Han öppnade bildörren åt mig som en riktig gentleman, utan så mycket som ett ord om vart vi skulle, och stängde sedan efter mig. Bilrutorna var mörkt tonade, så ingen skulle kunna se oss utifrån, och jag kunde inte låta bli att undra vem som körde och vart vi var på väg.
Louis kom inte och satte sig hos mig, så jag antog att han satt där fram istället, så nu var jag alldeles ensam igen. Jag såg mig omkring i baksätet och upptäckte en fyrkantig liten ask som låg bredvid mig. Min panna rynkades av förvirring, och jag lyfte försiktigt på locket för att kika vad som fanns i. Där låg en liten lapp med svart text och små hjärtan runt som skiftade i rosa och rött. Jag tog upp lappen och läste tyst för mig själv.

"I hope you like the dress. See you soon, gorgeous. xx H"

Jag sprack upp i ett leende. Så det var Harry som låg bakom det här trots allt! Men hade inte han sagt att vi skulle ta dejten imorgon? Hade han ljugit? För att överraska mig? Jag ryckte på axlarna för mig själv och la ner lappen igen. Vi hade nu lämnat Hounslow, och jag hade verkligen inte en susning om vad Harry planerat för oss. Men jag tog för givet att det var något ganska formellt med tanke på hur jag var klädd...

Utan att jag märkt det så hade vi stannat någonstans i centrala London, och en flock av människor hade samlats utanför limousinen. Jag drog in ett djupt andetag och släppte ut luften i en suck. Att bli omringad av paparazzis var inte riktigt vad jag hade hoppats på, men jag visste ju att Harry inte hade något med dem att göra.
"Are you ready?", frågade Louis vänligt och knackade lätt på rutan, och jag nickade till svar men kom snabbt på att han inte kunde se det och svarade istället med ett kort 'ja'. Bildörren öppnades, och Louis räckte mig sin hand för att hjälpa mig ut ur bilen. När jag stod på stadiga ben så iddes jag se upp på den stora skylten, och jag insåg att vi nu stod utanför en av mina absoluta favoritrestauranger. Harry hade tydligen kontaktat bandets livvakter, för de hade tryckt undan människorna så att en smal gång bildats fram till entrén. 
"Follow me, madame", log Louis och började gå, och det var nästan läskigt för jag kunde knappt minnas att jag någonsin sett honom så glad. Men kanske var det bara att jag varit borta så länge så jag glömt hur han brukade le? Jag skakade undan tanken och log tillbaka. Jag var aningens nervös, trots att jag nu fattat att kvällen gick ut på att äta. Men varför hämta upp mig i en limousin? Varför all denna uppståndelse kring en vanlig dejt?
"Smile for us, Miss Jay!", ropade en paparazzi, men jag låtsades inte höra. Orkade inte bry mig om dem, nu när mitt sinne var helt uppslukat av vad som skulle hända härnäst. Två vakter höll upp dörrarna åt mig & Louis, och vi gick tillsammans in i den fina restaurangen. För ovanlighetens skull var restaurangen dock helt mörklagd, bortsett från värmeljusen och några enstaka golvlampor som lyste upp rummet. Längst in i restaurangen fanns en liten scen, och plötsligt hoppade jag till av att strålkastarna tändes. På själva scenen stod ingen mindre än min älskade Harry. Precis som Louis så var han också finklädd, och mina ögon tårades nästan, så vacker var han där han stod. Och nu upptäckte jag också att vi inte var ensamma i restaurangen. Vid alla bord satt folk jag kände. Släkt, vänner, människor från jobbet... You name it!
"Good evening, ladies and gentlemen", harklade sig Harry och knackade lätt på mikrofonen. "Most of you know me as Harry Styles from One Direction, but tonight I just want to be Harry. The boy who's in love with a girl."
En spotlight tändes på mig, och jag kände hur rodnaden på mina kinder steg.
"That girl, to be exact." Harry flinade åt mig, och jag såg generat ner i golvet. "I'm in love with you, Nancy. But this night isn't about me. It's about you. And therefore, I want to dedicate a song to you. Everyone, this is I won't Give Up by the great Jason Mraz!"
 


Harry började gunga i takt till musiken, och våra kära väntade spänt på att han skulle börja sjunga. Men mest spänd av alla var nog jag. Det fanns inget jag älskade så mycket som att höra min Harry sjunga. Och nu skulle han sjunga enbart för mig. 

"When I look into your eyes
It's like watching the night sky
Or a beautiful sunrise
Well, there's so much they hold
And just like them old stars
I see that you've come so far
To be right where you are
How old is your soul?

Well, I won't give up on us
Even if the skies get rough
I'm giving you all my love
I'm still looking up..."

Jag satte handen för hjärtat och log med tårar i ögonen. Men just nu struntade jag i om de andra såg mig gråta. Jag var så lycklig så jag kunde inte hålla det inne!
Harry's blick var fäst på mig när han sjöng. Han tittade inte bort för ens en sekund, och det kändes som om han såg rakt igenom mig och talade till min själ. Jag kunde inte längre styra mina ben som nu sakta gick mot scenen av egen vilja, och Louis stoppade mig inte.

"'Cause even the stars they burn
Some even fall to the earth
We've got alot to learn
God knows we're worth it
No, I won't give up..."

Harry avbröt sig i sången, men musiken fortsatte att spelas. Istället sträckte han ut sin hand för att dra upp mig på scenen, och när jag stod öga mot öga med honom så gav han mig ett snett leende. "When I met you, I was just Harry. And everyday, when I wake up next to you, I'm just Harry. With you I can be myself, and I know that you're the one I want to spend the rest of my life with..." Han gick ner på knä framför mig och drog upp en liten ask ur fickan. "I was supposed to do this in a very special way, because you really deserve the best. But I couldn't wait any longer, 'cause I'm afraid to lose you again. So, Nancy Elizabeth Jay... Will you do the honour to marry me?"
Jag kände hur luften gick ur mig, hur det stockade sig i halsen och hur läpparna klistrades ihop, gjorde det svårt att öppna munnen. Jag vågade inte lyfta blicken, men jag visste att alla kollade på mig och väntade spänt på ett svar på hans fråga. Det fanns så mycket jag ville säga, så många sätt min hjärna ville reagera på, men det enda jag kunde var att svara ett kort "yes", och sedan brast jag ut i gråt. Jag slängde mig runt halsen på Harry, och han pussade mig på hjässan, pannan, kinderna, nästippen och till sist läpparna.
"I love you", påminde han mig och trädde på ringen på mitt finger, och leendet bakom mina tårar växte sig större. Alla i restaurangen applåderade, och Harry la armen om mig och pussade mig på sidan. "Smile to the camera", viskade han i mitt öra, och jag såg mig förvirrat omkring. "I asked Paul to film it all, I mean, so we can look back on it when we're old and laugh and cry together and just remember this day as the best day ever. Or I mean, the second best day."
"What will be your best day then?", viskade jag tillbaka, och Harry la handen på min kind och vred på mitt huvud så jag nu såg honom i ögonen.
"The day I marry you."

Harry drog ut en stol åt mig vid ett långbord så jag nu satt mellan honom och min syster.
"I'm so happy for you!" Ruby, som var helt full i tårar hon också, pussade mig på kinden. "I can't believe it! Soon you'll be Miss Nancy Styles instead of Jay", kvittrade hon. "How cool?!"
"Thanks, sissy", sa jag lyckligt och pussade henne tillbaka.
"Oh, and do you know what? We're going to Pari--", började hon men blev avbruten av min bästa vän och assistent, Ricky.
"Shush, don't tell her! It's a surprise for God's sake, Ruby!"
"Oh like I haven't got enough of surprises already?", flinade jag och vände mig sedan mot Ruby igen. "Where you going to say something with... Paris?"
Ricky gav Ruby en moloken blick, och Ruby bara himlade med ögonen.
"Come on, tell me!", sa jag nyfiket och klappade henne på axeln. "Tell me, tell me, tell me! What about Paris?"
"Okey, I'll tell you."
Ricky suckade.
"You, me, mom, Meredith, Ricky and Phil are going to Paris!"
"What?", sa jag exalterat. "When?!"
"In two weeks", sa hon glatt. "We're going to buy you a wedding dress there. And of course some, uh, thingys for your honeymoon?" Hon vickade på ögonbrynen, och jag knuffade henne lätt i sidan. "Okey, sorry. I was just kidding... Or was I?"
Jag skrattade och slängde mig runt halsen på henne. "Thank you! Paris is, like, the best place in the world!"
"I know."
Men plötsligt, mitt i all lycka, så insåg jag något. "W-w-wait. You said in two weeks? Am I going to get married that soon? Do I only have two weeks to plan my wedding?"
"You don't have to do it all yourself?", sa Ricky och log mot mig, och jag vände mig mot Harry.
"Two weeks?"
"Yes, sunshine. But I told you, I'm afraid to lose you again. I want to show the world that you're mine and that no one can have you but me."
"Aw, my baby...", kved jag och pussade honom på läpparna. "I love you."
"And I love you." Han tog min hand och kysste ringen på mitt finger.

"Congratulations, Nancy", sa Anne och kramade om mig. "I've been waiting for this so long now! I knew that he was going to propose!"
"Aw, thank you!" Jag pussade min svärmor på kinden och kramade om henne en extra gång.
"I really do hope that the two of you are coming to visit us soon, okey? Gemma and I miss you so much!"
"We will, I'm sure we will", lovade jag. Sedan var det dags att krama om nästa person som skulle lämna restaurangen, och nästa, och nästa, och nästa...
Till sist var det bara jag, Harry & livvakterna kvar, och Harry tog min hand och flätade samman våra fingrar. "Wanna go home?"
"Yeah", log jag. "And thanks for... tonight and... everything. For this." Jag lyfte upp handen med ringen på. "And the song and... Yeah, everything. You said that you would've done it in a very special way, but this is as special as it could be. You were just ... You. And I loved it! It was amazing, Harry." Jag kände hur ögonen fylldes med tårar igen, och Harry stannade upp för att se på mig.
"No, you are amazing. And you deserve this. Even better. You deserve the absolute best. And I've been thinking about what Daniel said that night, when I came to get you... I can't give you everything. There's alot of things I can't do for you, but I'll try. I'll try my best and do everything to protect you and make you happy, and I'll give you everything I can in this world. But the most important thing I'll ever be able to give you, and which is such a rare thing that only you can have it... Or in fact, you already have it... Is the key to my heart."

Here you go! Kanske lite kort, pretty cheesy och sådär men oh well. Lite kärlek dör väl ingen av? ;) <3 Ska försöka bättra mig med uppdateringen, men jag ska träffa ett gäng människor de kommande dagarna och på lördag ska jag på halloweenfest så det är lite fullt upp just nu, men nåja!
P&K!

Nytt kapitel uppe snart!

Jag ber så mycket om ursäkt för världens sämsta uppdatering! Har ju inte bloggat här på en hel vecka, och jag är verkligen jätteledsen för det. Veckan innan lovet hade jag fullt upp med läxor och annat som tog upp min dyrbara tid som egentligen är menad för mitt skrivande, och nu under helgen har jag umgåts med massa fina människor jag inte träffat på evigheter, plus att min systerson är här så jag måste sitta barnvakt.
Men, nu har jag tid och skriva, och så fort jag får en ledig stund över på kvällen så skriver jag för att lyckas få ihop något bara för er skull.
Blir så himla glad av att se att ni fortfarande kikar in här varje dag och att ni frågar efter nästa kapitel på typ alla sociala medier jag äger. Det uppskattar jag verkligen! Har sagt det många gånger förut och tänker säga det många fler, - ni är de bästa läsarna i världen!

Jag hoppas ni förstår varför jag varit frånvarande, men det har faktiskt varit ganska nyttigt för mig att ta en liten paus. Att få tänka, skapa och fundera vidare. Så nu ska jag sätta mig ner och skriva tills fingrarna blöder så ni får ett kapitel nu ikväll/inatt. Yeyy! Ska se till att fixa kapitelbilder till de senaste kapitlena också då jag nu ser att det fattas några. Men stay tuned så hörs vi snart!

Despicable me - | via Tumblr

Chapter 43 - A Date?

Previously:
"Don't cry, Jose. You can come and stay with me if you want to. My house is pretty big, and I live alone most times. Except for when my kids are staying at my house then, but they mostly live with their mom at the moment, since I'm working alot. But don't worry, they're nice."
Josefine mötte min blick.
"You can stay as long as you want to", log jag, och Josefine log tacksamt tillbaka.
"Thank you, but I-- ... That's just too much of you and--"
"No, no it's not. Come on, you need a place to stay and I'll offer you a bed, food and all that, but most importantly a place to call home."

 2 april 2020, kl.11:23. London City.

Dagarna flög förbi, och jag försökte vänja mig vid allting och ingenting på samma gång. Allting kändes bara så konstigt och annorlunda. Så självklart, men ändå ovanligt. Det kändes konstigt att vakna upp till solstrålarna som letade sig in genom sovrumsfönstret, och det kändes så ovant att se hur strålarna reflekterades i Harry's ögon eller mitt hår. Jag blev också lika förvånad varje gång jag vaknade från en hemsk mardröm om kidnappningen och upptäckte att jag vilade tryggt i Harry's famn och att jag befann mig i mitt eget sovrum. I min egen säng. Inte på något kallt cementgolv som luktade mögel och annat äckelpäckel.
Det kändes inte längre som en självklarhet att jag skulle få sitta i lugn & ro och käka min frukost tillsammans med Harry medan jag läste tidningen och han småpratade, och när vi hade ätit klart var jag alltid rädd att det skulle bli den sista gången jag såg honom. Det var en av anledningarna till att jag ännu inte hade börjat jobba igen. Jag var inte redo. Inte tillräckligt redo för alla medlidande blickar, tröstekramar, oroliga frågor, och framför allt all stress. Mitt liv hade gått från att vara en tickande bomb som väntade på att sprängas i vilken sekund som helst, till att bara vara läskigt lugnt och stilla.
Den ena dagen såg ut som den andra. Mitt i natten vaknade jag av mitt eget skrik, Harry tystade mig, vi somnade om och jag vaknade upp i hans famn. Han frågade om jag ville att han skulle ta ledigt från jobbet, jag svarade nej, vi åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka in till city. Vi mötte upp killarna, jag gick runt och pillade på saker medan killarna skrev låtar eller hängde med människorna i studion medan Harry spelade in sina bitar till låtarna. Ibland satt jag och halvsov i en fåtölj, gav feedback på killarnas idéer eller bara spatserade omkring i korridorerna och beundrade tavlorna med alla kända namn som satt uppspikade på väggarna.
Just nu satt jag och lyssnade på när Niall spelade in en snutt på någon nyskriven låt, och Cassidy, Frank & Steve mixtrade med knapparna på mixerbordet och nickade nöjt.

"Outside the rain's falling
It reminds me of you
'Cause it's falling hard, like a wishing star
And babe, I am too.
Ohh"

Niall väntade tills musiken tystnat, drog av sig hörlurarna och hängde dem på notstället. Sedan höjde han ett ögonbryn åt mitt håll, och jag gjorde tummen upp, vilket resulterade i ett brett leende på hans läppar. Harry & Zayn var ute och letade efter ett bra ställe att käka lunch på, Liam hade åkt iväg för att hämta Riley & Lucas då Ruby behövde jobba, och Louis skulle inte komma förrän vi skulle träffas för att äta. Han ville väl göra Josefine sällskap så länge som möjligt så hon skulle slippa känna sig så ensam i hans stora hus, stackaren. När hon kom till oss samma dag som jag hade fått åka hem så berättade hon allt om Andrew och hans nya fästmö, och jag hade verkligen försökt intala henne att han inte var värd henne och att hon förtjänade bättre. För det gjorde hon. 
Men det var himla snällt av Louis att ställa upp för henne sådär. Hade han inte gjort det så skulle jag låtit henne sova hos oss, för det fanns nog inget som sårade så mycket som att komma hem och inte längre ha ett ställe att kalla just hem. 
"Great job, Niall!", berömde Frank, och Niall nickade glatt till svar.
"Thanks."
Plötsligt började hans mobil surra, och jag sträckte på mig och läste på skärmen.
"It's Jolie", log jag och kastade mobilen åt hans håll, och tro mig, jag (av alla människor) skulle inte ha kastat den om jag inte visste att Niall säkert skulle fånga den trots att jag siktade åt tjotahejti.
"Ello?" ... "Mhm, yeah right. Sure." ... "Yeah, of course. Shall I--? Oh, okey. Bye, love."
"What did she say?", frågade jag nyfiket efter att han lagt på. När jag hade fått veta om Jolie's tragiska olycka så hade jag åkt för att besöka henne på sjukhuset, och där hade jag blivit sittandes hela gårdagen eftersom jag inte hade någon större lust att sitta och glo i studion precis varenda dag. Fast å andra sidan så hängde jag inte i studion varje dag. Jag hade umgåtts mycket med mina föräldrar också, men de åkte hem i förrgår, och sen började jag istället klänga ännu mer på Harry & Ruby.
Så vitt jag förstod så var Jolie ganska illa skadad, men som tur var slapp hon oftast vara ensam. Niall, jag och någon tjej som hette Stina turades om att göra henne sällskap. Niall hade berättat allt han visste om Stina, men jag hade ännu inte träffat henne, men hon lät i alla fall som en riktigt go tjej utifrån vad Jolie & Niall berättat.
"She asked if Stina could go eat with us. That's okay, right?"
"Yes, of course!"

Harry's hand var som fastlimmad i min när vi skyndade fram på Oxford. När vi var utomhus kände jag mig otroligt osäker på grund av alla stirrande blickar som jag misstänkte inte enbart fastnade på mig för att jag gick bredvid självaste Harry Styles och dessutom Zayn Malik, utan också för att jag såg ut som ett benrangel. Vi hade stött på massa paparazzis igår när Harry hämtade upp mig vid sjukhuset, och jag hade nästan fått en hjärtattack av alla kamerablixtrar, hojtande röster och envisa frågor. Allt som hade med kändisvärlden att göra låg så långt borta nu efter en månads liv under jord. Jag kände mig som en skygg katt, och stackars Harry måste tycka att jag hängde över honom som ett plåster då jag vägrade att vara ensam om det så gällde fem sekunder.

Vi mötte upp Niall, Stina, Louis, Liam och barnen utanför restaurangen med vanlig, europeisk mat som hade lunchöppet och en någorlunda intressant meny. Stina verkade redan känna till alla de andra, men när hon fick syn på mig så tog hon ett kliv framåt och sträckte ut handen.
"You must be Nancy? I'm, uh, Stina." Ett blygt leende växte sig fram på hennes rosa läppar, och jag släppte motvilligt Harry's hand för att skaka hennes.
"Nice to meet you, Stina. And yeah, that's right." Jag log tillbaka, vilket verkade få Stina att släppa på nervositeten.
"Shall we go inside?", föreslog Niall, och alla nickade. Snart hade Harry's hand återigen funnit min, och jag log för mig själv. Harry hade varit ovanligt överbeskyddande de senaste dagarna, men om man såg det från hans perspektiv så var det inte speciellt konstigt. 
"So you're going at Sunset Valley High now?", frågade Nancy och såg intresserat på Stina som satt tvärs över bordet.
"Yeah", nickade hon och snurrade på gaffeln så att pastan virades runt den. Det var kul att se på hur fort de två hade fått kontakt och nu satt och pratade oavbrutet medan vi grabbar lät maten tysta oss. Liam däremot satt och drog barnvagnen med tvillingarna i fram och tillbaka över golvet samtidigt som han skyfflade in pasta i munnen.
Min blick föll över alla som satt runt bordet medan jag höjde vattenglaset för att dricka. Niall satt och knappade på sin mobil, och mest troligt smsade han med Jolie. Louis och Zayn hade en het diskussion om någon ny låt de hört på radion, men jag hade inte alls samma musiksmak (och hade heller inte hört låten) och kunde därför inte delta i ämnet. Det gjorde mig dock inget, för jag nöjde mig med att sitta och betrakta mina vänner och resten av restaurangens gäster.
Min blick fastnade dock mest på Nancy. Jag hade saknat hennes grågröna ögon och hur de smalnade till när hon rörde på mungiporna.
"What are you looking at?", frågade hon mjukt, och jag log snett mot henne.
"You."
Hon la huvudet på sned och lutade sig mot mig vilket fick mig att dra efter andan.
"Oups, I forgot... Bony shoulder." Hon satte sig till rätta på stolen och ryckte på axlarna.
"It's okey", försäkrade jag med ett leende och la armen om henne.
Nancy & Stina återgick till att diskutera skola, intressen och allt annat mellan himmel & jord, men snart ursäktade sig Stina och sa att hon behövde gå på toa.
"Maybe I should go too", sa Nancy och reste sig upp, och jag nickade.
"Hey Harry?", mumlade Niall när de två gått iväg, och jag riktade min uppmärksamhet mot honom.
"Yeah?"
"Do you think that I'd be a good dad?"
"Are you kidding me? Of course you would! Is Jolie pregnant? Wow, congra--"
"No, she's not pregnant", avbröt Niall. "But I thought about Stina. Jolie and I have been talking alot lately, and since she has been staying at our house for so long now... I mean, she has already started school, she's met the most of my friends and so... We thought that maybe we could... Adopt her?"
"I don't see why not", log jag, men Niall såg aningens tveksam ut. "Hey, look at me, Niall. I've seen the way she looks at you. She looks at you like you're one of her biggest idols, and I swear, it's not only because you're the famous Niall Horan, but because you are you. She looks up to you, she likes you and I'm sure that she wouldn't be anything but happy if you adopted her. She hasn't had real parents for a long time now, so I think she'd be grateful if she got a new family. And do you really think that any family could make her even half as happy as a family with you and Jolie in it?"
"You think so?"
"Niall, I know so."
"Thanks, man."

Tjejerna kom tillbaka en stund senare, och alla gjorde sig redo för att lämna restaurangen. När alla hade dragit på sig jackor, halsdukar och allt vad det nu var så klev vi ut i den friska luften och började dra oss tillbaka mot studion. Eller tja, alla förutom Liam som skulle ta en extra gårunda med barnvagnen.
Jag tog Nancy's hand och flätade samman våra fingrar medan vi gick, och hon log varmt mot mig.
"I wanna take you out tonight."
"Harry, we just ate...? How can you be thinking about food already? Are you Niall in Harry's body?", fnittrade hon och kittlade mig vid sidan av magen.
"No", skrockade jag. "I just really want to go out with you. Come on, we haven't had a proper date since... You know." Jag såg ner i marken. "So, what do you say?"
"I'd love to."
Harry hade sagt att han behövt åka tillbaka till jobbet och hämta något, så nu satt jag själv i vardagsrummet och glodde på teven. Vad som visades på teven tänkte jag inte riktigt på, för min uppmärksamhet var egentligen riktad mot min telefon. Harry hade lovat att ringa när han var påväg tillbaka, för då kunde jag börja göra mig i ordning inför dejten. Det kändes konstigt att använda ordet dejt efter års av förhållanden, men kunde Harry använda sig av det ordet så kunde jag det med.
Min mobil plingade till, och ett sms visades på skärmen.

From: Harry :)<3
"I'm sorry, but I won't be home in time for a date. I hope it's okey if we do it tomorrow instead? xx"

Jag kände hur humöret sjönk. Jag hade ändå sett fram emot att gå på dejt med Harry, och nu skulle jag få spendera resten av kvällen i min ensamhet. Kul, kul...
Plötsligt knackade det på dörren, och jag ryckte till. Vem kunde det vara?

Jaha, så först vill Harry gå på dejt och sen ställer han in den? Da fuqh is going on? Och vem tror ni knackade på dörren? Vi får väl vänta och se... ;)
P&K!

Chapter 42 - A Place To Call Home

Previously:
"I know, I love this tattoo. It's my favourite of all times. But there's one thing I love more than this tattoo. And that, my love, is the beautiful girl right in front of me. You."
Jag mötte hennes läppar i en mjuk kyss, och hon strök försiktigt med sina fingertoppar över tatueringen. 
"Now you'll have to stay with me for the rest of our lives. Otherwise I'll have to live with this tattoo forever, knowing that you're in love with someone else."
"I won't leave, ever. In my life, there's only you, idiot." Nancy log brett och sträckte på sig för att ge mig ännu en kyss.

 27 mars 2020, kl.10:04. London City.

Äntligen skulle jag få komma hem! Harry hade åkt hem en snabbis för att byta om, och var nu tillbaka igen med lite extrakläder åt mig. Jag drog försiktigt på mig den stickade tröjan och de slappa mjukisbyxorna. Jag fick inte ha på mig något som satt för tajt på grund av såret i magen, så därför var mjukisbyxor ett alternativ. När jag kollade mig i spegeln som satt ovanför handfatet i bortre hörnet av rummet så ville jag nästan kräkas över hur ful jag var. Mitt hår var en enda röra, mina kindben stack ut och ögonen var stora som klot. Hur klarade Harry och sköterskorna ens av att se på mig?
"Stop it", sa Harry och såg på mig i spegeln. Jag log halvhjärtat och lät blicken falla tillbaka på mitt fula ansikte igen. Granskade den smala halsen och det utstående nyckelbenet. Hur skulle jag ens våga visa mig ute när jag såg ut såhär?
"Nancy." Harry la en hand på min axel. "Please, don't. I know what you're thinking, but you're still as beautiful as ever to me."
"Don't lie to me."
"I'm not lying", sa han envist och tog av sig sin olivgröna beanie. Sedan satte han den på mitt huvud och pussade mig på kinden. "Now come on, your parents are waiting for us at home."
När han nämnde mina föräldrar så kände jag för att börja gråta. Mamma, pappa... Jag hade inte sett dem på evigheters evigheter! Och så hade Ruby lovat att hon, Liam & barnen skulle komma över en sväng också. Åh, hennes små pojkar måste ju ha växt rejält nu!
Harry sträckte ut sin hand, och jag tog den och lät honom föra mig ut ur salen. På vägen ut från sjukhuset så hälsade läkarna och sjuksköterskorna en trevlig hemkomst och sa att jag bara behövde ringa om det var något eller om jag fick problem med såret. Jag tackade så mycket och hoppade sedan in i min gamla Range Rover. Alltså den bilen jag hade åkt i till mataffären innan jag försvann. Undrar hur poliserna hade hittat den? Hade Daniel bara låtit den stå kvar på parkeringen?
Jag ryckte på axlarna för mig själv och hasade ner på sätet medan Harry rundade bilen.
"Are you excited?"
"Are you kidding me?", frågade jag och såg på när han satte på radion. "I'm missing my family like crazy!"

"Welcome home", log Harry och parkerade bilen intill vägkanten. Mamma och pappa som tidigare stått på altanen kom springandes nerför gången, och så fort jag klev ur bilen så blev jag omfamnad av mina föräldrar.
"Nancy! My baby!", sa mamma som redan var full i gråt och ströp mig nästan. Min pappa pussade mig miljontals gånger i ansiktet som om jag var en liten tioåring som råkat komma hem två minuter försent och föräldrarna varit redo att ringa polisen för att de var så oroliga, och plötsligt kände jag mig inte alls som en tjugofyra (snart tjugofem) år gammal ung kvinna längre, utan mer som ett litet barn.
"We've missed you so so much!", sa min pappa och pussade mig på pannan igen. "We were so worried!"
"We thought you were... We thought that you were dead", snyftade mamma, och jag pussade de båda på kinderna.
"Schh, don't cry." Mitt försök att trösta gick inget vidare, för nu grät även jag. Jag hade nästan glömt bort hur otroligt mycket jag hade saknat mina underbara föräldrar. Men borde det inte vara nu som vi skrattade av lycka för att jag äntligen var hemma igen?
"What have they done to you?" Mamma såg upp på pappa. "Look at her, Spencer! She's so skinny!" Hon vände sig mot mig igen. "Don't worry, baby. I'll make you some lunch right away!"
"I'm okey", sa jag tyst, men mina föräldrar var fullt uppe i att diskutera hur hemsk personen som kidnappat mig var och att det var så glada över att höra att han fått livstids fängelse, så de hörde mig knappt.
"I love you", kved mamma, och jag pressade min kind mot hennes axel.
"I love you too..." 
Min pappa strök mig över kinden och snörvlade ljudligt. "My beautiful daughter, there's no words for how happy I am that you're back."
Jag kunde inte heller beskriva hur otroligt glad jag var över att vara hemma. Det kändes så magiskt, så underbart, så hemma...
Sjuksköterskorna hade sagt att jag var tillräckligt okej för att få åka hem, bara jag lovade att titta in någon gång under nästa vecka så de kunde kolla till att jag fortfarande var okej. Precis som Nancy hade jag blivit otroligt mager under tiden vi varit borta, så nu var vi båda läskigt undernärda. Jag saknade mina kurvor och mina runda kinder. Nu var allt jag såg skinn och ben.
Efter att ha bytt nummer med Nancy och lovat att vi skulle höras av inom en snar framtid, sagt hejdå till henne och Harry så hoppade jag in i taxin. Jag var lite förbryllad över att Andrew inte hade hört av sig ännu. Visste han inte att jag var tillbaka? Att jag var vid liv? Jag trodde det visades på teve världen över just i detta nu, alltså att Nancy fortfarande levde och hade hållts fången tillsammans med en annan tjej, alltså mig? 
Nåväl, kanske kunde jag överraska honom genom att bara plinga på? Förhoppningsvis skulle han inte dö av chocken att jag uppstått från de döda utan bara bli glad istället.

"Thank you", sa chauffören när jag räckte över sedlarna, och så fort jag hade hoppat ur taxin så skyndade jag in genom porten och uppför trapporna. När jag nådde våran dörr så kunde jag inte hejda mig från att plinga på direkt, och det dröjde inte länge innan jag hörde steg på andra sidan dörren.
Dörren öppnades, och där stod min älskade Andrew.
"Josefine?", sa han chockat och blinkade hårt, som om han inte trodde sina ögon. Men när jag fortfarande stod kvar där när han öppnade ögonen igen så tog han ett steg bakåt. "Am I dreaming?"
"No, I'm here, Andrew...", viskade jag lyckligt. Sedan tog jag två steg fram och slängde mig runt halsen på honom. "I'm back!"
Något som gjorde mig aningens misstänksam var att han inte kramade mig tillbaka, men kanske var han bara chockad. Jag menar, han hade väl levt i vetskapen om att jag var död?
Men plötsligt såg jag något, eller snarare någon, röra sig i vardagsrummet, och då högg det till som en kniv i hjärtat. Andrew hade gått vidare. Utan mig.
"Andrew? Who is it?", ropade en tjejig röst, och snart tittade en tjej i min egen ålder in i hallen. Jag släppte taget om Andrew och tog ett steg bakåt. Det här var bara så pinsamt.
"Wait, weren't you just on television?", frågade hon förvirrat och pekade på mig. "Josefine, right?"
Jag nickade sakta.
"Oh my god!", sa hon och satte handen för munnen. Då fick jag syn på ännu en sak som gjorde mig förfärad. Ringen på hennes ringfinger. En förlovningsring.
"Excuse me, babe, but could you just...?" Andrew gjorde en gest mot vardagsrummet, och hon nickade förstående.
"Sure." Så fort hon hade gått igen så vände sig Andrew mot mig och såg nervöst ner på sina händer.
"You must know that I did wait for you to come back. I loved you, Josefine, but I couldn't wait forever. I had to move on."
"So you call letting go and getting a new girlfriend and then propose to her within a month for moving on?"
"I love her now, Josefine. We're over. It's me and Page now."
"But--... But what about me? This is my home? What am I supposed to do now?"
"I don't know..." Andrew kliade sig i nacken. "I could pay for a month at a motel for you if you want, but..."
"No thank you. You're right, we're over, so I don't need your help anymore. I don't want your damn money. Have a great life, Andrew. And see yah never." Jag vände mig om och skyndade nerför trapporna. Tårarna brände bakom ögonlocken, och jag var så arg, ledsen och frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu hade jag ingenstans att sova, ingenting att äta, inget ställe att kalla hem och ingen person att dela livet med. Jag var singel, utkastad och helt jävla ensam.
Jag satt inklämd mellan Harry och mamma i soffan med Riley i famnen. Ruby's söner var lika som bär och som miniversioner av sin pappa upp i dagen! Min syster, Liam och barnen hade kommit hit strax innan lunch, och nu var även moster Meredith och många av våra vänner påväg hit för att få träffa mig.
"He likes you", log Ruby och nickade mot sin son som vilade i mitt knä. Riley var fullt uppe i att pilla med mitt hår, och Harry kittlade honom under fötterna så att ett tandlöst leende spred sig på hans läppar. Riley och Lucas var så söta att jag inte kunde låta bli att avundas Ruby som hade en sådan perfekt familj. En vacker dag skulle jag också vilja ha barn. Kanske ett, eller två, eller till och med tre?
"I like him too", sa jag och pussade honom på pannan medan jag andades in bebislukten.
Plötsligt började min mobil surra, och eftersom Harry hade två lediga händer så sträckte han sig efter min telefon som låg på soffbordet, visade mig skärmen och förde sedan luren mot mitt öra så jag kunde prata.
"Hello?", svarade jag försiktigt, och på andra sidan hördes ett lågt snyftande.
"H-hi, it's Josefine."
"Oh, hi! A-are you okey?", frågade jag aningens chockat.
"No... Are you home?"
"Yeah, wanna come over? We've just eaten, but there are some leftovers if you--"
"Yes, please. Thank you! I'll be there in twenty." Hon klickade av samtalet, och mamma såg frågande på mig när jag la ifrån mig mobilen igen.
"It was my friend, Josefine... You know, the girl who got kidnapped too."
"Oh." Mamma nickade sakta. "So, she's coming over?"
"Yeah, she seemed a bit down. But I hope she's okey."
"Hello?", ropade jag när jag klev in genom dörren och drog av mig skorna. Jag var van vid att bara gå rätt in i min bästa väns hus, speciellt nu när han hade bott alldeles ensam under en lång period.
"In here!", ropade Harry tillbaka, och jag gick in i vardagsrummet där han, Nancy, Ruby, deras föräldrar, Liam och barnen befann sig.
"Hello hotstuff", log jag och ruffsade om Nancy i håret, och hon räckte ut tungan åt mig. Hennes mamma, Brianna, verkade först lite... sur över att jag redan hade gått tillbaka till att vara mitt vanliga jag, alltså clownen i sällskapet, men när hon märkte att Nancy tog det lugnt så slappnade hon av en aning och log varmt mot mig.
"Nice to see you, Louis."
"You too", sa jag och kramade om henne innan jag skakade hand med hennes man, Spencer. Knappt någon minut senare knackade det på dörren, och jag pekade frågande ut mot hallen. "Are you expecting someone?"
"Yeah, uh, some of our friends are--", mumlade Nancy eftertänksamt, och jag nickade.
"I'll open." När jag öppnade dörren möttes jag dock av ett bekant ansikte. Josefine. "Oh, hi", log jag, men snart insåg jag att hon var alldeles rödgråten, och mitt breda leende försvann. "What's going on? Is everything alright?"
"Uhm, yeah sure...", mumlade hon och torkade sig om kinderna, men hennes ansiktsuttryck sa något helt annat.
"You know that you can talk to me about anything, right? I'll listen." Jag tog hennes händer i mina. "I'm here."
 
Beyond Control | via Tumblr

Hon nickade sakta och såg ner i golvet. "I feel so lost right now. I just got dumped, because my boyfriend thought I was dead and is now engaged with another girl, and I have nowhere to go and--" Tårar började forsa nerför hennes kinder, och jag skakade sakta på huvudet.
"Don't cry, Jose. You can come and stay with me if you want to. My house is pretty big, and I live alone most times. Except for when my kids are staying at my house then, but they mostly live with their mom at the moment, since I'm working alot. But don't worry, they're nice."
Josefine mötte min blick.
"You can stay as long as you want to", log jag, och Josefine log tacksamt tillbaka.
"Thank you, but I-- ... That's just too much of you and--"
"No, no it's not. Come on, you need a place to stay and I'll offer you a bed, food and all that, but most importantly a place to call home."

Here you go! Sorry att det dröjde! :* Ni får skylla på min klass, haha!
Åh vad jag ser fram emot att få börja jobba på kommande kapitel, men nu ska jag nog gå och sussa. Är så sjukt trött, och så sover jag ju heller inte speciellt mycket om nätterna så det är nog dags nu.
Vi hörs, babes! Och glöm inte att fortsätta önska vilka ni vill ha karaktärspresentationer om!<3

Karaktärspresentationer???


Hej babes!
Ber om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men det kom lite annat i vägen. Kapitlet kommer dock upp senare i eftermiddag/ikväll, så håll ut! :)
 
Tanken slog mig inatt att jag bara gjort endast TVÅ karaktärspresentationer, vilket är långt ifrån så många jag hade planerat att göra. Så därför har jag också tänkt fixa så att karaktärspresentationer börjar dyka upp lite hipp som happ här på bloggen.
 
Vilken karaktär skulle just DU vilja veta mer om? Det kan vara precis vem som, stor som liten roll i storyn. Hittills har ni ju fått läsa om Ricky (Nancy's gaykompis & assistent) och Jolie (Niall's flickvän)! :)
 
Önska på nu, mina fina! Hörs snart, P&K! <3

Chapter 41 - You're My World

Previously:
I bakgrunden hördes ljudet av ropande röster, ambulanstjut och bipande maskiner.
"I'm Helen, and I'm calling from the hospital. You're Miss Jolie Blake's boyfriend, aren't you?"
"Yeah, I guess so... I mean yes, yes I am. Why?"
"I'm sorry to say this, but Miss Blake has been in a car accident."
Jag stelnade till, och telefonen gled ur mina händer och landade på mattan.
"Mr.Horan? Hello? Are you still there?"
Det fick inte vara sant. Det bara fick inte... Jolie, min älskade Jolie var död! 
 
Och allt var mitt fel.

"Stina?" Jag bankade på dörren till gästrummet som nu på sätt och vis hade blivit hennes rum. "Get your things, we're going to the hospital!"
"What?" Dörren öppnades. "Is everything alright?"
"No", sa jag med sprucken röst och skakade på huvudet.
"Niall, what's going on?" Stina såg förvirrat på mig, och jag kunde inte längre hålla tårarna inne.
"It's Jo-Jolie. I think she's d-dead", snörvlade jag.
"What?", upprepade Stina och följde efter mig ut i hallen. "What happened? She can't be dead?" Hon såg upprört på mig medan hon krånglade på sig jackan. "What makes you think she's dead?"
"They called... From the hospital. She's been in a car accident." Jag öppnade ytterdörren och skyndade ut i mörkret, och Stina var mig i hack i häl.
"What? When? Did they call you now?"
Jag nickade, och det såg ut som att något i Stinas huvud bara rasade samman. Och det värsta var att jag förstod känslan, för jag hade känt precis likadant när kvinnan från sjukhuset ringde.

"I'm sorry, sir, but you'll have to wait for a moment. Miss Blake is not awake, and the doctors need to check on her first", sa kvinnan vid disken och gjorde en gest mot väntrummet. Jag nickade sakta, för jag visste att det inte skulle hjälpa med att skrika eller slåss. Behövde Jolie ses efter så var jag tvungen att acceptera det. Och jag skulle sitta här och vänta hela natten om det så behövdes. Jag tänkte inte lämna henne. Inte igen. Jag skulle inte ha låtit henne gå från första början, eller jag skulle åtminstone ha följt efter henne. När hon vaknade upp, om hon nu skulle göra det (usch, hemska tanke, det var väl klart att hon skulle vakna?), så skulle hon säkert vara arg på mig, men hon hade all rätt i världen till att hata mig. Det var jag som hade ljugit om vart jag skulle. Det var jag som hade burit mig illa åt. Det var jag som varit en hemsk pojkvän som varken svarat i telefon eller berättat vad jag faktiskt höll på med. Och det var jag som hade låtit henne gå.
 


Klockan i väntrummet tickade högljutt, gick alldeles för långsamt men samtidigt alldeles för fort. Tiden bara rann ut i sanden, men sjuksköterskorna som gick förbi stannade aldrig upp för att meddela att jag kunde se min tjej. Sjukhuslukten och den stressade miljön gjorde mig illamående, och för en stund var jag nästan orolig att jag skulle tuppa av eller kanske kräkas.
"I think I need some fresh air", sa jag tyst och reste mig upp.
"I'll go with you", sa Stina och följde med mig ut på sjukhusets baksida där det fanns en liten trädgård med blommor och små träd och någon enstaka bänk att sitta på. Det var lite småkyligt ute, men inte så farligt att man inte klarade av att vara där.
"I'm sorry for being an idiot." Jag la handen på räcket som gick längs med den lilla gången och fram till stentrappan, och träplankan var kall under mina fingrar.
"You're not an idiot", sa Stina, och jag såg ner på henne.
"Thanks, but yes I am. Only an idiot would lie to his girlfriend and then let her go, causing her own death."
"But you did it because of a good thing, right? You wanted to help your best friend finding his girlfriend? And so you did? And you found the kidnapper, so now he can't hurt anyone anymore? It's a great thing, Niall. Even though lying was wrong, you did it because of a good reason."
"Yeah, but still..." Jag sög på min överläpp och såg upp på den mörka himlen. "Do you think she will make it?" Min röst var inte högre än en viskning, men jag vågade inte prata högre eftersom jag var rädd att min röst inte skulle bära. Stina la sin hand ovanpå min och kramade om mina fingrar.
"I hope so."

When We Touch
Jag såg ut genom det lilla fönstret i min fängelsecell och tänkte tillbaka på hur mitt liv brukade se ut och på hur snett allt hade gått. Jag hade förändrats något så otroligt mycket under den senare tiden av min uppväxt. När jag var liten var jag en helt vanlig kille med helt vanliga intressen och en helt vanlig familj. Jag hade starka minnen av hur jag och min lillebror Jayden lekte på gården, sparkade fotboll och byggde trädkojor, medan min lillasyster trampade omkring på sin trehjuling eller gjorde lerkakor åt oss. Jag mindes som igår när mamma ropade att det var dags för middag och att den som kom först in skulle få en kaka efter maten, och hur tävlingsinriktade både jag och min bror var och att den ena alltid blev skittjurig när denne kom sist.
Jag minns när den stora höjdpunkten på dagen var när pappa kom hem från jobbet och jag jämt frågade om han kunde lira lite fotboll med mig eller hjälpa mig att bygga ihop mitt modellflygplan. Pappa var min bästa vän på den tiden, men jag älskade mamma och mina syskon också.
Men tiderna förändrades. Jag förändrades. Allt förändrades.
Det börjde gå dåligt för mig i skolan, pappa slog mig när läraren ringde och skvallrade om mina dåliga betyg, och mamma började jämföra mig med Jayden. Och jag hatade att bli jämför med Jayden. Jag ville inte bli jämförd med någon alls.
Jag och pappa gled isär, mina kompisar, ja till och med min dåvarande flickvän, höll sig undan från mig, och jag kände mig otroligt ensam. Och det var då jag insåg att jag var född till att vara en ensamvarg. Och jag var så jävla trött på allt tjat om att "men se på Jayden, han pluggar jämt hårt och tänker faktiskt på betygen" och "varför kan du inte vara lite mer som Jayden?" och "be Jayden om hjälp om du har svårt med läxorna", att när jag fick chansen så tände jag eld på vårat hus. Så trött och arg var jag, så jo, Nancy & Josefine hade haft helt rätt när de misstänkte att jag låg bakom mordbranden. Självklart ångrade jag mig efteråt och fick enorma skuldkänslor. Speciellt eftersom det inte var meningen att min syster, Candice, skulle dö. Hon var den enda som förstod mig och gillade mig för den jag var.
När vi sedan vart tvugna att lämna Bristol på grund av misstankar från folket runt omkring oss och vi flyttade till London så sa pappa upp kontakten med mig. Kanske hade han fattat, men jag var ändå tacksam över att han aldrig polisanmälde sin egen son, trots det jag gjort.
Men det var då, när jag kände mig som allra ensammast, som jag stötte på Nancy. Hon var den sötaste tjejen jag någonsin träffat, och jag bestämde mig direkt för att hon skulle bli min, vad som än krävdes. Men då fick jag reda på att hon redan hade någon. Den där patetiska Harry Styles som trodde att han var något alldeles extra bara för att han satt på en tron av pengar på grund av sitt management och sina jävla backup's på konserterna. Den jäveln kunde säkert inte ens pricka en enda ton rätt i verkligheten. Allt var autotune, det var jag säker på.
Och det spelade egentligen ingen roll, för han var patetiskt vilket fall som helst. Jag hatade honom av hela mitt hjärta, för han hade något som jag aldrig skulle kunna få. Han har någon som jag trodde att jag kunde ta ifrån honom, men jag misslyckades. För jag är också patetisk.

Lovely ♥ | via Tumblr

"Mr.Walsh?", sa någon och slog upp dörren till min cell. "Time to go."
Jag nickade sakta och lät dem låsa fast mina händer bakom ryggen innan de ledde mig ut i korridoren.

"Sit down", sa en av poliserna och knuffade ner mig på en stol i rättesalen.
"So, Mr.Walsh", sa domaren och såg ner på mig från sitt lilla bås. "You murdered your family many years ago, and now you've been kidnapping two young ladies and kept them in your basement for almost a month. What do you have to say for yourself?"
Jag ger upp, ville jag svara. "Nothing. It's true. It's all true. I'm a loser, a true failure of life. So go on, give me your punishment. Jail for the rest of my life? Charity work? I don't care, just go on." Jag såg ner på mina skor, och ett svagt mummel fyllde rummet när domaren, tillsammans med de andra i juryn, kom överens om mitt straff. I ögonvrån såg jag hur domaren lyfte klubban, och snart hoppade jag till av hans hårda stämma som bröt tystnaden.
"I now declare Mr.Daniel Walsh with a lifetime of imprisonment." Klubban slogs i bordet, och jag ryckte till igen. Men nu var det över. Jag skulle få sitta i min cell och ruttna tills jag dog, men det sket jag i. Inget spelade någon roll längre. Nancy ville inte ha mig. Hon ville aldrig ha mig, och nu var hon lycklig med sin patetiska pojkvän igen. Samma sak med Josefine. Åh, min fina Josefine...
Men det var över nu. Mitt liv var över, eller i alla fall nästan. Men snart, snart skulle det vara över på riktigt.
"Excuse me, sir?"
"Yeah?", sa jag och såg upp på sköterskan. 
"You can come see her now. She's still sleeping, but she's alive, and she's probably going to be okey. Maybe, if you're lucky, she'll wake up soon."
"So she's probably going to be okey?" Jag strök Stina över håret för att väcka henne då hon låg och sov med huvudet på mina lår. "That didn't sound very well?"
"I'm sorry, but I can't give you more than a okey at the moment. She's still sleeping, and she's very...ill. Some of the rib bones on her right side are broken, so she won't be able to either walk or stand up for a few weeks. But hopefully, some of our medicinal care will help."
Stina satte sig upp i soffan, och jag log snett mot henne. "Sorry for waking you up, but we're going to see Jolie."
"Oh, finally", mumlade hon med en gäsp och ställde sig upp. Vi följde efter sjuksköterskan genom ett x antal korridorer, och snart svängde hon in i ett rum till vänster. Där inne fanns en säng och massa monitors och andra sjukhusapparater som på ett eller annat sätt var kopplade till Jolie's kropp. Hennes ögon var slutna, och slangar var kopplade till hennes näsa. En nål som gick till dropp-maskinen satt fast i hennes armveck, och jag vågade inte ens tänka på hur ont det skulle göra att få alla slangar ikopplade i vaket tillstånd, så jag var ganska glad över att hon var nersövd ändå.
Hon såg ut som Törnrosa eller kanske Snövit när hon låg där på bädden. Så avslappnad, så vacker, så prinsesslik. Men det var ju inte så konstigt, för hon var ju min prinsessa.
Jag drog fram en stol och satte mig vid sidan om sängen, och Stina slog sig ner på fåtöljen i hörnet.
"Wake me up when she's awake", sa hon tyst och slöt ögonen, och jag nickade vänligt.
"Sure."

Tjugo minuter hade gått, och nu äntligen började Jolie's ögonlock att fladdra.
"Jolie?", sa jag försiktigt, och när hon försökte möta min blick sprack jag upp i ett svagt leende.
"Niall?", sa hon sömndrucket och blinkade några gånger till innan hon öppnade ögonen. 
"Hi babe."
"I'm sorry." Hennes röst var hes, och hon fick ta ett djupt andetag för att kunna fortsätta prata. "I'm so so sorry..."
"Don't be. It's all my fault. You were right. I shouldn't have lied to you. You're my world."
"But I shouldn't ha--"
"Schh", sa jag och tog hennes hand i min. Jag smekte hennes fingrar med min tumme, och hon log snett.

Don't Let Me Go|

"I know that you just didn't want me to worry. I understand. And I'm glad for what you did. You're a true hero."
"And I'm glad to be home. I missed you." Jag förde hennes hand mot mina läppar och kysste hennes knogar. "I love you, Jolie."
"And I love you, Niall."

Here you go! Skulle egentligen ha skrivit på TTS igår, men jag roade mig med att skriva på den nya novellen istället (och jag hann faktiskt skriva hela 3,5 kapitel! :D), så jag hoppas det inte gjorde något att detta inte kom upp förrän idag. :)
P&K!

Chapter 40 - Lies and Accidents

Previously:
"Do you, uhm... Do you want me to follow you in there?" Jag nickade mot förhörsrummet, och Josefine såg ner i golvet och nickade tyst.
"Sure. Thanks."
Jag hade suttit och småpratat med henne hela vägen till sjukhuset i ett försök att lugna ner henne, och nu skakade hon inte längre, men hon var väldigt tyst av sig. Jag hade skickat hem Niall, för jag antog att Jolie väntade på honom, och när jag hade övertygat honom om att jag skulle stanna tills någon kommit för att hämta Josefine så gick han med på att åka.
"Sit down, please." Officer Brown & hans assistent, Rita, slog sig ner på andra sidan skrivbordet, och Josefine satte sig tätt intill mig. "So, to begin with, do you know Mr. Daniel Walsh?"
"I, uhm..." Josefine harklade sig lite. "I did know him. He's my ex-boyfriend. We dated in high school."

"Lift your feet, please", sa jag till Stina, och hon satte sig i skräddarställning på soffdynan medan jag dammsög golvet. Klockan började närma sig tolv, och jag tänkte strax börja förbereda lite lunch.
Stina zappade uttråkat mellan kanalerna, och jag förstod att hon var uttråkad. Hon hade ju inga vänner här eftersom hon ännu inte hade börjat skolan, och brukade därför ofta hänga med killarna om dagarna eller följa med mig till jobbet. Men idag var jag ledig och hade därför planerat att storstäda huset tills när Niall skulle komma hem. Jag var inte helt hundra på om han skulle komma hem idag eller imorgon, för vi hade inte alls pratat så mycket som han lovat innan han åkte. Jag hade ringt flera gånger, men han hade inte svarat. Sist jag pratade med honom var samma dag som han åkte, då han ringde mig sent på kvällen och undrade hur vi hade det. Jag saknade honom jättemycket, och längtade verkligen efter att få se honom igen, även fast han bara hade varit borta i knappt två dygn.
"...the One Direction members, Louis and Niall, was spotted outside the hospital with an unknown girl in central London.
Jag ryckte till av ljudet från teven, men så fort jag tittade upp så zappade Stina ointresserat vidare bland kanalerna.
"Wait! Go back."
En förvirrad rynka bildades i hennes panna, men hon gjorde som jag sa och bläddrade tillbaka. Jag stängde av dammsugaren för att kunna höra ordentligt och kollade uppmärksamt på teven.
"...a few minutes later, Harry and two cops arrived in a big, black vehicle. A bunch of paparazzis snapped a few pictures of him jumping out of the car, and when he got out, he reached out his hand for... A girl?" Bilder av en tjej med blont, risigt hår och helt förstörda kläder dök upp på teveskärmen, men ansiktet var alldeles suddigt så det gick inte att säga vem hon var.
"They walked in so fast that we didn't even get a chance to take a good photo of her", sa en av de unga männen som tagit fotona. "But I have to say the she reminded me of Harry's ex-girlfriend. Either Nancy's got an anorexic lookalike, or, Nancy is back from the dead."
Nyhetsinslaget byttes till ett annat, men det handlade fortfarande om samma sak. Ännu fler bilder på bilarna utanför sjukhuset visades, och i bakgrunden hörde man en polis prata. "...were hidden in a basement. The man threatened them, hurt them and barely gave them any food. When the police found him, he was holding a gun, pointing at the big celebrity star; Harry Styles. Mr.Styles was lucky, because if the cops hadn't got there in time, he probably would be dead by now. Same with his friend and bandmate, Niall Horan. The two young women were terrified when we found them, and today both of them has been interviewed about what happened. The doom of the kidnapper will be decided tonight. Stay updated with our facebook page if you wanna know more about it."
Ytterdörren öppnades, och Niall's stämma fyllde hallen. "Hey girls, I'm home!"
Jag sträckte mig efter dosan och stängde av teven med detsamma. Stina reste på sig och gick ut till honom, men jag stod som fastklistrad i golvet. Blandade känslor och tankar svävade runt i mitt huvud, och jag kände mig plötsligt alldeles yr. Först och främst, var Nancy fortfarande vid liv? Var hon verkligen hittad? Och isåfall, hade Harry hittat henne, eftersom han satt i bilen? Skulle inte han och killarna på en jobbresa till Sverige? Och Niall hade också varit på sjukhuset? Och enligt det senaste inslaget också hemma hos kidnapparen, om jag uppfattat det rätt? Med risk för att dö?
Jag kände mig lurad. Hade Niall ljugit för mig? Vad var det som pågick egentligen?
"Hey girls, I'm home!", ropade jag glatt när jag klev innanför dörren och ställde ner min väska intill byrån. Sedan drog jag av mig skorna, hängde upp jackan på kroken och slängde upp kepsen på hyllan. Stina kom skyndandes ut i hallen och kramade om mig, och jag kramade varmt tillbaka. Jag älskade att komma hem till ett kramkalas, men det kändes ovant att Jolie inte var den som var först att krama mig.
"Hello there", log jag, och innan hon han hälsa tillbaka så började jag prata igen. "So, how was Sunset Valley? Did you apply for it?"
"Guess what?", sa hon lurigt. "I got in!"
"Congratulations, Stina! I knew you would!" Jag kramade om henne igen, och hon skrattade glatt. Plötsligt dök Jolie upp i dörrvalvet, men hon såg inte alls lika glad ut över att se mig.
"Hello babe. Something's wrong?"
"You tell me", sa hon tonlöst, och jag kände hur huden började knottra sig. Hon visste väl inte? ... "Are you crazy? Have you lost your freaking mind?!"
"You've seen the news I see. But hey, I can explain!"
"Oh, really? Well then, go on. I'm waiting. Tell me why you lied to me about such an important thing?" Jolie la armarna i kors och såg kallt på mig.
"Okay, so Louis called me and said that he knew that Nancy was still alive. That's crazy, huh? I didn't even believe it myself at first, but he persuaded me and then asked me to come with him and Harry to save her. So I decided to go with them, 'cause you know how sad Harry has been and... I just really wanted to help, and Louis had a few contacts who knew where her kidnapper was and--"
"I don't care, Niall! That doesn't explain why you lied to me? You could've died, Niall? And I wouldn't even know!"
Hennes ögon fylldes med tårar, och det gjorde ont i mig eftersom jag visste att jag var anledningen till att hon var arg och ledsen. Det var inte förrän nu jag insåg hur otroligt dum jag var som ljugit för personen som betyder mest för mig av alla på hela jordklotet.
"I called you, like, at least twenty times and you didn't even answer once! They said he had a gun, Niall... You could've died, so why didn't you tell me? Am I not important enough for you?"
"Of course you are! But I didn't tell you because I knew that you wouldn't have let me go!" Plötsligt blev jag också arg, fast jag visste inte riktigt varför. Det var ju jag som hade gjort fel? Men borde hon inte vara glad ändå över att jag var hemma och vid liv? Och för att Nancy var hittad?
"Exactly!", skrek hon tillbaka. "I never expected you to lie to me, Niall. Especially not about something like this. In my eyes you weren't that kind of guy, but I guess I was wrong... I'm so done with this, Niall." Hon drog upp sin väska från golvet, gick förbi mig och knuffade till mig i sidan på vägen för att sedan dra på sig sina dr.martens.
"And where do you think you're going?", frågade jag förvirrat.
"That doesn't really matter, does it? 'Cause you're not going with me", sa hon kallt, tog sin jacka och försvann ut genom dörren. Jag var just påväg att gå efter när hon smällde igen dörren rakt framför näsan på mig, vilket var ett tecken på att hon ville vara ifred. Men hon var bara arg va? Hon hade väl inte dumpat mig? Vad det här än var, även om det så var ett litet gräl, så gjorde det ont i mig. Jag gillade inte att bråka med Jolie. Jag gillade egentligen inte att bråka med någon.
Jag vände mig om och la då märke till att Stina stod och kollade på mig. Jag hade nästan glömt bort att hon stod här medan jag bråkade med Jolie. Vi hade liksom försvunnit in i vår arga lilla bubbla, medan Stina lugnt stod kvar utanför. Kanske försökte hon reda ut kaoset i sitt huvud, eller så ville hon bara inte lägga sig i.
"Do you, uhm... Do you think she'll be back soon?", frågade jag oroligt, men Stina sa inget utan ryckte bara på axlarna och såg ner i golvet.



Jag var arg, ledsen, förbannad och allt negativt man kunde vara på en och samma gång. Jag var arg över att Niall hade ljugit om något så stort, ledsen över att han inte ens gett mig en liten ursäkt, förbannad över att han riskerat livet utan min vetskap och bara allmänt nedstämd.
Jag hade tagit bilen in till stan och vandrat fram och tillbaka på Oxford med en sur min på läpparna i timmar, men jag var alldeles för upprörd för att kunna gå in i en affär och tänka på shopping. Jag kunde inte släppa det här. Varför hade han ljugit för mig? Jag trodde att vårat förhållande var byggt på ärlighet? Brydde han sig inte om mig ett dugg? Tänk om han hade dött, och folk skulle intervjua mig och jag skulle stå där helt förvirrad och säga att nej han är ju på jobbresa i Sverige, medan han i själva verket rest runt i London för att hitta någon jävla kidnappare?!

Plötsligt sprang jag rakt in i ett bekant ansikte, och vi båda höll på att snubbla bakåt.
"Oh, I'm so sorry!", sa Eleanor ursäktande. "Wait, Jolie?"
"El!", sa jag och sken upp lite. "Wow, I haven't seen you in somewhat feels like a lifetime?"
"Well, I haven't been in town in a while. I took Toby and Hadley to Ryan's parents in Halifax. How are you doing? Are you out for a run, or?" Hon flinade varmt.
"Not really. But that sounds great."
"Yeah", sa hon och andades ut i en lycklig suck, men blev snart genast allvarlig. "Have you talked to Louis lately? Is he still mad?"
"No, I haven't. Sorry." Jag ryckte lätt på axlarna, och Eleanor nickade.
"Are you busy? Or would you like to go out for a coffee or something? I miss being a regular visitor at Starbucks."
"I'd love to."

Jag och Eleanor hade suttit på Starbucks i nästan två timmar och bara pratat om allt mellan himmel & jord. På teveskärmarna där inne hade också nyhetsinslagen om killarna utanför sjukhuset visats igen, och jag & Eleanor hade börjat diskutera saken och jag berättade om bråket med Niall. Hon sa att allt skulle lösa sig, bara vi båda var villiga att förlåta, och jag hade faktiskt lugnat ner mig lite nu. Men nu hade jag fått upp ögonen för det här med Nancy. Var det verkligen hon som Harry fört in till sjukhuset? Hur var det ens möjligt?
"Are you sure you won't come with me?", sa Eleanor när vi klev ut i mörkret. Solen hade gått ner för ungefär en timme sedan, och skyltarna och gatulamporna lyste upp Oxford och skapade en behaglig stämning.
"Yeah, maybe I should head home to Niall and Stina..."
"True. But I'll call you as soon as I've talked to them about it, 'cause I guess that if Nancy really is there, then you'd like to come and see her?"
"Of course", log jag.
"Okey, bye." Eleanor kramade om mig och gav mig en snabb puss på kinden, och jag pussade henne tillbaka innan jag vände mig om för att börja gå mot bilen som stod parkerad några kvarter bort. Ju längre bort från Oxford jag kom, desto dåligare upplyst var det på gatorna. Traffiken hade i alla fall lugnat ner sig nu, jämfört med hur det var i eftermiddags, och när jag stått och väntat ett bra tag på att traffikljuset skulle lysa grönt och jag konstaterat att inga bilar var påväg så gick jag rätt ut på övergångsstället. Det började bli kyligt ute, och jag fumlade med händerna i jackfickorna i ett försök att få tag i min mobil. När jag hade lyckats hitta den så råkade den glida ur mina händer, och just när jag var påväg att böja mig ner för att ta upp den så hördes ett högt tjut från en biltuta. Något hårt knuffade till mig och orsakade värk i revbenen på höger sida, och det sista jag hann tänka innan allt svartnade för mina ögon var 'aj nu dör jag'.
Ett okänt nummer visades på skärmen av min surrande mobil, och efter en stunds fundering tryckte jag på grön lur och förde telefonen mot örat.
"Ello?"
"Mr.Niall Horan?"
"Yes? Excuse me, but who am I talking to?"
I bakgrunden hördes ljudet av ropande röster, ambulanstjut och bipande maskiner.
"I'm Helen, and I'm calling from the hospital. You're Miss Jolie Blake's boyfriend, aren't you?"
"Yeah, I guess so... I mean yes, yes I am. Why?"
"I'm sorry to say this, but Miss Blake has been in a car accident."
Jag stelnade till, och telefonen gled ur mina händer och landade på mattan.
"Mr.Horan? Hello? Are you still there?"
Det fick inte vara sant. Det bara fick inte... Jolie, min älskade Jolie var död! 
 
Och allt var mitt fel.

Here you go! Lite kort kanske, men bättre än inget antar jag. ;)

Everyday I'm Dumblin - Damn! LOL

Chapter 39 - In My Life, There's Only You

Previously:
Nancy nickade och vände sig sedan mot mig igen. "Call Ruby and ask her to come, and then she can call our parents on her way here."
"Okey, I'll be right back." Jag reste mig upp.
"And Harry?"
"Yes?", sa jag och såg ner på Nancy.
"I love you."
Jag sprack upp i ett leende. Jisses, jag hade inte känt mig såhär glad på jag vet inte hur länge! Dessa tre ord hade jag bara hört i mina drömmar under den senaste tiden, för att sedan vakna upp i en tom säng och ett kallt och ensamt hus.
"I love you too", sa jag, och denna gång menade jag det mer än någonsin.

 26 mars 2020, kl.11:09. Hounslow West, London. 

Jag började duka fram tallrikar, bestick och glas inför lunchen, och helt plötsligt började min mobil surra. Efter att ha sänkt volymen på radion så lyfte jag upp telefonen som låg på diskbänken och klickade på den gröna luren för att sedan föra mobilen till örat.
"Hello?"
"Nancy is back home. I repeat; Nancy is home!", tjöt Harry i luren.
"What? No, she can't be...Why are you doing this to me?", beklagade jag mig och lutade mig mot bänken samtidigt som jag fingrade på handtaget till översta kökslådan.
"No, I'm serious! She's back! Get your things and come to the hospital. She's here!"
Jag kände hur luften gick ur mig. Var detta möjligt? Var Nancy hemma? Levde hon?
"Ho-how is she...?", pep jag. Min röst brast på slutet, och jag kände hur det vattnades i ögonen.
"Saying that she's fine would be lying, but she's doing okey... She has to do a few stitches, because she has a big wound on her stomach. It looks pretty bad, and she's all covered in blood, has lots of bruises and such, but the doctors say that she's going to be just fine."
Jag pustade ut. "So, can I see her, like, now?"
"Yes! She's waiting for you. But don't forget to call your parents, because I think they'd be glad to know. I'll call Anne and the lads right away!"
"O-okey, tell her that I'll be there in ten." Jag la på och skyndade sedan genast ut i hallen. "Liam! Liam?"
"Yeah?", ropade Liam tillbaka, och det lät som att det kom från badrummet på övervåningen.
"I'm going to the hospital. You can eat while I'm away if you're hungry!"
Badrumsdörren for upp med en smäll. "The hospital? Is something wrong? Are you okey?"
"Yeah, sure. But Harry just called me. Nancy is home, Liam! Can you believe it?!"
"What?!"
"I know! And I have to see her! I'd ask you to come, but they boys are sleeping and..."
"I understand. You need some family-time. But wow, that is amazing! It's... It's unbelieveble! I have to go call my mom! Do you want me to call Brianna and Spencer too?"
"Yes, please! But I have to go. See you later! I'll call you when I'm there!"
"Yeah, do so! Bye, love!"
 
Jag parkerade bilen utanför sjukhuset. Parkeringsböter var ett skit samma i denna stund, för allt jag ville var att få träffa min efterlängtade syster. Jag låste bilen lite snabbt och sprang sedan in genom dörrarna och fram till disken.
"I'm looking for Nancy Jay, please", sa jag med andan i halsen.
"Okay. Name?"
"Jay. Oh, I mean, Ruby Jay. I'm her sister."
"Second floor, room 204. The first corridor to the left."
"Thank you!" Jag skyndade bort till hissen, dubbelklickade på knappen och stampade otåligt i golvet medan jag väntade på att hissdörrarna skulle öppnas. "Second floor, room 204. First corridor to the left", mumlade jag tyst för mig själv och klickade på knappen med en stor tvåa på. När hissen plingade till och jag äntligen var på rätt våning så började jag småspringa i korridoren. 200, 201, 202, 203... 204!
Jag stannade upp, kikade in genom det runda lilla fönstret och öppnade sedan dörren.
"Ru?", sa Nancy och lyfte huvudet från kuddarna. Några sköterskor flyttade på sig, och Harry ställde sig upp. Jag kunde knappt tro mina ögon. I sjukhussängen låg Nancy. Min älskade syster. Min favorit av alla familjemedlemmar och min absolut bästa vän.
"Nancy!", tjöt jag och kände hur det stockade sig i halsen. Jag skyndade fram till hennes säng, böjde mig ner och la armarna om hennes axlar. "I've missed you so much!", snyftade jag, och Nancy började leka med mitt hår.
"I've missed you too", kved hon. "But I'm back now... I'm back now", försökte hon trösta, men hon var minst lika ledsen som jag. "Don't cry, Ru..."
"I can't help it", pep jag. "Where were you? What happened?"
Nancy grät och skakade så häftigt att hon knappt klarade av att prata, så Harry hoppade istället in i samtalet. "Do you remember Daniel Walsh?"
"Yeah? What about him? Louis was talking about him a few days ago and-- Wait... So you we--"
"Yes. Me, Louis and Niall went to Bristol because Louis' sorta found out that Nancy was there. Daniel kidnapped her. He kept her, and another girl, in his basement."
"Oh my...! My baby!", snyftade jag och pussade min syster på pannan och båda kinderna. "If I had known, then I would've come to save you myself!"
"I know, Ru. I know", sa Nancy.
"How could I be so stupid! I should've known that he had you!"
"Ru, calm down. I'm here now. I'm home."
"Yeah. Don't ever leave us like that again, ever!"
"I won't. I promise. Nothing will do us apart."
"Please", kved Josefine. "Please, I don't want to talk about it. It pains me to even think about it..."
"I'm sorry, Miss Werner, and I understand. But we have to do this. Otherwise we can't put Mr.Walsh in jail", sa Officer Brown och gav henne en medlidande blick.
"Can I at least call my boyfriend first?"
"I'm afraid there's no time for that right now."
"Do you, uhm... Do you want me to follow you in there?" Jag nickade mot förhörsrummet, och Josefine såg ner i golvet och nickade tyst.
"Sure. Thanks."
Jag hade suttit och småpratat med henne hela vägen till sjukhuset i ett försök att lugna ner henne, och nu skakade hon inte längre, men hon var väldigt tyst av sig. Jag hade skickat hem Niall, för jag antog att Jolie väntade på honom, och när jag hade övertygat honom om att jag skulle stanna tills någon kommit för att hämta Josefine så gick han med på att åka.
"Sit down, please." Officer Brown & hans assistent, Rita, slog sig ner på andra sidan skrivbordet, och Josefine satte sig tätt intill mig. "So, to begin with, do you know Mr. Daniel Walsh?"
"I, uhm..." Josefine harklade sig lite. "I did know him. He's my ex-boyfriend. We dated in high school."
Rita började anteckna det Josefine sa i ett litet skrivblock, och Officer Brown nickade sakta. "Ex-boyfriend, you say? Did you dump him?"
"Yes."
"Why?"
"Because I was scared."
"Scared of him?"
Josefine nickade.
"Because of what happened to his family, or?"
Josefine nickade återigen.
"I see. Do you think that he put the house on fire so that his mother and siblings died?"
"Everyone thought so, so yeah, of course I did. He had started to act strange a while before it all happened, and I never saw him cry after that his family died. And that's when I realized that something's wrong with him, because a normal person wouldn't be so heartless."
Nu var det Officer Brown's tur att nicka. "Right. And what exactly happened that night when you disappeared? Did he show up at your house, or? Take it from the beginning, please."
"Well, I was at home, getting ready for work. I had a little chat with my boyfriend, Andrew, told him that I was going to do some work and... Yeah. And then I went, took the tube to Victoria Station and walked to the studio a few blocks away where I was going to have a photoshoot with a band called Funky Playlist. It all worked out really well, and I got some great photos..." Josefine tog en liten paus i sitt berättande och såg upp på Officer Brown. "It was late at night when I was heading home, and I started to get quite paranoid when I walked to the station, so I decided to call Andrew just to talk while walking. But suddenly, while I was talking to him, someone touched my shoulder and made me drop my phone..." Josefine rös. "And then everything went black, and later on I woke up in the middle of nowhere, who happened to be Daniel's basement..."
"Okey", sa Officer Brown och kollade att Rita verkligen antecknade allt. "And what happened next? How did you survive? Did you get any food? Did he talk to you? Did he say why you were there?"
"I was pretty scared, waking up next to Nancy, but when I realized that she wasn't Daniel and that she was scared to, I calmed down a bit. Daniel didn't like us talking, so he threatened us... But he gave us food and helped us to the bathroom. That was the only time I could really relax, even though I knew that he stood outside and waited for me to come out..."
Rita fortsatte anteckna det Josefine sa, och jag såg att Josefine började kämpa med att få fram ordentliga meningar. Jag tog hennes skakiga hand i min, log medlidande och nickade uppmuntrande åt henne att fortsätta.
"H-he used to sit in the basement with us, talking, but I never really listened because I just wanted to... To come home, you know. I wanted to wake up from that bad dream, I wanted Andrew to come and save me... But he never did. Daniel told me that I was there because he hated me. He hated Andrew and he hated Harry, because if Daniel couldn't have me or Nancy, then nobody else could." Josefine började skaka ordentligt, och jag la armen om hennes axlar.
"Schh schhh... Go on, you're almost done", mumlade jag tröstande i hennes öra.
"When I said s-something he didn't want to hear, then he... Then he hit me. And one day, when Nancy was in the bathroom, the two of them came down, yelling at each other, and I could smell blood... Nancy was crying really hard, which made me terrified, and as soon as Daniel left she told me that maybe she was going to die because of her wound... I was so scared, because I didn't want to be alone, and maybe he would do the same thing to me... But then, Louis here, and Niall and Harry, came to save us. I can't thank them enough for-- For what they did."
Ruby hade gått iväg för att köpa kaffe, och Liam hade nu ringt tjejernas föräldrar och de hade satt sig i bilen direkt för att köra till London och få träffa sin saknade dotter. Jag satt bredvid Nancy i sjukhussängen, och hon vilade sitt huvud mot min axel.
"I hate these clothes", mumlade hon och såg ner på sin sjukhusrock.
"Me too. That green kind of blue thingy is so not your colour." Jag viftade ogillande med handen, och Nancy skrattade lågt och slog mig i magen.
"I hate you, Haz."
"I know you love me." Jag flyttade ifrån lite så jag kunde ta av mig min tröja. "Here", sa jag sedan och räckte henne den.
"Seriously?"
"Well, of course?" Jag ryckte på axlarna.
"Thanks", mumlade hon och började knäppa upp rocken. Något förändrades i hennes blick, och hon såg plågat på mig. "Don't look, please."
Jag nickade sakta och satte handen för ögonen, och några sekunder senare sa hon åt mig att hon var klar.
"You look so much better in that shirt than I do", sa jag snällt för att få henne på bättre humör.
"Than-- Hey, what's that?" Hon petade på tatueringen ovanför vänster bröstvårta. "Is that--? When did you--? But what about--?"
"I know what you're thinking, and I know that you're not very found of me getting new tattoos all the time. And I do know that you don't like tattoos with names, but... I had to, Nancy. I missed you so much. I never really moved on."
Tårar började sakta rinna nerför hennes kinder. "I love it, Harry. It's beautiful. Thank you."
"I know, I love this tattoo. It's my favourite of all times. But there's one thing I love more than this tattoo. And that, my love, is the beautiful girl right in front of me. You."
Jag mötte hennes läppar i en mjuk kyss, och hon strök försiktigt med sina fingertoppar över tatueringen. 
"Now you'll have to stay with me for the rest of our lives. Otherwise I'll have to live with this tattoo forever, knowing that you're in love with someone else."
"I won't leave, ever. In my life, there's only you, idiot." Nancy log brett och sträckte på sig för att ge mig ännu en kyss.

Here you go! Ganska så jättekort, men jag lovar att nästa kapitel blir längre och kanske lite mer spännande höhö! 
P&K!<3

Dålig uppdatering & vloggmakeri

 
Videon bör ses i HD!

Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men jag har inte hunnit (eller orkat) skriva på novellen under helgen. Men ska se till att få upp ett kapitel så snart som möjligt. Kanske börjar jobba på det redan ikväll så det kan komma upp imorgon? Ni förtjänar ju bättre uppdatering än såhär liksom! :)
 
Som ni förresten ser i videon här ovan så har jag tänkt börja vlogga! Min lilla introduceringsvideo blev dock inte riktigt som jag tänkt mig, för skärpan vart dålig på många ställen, och i slutet av videon försvann bilden ett tag? o.o Men aja. Ni får hemskt gärna prenumerera på min kanal! Ska försöka uppdatera där så ofta som möjligt med roliga videos, challenges och annat ni önskar se. :D

Vi hörs snart! P&K!<3

Chapter 38 - You'll Be My Resolution

Previously:
"Do you want him to die?" Hon skakade snabbt på huvudet, och han vände sig mot mig igen. "Then tell him to leave."
"G-go, Harry", kved hon, men jag såg envist på henne.
"No, I'm not leaving. Not without my girlfriend."
"Didn't you hear her? She's mine now. She loves me. Now leave! Three..."
"Please, run! Harry, run!", snyftade Nancy. "Please, do it for me..."
"Two..."
"Harry! Go! Now!"
"One..."

Plötsligt var det som om tiden började gå jättelångsamt. Det var som om allt hände i slowmotion. Hade jag blivit skjuten? Nej, jag kände ingen smärta... Men Niall då? ... Nej, han stod kvar på samma ställe, och den där tjejen levde också. Nancy hade inte heller blivit träffad, men Daniel hade hoppat till av ren chock så nu låg hans pistol på golvet. Han var just påväg att sträcka sig efter den när jag genast satte foten ovanpå, och Niall riktade pistolen mot hans huvud.
"Don't move, Walsh."
Inpatrullerandes kom ett gäng poliser, och det var tydligen någon av dem som skjutit ett hål i väggen för att rädda situationen.
"Hands up, Mr.Walsh!", röt en av dem, och Daniel ryggade undan och höjde händerna till huvudnivå. En annan polis greppade hans handleder och låste fast hans händer bakom ryggen, medan någon annan gick igenom hans fickor efter fler vapen. När inget mer hittades så sa en av poliskvinnorna åt de andra att ta ut honom till bilen medan Officer Brown, som tidigare hade hållit i fallet med den försvunna Nancy, och några till stannade kvar här inne. De rusade genast fram till tjejen som Niall höll om för att kolla om hon var oskadd, men när några var påväg fram till Nancy så stoppade jag dem.
"No! I'll take care of her", sa jag sammanbitet och skyndade fram till henne och satte mig sedan på huk vid hennes sida. "Nancy?"
Hon satte sig försiktigt upp och kastade sig sedan in i min famn, utan så mycket som ett ord, och jag andades in doften av hennes hår, pussade henne på hjässan och smekte hennes rygg. Hennes kropp var så liten i mina armar, och hon kramade om mig som om det gällde liv och död, skakade kraftigt och grät så mycket att det smittade av sig. 
Jag pussade henne på pannan, kramade om henne mycket hårdare, - dock noga med att inte göra henne illa eftersom hennes hud var alldeles blåslagen och sårig.
"I've missed you so much, Nancy. I knew you were still alive, I knew it!", snyftade jag och pussade henne återigen på hjässan. Nancy sa inget men klamrade sig fast vid mig på ett sätt som sa mer än tusen ord. Jag förstod att hon var för ledsen, chockad och för rädd för att våga prata. Jag hade ju till och med svårt för att få fram några ord själv? Men jag försökte ändå, för jag ville trösta, och Nancy verkade bli lugnad av att höra min röst.
"Excuse me, sir, but we have to take her to the hospital", sa en poliskvinna, men jag skakade på huvudet.
"No, I said I'll take care of her. I won't leave her, not again. I can't afford to lose her one more time."
"I totally understand, but she's hurt. We don't wanna risk that she'll die of an infection, right?"
"But--"
Plötsligt la Nancy sig i konversationen. "C-can we take Louis' car?"
Poliskvinnan såg ner på Nancy med en orolig blick, men efter ett tag slapp hon ur sig en lätt suck. "Okey. But only if I can go with you."
Josefine & Niall fördes till sjukhuset i en av polisbilarna, och Louis hade insisterat på att åka med dem eftersom Niall troligen skulle somna i bilen och Josefine behövde någon som kunde lugna ner henne.
Harry hjälpte mig in i Louis' bil, och poliskvinnan och Officer Brown, som hennes kollega hette (och som Harry tydligen kände?), hoppade in i framsätet medan Harry satte sig bredvid mig. Så fort bildörrarna var stängda blev det alldeles mörkt inne i bilen, för rutorna var så mörkt tonade att varken ljusen från de andra bilarna eller gatulamporna trängde igenom glaset. 
 

Jag hasade ner på sätet och lutade huvudet mot Harry's axel. Han la armen om mig och tog min kalla hand i sin för att sedan värma den med sina andetag. 
"I'm sorry that I didn't trust you, Styles", sa Officer Brown och såg på Harry genom backspegeln. "You were right, - we shouldn't have give up so quickly. Are we good now?"
"I guess so", mumlade Harry. "She's here now, and that's all that matters."
Jag log för mig själv bakom alla tårar, men efter bara några sekunder så började jag istället hacka tänder eftersom jag blivit så mager att jag inte längre kunde hålla värmen lika bra. Harry sträckte sig efter en filt på bagagehyllan och vecklade ut den, för att sedan lägga den över mig.
"Okey?", frågade han tyst, och jag nickade. "Good."
Mina ögonlock kändes tunga, men jag vågade inte blunda. Tänk om det här bara var en dröm? Kanske låg jag bara och sov i Daniel's källare, och snart skulle han väcka mig igen? Jag rös av tanken. Jag var rädd för att ens blinka, orolig över att Harry skulle försvinna om jag slöt ögonen för länge.
"You must be tired. Go to sleep." Harry märkte att jag hade svårt för att titta ordentligt, men jag skakade envist på huvudet.
"No, I'm fine."
"Don't lie to me, Nancy. Just close your eyes."
"But--"
"I won't go anywhere. I promise", lovade han och pussade mina knogar. "Now sleep. I'll wake you when we're at the hospital."
Jag nickade sakta och slöt ögonen, men tvingade Harry till att fortsätta hålla min hand. Jag ville inte släppa, ville inte att Harry skulle flytta sig ens en decimeter ifrån mig. Jag ville inte förlora honom. Aldrig mer.
Jag flyttade mig, om möjligt, ännu närmre och andades in doften av Bleu De Chanel som var en av Harry's favoritparfymer. Harry började pilla med mitt hår och massera min hårbotten, och trots omständigheterna så kunde jag inte låta bli att undra om han inte äcklades av hur flottigt mitt hår var. Jag menar, jag hade ju inte duschat sen den dagen jag försvann? Och det måste ju vara länge sen nu...
"Harry?", mumlade jag.
"Mhm?"
"What day is it?"
"Tuesday", sa han efter en titt på mobilen.
"No, I mean, the date?"
"Oh, uh... The twenty-sixth of March."
Mars? Oj jisses, jag hade alltså varit borta i... Över en månad?
"So I was gone--?"
"Quite a long time, yes. It was the worst month in my entire life!"
Jag nickade instämmande. Visst, jag hade kanske inte haft någon koll på att det gått mer eller mindre än en månad, men aldrig hade jag varit med om något så hemskt.
"But now you're back, and I couldn't be happier."
Ett svagt leende spred sig på mina läppar, och trots att det gjorde väldigt ont i magen så sträckte jag på mig för att pussa Harry på munnen. Han log och strök mig över kinden innan han försiktigt puttade ner mitt huvud på hans axel igen. Sedan drog han upp filten till mina axlar och höll fast den där så jag slapp frysa, flätade samman våra fingrar och började tyst sjunga mig till sömns.

"One month down and it's in sight
oh, I'm guaranteed to lose my mind
It's dangerous to speak and sigh
You might know what I'm trying to hide

So from the cradle to quarter age
oh, I bought the book but didn't flip the page
oh, readiness is near. We steer
As far away from the coming of days

So don't you worry
You'll be my resolution
Characters of no illusion
You'll be my resolution
Characters of no illusion
You'll be my resolution"

Jag kände hur hjärnan började arbeta långsammare, men försökte ändå fokusera på Harry's röst. Om det här var en dröm så ville jag ändå att den skulle vara lite till, för jag hade saknat att somna till Harry's sångröst.

"Turn around, put it down and see
That this is really the place to be
I'm not you, nor you me
But we're both moving steady."
 
Alla mina sinnen flöt iväg, och en tjock men behaglig dimma la sig till rätta i mitt huvud, och bara en liten stund senare så blev allt svart.
"Nancy?", viskade jag i hennes öra när Officer Brown hade kört in till vägkanten utanför sjukhuset. "We're here. Time to wake up."
Nancy knorrade tyst men öppnade sakta ögonen, och när hon mötte min blick blev hon alldeles tårögd.
"Harry? Are you here?"
"Of course I am? I told you, I won't go anywhere."
"Oh, it is you! I thought I was dreaming that you came to save me..."
Jag pussade henne på kinden. "No, it wasn't a dream. You're safe now."
Officer Brown och poliskvinnan, som presenterat sig som Rita, klev ur bilen och hjälpte sedan Nancy ut så att hon inte skulle göra sig illa. Jag tog en snabb titt på mobilen och la märke till att klockan strax var halv elva på förmiddagen. Jag måste alltså ha somnat jag med, för jag hade inget minne av att vi åkt hela vägen från Bristol till London.
Solen stack fram bakom höghusen, och strålarna reflekterades i lacken på de blänkande polisbilarna som stod parkerade intill Louis' bil. Jag antog att de andra alltså redan hade kommit hit, så nu var det bara att gå in och sätta igång med Nancy's hälsoundersökning, och var det inte värre en några rivsår och blåmärken så kunde vi kanske få åka hem redan idag.
Jag hjälpte Nancy upp för den lilla stentrappan, och när vi kom på entréplanet slogs jag av doften av nyskurat golv och handsprit. En grupp sköterskor stod redan och väntade på oss vid disken, men när de försökte fösa iväg Nancy så höll hon fortfarande min hand i ett hårt grepp och vägrade släppa taget.
"Nancy, we need to check on you. You're hurt, aren't you?"
"I want him to come with me", sa Nancy envist, och efter en stunds övertygande om att det var för hennes bästa så gick sköterskorna med på det. Hon kunde vara riktigt envis, min flickvän, men det var ju oftast bara en fördel.
Vi kom in i ett vitt litet rum, med en sits, några stolar och enstaka sjukhusapparater. Det såg ungefär ut som alla andra rum och korridorer i den här byggnaden alltså. Sköterskorna gestikulerade åt Nancy att sätta sig ner, och jag lutade mig mot väggen så länge och såg på när de gick igenom varenda centimeter av hennes armar.
"Bruises... A few scars... Some scratches", påpekade en av sköterskorna medan en annan antecknade vilt. Några hade fullt upp med att tvätta av Nancy eftersom hennes armar och händer var fulla med intorkat blod och smuts, och medlet stank och såg ut att svida, för Nancy gjorde små grimaser när de duttade med bomullstussar på hennes hud.
"Arms up!", medlade en annan, och Nancy sträckte försiktigt på armarna medan någon började lirka av henne tröjan.
"Oh jesus!", sa jag och höll för ögonen. På magen hade hon ett stort sår som var fullt med små glasbitar, och det såg verkligen inte bra ut vill jag lova.
"Would you like to go outside for a while, sir?"
"No, that's not necessary. I'll stay."
Sköterskan nickade och hjälpte Nancy att lägga sig ner. Sedan sa hon åt någon att hämta redskap så de kunde börja plocka ut glasbitarna och tvätta rent det hemska såret. Förhoppningsvis skulle det läka av sig själv, eller åtminstone räcka med några stygn, för nu skulle jag ju inte våga ta i Nancy alls, rädd för att göra henne illa.
"Oh come on, it's not that bad", sa Nancy som om hon läst mina tankar.
"Are you kidding me?", sa jag och lyfte på ögonbrynen. När jag hade rundat sängen så sträckte hon ut sin hand, och jag tog den och flätade samman våra fingrar. Sedan sträckte jag mig efter en stol och slog mig ner bredvid henne, och hon höll sina ögon på mig för att slippa tänka på sitt äckliga sår.
"I can't wait to come home", mumlade hon. "I'm still sleepy, and I miss our bed."
"So do I", log jag. "Do you want me to call your parents and your sister, or shall we wait 'til tonight?"
"I'm afraid you'll have to stay the night, Miss Jay", sa en av sköterskorna. "We need to take care of this." Hon nickade menande mot såret. "And you're also going to have a police interrogation about your kidnapper and about what happened to you."
Nancy nickade och vände sig sedan mot mig igen. "Call Ruby and ask her to come, and then she can call our parents on her way here."
"Okey, I'll be right back." Jag reste mig upp.
"And Harry?"
"Yes?", sa jag och såg ner på Nancy.
"I love you."
Jag sprack upp i ett leende. Jisses, jag hade inte känt mig såhär glad på jag vet inte hur länge! Dessa tre ord hade jag bara hört i mina drömmar under den senaste tiden, för att sedan vakna upp i en tom säng och ett kallt och ensamt hus.
"I love you too", sa jag, och denna gång menade jag det mer än någonsin.

Okej, får avsluta här för jag är sååååå trött så nu ska jag gå och sussa! Gick det som ni tänkt er? Vad tror ni kommer hända med Daniel nu då? Och hur kommer alla reagera nu när Nancy äntligen är hemma igen? Vad ska Jolie säga när hon får reda på att Niall visst inte var på någon jobbresa i Sverige utan istället åkte till Bristol och riskerade livet för att rädda sin bästa väns tjej? ... Ja vi får väl vänta och se. ;) 



RSS 2.0