Chapter 46 - The Phone Call

Previously:
"Is this the baby?", sa jag och kikade ner i barnvagnen som Perrie höll i.
"Yeah, it's Debbie. Or yeah, Deborah, but we call her Debbie or Debb." Perrie log och nickade åt Zayn att ta tag i vagnens framkant så de kunde bära upp den för den lilla trappen.
"She's so cute!" Jag såg ner på det lilla knytet och log varmt.
"Yeah, she looks alot like Zayn. And she reminds me a bit of his sister, Waliyha."
"I see alot of Perrie in her too, so. But beautiful parents often lead to beautiful kids. Just look at Isobel. She's the cutest kid ever!"
"Oh just wait, when you get a baby we're all going to get blinded because of it's beauty."

[bild kommer!]
~
"Daniel?", ropade Candice och skuttade ner för trappen när jag tyst stängde dörren bakom mig. Hon hade hört mig komma. Fan. "Daniel, Daniel, Daniel? Come play with me!"
"No, Candice. Not now", muttrade jag och sparkade av mig skorna.
"Aw come on! Play with me, please?"
"I said no!", sa jag irriterat och knuffade undan henne när hon drog tag i min tröja. Hon kved till och tog sig för axeln när jag surt passerade henne och småsprang upp för trappen och vidare in på mitt rum. Jag såg till att slänga igen den med en smäll så att hon skulle få in i sin tröga skalle att hon inte skulle följa efter. Jag ville vara ensam.
Candice besvikna blick satt fastklistrad innanför mina ögonlock, ville inte ens försvinna när jag blinkade hårt. Men jag ville inte att hon skulle se mig såhär. Josefine hade undvikit mig hela dagen, och innan sista lektionen hade jag sett henne tillsammans med en annan kille. Synen av de två tillsammans, även fast de inte ens rörde varandra, gjorde mig ursinnig. Josefine var min. Min och ingen annans! Och jag hade sett hur den där tölpen tittade på henne. Den där sliskiga blicken och hur han knappt kunde hålla fingrarna borta från min tjej!
Jag sjönk ner på sängen och vilade ansiktet i händerna. Den här dagen sög. Skolan sög och hela den här jävla hålan sög. Hela jävla livet till och med.
Jag hörde hur dörren öppnades och smälldes igen på nedervåningen.
"Anyone home?", ropade mamma, och jag övervägde att ignorera henne. Jag visste ändå att så snart hon listat ut att jag var hemma så skulle utskällningen komma. Min lärare hade ringt hem idag. Jag slog ner en kille i klassen under, skolkade från en lektion och fick ett utbrott på en magister. Som sagt, det var ingen bra dag idag.
Ytterdörren öppnades och stängdes igen, och denna gång var det pappa som kom. Fan fan fan... Jag kunde höra mamma och pappa prata där nere, hur mamma blev upprörd men bad honom att stanna där nere, men snart hördes tunga steg i trappen. Jag räknade till tre, och sen slogs dörren till mitt rum upp på vid gavel.
"What did you do in school today, son?" Pappa klampade in i mitt rum, greppade min handled och drog upp mig ur sängen. "Answer me, Daniel!"
Jag teg.
"Did you hit a freshman today? Did you?" Han ruskade om mig ordentligt och var alldeles röd i ansiktet av ilska.
"Maybe, but he deserved it!", spottade jag tillbaka.
"I thought that we did a good job while raising you, but take a look at yourself?! Is this how a young man is supposed to behave? Before you say anything; the answer is no. Why can't you be more like your brother, Daniel?"
Där kom det igen. Jämförelsen med min åh-så-perfekta lillebror. "Does it look like I care? And I don't want to be like Jayden. He's a freak!"
Jag hann inte ens blinka innan pappas handflata formade ett rött, svidande märke på min kind. Jag såg ner i marken och tryckte min hand mot min brännande hud, och pappa såg argt på mig.
"I hope you learned yourself a lesson, kid."
~

Åt helvete med pappa, åt helvete med mamma, åt helvete med Jayden och åt helvete med Josefine. Den där sablarns Harry kunde också dra dit pepparn växer. Fan, åt helvete med allt och alla! Jag hade ingen på min sida längre. Jag var helt jävla ensam. Dömd till döden. Okej, kanske inte riktigt, men en livstids fängelsestraff var fan lika illa. Jag såg ingen mening med något längre. Kanske var det dags att ge upp. Att säga tack och adjö, fara till andra sidan och träffa min syster. Min allra käraste syster. Varför behandlade jag henne så? Varför lät jag henne dö? Hon var den enda som förstod. Min enda riktiga vän. I hennes ögon var jag inte elak, ingen idiot, ingen mördare. Jag var bara hennes storebror, idol och vän. Åh vad jag saknade min syster... Men henne skulle jag aldrig få träffa mer, för hon var i himlen och dit skulle jag aldrig komma efter det jag gjort. Att tänka på henne skulle inte få henne att komma tillbaka. Att leva i mitt förflutna skulle bara göra mig galen.

♥ | via Tumblr
"Lift your shoulder, Nancy", sa Gwen, min fotograf och visade hur jag skulle stå. "And Kanye, chin up!"
Vi gjorde som vi blev tillsagda, och jag kände hur Kanye petade mig i sidan vilket fick mig att fnittra till. Jag hade varit så nervös inför fotograferingen med självaste Kanye West, men nu var det äntligen dags, och hittills hade det gått galant.

Likes | Tumblr

"And now... Smile!"
Jag sprack upp i ett leende, och Kanye vred lite på huvudet för att visa upp sin bästa sida.
"Looking great, guys! Three more and then we're done."

"Can I take a photo with you? Like, for my instagram?", frågade jag, något generat, när plåtningen var över.
"Yeah, sure", sa Kanye glatt och la armen om mina axlar och log in i mobilkameran. Jag avfyrade en bild och tackade sedan uppskattande. "I heard that they're throwing a party for you tonight?"
"Yeah, that's right... Would you like to, ehum, come?" Jag harklade mig försiktigt.
"Yeah, I'd love to. And then maybe we could talk about co-working? I'm about to launch my own clothing line, and I want you to help me."
"Oh my God, are you serious?"
"Couldn't be more serious right now. I like you, Nancy, and your clothes are... Wow."
"Really? Thank you! And of course, I'd love to work with you and help you out with your new brand!"
"Great! See you tonight then. And tell your fiancé hi from me." Kanye klappade mig på axeln och kysste mig i luften på höger sida om ansiktet och försvann sedan iväg från studion. Jag försökte hålla inne mitt vilda fangirl-ryck men lyckades knappt. Ett lyckligt skri for ur mig och jag hoppade upp och ner på stället.
"Nancy? Are you alright?", frågade Gwen som kom gåendes in i studion efter att ha gått och hämtat kaffe åt sig själv. "I'm pretty sure I heard someone scream?"
Jag hostade tillgjort. "Uh, yeah. Yeah, I'm alright. I just--", jag låtsades ha fullt upp och kollade på mitt armbandsur. "Oh, need to go! See you tonight, Gwen!"

Allt från house-musik till lugn mysmusik spelades i högtalarna, och alla minglade runt med varandra, småpratade om jobbet, dansade eller drack. Festen var som en sen anordning för min hemkomst, då de inte trott jag varit tillräckligt redo för att fira direkt när jag kom hem. Och det hade jag nog heller inte varit, så det kändes skönt att de skjutit fram på det så länge för min skull.
"Shall I take your coat?", frågade Ricky, och jag nickade tacksamt och räckte över min pälskappa. Han försvann iväg med den, och jag sökte med blicken efter Harry men istället dök Josefine upp framför mig.
"Hello", log hon och räckte över ett glas som var fyllt med isbitar och citronskivor i någon okänd vätska. "I can't thank you enough for hiring me. Your co-workers are great!"
"Oh no problem, Jose." Jag log tillbaka. "You totally deserve it."
"Thanks", sa hon glatt.
"So... What's going on between you and Louis?" Jag vickade på ögonbrynen och sprack upp i ett brett flin, och Josefine's kinder färgades röda.
"Uhm, he's great, I mean..."
Medan jag väntade på en förklaring så tog jag en sipp av min drink. "You mean what?"
"I think I like him, Nancy. Not the way I liked Andrew. Andrew is an idiot, and this is... It just feels so different..."
"Do you want to know what it is?"
"Uh, yes?"
"Love. Real love."
"Maybe you're right.." Hon såg ner i golvet. "But what am I supposed to do? I mean, I can't fall in love with a friend? He's just offering me a place to stay. He doesn't like me in that way, right?"
"If I were you, I wouldn't be so sure about that." Jag nickade åt Louis som stod en bit bort och hade blicken fäst på Josefine, men när han upptäckte att jag tittade på honom så kollade han generat bort.
"You think so?"
"Darling, I know so", sa jag och försökte låta som moster Meredith's hushållerska Maggie som brukade få agera kärleksdoktor när jag gick i lågstadiet och blev smått förälskad i varenda kille jag stötte på.
"Nancy?", någon knackade mig på axeln och jag vände mig om. Där stod Phil. Hans blonda hår stod åt alla håll och kanter i en snygg frisyr och han var stiligt klädd i mörka jeans, vit t-shirt och svart blazer. Jag tog för givet att Ricky hade stylat honom för kvällen.
"Oh, hi Phil."
"Have you seen Ricky?"
"He went away with my jacket, but I guess he's here somewhere?"
"Oh, okey. I'll go look for him then. Nice to see you again, by the way. And congratulations to the engagement!"
"Thanks, Phil! I hope you're next."
"Maybe. We'll see", sa han och blinkade flirtigt med ena ögat. "Toodeloo!"
Josefine hade försvunnit bort till Louis, och jag såg mig om efter Harry igen. När jag fann honom så såg jag honom stå och prata med en av mina andra kollegor.
"Congratulations to the engagement, Harry."
"Oh, thanks!" Harry sprack upp i ett leende.

Harry Styles | One DirectionHarry Styles | One Direction

"So, when's the wedding?"
"Oh it's not too far away. Nancy are going to Paris next week, and when she comes home there's just a few days left, so. But don't worry, we'll get you an invite."
"Thanks, mate."
Jag gick fram till dem och la armarna om Harry.
"Hello, my love", log Harry och la armen om mina axlar. "Enjoying your party?"
"Of course." Jag nickade glatt. "How about you?"
"Loving it!"
"Is that your ring, Nancy?", frågade Henry. "Oh, it looks wonderful!" Han tog en närmare titt på ringen på mitt finger. "That can't be a cheap one, but I guess your love for her isn't very cheap either, so maybe it makes sense anyways...?"
"Yeah, I guess so", sa Harry och pussade mig på hjässan.
"Okey, Mr.Walsh. Time to go", sa en av poliserna och höll upp dörren åt mig i en gest att jag skulle gå ut. Vi hade en timmes lunch då vi fick gå fria i byggnaden, några fångar i taget. Fast det berodde såklart på straff och vad man gjort för att få sitta i fängelset, och vi hade bara tillgång till ett visst antal rum. Bland annat matsalen, gymmet och uppehållsrummet med biljardbord och kortlekar, och så rummet med telefonväxeln. Men där hängde jag aldrig, för det var ju knappast så att någon kom hit för att prata med mig.
"Poker?", frågade någon, men jag skakade ogillande på huvudet.
"Nahh."
"You boring piece of shit", fnös han och började dela ut korten till grabbarna runt bordet. Han var helt skallig, blekare än Snövit och hans armar var fulla av tatueringar med drakar, vapen och andra skrämmande motiv. Hans ögon lyste av obehag och jag hade sedan jag först kom hit bestämt att jag inte gillade honom. 
Jag satte mig på en hård träbänk i hörnet och betraktade de andra männen. Många av dem hade nog varit här länge, för de flesta var väldigt biff och såg ut att ha spenderat många timmar i gymmet. Slagsmål var också vanligt tydligen, för en och annan grabb hade en utslagen tand, ett blått öga eller ärr i pannan. Fast jag såg väl knappast mycket bättre ut själv, så vad hade jag att säga till om?
"Mr.Walsh?"
Jag såg upp på polisen som ställt sig framför mig.
"There's someone on the phone who wants to speak with you, sir."

Hm, vem kan det vara som vill prata med Daniel av alla människor? Vi får väl vänta och se...
Och pff, bättre uppdatering var det ja? Once again, förlåt för att ni fått vänta så himlans länge på ett kapitel! Men ni som läser min privata blogg vet att jag varit upptagen med föreställningar och att umgås med mina nära & kära, och så går jag ju faktiskt i skolan också. Men jag har faktiskt inte glömt bort er helt. Jag har bara haft dåligt med inspiration, för lite tid för att hinna avsluta kapitlet och för lite motivation för den här novellen för tillfället. Har planerat massor på den kommande novellen istället. Men nu är jag nog tillbaka igen haha. :)
Creds till alla er som stannar och kikar in varje dag trots världens sämsta update! Älskar er alla <3

Kommentarer
Postat av: Matilda

Åh vad underbart att höra att du ska fortsätta skriva efter denna, trodde nöstan att du hade för lite tid för oss :') (jag sa nästan...)

Men det va grymt bra!

Svar: Haha nejdå, ännu ger jag inte upp fastän tiden är knapp för tillfället! ;) Tack så mycket hihi c: <3
Vendela Åstrand

2013-11-25 @ 21:02:54 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Emma

Superduperbra!! Älskar delen! Undra vem som vill prata med honom....

Svar: Taack hihi! :D Jaa det kan man undra!
Vendela Åstrand

2013-11-25 @ 21:37:58 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Elin

Alltså jag orkar inte, hjälp vilket bra kapitel! Jag kan inte annat än att älska ditt sätt att skriva, det är så perfekt! :) <3

Svar: Aw taaack Elin! Men du har ju ändå så mycket mer talanger inom skrivandet än vad jag har!<33
Vendela Åstrand

2013-11-27 @ 15:06:12 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Beea :)

Men hallå kvinna! Ta det lugnt, livet ska alltid komma i första hand ju :) Jobbet före nöjen, som man säger
Dessutom, jag har också aaaaaas mycket nu i skolan så för mig gör det inget om du inte lägger upp så ofta, då hamnar jag inte efter hehehe ;))

Svar: Haha så bra att du förstår c: Jamen det är ju bra! ;)<3
Vendela Åstrand

2013-11-29 @ 16:14:04
Postat av: Bella

jättebra! :) längtar till nästa! :)

Svar: Taack hihi :)
Vendela Åstrand

2013-12-02 @ 20:45:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback