Chapter 46 - The Phone Call

Previously:
"Is this the baby?", sa jag och kikade ner i barnvagnen som Perrie höll i.
"Yeah, it's Debbie. Or yeah, Deborah, but we call her Debbie or Debb." Perrie log och nickade åt Zayn att ta tag i vagnens framkant så de kunde bära upp den för den lilla trappen.
"She's so cute!" Jag såg ner på det lilla knytet och log varmt.
"Yeah, she looks alot like Zayn. And she reminds me a bit of his sister, Waliyha."
"I see alot of Perrie in her too, so. But beautiful parents often lead to beautiful kids. Just look at Isobel. She's the cutest kid ever!"
"Oh just wait, when you get a baby we're all going to get blinded because of it's beauty."

[bild kommer!]
~
"Daniel?", ropade Candice och skuttade ner för trappen när jag tyst stängde dörren bakom mig. Hon hade hört mig komma. Fan. "Daniel, Daniel, Daniel? Come play with me!"
"No, Candice. Not now", muttrade jag och sparkade av mig skorna.
"Aw come on! Play with me, please?"
"I said no!", sa jag irriterat och knuffade undan henne när hon drog tag i min tröja. Hon kved till och tog sig för axeln när jag surt passerade henne och småsprang upp för trappen och vidare in på mitt rum. Jag såg till att slänga igen den med en smäll så att hon skulle få in i sin tröga skalle att hon inte skulle följa efter. Jag ville vara ensam.
Candice besvikna blick satt fastklistrad innanför mina ögonlock, ville inte ens försvinna när jag blinkade hårt. Men jag ville inte att hon skulle se mig såhär. Josefine hade undvikit mig hela dagen, och innan sista lektionen hade jag sett henne tillsammans med en annan kille. Synen av de två tillsammans, även fast de inte ens rörde varandra, gjorde mig ursinnig. Josefine var min. Min och ingen annans! Och jag hade sett hur den där tölpen tittade på henne. Den där sliskiga blicken och hur han knappt kunde hålla fingrarna borta från min tjej!
Jag sjönk ner på sängen och vilade ansiktet i händerna. Den här dagen sög. Skolan sög och hela den här jävla hålan sög. Hela jävla livet till och med.
Jag hörde hur dörren öppnades och smälldes igen på nedervåningen.
"Anyone home?", ropade mamma, och jag övervägde att ignorera henne. Jag visste ändå att så snart hon listat ut att jag var hemma så skulle utskällningen komma. Min lärare hade ringt hem idag. Jag slog ner en kille i klassen under, skolkade från en lektion och fick ett utbrott på en magister. Som sagt, det var ingen bra dag idag.
Ytterdörren öppnades och stängdes igen, och denna gång var det pappa som kom. Fan fan fan... Jag kunde höra mamma och pappa prata där nere, hur mamma blev upprörd men bad honom att stanna där nere, men snart hördes tunga steg i trappen. Jag räknade till tre, och sen slogs dörren till mitt rum upp på vid gavel.
"What did you do in school today, son?" Pappa klampade in i mitt rum, greppade min handled och drog upp mig ur sängen. "Answer me, Daniel!"
Jag teg.
"Did you hit a freshman today? Did you?" Han ruskade om mig ordentligt och var alldeles röd i ansiktet av ilska.
"Maybe, but he deserved it!", spottade jag tillbaka.
"I thought that we did a good job while raising you, but take a look at yourself?! Is this how a young man is supposed to behave? Before you say anything; the answer is no. Why can't you be more like your brother, Daniel?"
Där kom det igen. Jämförelsen med min åh-så-perfekta lillebror. "Does it look like I care? And I don't want to be like Jayden. He's a freak!"
Jag hann inte ens blinka innan pappas handflata formade ett rött, svidande märke på min kind. Jag såg ner i marken och tryckte min hand mot min brännande hud, och pappa såg argt på mig.
"I hope you learned yourself a lesson, kid."
~

Åt helvete med pappa, åt helvete med mamma, åt helvete med Jayden och åt helvete med Josefine. Den där sablarns Harry kunde också dra dit pepparn växer. Fan, åt helvete med allt och alla! Jag hade ingen på min sida längre. Jag var helt jävla ensam. Dömd till döden. Okej, kanske inte riktigt, men en livstids fängelsestraff var fan lika illa. Jag såg ingen mening med något längre. Kanske var det dags att ge upp. Att säga tack och adjö, fara till andra sidan och träffa min syster. Min allra käraste syster. Varför behandlade jag henne så? Varför lät jag henne dö? Hon var den enda som förstod. Min enda riktiga vän. I hennes ögon var jag inte elak, ingen idiot, ingen mördare. Jag var bara hennes storebror, idol och vän. Åh vad jag saknade min syster... Men henne skulle jag aldrig få träffa mer, för hon var i himlen och dit skulle jag aldrig komma efter det jag gjort. Att tänka på henne skulle inte få henne att komma tillbaka. Att leva i mitt förflutna skulle bara göra mig galen.

♥ | via Tumblr
"Lift your shoulder, Nancy", sa Gwen, min fotograf och visade hur jag skulle stå. "And Kanye, chin up!"
Vi gjorde som vi blev tillsagda, och jag kände hur Kanye petade mig i sidan vilket fick mig att fnittra till. Jag hade varit så nervös inför fotograferingen med självaste Kanye West, men nu var det äntligen dags, och hittills hade det gått galant.

Likes | Tumblr

"And now... Smile!"
Jag sprack upp i ett leende, och Kanye vred lite på huvudet för att visa upp sin bästa sida.
"Looking great, guys! Three more and then we're done."

"Can I take a photo with you? Like, for my instagram?", frågade jag, något generat, när plåtningen var över.
"Yeah, sure", sa Kanye glatt och la armen om mina axlar och log in i mobilkameran. Jag avfyrade en bild och tackade sedan uppskattande. "I heard that they're throwing a party for you tonight?"
"Yeah, that's right... Would you like to, ehum, come?" Jag harklade mig försiktigt.
"Yeah, I'd love to. And then maybe we could talk about co-working? I'm about to launch my own clothing line, and I want you to help me."
"Oh my God, are you serious?"
"Couldn't be more serious right now. I like you, Nancy, and your clothes are... Wow."
"Really? Thank you! And of course, I'd love to work with you and help you out with your new brand!"
"Great! See you tonight then. And tell your fiancé hi from me." Kanye klappade mig på axeln och kysste mig i luften på höger sida om ansiktet och försvann sedan iväg från studion. Jag försökte hålla inne mitt vilda fangirl-ryck men lyckades knappt. Ett lyckligt skri for ur mig och jag hoppade upp och ner på stället.
"Nancy? Are you alright?", frågade Gwen som kom gåendes in i studion efter att ha gått och hämtat kaffe åt sig själv. "I'm pretty sure I heard someone scream?"
Jag hostade tillgjort. "Uh, yeah. Yeah, I'm alright. I just--", jag låtsades ha fullt upp och kollade på mitt armbandsur. "Oh, need to go! See you tonight, Gwen!"

Allt från house-musik till lugn mysmusik spelades i högtalarna, och alla minglade runt med varandra, småpratade om jobbet, dansade eller drack. Festen var som en sen anordning för min hemkomst, då de inte trott jag varit tillräckligt redo för att fira direkt när jag kom hem. Och det hade jag nog heller inte varit, så det kändes skönt att de skjutit fram på det så länge för min skull.
"Shall I take your coat?", frågade Ricky, och jag nickade tacksamt och räckte över min pälskappa. Han försvann iväg med den, och jag sökte med blicken efter Harry men istället dök Josefine upp framför mig.
"Hello", log hon och räckte över ett glas som var fyllt med isbitar och citronskivor i någon okänd vätska. "I can't thank you enough for hiring me. Your co-workers are great!"
"Oh no problem, Jose." Jag log tillbaka. "You totally deserve it."
"Thanks", sa hon glatt.
"So... What's going on between you and Louis?" Jag vickade på ögonbrynen och sprack upp i ett brett flin, och Josefine's kinder färgades röda.
"Uhm, he's great, I mean..."
Medan jag väntade på en förklaring så tog jag en sipp av min drink. "You mean what?"
"I think I like him, Nancy. Not the way I liked Andrew. Andrew is an idiot, and this is... It just feels so different..."
"Do you want to know what it is?"
"Uh, yes?"
"Love. Real love."
"Maybe you're right.." Hon såg ner i golvet. "But what am I supposed to do? I mean, I can't fall in love with a friend? He's just offering me a place to stay. He doesn't like me in that way, right?"
"If I were you, I wouldn't be so sure about that." Jag nickade åt Louis som stod en bit bort och hade blicken fäst på Josefine, men när han upptäckte att jag tittade på honom så kollade han generat bort.
"You think so?"
"Darling, I know so", sa jag och försökte låta som moster Meredith's hushållerska Maggie som brukade få agera kärleksdoktor när jag gick i lågstadiet och blev smått förälskad i varenda kille jag stötte på.
"Nancy?", någon knackade mig på axeln och jag vände mig om. Där stod Phil. Hans blonda hår stod åt alla håll och kanter i en snygg frisyr och han var stiligt klädd i mörka jeans, vit t-shirt och svart blazer. Jag tog för givet att Ricky hade stylat honom för kvällen.
"Oh, hi Phil."
"Have you seen Ricky?"
"He went away with my jacket, but I guess he's here somewhere?"
"Oh, okey. I'll go look for him then. Nice to see you again, by the way. And congratulations to the engagement!"
"Thanks, Phil! I hope you're next."
"Maybe. We'll see", sa han och blinkade flirtigt med ena ögat. "Toodeloo!"
Josefine hade försvunnit bort till Louis, och jag såg mig om efter Harry igen. När jag fann honom så såg jag honom stå och prata med en av mina andra kollegor.
"Congratulations to the engagement, Harry."
"Oh, thanks!" Harry sprack upp i ett leende.

Harry Styles | One DirectionHarry Styles | One Direction

"So, when's the wedding?"
"Oh it's not too far away. Nancy are going to Paris next week, and when she comes home there's just a few days left, so. But don't worry, we'll get you an invite."
"Thanks, mate."
Jag gick fram till dem och la armarna om Harry.
"Hello, my love", log Harry och la armen om mina axlar. "Enjoying your party?"
"Of course." Jag nickade glatt. "How about you?"
"Loving it!"
"Is that your ring, Nancy?", frågade Henry. "Oh, it looks wonderful!" Han tog en närmare titt på ringen på mitt finger. "That can't be a cheap one, but I guess your love for her isn't very cheap either, so maybe it makes sense anyways...?"
"Yeah, I guess so", sa Harry och pussade mig på hjässan.
"Okey, Mr.Walsh. Time to go", sa en av poliserna och höll upp dörren åt mig i en gest att jag skulle gå ut. Vi hade en timmes lunch då vi fick gå fria i byggnaden, några fångar i taget. Fast det berodde såklart på straff och vad man gjort för att få sitta i fängelset, och vi hade bara tillgång till ett visst antal rum. Bland annat matsalen, gymmet och uppehållsrummet med biljardbord och kortlekar, och så rummet med telefonväxeln. Men där hängde jag aldrig, för det var ju knappast så att någon kom hit för att prata med mig.
"Poker?", frågade någon, men jag skakade ogillande på huvudet.
"Nahh."
"You boring piece of shit", fnös han och började dela ut korten till grabbarna runt bordet. Han var helt skallig, blekare än Snövit och hans armar var fulla av tatueringar med drakar, vapen och andra skrämmande motiv. Hans ögon lyste av obehag och jag hade sedan jag först kom hit bestämt att jag inte gillade honom. 
Jag satte mig på en hård träbänk i hörnet och betraktade de andra männen. Många av dem hade nog varit här länge, för de flesta var väldigt biff och såg ut att ha spenderat många timmar i gymmet. Slagsmål var också vanligt tydligen, för en och annan grabb hade en utslagen tand, ett blått öga eller ärr i pannan. Fast jag såg väl knappast mycket bättre ut själv, så vad hade jag att säga till om?
"Mr.Walsh?"
Jag såg upp på polisen som ställt sig framför mig.
"There's someone on the phone who wants to speak with you, sir."

Hm, vem kan det vara som vill prata med Daniel av alla människor? Vi får väl vänta och se...
Och pff, bättre uppdatering var det ja? Once again, förlåt för att ni fått vänta så himlans länge på ett kapitel! Men ni som läser min privata blogg vet att jag varit upptagen med föreställningar och att umgås med mina nära & kära, och så går jag ju faktiskt i skolan också. Men jag har faktiskt inte glömt bort er helt. Jag har bara haft dåligt med inspiration, för lite tid för att hinna avsluta kapitlet och för lite motivation för den här novellen för tillfället. Har planerat massor på den kommande novellen istället. Men nu är jag nog tillbaka igen haha. :)
Creds till alla er som stannar och kikar in varje dag trots världens sämsta update! Älskar er alla <3

Karaktärspresentation: Nathan Lawler


Nathan John Lawler
född: 23 Maj 1995

Nathan är, eller jag borde kanske säga var, född och uppvuxen i Hounslow West. Alltså bodde han inte långt ifrån tvillingarna Jay när de gick sitt sista år på Sunset Valley High School. Han och hans gäng som bestod av Jamie och Drew var de populäraste killarna på hela skolan. Alla killar såg upp till Nathan och hans vänner, och han var skolans flickidol. En 183 cm lång kille med antydan till sexpack, vackra blågrå ögon som ibland skiftar i lila, svart hår och blek hy är ju inget man gärna tackar nej till. En typisk pojkaktig klädstil hade han också, den grabben. Brallor med häng så man kunde se vilka kallingar han bar, en t-shirt med något coolt tryck på och en oversized hoodie över. På sommarhalvåret bar han också gärna tank tops, men han skulle jämt ha på sig sina stora, vita supras. De var hans favoritskor trots att de var så slitna att det var hål i sulan på ena skon och att den vita färgen nu hade ersatts av smutsigt brunt. Nathan älskade skor, och att shoppa, så hade du bjudit med honom på en shoppingtur så skulle han inte gärna tacka nej.

Men det var nog inte enbart Nathans utseende och kärlek för kläder som fick många tjejer på fall. Nej, han var väldigt utåt som person, älskade att träffa nya människor, var alltid pratglad och behandlade alla på skolan som vänner, och så hade han också världens bästa humor. Hade du gått i hans klass så skulle du nog inte kunna undgå att ha en crush på honom. Det skulle i alla fall inte jag, tro mig. Men även fast Nathan var så poppis så stod han ändå med fötterna på jorden. Alla gillade Nathan på ett eller annat sätt och ville vara hans vän, och många tjejer skulle ha kunnat döda för att få komma honom nära. Nathan var den typen av person som gillade, eller åtminstone accepterade, alla, men han var inte fullt så förtjust i Macey och hennes anhang. Macey ansåg sig själv vara skolans populäraste tjej och behandlade alla som luft om de inte gjorde som hon sa eller tyckte precis som hon och fann sig i att hon alltid hade rätt och var den som skulle bestämma. Det jobbiga var att Nathans bästa vän, Jamie, var ihop med Maceys blåsta kompis Bianca, så Nathan var tvungen att stå ut med Macey hela tiden ändå. Dessutom så var Macey kär i Nathan och trodde att han hade samma känslor för henne. Dessvärre så var det ju inte så, för så fort tvillingarna Jay började i klassen så fick Nathan upp ögonen för Ruby. Trots att Ruby kanske hade lite dåligt inflytande på Nathan då hon inte tog skolan på allt för stort allvar och var ganska mystisk och ofta försvann in i sig själv så kunde han inte låta bli att bli mer fascinerad av hennes mystik och musikaliska talanger. Ruby var ju också så mycket bättre än Macey på alla sätt och vis. Macey gjorde bara skolan till ett helvete för alla elever och hade inte mycket till hjärna, om man nu fick lov att säga så. Hon gjorde Ricky Keaveney (ni vet, Nancys assistent och bästa vän)’s skolgång till en ren pina efter att ha gett honom bögstämpel som om det vore något fel med att vara homosexuell. Tänk er Regina George i Mean Girls, - lite så var Macey och hennes tjejkompisar.

Vad Nathan dock inte visste var att hans känslor icke var besvarade av Ruby, och det ställde till med en hel del problem. Men det löste sig till slut och alla slöt fred med varandra igen. Det började närma sig studenten, och alla började planera inför framtiden. Många skulle ut och resa eller plugga vidare direkt, men Nathan hade svårt för att bestämma sig om han skulle läsa vidare och plugga ljudteknik på något college i city, satsa på musiken och joina något coolt rockband eller bli Stand Up-komiker. På fritiden tränade han mycket på gymmet, lirade fotboll och innebandy, spelade trummor och hängde med sina polare. Han umgicks också mycket med sin familj som bestod av hans mamma, pappa och småsystrar, Christine & Erica, och så deras hund Chico. 

Många av er undrar nog varför jag berättar om Nathan som om han inte finns längre, men tragiskt nog så fick Nathan aldrig ta studenten. Nathan mådde inte bra, förstår ni. Hans föräldrar bråkade mycket, hotade jämt med att skiljas, och det var hans småsystrars värsta farhåga. Och att jämt behöva trösta andra när man själv mår dåligt kan ibland bli för mycket. Och för Nathan blev det för mycket. Allt han ville var att hans familj skulle hålla ihop, och han tänkte att om han lämnade världen så skulle familjen göra just det. Därför hoppade han en dag framför tåget, och sedan såg vi honom aldrig igen. Jamie, alltså hans bästa vän, var den enda som visste att han mådde dåligt, men han hade inte en aning om att det var så illa. Men inte ens han skulle ha haft en chans att rädda Nathan. Det var försent. Men vi vet nog alla att Nathan har det bättre nu, och Nathans dödsolycka fick faktiskt hans föräldrar att hålla ihop. Och jag hoppas att ni alla får ett leende på läpparna när ni tänker på Nathan, för det är han värd, och det tycker han att ni är värda.

Nathan betyder ”givare” och ”Guds gåva”, och det stämmer absolut in på den här grabben! Han var givmild, omtänksam och en riktigt bra kompis.

Vila i frid, Nathan Lawler.<3

Blev ombedd att göra en ny karaktärspresentation av Nathan, och vad gör jag inte för er, kära läsare. <3 För er som inte vet vem denna grabb är, eller var, så var han med i Do You Remember?, alltså del 1 av Through The Storm. Han var en stor favorit bland karaktärerna, vilket är ganska så förståeligt då jag också var väldigt fäst vid honom. Hoppas ni gillade den förnyade versionen av hans presentation!
Ska se till att skriva om Stina, Ben, Brianna & Spencer, Meredith och Phil inom kort. Är det fler karaktärspresentationer som önskas så bara hojta så ska vi fixa det.
Tacohej!

Kapitel 45 av TTS finner ni här nedanför! <3

Chapter 45 - Back On Track

Previously:
"No, you are amazing. And you deserve this. Even better. You deserve the absolute best. And I've been thinking about what Daniel said that night, when I came to get you... I can't give you everything. There's alot of things I can't do for you, but I'll try. I'll try my best and do everything to protect you and make you happy, and I'll give you everything I can in this world. But the most important thing I'll ever be able to give you, and which is such a rare thing that only you can have it... Or in fact, you already have it... Is the key to my heart."

3 April 2020, kl.08:02. London City.
 
"Relax", mumlade Harry i mitt öra när jag med en skakig hand knappade in portkoden till mitt jobb. "You have nothing to worry about. I'm the one who should be worried for having to leave you for a few hours."
Jag nickade. Han hade rätt, vad hade jag att vara orolig över? Jag kände ju alla människor som jobbade här, jag hade träffat några av dem igår på restaurangen och alla visste nog att jag var hemma igen. Jag var nog mer rädd över stämningen och hur det skulle kännas att vara tillbaka. Att gå i korridorerna, sitta på mitt kontor, intervjuas, fotograferas och gå runt och kika vad de andra höll på med.
Jag kände nervositeten stiga när Harry öppnade porten och nickade åt mig att gå in. Hans vänstra hand höll jag i ett fast grepp, och jag hade inte planerat att släppa.
"Okey, I'll follow you inside", sa han med en uppgiven suck och gick in han också. Jag pillade på hans svarta blazer medan vi gick, och ljudet av mina pumps mot golvet ekade i korridoren. Snart såg jag Meredith titta ut från sitt kontor, och hon sprack upp i ett brett leende.
"Oh, my baby!"
"Hello", log jag och kramade om min kära moster.
"Oh dear, I must go tell the others that you're here! Oh, and hi Harry!" Meredith pussade Harry i luften på vardera sida om kinderna och Harry pussade fnissandes tillbaka.
"I have to go now", medlade han och vände sig sedan mot mig. "But you'll be fine, right? Don't get kidnapped." Han flinade och tog av sig sin mössa för att sedan sätta den på mitt huvud. "I love you."
"Love you", sa jag och pussade honom snabbt på läpparna.
"I'll call you when we have a lunch break!" Han började gå mot dörren och vinkade lite snabbt innan han lämnade byggnaden.
"Aw, you're so cute!" Meredith nöp mig i kinden och tog sedan min hand. "Come on, they're waiting for you!"

"Hi NayNay", log Ricky och pussade mig på kinden. "Nice to see you again. So you're able to breathe again? You looked bloody dead last night." Han flinade och jag knuffade honom lätt i sidan, glad att han försökte lätta upp stämningen när många av de andra drog efter andan vid synen av mig.
"Nancy!", ropade Paula, min personliga rådgivare, och sprang fram till mig för att krama om mig. "I'm sorry that I didn't come last night, but I was on my way home from my parents so I didn't make it in time. But I hope you had a wonderful night! Meredith told me everything. And oh, it's really nice to have you back."
"I'm glad to be back too", skrattade jag och kramade tillbaka. "I've missed you. I've missed all of you."
"Please welcome: One Direction!", ropade Kurt som fått jobbet att intervjua oss idag. Mannen bakom en av kamerorna klickade på en knapp på en liten dosa så att inspelade applåder ljöd i högtalarna, och vi kom småspringandes in i den lilla lagerlokalen och satte oss. Denna intervju skulle livesändas på teve och youtube, så därför hade vi ingen publik idag.
"Hello guys", log Kurt och skakade hand med oss alla.
"I like your name, Kurt", sa Harry. "Have you seen Glee? Lou made me see it and there's a guy named Kurt there. He's cool."
Kurt började skratta. "Yeah, I've seen it. I think he's named after me. 'Cause you know, I'm cool too. And by the way, I like your name too, Harry."
"Then we can change names. You're Harry and I'm Kurt. Okay?"
"Yeah, sure!"
"Then I want to be Louis!", sa Niall och såg på mig, och jag ryckte på axlarna.
"Sure. And I'm Zayn."
"I'm Liam", flinade Zayn, och Liam skulle just öppna munnen när Kurt, alltså riktiga Kurt, avbröt honom.
"Okay okay, this is too confusing!"
"Sorry", sa Niall ursäktande, och Kurt flinade.
"It's okey, but you're Niall, Liam, Louis, Zayn and Harry." Han pekade på var och en av oss så vi fick tillbaka våra riktiga namn.
"No, I still want to be Kurt." Harry la armarna i kors och låtsades tjura.
"Okey then be it", suckade jag och klappade honom på huvudet. "So, let's move on now."
"Okey, good. First question; how's it going with your new album?"
"Great", sa Zayn. "We're almost done, and this album is quite emotional for us. Many of the songs are about our families and girlfriends, but also about being lonely and heartbroken and... Yeah."
"I see", nickade Kurt. "That sounds really amazing! And I heard that your new single called Beneath The Stars, is coming out tomorrow?"
"Yup, that's right", sa Liam och tog emot mikrofonen. "We've been working on it for a long time now. Niall came up with the melody and a bit of the lyrics, and then we all helped each other out, coming up with the rest."
"Okey", sa Kurt och nickade igen. "So when you're writing a new song, you're all working together, like a team?"
"Yeah, we're a good team." Liam kollade på oss alla, och vi nickade instämmande. "But sometimes we sit for ourselves, writing down our ideas for a song, and then we meet up again and start talking about it. We also have different strengths, like, Niall is great with the lyrics, Harry is the best at making a stick, Zayn does the bridges, Louis comes up with a beat and I help out with the chorus. And then we add some of Zayn's ooh- and aayaayayy's and BOOM, our co-workers get pregnant."
Alla föll i skratt, och Liam drog på munnen.
"I'm looking forward to hear it, but I don't really know if I want to get pregnant... I have enough of babies as it is at the moment. I have two daughters and a baby-son. How many kids do you have now?"
"None. Or you could say, a half", sa Niall förvirrat och tog emot micken.
"A half? That sounds terrible! Did you cut her in half or did you take her upper body or what?"
"No, no no no!", skrattade Niall och skakade på huvudet. "You could say I have a daughter, 'cause Jolie and I are taking care of a girl, but she's not our real kiddo. But yeah. So I'm going to say a half."
Kurt nickade. "And you Liam? You have twins, right?"
"Yeah, two little boys. Lucas and Riley", sa han stolt.
"Lucas and Riley. Liam and Ruby. That was all planned, right?", flinade jag och la mig i konversationen.
"Not really, but it's a funny thing, right?"
Jag lyfte på ögonbrynen och nickade instämmande. Sedan tog jag emot micken som passades över till mig. "Two kids. Toby and Hadley."
"Two", nickade Zayn. "Isobel and Deborah."
"Yeah, right. Your wife, Perrie Edwards from Little Mix, was pregnant not long ago, huh?"
"Exactly. Deborah is a newborn."
Harry började skratta, och alla kollade konstigt på honom.
"Sorry, uh, it's just... You know... Vampires and newborn and... Ugh, nevermind. Just forget it. I have none, by the way. I mean, kids. Not vampires."
"I hope so. I would be a bit scared if you said you had vampires... Planning on getting some?", sa Kurt.
"What? Vampires?"
"No, babies of course."
"I don't know. We're taking it one step at a time. And I believe in marriage before babies..."
"Oh, so no sex before marriage then?"
"I didn't say that...", sa Harry och blev alldeles röd om kinderna.
"Speaking about girlfriends, I heard that Jolie, your girlfriend, was in a car accident? How is she?", sa Kurt och vände sig mot Niall för att byta ämne.
"Better. But she has to stay at the hospital for a few more days, 'til she's good to go."
"Do you come to visit her often?"
"Every day", nickade Niall och la armarna om Kurt.

Cute Niall
 
"Are you okay?"
"Yeah, I just miss her."
"Oh but don't worry, she'll be home soon", log Kurt och klappade honom på armen. "Now let's take a break, and when we're back I have some questions for you, Louis. And I also have some questions for Harry." Kurt vickade på ögonbrynen och log snett. "Now wave to the camera boys. Goodbye!"
"Goodbye!", sa vi alla i kör och log brett mot kameramannen framför oss.
"Here's a list of all the interviews and photoshoots you're going to be in. The telephone has been going crazy today, you know. Everyone wants to have an interview with you in it, but I said no to quite alot." Ricky la listan framför mig på mitt skrivbord, och den fyllde ett helt A4-ark.
"Jesus!", sa jag och tog mig för pannan med en suck. Välkommen tillbaka till jobbet, Nancy. Här lever vi ett liv i stress.
"You alright? Do you want me to call them and cancell some of the meetings?"
"No, no it's okey. I'm just a bit shaken. It feels so weird, being back. I hardly remember how to act in an interview. I mean, what am I supposed to talk about?"
"Just be you, answer the questions and don't answer if you feel uncomfortable. Paula and I will be with you backstage of course, you won't go alone. Don't worry, you will do good. You always do."
"Thank you, Ricky."
"No problem, hun. Coffee?"
"Yes please."
"I'll be right back", sa Ricky och vände sig om för att gå, och jag skummade igenom listan. Mina ögon vidgades när jag såg en speciell kändis namn bland alla de andra.
"Kanye West? Am I going to have a photoshoot with Kanye West himself?"
"Couldn't say no to that one, right? I know you love him."
"Oh my god, this will truly be the death of me!" Jag kunde inte låta bli att fangirla och tryckte listan mot hjärtat. "I love you, Ricky!"
"Love you too, Nancy", log han och försvann ut genom dörren. När han hade gått så såg jag mig om i mitt kontor och funderade över vad jag skulle hitta på härnäst. Ricky hade ju fixat med alla intervjuer, så det enda jag kunde göra var att vänta på att dagen med första intervjun skulle komma. Men det var inte idag, och det var fortfarande en timme kvar till lunch.
Plötsligt slog det mig... Jag skulle ju prata med Meredith om en grej!
Jag reste mig upp och skyndade ut i korridoren. "Meredith?" Inget svar. "Meredith!", ropade jag, nu jätteivrig.
"Huh?", sa hon och kikade ut från sitt kontor. "What's going on?"
"Nothing, I just had to talk to you about a thing."
"Go on, tell me", log hon.
"I can still hire people, right?"
"Of course. You can do whatever you want to, just like you did before... You know. Do you have someone special in mind?"
"Yeah. I've told you about the girl that got kidnapped too, right?"
"Jo--...", sa Meredith eftertänksamt och försökte komma på hennes namn.
"Josefine, right. She's a fotographer, and I've seen some of her photos and she's really talented! And I wanted to know if I could hire her as my personal photographer or photographer for the company or something?"
"Sure! Introduce her to me and I'll fix it."

"Triple iced venti latte for my girl!", sa Ricky och ställde ner en take-away-mugg på mitt skrivbord.
"Danke", svarade jag glatt på tyska, och Ricky log varmt.
"Bitte."
"So, are you taking Phil out for lunch?" Jag stoppade ner sugröret och sörplade i mig lite av mitt kaffe.
"Yeah. Wanna come with us?"
"No, maybe another time. I'm going out with Harry, Zayn, Perrie and their kids."
"Oh, I see", nickade Ricky. "But I gotta go. Meredith wanted some coffee too."
"Okey, see you later then."

"Venti latte again? Why do you always choose the same one every time you go to Starbucks? Doesn't it get boring to always have the same drink after a while?", frågade Harry när jag lämnade byggnaden.
"No? I love venti lattes!"
"Believe me, I know. Can I have some?"
"No? You just called my venti boring."
"But I was kidding?", sa Harry och låtsades bli ledsen.
"And so was I", log jag och räckte honom muggen. Han log nöjt och sörplade i sig halva muggen utan några som helst skuldkänslor, och jag slog honom i magen. "I didn't say you could have it all?"
"And you didn't say how much I got."
"Pschh", fnös jag och trippade iväg på mina klackar.
"Hey, wait up", skrattade han och följde efter. Solen lyste och det var faktiskt inte allt för kallt ute idag. Eftersom det var lunchdags så var det många människor ute, och det gjorde mig på bra humör. Jag hade alltid gillat att se på alla udda människor som spatserade omkring eller stressade fram och tillbaka på Oxford. Jag gillade synen av människor och liv. 
"Hello!", hälsade jag när vi mötte upp Perrie, Zayn och barnen utanför restaurangen. Sedan böjde jag mig ner och kramade om Isobel. Harry lyfte upp henne i luften och snurrade henne några varv, och hon skrattade lyckligt.
"Is this the baby?", sa jag och kikade ner i barnvagnen som Perrie höll i.
"Yeah, it's Debbie. Or yeah, Deborah, but we call her Debbie or Debb." Perrie log och nickade åt Zayn att ta tag i vagnens framkant så de kunde bära upp den för den lilla trappen.
"She's so cute!" Jag såg ner på det lilla knytet och log varmt.
"Yeah, she looks alot like Zayn. And she reminds me a bit of his sister, Waliyha."
"I see alot of Perrie in her too, so. But beautiful parents often lead to beautiful kids. Just look at Isobel. She's the cutest kid ever!"
"Oh just wait, when you get a baby we're all going to get blinded because of it's beauty."

Ber om ursäkt för världens sämsta uppdatering och för att kapitlet vart kort och inte så händelserikt, men det blir bättre snart. Aj promizzz! :*
Tack för den fina responsen på min lilla short story eller vad man nu ska kalla det, förresten. Och va roligt att min farmor fick er att tänka på era nära och kära! För er som undrar, yesbox det var min egen farmor jag skrev om. Allt det där var det som hände och som vi pratade om när jag var hos henne igår, och när jag gick därifrån så tänkte jag att jag kunde skriva om min dag som en liten berättelse, and so I did! :)
Förbered er på en bättre uppdatering från och med nu. Puss & kram!

Livet - En drös med tillfälligheter, bara ödet eller förutbestämt?

Ber om ursäkt för min frånvaro på bloggen, men skolan, fritidsaktiviterna, läxor och kompisar har tagit över så jag har inte haft tid för att sätta mig ner och skriva. Ska se om jag hinner skriva klart nästa kapitel imorgon, men så länge får ni lite annat att läsa som jag skrivit nu idag. Detta har ingenting med One Direction att göra, men jag kände för att dela med mig av det någonstans och tänkte att det bästa stället kanske ändå är just här, på directionery. Så here you go!

”Vill du ha en kopp kaffe eller flera?”, frågar farmor när jag kliver över tröskeln. Hennes vitblonda, lockiga kalufs är perfekt kammad, och glasögonen sitter på plats. På sig har hon en ljusblå stickad tröja, jeanskjol och de där tofflorna hon haft så länge jag kan minnas. Men nu ser jag också att hon skaffat stödstrumpor. Det är då jag inser att jag inte varit här på mycket länge, för jag har inget minne av att hon tidigare burit stödstrumpor. Men hon börjar bli gammal, påminner jag mig själv. Hon fyller snart åttio, och de flesta i den åldern behöver stödstrumpor.
”En räcker gott och väl”, svarar jag artigt och knyter upp mina skor. Farmor nickar, räcker fram ett kuvert med pengar eftersom jag hade namnsdag igår och går sedan ut i köket för att sätta på kaffet. Jag ser mig omkring i den lilla hallen, andas in doften av min barndom och hänger upp jackan på kroken. Sedan går jag efter farmor ut i köket, lutar mig mot diskbänken och småpratar lite om vädret och skolan och fritidsaktiviteter och vädret igen medan farmor dukar fram för fika. Sätter mig sedan vid bordet, säger att ja, en smörgås skulle sitta finfint, granskar köket och undrar om hennes kaktus möjligtvis har växt lite sedan sist.
Farmor frågar om skolan igen.
”Vilken linje går du nu?”
”Estet musik. Vi läser efter samhällsprogrammet, men har musikämnen också”, förklarar jag för att hon ska förstå.
”Vad har du tänkt inför framtiden då?” Åh, denna eviga fråga som jag inte har något svar på…
”Jag vet inte”, säger jag och rycker på axlarna. ”Det enda jag vet är att jag vill ut och resa efter gymnasiet, eller kanske vara AuPair ett tag. Bara för att jag går estet musik så betyder inte det att jag till hundra procent vill jobba med det i framtiden. Jag valde det bara för att jag vill läsa ett högskoleförberedande program och samtidigt hålla på med något jag tycker om så att skoltiden blir rolig.”
”Jag förstår”, nickar farmor. ”Men ge aldrig upp musiken, mitt barn. Även om du sedan väljer att jobba med något annat, så kan du ju hålla på med musik på fritiden, vid sidan om alltså? Min far sade alltid att jag aldrig skulle stoppa mina söner om de valde att hålla på med musik, att jag skulle stötta dem till tusen. Och se, det gjorde jag ju, trots all skit jag fick för det då när vi skickade iväg din farbror så han kunde läsa på den skolan han ville fast att den ligger långt härifrån… Mer kaffe?”
Trots att jag egentligen bara ville ha en kopp så nickar jag och låter henne fylla den upp till kanten ännu en gång. Sedan skjuter hon fram kakfatet, trugar med att jag ska ta en till och frågar hur det går i skolan fast jag redan sagt att det går bra och att jag trivs och att ja, min klass är toppen. Men hon börjar bli senil nu, min farmor, så jag låter henne hållas.
”Mer kaffe?”, frågar hon sedan, och jag skakar på huvudet.
”Nej tack, det är bra.”
”Mer kaka då?”
”Nej tack, jag är mätt.”
Farmor nickar, fyller sin egen kaffekopp, och jag undrar hur speedad hon kommer bli efter sin tredje kopp.
Sedan berättar hon historier om sin pappa och andra släktingar som jag redan hört miljoner gånger, men jag låter henne prata ändå. Hon måste känna sig så ensam i sitt stora hus, stackaren. Undrar om hon går omkring och är tyst hela dagarna när ingen kommer och hälsar på eller ringer. Jag skulle ju bli galen om jag levde så! Om jag var hon så skulle jag mest troligt börja prata med alla fotografier som sitter på väggarna eller ha vilda konversationer med mina kaktusar.
Farmor frågar ännu en gång om jag skulle vilja ha påfyllning, jag tackar artigt nej och hon fyller sin kopp igen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur många koppar kaffe hon druckit idag och hur många hon dricker om dagen. Har hon glömt att hon redan druckit tre koppar kaffe eller är det bara så hon rullar? Det lär jag nog aldrig få svar på, och det är inget jag direkt kan fråga.
När farmor har fyllt på med kaffe ytterligare två gånger och trugat med kakor igen så går vi in och sätter oss i vardagsrummet. Vardagsrummet är nog mitt favoritrum i hela hennes hus. När jag sitter där i fåtöljen så dras jag tillbaka några år och känner mig som en liten sexåring igen. Tänker på hur jag, min bror och farmor satt framför teven sent på kvällen i väntan på pappa, halvsov framför något nyhetsprogram medan farmor masserade våra ryggar och frågade om vi ville ha lite nyponsoppa. ”Nej tack”, sa jag jämt då jag var livrädd för nyponsoppa efter det där avsnittet av Björnes Magasin då tjejen i programmet tappade rösten efter att ha ätit nypon, och jag var rädd att min röst aldrig skulle komma tillbaka om jag själv drack nyponsoppa fast att jag hade druckit det så många gånger förut när jag var mindre. Tänkte också tillbaka på när farmor spelade piano och sjöng barnvisor för oss, när jag gjorde soppa på hennes papiljotter och dansade runt till den där LP-skivan med låtar som ”min kära lilla ponny” och ”det är så härligt” och när vi tillsammans tittade på gamla VHS-band med Madicken, Pelle Svanslös och Lassie.
Jag ser mig om i rummet medan jag sitter där i fåtöljen och tänker att trots att möblerna inte matchar varandra ett dugg och att allt går i olika färger så är det så himla mysigt här.
”Vänta så ska jag tända hela världen”, skämtar farmor och tänder jordgloben. Jag ler varmt. Det där skämtet har hon använt så länge jag kan minnas, och jag har alltid älskat den där jordgloben. Den är fin. Vi sitter där i halvmörkret och hon pratar om någon släkting som var synsk som jag hört så många gånger innan, och medan hon pratar och jag låtsas lyssna så låter jag blicken glida runt i rummet. Jag kollar på hennes förvaring av LP-skivor, tallrikarna, tavlorna och fotografierna på väggarna och alla dessa böcker som fyller hennes bokhyllor. Böckerna ser ut att vara minst hundra år gamla och jag undrar om de verkligen bär på en historia och går att läsa eller om det bara är böcker fyllda med tryckta bokstäver eller en massa ordbajs. 
”Vänta så ska jag visa”, säger farmor plötsligt och går fram till hyllan med fotoalbum. Jag har alltid älskat att kolla i hennes fotoalbum, även fast jag nästan inte känner till en enda kotte, förutom hon och farfar och min pappa och farbror. Men de svartvita fotografierna är så himla fina och levande, och jag tänker att de måste bära på massa minnen. Önskar nästan att jag kunde se bilderna genom farmors ögon och se vad hon återupplever genom att titta på dem.
”Kan du hitta din farmor?”, skojar hon och pekar på ett gammalt klassfoto från när hon kanske gick i 1:an.
”Där?”, gissar jag och pekar på en ljushårig flicka med rosetter i håret och rutig klänning.
”Japp! Så jag är lite lik mig själv ändå?”, ler farmor och bläddrar vidare. Sedan pekar hon ut släktingar, spekulerar kring om de lever än idag eller inte och mumlar att det vore trevligt att få träffa dem igen.
Vi tittar igenom gamla bilder på henne och farfar, och jag tänker att farfar var en riktigt stilig ung karl och att farmor var söt och hade en riktigt fin kropp. Min drömfigur. Tänker att farfar var riktigt duktig på att fotografera och beundrar bilderna av farmor där hon sitter på ett berg ute i skärgården iklädd shorts och bikinitopp och ler mot kameran. Tänker att såna här fina fotoalbum kommer mina barnbarn aldrig få se. Tänker att det är ganska sorgligt ändå.
Farmor sätter sig i fåtöljen vid andra sidan soffbordet igen, fortsätter prata om farfar. Berättar om hur de träffades, fast att jag redan hört deras historia så många gånger, men jag tycker om den så det gör inget. Farmor skulle iväg någonstans med ett par kompisar, och hennes stränga mamma var skeptisk till saken men lät henne ändå åka till slut. Farmor och hennes kompisar gick ut och dansade, och då bjöd farfar upp henne till dans. När dansen var slut bad han om en till, och ännu en, och farmor blev kär.
Jag kan inte låta bli att le när farmor berättar om farfar. Det måste vara roligt att ha en sån fin kärlekshistoria att berätta för världen. Önskar lite att jag kommer få träffa min soulmate på det viset, men vet att det inte lär hända för idag går man inte ut och dansar på samma sätt.
”Tror du att det var ödet att mamma lät mig åka för att jag skulle träffa din farfar?”, frågar farmor och blir plötsligt filosofisk, och jag ser fundersamt ut genom fönstret. ”Jag menar, tror du att allt som händer i livet, att allt vi är med om, är förutbestämt? Eller bara en massa tillfälligheter? Eller är det ödet? Vad tror du?”
”Jag vet faktiskt inte riktigt… Jag brukar säga att när någonting händer mig ’så är det väl ödet?’, men jag vet inte. Kanske är det förutbestämt. Jag har verkligen ingen aning.”
”Nej precis. Det skulle vara kul att få veta, men det är nog en fråga man aldrig kommer få svar på.”
”Ja ellerhur. Och det är ju lite tråkigt. Men kanske, när man liksom har levt sitt liv, att man får svar på det? Nej gud, jag vet inte. Men ett svar på den frågan vore kul.”
Farmor nickar sakta, och jag ser ut genom fönstret igen. Det har mörknat rejält, och jag tänker att jag kanske borde gå hem. Mamma håller nog på med middagen, och jag måste ju städa också.
”Jag borde nog gå nu”, ler jag och reser mig upp.
”Ja just det ja. Vad är klockan? … Fem, just det. Tack för att du kom, gumman.” Hon ställer sig upp och följer mig ut till hallen. Medan jag knyter på mig skorna och drar på mig jackan så öppnar hon försiktigt dörren för att kolla om det fortfarande regnar.
”Det här vädret är så tråkigt tycker jag. Man blir ju alldeles ledsen och hängig. Jag hade tänkt åka till kyrkogården och tända ljus på mammas och pappas och farfars grav, men i det här ovädret så vill man ju inte ge sig ut. Så istället har jag bara suttit inne hela dagen. Jag kunde ju inte ens gå ut och rensa i rabatten?” Hon ser bekymrat ut i mörkret, och jag virar halsduken om halsen och går sedan fram till farmor för att ge henne en kram.
”Tack för idag.”
”Det är jag som ska tacka, hjärtat. Tack för att du kom, vill du låna paraply?”
”Nej tack, jag klarar mig. Vi ses.”
”Ja det gör vi, du. Hälsa de andra.”
”Det ska jag. Hejdå”, ler jag och går ner för den lilla trappan. Sedan stoppar jag in hörlurarna i öronen, vinkar lite snabbt innan farmor stänger dörren och börjar gå hemåt. Gruset knastrar under skosulorna och jag rynkar pannan och tänker att det regnar ju inte alls längre? Men men, farmor börjar ju som sagt bli gammal. Hela fem gånger under denna eftermiddag hade hon påmint mig om att hon snart fyller åttio.
Jag börjar tänka på allt vi pratat om under dessa timmar. Påminner mig själv om att fråga mamma om hon kan förnya mitt microsoft-program på datorn så jag kan sätta mig ner och skriva av mig. Känner mig så inspirerad. Tänker att det vore trevligt att ta med sig datorn till farmor någon gång och bara sitta och skriva, för hennes hus och hennes berättelser som jag får höra femtioelva gånger på raken är alltid så inspirerande.
Jag börjar tänka på vår filosofiska minut igen. Det där djupa samtalet om livet, och om allt som händer oss är förutbestämt eller bara tillfälligheter. Var det ödet att farmor träffade farfar och att pappa träffade mamma och att just jag blev till? Är det ödet att jag träffat alla människor jag träffat hittills och vilka kommer stanna och vilka kommer gå som de man gick tillsammans med på dagis men nu inte minns namnen på? Kan inte släppa ämnet, blir plötsligt så förvirrad och känner att jag verkligen måste skriva av mig och reda ut alla frågor. Problemet är bara att jag inte har några svar.
Är allt som händer oss förutbestämt, bara ödet eller en massa tillfälligheter?



RSS 2.0