Chapter 53 - Don't Be Such A Coward

Previously:
"I'm extremely tired!" Jag gäspade för att bevisa att mina ord var sanna. Inte för att jag inte trodde att mina påsar under ögonen var ett bevis nog, men ändå.
"We should probably go to bed. I bet that the others are already asleep." Harry log snett och placerade en hårslinga bakom mitt öra.
"You're probably right about that one..."
Vi gjorde oss i ordning på mindre än fem minuter, och så fort vi hade dykt ner under lakanen så somnade vi på direkten båda två, inslingrade i varandras armar.

Jag vaknade av att det bankade på dörren.
"Nancy! Harry! We're going to get some breakfast 'cuz Niall's hungry. Come when you're ready!", ropade Ruby. Sedan hördes bara svagt mummel, och de försvann bort mot restaurangen.
"Wake up", sa jag och daskade till Harry lite lätt på kinden. Han gnydde och drog täcket över huvudet, men blev snart tvungen till att slänga av sig det för att inte dö av värmeslag.
"Come on, we need to get ready." Jag begravde ansiktet i kudden, för jag hade inte heller någon större lust att gå upp redan. Klockan var bara halv åtta, och det var ju sommarlov?
"I won't go up if you'll try to wake me like that..." Harry blundade fortfarande men log snett, och jag skakade på huvudet för mig själv.
"And how do you want me to wake you then?"
"Guess how."
"Hm... Maybe like--", började jag och flyttade närmare honom så att hans ansikte var precis framför mitt. "this?" Jag pressade mina läppar mot hans i en snabb kyss. Han besvarade kyssen och sprack sedan upp i ett leende igen.
"Goodmorning."
"Goodmorning", skrattade jag och klev ur sängen. "I'm going to take a shower, okey?"
"No, wait! I'll come with you." Harry kom upp på fötter och snappade åt sig två handdukar som låg i fåtöljen till vänster om sängen."We'll save lots of water, you know." Han blinkade åt mig och kastade sedan den ena handduken till mig, och jag lyckades fånga den på första försöket trots att jag egentligen var usel på att fånga saker som ven genom luften.
"Come on, you don't care about the water. You just want to see me naked", påpekade jag och skrattade.
"Don't be so cocky, babe."
"I'm not cocky..." Jag trängde mig förbi honom och gick in i badrummet. "I'm just stating some facts here."
 
"Ready?", frågade Harry och drog in mig i en kram när jag fått på mig mina ballerinaskor.
"Yup", log jag och pussade honom på munnen.
"Is that all I get?" Han putade med underläppen och la huvudet på sned.
"For now...? Yes."
Harry räckte ut tungan, och jag la armarna i kors och skakade besviket på huvudet. "Mature, Harry. Very mature... And you're supposed to be the older one here?"
Han flinade och tog min hand. "I'm more mature than you. But come on, you're right. They're waiting for us, so let's go."
Vi gick ner till restaurangen, och där möttes vi av en ung tjej som stod och bockade av gästerna på en lista.
"Goodmorning, ladies and gentlemen! Which room...?"
"009 and 008. But the ones from 008 will be here in a minute", sa Liam vänligt.
"Oh, okey. A table for five then?"
Vi nickade, och tjejen sa åt oss att följa efter när hon gick in i den stora frukostsalen. Jag såg direkt hur Niall's uppmärksamhet for iväg mot buffébordet, och precis när vi hade blivit tilldelade ett bord vid det stora fönstret som vätte ut mot hotellets framsida så sprang han iväg för att hämta frukost.
"Coffee or tea?", frågade en medelålders man som bar på ett litet skrivblock.
"Tea for me, please", sa jag och slog mig ner på en av stolarna.
"A cup of tea, yes... And what would you like to have?" Servitören vände sig mot Liam.
"Coffee, please. And a cup of tea for him over there." Han pekade på Niall som väntade på att sina mackor skulle poppa upp i brödrosten.
"Alright! I'll be back in a minute", sa servitören och försvann iväg för att ta upp några andras beställningar.
"You can go." Liam nickade mot buffén. "I'll wait for Nancy and Haz."
"Okey." Jag sköt ut stolen och gick bort mot buffén. Där tog jag en bricka, la på bestick, en tallrik och hällde upp ett glas apelsinjuice. Sedan sköt jag vidare brickan, snappade åt mig en smörgås, en croissant, melonbitar, stekt ägg och andra goda grejer. Jag sneglade på Niall som fortfarande höll på att lassa upp mat, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"Hungry?", frågade jag och såg ner på hans bricka som var full med mat. Han hade fyllt en skål med yoghurt till bredden och blandat alla sorters flingor, rostat två mackor som nu var täckta med marmelad och ostskivor, tagit massor av den typiskt engelska maten, och höll nu på att ta croissanter och andra bakverk.
"If you didn't already know, - I love food. I'm always hungry." Han flinade åt mig och bar iväg på sin bricka för att gå och sätta sig igen.
"Well, I do know now...", mumlade jag tyst för mig själv.

"So, what would you guys like to do today?", frågade Harry när både han och Nancy hade fått kaffet serverat. Jag avundades att Nancy kunde se så bra ut trots att hon just klivit upp ur sängen. Hennes perfekta lockar låg på plats, hon var fint klädd i jeansshorts och vit skjorta, och mascaran fick hennes stora ögon att se riktigt pigga ut. Jag själv hade slängt upp håret i en slarvig knut, skippat sminket och dragit på mig min bikini under en grå magtröja och ett par vita mjukisshorts. De mörka ringarna under ögonen fick mig säkert att se ännu fräschare ut också.
"I'd like to hang by the pool", sa Niall & Nancy i kör.
"I wanna go to the beach", sa Liam, och jag nickade.
"Me too."
"Okey. I think I'll stay by the pool too... But we'll see. Maybe I'll come with you later." Harry log.
"But, uh... Shall we meet up by lunchtime then? By the pool or something?", frågade jag.
"Yeah, that sounds great", sa Nancy.
Jag drack upp det sista av min juice och ställde mig sedan upp. "See you later then. The beach must be crowded by now."
Jag låg och läste i skuggan av ett parasoll medan Harry & Niall chillade i poolen. Harry hade ropat flera gånger att jag skulle hoppa i, men jag föredrog att ligga och läsa eller bara sola.
"Hey, why aren't you coming?", gnällde Harry och rufsade till sitt blöta hår så det droppade iskallt vatten på min mage.
"Euuw, it's too cold!", klagade jag och försökte torka bort vattnet med min hand.
"Nahh, come on. Don't be silly. If you lay here all day you'll probably die of heat."
"No, I won't", envisades jag och riktade åter uppmärksamheten åt min bok.
"Yes you will. Come on!" Harry tog min bok och la den åt sidan på det lilla bordet som stod mellan våra solstolar.
"Why don't you just go and play with Niall instead?"
"He's flirting with some girls, but I still want to swim and I don't want to be alone..." Han gav mig världens valpmin, och till slut kunde jag inte tjata emot längre.
"Okey, I'll go with you..."
"Yeyyy!", sa han glatt och sträckte ut sin hand, men så fort jag hade kommit upp på fötter så lyfte han upp mig och slängde mig över axeln.
"Hey, hey, hey! What the hell are you doing, Haz?! Put me down!"
"Okey, as you want, babe...", skrattade han, och bara några sekunder senare befann jag mig under vattenytan. Han hade kastat i mig i poolen, den jäveln. När jag kom upp till ytan igen så stod han och gapskrattade, och jag kastade mig över honom som hämnd.
"I hate you, Harold!" Jag försökte trycka ner honom under vattenytan, men det gick inget vidare eftersom han hann lyfta upp mig och kasta i mig i vattnet igen.
"You're so mean", klagade jag och skvätte vatten på honom när jag kom upp igen.
"Maybe I am, but you don't hate me. We both know that." Han sträckte sig efter min hand och drog mig mot sig.
"You're cocky today, aren't you?", mumlade jag och såg in i hans hypnotiserande ögon och kände hur jag började tappa tråden. "Well, that's not fair. Why do you keep doing that?"
"Doing what?", frågade han förvirrat.
"That!", sa jag och viftade med handen framför hans ansikte. "Why do you keep looking at me like that so I just-...?"
Han skrattade. "Because I like to seduce you. And why do you keep doing what you do?"
"What am I doing exactly?"
"Making me love you..." Hans ansikte närmade sig mitt, och våra läppar möttes i en passionerad kyss. 
Jag & Liam gick hand i hand ner för den lilla gatan som låg nedanför restaurangen och poolen på hotellets baksida. Liam bar på en stor strandväska som var proppad med handdukar, solkräm, vattenflaskor, pengar och allt som kunde tänkas behövas under en dag på stranden.
När vi hade gått förbi en liten åker, en inhängnad basketplan och ett annat hotell så nådde vi äntligen själva centrum. Utanför en glassbar satt en medelålders kvinna vid ett litet stånd med skylten "taxi" ovanför. Vid trottoarkanten stod också en taxibil parkerad, och den såg inte alls ut som taxibilarna jag var van vid att se. Denna bil såg ut som en mini-limousine, fast med tre dörrar på var sida istället för två.
"Taxi taxi!", ropade kvinnan, och när hon fick syn på oss så frågade hon om vi skulle vilja beställa en taxi.
"No thanks", sa Liam artigt. "But could you please tell me the fastest way to the beach?" Han räckte fram vår karta, och hon nickade sakta.
"Just go that way", sa hon på dålig engelska med grekisk brytning och pekade åt vänster. "And then turn right, go straight a bit and then you'll see it. And from there you'll probably see where to go."
"Oh, okey. Thank you, miss."
"No problem, sir."
Vi följde vägbeskrivningen, och knappt tjugo minuter senare så var vi nere vid havet. Stranden var verkligen packad med folk, men förhoppningsvis fanns det några lediga solstolar kvar lite längre bort. Jag kunde knappt vänta tills jag fick hoppa i vattnet eftersom hettan i stort sätt var outhärdlig.

"Thank you", sa Liam vänligt när familjen som legat här innan lämnade ifrån sig solstolarna för att gå tillbaka till sitt hotell och käka sen frukost. De hade tydligen varit här sedan tidigt imorse, och deras ungar hade redan tröttnat på värmen och det salta havet.
Jag bredde ut min handduk på solstolen, tog av mig shortsen & magtröjan och la ner kläderna i väskan. Så fort Liam var klar drog jag av mig skorna och började gå mot vattnet. Den varma sanden grillade mina fötter, och jag småsprang sista biten.
"Ouch, ouch, ouch, ouch, ouch!", gnällde jag för varje steg jag tog. Liam småsprang han också för att överleva den korta biten från solstolarna till vattnet. När vattnet kylde ner mina fötter släppte jag ut en suck av lättnad, men efter bara några sekunder ville jag vända om och springa på den heta sanden igen eftersom vattnet var iskallt.
"Come on, let's go for a swim", sa Liam och vadade ut i vattnet för att sedan dyka i och doppa sig. Jag stod kvar vid strandkanten där vattnet knappt nådde mig till knäna, masserade mina knottriga armar och hackade tänder.
"Never!"
"Don't be such a coward", skrattade han, och jag satte handen vid pannan för att ge honom en kall blick i den kisande solen.
"Come on, Ru... Just for a few minutes? And then you can go up again if you want to?"
Jag suckade. "Okey." Det kalla vattnet fick mig att huttra ännu mer ju längre ut jag gick, och när vattnet nådde mig till midjan bestämde jag mig för att doppa mig upp till axlarna.
"One, two... Three." Jag reste mig upp igen och la armarna om min kalla mage.
"Now you're just silly. It's not that cold", flinade han, och jag nickade envist.
"Well, okey..." Han simmade in till mig och drog in mig i en kram. "Better?"
"No, you're cold", klagade jag och lutade huvudet mot hans blöta axel.
"Just wait a minute. It'll get warmer, you know." Han log och pussade mig på pannan.
En liten racerbåt åkte förbi, så stora vågor bildades i vattnet och var påväg hitåt.
"Uh-oh", sa jag och fick Liam att vända sig om. Han låtsades bli rädd men skrattade sedan. "Jump", sa han och klappade på sina axlar efter att ha hukat sig ner, och jag hoppade upp och satte mig. Han reste sig igen, och den första vågen slog emot mina ben.
"Maybe we should try that out tomorrow?" Liam såg upp på mig och log brett. Först fattade jag inte vad han menade, men när jag kollade på båten så fick jag syn på det långa repet som var fastkopplat i den bakre änden av båten. Jag följde repet med blicken, och uppe i luften flög två människor omkring med en stor fallskärm bakom sig.
"Parasailing...? Not a chance", sa jag och stirrade på de fallskärmsseglande människorna i skyn. "Never ever."
"Oh you, just wait."

Here you go, friendelitos! Förlåt för att ni fått vänta, men för er som inte redan vet så har jag varit/är jag fortfarande sjuk. Men nu är jag på bättringsvägen igen faktiskt, så jag är back on track!
Bara två kapitel kvar av D.Y.R nu då... (Eller ah, ett kapitel och så epilogen då.) Fett cray-cray! Men detta innebär ju att TTS kommer påbörjas redan nästa vecka! Hur grymt är inte det liksom? :D

Chapter 52 - Going To Cyprus

Previously:
Harry lutade sig framåt för att kunna överrösta musiken när han pratade. "Are you having a good time?"
"Are you kidding me? This is the best birthday ever! Thank you so so much for doing all this for us, for me!" Jag böjde mig framåt och pressade mina läppar mot hans, och han var inte sen med att besvara kyssen. Just här och nu önskade jag att jag kunde stanna tiden och bara vara. Umgås med alla trevliga människor, dansa tills natt blev dag och sedan natt igen, och bara vara med Harry. Min underbart fina Harry.

"Bye girls! Take care!", ropade Meredith och Maggie efter oss när vi hoppade in i Liam's bil. Pebbles skällde glatt och viftade på svansen, och jag vinkade åt de alla tre medan jag spände fast bältet. Liam vred om nyckeln i låset och startade motorn, och snart svängde vi ut från vägkanten. Bilen var packad med resväskor, och äntligen var vi påväg till flygplatsen! Jag & Nancy hade gått runt och tjatat om resan hela förmiddagen, irrat omkring för att hitta alla grejer vi behövde ha med oss, dubbelkollat packningen och bytt outfits minst tre gånger.
Vi skulle möta Niall vid bagageincheckningen på flygplatsen, och sedan skulle vi gå igenom kontrollerna, handla lite på taxfree-avdelningen och ta en fika på Starbucks innan planet lyfte. Både jag & Nancy hade tjatat oss till att vi skulle flyga med vanliga British Airways istället för att ta ett av One Direction's privatjet, även fast vi visste att det innebar stora risker. Dock hade killarna gått med på det och sagt att nu skulle vi minsann turista på riktigt medan vi hade chansen!

"We're here", sa Liam och klappade mig på axeln. Jag öppnade ögonen och såg mig omkring, och Heathrow's parkering var verkligen smockad med bilar. Jag måste ha somnat på vägen hit, men det var ju inte så konstigt eftersom jag hade hållt igång ända sedan klockan sex imorse.
Vi klev ur bilen och lyfte ur alla väskor, och sedan bar det av mot flygplatsen. Jag drog på mig mina solbrillor, ifall att det skulle finnas några One Direction-fans vid våran terminal, eftersom jag fortfarande tyckte att det kändes aningens skumt att se fansen i ögonen. Jag var fortfarande inte någon stor favorit bland flickvännerna, men det värsta hatet hade i alla fall lagt sig nu.
Resväskorna klapprade mot marken medan vi sneddade över parkeringen, och det såg ut att börja dra ihop sig till regn. Men tur var väl det, för när vi var tillbaka i London igen så ville jag inte att Meredith eller någon annan skulle ha fått chansen att bli lika brun som jag.
Vi rullade in väskorna genom entrén och tog sedan hissen upp till terminal 5 där vi skulle möta upp Niall och checka in bagaget. Precis som väntat så stod han lutad mot en av biljettautomaterna då alla sittplatser var upptagna, och Liam höjde handen för att vinka till sig honom när vi närmade oss. Niall lyfte på sin röda keps för att rufsa om håret innan han återigen satte kepsen på huvudet. Sedan hängde han sin sportbag över axeln och tog sin rullväska.
"Hi mate", sa Liam och dunkade honom lätt i ryggen.
"Ello", sa han och log mot oss allihop. "It says Larnaca on a billboard over there." Han pekade bortåt höger, och vi sa åt honom att visa vägen.
Kön till bagageincheckningen var otroligt lång, och jag slapp ur mig en djup suck. Jag hade aldrig haft något vidare tålamod när det gällde långa köer, men vi hade ju inte direkt något val och jag hade ju själv bestämt att vi skulle flyga med ett vanligt flygbolag.
"You can sit here", sa Liam och klappade på sin stora resväska. Jag log tacksamt och slog mig ner på väskans kant, och sedan fiskade jag upp mobilen ur fickan och började fippla med den. Eleanor hade skickat ett sms där hon önskade oss en trevlig resa, och mamma hade meddelat att hon var otroligt avundsjuk. Jag visade sms:et för Liam, och han flinade brett.
"Tell her that she can join us another time."
Jag nickade och knappade in ett snabbt svar till både mamma & El, och sedan la jag ner mobilen i fickan igen.
Kön började röra sig framåt, och då och då fick vi rulla fram våra väskor en bit. Nancy, Harry & Niall stod och debatterade om maten som serverades ombord på flygplanen, och Liam rotade fram våra pass. Det värkte i mina fötter efter att ha stått och suttit så länge, men fem minuter senare var det äntligen vår tur.
"Your passport, please", sa den mörkhyade kvinnan bakom disken. Hennes hår var strikt bakåtkammat och uppsatt i en hård knut, och hon bar samma ljusblå uniform som resten av personalen.
Liam räckte över våra pass & biljetter, och hon skannade dem och nickade sedan. "You can put your luggage here."
Vi lyfte upp våra väskor på bandet, och hon skrev ut några lappar med siffror, personliga uppgifter och resemål som hon sedan satte runt handtagen.
"Okey, that's all. Just go to the left and then you'll find the taxfree department, thank you. Next please!"
"Thanks", sa Harry artigt trots att vi alla mycket väl visste vart vi skulle gå. Vi började gå mellan säkerhetsbanden, och till vår stora glädje så var kön till kontrollerna inte alls lika lång.
Jag tog upp en blå back, drog av mig min cardigan och knölade ner den i lådan tillsammans med min handväska, mobil och annat. Harry tömde fickorna på mobiler, plånbok, nycklar och annat krafs som han tydligen bar runt på dagligen, och Liam & Nancy gjorde likaså. En kvinna i svart uniform signalerade åt mig att gå igenom kontrollen, och jag gjorde som jag blev tillsagd. Medan jag gick igenom höll jag tummarna för att det inte skulle börja pipa. Inte för att jag hade något att dölja eller så, men jag hade så svårt för att hålla masken när personalen kände på ens fickor och kläder eftersom jag var otroligt kittlig och fann hela situationen aningens bisarr. Tänk, de människor som jobbade vid kontrollerna fick liksom betalt för att känna på folks rumpor? Jag menar, hur knasigt var inte det egentligen?
Som tur var pep det inte för mig, och så fort jag hade tagit mig igenom kontrollen så fick jag börja plocka ihop mina saker igen. Medan jag ändå höll på så tog jag Liam's grejer också, och när han, Nancy, Harry & Niall också hade gått igenom kontrollen och tagit sina grejer så gick vi ut till taxfree-avdelningen.
Harry, Niall & Ruby hade åkt upp igen för att gå på toaletten, så nu spatserade jag & Liam själva omkring vid taxfreen. Jag hade redan packat på mig lite böcker att läsa på planet och under resan, och Harry hade köpt en stor mängd skittles. Liam bar runt på en liten påse med chokladkakor och några lakritsgodisar åt Ruby, och Niall hade inte köpt något alls. Men han skulle säkerligen beställa massa snacks på planet.
Vi mötte upp de andra igen och letade oss bort till Starbucks. Jag var inte speciellt hungrig, och jag tyckte heller inte om att äta precis innan jag skulle gå ombord på ett plan, så jag beställde bara en latte. Niall tog en smörgås och te, Harry tog en kaffe och en liten burk fruktsallad, och Ruby & Liam skulle dela på någon bakelse. Liam insisterade på att han skulle betala rubbet och sa åt oss att paxa ett bord, så vi gick och satte oss vid det som såg ut att ligga mysigast till.
"So, how long will the flight take?", frågade jag när jag satt mig bredvid Niall.
"Uhm..." Han kollade på sitt armbandsur. "Like, four hours and thirty minutes."
"Ugh, that long?", klagade Ruby.
"Yes, that long", nickade Niall.
"So." Liam ställde ner brickan med godsaker framför oss, och efter en snabb titt på klockan högg vi in på vårt fika.

Planet skulle lyfta om tjugofem minuter, så nu var det dags att kliva ombord. Jag lämnade fram biljetter & pass, och mannen bakom disken jämförde mitt ansikte med bilden på passen och nickade sedan glatt.
"Have a nice flight!"
"Thanks", log jag och väntade in de andra. Flygpersonalen hälsade artigt när vi klev in i planet, och jag, Ruby & killarna letade oss fram till våra platser som var lite framför högra vingen. Än så länge verkade det inte ha klivit ombord några fans på planet, men vi hade träffat på några medan vi fikade på Starbucks. Jag log ursäktande mot en gammal tant när jag klämde mig förbi för att sätta mig längst in vid fönstret. Harry gjorde detsamma och slog sig ner på mittensätet, och de andra satte sig på raden framför med Liam i mitten.
"I'm Harry. Nice to meet you", hälsade Harry på den gamla damen, och hon såg förvirrat ner på hans framsträckta hand men skakade den sedan.
"Velma", sa hon med en kraxig röst. Jag himlade med ögonen åt Harry och skakade på huvudet. Att han alltid skulle skämma ut mig inför allmänheten...

Flygvärdinnorna gick fram och tillbaka i gången för att se till att allas väskor var ordentligt undanstoppade och att alla luckor var ordentligt stängda. Teveskärmarna lystes upp, och en liten melodi började spelas medan man fick se reklamen för flygbolaget. Säkerhetsreglerna gicks igenom, och en flygvärdinna i främre delen av planet började demostrera hur man trädde på sig flytvästen och använde gasmaskarna. Det plingade sedan till i högtalarna, och piloten lämnade ett litet meddelande.
"Hi and welcome aboard! This is your captain speaking. Please turn off your cell phones, because they can interfere with the aircraft's engines. The flight will take about four hours and thirty minutes, and food will be served in about two hours. There is also access to soft drinks, coffee, tea and snacks. I'm looking forward to fly you down to Cyprus. Thank you for choosing British Airways! Now I just want to wish you all an enjoyable trip. We'll start the engines in about ten minutes, so make sure that all your hand luggage is securely tucked away. Thank you."
Jag knuffade in min väska under sätet framför och placerade sedan paketet med tuggummi i sätets ficka där tidningar, kräkpåsar och annat användbart förvarades. 
Nancy hade bjudit laget runt på tuggummi, och nu var det dags att spotta ut det eftersom vi redan var uppe i luften och tuggummit tappat smaken. Utanför fönstret såg man inte mycket eftersom vi flög uppe bland molnen, men på kartan som visades på de små teveapparaterna så kunde man se att vi var påväg att lämna England. Nancy satt djupt försjunken i en av alla sina böcker, Harry & Niall hade somnat, och Liam satt spänt och väntade på att dagens film skulle börja. Jag själv satt med hörlurar i öronen som var kopplade till min ipod och zappade mellan olika låtar. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle lyssna på... Något som fick mig att somna? Eller låtar som gjorde mig extra peppad?
"Coffee?", frågade en av flygvärdinnorna som rullat fram vagnen med varma drycker.
"Hm... No, tea please."
"Okey." Hon tog fram en kopp, hällde i kokhett vatten och lät mig sedan välja en tepåse. Jag orkade inte riktigt bry mig om vilken sort det var utan snappade bara åt mig någon som sedan visade sig vara Wild berries. Ingen stor favorit, men nåja, det fick duga.

Kaptenen meddelade att vi var påväg neråt, och den röda skylten som visade att man skulle spänna fast säkerhetsbältena tändes. Jag kände hur det började kittlas i magen när vi långsamt närmades oss land, och piloterna svängde så att människorna på planets högersida fick en perfekt bild av Larnaca. Det var mörkt ute eftersom klockan var närmare åtta, men gatulampor, neonskyltar och ljuset från husen och lägenheterna lyste upp staden.
Efter mindre än en kvart hade vi landat och klivit av planet. Så fort vi kom ut i ankomsthallen så kände jag hur tröjan klibbade sig fast på ryggen, och jag ville bara vända om och gå tillbaka in i planet igen. Niall kände tydligen också av den förfärliga värmen, för han började kavla upp sina byxben och dra i sin tröja för att fläkta magen.
"It's so hot in here", sa Liam och drog en hand över sin panna.
"Yes indeed." Jag nickade. "But look at those people! How come they're still alive?" Jag nickade mot en familj som var påväg till en annan gate. Föräldrarna bar långbyxor och tjocka tröjor, och barnen sprang omkring i jackor och mössa. "Jeeez..."
Vi följde efter de andra människorna som åkt med samma plan, och under tiden drog jag upp min mobil och stängde av flygplansläget.
Våra väskor kom ganska snabbt, så vi behövde inte vänta länge. Så fort alla hade fått sina saker så gick vi ut genom de stora dörrarna till höger där alla bussar väntade. Vi skulle åka med nummer 36, för det var den enda bussen som stannade utanför vårt hotell eller ens skulle till samma stad. Bussresan skulle dock ta över en timme, och det var väl inte direkt något jag såg fram emot efter att ha suttit ner i flera timmar redan.
Busschauffören hjälpte oss in med väskorna och sa sedan åt oss att hoppa in och sätta oss. Bussen var packad med folk, men det fanns några lediga platser längre bak. När reseguiden hade bockat av att alla familjer var här så stängdes bussens dörrar och det blev genast sådär kvavt igen. Chauffören svängde ut från bussparkeringen, och snart lämnade vi den stora flygplatsen. Reseguiden, som var en ung tjej i kanske tjugoårsåldern, reste sig upp och presenterade sig själv på något jag gissade var norska eller kanske svenska. Sedan berättade hon om allt, fast denna gång på engelska, och såg till att alla hade förstått.
Jag lutade huvudet mot bussens fönster och kollade ut i den bäcksvarta natten. Palmträd växte lite här och var i folks trädgårdar, och överallt fanns stora buskar med blommor i alla dess färger. Det var första gången någonsin som jag besökte Cypern, men jag kunde redan nu säga att jag gillade stället. Fast den otroliga hettan tyckte jag väl kanske inte lika mycket om, men den fick man väl räkna med om man bokat en solsemester?
Bussen stannade plötsligt, och reseguiden reste sig återigen och ropade ut något hotellnamn.
"Here it is", sa Harry och ställde sig i gången för att lyfta ner sin sportbag som vilade på hyllan ovanför sätena. Jag följde hans exempel, och när vi hade väckt Niall som slumrat till fast att han hade sovit under nästan hela flygresan och sett till att Liam & Ruby var med oss så hoppade vi av bussen och hämtade vårt bagage. När bussen hade kört iväg och trafiken lugnat sig lite så korsade vi gatan och började gå på en bred väg som var menad för taxibilar som skulle fram till hotellet.
"Lantiana Gardens", läste jag på en stor skylt som satt ovanför entrén, och vad jag hade fått veta så var det här någon typ av lägenhetshotell. Själva hotellet var kritvitt med ljusblå balkonger och detaljer, och även här fanns stora palmer och blombuskar överallt. Riktigt fint var det, och jag såg fram emot att bo här. Men just nu ville jag helst av allt bara checka in på hotellet, springa iväg till hotellrummet och dyka ner i sängen. Så trött var jag!
"Welcome to Lantiana Gardens Aparthotel", hälsade kvinnan bakom disken med en grekisk brytning, och vad jag förstod så var det hon som var själva hotellägaren. "Your name and passport, please?"
Jag rotade upp våra pass och räckte fram dem i en liten hög, och hon började genast gå igenom alla och nickade tankfullt.
"Thank you. Can you please sign here...?" Hon räckte fram ett papper och en penna och pekade vart vi alla skulle skriva under med våra namn. "These are your keys", sa hon och la fram två olika hotellnycklar framför oss. "Number 009 is for Mr.Payne, and number 008 is for Mr.Styles. Just go through that door and then walk straight ahead, and then you'll find your rooms very soon. If you have any questions I'll be here to eleven o'clock, and during the nights my friend Tina will be here. Have a nice stay."
"Thank you", sa vi alla i kör och följde vägbeskrivningen vi fått. Hotellrummen gick i samma vita- och blåa stil som utsidan av hotellet, och det såg otroligt mysigt ut. Det fanns en liten balkong i vardagsrummet, en stor platt-teve, en liten köksdel och ett stort sovrum med ett jättefönster som vätte ut mot baksidan av trädgården. Badrummet var också väldigt flådigt, med badkar, dusch, toalett och ett jättefint handfat med en bänk gjord i marmor. När jag kom tillbaka in i sovrummet igen så hade Harry redan börjat packa upp våra sovkläder, tandborstar och annat nödvändigt och öppnat det stora fönstret på glänt så att det skulle bli lite svalare här inne.
"Tired?", log jag och gick fram till honom för att lägga armarna om hans hals.
"Not at all", skämtade han och gav mig en puss. "How about you?"
"I'm extremely tired!" Jag gäspade för att bevisa att mina ord var sanna. Inte för att jag inte trodde att mina påsar under ögonen var ett bevis nog, men ändå.
"We should probably go to bed. I bet that the others are already asleep." Harry log snett och placerade en hårslinga bakom mitt öra.
"You're probably right about that one..."
Vi gjorde oss i ordning på mindre än fem minuter, och så fort vi hade dykt ner under lakanen så somnade vi på direkten båda två, inslingrade i varandras armar.

Ojojoj vad jag hoppade i tiden hela tiden... Värsta time-traveller juuu! Nejmen. xD
Kan knappt fatta att det bara är cirka 3 kapitel kvar av D.Y.R (med epilog inräknat)! o.o Men jag är ändå så sjuuukt taggad inför att börja på den nya novellen! Både trailern, prologen och de tre första kapitlena är färdigskrivna, och sen har jag ju också lite annat färdigfixat material så det går helt klart framåt! TAGGATAGGATAGGA! :D

Chapter 51 - Happy Birthday

Previously:
"This is going to be the best summer ever!" sa jag och slängde upp händerna i luften, och Harry nickade instämmande och gav mig ett snett leende. Hans gröna ögon var fästa på min kropp, och snart mötte han min blick, gav mig ett tandvitt leende, böjde sig ner och pressade sina läppar mot mina.

"Goodmorning, gorgeous. And happy birthday", sa en familjär röst, och när jag kisande öppnade ögonen så möttes jag av ett par strålande gröna ögon och ett varmt leende.
"Thanks", mumlade jag och trutade med läpparna för att ta emot en godmorgon-puss.
"Would you like to have your present now or later?", frågade han efter att ha pussat mig och gnuggade sin näsa mot min.
"If the present includes breakfast, then now please." Min mage kurrade, men jag sträckte på min stela kropp för att dölja ljudet. Harry sprack upp i ett brett flin, men om han flinade åt min kommentar, min kurrande mage eller min fina morgongymnastik visste jag inte.
"It cracks in your joints, old lady."
"I'm not that old.. I'm only eighteen", muttrade jag, och Harry flinade igen.
"Well, eighteen is pretty old. Because now it's not long until you turn ninety?"
"Very funny, Harold." Jag drog undan täcket och klev ur sängen. Sedan gick jag fram till skrivbordet och drog åt mig en tofs för att sätta upp håret i en slarvig knut eftersom jag inte orkade göra mig i ordning innan frukosten. Harry var snart uppe på fötter han också och krånglade på sig sina skinny jeans och tröjan han hade haft på sig under gårdagen. Sedan gick vi tillsammans ner för trappen och möttes av mamma som var påväg upp.
"Oh, goodmorning sweethearts! I was just about to go up and wake you, but oh well. Happy birthday, Nancy." Hon drog in mig i en kram och gav mig en snabb puss på kinden. "I'll just go and wake Ruby and Liam. The breakfast is served in the backyard."
"Okey, thanks", log jag och drog med mig Harry genom huset för att gå ut till de andra på baksidan.
"Goodmorning, birthdaygirl number one!", sa pappa som satt i en av utemöblerna och läste tidningen.
"Goodmorning." Jag slog mig ner i soffan, och Harry satte sig tätt intill.
"Happy birthday, honey. Did you sleep well?", frågade Meredith och tog en sipp av sitt kaffe.
"Thanks. And yeah, I did."
"And you too?" Hon vände sig mot Harry. "Nancy's bed isn't that big, and since she's sleeping like an--..."
"Meredith!", sa jag och spärrade upp ögonen.
"I know what you're talking about", sa Harry med ett flin. "She's sleeping on me like a blanket." Han försökte med hjälp av händerna demostrera hur jag såg ut när jag sov, och Meredith skrattade högt.
"I don't look like that. You're lying", sa jag och plutade med underläppen.
"I'm sorry, but you actually do", flinade Harry och pussade mig på kinden så att jag automatiskt sprack upp i ett leende igen.
"Goodmorning, Ruby! And happy birthday", sa Maggie och vinkade till Ruby som var påväg mot oss med Liam & mamma i släptåg.
De slog sig ner i stolarna mitt emot oss, och mamma satte sig bredvid Harry i soffan.
"Happy birthday, Ru", sa jag & Harry i kör.
"Thanks. And happy birthday to you too", flinade hon.
"Okey, time to sing", sa pappa och reste sig upp tillsammans med de andra.
"No, dad! Nooo!", skrattade Ruby generat och skakade på huvudet. Pappa brydde sig dock inte utan log bara mot oss och vände sig till Liam & Harry.
"Boys, since you're in a band... Maybe you could take the first tone?"
"Yeah, sure", sa Liam och nickade. Sedan började alla sjunga; "Happy birthday to you, happy birthday to you. Happy birthday, dear kiddos, happy birthday to you."
Pappa hade för vana att kalla oss kiddos, så därför gick vi alltid under det namnet när han pratade om oss båda två.
De applåderade åt oss och slog sig sedan ner på sina platser igen.
"You'll get your presents later, when the guests are coming. Now let's enjoy our breakfast!"
"The guests?", sa jag & Ruby förvirrat i mun på varandra.


Det plingade på dörren, och Meredith bad mig öppna.
"Heeyy!", sa Harry's mamma och omfamnade mig i en stor kram. "Happy birthday, Nancy!"
"Thanks, Anne. Nice to see you again!" Jag log brett och kramade tillbaka. Jag hade bara träffat Anne en gång innan, och det var när Harry bjöd ut oss båda på middag efter en konsert.
"Who was it?", ropade mamma inifrån köket. Snart hördes steg i hallen och hon kom gåendes mot oss. "Oh, you must be Anne! Harry's mom, right?"
"Yeah, that's right", log Anne och sträckte fram sin hand. "And you're Brianna, I suppose?"
"Yes. Nice to finally meet you! I can totally see why Harry's such a beautiful, nice and caring young man."
"Aw thank you, Brianna. Your girls are really sweet too, and I'm glad that my Harry found someone like Nancy." Anne log varmt mot mig, och jag log generat tillbaka. Föräldrar...
Jag hade haft världens toppen-födelsedag, men ännu var den inte över! Harry's mamma och Liam's föräldrar hade kommit och hälsat på, och då hade pappa ställt till med grillfest, vi hade fått massa presenter och bara umgåts med familjen. Det var den bästa födelsedagen jag hade haft på länge! Alla andra år hade det slutat med att jag drog ut på fest med mina idioter till kompisar, drack mig full och glömde bort allt som hänt under dagen. Men idag hade jag faktiskt haft riktigt roligt!
"Come with me", sa Liam och tog min hand. "You haven't got my present yet."
Vi gick upp för trapporna och in på mitt rum, och där på sängen låg två paket.
"Aw, Liam... You didn't have to--"
"Ofcourse I did. And I wanted to. You deserve it." Han pussade mig på hjässan. "Now open."
Jag gick fram till sängen och tog först upp det stora, rektangulära paketet. När jag hade rivit av pappret och öppnat kartongen så fastnade mina ögon på den superfina klänningen som låg där i. Det var en svart långärmad klänning med coola detaljer och små nitar på axlarna som jag hade kollat in under en längre tid, men aldrig köpt eftersom jag ville spara pengarna jag fick från extrajobbet på Meredith's fashionhouse till mina studier, resor och andra grejer.
"Thank youuu!", sa jag och slängde mig runt halsen på Liam.
"You're welcome." Han log brett. "You should try it on, because you're gonna wear it tonight."
"Tonight? What are we doing tonight?"
"I can't tell you that, sorry. It's a surprise. Now open the other one." Han knuffade bort mig till sängen igen, och jag tog upp det andra paketet. Där i låg ett par svarta converse med nitar, och jag ville nästan skrika av glädje eftersom jag hade önskat mig ett par nya svarta converse då mina gamla var helt utslitna, men dessa var ju minst tre gånger så coola!
"Thank you, thank you, thank you!" Jag hoppade upp och ner på stället och slängde mig sedan runt halsen på Liam igen, och han skrockade lågt.
"I love you", sa jag och såg upp på honom. Han kupade mitt ansikte med sina händer och förde det närmare hans.
"I love you too." Sedan möttes våra läppar i en passionerad kyss. Allt för snart backade han dock undan, och jag plutade med underläppen. Han skrattade bara och viftade med handen.
"Now put your dress on. We're going in ten."
Någon hjälpte mig ur bilen medan Harry höll för mina ögon, och eftersom jag inte kunde se något så höll jag armarna utsträckta framför mig för att inte råka gå in i någon... Eller något. Så mycket litade jag faktiskt inte på Harry. Han hade inte velat berätta vart vi skulle. Det var en överraskning för mig & Ruby som han och Liam ordnat ihop. Det enda jag hade fått veta var vad jag skulle ha på mig, och dessa kläder hade jag fått av Harry själv. Det var en vit långärmad klänning med öppen rygg, och ärmarna var av blommönstrat nättyg som fick klänningen att se sockersöt och vacker ut på samma gång. Till den bar jag ljusrosa converse, eftersom Harry sagt att vi skulle hålla igång länge så jag säkerligen skulle få ont i fötterna om jag tog klackar, och ett halsband med ett litet pappersflygplan i äkta silver som Harry också gett mig. Det märktes att Harry & Liam samarbetat med våra outfits för Ruby & jag matchade, bara det han hon körde på mörka färger, och jag ljusa.
"Are you ready?", frågade Harry, och jag nickade.
"Three... Two... One."
Jag hörde hur en dörr öppnades, och Harry tog bort sina händer från mina ögon, och nu stod vi i dörren in till Funky Buddha som var packad med folk.
"Happy birthday, girls!", skrek alla i kör, och det visslades, tjoades, applåderades och kastades upp ballonger i luften. Jag kollade på Ruby för att se om hon var i lika stor chock som jag, och det var hon.
"Excuse me, but can I please have your attention?", sa en ung kille som stod på scenen. Vänta, var det inte...? Olly McFlippin' Murs?! Jag blev alldeles starstrucked och vände mig genast mot Harry.
"Have you-...?"
"Yes." Han nickade. "Everything for you, gorgeous", sa han och la armen om min midja för att styra mig mot folkmassan.
"First of all I want to say Happy Birthday to my best friends girlfriends, Ruby and Nancy. So... Happy birthday, girls!", skrek Olly, och alla började applådera och vissla igen. "Now let's get this party started! Give me a beat, yo!"
 

Bandet på scenen började spela melodin till Troublemaker, och alla människor på Funky B började dansa.
"Something to drink, madame?", sa en ung man som bar på en bricka med drinkar i alla dess slag.
"Yes please", sa jag och tog ett av de fina glasen. "Thank you." Jag luktade sedan på den röda vätskan som jag skulle tro kunna identifieras som jordgubb.
"Could you please get me a Sex on the Beach?" frågade Harry bartendern som nickade vänligt.
"Ofcourse!" Bartendern försvann iväg, och jag & Harry började dansa samtidigt som jag sippade på min drink. Plötsligt knackade någon på min axel, och jag vände mig om.
"Eleanor, hey!" Jag gav henne en enarmad kram, och hon kramade lätt tillbaka.
"Hey guuurl! I haven't seen you in a while?"
"School keeps you busy, you know. But now I'm out of High School and ready for summer!"
"Perfect! Because I have lots of plans for the three of us this summer. I hope that's okey with you, Harry?" Eleanor flinade.
"What?", sa han och vände sig mot oss. Han hade stått och småpratat med någon annan fram tills nu.
"That I steal Nancy and Ruby sometimes this summer?"
"Hm... Maybe. If I know that she'll behave and be a nice girl, then maybe I will let her go", skämtade han, och Eleanor skrattade.
"Have you seen Louis, by the way? I was chatting with Ruby, and then, suddenly he was gone?"
Harry såg sig omkring, och snart sprack han upp i ett stort leende. "There he is." Han pekade mot baren, och så sant som det var sagt, där stod han. På bardisken. Dansandes. Med Zayn.
Synen av dem fick både mig, Harry & Eleanor att brista ut i skratt. Vad var det för konstiga människor jag umgicks med egentligen?
"Oups, I better get them down before someone throws them out", fnissade Eleanor och gav mig en kindpuss. "See you later." Sedan försvann hon iväg bort mot baren, och jag kunde se hur hon försökte dra ner Louis därifrån medan han bara stretade emot som en liten femåring och fortsatte dansa.
Jag vände mig mot Harry igen och vi fortsatte dansa. Under tiden såg jag mig omkring lite, och det var väldigt många kändisar i lokalen. Bland annat Ed Sheeran, Cher Lloyd, Rupert Grint och andra brittiska hetingar. Och såklart One Direction och Olly Murs då.
Harry lutade sig framåt för att kunna överrösta musiken när han pratade. "Are you having a good time?"
"Are you kidding me? This is the best birthday ever! Thank you so so much for doing all this for us, for me!" Jag böjde mig framåt och pressade mina läppar mot hans, och han var inte sen med att besvara kyssen. Just här och nu önskade jag att jag kunde stanna tiden och bara vara. Umgås med alla trevliga människor, dansa tills natt blev dag och sedan natt igen, och bara vara med Harry. Min underbart fina Harry.

Ber om ursäkt för att det inte kom upp något kapitel igår, men jag fick gå hem från skolan för att jag mådde illa, hade huvudvärk och var helt yr och kunde inte annat än att ligga nergosad under mitt täcke i soffan och glo på teve. Kul liv liksom.
Men idag mår jag bättre, och här har ni kapitel 51! Anledningen till att det inte är uppe förrän nu fast att jag började skriva i förmiddags är att jag jobbat massor med trailern till Through The Storm, så jaa... Och på tal om TTS, tack så JÄTTE JÄTTEMYCKET för den superfina responsen på smakprovet! Herregud, ni ska bara veta hur rörd jag blev när jag läste era kommentarer & tweets! <3 Kan knappt vänta tills jag får dela med mig av resten av storyn!

Kan ju i alla fall meddela att det inte alls är många kapitel kvar av Do You Remember?... Typ 3-4 stycken kvar eller nåt sånt, och om epilogen är inräknad där eller ej vet jag icke. Är det något speciellt ni skulle vilja se hända innan DYR's slut så är det bara att lämna en liten kommentar så ska jag försöka fixa det hihi. :)

Au revoir!

Smakprov: + Through The Storm +

Idag är det ingen vanlig dag för det är Directionery's 1årsdag! Hipp hipp hurra! :D
Kan knappt fatta att jag har haft den här bloggen i ett helt år nu! Fast å andra sidan började jag ju inte skriva på den förrän mot slutet av förra sommaren, but oh well. Jag tänkte att på något sätt så måste vi ju fira den här dagen, och vad passar då inte bättre än ett smakprov på den nya novellen? :D

Innan ni får läsa en liten del ur novellen så får jag väl ta och presentera mitt verk. Through The Storm är en fortsättning på Do You Remember?, så återigen får vi kasta oss in i Nancy & Ruby's vardag. Dock utspelar sig denna story 7 år framåt i tiden, alltså år 2020. Några av er kanske blev lite smått besvikna nu när ni fick höra att det fortfarande kommer handla om tvillingarna, men jag lovar er, ni kommer inte alls bli besvikna sen! Den här novellen är något av det bästa jag någonsin skrivit, och det är första gången jag har en cirka 90% färdigplanerad story, haha. Det finns också en anledning till att jag valde att fortsätta skriva om tvillingarna, och det är för att själva storyn blir mer gripande om ni faktiskt redan känner till karaktärerna lite innan. Men frukta icke, nya läsare, ni kommer förstå och hänga med precis lika bra som mina gamla, och det kommer vara mycket nytt att ta in för er allihop! 

Through The Storm kommer dock mest kretsa kring Nancy & Harry, men nu kommer ni också få läsa ur de andra killarnas perspektiv, samt från vinnarnas i karaktärstävlingen (som jag har gett väldigt spännande roller, om jag får säga det själv). Jag tänker dock inte avslöja vad novellen kommer handla om riktigt än, men någon ledtråd lär ni säkert få i smakprovet hihi. Men nu ska jag inte prata längre, varsågod å läs!


Harry's Perspektiv:
Jag parkerade bilen på uppfarten och joggade sedan genom regnet fram till dörren. För en gångs skull hade management släppt oss tidigare, och eftersom Nancy inte skulle vara hemma förrän klockan sju så kändes det som en perfekt dag att överraska henne med en mysig, hemlagad middag. Jag hängde av mig jackan, sparkade av mig skorna och ställde dem åt sidan för att sedan gå ut i köket och rota igenom kylskåp och skafferier. Efter en stund bestämde jag mig för att pasta carbonara fick bli dagens rätt och tog fram en kastrull att koka pastan i. Jag satte på radion och nynnade med i låtarna som spelades medan jag började fixa med maten, och log för mig själv när jag tänkte på hur glad Nancy skulle bli när hon kom hem.

Jag ställde ner tallrikarna på bordet och tände ljusen jag satt fram. Sedan satte jag på en gammal skiva med Backstreet Boys som jag visste att hon så mycket tyckte om. Nu var det bara att vänta...

Jag sneglade upp mot klockan. Halv åtta visade den. Hon var alltså en halvtimme sen. Nåja. Kanske var det bara en ovanligt lång kö i mataffären? Eller hade hon kanske behövt åka tillbaka till jobbet och fixa något? Kanske hade hon skickat iväg ett sms men hade dålig teckning så att det inte lyckats komma fram? Möjligheterna var oändliga. Jag satte mig ner i soffan och kollade tankfullt på mobilen. Borde jag kanske ringa henne? Jag tog upp mobilen och knappade in hennes nummer som jag kunde utantill, och efter några sekunder började det tuta i andra änden. En signal. Två signaler. Tre. Fyra...
"Nancy Jay speaking! I can't take your phone call right now, but leave me a message and I'll try to get back to you as soon as possible. Have a nice day!"
Jag la på. Tänk om det hade hänt något? Hon kanske hade kört vilse i mörkret? Eller ännu värre, varit med i en bilolycka? Nej så fick jag inte tänka...
Jag reste mig och gick ut i köket. När jag kollade ut genom fönstret stod min bil fortfarande ensam på uppfarten. Jag testade ringa ännu en gång, men återigen slogs röstbrevlådan på. Var i hela friden höll hon hus?

Tiden hade tickat iväg, och nu hade det gått hela två timmar sedan den tiden hon borde ha varit hemma. Jag hade skickat över tjugo sms och ringt dubbelt så många gånger utan ett ord från hennes håll. Maten hade kallnat sedan länge, och ljusen var påväg att brinna ut. Jag tog upp mobilen och slog numret till Nancy's jobb samtidigt som jag började vanka av och an.
"M.D Fashionhouse, Paula on the line! What can I do for you?"
"Uhm, hey..." Jag kliade mig i nacken. "It's Harry. Nancy's boyfriend. Is Nancy there?"
"No, I'm sorry. She went home by 6pm."
"Oh, okey... Is Meredith there?"
"Miss Davies? Oh, yeah ofcourse."
"Can I talk to her?"
"Sure, wait a sec." Jag hörde hur Paula la ifrån sig telefonen och gick iväg för att hämta Meredith.
"Meredith Davies, yes? What can I do for you?" 
"Hey Meredith, it's Harry."
"Oh, hello darling! How are you?" Jag kunde se hennes tandvita leende framför mig.
"Fine, erm... Have you heard anything from Nancy?"
"No, she went home two hours ago. Why?"
"I-... Eh. She's not here."
"Well, she said something about groceryshopping, but that shouldn't take two hours", sa Meredith fundersamt. "But don't worry, sweetheart. I'm sure she'll be home soon."
"Yeah, ofcourse. But if you see her or anything, tell her to call me."
"Sure! Gotta go, bye!"
"Bye", mumlade jag trots att det redan tjöt i luren eftersom Meredith lagt på. Eftersom Nancy inte befann sig på jobbet var jag nu mer än orolig, men jag försökte ändå övertyga mig själv om att allt var som det skulle. Hon var ju bara sen, för guds skull. Men när jag såg tiden springa iväg och jag fortfarande inte hade hört nåt från Nancy höll jag på att bli galen! Jag slog mig ner i soffan igen och lutade huvudet i händerna. "Please come home, Nancy. Please come home..."

Ruby's Perspektiv: 
"Tell me, Joey. Why am I doing this on a thursday night when I could be at home, spending time with my babies?" Jag drog av mig min blöta jacka och drog handen genom det fuktiga håret.
"You know why, Ruby." Joey log snett. Jo, självklart visste jag. För det var jag, om någon, som verkligen kunde se om alla små pojkar som hängde här omkring faktiskt hade den potential de påstod sig ha för att bilda ett riktigt band och tjäna pengar på sin musik. Joey behövde min hjälp för att hitta ett nytt band att signa. Ett band som inte bara skulle bli ett i mängden, utan ett band som stack ut och faktiskt kunde bli något.
Vi började gå genom den trånga hallen och rörde oss mot den stora källarlokalen. I varje hörn kunde man se ett och annat fyllepar som stod och hånglade, på dansgolvet skuttade människor i alla åldrar runt som galna, och vid baren trängdes de flesta killar för att få sig varsin gratis flaska öl. Det stank av cigarettrök, alkohol och svett, och luften var väldigt dålig eftersom cirka tvåhundra människor trängdes i denna lilla lokal. Det här var en av Londons sunkigaste pubar, men det var också här tonårskillarna som hade stora drömmar höll till. Jag var inte riktigt säker på just vad det var som drog dem just hit, men kanske tänkte de att om man började litet så skulle man en dag bli något stort?
Jag gick tätt bakom Joey och försökte se till att ingen stötte till mig. Om dessa sunkiga människor så mycket som petade på mig så skulle jag se till att-... Joey drog mig tillbaka till verkligheten genom att putta ner mig på en stol i ena hörnet av lokalen.
"Do you want anything?", sa han högt i mitt öra för att lyckas överrösta musiken som spelades i högtalarna.
"No thank you. I'm trying to stay away from alcohol at the moment", log jag, och han nickade.
"I'll be right back. Don't kill anyone."
"I'll try."
Joey flinade och försvann iväg genom den tjocka folkmassan. Fantastiskt, det första han gjorde när vi kom hit var att lämna mig ensam!
"Hey sexy", sa en ung man som kom vinglandes mot mitt bord.
"Hey you. I don't accept the word 'sexy' from any other guy than my fiance", muttrade jag.
"Are you taken?"
"Yup." Jag lyfte upp min hand och pekade på min förlovningsring.
"Oh hot damn..."
Joey kom tillbaka igen, bärandes på en flaska öl och ett glas vatten. "Excuse me sir, but we don't want company." Han blängde på den fulla mannen som slapp ur sig en djup suck och muttrade något oförståeligt. Sedan vinglade han iväg, mest troligt för att leta reda på en tjej som var villig nog att umgås med honom.
Jag trummade med fingrarna på bordet. "When are the bands coming?"
Joey lyfte upp sin arm och kollade på sitt armbandsur. "In any minute." Han tog ner armen igen och tog en klunk av sin öl. En ensam strålkastare tändes på scenen, och en ung tjej började rigga inför första bandet. Inte långt senare kom fyra killar släntrandes ut, varav en av dem vinkade glatt åt människorna som börjat trängas nedanför scenkanten.
"Hey, we're Black Venue", sa en lång, gänglig kille vars ansikte man knappt såg på grund av hans långa lugg. Hans kompis kopplade in sin elgitarr, och den andra sin bas. Den fjärde och sista medlemmen slog sig ner vid trummorna och började räkna in dem.
"What do you think?", ropade Joey åt mig och nickade mot bandet.
"They suck!", ropade jag tillbaka. De verkade seriöst inte veta hur man hanterade instrument, och sångaren var inte speciellt bra heller. "Are you sure we'll find a good band in here?"
"Yeah, just wait for the next band. I bet they're much better!"
Black Venue spelade tre låtar, och sedan fick de lämna scenen. Tjejerna som stod och trängdes längst fram skrek efter dem och ville bara ha mer, men sångaren i bandet bara signalerade åt dem att ringa honom och sprang ut efter de andra killarna. Det riggades inför nästa band, och snart kom tre andra killar ut. De såg betydligt bättre ut, inte sådär sunkiga som resten av alla människor här inne.
"Hey guys, we're Ways2Die and we're going to play our new song called Take Me Back. I hope you'll enjoy it", sa deras leadsinger medan han kollade att gitarren var ordentligt stämd. Sedan drog han med fingrarna över strängarna och började humma lite. Hans kompis log mot honom och började flytta fingertopparna över basens hals, och jag kom på mig själv med att sitta och digga i takt till låten. Grabben på trummorna stämde in i musiken, och det var som att de orsakade en stor explosion, för helt plötsligt började alla dansa och hoppa med händerna i luften.
"Ways2Die...", mumlade jag för mig själv. Sedan mötte jag Joey's blick, och jag kunde se att han tänkte precis samma sak som jag gjorde.
Efter att bandet spelat sina tre låtar sa Joey åt mig att vänta och sprang iväg för att haffa dem. Jag kunde se framför mig hur han presenterade sig själv och räckte över vårt visitkort, och hur killarna chockat stirrade på honom och sedan bröt in i världens gruppkram.
Plötsligt väcktes jag ur mina tankar eftersom min mobil börjat vibbrera i fickan. Jag tog upp den och drog med fingret över skärmen för att svara.
"Ruby Jay, A&R Director and Songwriter, what can I do for you?"
"Hey Ru, it's H-Harry", snyftade någon i andra änden.
"Harry? Is everything okey?" Jag kunde höra på hans röst att något var fel. Väldigt fel.
"N-no... It's Nancy. She's not home yet, and she doesn't answer my phone calls. I called Meredith too, but she said that Nancy went by six, as usual. Have you seen her?"
Jag stirrade chockat ut i luften. Det var inte likt Nancy. Hon var alltid i tid och hörde alltid av sig om något inte var som det skulle. 
"Ruby, are you still there?"
"Oh, uhm... Yes. But no, I haven't seen her." Jag tog ett djupt andetag för att samla tankarna. "I'll call Ricky, and then I'll get back to you. Stay where you are and call me if she comes."
"Okey." Harry la på, och jag började oroat leta upp numret till en av Nancy's bästa vänner.

Harry's Perspektiv:
Dörren öppnades, och jag flög upp på fötter och skyndade ut i hallen.
"Nancy?", sa jag överlyckligt men kände snart hur hjärtat sjönk när jag fick se vem som stod på tröskeln.
"I'm sorry, it's just me", sa Ruby och sparkade av sig skorna. "So, she's not home yet?"
"No", jag skakade sorgset på huvudet. "And Ricky? He didn't know anything, or?"
"No." Ruby ryckte uppgivet på axlarna och bet sig hårt i läppen.
"Well, fuck it!", sa jag ilsket och slog knytnäven i väggen. Jag hade lust att skrika åt hur ont det gjorde, men höll inne min ilska eftersom det var mitt eget fel. Sedan klampade jag ut i köket och kastade tallrikarna i golvet. Känslorna bara vällde upp inom mig, och ena sekunden hatade jag mig själv för mitt sjuka beteende och att jag inte kunde ta saker som en man, och den andra sekunden så hatade jag resten av världen för att jag inte kunde få hem min tjej eller ens få veta att hon var i säkerhet.
"Calm the fuck down, Haz! We got this." Ruby masserade sina tinningar och snappade åt sig vår hemtelefon. Sedan knappade hon in tre siffror och räckte mig telefonen.
"911, what's your emergency?", svarade en lugnande kvinnoröst i luren. Det vattnades i mina ögon och jag började se suddigt.
"Hello? Is anyone there?"
"Y-yes", stammade jag. "I'm Harry Styles, and m-my girlfriend is missing."

Chapter 50 - Turn Back Time

Previously:
"Okey, but nervous is good. We can do this. Just, don't think so much. Pretend that we're in class, singing for Thomas or something."
"Okey, I'll try." Jag nickade. 
"But before we start calling out the names, some of our students would like to sing for you. And first out we have Miss Ruby Jay and Mr Jamie Mitchell!"
"Come on, let's go", sa Jamie och gav mig en lätt knuff innan han sprang ut på scenen.

Thomas kom ut på scenen och gav mig en av skolans gitarrer, önskade mig lycka till och försvann sedan iväg lika snabbt som han kommit. Jag hängde gitarren runt halsen, harklade mig tyst och sänkte mikrofonen i lagom höjd.
"Hello everyone", sa Jamie och vinkade lätt till publiken. "Our music teacher, Thomas, gave us the task of writing a song about ourselves or about someone we love or look up to. I wanted to write a song about my best friend, Nathan Lawler, and my dear friend Ruby was willing to help. As you all know, Nathan died a few months ago, and I miss him so much. We had known each other since daycare, and we hung out almost every day ever since. I know that he's in a better place now, looking down at all of us, but sometimes I just wish that he could come back down to us... I think we all do. So this-... This is Turn Back Time."
Jag drog några ackord på gitarren, och Jamie började sjunga.

"The twenty-third of sunny May
Will forever remember that day
Yeah, on that bus to Hounslow West
Having you here, I was God blessed

You read me so well, like an open book
And I could read your mind with just one look
Miss you so much, want you back in my life
Oh, close your eyes and pray
Let's pretend just for a little while..."

Någon kille från den yngre årskursen började slå på trummorna, Jamie började flytta fingrarna över basens hals, och någon annan tjej i klassen började plocka strängar på gitarren medan jag körde ackorden och stämde in i refrängen.

"You were my brother, you were my friend
I will love you until the end
You were my idol, you were the best
I'll carve your name into my chest
And I knew everything about you
I don't wanna live without you
So tell me;
Can we turn back time?"

Jamie fortsatte:
"It's hard, I'll never hear your voice again
Hear you sing and share my pain
Yes I'm fine, yeah I'm alright
But please wait for me by the light."

Han tystnade, och jag fortsatte ensam.
"Why did we have to say goodbye?
We said we'd try, promised not to cry
But I didn't have to hide my tears
The secrets or my biggest fears
I'm missing you, missing you
What shall I do?"
 
När vi sjöng refrängen igen ställde sig alla i publiken upp och klappade i takt till musiken, dansade och gud vet allt. Jag sneglade mot Nancy som stod bakom scenen, och hon gjorde tummen upp och log brett innan hon fortsatte gunga från sida till sida med armarna om Ricky & Kira. Nathan's föräldrar, som Jamie hade bett komma trots att de inte hade någon unge att applådera åt under examen, log stort med tårar i ögonen. Henry stod och kramade om Melinda medan hon höll sig för hjärtat, och jag kunde inte låta bli att skina upp i ett leende när jag ensam sjöng sticket.

"Maybe it's time to let go
Just can't forget when we met years ago
Someday we'll meet again, so
I'll keep up with you, friend
Those purple eyes
And that pretty smile
For you I'd run a thousands of miles
If we could only turn back
...Time..."
 
Vi tog om refrängen igen, och lät den sedan rulla på ytterligare en gång. Jag kollade bort mot min familj, och både mamma, pappa, Meredith & Maggie hade tårar i ögonen.
"And I knew everything about you
I don't wanna live without you
So tell me...
Yeah tell me
Now tell me...
 
Can we turn back time?" Jag drog det sista ackordet, och snart började föräldrar, lärare, elever & övriga klappa i händerna, vissla & tjoa som aldrig förr. Harry & Liam klev upp på stolarna som var menade för att sitta på och busvisslade åt oss. Jag blev alldeles varm inombords, och både jag & Jamie hade svårt att hålla glädjen inne.
Jag hängde av mig gitarren och gick sedan fram till Jamie för att ta hans hand, buga och tacka för applåderna. Sedan skuttade vi av från scenen, och alla våra klasskompisar omfamnade oss i en stor gruppkram.
"Miss Macey Chamberlain", fortsatte Mr.Chetty, vår mattelärare, som hade fått äran att ropa upp namnen. Macey trippade ut på scenen, bugade åt applåderna hon fick och tog i hand med Mr.Chetty. Sedan försvann hon ner från scenen och gav sig mest troligt ut på jakt efter sin familj i det stora havet av människor.
"Miss Kira Daiello."
"Go, go, go!" sa jag och dunkade Kira lätt i ryggen, och hon flinade åt mig och sprang ut på scenen. Så snart hon hade utbytt några ord med läraren så kastade hon iväg sin examenshatt ut mot publiken, gav alla en slängkyss och sprang skrattande iväg. Alltid hon alltså... Jag skakade på huvudet för mig själv men kunde inte låta bli att flina.
"Mr Drew Everill... Miss Bianca Fitzpatrick..." En hel drös med elever ropades upp en efter en, och snart utropades mitt namn.
"Miss Nancy Jay."
Jag sprang ut på scenen och tog emot ett litet diplom som bevisade att jag gått klart High School, skakade hand med Dr.Chetty och fick en kram. Sedan vände jag mig om och log mot min familj, bugade och sprang ner från scenen. Mamma & pappa fann mig direkt och gav mig världens jättekram, och sedan fick jag också massa kramar av resten av familjen, Liam & såklart Harry.
"Congratulations, baby", mumlade Harry glatt och böjde sig ner för att kyssa mig. Jag sprack upp i ett leende, tog hans hand i min och flätade samman våra fingrar innan jag vände mig om för att se på min syster.
"Miss Ruby Jay."
"Woooooh!", skrek jag och klappade mig själv på armen eftersom min ena hand inte var tillgänglig. Ruby sprang ut på scenen och bugade djupt innan hon gick fram till vår lärare och tog emot ett diplom. Sedan kramade hon om honom, gick fram till scenen och viftade med hatten i luften och bugade ännu en gång. När det var dags för nästa elev att ropas upp klev hon av scenen och kom fram till oss, och den här gången var Liam först fram för att kramas.
"You were amazing!", sa han och gav Ruby en kindpuss. Hon rodnade och mumlade något ohörbart till svar, och snart var våra föräldrar på oss igen.
"I can't believe that my little babies are going to college so soon", snyftade mamma och klappade oss på huvudet. "My little girls are growing up so fast. Too fast."
"Aw don't cry, Brianna", sa pappa och la armarna om mamma. "Now let's celebrate!"

*
Vi var nu påväg hem från att ha gått på stan och ätit på en fin restaurang med hela familjen, samt Harry & Liam. Meredith, Maggie & pappa hade dock åkt hem lite tidigare för att fixa med något som vi tydligen inte fick veta vad det var.
Mamma stannade bilen nedanför Meredith's hus, och vi hoppade ur och började gå upp för gången mot dörren.
"Hello?", sa jag när jag öppnade.
"We're in the backyard!", hörde jag Meredith ropa tillbaka. Dock hördes hon ganska dåligt eftersom andra röster och musik på hög volym överröstade henne. Jag kollade frågande på mamma, men hon bara gav mig ett leende och nickade åt mig att gå ut. Jag tog Harry's hand i min och drog med honom genom huset, och Ruby & Liam gick precis bakom oss. När vi kom ut på baksidan av trädgården så var alla från vår klass där, samt de andra avgångseleverna från parallelklassen. Pappa, Meredith & Maggie hade satt upp ett partytält, coola ljusslingor och högtalare överallt. De hade också ställt fram bord med snacks, bål och champagne för att fira att vi nu gått ut High School. I partytältet hängde en stor discokula som gjorde coola mönster i gräset, och ljusslingorna lyste upp trädgården i mörkret.
Bumpy Ride med Mohombi dunkade i högtalarna, och Harry böjde sig ner för att överrösta musiken.
"Come on, let's dance!"
Jag nickade och lät mig dras ut på det så kallade dansgolvet som egentligen var Meredith's gräsmatta, och Harry snurrade in mig bland de andra eleverna som dansade hejvilt. Då och då dansade jag in i Ruby, Ricky eller någon annan människa, men alla hade så roligt så ingen brydde sig.
"This is going to be the best summer ever!" sa jag och slängde upp händerna i luften, och Harry nickade instämmande och gav mig ett snett leende. Hans gröna ögon var fästa på min kropp, och snart mötte han min blick, gav mig ett tandvitt leende, böjde sig ner och pressade sina läppar mot mina.

Here you go, loves!
Kan inte fatta att jag redan publicerat hela 50 kapitel av Do You Remember?! Galet! Känns som att jag började på storyn så sent som igår, haha! 
 
Som ni kanske sett så har jag föresten börjat använda twitterkontot jag gjorde till Directionery för länge sedan. Fixade upp en liten widget i menyn också så att även ni som inte har twitter kan se vad jag skriver eftersom allt som skrivs där kommer ha med bloggen och uppdateringen att göra! :)
FÖLJ FÖLJ FÖLJ! Jag följer fortfarande tillbaka. :) 

Nu när ni läser det här är jag nere i Skåne. Kommer som sagt hem på onsdag kväll, men glöm inte att kika in
 då, för då väntar här en liten överraskning som jag talat om förut hihi. Den kommer dock publiceras redan på morgonen, så be there! (;

Svarar på mejl & kommentarer när jag är hemma igen, men ni kan fortfarande nå mig på twitter! x

Chapter 49 - Graduation

Previously:
"I think you should leave now", sa Harry och gav Daniel en kall blick. Om det var avundsjuka Harry drabbats av eller om han helt enkelt inte litade på Daniel visste jag inte, men jag tyckte ändå att han överdrev lite väl mycket.
"And I think you're right", mumlade Daniel. "Goodbye Nancy, and thank you." Daniel vände sig sedan mot Harry, och rädsla, sorg och någon annan känsla jag inte kunde tyda speglades i hans ögon. "Good evening, sir." Sedan vände han sig om, körde ner händerna i fickorna och lämnade oss ensamma på gatan.

Men vad jag inte visste då var att det här skulle bli det sista jag såg av Daniel...

Choccywoccydoodah, läste jag på den lilla skylten utanför butiken vars skyltfönstren var fullproppade med grymt dekorerade tårtor och andra godsaker. Enligt Nancy låg där ett café som gick under samma namn på övervåningen, vilket tydligen var hennes favoritställe.
Vi klev upp för den lilla trappavsatsen och såg oss omkring där inne. Väggarna var varmt rödmålade, och golvet var i mörkt trä. Mitt i rummet stod en röd soffa med gulddetaljer, och längs med väggarna stod magnifika tårtor för alla tillfällen, alltså den typen av tårtor som också stod i alla skyltfönstren. Jag hade aldrig sett så mycket sötsaker på en och samma gång i hela mitt liv! Överallt stod korgar med jätteklubbor gjorda av popcorn eller marshmallows som var doppade i olika typer av choklad, men också karameller, chokladpraliner, kakor och allt man kunde tänka sig!
"Wow, this is--", mumlade jag, men lyckades inte avsluta meningen jag påbörjat.
"I know", sa Nancy och nickade medhållande. "I love this place! If I ever get married, I'll definitely ask these people to do my cake!"
"Me too..." Förut hade jag aldrig ens tänkt tanken på att gifta mig. Jag, Kimmie & Amber hade bestämt oss för att bröllop var för mesar, och sedan svor vi på att aldrig gifta oss. Men igår kväll, på balen, så insåg jag något. Något som förändrade min syn på bröllop och allt som hade med det att göra. Jag ville också ha allt det där. Jag ville också få känna mig som en prinsessa för en dag, bära en klänning som vägde tre gånger så mycket som jag själv, bli gratulerad och gå ner för gången för att möta personen vid altaret som jag skulle dela resten av mitt liv med. Men jag ville att denne person skulle vara just en speciell... Jag ville att det skulle vara Liam. Jag ville vara hans på alla möjliga sätt, jag ville att han skulle vara min framtid. Visst, det lät väl himla klyschigt att jag ville dela resten av mitt liv med min första riktiga kärlek, men Liam var verkligen the one, och det hade jag alltid vetat. Eller tjaa, ända sedan jag insåg att jag var kär i honom den där sommaren för flera år sedan.
"Are you coming?", sa Nancy som redan hade börjat gå upp för trappan.
"Oh, uhm... Yeah." Jag nickade och följde efter henne.

Vi slog oss ner vid fönstret som vätte ut mot den lilla gågatan, och snart kom en ung kille fram med två menyer och placerade dem framför oss på bordet.
"Thank you", sa jag & Nancy i kör, och han log brett och bad oss säga till när vi bestämt oss för vad vi ville ha.
Jag bläddrade i menyn och kände hur det vattnades i munnen på mig. Man kunde välja på allt från milkshake's och udda kaffesorter till tårtor och kakor med goda fyllningar.
"What are you going to order?", frågade jag och kikade motvilligt upp från den frestande menyn.
"A cappuccino and a piece of cake, I think. But they're pretty big. Would you like to share?"
"Yeah, sure." Jag nickade. "But I think I'll have a white chocolate milkshake instead of coffee..."
"Good choice! I've tried that one before. It's delicious!" Nancy log och vinkade till sig killen som skulle ta upp vår beställning.
"Yes?", sa han när han kom fram till vårt bord igen.
"We'd like to share a piece of that chocolate cake of yours. And to that I'd like to have a cappuccino, please."
"Chocolate cake... Cappuccino, yes." Han klottrade ner något i sitt lilla anteckningsblock. "And you, miss? What would you like to have?"
"A milkshake with white chocolate, please."
"White chocolate milkshake, yes. Okey, I'll be back in a few."
 
(3 dagar senare...)

Jag tog ut min väska ur skåpet och låste sedan efter mig. Imorgon skulle alla sistaårselever lämna in nycklarna, och då skulle det här inte längre vara mitt skåp. Imorgon var min sista hela skoldag på Sunset Valley High, och i övermorgon skulle vi gå på sommarlov. Om knappt en vecka skulle jag & Ruby fylla 18, och sedan var det dags för oss att packa väskorna och dra utomlands med våra pojkar. Tiden hade verkligen skenat iväg. Det kändes ju som om jag började på Sunset Valley så sent som igår? Och nu var det nästan över? Bara sådär? Det kändes galet, och jag kunde inte bestämma mig för om jag var glad eller ledsen. Jag skulle sakna mina bästa vänner (fast de kunde jag ju se till att träffa ändå, utanför skolan?), sakna lärarna och mina lektioner i Art & Design. Men samtidigt skulle det bli skönt att slippa se Macey och hennes gäng något mer, att lämna alla hemska händelser bakom mig som hunnit hända under dessa månader, och att äntligen bara få njuta av sommaren.
Inatt hade jag gått in till Ruby och lagt mig i hennes säng, sådär som vi gjorde en av de första nätterna hemma hos Meredith när vi äntligen blev sams igen. Men inatt hade vi ju såklart inte bråkat. Jag hade bara svårt att sova eftersom alla tankar som for runt i mitt huvud höll mig vaken, så jag behövde någon att prata med. Vi låg vakna halva natten och pratade om hur mycket våra liv hade förändrats på bara några månader. Vi pratade om allt som hänt, både på gott & ont, pratade om hur tacksamma vi var för Liam & Harry och att vi inte, för alla pengar i världen, någonsin skulle spola tillbaka tiden och göra allt ogjort. Vi var båda väldigt glada över att våra föräldrar inte stod ut med oss och skickade oss till London för att bo hos Meredith. Hade vi aldrig kommit hit så skulle jag säkerligen aldrig ha träffat Harry, och Ruby skulle troligen aldrig mer ha sett röken av Liam.
"See you tomorrow!", ropade Ricky & Kira efter oss när vi gick ut genom skolans portar, och vi vinkade tillbaka. Solen lyste som aldrig förr, fåglarna kvittrade och alla elever satt utspridda på gräsmattan i väntan på skolbussen och sina föräldrar. Äntligen kunde man känna att det verkligen var sommar!

"Nancy! Ruby!", ropade någon, och jag spanade efter Maggie's bil. Men till min förvånan så var det inte Maggie jag såg, utan mamma & pappa! Ruby & jag for genast upp på fötter från att ha suttit i skuggan under ett träd och lyssnat på musik.
"Mom! Dad!" Vi började springa mot dem, och jag nästan flög upp i mammas famn samtidigt som Ruby slängde sig runt halsen på pappa.
"Hey sweethearts!", sa mamma, gav mig en kindpuss och sträckte sig sedan efter Ruby. Jag kramade om pappa, och han vilade hakan på min hjässa.
"We've been missing you", mumlade jag mot hans tröja, och han skrockade glatt.
"We've missed you too, girls."
Vi hade inte setts på evigheter, men vi hade skypat några gånger. Fast det slutade alltid med att mamma började gråta och ville att vi skulle komma hem igen. Men det skulle vi ju snart... Men bara för en kort tid, för så snart sommarlovet var slut skulle både jag & Ruby begé oss till college.
"My babygirls...", snyftade mamma och log lyckligt.
(2 dagar senare...)

Jag tassade ner för trappen och gick ut i köket där jag förväntade mig att de andra skulle sitta. Men nähe. Höga skratt och småprat hördes från baksidan av trädgården, och jag snodde åt mig mammas kofta som hängde över en köksstol, trädde den på mig och gick sedan ut bakvägen.
"Goodmorning, sweetie", sa Meredith och höjde sin kaffekopp i en hälsning. Jag kisade mot solen och satte handen vid pannan medan jag orienterade mig fram till utemöblerna där de andra satt och åt frukost.
"Is that my cardigan?", frågade mamma och pekade på koftan jag provisoriskt snott åt mig för att inte se allt för naken ut då jag bara gick runt i linne och trosor.
"Yup. I stole it", flinade jag och slog mig ner bredvid Nancy som satt insvept i sin morgonrock. Vi hade båda bestämt oss för att inte göra oss i ordning förrän efter frukosten så vi inte skulle skita ner våra klänningar vi skulle ha när vi tog examen.
Maggie räckte mig apelsinjuicen, och så fort jag hade hällt upp lite i mitt glas så gjorde jag mig en smörgås.
"Are you excited for today?" Mamma log mot mig och smekte min kind.
"Yeah, I really am. But I'm more nervous than excited, though..."
"Oh. Why?"
"She's going to perform today. She'll be singing in front of hundreds of people", sa pappa och flinade.
"Not helping, dad", muttrade jag och tog en klunk av juicen.
"Just kidding, honey. You'll do great."
"I'm so happy for you, Ruby", log mamma. "What song are you going to sing?"
"Uhm, you haven't heard it before. Me and my friend, Jamie, wrote it together. And we're going to dedicate the song to his best friend Nathan who died like two months ago."
"Aw, that's so sweet of you." Mamma satte handen vid hjärtat och utbytte blickar med pappa som log stolt. 
"I'm looking forward to hear it!"

"We need to go now. It's about to start", sa jag och tog Liam's hand i min. Sedan började vi gå mot den stora aulan där de flesta vuxna nu funnit sina platser och eleverna gjorde sig redo. Jag var nervösare än någonsin, men Liam hade lyckats hålla mig hyfsat lugn under den senaste timmen.
"You'll do great", mumlade han i mitt öra och gav mig en kindpuss. Sedan letade han sig bort till mamma & pappa, och jag gick bort till Nancy och de andra.
"Are you ready?", frågade Nancy, och jag nickade.
"And you?"
"Yes. As ready as I'll ever be."
Jag nickade återigen, och snart hörde jag hur det sprakade till i högtalarna, och rektorn började prata. Han höll ett långt tal om året som gått, hur fantastiska Sunset Valley's elever var och hur svårt det skulle bli att släppa taget om dem. Ju längre tid som gick, desto mer nervös blev jag, men snart hördes en välbekant röst bakom mig och jag slappnade av direkt.
"Nervous, huh?", sa Jamie och klappade mig på ryggen.
"Yeah", erkände jag och bet mig hårt i läppen.
"Okey, but nervous is good. We can do this. Just, don't think so much. Pretend that we're in class, singing for Thomas or something."
"Okey, I'll try." Jag nickade. 
"But before we start calling out the names, some of our students would like to sing for you. And first out we have Miss Ruby Jay and Mr Jamie Mitchell!"
"Come on, let's go", sa Jamie och gav mig en lätt knuff innan han sprang ut på scenen.

Måste tyvärr avsluta här eftersom jag har lite annat att stå i. Ganska händelselöst & tråkigt kapitel, but oh well. Som vanligt vill jag tacka för den superfina responsen ni ger mig, hihi! Älskar er till månen och tillbaka!<3

Ska som sagt försöka fixa lite tidsinställda inlägg nu i helgen också som ni kan få när jag är borta nu i början på nästa vecka. :)
Ha're gött! x

Chapter 48 - Prom Night

Previously:
"Come on, we need to go now!", sa Ruby och drog på sig sina klackar. Limousinen tutade utanför, och vi försökte skynda oss så mycket vi kunde för att låta dem slippa vänta allt för länge.
"Bye Maggie! Bye Meredith!", ropade jag efter att ha dragit på mig skorna och tagit min jacka.
"Have fun, kids!", ropade Meredith glatt tillbaka, och jag & Ruby skyndade oss ut till bilen. Jag kände på mig att det här skulle bli den grymmaste kvällen på länge!

Chauffören höll upp bildörren åt oss och gjorde en gest med handen att vi skulle kliva in. Harry & Liam satt längst bak och diskuterade något som Harry fann förvånansvärt underhållande, och Ricky & Kira satt och småtjafsade om något, som vanligt.
"Hello ladies", sa Harry och sken upp när han fick syn på mig och Ruby.
"Hello", sa jag glatt och slog mig ner på platsen mitt emot honom, och lät därmed Ruby ta platsen bredvid Liam.
"Hey", sa Ruby och gav Liam en snabb puss på munnen.
Chauffören svängde ut från vägkanten och började köra igen, och inte långt senare hade vi lämnat Hounslow. Harry satt och studerade mig från topp till tå med ett snett leende på läpparna, och jag la huvudet på sned och log brett mot honom.
"What? Do I have something in my face, or...?"
Han flinade mot mig och skakade på huvudet. "No, nothing. You look wonderful tonight."
"So you're saying that I usually look like shit but today I look wonderful?", skämtade jag.
"You know what I mean." Han log. 
"Yeah, I do. Thanks. You look great too, handsome." 
Harry bar en blå kostym som satt perfekt över hans axlar och framhävde hans vältränade överkropp, och håret var stylat som inför en One Direction-konsert, så fick jag gissa så hade Lou hjälpt honom med det. Fast Harry skulle säkerligen förstöra frisyren inom några minuter eftersom han hade en tendens att ruffsa om sitt hår för att få luggen på plats.
Vi klev ur limoun som nu hade stannat vid vägkanten utanför lokalen där balen skulle hållas. Vi skulle egentligen ha haft balen på skolan, men balsalen hade fått enorma skador efter branden, så därför hade skolans rektor sett till att hyra en annan byggnad under kvällen.
Liam sträckte ut sin arm, och jag krokade min runt den. Sedan började vi tåga in efter de andra eleverna som gick två och två eller i små klungor. Nancy & Harry gick precis bakom oss tillsammans med Kira & Ricky. Alla var propert klädda i fina klänningar och smexiga kostymer, men stiligast av alla var i mina ögon ingen mindre än Liam. Den skräddarsydda, svarta kostymen satt som en smäck, och på bröstfickan fanns där lila detaljer som gick i precis samma nyans som min klänning. Hans hår låg perfekt, och hans ögon lyste av upprymdhet. Han verkade kolugn över att vi skulle spendera kvällen tillsammans med alla andra elever från min årskurs, varav många var directioners, medan jag själv var påväg att börja bita på mina stylade naglar av oro. Tänk om han & Harry skulle bli påhoppade av alla fans så vi inte skulle få en enda ledig stund tillsammans ikväll? Eller ännu värre, att de stod och stirrade på oss så fort vi lyfte så mycket som ett finger?
Nej, ingen skulle få förstöra den här kvällen!

Överallt var det fullt av folk. Ungdomarna dansade på dansgolvet, lärarna stod vid sidan av, smuttade på sina bålglas, småpratade och hade det trevligt. På den uppbyggda lilla scenen stod ett halvtaskigt band som spelade låtar som lät inspirerade av dåliga High School-filmer, men de dög i alla fall. Och hellre live-musik än musik från någon av Thomas alla gamla LP-skivor. Jag hade egentligen inget emot LP-skivor i sig, min mamma hade en stor samling med allt från Elvis till The Beatles och mysiga gamla rockband, men Thomas musiksmak var verkligen hemsk. 
 

"Would you like to dance?", frågade Liam, och jag nickade glatt.
"Sure."
Liam tog min hand och ledde mig ut på dansgolvet, och snart smälte vi in bland alla människor som dansade tryckare runt omkring oss. Han placerade sina händer på min midja, och jag lät mina armar vila på hans breda axlar. Fast att jag hade dansat med Liam förut, hemma i hans lägenhet då, så var det inte förrän nu det slog mig hur försiktig han faktiskt var. Han höll i mig som om jag vore en ömtålig porslinsdocka som skulle gå sönder om jag föll i golvet, och så hade varken Duncan, Jordan, Seth eller någon annan av mina föredettingar behandlat mig någonsin. Det kändes som att det var nu det verkligen gick upp för mig att Liam var den finaste killen jag någonsin hade träffat! Han var inte bara ute efter min kropp eller dejtade mig för att jag tillhörde det coola gänget, som Duncan och de andra hade gjort. Nej, Liam brydde sig faktiskt om mig. Han gillade mig för mig, ville inte att jag skulle ändra på mig och gav mig ärliga komplimanger så fort han fick tillfälle för det. Han tröstade mig när jag var ledsen, och när jag var glad så var han glad för min skull. Alla skvallertidningar hade rätt. - Liam var verkligen rena drömprinsen. Min drömprins.
Jag kollade upp och mötte hans ögon som hade varit fästa på mig hela tiden, som om jag var den enda flickan i lokalen, den enda flickan i världen.
"Are you alright? Your eyes look-..."
Jag svarade på hans fråga redan innan han hade hunnit prata klart och gav honom ett varmt leende. "Yeah, I'm just so happy that I'm here with you, and no one else, tonight. I haven't realized until now what a lucky girl I am. You're such a beautiful person, and no one have ever treated me the way you do before... And I really don't know  why someone like you would ever choose someone like me when you have millions of girls who'd do anything to be with you... But I'm glad you did."
"Don't say that. Ruby, you deserve the best. The reason why I chose you is that you're the one for me. You always were and you'll always be. They say that your first love will always be nothing but your first, but I want you to be my last."
När de orden hade lämnat hans läppar brast det för mig, och tårarna började sakta men säkert rulla ner för mina kinder.
"Don't cry, my love", viskade Liam och flyttade sin ena hand för att torka mina tårar med sin tumme.
"I'm s-sorry, I just-... I love you, Liam."
Jag kunde se hur hans ögon fylldes med tårar, och han gav mig ett kärleksfullt leende och drog in mig i en kram. "And I love you, Ruby Dorothy Jay." Hans läppar fann mina, och fjärillarna, - eller nej, antiloperna i min mage gjorde volter.
Det är galet hur mycket ens liv kan förändras på bara några månader. För knappt ett halvår sen mådde jag sämre än sämst, hade världens idioter till kompisar, skolkade, rökte och trodde att jag inte var värd någonting och att livet inte hade någon mening. Men nu hade Liam gett livet en mening, visat mig att livet går både upp och ner ibland och att man fick göra det bästa av situationen.  Han hade visat mig vad äkta kärlek är, fått mig att förstå att jag är värd något bättre, och lärt mig att jag måste prata med någon om jag mår dåligt istället för att ta ut mina känslor på min kropp. 
Maggie hade frågat om hon skulle hjälpa mig att sminka över mina ärr inför balen, men jag hade sagt att jag inte ville det. Visst, ärren var himla fula, men de var en del av mig nu. De satt där av en anledning, och var och en hade sin historia som tillsammans bildade en stor del av mig. Och även om jag hade sminkat över mina ärr så skulle jag ändå inte sett mycket bättre ut. Ett brokigt armband som symboliserade min vänskap med min yngsta och finaste vän, Nicole, satt fortfarande fastknutet runt min handled. Nicole hade äntligen börjat komma på bättringsvägen, och jag hoppades verkligen att hon en vacker dag skulle få gå på sin egen skoldans. Alla människor i världen förtjänade att få uppleva det här.
"What are you thinking about?" Liam pussade mig på hjässan.
"You, me, us... This whole prom-thing...? I don't know. But I like it."
"Wait, I left my blazer in there. Stay here, I'll be right back", sa Harry och gav mig en puss på kinden. Skoldansen var över, och jag kunde inte minnas att jag någonsin hade haft så roligt innan. Vi hade pratat och haft roligt med alla våra vänner, och dansat i timmar! Harry hade behandlat mig som en princessa, och jag skulle kunna döda för att få återuppleva kvällen en gång till!
Ruby stod tätt intill mig och huttrade samtidigt som hon drog Liam's kavaj tätare omkring sig. Liam själv stod och pratade i telefon med chauffören som skulle köra oss hem och försökte ge honom en någorlunda bra vägbeskrivning.
"Hey, Nancy..." Någon la en kall hand på min axel, och jag ryckte till av beröringen. När jag vände mig om stod jag öga mot öga med Daniel, och jag försökte dölja min förvåning.
"H-hey Daniel...?", sa jag något osäkert och kollade förvirrat på honom. 
"We need to talk." Han mötte Ruby's blick i några sekunder men såg sedan snabbt ner i marken. Egentligen ville jag säga åt honom att gå, men samtidigt mådde jag så fruktansvärt dåligt för hans skull sen jag hade haft den där mardrömmen om hans familj.
"Okey." Jag nickade, och sedan vände jag mig mot Ruby. "I'll be back in a minute."
"Okey..." Blandade känslor som allt från oro till förvirring sköljde förbi i hennes blick, men trots det gav hon mig en lätt nick och gjorde en gest med handen att jag skulle följa med Daniel.
Vi började gå en liten bit, men efter ett tag stannade jag upp eftersom jag ville ha Ruby & Liam inom synhåll då jag inte litade helt hundraprocentligt på Daniel.
"So, what is it?" Jag la armarna i kors över bröstet för att hålla värmen och såg uttryckslöst på honom.
"I wanted to say that I'm sorry." Han flackade med blicken och pressade samman läpparna till två smala streck.
"For what?"
"I don't know... For being such an idiot? For screaming at you? For everything I've ever said to you? There's alot of things to apologize for." Han ryckte på axlarna, men på rösten lät han allvarlig och han såg ut att mena det.
"Well, I can't stay mad at you forever, so I guess that-... I accept your apology." Visst, att vara otrevlig och skrika åt mig var väl knappast det hemskaste han hade gjort, men en ursäkt var alltid något. Skulle jag vara ärlig så hade jag också svårt för att vara arg på folk, trots att de gjort något väldigt fel. Och det var ju synd om Daniel. Jag kunde inte ens föreställa mig hur han mådde och hur han varje morgon vaknade och insåg att ännu en dag fylld av ensamhet väntade...
"I know that it's a bit late but, uhm... I'm sorry for your loss. I can't really say that I know the feeling of losing someone who stands so close to you, but I wouldn't wish anyone those feelings. I'm really sorry."
Han nickade stumt, med blicken fäst i marken. "I think you're the first one saying it and actually meaning it. Thanks."
Om det var möjligt så började jag må ännu sämre för Daniel's skull. Han verkade så ensam, stackarn. Jag var just påväg att fråga om vart han bodde nu, då en välbekant röst bröt tystnaden som lagt sig mellan oss, och en hand lades på min axel.
"I think you should leave now", sa Harry och gav Daniel en kall blick. Om det var avundsjuka Harry drabbats av eller om han helt enkelt inte litade på Daniel visste jag inte, men jag tyckte ändå att han överdrev lite väl mycket.
"And I think you're right", mumlade Daniel. "Goodbye Nancy, and thank you." Daniel vände sig sedan mot Harry, och rädsla, sorg och någon annan känsla jag inte kunde tyda speglades i hans ögon. "Good evening, sir." Sedan vände han sig om, körde ner händerna i fickorna och lämnade oss ensamma på gatan.

Men vad jag inte visste då var att det här skulle bli det sista jag såg av Daniel...

Here you go, mina fina! Åsikter angående detta? c:

Ska börja jobba på lite tidsinställda inlägg inför nästa vecka, för då drar jag ner till Skåne för att gå på min mormors begravning, men jag har i alla fall ett blogginlägg kirrat redan nu, och det kommer upp nästa onsdag! Det är heller inget vanligt inlägg, för eftersom bloggen då fyller 1 år så tänkte jag att vi ska fira med en sneakpeak på den nya novellen! "Wiiieee!" skriker vi alla då och kastar upp serpentiner och glitter i luften!

Är det föresten någon som skulle vara sugen på en twitcam någon gång framöver? Vet inte direkt vad jag ska prata om, men jag kan ju svara på frågor ifall ni har några kvar (hade ju som ni vet frågestund för inte så länge sedan) och sådär. Skulle ni vilja det? :) Är ingen intresserad så blir det inte av, haha. ^^
 
Nu ska jag i alla fall sätta mig ner och skriva lite på den nya novellen. Har sååå mycket inspo just nu!
Kramiiis! Och tack för all überfin respons ni ger mig hela tiden!<3

Chapter 47 - Getting Ready

Previously:
"Oh, and while talking about summer... I've booked a trip to Cyprus for you, me, Nancy, Harry and Niall. He said that he had some friends there so he really wanted to come with us."
"Wow, really? That's amazing! When are we going?" Jag kände mig plötsligt jättepigg och vart om möjligt ännu mer pepp inför sommaren.
"A week after you girls are out of school."
"Cool!" Jag böjde mig framåt för att kyssa honom. "Thank you so so much! I can't wait 'til we're going!"

"That's the Big Dipper", sa jag och pekade upp mot stjärnhimlen. Jag & Harry låg på hustaket där jag för några månader sedan hade försökt ta mitt liv, men nu var jag lycklig och mitt liv var näst intill perfekt. Men som sagt bara näst intill. Allt det där kring Daniel gnagde fortfarande i mig, men jag försökte verkligen att inte tänka så mycket på det.
"There?", frågade Harry och pekade på Karlavagnen han också.
"Yeah", jag nickade. "And that's-..." Jag tog hans hand och flyttade den lite åt sidan. "That's the Orion."
"It looks like an hourglass", flinade Harry, och jag nickade. Stjärnorna glittrade på den mörka himlen, och då och då kunde man se en röd, blinkande prick som for från ena sidan till den andra, men som egentligen inte var någon prick - utan ett flygplan. Det enda som hördes var ljudet från trafiken och våra lugna andetag. Om det hade varit lite varmare ute så hade jag mer än gärna stannat tiden och legat kvar här för evigt. Att ligga under stjärnorna och bara tänka eller småprata var det bästa jag visste, och Harry såg också ut att gilla det.
Jag pekade ut ännu fler stjärnor, och Harry såg roat på.
"You're really good at this." Han log snett, och hans glänsande, gröna ögon såg rakt in i mina.
"Thanks", jag log varmt tillbaka och kollade upp bland stjärnorna igen. Harry tog min hand och förde den mot sin mun för att ge handryggen en puss.
"I really like this", sa han sedan, och jag vände mig mot honom för att ge honom en frågande blick. "Just you and me, right under the stars. I wish that I could freeze this moment and just stay here, by your side, forever."
Jag flyttade mig närmare honom så att våra armar snuddade vid varandra.
"What if there wasn't such a thing as 'time'. We could just walk around all day, doing nothing."
"Don't you think that would be a bit boring after a while?", frågade jag och rynkade pannan.
"Maybe." Harry ryckte på axlarna. "But I wouldn't be bored, because I'd have you."
"You'll always have me. What time it is doesn't matter. Even if you're on the other side of the planet, we can still be together. I know that I'd be able to deal with it, even if I would miss you so badly." Jag flätade samman våra fingrar.
"But that's the thing!", sa Harry påpekande, och på rösten lät han nu smått irriterad. "Maybe you won't be mine forever. I've seen how other guys are looking at you, and it's not only because you're my girlfriend. It's because you're beautiful."
"Harry, now you're just jealous. Do you seriously think that I'd choose one of them instead of you? Grow up!" Jag suckade. Inte skulle vi väl påbörja den här diskussionen igen?
"Why wouldn't you?! They can give you everything that I can't!"
"Like what?"
"They can take you out without getting mobbed by fans or chased by paps, you wouldn't get any hate, you wouldn't have to deal with the distance as often as you have to do now, and so on. And that's just a few of all the reasons why you should date one of them."
"Harry, just shut up!" Jag satte mig upp, och Harry gjorde detsamma. "I don't care about your fame, I don't care about the paps and I don't care about the hate I get. I love you, and nothing else matters. Okey?" Jag hatade att bråka, även om det var om något så simpelt som avundsjuka. Men jag förstod inte hur Harry ens kunde tänka tanken på att jag skulle lämna honom för någon annan. Harry var den finaste killen jag någonsin träffat! Ingen hade någonsin behandlat mig så som han gjorde, ingen hade någonsin fått mig att må såhär bra.
Jag lutade mig fram och kramade om honom hårt, med huvudet vilandes mot hans bröstkorg. "I'll never leave you. If you want to get rid of me, then you'll have to kill me first. Stupid boy..."
Hans starka armar tryckte mig närmare honom, och han lutade hakan mot mitt huvud. "I'm sorry. You're right. I'm just jealous. But sometimes I just wish that I could be like any other guy. Just a normal kid, free to do whatever I want without being judged by millions of fans and people."
"I know, Harry. I know..."
(Nästa dag...)
Jag tog upp en av mina gitarrer och satte mig på skrivbordsstolen. Sedan började jag vant dra med fingrarna över strängarna, och en mysig melodi fyllde rummet. Jag vred på huvudet och kollade ut genom fönstret, och sedan började jag sjunga:

"She's like cold coffee in the morning
I'm drunk of last nights whisky and coke
She'll make me shiver without warning
And make me laugh as if I'm in on the joke

And you can stay with me forever
Or you could stay with me for now

Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight
Tell me if I know
Tell me if I do
Tell me how to fall in love the way you want me to." 
 
Jag avbröts av att det knackade på dörren, och snart kikade ett välbekant ansikte in i rummet med dörren på glänt.
"Hello." Liam log brett. "I'm sorry to interrupt, but I just had to say that you're amazing! Have I told you that before?"
"Just a few times", flinade jag. "Come on in!"
Liam stängde dörren efter sig och gick fram och satte sig i sängen. Efter några sekunders tystnad gjorde han en gest mot min gitarr. "Aren't you going to finish?"
Jag såg generat ner i golvet. Jag hade inga problem med att uppträda inför skolan, men när det kom till att sjunga inför bara Liam, min bästa vän och pojkvän, så blev jag genast nervös och ville bara sjunka genom golvet.
"I can sing with you?", sa han prövande, och jag såg upp på honom.
"Okey then. Do you know the text?"
"Ruby, please. I know Ed Sheeran's Cold Coffee by heart!" Han flinade mot mig.
"Alright." Jag började dra med fingrarna över strängarna igen, och vi fortsatte där jag hade slutat.

"I'll wake with coffee in the morning
But she prefers two lumps of sugar and tea
Outside the day is up and calling
But I don't have to be so, please go back to sleep

Stay with me forever
Or you could stay with me for now

Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight
Tell me if I know
Tell me if I do
Tell me how to fall in love the way you want me to

'Cause I love the way you wake me up
For goodness sake will my love not be enough?

Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight
Tell me if I know
Tell me if I do
Tell me how to fall in love the way you want me to
 
Tell me if I'm wrong
Tell me if I'm right
Tell me if you need a loving hand
To help you fall asleep tonight."

Våra röster dog ut, och jag log varmt mot Liam.
"As I said; you're amazing, Ruby." Liam reste sig upp, tog min gitarr och ställde den åt sidan. Sedan drog han upp mig från stolen, placerade sina händer runt min midja och kysste mig mjukt. "I love you."
(En vecka senare... Fredag eftermiddag.)
"I am so excited about tonight!", sa Ricky och klappade förtjust i händerna. "I can't even think about all the hot guys who'll be there!"
"Calm down, Ricky." Jag flinade och slog till honom lätt på överarmen."But Ruby and I really have to go now. We'll pick you up with the limo at eight o'clock."
"Great! Will Niall be there?" Han såg hoppfullt på mig, men jag skakade på huvudet.
"Nope. Just Harry and Liam."
"Damn..."
Kira la armen om Ricky's axlar och såg på honom med höjda ögonbryn. "So you were planning on dumping me for Niall?"
"I'd dump you for him anytime."
"Wow, thanks for that." Kira knuffade till honom med rumpan, och Ricky skrattade.
"Bye guys", sa jag & Ruby i kör innan vi försvann ut på skolgården där Maggie väntade med bilen. Det hade varit världens hysteri kring skolbalen, som skulle hållas ikväll, så efter cirka sju timmar i skolan var jag tröttare än någonsin efter allt tjat om klänningar, kostymer, frisyrer och annat som hörde till. Den enda som faktiskt inte hade sagt ett ord angående balen var Daniel, men han hade inte ens varit i skolan den här veckan.
"Nancy, stop."
Jag drogs tillbaka till verkligheten och kollade frågande på Ruby. "Stop what?"
"Stop thinking about Daniel."
"I'm not thinking about Daniel?", ljög jag och fnös högt. Vad var hon? Tankeläsare? Jo men tjena.
"Yes you are. You always get that worried look in your face when you're thinking about him. And he's not worth it, because tonight we're going to have fun."
Ruby hade rätt. Jag borde inte tänka på honom, utan istället släppa loss och ha roligt.

"You look fantastic!", utbrast Maggie när hon såg Ruby snurra runt ett varv i sin klänning framför figurspegeln. Vi befann oss just nu i Meredith's Walk-In-Closet, och medan Meredith letade reda på smycken som passade till våra klänningar så fixade Maggie våra frisyrer.
"Thanks", log Ruby och kollade nöjt på sin spegelbild. Hon bar en långklänning med glittrande silverdetaljer på toppen och som sedan övergick i flera lager lila tyg som fick klänningen att se puffig ut. Den passade henne perfekt och framhävde hennes ögon. 
"Done!", sa Maggie och log mot min spegelbild. Hon hade satt upp mitt korta, lockiga hår i en perfekt, slarvig knut och sedan låtit en hårslinga hänga ner på vardera sida om ansiktet.
"Thanks, Maggie!" Jag reste mig upp och gav henne en puss på kinden.
"Come here, sweetheart! I've got something for you", sa Meredith som stod och grävde bland alla sina smycken. Jag gick fram till henne och kollade nyfiket ner i alla utdragna byrålådor.
"Wow, you look gorgeous", sa hon och log. "Here!" Hon tog upp en tiara och fäste den försiktigt i mitt hår, utan att förstöra frisyren som Maggie så fint hade fixat.
"Thanks, I love it!" Jag speglade mig i den lilla fickspegeln som låg ovanpå byrån, och Meredith log mot mig.
"No problem, sweetie."
Jag kollade runt lite bland grejerna som låg bredvid fickspegeln, och snart fastnade jag framför ett fotografi av en ung kvinna med blont, lockigt hår och samma grågröna ögon som jag och Ruby hade.
"Who's that?" Jag pekade på fotot.
"That's your grandmother, well, in younger days. She's pretty, isn't she?"
"Yeah, she really is. But why do you-...?" Jag han inte ens avsluta meningen innan Meredith avbröt mig.
"You see, your mother was a daddy's girl, and I was mommy's little girl. So, when your granny died, I asked Brianna if I could keep this photo of mom."
"Oh." Jag nickade. "It's just like me and Ruby then? Ruby is daddy's girl, and I'm mom's. Kinda."
"I know. You've been that since you were a little baby." Meredith log drömmande och vände sedan blicken mot fotografiet igen. "You look alot like her, comparing with this photo."
"You think?"
"Yes, I really do."
"Thank you." För första gången någonsin gav jag, helt frivilligt, Meredith en riktig kram, och hon verkade först något chockad men kramade sedan tillbaka.

"Come on, we need to go now!", sa Ruby och drog på sig sina klackar. Limousinen tutade utanför, och vi försökte skynda oss så mycket vi kunde för att låta dem slippa vänta allt för länge.
"Bye Maggie! Bye Meredith!", ropade jag efter att ha dragit på mig skorna och tagit min jacka.
"Have fun, kids!", ropade Meredith glatt tillbaka, och jag & Ruby skyndade oss ut till bilen. Jag kände på mig att det här skulle bli den grymmaste kvällen på länge!

Lite halvdant kapitel, but oh well. Ber om ursäkt för att jag hoppar så mycket i tiden, men jag måste liksom få tiden att gå lite så det inte blir för många mellankapitel eftersom jag måste börja runda av storyn snart, haha. 

Det är föresten många av mina vänner som frågat om jag kan börja skriva mina noveller på wattpad också, så jag har börjat översätta Do You Remember? där, men även börjat på en ny novell. Fast jag kommer bara skriva på engelska så att mina "internet-friends" i USA också kan läsa och förstå eftersom de frågat om det. :) Den nya storyn är en fantasy/paranormal/horror/lovestory om Zayn som i grund och botten är baserad på en mardröm jag hade efter att ha sett en viss skräckfilm. Har ni lust att läsa så kika in på min wattpad, hihi!
Vill ni följa mig på wattpad så heter jag @Veendiii där!

Tacohej!
P.S! Ni som var på konserten föresten, vad tyckte ni? :D Konserten var ju grymmare än grymmast! Ashkganghafjy mitt liv är komplett!<3

Take Me Home Tour 8/5 2013

Tumblr_mc7fusrmtg1r1ace8o1_500_large
Kan verkligen inte fatta att det knappt är två dagar kvar tills vi får se våra älsklingar. TVÅ YNKA DAGAR KVAR!(!!!) Helt galet! Jag tror jag kan tala för både mig och Karro när jag säger att vi är grymt taggade! :D

Har fått en hel del frågor på senaste tiden om det är okej att komma fram och säga hej/prata om ni ser mig på konserten, och visst självklart får ni komma fram om ni ser oss utanför/inne i arenan. Det vore jättekul! Och jag kan nääästan garantera er att varken jag eller Karro bits. ;)

Hur många av er är det som ska gå på konserten föresten? Och vad ska ni ha på er? (klädkriiiis over here!) :)
Kram! // Vendela

~ Karaktärstävling - Vinnare! ~

Herregud va roligt att så många ville vara med och "tävla", eller vad man nu ska säga! Har läst igenom alla era mejl & kommentarer, och ärligt talat så blev det alldeles för svårt för mig att välja. Så därför lät jag slumpen avgöra helt och lottade ut rollerna, och Sverige...? Vi har... Ett resultat!
 
Vinnarna är...:

  •  Elin (som ville heta Jolie i novellen)
  •  Josefine
  •  Stina

Stort grattis till er, tjejer! :D Ni som inte vann behöver dock inte vara ledsna, för jag kan garantera er att detta inte är sista gången jag kör med en karaktärstävling! 
Kommer jag på fler frågor som jag måste ha svar på så lär jag kontakta er via mejl/kik, and once again; Grattis! :D
Jag tänker faktiskt inte avslöja vilken typ av roller ni kommer få, för det vill jag ska bli lite utav en överraskning, hehe. Men har ni frågor så är det bara att lämna en kommentar eller mejla mig på Directionery@hotmail.com och så svarar jag så fort jag kan! :)

Vet förresten att jag från början sa att jag bara behövde två karaktärer, men sen kom jag på en extra roll, haha. :) x
 

~ OneShot ~ Marry You ~ OneShot ~

~ Isabell & Liam ONESHOT ~


Du och Liam är på semester i Australien och har just ätit middag på en fin restaurang. Nu går ni hand i hand längs med stranden och ser ut över havet. Solen håller på att gå ner, och himlen är sådär vackert orange-rosa. Fågelkvitter, bruset från vågorna och småprat bland de människor som fortfarande är kvar på stranden är det enda som hörs, och du njuter av hur lugnt det är. Ni har spenderat två veckor i Australien, och ikväll är er sista kväll här. Ni ska flyga hem tidigt imorgonbitti, men hade du fått välja så skulle du ha stannat kvar här i resten av ditt liv.
Vinden fläktar friskt när ni går barfota i sanden, och en hårslinga som inte riktigt följt med i flätan far fram i ditt ansikte. Du fäster den bakom örat och ser sedan upp på Liam och upptäcker att han redan tittar på dig.
"What?", frågar du och lyfter ett ögonbryn.
"No, nothing. I'm just-..." Liam rycker på axlarna.
Det blir tyst igen, och ni fortsätter gå. Du ser ut över vattnet, försöker ta in allt så att du kan minnas varenda detalj när du kommit hem till England igen.
"I don't want to go home tomorrow", gnäller du sedan och lutar huvudet mot hans axel.
"Me neither... But we can always come back another time?"
"True..." Du nickar. "Shall we go back to the hotel? We need to pack our bags tonight."
"Yeah, right. But first, there's something I want to do." Liam ger dig ett hemlighetsfullt leende.
"What?" Du ser förvirrat på honom.
"Come with me!"

Ni kommer fram till bilen ni hyrt, och Liam låser upp ena bildörren och sträcker sig efter sin gitarr.
"What are you doing?", frågar du, men han bara ler.
"Isabell, we've been together for two years now, and I've never been so happy as I am when I'm with you. So, I've been thinking... Alot. And now I know that this is the way I want to do it..."
Han börjar dra med fingrarna över strängarna, och snart fylls luften av en välbekant melodi. De få människor som är på parkeringsplatsen kollar förvirrat på er, men du är nog den som är mest förvirrad just nu.

"You're insecure
Don't know what for
You're turning heads when you walk through the door
Don't need make-up
To cover up
Being the way that you are is enough

Everyone else in the room can see it
Everyone else but you

Baby, you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But when you smile at the ground it ain't hard to tell
You don't know, oh oh
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'd understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know, oh oh
You don't know you're beautiful, oh oh
That's what makes you beautiful."

Han lägger tillbaka gitarren i framsätet igen, tar sedan upp något ur fickan och går ner på knä mitt framför dig.
"Bella, maybe you're thinking that I'm going too fast, but I know you're the one. I can feel it, and I've loved you since the first time I saw you. So now I'm asking you... My beautiful Bella, will you marry me?"
Du sätter chockat händerna för munnen och ser storögt på honom. "Yes", viskar du sedan. "Yes, yes, YES!" Du skuttar upp och ner på ställen och klappar i händerna, och så fort Liam rest sig upp så slänger du dig runt hans hals. "I love you, Liam!"
Han trär på ringen på ditt finger och ger dig sitt största leende någonsin. "And I love you." Han kysser dig passionerat, och sedan bestämmer ni er för att gå ut och fira. Din semester kunde knappast ha slutat bättre!

Varsågod, Bella! Ber om ursäkt för att du fått vänta så, men jag hoppas det var värt väntan! 

För er som missat så finns kapitel 46 av D.Y.R här under! :) x

Chapter 46 - Nightmares

Previously:
"What are you doing?"
"Nothing", sa jag snabbt och slog igen locket på laptopen för att sedan lägga den åt sidan. "I'm so tired..." Jag fejkade en gäsp. "I think I'm going to take a little nap."
"That would probably be good for you. Goodnight, sweetheart. Sleep tight." Meredith strök mig över håret och ställde ner tekoppen på nattduksbordet bredvid mig. Sedan försvann hon ut ur rummet igen.
Efter att ha tagit en klunk av mitt te somnade jag ganska snabbt, med mardrömmar om Daniel och hans familj.

~
Jag sköljde tallriken under kranvattnet och gnolade på någon låt jag just hade hört på radion. Solens strålar sipprade in genom köksfönstret, och det såg ut att bli en härlig dag. Men samtidigt kände jag på mig att något var fel. Väldigt fel. Det var som att en skum känsla av att något dåligt skulle hända hängde i luften. Jag ryckte till av att någon knackade mig på ryggen och var nära på att tappa tallriken i golvet när jag lyfte den för att sätta den i diskstället. Bakom mig stod en liten flicka med långt hår och mörka ögon. Hon hade precis samma ögonfärg som Daniel. Och ju längre jag tittade på henne, desto fler likheter kunde jag hitta i hennes ansikte.
Hon fnissade högt och dansade runt med sin nalle i köket samtidigt som hon sjöng på någon av Justin Bieber's gamla hits.
"Carrie? Come on, we have to go. Pack her bag, now!", ropade en kvinnoröst från hallen. Skulle vi någonstans? Och vem var den här Carrie? Vems väska? Jag kollade förvirrat på den lilla flickan som inte brydde sig ett skvatt om att någon just ropat.
"Carrie?", sa jag frågandes och satte händerna i sidorna medan jag gav henne en menande blick. Hon stannade upp i sin dans och fnissade återigen.
"What are you doing? You are Carrie! I'm Candice." Hon började dansa runt igen med sin nalle i famnen.
"No...? I'm Nancy?"
"Who's Nancy?" En ung, vacker kvinna klev in i köket och lyfte upp Candice i famnen. De var väldigt lika, så jag tog för givet att kvinnan var hennes mamma. "Come on, we need to go now."
"Where are we going?" Jag torkade av mina händer på förklädet och följde sedan efter de två ut i hallen.
"I'm going to work, and you'll be taking her to school." Kvinnan nickade åt Candice medan hon hjälpte henne på med skorna.
"Wait, mom. I forgot something!" Hon skuttade ut i köket, men när hon sprang ut dit fick jag en konstig känsla i magen av att hon inte borde gå dit. Och min magkänsla hade tydligen rätt, för snart därefter hördes ett högt brak, och när jag sprang fram till valvet såg jag att taket hade rasat in. Candice syntes inte längre till, men jag ville heller inte veta vart hon faktiskt var eftersom jag var ganska säker på att hon låg där under högen av golvbrädor och annat som farit ner.
Tunga steg hördes från andra våningen, och jag såg upp genom hålet i taket. Någon hukade sig ner och mötte min blick, och ögonen hade precis samma nyans som Candice, och precis samma form som Candice's mamma. Det var Daniel. Hans ögon lyste av samma rädsla som jag kände, men trots detta drog han fram en tändsticksask, och med skakiga händer tog han ut en liten pinne ur lådan. Med ett ritsch så fanns där en liten låga, och han kastade ner tändstickan så den hamnade precis framför mig. En stor eldslåga flammade upp, och jag backade reflexmässigt undan. Jag hann inte ens så mycket som blinka innan elden hade spridit sig i hela köket, och kvinnan som hunnit ta sig fram till mig skrek skräckslaget efter sin lilla flicka. Jag ville lägga benen på ryggen och springa därifrån, men mina fötter var som fastklistrade i golvet.
"Carrie! Do something!", skrek kvinnan och ryckte mig i armen. Men vad skulle jag göra? Jag var väl ingen brandman heller? Jag stod istället och tittade på när elden spred sig i resten av huset, men när den började komma mot hallen hann min hjärna äntligen ifatt och jag puttade kvinnan mot ytterdörren. Hon hann ta sig ut, men precis när jag skulle gå så slängdes dörren igen mitt framför näsan på mig. Någon tog tag i mina axlar och drog mig bakåt, in i elden. Jag skrek, men inget ljud kom fram. Allt min hjärna tog in var ljudet av ett brandlarm, massa mullrande röster, elden och alla dessa ledsna ögon som stirrade på mig.

Plötsligt befann jag mig på ett sjukhus, men de mullrande rösterna och pipandet i öronen var fortfarande kvar. En sjuksköterska höll mig hårt i handen och skrek mitt namn, samtidigt som någon annan gav mig någon slags stöt för att få mig att vakna till liv. Var jag död? Inte borde väl döden vara såhär hemsk?
"Nancy! Wake up!", sa en orolig röst. "Nancy, do you hear me?", sa en annan. "Earth to Nancy, do you copy?"
"Nancy, wake up..."
~

"Wake up, Nancy", sa en mjuk röst, och någon strök mig över pannan. Jag satte mig käpprätt upp i sängen och tog ett djupt andetag. Det kändes som att jag inte hade andats på evigheter. Rummet blev suddigt av alla tårar som förvrängde mitt synfält, men Harry's stora hand fann snabbt min och jag lutade pannan mot hans axel.
"It's okey, baby. It's okey." Han la armen om mina axlar och pussade mig på hjässan. "It was nothing but a bad dream. It's okey now. You're awake and I'm here. You're safe."
"Don't leave me", snyftade jag och tog djupa andetag i ett försök att slappna av och lugna ner mig.
"I won't. I promise." Harry pussade mig på hjässan igen, och han släppte min hand och smekte mig över ryggen. "Don't cry... What did you dream about?"
"I think-... I think I died", stammade jag och torkade tårarna från mina kinder.
"Isn't that impossible? To die in a dream?"
"Well, I didn't really die. I could still hear people talk to me, but they thought I was dead and I couldn't speak."
"Oh...", sa han tyst och kramade om mig ännu hårdare. Jag var verkligen tacksam över att Harry var här just nu. Hade jag vaknat upp ensam vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
"What time is it?"
"Uh..." Han lyfte på armen för att kolla på sitt armbandsur. "It's ten o'clock."
"Shit! I'm late for school!" Jag ryckte mig ur hans famn och reste mig snabbt upp.
"Hey, calm down. You're not late. Meredith called your teacher and told them that you were sick. She thought that you needed to rest."
"Oh... Okey." Jag nickade och satte mig förvirrat ner på sängen igen.
"And I'm not working until tonight, so if you want to, we can spend the day together. Like, watch some movies, eat ice cream and just-... Relax." Han reste sig upp och sträckte ut sin hand. "Come on, let's go and get you some breakfast!"
"Okey, this is the last twitter-question for today", sa Zayn och såg upp på skärmen bakom oss. "How do you and your girlfriends stand the hate? From Liza Harris!" Zayn såg ut över publikhavet.
"Where are you, Liza?", frågade Harry och satte handen vid pannan för att kunna se något utan att få strålkastarljuset i ögonen.
"There!", sa Niall och pekade upp mot en av läktarna. "I think that's her. The one in red who's waving!"
Tjejen nickade och skrek något ohörbart över sorlet av röster som svävade i arenan.
"Thanks for the question, girl! Give it up for Liza Harris, everyone!", skrek Louis och applåderade. "Okey, Liam. Would you like to answer that question?"
"Yeah, sure", sa jag något osäkert och bet mig nervöst i läppen. Tusan också att just jag skulle få prata om det ämne jag gillade minst. Ruby var en av de som fick mest hat bland våra flickvänner, så det var ett ganska jobbigt ämne för oss båda. Och nu vart det om möjligt ännu jobbigare eftersom Ruby satt i publiken ikväll.
Jag harklade mig lite och började sedan: "How we stand the hate? ... How we stand the hate?" Jag betonade vartenda ord. "The truth is, sometimes we don't. We rise and fall, everyday. But the ones who makes us stand tall the next day is you guys. Our fans and friends."
Fansen skrek högt, applåderade och jublade, och jag sprack upp i ett litet leende.
"I know that many of you didn't like whatever was going on between me and Ruby, but I'm thankful for everyone who sticks up for us. I promise you that once you get to know her, she's an amazing person. I've known her since we were babies, and I love her from the bottom of my heart. But she knows that I love you guys too, and she's willing to share." Jag flinade. "But sometimes-" Min blick blev genast allvarlig igen. "Sometimes I just get so tired of all this bullshit some people are coming up with. Like, all this articles and fake-interviews and stuff about Ruby. When people hurt her, then they also hurt me." Det kändes skönt att lätta på hjärtat och att äntligen få ur mig alla känslor och tankar kring allt detta. "But I just want to thank you guys for everything you do for us. We love you all, so so much!"
"Yeah! Give it up for the best fans in the whole wide world!", skrek Niall, och vi alla applåderade.
"It's so much fun having you guys here tonight", log jag och reste mig upp. "And if you don't mind I'd like to dedicate our next song to my girlfriend."
"And I'd like to dedicate this song to you", sa Niall. "All of you."
 

"People say we shouldn't be together
We're too young to know about forever
But I say they don't know what they're talk- talk- talking about..."

Harry tog över, och jag började gå längs med scenkanten och hälsade på alla fans som stod och tryckte längst fram.
"'Cause this love is only getting stronger
So I don't wanna wait any longer
I just wanna tell the world that you're mine, girl
Oh"

Jag sprang tillbaka till de andra och ställde mig i ljuset från strålkastaren som var riktad mot mig. Sedan såg jag upp mot läktaren till höger där jag visste att Ruby satt och skickade iväg en slängkyss.
"They don't know about the things we do
They don't know about the 'I love you's
But I bet you if they only knew
They would just be jealous of us
They don't know about the up all nights
They don't know I've waited all my life
Just to find a love that feels this right
Baby they don't know about, they don't know about us."
"Heyy guuurl", log jag och hukade mig framför Pebbles när vi klev in i Liam's lägenhet. Klockan var närmare midnatt, och jag var helt utmattad efter att ha hjälpt killarna att plocka ihop efter kvällens konsert. Pebbles viftade på svansen och satte sig ner framför mig, och jag kliade och klappade henne på hennes favoritställen.
"Do you want something before we go to bed?", frågade Liam och gäspade.
"No thanks", sa jag och ställde mig upp igen för att ta av mig skorna.
"Okey." Liam pussade mig på kinden. "I'm going to the bathroom."
Jag nickade och hängde av mig jackan. Sedan gick jag in i sovrummet, följd av Pebbles, och bäddade i ordning sängen. Hon hoppade upp och la sig vid sängens fotända, och jag skrattade lågt åt henne och kliade henne bakom örat. 
"Here you go", sa Liam och kastade en av sina t-shirts till mig när han kom in i sovrummet.
"Thanks", log jag och tog upp mina pyjamasshorts som jag tydligen hade glömt här sist. "I'll be right back." Jag gick ut i hallen och vidare in i badrummet för att borsta tänderna och byta om till sovkläder.

"I'm so glad that I have you." Liam lekte med mina fingrar och vred på huvudet för att se mig i ögonen.
"You're a lucky boy", sa jag och flinade. "I'm glad that I have you too, Liam."
Han skrattade och gav mig en puss på näsan. "I can't wait 'til summer when we can spend every minute together."
"You're going to hate me when the summer is over", skämtade jag, och Liam sprack upp i ett stort leende återigen.
"You'll probably hate me too."
"No, I won't." Jag flätade samman våra fingrar och log trött mot honom.

Tumblr_m0nm5ghi1j1r25uwzo1_500_large


"Oh, and while talking about summer... I've booked a trip to Cyprus for you, me, Nancy, Harry and Niall. He said that he had some friends there so he really wanted to come with us."
"Wow, really? That's amazing! When are we going?" Jag kände mig plötsligt jättepigg och vart om möjligt ännu mer pepp inför sommaren.
"A week after you girls are out of school:"
"Cool!" Jag böjde mig framåt för att kyssa honom. "Thank you so so much! I can't wait 'til we're going!"

Here you go! Ber om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men jag hann inte skriva klart det. Men jag hoppas att det var någorlunda värt väntan! Funderar på att börja jobba med de kommande kapitlena nu i helgen och kanske fixa något tidsinställt inför den kommande veckan eftersom jag kommer vara ganska upptagen, hehe.
Och tänk, det är bara 4 dagar kvar till konserten! IIIIIP vad jag längtar! :D
 
~ Glöm förresten inte att delta i karaktärstävlingen! Den avslutas imorgon, kl. 12:00! ~

Angående update

Hej mina fina!
Det var meningen att jag skulle skriva klart nästa kapitel idag, men jag tror tyvärr inte jag hinner. Och jag har heller inte speciellt mycket inspiration just idag för jag vaknade på fel sida av sängen och är allmänt förbannad på dagens samhälle. Det finns dock en mycket bra anledning till varför jag är så förbannad, men det kan ni läsa mer om på min personliga blogg om ni skulle vara intresserade.

Jag idag typ.
Tumblr_m3w0pmpbef1rux0u3o1_500_large

Ska hur som helst försöka ha skrivit klart kapitlet så ni får det på fredag, för idag och imorgon har jag massa annat som måste fixas. Ska försöka börja på en efterfrågad OneShot och svara på mejl också så fort jag har tid. Håll ut, bebbos!<3
 
Himla kul att så många är med i karaktärstävlingen! Trodde aldrig att så många skulle ansöka, hihi. Fortsätt skicka in era bidrag, tävlingen avslutas på söndag som sagt!
Puss&Kram, och ha det bra tills vi hörs igen! Xx



RSS 2.0