Glad Påsk!

Glad Påsk på er, mina fina! Förlåt för att kapitel 40 inte kommit upp ännu, men jag har inte haft tid till att skriva klart det. Var tvungen att jobba på en bokrecension i torsdags eftermiddag och när jag var klar med den så lyckades jag somna... (Teaterföreställningar gör dig trött, jao.)

Nu under helgen är min syster & co. här på besök, och då vill jag ju passa på att umgås med dem eftersom vi inte ses så ofta. Men jag lovar att uppdateringen kommer bättras så fort de åkt, haha. :) Har fullt med idéer, både till DYR och den kommande novellen! Ska se till att försöka fixa en trailer nu på lovet också!

Hoppas att påskharen har varit eller nu är påväg till er också, hihi.
Ha det gött så hörs vi snart!
Ciao.


Chapter 39 - The New Kid

Previously:
Jag fångade upp hans ansikte i mina händer och mötte hans blick. Hans ögon var rödkantade av gråt, och han såg fortfarande rädd ut. Kanske var han orolig för att jag skulle ångra mig?
"I love you, Liam." Jag lät mina läppar möta hans i en mjuk kyss.
"And I love you... I love you-" Liam kysste mig igen. "I love you-", kyss, "- I love you."

"Nancy, are you crazy?! Don't you want a future? Marriage? Kids? Your own house?" Harry ruskade om mig och gav mig en allvarlig blick. "What were you thinking?!"
Min kropp skakade, men om det var på grund av Harry's tonfall eller för att jag just insett vad jag hade varit påväg att göra för några sekunder sedan visste jag inte.
"Promise me to never ever do that again! You scared me to death!"
"I'm sorry", mumlade jag. Sedan slingrade jag mina armar runt honom och tryckte mig mot hans kropp, och hans starka armar virades runt mig.
"Stupid girl...", mumlade han i mitt hår och pussade min panna. "If something's wrong, just talk to me. I'll always be here for you, you know that right?" Hans händer rörde sig upp och ner för min ryggrad, och han vilade sin haka ovanpå mitt huvud igen.
"I'm sorry", mumlade jag återigen.
"Don't be..."
Jag log svagt och andades in doften av hans tröja.
(ca. 2 dagar senare...)
"Please don't make me go", jämrade jag mig och klängde fast vid Liam.
"I'm sorry, but I have to. I can't follow you inside, it's against the rules."  Han la armarna om min midja och pussade mig på kinden.
"But I don't want to go inside. Everyone in there thinks that I'm a freak."
"No, they don't. And if they do, just, don't care about them. They don't deserve the attention."
Jag suckade ljudligt och lutade pannan mot hans bröstkorg samtidigt som en rad otrevliga ord lämnade mina läppar.
"Heyy, watch your language, young lady." Liam placerade en hand på min axel och petade mig på näsan med den andra. "I'll pick you up at four. Have a great day at school!"
"Thanks", muttrade jag och kysste honom innan han vände sig om för att hoppa in i sin bil igen. Jag letade med blicken efter Nancy som jag snart fann en bit bort, ståendes vid Harry's bil. 
"Goodmorning", log hon när hon kom fram till mig. Hon hade spenderat hela natten hos Harry, och jag ville inte ens tänka på vad de hade hittat på.
"Morning." Jag petade undan en lock som blåst fram i ansiktet.
Nancy kisade mot solen och tog sedan ett djupt andetag. "Are you ready?"
"I guess so."
Hon hakade i sin arm i min, och sedan började vi gå längs med den grusiga gången fram till skolans portar. Det kändes väldigt ovant eftersom jag inte hade vistats på skolan sen den där dagen då Liam kommit på mig med att 'stå och hångla' med Nathan på skolgården. Allas blickar var på mig, eller det kändes i alla fall så, så jag försökte fästa blicken på vägen framför mig. Nancy fifflade med sin väska och letade fram dagens schema, och efter att snabbt ha skummat igenom det så konstaterade hon att vi hade biologi med Mr.Buckeridge. Weyyheyy, favoritlektionen! ...Eller inte. Det betydde att jag skulle sitta mitt emot Nathan & Jamie i nästan två timmar!
Vi gick in i skolan och svängde runt hörnet för att komma till korridoren med våra skåp. Macey, Bianca & Lisa stod som vanligt och snackade skit vid deras skåp, men än så länge syntes i alla fall inte Nathan till.
Nancy släppte taget om min arm och smög fram till sin gaykompis för att sedan knacka honom på axeln. Han hoppade till och vände sig om, men när han fick se att det var hon så sprack han upp i ett leende. Nancy vände sig mot mig och nickade att jag skulle komma, så jag rättade till väskan som hängde över axeln och gick försiktigt fram till dem.
"This is my sister; Ruby." Hon gjorde en presenterande gest mot mig, och jag log svagt mot hennes två kompisar.
"And Ruby, this is Ricky and Kira."
"Hello Ruby, nice to meet you", skämtade Ricky och sträckte fram sin hand. Fast det där med att ta i hand var tydligen inget skämt, så förvirrat besvarade jag gesten.
"Nice to meet you too, classmate", flinade jag.
"Oh my god, I love your hair!" Kira sträckte ut sin hand och rörde vid mina långa lockar.
"Thanks, I really like your hair too", log jag och kollade imponerat på hennes rosafärgade hår.
"We don't have any time to discuss hair right now." Ricky pekade på sitt armbandsur. "We need to go, get your things girls!"
Jag rotade upp mina nycklar och låste upp skåpet. Sedan drog jag av mig jackan och slängde in den tillsammans med väskan för att sedan ta mina böcker.

"Goodmorning, students", hälsade Mr.Buckeridge innan han tog fram klasslistan för att börja bocka av vilka som var här och inte. Jamie trummade med fingrarna på bänken samtidigt som han kollade oroligt på bänken bredvid sig.
"Miss Nancy Jay... Here", mumlade Mr.Buckeridge. "Miss Ruby Jay... Here."
"Where's Nathan?" Nancy kollade frågande på Jamie.
"Nathan Lawler?" Magistern drog ner glasögonen på nästippen och ögnade klassen. Sedan ryckte han på axlarna och klottrade ner något på listan. "...Not here."
Jamie ryckte på axlarna som svar på Nancy's fråga. Konstigt! Vad jag minns så brukade inte Nathan komma sent till lektionerna, eller skolka för den delen... Och Jamie borde ju veta vart han höll hus, om någon.
"Listen up, students!", sa Mr.Buckeridge efter att ha gått igenom hela listan. "I have a little announcement to make. We have a new student in this class. Come in here, boy!"
En lång grabb med trasiga jeans, stor tisha och hoodie klev in i klassrummet. En vit mössa prydde hans huvud, hans ögon var mörka, och skulle jag vara ärlig så såg han inte speciellt trevlig ut. När han mötte min blick smalnade hans ögon, och inte för att jag var någon typ av terapist, men hans aura sände ut vågor av obehag i klassrummet.
"This is Daniel Walsh, everyone. Make him feel welcome." Mr.Buckeridge gav oss alla en bestämd blick och lämnade sedan över några böcker till Daniel. Utan att bry sig om att få en plats tilldelad sig så gick han fram till vår bänk och slog sig ner på stolen mitt emot mig.
"Excuse me, but my friend is sitting here", sa Jamie och knackade Daniel på axeln.
"Oh really? Where? I can't see anyone? Unless he's a ghost?" Daniel flinade och armbågade Jamie i sidan för att han skulle ta bort sin hand från hans axel. Sedan slog han upp sina böcker som om inget hänt och började läsa.
"Really funny", sa jag och gav Daniel ett fejkat leende. "I don't know who you think you are, but seriously. You need to move."
"Hm? Well, make me." Daniel såg upp på mig och la armarna i kors.
"I will."
"Please, you don't scare me?" Hånflinet på hans läppar fick något att blossa upp inom mig.
"I don't? Well, maybe you'll change your mind when I've rearranged your face?" Jag böjde mig framåt över bänken för att slå till honom i ansiktet, men någon stoppade mig genom att ta tag i min handled.
"Miss Ruby Jay...? One more word from you, and you'll run straight to the principal's office." Mr.Buckeridge placerade min hand på bänken, och jag himlade med ögonen.
"Good girl." Han klappade mig på huvudet och gick sedan iväg för att fortsätta dela ut papper med uppgifter.
"Fuck you", mimade jag till Daniel som flinade brett.

Dagen hade sniglat sig förbi, men som tur var så hade Nathan inte synts till alls. Jag ville inte ens tänka på hur awkward vårat möte skulle bli när han var tillbaka i skolan igen. Fast jag var ändå tvungen att erkänna att jag sakande honom lite. Han var en mycket bättre bänkkompis än Daniel. Men å andra sidan så hade jag inte behövt sitta tillsammans med Daniel så mycket under dagen. Under lunchen hade någon ringt honom på mobilen, och när han pratade med hen så hade han blivit på så dåligt humör att han inte ville prata med någon. Han sa inte ens något till sina nya lärare, utan drog bara åt sig böckerna, nickade och gick och satte sig längst bak i klassrummet vid en egen bänk.
Jag samlade ihop mina läxböcker och tryckte ner dem i väskan. Sedan vinkade jag åt Nancy, Ricky & Kira och skyndade ut på skolgården där Liam väntade.
"Heyy guuurl!", skrattade han när jag kastade mig in i hans famn. "How was school?"
"Good, I guess. But our teacher almost sent me to the principal..."
"Why?" Liam kollade frågande på mig med höjda ögonbryn.
"Uhm, we got a new student in our class and he seemed pretty annoying so I wanted to rearrange his face but-..."
"You what?!" Han pressade samman sina läppar för att inte bryta ut i en skrattattack. "Ruby, that's not how to welcome a new student..." Liam flinade och skakade på huvudet. "Now come here!"
Efter att Liam hukat sig ner så hoppade jag upp på hans rygg och placerade mina armar runt hans hals.
"Now who's this new kid?"
"His name is Daniel Walsh, or something like that..."
"Walsh?"
"Yeah. Do you know him?"
"No, no I don't but... I think his mother died in a house fire? I read it in the newspaper a few weeks ago."
"Since when did you start reading the newspaper?" Jag flinade och slog till honom lätt på huvudet.
"Aosch!" Liam skrattade och satte ner mig på marken framför bilen.
"But oh my... What about his dad then?"
"I don't know." Han ryckte på axlarna. "But I don't think you should ask him either, but maybe if he trusts you, he will tell you himself?"
"You're probably right about that." Jag öppnade bildörren och hoppade in i sätet. Vad hemskt att ha förlorat sin mamma! Trots att jag och mina föräldrar inte kommit så bra överens på senaste tiden så skulle jag ändå aldrig ha kunnat klara mig utan dem. 


Efter att ha åkt hem till Liam och hämtat Pebbles för att sedan lämna henne hos Niall så vandrade vi nu omkring på Oxford Street. Solen hade gått ner, och neonlampor i skyltfönstrena och gatulamporna lyste upp vägen. Röda bussar tutade på varandra, och svarta eller reklamprydda taxibilar svischade förbi oss. Människor gick hand i hand, kollandes i skyltfönster eller letandes efter en bra restaurang att spendera resten av kvällen på. Jag rättade till håret som lagt sig fel och såg sedan upp på Liam.
"Hey", log han.
"Hi there", skrattade jag och svingade våra händer mellan oss. Liam såg plötsligt fundersam ut, men snart sken han upp. "Come with me, I want to try something..."
"Okey but... What do you want to try?" Jag log förvirrat och lät mig dras med. Vi svängde runt hörnet på en affär och fortsatte in på en bakgata, för att sedan svänga igen och igen. Några minuter senare var vi tydligen framme, för Liam stannade upp, men min fråga var fortfarande inte besvarad. Liam började rota igenom sina fickor, och inte långt senare fiskade han upp några mynt och stoppade i automaten för cykeluthyrning.
"No way, Liam... No freaking way! I can't ride a bike in this traffic? Are you crazy?"
"No, I'm not. You're not going to ride, I'll do it. Now hop on!" Han klappade på pakethållaren.
Jag kollade misstroget på cykeln, men gjorde sedan som han sa. När jag satt mig så hoppade Liam upp på cykeln och började trampa på. Vi körde runt på alla gator i området, vejade för tanter med rullatorer och män med potföljer och mobiltelefon vid örat. I backarna trampade Liam på som satan, och sedan nästan flög vi ner för backarna. Det kändes precis som när vi var små och Liam brukade skjutsa omkring på mig i Wolverhampton.
"Are you okey?", skrattade Liam efter att vi farit ner för en lång backe.
"Yes ofcourse! I love this", log jag. När vi cyklade över en av broarna så kunde jag inte låta bli att beundra vår vackra stad. Folk må tycka att staden var fin på dagen, men då hade de inte sett den nattetid. Herregud vilken syn! Lampor som blinkade och speglades i det mörka vattnet, små restaurangbåtar som lagt till vid kajen, familjer som hade picknick på taken av sina segelbåtar, människor som för en gångs skull bara strosade runt i en lugn takt utan att veta precis vart de tänkte ta vägen. Det var, kort sagt, underbart.
"I could do this for the rest of my life." Jag la armarna om Liam's midja och lutade pannan mot hans rygg.
"Me too. It's wonderful, just like old times, but in a bigger city..."
Vi cyklade förbi en italiensk restaurang, och jag andades in doften som spred sig på gatan när dörren öppnades då gäster klev in och ut. "Yeah. I feel infinite."

Here you go! Har under större delen av natten legat och klurat på vad jag ska göra med novellen då den inte blev som jag först planerat, men nu har jag fullt med sprakande idéer och vet precis vart vi är påväg... (;
Ber dock ännu en gång om ursäkt för dålig uppdatering, men när teatern är över ska jag bättra mig haha. :* Tack för att ni står ut med mig och min usla update ändå!
Har inte hunnit läsa igenom kapitlet, men hittar jag fel så fixar jag till dem när jag har tid.
Puss&Kram!

Anledning till usel uppdatering

Hej på er, mina fina!
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min usla uppdatering, men ni vet, livet kom i mellan.... Har massa läxor som ska vara klara till måndag eftersom jag är ledig från skolan resten av veckan på grund av teaterföreställningarna.

Har pluggat i stort sätt hela dagen, och imorgon har jag teaterrep från typ 10-17:00. Ska dock sätta mig ner och planera lite på DYR nu, är helt inne i den nya storyn så det är lite kämpigt att komma igång haha. Om jag hinner så kommer nästa kapitel upp imorgon kväll, men resten av veckan kan jag inte sätta upp något exakt datum för när kapitlena ska komma eftersom jag får skriva i pauserna eller när jag kommit hem från kvällsföreställningarna. Ville bara att ni skulle veta att jag inte övergett er, haha. Förlåt om jag gör er helt förvirrade, men blogg.se-appen är typ den sämsta i världen... Aja, vi hörs snart! Älskar er. Xx


Chapter 38 - The Moment I Saw You Cry

Previously:
Jag släppte taget om Nancy, och hon tog min hand igen. Tillsammans tog vi några steg fram så vi stod precis vid kanten, redo för att kliva upp.
"I love you, Nancy."
"I love you too, Ruby." Nancy tog ett djupt andetag och torkade sina tårar. "Let's count to three."
Jag nickade och kände hur mitt hjärta började slå fortare. "...One."
"Two..."
Jag bad en tyst bön till gud om att min plan skulle fungera. "Three."

"Come on, Liam! Don't be stupid..." Tre hårda slag träffade dörren igen, och Harry's röst ekade i trapphuset.
Jag lutade mig framåt i soffan och drog händerna längs med kinderna samtidigt som jag slapp ur mig en djup suck. Pebbles kollade bekymrat på mig medan hon la sig till rätta i sin korg. Hon hade börjat inse att det inte var någon idé att stå och skälla vid dörren, för jag skulle ändå inte släppa in någon. De enda gångerna jag faktiskt träffade människor var när vi gick ut på promenad eller när jag skulle jobba.
"Seriously, Liam. Open up!" Det bankade på dörren igen.
"What is it?", ropade jag likgiltigt tillbaka.
"Can I please come in before we speak?"
Jag himlade med ögonen och reste mig upp. När jag passerade spegeln i hallen höll jag nästan på att falla bakåt av chock. Jag såg hemskt sliten ut. Stora påsar under de rödkantade ögonen, trött blick, orakad, håret på ända och klädd i noppriga mjukisbyxor & en svettig t-shirt. Inte direkt någon vidare vacker syn.
Jag öppnade dörren och lät Harry kliva in i hallen.
"Heyy-... Wow, you look-..." Han granskade mig från topp till tå. "-kind of dead?"
"Well, thank you", sa jag och log tillgjort. "Did you have something important to say, or?"
"Look, you need to talk to Ruby. Both of you-..."
Jag avbröt honom. "Oh don't start again, Harry. You know that-..."
"Can't you just listen to me?!" Harry satte händerna i sidorna och såg otåligt på mig, och jag höll upp händerna i luften.
"Okey, go on then."
"Come with me." Han gick in och satte sig i soffan i vardagsrummet, och jag slog mig ner bredvid honom.
"Nancy and I can't do this anymore. I mean, look at you! You're a total mess, and Ruby is too!" Han slog ut med händerna. "You're one of my best friends, and you know that I love you. And I know that you're really hurt, but-... Some people are just meant to be, and I think that's exactly what you and Ruby are. I've never seen you as happy as you were with her, and Nancy says that you're the best thing that have ever happened to Ruby."
"And how can she be so sure about that? Last time I checked, Ruby was in love with that black-haired guy." Det högg till i min mage när bilden av Ruby och den där killen på skolgården dök upp i mitt minne igen.
"No, she wasn't. He kissed her."
"Harry? Don't tell me that you actually believe in that bullshit, do you?"
"Ofcourse I do, you stupid! Because it's the truth. You didn't even give her a chance to explain?"
Jag tystnade och såg skamset ner i golvet. Kanske hade Harry rätt? Ruby hade kanske faktiskt talat sanning?
"You should call her." Harry tog upp min mobil som vilade på soffbordet och räckte över den till mig. Jag tog tveksamt emot den, låste upp den och klickade mig in på kontaktlistan. När jag hade scrollat ner till Ruby's nummer bet jag mig oroligt i läppen och såg upp på Harry. Han nickade menande mot mobilen och gav mig ett litet leende, och efter många om och men så tryckte jag på 'call'. Några signaler gick fram, men efter några sekunder bröts det, och Ruby's telefonsvarare slogs på. 
"Ruby's speaking! I'm busy at the moment, but please leave a message and I'll call you back later. Bye!"
"Her phone's off."
"I wonder why...?", mumlade Harry förvirrat. Han drog upp sin mobil ur fickan och knappade in ett nummer, troligtvis Nancy's, och snart förde han mobilen till örat.
"Nancy Jay at your service! I can't take your phone call right now, but leave me a message and I'll call you back! Have a nice day!... Ruby how do you turn this thi-...? Oh!" Ett lågt pip hördes, och Harry avslutade samtalet och kollade fundersamt ut i luften. "Strange... Nancy never has her phone switched off..."
"Hum..." Jag kliade mig på hakan och såg ner på våra mobiler. "Maybe they're just busy?"
"I don't think so..." Harry ruffsade till sina lockar och såg sedan upp på mig. "Go and get yourself ready. We're going to Meredith's."


Vi promenerade upp för gången som ledde till husets altan, och snart stod vi utanför dörren och väntade på att någon skulle komma och öppna. Lätta fotsteg hördes på andra sidan, och snart öppnades dörren med ett litet klick.
"Oh good evening, Harry", sa Maggie med sin spanska brytning och log brett. Snart vände hon huvudet åt mitt håll, och då lyfte hon förvirrat ett ögonbryn. "Liam? I haven't seen you in a while? Hello darling!" Hon tog min hand och tryckte den lätt.
"Hello Maggie." Jag log försiktigt.
"Are the girls home?", frågade Harry och log artigt.
"I'm sorry, but no. Nancy decided to take Ruby out for some shopping or something like that, which seemed like a great idea since Ruby's just been sitting in her room, being sad. She's not feeling very well... But I can call them if you want me to?"
"No, it's okey. We can come back later."
Harry utelämnade informationen om att tvillingarna inte hade sina mobiler på... Men kanske ville han bara inte göra Maggie orolig i onödan?
"Yeah, right." Jag nickade instämmande.
"Okey, see you later then, boys." Maggie kramade om oss båda innan vi började gå till bilen igen.
"Let's go to the city", sa Harry efter att vi båda satt oss i bilen och stängt dörrarna efter oss.
"But how are we supposed to find them? London city is big as hell", påpekade jag. "Isn't it easier to just wait for them to come home?"
"I just don't understand...", mumlade Harry. Det var som om han inte ens lyssnat när jag pratat. Han var liksom inne i sin egna lilla bubbla. "Nancy was so quiet this morning... And when I looked at her it looked like she was in deep thoughts."
"Nancy is a dreamer, Harry. She's always in deep thoughts."
"I know that." Harry vred om nyckeln och startade motorn. "But I could tell something was wrong, but she said that everything was just fine, like she didn't want to talk about it. And she usually tells me everything?"
 "Don't worry. Nancy isn't the type who hold things in. If something was wrong, she would tell you."
Harry nickade sakta. "But where would you go if you were sad or needed to think?"
Jag lyfte på ögonbrynen åt hans spontana fråga. "Well, uhm... I don't kno-..." Jag avbröt mig själv. Jag visste mycket väl vart jag skulle ta vägen, och troligtvis var det dit Ruby skulle gå också. "The roof..."
"What?"
Jag harklade mig. "The roof. They're at the roof. Stop the car, I'll drive."

Vi stannade bilen nere på gatan, men bilden vi möttes av var nog inte direkt vad vi väntat oss. Jag hade trott att de säkerligen inte skulle vara där, eller kanske bara sitta på taket och småprata om tjejgrejer, men när jag lutade mig bakåt för att se upp på himlen så blev jag alldeles kall inombords. Plötsligt kändes det som om marken började röra sig under mig, och höghusen runt omkring mig snurrade.
"What are you looking at, bro?" Harry la sin hand på min axel, vilket fick allt att sluta röra på sig, och i ögonvrån såg jag hur Harry liksom jag såg upp och stelnade till. "Shit... Shit, shit, shit, shit, SHIT!"
Harry drog mig i armen och sprang fram till dörren för att knuffa upp den med axeln. Sedan skyndade han upp för trappen, och jag satte av efter honom...
Jag bad en tyst bön till gud om att min plan skulle fungera. "Three."
Jag lossade greppet om Nancy's hand och var redo för att kasta mig ut i tomma luften, men något stoppade mig.
"Ruby, Nancy, NO!"
Jag trodde först att jag inbillat mig att han ropade våra namn, men när jag blixtsnabbt vred på huvudet så stod han där. Min fina ängel... Hade jag hoppat? Var jag död? Var jag nu påväg till himlen eftersom jag såg saker jag ville se?
"Please d-don't", stammade Liam och såg på mig med utsträckta händer. Jag vred på huvudet för att se på Nancy, men till min lättnad så hade hon redan hoppat ner från kanten och sprungit rätt in i Harry's famn. Alltså inbillade jag mig inte. De var här. Eller var de?
"L-Liam?" Jag kämpade med att återfå rösten eftersom halsen stockat sig. "Is it re-really y-you?"
Han nickade och såg på mig med en blandning av sorg och rädsla i blicken. "Please don't do this... Don't leave me..." Han började gå sakta mot mig. "I need you..."
Det vattnades i ögonen på mig, och min syn blev för en stund suddig. Plötsligt for en kall ilning genom min ryggrad. Jag vågade inte vända mig om, och absolut inte se ner. Ett litet snedsteg och jag skulle vara död på några sekunder. Men jag hade ju kommit hit av en anledning? Liam var den enda som kunde lysa upp mina dagar, och utan honom i mitt liv så var livet inte värt att leva. Tänk om han skulle lämna mig igen? Skulle jag verkligen klara av det? Och skulle jag orka stå ut med allt hat jag fick för att umgås med Liam och hans bandmedlemmar? Tveksamt...
"Ruby, I did a terrible mistake. I should've listened to you, I'm so sorry... Please come back to me, and I'll promise you to never ever leave again!"
Jag tog ett djupt andetag och lät känslorna ta över, och snart hoppade jag ner från kanten och slängde mig runt halsen på honom. Han omfamnade mig med sina muskulösa armar och begravde sitt ansikte i min nacke.
Tumblr_mhr4ycrffv1s58ci2o1_400_large
"I love you, Ruby Dorothy Jay, and I'll never let you go."
Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag tryckte mig om möjligt ännu närmare Liam's kropp. Jag ville komma så nära som möjligt, känna att han faktiskt var här och att det inte var någon hemsk dröm jag snart skulle vakna upp ur för att möta den trista vardagen.
Jag gnuggade min kind mot hans och lät min hand fara genom hans hår. Det kändes precis lika mjukt som jag mindes det, och doften var också densamma. Jag fångade upp hans ansikte i mina händer och mötte hans blick. Hans ögon var rödkantade av gråt, och han såg fortfarande rädd ut. Kanske var han orolig för att jag skulle ångra mig?
"I love you, Liam." Jag lät mina läppar möta hans i en mjuk kyss.
"And I love you... I love you-" Liam kysste mig igen. "I love you-", kyss, "- I love you."

Here you go! Verkar som att det löste sig ändå, tur är väl det? Ni skulle bara veta vad jag hade planerat innan jag faktiskt började skriva novellen, huhu... Hade faktiskt tänkt låta Nancy hoppa då, fast att hon skulle hinna ångra sig men sen råka trilla... Ohmygosh jag är en sån hemsk människa! Tur att jag inte gjorde så haha. Nancy har liksom blivit en för viktig karaktär, och jag tror att vi alla fäst oss lite vid henne, så det kändes helt enkelt inte rätt... Nåja, vad tyckte ni om den här lösningen?
Kram // Vendela

OneDfanfics.blo.gg

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)


Ägaren av denna snygga novellblogg heter Frida, och hennes pågående novell heter 2017. Här kommer ett smakprov på första kapitlet!:

Året var 1970 då en ung man passerade landet England. Han träffade en ung flicka, ja flicka, som han senare förstod att det var hon som han ville gifta sig med.

När han kom hem till sitt hemland, Sverige, igen bestämde han sig för att skriva till flickan. Han skrev ett brev, men fick inget svar. Så han fortsatte att skriva. Han skrev hela 100 brev, utan att hon svarade. En dag när han gick mot sitt hus efter att ha varit på jobbet satt det någon utanför. Håret var blont, den ljusa klänningen var smutsig och en resväska stod bredvid henne. Det var hon.

Hon hade packat en väska och lämnat sina föräldrar för att få träffa honom igen, men endast för ett par veckor. Hon hade berättat för honom att hon älskade honom. Men dessa veckor blev månader och månader blev år. Flickan blev 19 år, året blev 1972. Hennes föräldrar hade inte sett henne på två hela år. Den unga mannen bad om flickans hand för resten av deras liv, flickan sa ja.

Året var 1977 då den lilla flickan, Jane, föddes. Hon var den mest bedårande lilla flicka någon någonsin skådat. Hon var en riktig killtjusare när hon blev äldre. Jane var bara 16 år gammal första gången hon sålde sig.

Den 18 januari 1994 föddes jag, Lily. Jane, min mor, hade blivit gravid. Min far var bara en av alla män hon legat med, men ändå bestämde de sig för att gifta sig för att ge mig det bästa. Eller, ja. Vad de trodde var det bästa. Mina föräldrar kom aldrig överens. Jag var sju år gammal när jag hörde mina föräldrar skrika på varandra. De svor, skrek de hemskaste sakerna en sjuåring inte ens visste man kunde säga. När min mor inte var hemma, vilket var väldigt ofta, blev jag slagen och våldtagen av min egna far. Jag vågade inte berätta för min mor, eftersom jag visste att min far då skulle döda mig. Jag var sju år när de adopterade bort mig. Jag bytte familj ett par gånger per år. Jag hamnade till slut i London, Englands huvudstad, där jag stannade en längre tid. Jag han fylla arton, men eftersom jag ännu inte gått ut skolan fick jag inte bo själv. Så jag fick stanna hos familjen Hamilton.

Jag tycker absolut att ni bör checka in hennes novellblogg! Novellen låter så himla spännande, så jag ska absolut börja läsa den själv också! Klicka er in på bloggen, och jag kan garantera att ni inte kommer ångra er!
Ni hittar nu också bloggen bland mina länkar i menyn till höger!
Puss&Kram! xx

Chapter 37 - Nothing's Ever Built To Last

Previously:
"What?", sa han.
"Nothing", sa jag och skakade lätt på huvudet samtidigt som jag log blekt.
"Come here then. I miss my teddy bear." Han slog ut med armarna, och jag kröp upp i hans famn och la mig ovanpå honom medan hans armar slingrade sig runt min midja. Sedan gav han mig en puss på kinden och snosade mig i nacken, vilket fick mig att le. Jag var så himla lyckligt lottad.

"Where are you taking me?", skrattade jag och följde efter min syster som drog mig i armen för att jag skulle hänga med i hennes takt. Ruby svarade inte på min fråga, men stannade plötsligt upp framför en stor trädörr.
"Here it is."
"Here is what? The door?" En förvirrad rynka bildades i min panna.
"No?", flinade Ruby och knuffade upp dörren med axeln. "Follow me!" Hon började småspringa upp för en spiraltrappa som såg ut att leda hur högt upp som helst, men hon visste väl antagligen vad hon höll på med eftersom min lata tvillingsyster aldrig skulle få för sig att gå i en lång trappa om det inte fanns något intressant där uppe. Jag skyndade mig upp för trappstegen, och snart var jag precis bakom henne igen. Efter vad som kändes som en evighet så var vi äntligen framme, men mina frågor om vart vi var påväg hade fortfarande inte blivit besvarade.
Ruby öppnade ännu en dörr, och en kall vind fick min rosa kjol att börja fladdra. "What is this...?" Jag gick ut på taket och tappade nästan andan när den fina utsikten av Londons alla gator och byggnader fångade mitt intresse. "Wow..."
"It's incredible, isn't it?" Ruby kom fram och ställde sig bredvid mig.
"Yes, it's wonderful! How did you find this place?"
Hon log blekt och gav mig en lätt axelryckning. "...Liam."
"Oh..."
Nancy och jag hade suttit och pratat om allt mellan himmel & jord i över en timme, och nu såg det ut att börja dra ihop sig till regn. Trots det så ville jag inte gå hem. Inte än. Jag tyckte om att sitta här och se ut över staden. Det var ett bra ställe att tänka på.
"I like it here."
"Me too", log Nancy.



Jag lät blicken vandra över bilarna som körde omkring nere på gatan och människorna som sprintade över övergånsställena. Rusningstiden var snart över, och då skulle vi kunna sitta här i lugn och ro igen utan att behöva höra på tutanden och alla människors babbel om deras åh-så-intressanta liv. Hur kunde alla gå runt och prata så glatt om sina privatliv? Mitt liv hade spolats ner i ett svart hål, och jag såg inte meningen med någonting längre.
"I just can't do this anymore... Go to school, get out of bed, act happy and pretend that I actually give a shit..." Jag såg ner på mina Dr.Martens och placerade en hårslinga bakom örat. "I'm tired of hurting people, and I'm tired of being hurt. People keep saying it gets better, but when? It never does, not for me. I'm worthless. And I don't want to be on my own. It's like I can't even breathe, like I'm drowning."
"But you're not alone, Ruby. You have me, our parents, Maggie, Meredith, our friends... I understand that you really miss Liam, but sometimes... Sometimes we have to let go." Nancy såg sorgset på mig.
"Don't you think that I would, I mean, if I actually could?" Jag suckade. "But there's just too much going on in my life right now. I don't even know who I am anymore. Sometimes-... Sometimes I just wish that I could turn back time. Go back to when it was just you, me and Liam against the world."
"Me too, I miss those days..."
Jag nickade sakta, och det blev tyst ett tag. Trafiken hade lugnat ner sig lite nu, och jag andades hackigt in den friska luften. Jag hade knappt märkt att tårar sakta hade börjat rinna ner för mina kinder. "There's just so much pain, you know?"
Nancy såg på mig.
"All I can see is sadness, it's everywhere. And I'm tired of having people coming into my life and then just leave like everyone else." Jag slöt ögonen och såg Liam's vackra ansikte framför mig. Hörde hans klingande skratt och hans mjuka röst. Om jag bara hade fått höra hans röst en sista gång så hade mitt liv varit komplett. Men nu var det över. Game over för Ruby Jay. Om jag for till vart man nu än förväntades komma efter döden idag så skulle det äntligen vara slut på allas lidanden. Jag skulle inte längre kunna förstöra för någon, alla skulle gå vidare och skaffa sig de lyckliga liv som de förtjänade.
Jag öppnade försiktigt ögonen igen och såg ut över hustaken. "I would be dead within a second..."
"What?" Nancy kollade chockat på mig. "Ruby Dorothy Jay, you're not going anywhere!" Hon tog min hand i ett stengrepp, och jag såg att hon var nära på att börja gråta.
"Nancy... I don't belong here. Not anymore. Life is like a game, and I don't know how to play it." Jag strök bort några tårar från mina kinder med min lediga hand. "I feel exactly like the lyrics from one of my old favourite songs...21 Guns, by Green Day, remember?"
Nancy såg ut att tänka men skakade sedan långsamt på huvudet, och jag började tyst sjunga för henne med min spruckna röst.

"When you're at the end of a road
And you lost all sense of control
And your thoughts have taken their toll
When your mind breaks the spirit of your soul

Your faith walks on broken glass
And the hangover doesn't pass
Nothing's ever built to last
You're in ruins..."

"Is that why we went here? So you could figure out how to take your life?" Hennes ord kom ut som en viskning. "Did you expect me to just sit here and watch you jump? And to be okey with it? Ruby, without you there's no me!"
"But what do you want me to do? I can't stay here any longer. I'm broken into millions of pieces, and I'm not some kind of puzzle you can fix." Jag reste mig upp, men Nancy kom upp på fötter lika snabbt som jag.
"But I can't live without you! Are you crazy? You're my sister for God's sake! I'll never let you go alone! If you jump, I jump."
"Nancy, you need to stay here and take care of mom and dad... And Meredith, Maggie, Harry and Liam?" Jag strök henne försiktigt över kinden och mötte sorgset henens blick. Jag kunde i hennes ögon se att hon var inne i djupa tankar, och vad hon än tänkte på så skrämde det mig. En glimt av lycka for förbi, men snart byttes det ut mot sorg, fast trots det såg hon ändå bestämd ut. "No, we'll leave this world like we came here. Together."
Jag kände hur tårarna försökte tränga fram ur ögonen igen, men jag försökte hålla dem tillbaka. Inte kunde jag väl låta min allra käraste syster dö? Jag omfamnade henne i en stor kram, pressade min kropp mot hennes och andades in hennes doft. När jag lämnade den här världen så ville jag minnas hur det kändes att ha min syster och andra halva i mina armar. Vi skulle gå fram till kanten tillsammans, men i sista stund skulle jag släppa hennes hand och hoppa själv. Det var det enda rätta. Nancy skulle inte få förstöra sin framtid bara för att mitt liv var skit. Hon förtjänade att få gå ut skolan, skaffa sitt drömjobb, gifta sig och få barn. Allt det där. Men det gjorde inte jag. Jag hade gjort många snedsteg i mitt liv, men allt förstörde bara för alla runt omkring mig. Men nu, nu skulle allt bli bra. Äntligen.
Jag släppte taget om Nancy, och hon tog min hand igen. Tillsammans tog vi några steg fram så vi stod precis vid kanten, redo för att kliva upp.
"I love you, Nancy."
"I love you too, Ruby." Nancy tog ett djupt andetag och torkade sina tårar. "Let's count to three."
Jag nickade och kände hur mitt hjärta började slå fortare. "...One."
"Two..."
Jag bad en tyst bön till gud om att min plan skulle fungera. "Three."

...
Here you go! Förlåt för att ni fått vänta, men jag har haft fullt upp. Laddar inför nationella proven som jag lär dränkas i nästa vecka, samt inför föreställningsveckan för teatern som är veckan efter. Whoopdiedoop! Skulle egentligen ha skrivit igår, men jag hann inte (läs orkade inte) innan jag skulle iväg och uppträda & se Malcolm B live höhö. Men men.
Puss&Kram!

Chapter 36 - Not Good Enough

Previously:
"I wish I could do something though... I've never seen Liam like this either. He hasn't cried this much since we lost x-factor, and now he's even worse...."
"Aw, poor Liam... What are we going to do?" Jag klev in genom dörren som Harry höll upp åt mig, och han gav mig en sorgsen blick.
"I don't know, Nancy. I really don't know..."

Jag sa hejdå till Ricky & Kira och plockade ihop mina läxböcker i skåpet för att sedan trycka ner dem i väskan. De flesta eleverna hade redan rusat ut ur skolan för att komma hem så fort som möjligt, men jag kände ingen brådska då Harry inte skulle vara här förrän om en kvart. Han hade insisterat på att köra hem mig fast att jag sagt att jag kunde ta bussen eller ringa Maggie.
Någon knackade mig i ryggen, och jag vände mig genast om. Där stod Nathan och såg på mig under sin långa lugg. "Did you-... Did you tell Ruby that I-...?"
"Yes, I did." Jag vände mig om igen för att ta min jacka och låsa skåpet.
"What did she say? She still hates me, huh?"
"No, she doesn't hate you. She understood... But she needs time. She's not feeling very well right now."
"I understand. It's all my fault, and once again, I'm really sorry."
"I know you are." Jag nickade medlidsamt. "But I think that the only thing you can do right now is to stay away from her for a while... Until things get better."
"Okey..." Han drog bort luggen från ansiktet. "But if there's anything I could do or if you need help with something, just tell me."
"I will."
"Cool. See yah later!" Nathan försvann iväg i korridoren, och jag slängde upp väskan över axeln och började långsamt gå efter. När jag kom ut på skolgården så lyste solen, och jag bannade mig själv för att ha glömt mina solbrillor hemma. Istället rotade jag upp mina hörlurar och pluggade in dem i iphonen för att sedan gå igenom alla mina låtlistor i jakt på lite bra musik.
"Nancy?", sa Macey och höjde på ögonbrynen. Jag hade inte ens märkt att hon dykt upp bredvid mig.
"Macey." Jag hade fortfarande blicken fäst på min mobil.
"Where's your little outsiderfriends?"
"Where's your clones?", svarade jag likgiltigt.
"Very funny, Nancy." Macey fnös och slängde med håret.
"Do you want something, or?"
"Not really."
"Then why are you talking to me? I thought that you hated me?" Jag kollade förvirrat på henne.
"Well, I do hate you. I'm just bored."
"Oh, well that makes sense", muttrade jag för mig själv.
"So what are you doing?"
Kunde man bli mer irriterande? Kunde hon inte bara lämna mig i fred?
"Waiting for my ride home, obviously?"
"Let me guess, Harry is going to pick you up?"
Jag svarade inte.
"I knew it!" Hon tog upp sina solbrillor ur väskan och satte på sig dem. "I don't get why you're dating him though. Or yeah, I do get why you're dating him, but why would he choose someone like you? Like, really? He can't be into someone like you?"
"Well, maybe he's just not a judgemental fuck like you?"
"I'm beeing serious here, Nancy. Don't tell me that you actually believe that he loves you for real? Don't you get it? It's pretty obvious that he's just dating you for charity. He probably feel bad for you and thinks that you're someone he can fix. Maybe his management is paying him to date you too? Who knows?"
"That's just bullshit! Harry would never do that. Leave me alone."
"Or maybe he wants to break up but he's too scared because you might get hurt? Sooner or later you'll realize that I'm right anyways, but then I won't be here for you. Remember that", snäste Macey och vände på klacken för att gå bort till några andra tjejer i klassen. Jisses, hon var verkligen dum i huvudet.
Jag hörde steg i trappen, och snart knackade det på dörren.
"Come in", mumlade jag och lutade huvudet mot fönstret. Dörren öppnades, och in kom Nancy.
"Hey. How do you feel?" Hon gick fram till mig och kröp upp i sängen. Jag ryckte på axlarna till svar, för inget hade väl förändrats sen imorse eller sen igårkväll.
"Bad question, sorry. You're not feeling very well, I can tell." Hennes blick var fäst på min vänstra arm, och jag la genast den andra armen över för att dölja de nya skärsåren trots att det sved till lite när jag nuddade vid de röda jacken.
"Ruby", sa Nancy.
"What?"
"You don't have to-..." Hon avslutade inte meningen utan tog bara försiktigt tag i min högra arm och flyttade tillbaka den till mitt knä där den tidigare vilat.
 "Why do you keep on doing that? Please, you need to stop." Hon tog min hand och klämde den försiktigt.
"It makes me feel better, at least for a moment."
"Maybe it does, but please Ruby... Try to stop. Whenever you feel like cutting, come and talk to me instead? I'll always be here for you..."
"I know", sa jag hest och försökte hålla tillbaka tårarna som ville tränga fram. "But it's just so hard. It's like you become someone else for a moment, and for once you actually feel good. I can't even remember how it feels to be me anymore. How it feels to be happy. It's like I'm stuck in a bubble of sadness, and I can't come out. I'm lost, Nancy." Tårarna började rinna ner för mina kinder. "Yesterday I found myself talking to a bird, and at night I'm lying awake, reading tweets and... I'm actually starting to believe that the fans are right. About everything. I suck. I'm a total loser and I don't deserve someone like Liam."
Nancy såg ledset på mig och sträckte ut sina armar. "No, Ruby. Don't listen to them, they're wrong. They don't know you, but the ones who actually do know's that you're a wonderful person." Hon kramade om mig och vaggade mig fram och tillbaka i sin famn.
"...Do you think I'm mad?"
"No, ofcourse not."
Det blev tyst ett tag, men jag satt kvar i hennes famn och försökte slappna av.
"Sometimes I've been considering-... But I've never had the courage to actually do it...", mumlade Nancy efter en stund.
"To do what?", frågade jag förvirrat.
"Cutting."
Jag stelnade till i hennes famn. Hade min söta, perfekta syster övervägt att skära sig? Hur kunde hon ens tänka tanken?
"Why?" Den dumma frågan han smita ut ur min mun innan jag ens hunnit tänka mig för. Nancy satt tyst ett tag, men svarade sedan lågt: "There's many reasons, but I think you already know."
Jag behövde inte ens tänka, för självklart visste jag. "I'm sorry", viskade jag.
"I know you are, but you don't have to be. I didn't mean you. I meant Amber, Kimmie, Leeroy, Macey and Bianca. Not you."
Jag nickade sakta och såg sedan upp på henne. "Please, promise me that you'll never cut yourself."
"I promise", log hon. "If-... You promise me to stop."
Jag tog ett djupt andetag, men nickade till slut. "I promise."
 Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. Harry sov fortfarande djupt bredvid mig, och jag satte mig upp i hans stora dubbelsäng. Han hade frågat mig på vägen hem från skolan igår om jag ville sova hos honom under natten, och eftersom det var fredag, vilket betydde att jag inte hade någon skola dagen efter så hade jag tackat ja. Det var skönt att komma bort lite, för hemma var alla så deppiga. Vi hade dock kommit överens om att inte berätta något för mamma & pappa eftersom de då också skulle bli väldigt deppiga och kanske komma för att hämta hem Ruby. Och det skulle ju inte precis göra saken bättre.
Jag skakade på huvudet för att bli av med de deppiga tankarna och lät istället blicken flyttas från fönstret till Harry's bara överkropp. Harry var så vacker när han sov. Eller tja, han var ju alltid obeskrivligt vacker, men när han sov såg han så fridfull ut. Jag sträckte ut ena handen och lät mina fingrar vandra över hans muskler. Mina fingertoppar smekte hans varma mage, och jag log för mig själv när jag kände hans hud mot min.
Plötsligt kom jag att tänka på vad Macey hade sagt igår. Det där om att Harry bara inte vågade göra slut med mig för att han var rädd för att såra mig. Tänk om det var sant? Han skulle kunna få precis vilken tjej som helst, ingen skulle säga nej till honom, fan eller inte. Han skulle kunna dejta en modell, en världskänd artist eller en skådespelerska, och av alla dessa människor så hade han valt mig? Och vem var jag? En studerande liten tjej. Ingen märkvärdig, tidigare okänd för världen men gick nu under titeln som 'Harry Styles flickvän'.
Macey hade rätt. Varför skulle någon som han, som kunde få vem som helst, välja just mig? Vad såg han i mig som ingen annan tjej hade? Vad hade jag gjort för att förtjäna en ängel som Harry? Jag höll honom ju bara tillbaka från allt han kunnat få om han inte dejtat mig. Harry var ju en av världens rikaste ungdomar, och jag hade nästan ingen pengar alls. Jag kunde inte ge honom någonting...
Mina fingrar fortsatte röra sig över hans mage, men jag såg nu att hans läppar format sig i ett snett leende, men han blundade fortfarande. "What?", sa han.
"Nothing", sa jag och skakade lätt på huvudet samtidigt som jag log blekt.
"Come here then. I miss my teddy bear." Han slog ut med armarna, och jag kröp upp i hans famn och la mig ovanpå honom medan hans armar slingrade sig runt min midja. Sedan gav han mig en puss på kinden och snosade mig i nacken, vilket fick mig att le. Jag var så himla lyckligt lottad.
Tumblr_lzycvivfdz1qm6onko1_500_large

Here you go! Lite kort kanske, men i nästa kapitel kommer det hända mer...
Men som vanligt så vill jag tacka så hjärtligt för att superfina kommentarer, tweets & mejl! Älskar er!

Chapter 35 - Now What?

Previously:
Zayn la en hand på min rygg, och Louis masserade mig på överarmen.
"Did I say something wrong? What did I do?", frågade Pamela oroligt.
"You didn't do anything", sa Zayn lugnande. "He's just-... He's just having a bad day. That's all."
En dålig dag. Hmpf. Önska kunde man ju.

"Ruby, are you sure that you don't wanna come with me?" Jag lyfte bort täcket från hennes ansikte och såg på henne.
"Yes, I'm sure." Hon mötte min blick i några sekunder men drog sedan täcket över huvudet igen. Jag suckade djupt och kollade ut genom fönstret. Jag skulle få gå till skolan själv. Igen. Hur länge hade Ruby tänkt stanna hemma egentligen? Hon kunde väl inte deppa för evigt? Visst, jag förstod ju att hon var ledsen, och hade jag varit hon så skulle jag nog också stannat hemma. Men Macey & Bianca började gå mig på nerverna med sitt tjafs om varför Ruby inte var i skolan och om hon händelsevis råkade vara hemma hos Nathan eftersom han också hade varit frånvarande under gårdagen. Att behöva stå ut med deras pladder en dag till skulle säkerligen göra mig galen!
"Well, okey then. See ya later... If I get through the day." Jag suckade igen och reste mig upp. Ruby sa ingenting, och kände jag henne rätt så hade hon redan somnat om. Jag gick ut i hallen och stängde dörren bakom mig. Sedan slängde jag min svarta väska över axeln och gick ner för trappen.
"Have a great day at school, sweetie", log Maggie och räckte över en varm take-away mugg fylld med kaffe medan jag snörade på mig mina röda converse.
"Thanks." Jag log halvhjärtat och tog emot muggen efter att ha rättat till håret över axlarna och hängt skinnjackan över armen. När jag hade gett henne en puss på kinden slängde jag ur mig ett snabbt "see ya" och försvann ut genom dörren för att skynda mig bort till bussen.

"Where's Ruby?" Macey rättade till sitt vita linne så det var perfekt instoppat innanför de högt skurna rosa jeansen och såg helt ointresserad ut, fast på rösten lät hon smått otålig.
"She's still sick", mumlade jag och rotade runt i skåpet efter min mattebok och skrivhäftet.
"Really? Then what kind of sick is she? Cancer?"
Bianca brast ut i skratt, men jag förstod inte ens vad som var så roligt.
"No? She's just sick. Everyone gets sick sometimes, so what?" Jag ryckte på axlarna och stängde igen skåpet.
"Oh, okey. I'm just curious, cuz I thought that maybe she is-..." Macey tog ett steg närmare mig för att viska i mitt öra. "-Depressed?"
"I can tell you she's not."
"How do you know?" Hon flinade retsamt åt mig, och jag kände hur mitt ansikte blossade upp i ren ilska. Jag visste mycket väl att Ruby var påväg att hamna i depression igen, men vad hade Macey med det å göra? Det angick väl inte henne? "She's my sister", bet jag tillbaka.
"I know, but are you sure she's telling you everything...?"
"Yes."
"Well, then maybe she's just not telling you the whole truth."
"What do you mean?"
"Questions, questions...", sjöng Macey och började cirkulera mig. "Now I get why nobody likes you. You're always so inquisitive. That's one of the reasons nobody liked you at your old school, isn't it?"
"What would you know about that?", sa jag kallt och följde henne med blicken varje gång hon passerade framför mig.
"Do you remember Amber?"
Jag nickade vagt. Jag kom mycket väl ihåg Amber. Hon var en av de största anledningarna till att jag ibland önskat att jag inte fanns eller åtminstone slapp gå till skolan.
"She's my cousin."
Jag stelnade till. Var hon seriös? Antagligen, annars skulle hon väl knappast ha prickat rätt med namnet? Men de var ju inte speciellt lika till utseendet, men å andra sidan behövde man inte vara det bara för att man var kusiner. Och personligheten var ju densamma.
"Fun for you."
"Yeah actually, it's very funny. And do you know what's funny too? That I know everything about you. The first time I saw you, I knew you were an outsider. But I don't really know what made you think that moving to London automatically would give you a new, glamorous life...?"
"Yeah, once an outsider, always an outsider", skrattade Bianca.
Kunde man bli avstängd från skolan om man gav två elever varsin fet käftsmäll? Tanken var hur som helst väldigt lockande.
"You know what?" Jag såg upp på Macey. I sina campbells var hon trots allt någon decimeter längre än mig. "You're right. You're damn right. And outsiders should stick together, so if you excuse me I'm going to look for my outsider-buddies. I'm tired of tripping on my tiptoes around you and pretend to be someone I'm not just to make you pleased anyways."
Något förändrades i Macey's blick, och hennes ansikte närmade sig mitt. "If you walk away from me I'll make sure to make your life a living hell."
"I-..." Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, och när jag öppnade ögonen igen så gav jag Macey ett brett leende. "-couldn't care less." Sedan rättade jag till böckerna i min famn och lämnade Macey och hennes lakejer bakom mig i korridoren.
Jag hade försökt i timmar, men mina sms hade inte levererats, och när jag ringde så kunde numret inte nås. Antagligen hade Liam stängt av mobilen för att slippa höra mitt tjat om hur mycket jag saknade honom, hur ledsen jag var och hur han missförstått alltihop. Men även om han så satte på mobilen så skulle han säkerligen inte svara. Varför skulle han vilja prata med mig? Skulle ett sms eller ett samtal få honom att tro på mig? Knappast.
Men jag saknade honom. Jag saknade honom så mycket att det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Jag önskade att han var här, och att han var min. Jag ville mysa på soffan framför en disneyfilm, få honom att skratta, krama om honom och sedan somna i hans armar. Det hade varit mysigt. Men det skulle aldrig hända igen. Aldrig någonsin. Men hur i all världen skulle jag gå vidare? Fanns det något botemedel mot ett brustet hjärta?
Jag reste mig upp och tog cigarettpaketet och tändaren som låg på skrivbordet. Sedan gick jag ut ur rummet och ner för trappan. Jag struntade i att ta på mig skorna eller jackan och ställde mig ute på altanen för att sedan fiska upp en cigarett. Solen hade gått i moln, och det var lite småkyligt, men jag trivdes ändå. Även om London sällan brukade ha något vidare fint väder så tyckte jag om stället. Man liksom vande sig vid den evigt gråa himlen och regnet som överraskade en näst intill varje dag. Våren var ju trots allt ändå här på riktigt nu, det liksom kändes i luften. Och jag älskade våren.
Jag tog ett bloss och andades ut långsamt. Jag hade inte rökt på evigheter, men det kändes bra. Efter bara några bloss kände jag mig genast lugnare, och jag började må lite bättre.
Fågelkvitter ekade bland träden, och jag lät blicken falla på trädet framför mig. Fåglarna som satt i trädkronan skymdes av löven, men jag visste ändå att de fanns där eftersom jag hörde dem så tydligt. Undrar hur det är att vara en fågel? Jag var faktiskt inte riktigt säker på om jag trodde på livet efter döden, men om det fanns något sådant så skulle jag vilja testa att vara en fågel. Det måste ju vara underbart att kunna flyga. Om livet var skit eller man bara inte trivdes på hemmaplan så kunde man bara flaxa med vingarna och lämna problemen långt bakom sig. Flyga till ett annat land eller en annan världsdel om man så ville.
Jag tog ett bloss till och kollade fascinerat på när en liten fågel flög ner från trädet och trippade runt på gräsmattan. Den stannade plötsligt upp i sin rörelse, som om den nyligen insett att den var iakttagen, och såg på mig med huvudet på sned. Jag lutade mig över räcket och gav den ett svagt leende.
"Hello."
Fågeln vred på huvudet ytterligare, men svarade mig såklart inte.
"Ruby Jay, you're talking to a bird... You must be crazy." Jag suckade djupt.
Snart upptäckte jag att cigaretten var slut, så jag fimpade den på altanen. Meredith skulle inte bli glad, men spelade det någon roll? I min värld spelade ingenting någon roll längre. Jag halade upp ännu en cigarett och tände den också. Sedan hängde jag mig över räcket igen och lät tankarna fara runt i mitt huvud för att sedan lämna min förvirrade hjärna ifred.
 "Oh my god, Nancy! I can't believe that you just left her like that", skrattade Kira och dunkade mig i ryggen. "Like, marry me already!"
"Yeah, Kira's right. Wow Nancy, I never thought you'd actually leave their little trio." Ricky hakade i sin arm i min och log brett. "But I'm impressed!"
"And don't care about that 'make-your-life-a-living-hell-thingy, cuz it's not like she wasn't a living hell before?" Kira gav mig ett snett leende och gjorde sedan precis som Ricky och hakade i sin arm i min. "Outsiders forever!"
Jag skrattade åt hennes kommentar, men mitt skratt dog ut så fort jag fick syn på honom. Hans svarta hår och lila ögon stack ut i mängden, och jag ville bara vända om och gå min väg. Men det värsta var att han var påväg mot mig.
"Hey Nancy, can I talk to you for a sec?"
Jag undvek att möta hans blick och kollade istället över hans axel. "If you're going to kiss me, then; no. I have enough trouble already."
Hans kinder färgades lätt röda, och han gav mig ett ledset leende. "I'm-... I'm not going to kiss you. I promise."
Jag tog ett djupt andetag och mötte sedan hans ledsna ögon. "Okey." Sedan vände jag mig mot Ricky & Kira och bad dem att gå före till lektionen. De nickade och försvann iväg, och jag & Nathan trängde oss förbi alla elever för att dra ut på skolgården så vi kunde prata ostört.
"What is it?", frågade jag när vi hade kommit ut. Eftersom det var lite småkyligt ute men jag inte hade tagit med min jacka så knottrade sig huden på mina armar. Jag stoppade händerna i jeansfickorna och såg upp på Nathan igen som öppnade och stängde munnen om vartannat.
"I'm so so sorry... I know that Ruby's home because of me, and I know that she hates me now. I'm a total jerk, I know that, but can you please tell her that I'm sorry? I didn't even know that she had a boyfriend, and I thought that we-... Erm, just forget it, whatever. But please tell her that I'm really sorry and that it won't happen again?"
Hans plågade ögon fick mig att må hemskt dåligt så jag ville helst av allt bara omfamna honom i en kram, men samtidigt var jag arg på honom för allt trubbel han orsakat Ruby.
"I'll tell her."
"Great, thanks Nancy. I would've told her myself, but I don't think she wants to see me, so..."
Jag nickade kort. "No problem."

"You really need to talk with Liam. Ruby is going crazy, and I seriously don't know what to do! I've seen her down before, but never like this..." Jag flätade samman mina fingrar med Harry's och lutade huvudet mot hans axel.
"Believe me, I've tried." Harry suckade djupt och började berätta huruvida Liam isolerat sig i sin lägenhet och bara kom ut när det gällde jobbet. Och när han väl var ute så ville han inte prata om något annat än just jobbet, vilket gjorde det väldigt svårt för Harry att banka lite vett i honom. "I wish I could do something though... I've never seen Liam like this either. He hasn't cried this much since we lost x-factor, and now he's even worse...."
"Aw, poor Liam... What are we going to do?" Jag klev in genom dörren som Harry höll upp åt mig, och han gav mig en sorgsen blick.
"I don't know, Nancy. I really don't know..."

Here you go! Skulle kommit upp tidigare, men jag han inte skriva klart det innan melodifestivalen, och det var jag såklart tvungen att se haha! Men nu är kapitlet äntligen uppe. (;
Kramiskramis // Vendela

Chapter 34 - I Don't Want The World To See Me

Previously:
Jag öppnade ögonen igen och reste mig försiktigt upp på ostadiga ben. Sedan stoppade jag ner armbandet i fickan, torkade bort tårarna med jackärmen för att se något mer anständig ut och började gå, i jakt på en busshållsplats eller en taxi.

 

Jag snubblade upp för stentrappen, ryckte upp dörren och slog igen den med en smäll bakom mig. Sedan bad jag en tyst bön om att jag var ensam hemma, men satte ändå handen för munnen i ett försök att stoppa gråten. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag såg ingenting, huvudet dunkade och jag mådde jätteilla. Jag gled ner på golvet med ryggen fortfarande lutad mot dörren och försökte fösa bort mitt blöta, stripiga hår från ansiktet.
Tumblr_mi0kxny43i1rjs5ddo1_500_large
Lätta steg hördes i trappen framför mig, men jag brydde mig inte om att se efter vem som kom. 
"Ruby?" Nancy's fjäderlätta men väldigt oroliga röst fyllde rummet. "What happened? I saw your note in my locker, but when I got outside Nathan told me that you went home...? Are you okey?"
"D-does it l-look like I'm oke-hey?", hulkade jag och försökte återigen dra bort håret från ansiktet.
"Aw, Ru..." Nancy la huvudet på sned, gick fram till mig och satte sig på huk. "Please tell me what happened? I want to help you." Hon försökte möta min blick efter att ha lagt en hand på min axel. "Please?"
"There's n-nothing you can do..."
"Okey, but you can at least tell me?"
"I don't want to t-talk about it." Scenariot där Liam lämnat mig ensam på gatan spelades om & om igen upp i mitt huvud.
"Does it has something to do with Liam?"
När hon nämnde hans namn blixtrade ännu fler bilder förbi i mitt inre, och det kändes precis som om någon knivhögg mig i magen. Jag knep ihop ögonen och lät ena handen glida ner i fickan för att ta upp hans armband. Sedan släppte jag ner det på golvet framför oss och lät Nancy förbli förvirrad.
"Is this-..."
Jag avbröt henne. "Yes."
"Oh... I'm sorry, Ru. I'm so sorry..." Hon lutade sig framåt och la armarna om mig. Hennes varma famn välkomnade mig, och jag tryckte mig mot henne och lutade huvudet mot hennes axel vilket fick henne att hoppa till.
"Oh my god, you're cold as ice!" Hon såg sig om i rummet. "Maggie?! Can you please go and get a towel?"
"Ofcourse honey! But what for?" Jag kunde höra Maggie öppna skåpet med handdukar, och snart kom hon ut i hallen. "Here you g-..." Hon tystnade och kollade förvirrat på oss. "Ruby?"
"Mhm?" Jag släppte taget om Nancy och drog med handen över kinderna.
"Mi bella! You look like-... Are you okey? Dios mío!" Hon började mumla massa saker på spanska vilket jag inte förstod ett ord av då jag sällan hörde henne prata spanska. Det gjorde hon oftast bara när hon var riktigt upprörd eller stressad.
En vit handduk placerades runt mina axlar, och Maggie & Nancy försökte tillsammans hjälpa mig upp på fötter. "My baby... What happened?" Maggie omfamnade mig och gav mig tonvis med pussar på hjässan. "Come here." Hon styrde mig in mot vardagsrummet, och Nancy följde tyst efter.
Jag sjönk ner i soffan, och Maggie & Nancy satte sig på var sida om mig med armarna om mina axlar och mina händer i sina.
"Now tell us", sa Nancy. Jag knep ihop ögonen och nickade försiktigt, tog ett djupt andetag och öppnade sedan ögonen igen. "Nathan kissed me..."
Jag ryckte upp dörren till lägenheten och slog igen den med en smäll bakom mig. Sedan krånglade jag av mig jackan och kastade den i golvet samtidigt som jag sparkade av mig mina skor. Jag var arg, ledsen, trött & frusen, och mitt synfält var alldeles suddigt på grund av alla tårar. När jag kom in i vardagsrummet hörde jag Pebbles komma springandes mot mig, men just nu orkade jag bara inte med att låtsas vara glad inför henne. Jag hade hämtat upp Pebbles någon timme innan jag gav mig iväg för att möta Ruby & Nancy, så nu hade hon varit ensam hemma ett tag och var nog ganska glad över att äntligen få lite sällskap igen. Hon skällde glatt och viftade på svansen, men jag gick i motsatt riktning och försvann in i sovrummet. Dörren smällde jag igen mitt framför näsan på henne, men jag ångrade mig snabbt. Fast just nu ville jag bara vara ensam.
Jag snörvlade och hulkade om vartannat, drog mig i håret och bankade i väggen. Bilden av Ruby och den där killen kyssandes på skolgården hade limmat sig fast i mitt minne, och ju mer jag tänkte på dem, desto argare blev jag. Jag gick fram till nattduksbordet och drog ner alla böcker på golvet, rev ner allt jag såg och som inte var allt för ömtåligt då jag visste att jag skulle ångra mig senare trots att det var svårt att kontrollera min ilska.
Plötsligt hörde jag ett klirr, vilket fick mig att stanna upp i mina rörelser. När jag såg ner på golvet möttes jag av krossat glas. Jag hade haft ner fotografiet av mig & Ruby, det fotografiet som hade stått på mitt nattduksbord ända sedan vi blev ihop och det fotot som jag kollat på varje kväll innan jag skulle sova.
Med världens ångest lyfte jag upp ramen och gick med tunga steg mot dörren. I de glasskärvor som fanns kvar kunde jag se min skeva spegelbild, och jag såg verkligen risig ut. Rödsprängda ögon, svullna våta kinder och röd näsa. Usch. Min blick flyttades från min spegelbild till bilden, och när jag såg Ruby's & mitt stora leende blev jag bara ännu mer ledsen. Hur kan man så lätt gå från att vara så glad till såhär ledsen?
Pebbles gnydde och krafsade på dörren, och efter att ha sluppit ur mig en djup suck så öppnade jag dörren och möttes av en orolig hundvalp. Hon gick fram till mig och strök sig längs med benen som om hon var en liten katt och såg ledset på mig. Jag satte mig på huk framför henne och tog upp henne i famnen.
"I'm sorry, Peb... Everything's just so m-messed up right now." Jag gömde mitt ansikte i hennes päls och tog ett djupt andetag.
Jag hade förväntat mig att känna någon slags lättnad efter att ha berättat allt för Maggie & Nancy, men jag kände mig precis lika värdelös och dum i huvudet som innan. Efter att ha suttit mellan Maggie & Nancy och gråtit i säkert mer än en timme så fanns nu inga tårar kvar längre. Men trots det så vällde alla känslor fortfarande över mig. Jag hade inte ens vågat kolla på min mobil då jag var så rädd för att se vad som skulle finnas på skärmen när jag tryckte på lås-upp knappen. För det första så fanns där en bild på mig & Liam från den där dagen vi adopterat Pebbles, och för det andra så hade mobilen säkert spammats med massor av tweets om vilken hemsk person jag var. Kanske fanns där också sms och missade samtal från killarna som undrade vad som hänt mellan mig & Liam, och sms från andra människor som tagit reda på mitt nummer bara för att kunna trycka ner mig ytterligare. Jag kände mig hemsk, och efter att ha spenderat ungefär en timme knäandes framför toaletten hade jag nu isolerat mig på mitt rum. Mitt hjärta gapade tomt, och jag hade många gånger fått för mig att ringa Liam men sedan kommit på att det var honom jag förlorat.
För många var säkert att bli dumpad inte någon big deal, men Liam var en av de få människor jag hade som faktiskt var äkta. En av de få som faktiskt gillade mig för mig, och där jag inte behövde låtsas vara någon jag inte är. I hans ögon var jag inte något sexobjekt eller nån partypingla att ha med på fest för att göra andra avis. I hans ögon var jag bara jag. Ruby Dorothy Jay. Och ingen annan.
Jag lutade huvudet mot fönstret och kolladet ut. Det regnade fortfarande, och allt var grått & trist. 
*
"Here. Take it."
"No, Liam... N-no!" Jag skakade häftigt på huvudet och försökte torka bort tårarna som forsade ner för mina kinder vilket resulterade i att jag fick mascara på händerna. "Liam, please... I lo-", återigen blev jag avbruten.
"No, you don't! Don't you get it?! It's over!" Hans röst ekade mellan husen, och han slängde armbandet hårt i backen.
*
Jag knep ihop ögonen och bet mig hårt i läppen. Jag kunde inte sluta tänka på hur hård hans röst varit och hur otroligt sårad han sett ut. Ögonen som helt tappat gnistan och inte längre såg på mig på samma sätt. Liam hatade mig nu, och jag hade inte ens fått förklara mig. Han hatade mig, han hatade mig, han hatade mig!
Jag bankade huvudet mot rutan, men avbröts av att det knackade på dörren. In kom Maggie, bärandes på en stor kopp fylld med rykande hett te.
"I made you some tea, my love. How do you feel?" Hon räckte fram koppen, och jag tog tacksamt emot den. Men när jag log kände jag själv att leendet inte nådde ögonen och att det säkert framstod som en skärrad grimas.
"Terrible", sa jag som svar på hennes fråga.
"I'm sorry. I wish there was something I could do..."
Kunde inte alla bara sluta säga sådär hela tiden? Det fick mig inte att känna mig ett dugg bättre!? "I know. But can we please just... Drop it? I really don't want to talk about it."
"Oh, sorry. Ofcourse, my love. I just want you to know that I'm here for you, if you want to talk."
"Thanks." Jag vände blicken ut mot fönstret igen och suckade tungt. Te skulle knappast få mina sår att läka. Hade jag haft en cigg nu så skulle jag lätt trillat tillbaka in i mina gamla rutiner, för just nu kände jag mig precis som jag gjort då. Då under den tiden innan jag & Nancy skickades hit till London. Det kändes precis som efter att ha vaknat upp ur ännu en mardröm där jag blivit lämnad av Liam, bara att nu var det faktiskt på riktigt. Och ingen jävla dröm. För första gången på väldigt länge så lät det faktiskt lockande att kedjeröka, dra iväg på en fest för att supa mig full och sedan dra med en helt okänd kille hem som skulle få mig att glömma vem jag egentligen är. För just nu ville jag inte längre vara jag. Jag var trött på att bli sårad, trött på att gråta, trött på att känna mig oälskad. Trött på att leva.
(Söndag kväll...)
"So, how was it in L.A, guys? I heard you were working on your new album and started recording some new songs?" Pamela, den unga kvinnan som höll i intervjun, tittade fascinerat på oss och räckte över mikrofonen.
"It was really nice, and we did alot of work. I'm really looking forward to let you hear the new songs", log Zayn.
"Yeah, and even though we worked really hard we had much freetime." Louis rufsade till sitt hår och rättade sedan till sin tröja.
"Oh, and what did you do on your freetime?" Pamela räckte över micken till Louis.
"Well, the other guys went golfing or partying... But I went shopping."
"You really like shopping in L.A, don't you?"
"Yeah, I really do. They have really nice things, and it's nice and sunny... I just love L.A."
"Are you going to move over there when you get older?"
"Naahh, I don't think so. I have all my friends here, and my family, the boys... It would be really hard for me to move so far away."
"I see." Pamela nickade. "And we all want you to stay here, don't we?" Hon log charmigt. "But you guys went home earlier, right? You were supposed to come home tomorrow night?"
"Yeah, but we got so much done so we didn't have to stay any longer", sa Niall, och vi andra nickade instämmande.
"That must've been nice. Your girlfriends and familys must've been really happy about that, or what do you say, Zayn?"
Jag kände hur jag bara ville sjunka genom golvet, för snart skulle frågan säkert också ställas till mig. Och vad sjutton skulle jag svara? Om hon så mycket som nämnde Ruby så skulle jag säkerligen bryta ihop. Jag hade suttit instängd i min lägenhet hela helgen och bara gått ut de få gånger om dagen som Pebbles behövde dra ut på en promenad. Men idag hade vi tydligen blivit inbokade på någon intervju, och man kunde ju säga att jag var allt annat än pepp. Men jag hade i alla fall hunnit med att berätta för killarna om vad som hänt, och de hade verkligen stöttat mig.
Det började vattnas i mina ögon, men jag blinkade hårt för att hålla tillbaka tårarna.
"Liam?"
"Uhm, what?" Jag kollade frågande på Pamela.
"What did Ruby say when you came?"
"What?... Oh, uhm... I-. W-we", stammade jag och märkte att jag börjat gestikulera med händerna. Tårarna verkligen brände bakom ögonlocken, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde ju inte börja gråta framför kameran?
Pamela väntade nyfiket på ett svar, och killarna började märka att jag hade problem med att prata.
"I guess-... I guess she just got very surprised, like our girls?" Louis log brett mot Pamela, och jag gav honom ett tacksamt leende. Men ett leende som inte riktigt nådde ögonen.
Pamela började ställa frågor om något annat, men jag slutade lyssna. Alla tankar kretsade just nu kring Ruby, och helst av allt ville jag just nu bara åka hem till mamma & pappa och sitt uppkrupen i soffan med dem bredvid mig. Pappa må ha varit min största fiende som liten då han tvingade mig till att äta mina grönsaker, men han var ändå en av mina bästa vänner. Jag ville bara luta mig mot deras axlar och gråta, bli tröstad, kramad och gosas med. Jag ville att de skulle köpa glass åt mig, sätta på Toy Story och ha familjemys precis som när jag och mina systrar var små.
Jag ville nästan skratta åt hur patetisk jag var. Jag betedde mig ju som en femåring! Men jag hade så svårt att komma över Ruby, så svårt att komma över kyssen och så svårt att komma över... Ja allt! Jag ville veta varför hon gjort det. Var jag inte bra nog? Tyckte hon kanske att jag var tråkig? Nej, snarare alldeles för mesig. Jag var en riktig, jävla mes. En mes som hade svårt för att släppa taget och gå vidare. Ruby hade säkert gått vidare redan nu. Kanske var hon tillsammans med den där killen hon hängde med på skolgården?
Tanken fick mig att må illa igen. Men nu kunde jag inte längre vara arg på henne. Jag hade tagit ur mig nästan all ilska, och de enda jag var arg på nu var den där killen och mig själv.
"Liam?"
Jag riktade min uppmärksamhet mot Pamela, men upptäckte snart att min syn var suddig.
"Liam, are you crying? Are you okey?"
Jag svarade inte på hennes fråga utan drog upp en hand till ansiktet och kände på mina kinder. Mycket riktigt, jag grät. Jävla mes. Jag satte handen för ansiktet och såg ner i golvet.
Tumblr_mdjale4xf51rjikrdo1_250_large
Zayn la en hand på min rygg, och Louis masserade mig på överarmen.
"Did I say something wrong? What did I do?", frågade Pamela oroligt.
"You didn't do anything", sa Zayn lugnande. "He's just-... He's just having a bad day. That's all."
En dålig dag. Hmpf. Önska kunde man ju.

Here you goooo! Tack för alla underbart überfina kommentarer!!! JAG. ÄLSKAR. ER.
Fastdetvissteniredanmenändå.
Puss&hej leverpastej<3

Chapter 33 - Please, Don't Leave Me

Previously:
Jag försökte undvika att möta Nathan's blick och kollade istället runt på skolgården. Jag kände mig iakttagen, och till min fasa så var jag också det.
För där stod han. För långt bort för att ha hört vår konversation, men tillräckligt nära för att se precis allt som hänt, och jag kunde säga att hans blick sa mer än tusen ord...

Jag kisade upp mot vårsolen som lyste över London's alla gator och gäspade stort. För cirka en timme sedan hade jag vaknat upp från världens jetlag, och nu var jag påväg till Ruby & Nancy's skola för att överraska dem. Grabbarna och jag hade fått lov att åka hem några dagar tidigare eftersom vi hade hunnit med mer än planerat, så nu var jag äntligen tillbaka på hemmaplan igen.
Stora regnmoln hade spritt ut sig på himlen, aldrig skulle man få glädjas åt solen under en längre tid. Jag slapp ur mig en djup suck.
En stor skylt med texten *Sunset Valley High School -->* dök upp framför mig, och jag skyndade på mina steg. Kanske skulle jag hinna fram innan Ruby slutat för dagen? Jag drog luggen åt sidan och lät sedan händerna sjunka ner i fickorna.
"She's a good girl, loves her mama
Loves Jesus and America too
She's a good girl, crazy 'bout Elvis
Loves horses and her boyfriend too, yeah yeah"
sjöng jag tyst för mig själv när jag närmade mig skolan. Ungdomar köade till skolbussen, andra låste upp sina parkerade cyklar eller hoppade in i bilar som stannat intill vägkanten. Vissa elever stod i grupper och småpratade på skolans område, och jag förvånades över att ingen lagt märke till mig. Jag lät blicken vandra över alla elevers ansikten, letandes efter just en speciell person. Tre långa, spinkiga tjejer som var sminkade som barbiedockor stod och hängde vid ett träd, och en av dem pekade surt mot några andra elever och sa något till sina kompisar. Min blick följde riktningen hon pekat åt, och jag kände genast hur hjärtat sjönk. Och detsamma gjorde också mitt humör, för där stod min flickvän och hånglade med en lång, svarthårig kille som hade sina smala armar slingrade runt hennes kropp. Det kändes som att någon just kastat knivar i mitt hjärta och pressat in nålar i varenda milimeter av min hud. Jag ville nästan kräkas när jag såg killen röra vid henne och pressa sina läppar mot hennes på det sättet som jag brukade göra. Ruby verkade inte ens tveka och såg ut att njuta lika mycket som han. Hur länge hade det här pågått? Hade jag blivit ersatt? Räckte jag inte till? Vad skulle hända nu då? Skulle vi få turas om att ta hand om Pebbles som om hon var ett skilsmässobarn eller skulle hon skuffas åt sidan precis som jag? Frågorna snurrade runt i mitt huvud. Mitt humör nådde botten, och framför mig såg jag hur vår framtid tillsammans suddades ut.
Just då såg jag hur Ruby's blick vandrade oroligt över skolgården, och snart mötte hennes ögon mina. De spärrades upp, som i chock, och inte långt senare släppte hon taget om killen och stapplade bakåt. Det var något i hennes blick som jag inte kunde tyda, och jag kunde läsa på hennes läppar att hon ropade mitt namn. Men det var som om min hjärna hade stängt av allt, för jag kunde inte höra ett ord. Jag kunde knappt känna. Det enda som jag faktiskt kunde känna var tårarna som börjat trilla ner för mina kinder. Jag drog snabbt upp en hand ur fickan och drog den över ena kinden. Var inte en sån jävla lipsill! Va en man, Liam! Sedan vände jag mig om och började gå därifrån. Jag ville lämna skolan bakom mig och låtsas att det här aldrig hänt. Fast det hade ju hänt, men det gjorde för ont att ens tänka på.
Jag hörde steg bakom mig, och mitt namn ekade bland husen, men jag brydde mig inte utan ökade istället på stegen.
 
 
"Fuck it!", sa jag högt och sparkade i gruset. Nathan kollade frågande på mig, och jag mötte hans blick i några sekunder och mumlade ett tyst "sorry" innan jag satte av efter Liam. Han var redan påväg bort från skolan, men jag tvingade mina ben att springa så fort de kunde. Var Liam tvungen att komma hem just idag? Den här veckan hade mitt liv varit som att balansera på en tunn lina, och nu höll den på att brista. Det enda jag hade kvar var påväg att försvinna ur min åsyn, och kanske ur mitt liv för gott. Jag var tvungen att rätta till det här och förklara vad som egentligen hade hänt. Åh kära gode gud, få honom att tro på mig!
Gruset knastrade under mina skosulor och tårarna som väntade på att få släppas ut gjorde min sikt suddig.
"Liam, wait!" Jag trängde mig förbi alla elever som skulle gå på bussen, och de kollade på mig med en blandning av irritation och förvånan. Men jag brydde mig inte om dem. Jag brydde mig inte om någon, bara om Liam, men han var fortfarande påväg bort från mig. Jag drog fingrarna över läpparna, som i ett försök att torka bort kyssen, men jag kände mig fortfarande lika äcklig. Utan att jag märkt det så hade de gråa molnen spritt ut sig på himlen och det började nu duggregna. "Well, that's great...", mumlade jag tyst för mig själv och suckade.
Mina ben skakade och jag kände mig lätt illamående, men jag tvingade mig själv att börja springa igen. Så lätt skulle jag inte låta honom komma undan.
Jag hade nu lämnat skolan långt bakom mig, och vi gick i något huskvarter jag aldrig varit i innan.
"Liam!", skrek jag andfådd. "Liam, please wait! I can explain!" Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag slog vad om att mascaran smetat ut sig runt ögonen.
"What?!", sa Liam förbannat och snodde runt för att möta min blick. Hans ilskna tonläge fick mig att hoppa till då jag aldrig kunde minnas att jag någonsin hört honom prata så. "Go on. Explain then." Han la armarna i kors, bet sig hårt i läppen och fäste blicken på huset bredvid oss, ovillig till att möta min blick.
"Liam, I'm so sorry! But I promise you, I didn't kiss him, he-..." Jag blev avbruten.
"- He kissed you, right?" Liam fnös. "That's an old one, I thought you'd come up with something much better."
"Liam, I'm serious! I didn't kiss him! I would never do that to you! Nathan is just a friend, I don't like him the way I like you! You're my everything!"
"Just a friend, huh?" Liam tog ett djupt, hackigt andetag. Ett sådant andetag som alltid fick mig att dra efter andan eftersom det gjorde så ont i mig att se honom sårad. "And I thought that I could trust you... What a shame." Hans ord kom ut som en viskning, men jag kunde tydligt höra ilskan och sorgen bakom vartenda ord.
"Liam, please don't-", han vände sig om och började gå, och jag mådde om möjligt ännu mer illa. "Don't go, I love you", kved jag.
Han stannade upp. "Then what do you want me to do? You kissed a guy right in front of my eyes, you're lying to me and-... I thought what we had was real, Ruby. I loved you, because with you I could be the real me. You knew me like no one have ever done, and I actually thought that you loved me back. But I guess I was wrong."
"But I do love you! I love you, I love you, I love you and you know that!"
Liam's hand flög upp till hans nacke, och han såg upp på den grå himlen i ett försök att få regnet att dölja hans tårar. "You know, when me and the lads were in L.A I was thinking about you all the time. I was thinking about how much I love you and dreaming about what our future would look like, but now... Now I can't see anything." Han tog av sig armbandet jag gett honom kvällen innan han åkte och räckte fram det till mig. "Here. Take it."
"No, Liam... N-no!" Jag skakade häftigt på huvudet och försökte torka bort tårarna som forsade ner för mina kinder vilket resulterade i att jag fick mascara på händerna. "Liam, please... I lo-", återigen blev jag avbruten.
"No, you don't! Don't you get it?! It's over!" Hans röst ekade mellan husen, och han slängde armbandet hårt i backen. Jag blinkade chockat och satte gråten i halsen. Liam knep ihop ögonen, tog ett djupt andetag och lät händerna som farit upp i luften falla ner längs med sidorna igen. När han öppnade ögonen igen så var det som om lågan som en gång funnits där när han sett på mig dött ut. De bruna ögonen jag såg in i nu såg fruktansvärt trötta ut.
"I have no reason to stay here. Goodbye Ruby." Med de orden vände han sig om och gick iväg. Lämnade mig ensam på trottoaren i det okända kvarteret. Jag hade inte ens märkt att det börjat spöregna, men nu piskade de iskalla dropparna mig i ansiktet, och kläderna klibbade mot min hud. Jag andades tungt och föll ner på knä, lät händerna skopa upp armbandet och hålla det tryckt mot hjärtat. Vem som helst som skulle ha vägarna förbi här skulle trott att jag var påväg att få en astmaattack, men jag brydde mig inte ett skit om vad folk skulle tycka när de såg mig såhär. När jag blinkade envisades mina ögonfransar med att klibba ihop sig så jag knappt kunde öppna ögonen igen, och salta tårar gled ner till mungiporna. Jag snörvlade stup i kvarten och kunde inte sluta hulka. Det fick inte vara över! Inte nu! Inte sen! Aldrig någonsin! Min sista livlina var nu utom räckhåll, utan Liam var livet meningslöst! Jag förde armbandet till munnen och pressade läpparna mot det. Knep ihop ögonen och lät alla fina stunder vi haft tillsammans glida förbi som i en film.
*
"Are you okey?", flinade Liam och klappade mig på ryggen. Jag nickade och stod stilla i några sekunder. Japp, hostan var borta. Liam vände sig om för att gå in mot land, - kanske skulle han hoppa från bryggan? Men jag lät honom inte komma undan så lätt, utan hoppade istället upp på hans rygg.
"Heyy, what'chu doin guuurl?", sa han och skrattade.
"I want revenge", flinade jag och försökte brotta ner honom i vattnet, men till ingen nytta.
*
Längre bak i kön hördes ett illvrål från en bebis, och någon försökte förgäves hyssja ner ungen. Killen framför mig vände sig om som för att kolla vem som grät, men fastnade istället med blicken på mig. Han spärrade upp ögonen, som i chock, öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Jag kände hur hela jag stelnade till när jag väl insett vem det var, men jag fann inte ord för att säga något. Istället stod jag där och stirrade på honom som ett fån, och han stirrade på mig.
"Move!", sa tanten bakom och knackade mig i ryggen. Både jag & Liam ryckte till och tog ett steg framåt i kön.
"Uhm... Hi." Liam kliade sig besvärat i nacken. 
"H-hey", stammade jag och bet mig i läppen innan jag lät blicken falla ner i golvet.
*
"Mine too." Han gick runt och pillade lite på mina saker. Sedan fick han syn på mina gitarrer. "Are you still playing?"
"Yeah, a little."
"Can you show me?"
"Another time, maybe. I'm not that good." Jag skakade generat på huvudet.
"Don't say that. I know you are."
Plötsligt fångade något annat hans blick. "What's that?" Han gick fram till mitt nattduksbord och lyfte upp halsbandet som jag en gång i tiden fått av honom. "You still have it?" Meningen kom bara ut som i en viskning.
Jag nickade. "I couldn't get rid of it. It means too much to me. I'm wearing it almost everyday."
*
"Your bandmates are really nice. And funny", skrattade jag.
"I told you that they would love you." Liam log och tog mina händer. Jag svingade dem mellan oss och såg in i hans varmt bruna ögon.
"Goodnight Liam." Våra läppar möttes i en mjuk kyss, men den blev inte speciellt lång eftersom att Harry roat satt och tittade på.
"Have fun while studying", flinade Liam. "And if you need any help, just call me. But you should know, before you call, that I'm not good at maths, chemistry, biology or english... But I'm good at sports and running... And music."
"You're crazy. Goodnight." Jag skrattade och skakade på huvudet för mig själv.
"Goodnight." Han pussade mig på kinden och viftade sedan med händerna att jag skulle dra mig mot huset.
*
Liam sträckte ut sin hand, och jag tog den, och tillsammans gick vi ut på taket. Längs med kanterna på hustaket fanns en låg stenmur, troligtvis byggd för att man inte skulle råka ramla ner.
"What do you think?" Liam placerade sina armar runt min midja.
"It's... It's amazing", log jag och såg beundrande ut över staden.
"Just like you."
"I love you."
"I love you too." Han log kärleksfullt mot mig, och jag vände mig om i hans famn. Hans ögon glittrade, och jag kunde inte låta bli att le åt hur fin han var.
*
"I will never ever leave you again. I promise."
"Thanks." Jag log försiktigt. "Goodnight Liam..."
Han la en arm runt min midja och drog mig tätare intill sig. "Goodnight Ru."
*
"It's so beautiful", mumlade han och inspekterade det flätade läderarmbandet.
"It says forever", påpekade jag, trots att jag var ganska säker på att han redan lagt märke till det. "Just like the necklace you gave me."
"I love it! Thanks." Han sträckte ut sina armar för att fånga in mig i en kram. Sedan möttes våra läppar i en kyss.
*
Jag öppnade ögonen igen och reste mig försiktigt upp på ostadiga ben. Sedan stoppade jag ner armbandet i fickan, torkade bort tårarna med jackärmen för att se något mer anständig ut och började gå, i jakt på en busshållsplats eller en taxi.

Here you go! Det fick bli lite längre eftersom jag hade lovat att ni skulle få ett kapitel igår fast sen aldrig fick det... Anledningen till det var för att jag var så himla trött då vår idrottslärare tvingade oss att simma 80 längder (vilket jag räknade ut blev 2km) utan att stanna. Ugh. Har också spenderat mer tid på att skriva på den nya novellen, trots att jag egentligen borde fokusera på denna nu. Men nåja.
Pusshej!



RSS 2.0