Chapter 9 - "911, what's your emergency?"

Previously:
Den tjocka dimman hade övergått i mörker, och jag letade mig fram genom bilarna på parkeringen för att hitta min egen. En konstig känsla av iakttagelse fick mig att stanna upp. Jag vände mig om, men såg inget. Skumt... Jag började gå igen, men denna gång var jag helt säker på att jag hörde något. Fotsteg. Precis bakom mig. Jag skulle just vända mig om och konfrontera personen som förföljde mig då något hårt träffade mitt bakhuvud och allt svartnade för mina ögon.

Jag parkerade bilen på uppfarten och joggade sedan genom regnet fram till dörren. För en gångs skull hade management släppt oss tidigare, och eftersom Nancy inte skulle vara hemma förrän klockan sju så kändes det som en perfekt dag att överraska henne med en mysig, hemlagad middag. Jag hängde av mig jackan, sparkade av mig skorna och ställde dem åt sidan för att sedan gå ut i köket och rota igenom kylskåp och skafferier. Efter en stund bestämde jag mig för att pasta carbonara fick bli dagens rätt och tog fram en kastrull att koka pastan i. Jag satte på radion och nynnade med i låtarna som spelades medan jag började fixa med maten, och log för mig själv när jag tänkte på hur glad Nancy skulle bli när hon kom hem.

Jag ställde ner tallrikarna på bordet och tände ljusen jag satt fram. Sedan satte jag på en gammal skiva med Backstreet Boys som jag visste att hon så mycket tyckte om. Nu var det bara att vänta...

Jag sneglade upp mot klockan. Halv åtta visade den. Hon var alltså en halvtimme sen. Nåja, kanske var det bara en ovanligt lång kö i mataffären? Eller hade hon kanske behövt åka tillbaka till jobbet och fixa något? Kanske hade hon skickat iväg ett sms men hade dålig teckning så att det inte lyckats komma fram? Möjligheterna var oändliga. Jag satte mig ner i soffan och kollade tankfullt på mobilen. Borde jag kanske ringa henne? Jag tog upp mobilen och knappade in hennes nummer som jag kunde utantill, och efter några sekunder började det tuta i andra änden. En signal. Två signaler. Tre. Fyra...
"Nancy Jay speaking! I can't take your phone call right now, but leave me a message and I'll try to get back to you as soon as possible. Have a nice day!"
Jag la på. Tänk om det hade hänt något? Hon kanske hade kört vilse i mörkret? Eller ännu värre, varit med i en bilolycka? Nej så fick jag inte tänka...
Jag reste mig och gick ut i köket. När jag kollade ut genom fönstret stod min bil fortfarande ensam på uppfarten. Jag testade ringa ännu en gång, men återigen slogs röstbrevlådan på. Var i hela friden höll hon hus?

Tiden hade tickat iväg, och nu hade det gått hela två timmar sedan den tiden hon borde ha varit hemma. Jag hade skickat över tjugo sms och ringt dubbelt så många gånger utan ett ord från hennes håll. Maten hade kallnat sedan länge, och ljusen var påväg att brinna ut. Jag tog upp mobilen och slog numret till Nancy's jobb samtidigt som jag började vanka av och an.
"M.D Fashionhouse, Paula on the line! What can I do for you?"
"Uhm, hey..." Jag kliade mig i nacken. "It's Harry. Nancy's boyfriend. Is Nancy there?"
"No, I'm sorry. She went home by 6pm."
"Oh, okey... Is Meredith there?"
"Miss Davies? Oh, yeah ofcourse."
"Can I talk to her?"
"Sure, wait a sec." Jag hörde hur Paula la ifrån sig telefonen och gick iväg för att hämta Meredith.
"Meredith Davies, yes? What can I do for you?" 
"Hey Meredith, it's Harry."
"Oh, hello darling! How are you?" Jag kunde se hennes tandvita leende framför mig.
"Fine, erm... Have you heard anything from Nancy?"
"No, she went home two hours ago. Why?"
"I-... Eh. She's not here."
"Well, she said something about groceryshopping, but that shouldn't take two hours", sa Meredith fundersamt. "But don't worry, sweetheart. I'm sure she'll be home soon."
"Yeah, ofcourse. But if you see her or anything, tell her to call me."
"Sure! Gotta go, bye!"
"Bye", mumlade jag trots att det redan tjöt i luren eftersom Meredith lagt på. Eftersom Nancy inte befann sig på jobbet var jag nu mer än orolig, men jag försökte ändå övertyga mig själv om att allt var som det skulle. Hon var ju bara sen, för guds skull. Men när jag såg tiden springa iväg och jag fortfarande inte hade hört nåt från Nancy höll jag på att bli galen! Jag slog mig ner i soffan igen och lutade huvudet i händerna. "Please come home, Nancy. Please come home..."
"Tell me, Joey. Why am I doing this on a thursday night when I could be at home, spending time with my babies?" Jag drog av mig min blöta jacka och drog handen genom det fuktiga håret.
"You know why, Ruby." Joey log snett. Jo, självklart visste jag. För det var jag, om någon, som verkligen kunde se om alla små pojkar som hängde här omkring faktiskt hade den potential de påstod sig ha för att bilda ett riktigt band och tjäna pengar på sin musik. Joey behövde min hjälp för att hitta ett nytt band att signa. Ett band som inte bara skulle bli ett i mängden, utan ett band som stack ut och faktiskt kunde bli något.
Vi började gå genom den trånga hallen och rörde oss mot den stora källarlokalen. I varje hörn kunde man se ett och annat fyllepar som stod och hånglade, på dansgolvet skuttade människor i alla åldrar runt som galna, och vid baren trängdes de flesta killar för att få sig varsin gratis flaska öl. Det stank av cigarettrök, alkohol och svett, och luften var väldigt dålig eftersom cirka tvåhundra människor trängdes i denna lilla lokal. Det här var en av Londons sunkigaste pubar, men det var också här tonårskillarna som hade stora drömmar höll till. Jag var inte riktigt säker på just vad det var som drog dem just hit, men kanske tänkte de att om man började litet så skulle man en dag bli något stort?
Jag gick tätt bakom Joey och försökte se till att ingen stötte till mig. Om dessa sunkiga människor så mycket som petade på mig så skulle jag se till att-... Joey drog mig tillbaka till verkligheten genom att putta ner mig på en stol i ena hörnet av lokalen.
"Do you want anything?", sa han högt i mitt öra för att lyckas överrösta musiken som spelades i högtalarna.
"No thank you. I'm trying to stay away from alcohol at the moment", log jag, och han nickade.
"I'll be right back. Don't kill anyone."
"I'll try."
Joey flinade och försvann iväg genom den tjocka folkmassan. Fantastiskt, det första han gjorde när vi kom hit var att lämna mig ensam!
"Hey sexy", sa en ung man som kom vinglandes mot mitt bord.
"Hey you. I don't accept the word 'sexy' from any other guy than my fiance", muttrade jag.
"Are you taken?"
"Yup." Jag lyfte upp min hand och pekade på min förlovningsring.
"Oh hot damn..."
Joey kom tillbaka igen, bärandes på en flaska öl och ett glas vatten. "Excuse me sir, but we don't want company." Han blängde på den fulla mannen som slapp ur sig en djup suck och muttrade något oförståeligt. Sedan vinglade han iväg, mest troligt för att leta reda på en tjej som var villig nog att umgås med honom.
Jag trummade med fingrarna på bordet. "When are the bands coming?"
Joey lyfte upp sin arm och kollade på sitt armbandsur. "In any minute." Han tog ner armen igen och tog en klunk av sin öl. En ensam strålkastare tändes på scenen, och en ung tjej började rigga inför första bandet. Inte långt senare kom fyra killar släntrandes ut, varav en av dem vinkade glatt åt människorna som börjat trängas nedanför scenkanten.
"Hey, we're Black Venue", sa en lång, gänglig kille vars ansikte man knappt såg på grund av hans långa lugg. Hans kompis kopplade in sin elgitarr, och den andra sin bas. Den fjärde och sista medlemmen slog sig ner vid trummorna och började räkna in dem.
"What do you think?", ropade Joey åt mig och nickade mot bandet.
"They suck!", ropade jag tillbaka. De verkade seriöst inte veta hur man hanterade instrument, och sångaren var inte speciellt bra heller. "Are you sure we'll find a good band in here?"
"Yeah, just wait for the next band. I bet they're much better!"
Black Venue spelade tre låtar, och sedan fick de lämna scenen. Tjejerna som stod och trängdes längst fram skrek efter dem och ville bara ha mer, men sångaren i bandet bara signalerade åt dem att ringa honom och sprang ut efter de andra killarna. Det riggades inför nästa band, och snart kom tre andra killar ut. De såg betydligt bättre ut, inte sådär sunkiga som resten av alla människor här inne.
"Hey guys, we're Ways2Die and we're going to play our new song called Take Me Back. I hope you'll enjoy it", sa deras leadsinger medan han kollade att gitarren var ordentligt stämd. Sedan drog han med fingrarna över strängarna och började humma lite. Hans kompis log mot honom och började flytta fingertopparna över basens hals, och jag kom på mig själv med att sitta och digga i takt till låten. Grabben på trummorna stämde in i musiken, och det var som att de orsakade en stor explosion, för helt plötsligt började alla dansa och hoppa med händerna i luften.
"Ways2Die...", mumlade jag för mig själv. Sedan mötte jag Joey's blick, och jag kunde se att han tänkte precis samma sak som jag gjorde.
Efter att bandet spelat sina tre låtar sa Joey åt mig att vänta och sprang iväg för att haffa dem. Jag kunde se framför mig hur han presenterade sig själv och räckte över vårt visitkort, och hur killarna chockat stirrade på honom och sedan bröt in i världens gruppkram.
Plötsligt väcktes jag ur mina tankar eftersom min mobil börjat vibbrera i fickan. Jag tog upp den och drog med fingret över skärmen för att svara.
"Ruby Jay, A&R Director and Songwriter, what can I do for you?"
"Hey Ru, it's H-Harry", snyftade någon i andra änden.
"Harry? Is everything okey?" Jag kunde höra på hans röst att något var fel. Väldigt fel.
"N-no... It's Nancy. She's not home yet, and she doesn't answer my phone calls. I called Meredith too, but she said that Nancy went by six, as usual. Have you seen her?"
Jag stirrade chockat ut i luften. Det var inte likt Nancy. Hon var alltid i tid och hörde alltid av sig om något inte var som det skulle. 
"Ruby, are you still there?"
"Oh, uhm... Yes. But no, I haven't seen her." Jag tog ett djupt andetag för att samla tankarna. "I'll call Ricky, and then I'll get back to you. Stay where you are and call me if she comes."
"Okey." Harry la på, och jag började oroat leta upp numret till en av Nancy's bästa vänner.
Dörren öppnades, och jag flög upp på fötter och skyndade ut i hallen.
"Nancy?", sa jag överlyckligt men kände snart hur hjärtat sjönk när jag fick se vem som stod på tröskeln.
"I'm sorry, it's just me", sa Ruby och sparkade av sig skorna. "So, she's not home yet?"
"No", jag skakade sorgset på huvudet. "And Ricky? He didn't know anything, or?"
"No." Ruby ryckte uppgivet på axlarna och bet sig hårt i läppen.
"Well, fuck it!", sa jag ilsket och slog knytnäven i väggen. Jag hade lust att skrika åt hur ont det gjorde, men höll inne min ilska eftersom det var mitt eget fel. Sedan klampade jag ut i köket och kastade tallrikarna i golvet. Känslorna bara vällde upp inom mig, och ena sekunden hatade jag mig själv för mitt sjuka beteende och att jag inte kunde ta saker som en man, och den andra sekunden så hatade jag resten av världen för att jag inte kunde få hem min tjej eller ens få veta att hon var i säkerhet.
"Calm the fuck down, Haz! We got this." Ruby masserade sina tinningar och snappade åt sig vår hemtelefon. Sedan knappade hon in tre siffror och räckte mig telefonen.
"911, what's your emergency?", svarade en lugnande kvinnoröst i luren. Det vattnades i mina ögon och jag började se suddigt.
"Hello? Is anyone there?"
"Y-yes", stammade jag. "I'm Harry Styles, and m-my girlfriend is missing."

Here you go! Vissa av er har redan läst detta eftersom det var just det här kapitlet ni fick som smakprov när jag fortfarande skrev på Do You Remember?, men jag hoppas ni gillade det i alla fall haha. :)

~ OneShot ~ All I Got Was Nothing ~ OneShot ~

~ A Harry Styles ONESHOT ~
Inspirerad av: The Script - Nothing


"Am I better off dead?
Am I better off a quitter?"

Död. Jag borde vara död. Hur kunde jag vara en sån jubelidiot? Varför var jag tvungen att reagera på det där sättet? Varför var jag tvungen att spöa den där grabben så han var på gränsen till att tuppa av? Varför varför varför? Nu var hon livrädd. Rädd för mig. Och allt var mitt fel. Jag hade skrämt ihjäl henne, och hon hade lämnat mig. Hon, som lovade att stanna vid min sida för alltid, hon lämnade mig. Och jag lät henne gå. För jag var en idiot.

"They say I'm better off now
Than I ever was with her
As they take me to my local down the street
I'm smiling but I'm dying trying not to drag my feet"

Jag har det bättre utan henne, säger de. Men de försöker bara trösta mig, för alla vet att hon och jag var som gjorda för varandra. Hon var min, och jag hennes. Innan hade jag inte trott på det där soulmates-snacket, men när jag träffade henne så förstod jag att allt var sant. Hon var min själsfrände. Vi passade ihop som två pusselbitar. 1 + 1 = 2.

"They say a few drinks will help me to forget her
But after one too many I know that I'll never
Only they can't see where this is gonna end
They all think I'm crazy but to me it's perfect sense"
 
Jag häver i mig ett stort glas vodka utblandat med något annat som en av mina vänner beställt in åt mig. Sedan beställer jag in ännu en, och en till. Men mina vänner ljög för mig. De sa att drinkarna skulle hjälpa mig att glömma henne och bli på bättre humör, men nu mådde jag istället ännu sämre. Det gick inte att glömma henne. Man kan inte glömma henne, och jag vill inte glömma henne. Hon är som en drog för mig! Hon är fast inuti mitt huvud. Hennes vackra ögon, änglalika leende och hennes röst... Den där underbart silkeslena rösten...
Jag skjuter iväg mitt halvtomma glas över bardisken så det faller över kanten och far i golvet med en krasch. Glaset splittras, och små, vassa bitar blandas med den kletiga vätskan som spritt ut sig i en pöl på golvet. Bartendern svär ilsket och blänger på mig.
"And what the hell was that for?!"
"For you, mate. Merry Christmas", sluddrar jag och försöker inte ens anstränga mig för att låta trevlig.

"And my mates are all there, trying to calm me down
'Cause I'm shouting your name all over town
I'm swearing if I go there now
I can change her mind, turn it all around"

På något vingliga ben springer jag ut i ösregnet. Det är fullt av folk ute, men alla är påväg hemåt, för ingen är dum nog att vistas ute i det här ovädret... Förutom jag.
Och hon. På andra sidan gatan småspringer en tjej med en jacka som är precis likadan som Cassie's. Det måste vara hon. Jag är säker på det. Helt hundra.
"Cassie!", ropar jag, men tjejen reagerar inte. Hon försöker säkert låtsas att hon inte hör. "Cassie!"
Jag börjar gå efter henne samtidigt som jag ropar hennes namn högre och högre, men snart känner jag att några tar tag i mina överarmar och drar mig bakåt.
"Cassie!", skriker jag, men denna gång dubbelt så högt. "Cassie! Don't leave me! Cassie, come back!" Jag vänder mig mot en av mina killkompisar och spottar honom i ansiktet. "Let me go!"
"Harry, you're going mad! That's not Cassie!"
Jag faller ihop på marken, gömmer ansiktet i händerna och känner tårarna titta fram i ögonvrån. De har rätt. Jag håller på att bli galen. Jag är galen.
Men jag får inte ge upp.
Så jag reser mig upp, rycker mig loss ur deras grepp och lämnar dem bakom mig. Mina fötter styr mig åt ett visst håll, och jag vet precis vart jag är påväg. Jag måste få se henne. Jag måste prata med henne. Hon måste komma hem igen. Hon måste förlåta mig. Förlåta mig för allt jag gjort. Jag måste få bevisa att jag inte alls är så farlig som hon tror. Jag skulle aldrig göra henne illa. Aldrig aldrig någonsin!

"And I know that I'm drunk but I'll say the words
And she'll listen this time even though they're slurred
So I dialed her number and confessed to her
I'm still in love but all I heard
Was nothing"

Jag drar upp mobilen ur fickan, letar igenom katalogen och klickar på hennes namn. Efter bara några signaler hör jag hennes vackra stämma på andra sidan och ler för mig själv.
"Hi, it's Cassie. Who is this?" Jag hör på rösten att hon också ler, och jag ökar takten på mina steg.
"I l-love you, Cass-sie", sluddrar jag och försöker anstränga mig för att kunna prata tydligare. Jag väntar på ett svar, men det förblir tyst. Jag kan inte ens höra henne andas längre, men jag vet att hon är kvar. Jag vet att hon lyssnar.
Det sista jag hör är en sorgsen suck, och sedan piper det i luren... Hon har lagt på.

"So I stumble there, along the railings and the fences
I know if we're face to face then she'll come to her senses
Every drunk step I take leads me to her door
If she sees how much I'm hurting, she'll take me back for sure"

Jag når fram till hennes systers trappuppgång, försöker ta mig uppåt trots att trappstegen rör sig under mina fötter. Men jag ska lyckas. Jag måste lyckas. Om hon får se hur mycket jag lider av att vara utan henne så kanske hon bestämmer sig för att ta mig tillbaka?
Jag knackar på, men i mina öron låter det mer som att jag bankar.

"And my mates are all there trying to calm me down
'Cause I'm shouting your name all over town
I'm swearing if I go there now
I can change her mind, turn it all around

And I know that I'm drunk but I’ll say the words
And she'll listen this time even though they’re slurred
So I, dialed her number and confessed to her
I'm still in love but all I heard
Was nothing"

Hennes syster öppnar, och när hon får syn på mig så blänger hon surt. Men jag förstår. Cassie har sagt att hon är överbeskyddande, och det ska man ju vara som storasyster.
"What are you doing here? Go away", fräser hon, men snart tittar Cassie fram bakom hennes axel och mumlar åt sin syster att det är okej. Hennes syrra fnyser, men snart lämnas vi ifred, och en pinsam tystnad lägger sig i luften.
"I'm sorry, Cassie", viskar jag med sprucken röst.
"Harry", suckar hon och lägger armarna i kors medan hon ger mig en trött blick. "Please, just... Don't."
"I don't want to be without you. You're my life, Cassie. You promised me that you'd never leave me? ... But so you did."
"Well, you promised me that you'd never hurt me. But so you did."
"I told you, I'm sorry..."
"Saying that you're sorry doesn't make things better. You almost killed him, Harry. You almost killed him! With your bare hands?! Harry, you're dangerous!"
"Don't be scared, Cassie. I won't hurt you... I'll never hurt you, I promise. Just... Come back to me." Det är lönlöst, jag vet. Men jag måste försöka. "I love you, Cassie...", kvider jag och tar ett steg framåt med handen utsträckt för att smeka hennes kind.
"Don't touch me!", fräser hon och slår bort min hand. Rädsla speglas i hennes ögon, vilket får det att vändas i magen på mig. Hon vill inte ens att jag rör vid henne längre. Jag är ute ur hennes liv nu, hon har gått vidare... "Go home, Harry. You're drunk."
"I can't! I don't want to leave you, because I love you, Cassie. I love you! I fucking love you!" Jag kommer på mig själv med att skrika så det ekar i trapphuset, och Cassie backar av ren och skär rädsla. Jag skrämmer henne. Jag älskar henne, och det skrämmer henne. Jag skrämmer henne.
"I think you should leave now, Harry", säger Cassie's syster som nu dykt upp i hallen igen.
Jag nickar tyst och vänder mig om för att gå ner för trapporna. Jag borde sluta försöka, för vad tjänar det till? Hon hatar mig. Hon hatar mig. Alla hatar mig. Hon var den enda jag hade, men nu har jag ingen. Jag strulade till det, som vanligt.

"Ohh, sometimes love's intoxicating
Ohh, you're coming down, your hands are shaking
When you realize there's no one waiting"

Varför är jag en sån idiot?! Alla har rätt. Jag har ett hjärta av sten, jag har ingen själ och jag är en idiot. En komplett idiot. Jag kan idiotförklara mig själv här och nu. Varför skulle någon ha några som helst känslor för mig? Jag är kall, farlig och fruktansvärt skrämmande. Jag är en mördare. Jag gör folk illa. Jag borde sitta bakom lås och bom. Eller nej, ännu värre, jag borde vara död.
 
"Am I better off dead?
Am I better off a quitter?
They say I'm better off now
Than I ever was with her"

Mina fötter rör sig fort över den våta asfalten. Regnet sköljer över mig som en dusch, och ingen skulle kunna se att jag gråter. För första gången någonsin så gråter jag. På riktigt. Det är bara hon, Cassie, som kan få mig att känna såhär. Som kan få mig såhär ledsen, men också så glad som jag brukade vara när jag var med henne. Men nu är det över. Allt är över. Mitt liv är över. Det finns ingen mening med att leva längre. Jag tänker köpa en biljett till himlen, men jag lär ändå hamna i helvetet. Det vet jag.

"And my mates are all there trying to calm me down
'Cause I'm shouting your name all over town
I'm swearing if I go there now
I can change her mind, turn it all around

And I know that I'm drunk but I’ll say the words
And she'll listen this time even though they’re slurred
So I, dialed her number and confessed to her
I'm still in love but all I heard
Was nothing"
 
Jag springer över vägen trots att det lyser rött och bilar kör förbi i världens fart, rundar hörnet och rör mig mot tågstationen. Långt där borta hör jag ett meddelande om att ett tåg är påväg att lämna stället, och har jag tur så hinner jag fram.
Jag fiskar upp mobilen ur fickan, går in på meddelanden och skriver ett kort sms till Cassie.
 
To: Cassie :)
"Thank you. For everything. I'll always love you. Goodbye, Cassie. x"

Jag trycker på skicka, och när jag ser att meddelandet är sänt så kastar jag mobilen i närmaste papperskorg och fortsätter springa. Jag är nära nu, och tåget börjar långsamt rulla framåt. Det ökar sedan farten, och jag springer efter.

"She said nothing (nothing, nothing)
Oh, I wanted words but all I heard was nothing
Oh, I got nothing (nothing, nothing)
I got nothing (nothing, nothing)
Oh, I wanted words but all I heard was nothing
Oh, I got nothing (nothing, nothing, nothing)"

Jag springer tills benen inte längre bär, kastar mig ut på tågrälsen och känner hur den hårda metallen kraschar in i min sida och knäcker mina revben.

"I got nothing"

Och sedan svartnar allt för mina ögon.

Hola! Kände för att testa på att göra en oneshot/imagine till en låttext, och då fick det bli min favoritlåt av The Script!
Tack för all überfin respons på kapitel 8 av TTS! Nästa kapitel kommer imorgon c: <3

Chapter 8 - B L A C K

Previously:
"One day... One day we'll be dancing like this, at a place like this, but then I won't be drunk and you'll be wearing a white dress and a ring on your finger. One day I'd like to marry you, Nancy", mumlade han, nästan ohörbart men jag lyckades ändå uppfatta orden någorlunda. "Nancy Elizabeth Styles... Such a wonderful name..."
Jag visste inte riktigt om det var på grund av alkoholen eller för att jag blev så rörd av hans ord, men helt plötsligt upptäckte jag att jag grät. Eller just "grät" lät väl inte riktigt rätt, det var ju lyckotårar. Jag trodde att jag var den enda som fantiserade om att en dag få stå vid altaret med just denna kille framför mig och ingen annan.
"Did I say something wrong?", frågade Harry oroligt och la en hand på min kind för att få mig att möta hans blick. Jag skakade tyst på huvudet och försökte mig på ett leende.

 21 Februari 2020, kl.06:45. Hounslow Central, London.
 
Väckarklockan ringde i högan sky, och jag slapp ur mig en djup suck och trevade efter avstängningsknappen. Sedan satte jag mig upp och gnuggade mig i ögonen. Det regnade ute, men vad hade jag väntat mig? Solsken och fågelkvitter i februari? Nej knappast. Jag klev ur sängen och tassade bort till dörren där min gosiga morgonrock hängde på en galge, och efter att ha dragit den på mig så gick jag ut i hallen och ner för trappen.
När jag kom in i köket slogs jag av en stark kaffedoft, och Harry var fullt uppe i att duka fram frukost.
"Already up?", flinade han och gav mig en enarmad kram och pussade mig på kinden för att sedan ställa ifrån sig smörpaketet.
"Yeah, and so are you", påpekade jag.
"Yup. I thought you might like some breakfast before you go to work?"
"Yeah, of course. Thanks." Jag log trött och snodde ännu en puss från honom. Harry log snett och räckte mig en kaffekopp, och jag tog tacksamt emot den och såg på när han hällde upp rykande hett kaffe i den. "Thank you!" Sedan slog jag mig ner vid köksbordet och snappade åt mig dagstidningen.
"Anything interesting?", frågade Harry och tog en sipp av sitt kaffe efter att ha satt sig mitt emot mig.
"Not really", konstaterade jag efter att ha bläddrat igenom några sidor. Efter en stund gav jag upp och la ifrån mig den för att göra mig en smörgås. "So, what are you going to do today?"
"Me and the boys are going to work in the studio." Han ryckte på axlarna. "Niall had some plans for a new song, so... Yeah."
"Cool." Jag tog en tugga av min smörgås och kollade upp vägguret som satt ovanför dörrvalvet. En kvart hade jag på mig att äta, och sedan var jag tvungen att göra mig redo för att åka till jobbet.

Jag knäppte knappen på mina svarta jeans påvägen ner för trappen. Sedan drog jag på mig mina Dr Martens och virade halsduken runt halsen.
"Here you go", sa Harry och räckte mig bilnycklarna och en termos fylld med kaffe när jag hade dragit på mig jackan.
"Thanks." Jag kysste honom snabbt och lät sedan blicken falla på mitt armbandsur för tredje gången under den här morgonen. "See you tonight", log jag. Sedan skyndade jag mig ut genom dörren för att inte bli allt för blöt och hoppade in i vår blänkande svarta Range Rover. Jag vred om nyckeln, och motorn gick igång på ett kick. Efter att ha kollat att backspegeln var vriden rätt satte jag på radion, bytte till min favoritkanal och backade ut från gården.
 
"Billie Jean is not my lover
She's just a girl who claims that I am the one
But the kid is not my son", sjöng jag tyst för mig själv och smuttade på kaffet. Det brändes lite på tungan, men jag var för trött och frusen för att bry mig. 
"Goodmorning, Miss Jay", hälsade Paula, min personliga rådgivare, när jag passerade.
"Goodmorning", log jag och fortsatte bort mot Meredith's kontor. Mina kängor gnisslade mot det nytvättade golvet, men ingen verkade riktigt bry sig eftersom det lät hela tiden när folk gick här. Ljudet av Paula's klackar ekade i korridoren, och en svag doft av parfym spred sig när mina arbetskollegor gick förbi.
"Hello darling", sa Meredith och gav mig en lätt kram när jag steg in på hennes rosatapetserade kontor. "How are you?"
"Good", svarade jag. "And you?"
"Never been better", log hon och slog sig ner bakom det stora skrivbordet i mörkt trä.
"That's what you say every time I ask", påpekade jag.
"Oh well, but it's the truth?" Meredith ryckte oskuldsfullt på axlarna.
"Well, I never said it wasn't." Jag flinade. "But now I need to work. I have some papers I need to fax, and later I'm having this phone-interview."
"Yeah, right! Good luck, honey."
"Thanks", sa jag vänligt och trippade ut från kontoret.
"And if you see Ricky, tell him that I'd like to have some coffee!", ropade Meredith efter mig.
"I will!", ropade jag tillbaka och började gå mot mitt egna kontor.
Jag låste upp dörren och lät den sedan stå öppen ifall att mina kollegor ville mig något. Sedan slog jag mig ner bakom mitt skrivbord och snörade av mig kängorna och drog istället på mig mina svarta pumps. Medan datorn startades upp så fingrade jag på mitt halsband. Eller tjaa, mitt och mitt... Förut var det Harry's. Han köpte det för flera år sedan, och kedjan med det lilla pappersflygplanet hade på något vis blivit hans signum. Men för nästan exakt ett år sedan, när killarna skulle ut på en jätteturné, så gav han det till mig. Jag hade först envisats om att han borde behålla det, men han ville att jag skulle ha det. På så vis skulle jag inte glömma honom, hade han sagt, - hur nu det var möjligt?
Nu bar jag i alla fall alltid halsbandet runt halsen och tog aldrig av det, rädd för att det skulle försvinna.
"Sounds great!", sa jag och applåderade efter att Niall sjungit en snutt av den nya låten han skrivit under natten.
"Yeah, this is really good!" Liam gjorde en gest mot pappret och nickade ivrigt.
"Thanks, mates", log Niall och drog handen genom håret för att sedan sätta på sig sin snapback igen. "But I can't come up with a good stick..."
"It's okey, we'll think of something." Jag lutade mig framåt och knäppte händerna medan jag granskade det nerklottrade pappret. Dörren till rummet vi satt i slogs upp, och in kom Harry & Zayn, bärandes på kaffemuggar från Starbucks.
"Hey, how's it going?", frågade Zayn och ställde ner kaffet på soffbordet framför oss.
"Good I think", log jag. "But we have some problems with the stick."
"I can fix that", sa Harry och lyfte upp pappret. Han skummade igenom texten och nickade sakta för sig själv. "Can you play the melody for me, Niall?"
"Yeah, sure."  Niall's fingrar började dansa på strängarna, och melodin till låten fyllde rummet. Han nynnade istället för att sjunga texten, och när han kom fram till den delen av sången där sticket skulle vara så tystnade han.
"I see", mumlade Harry och såg sig om efter en penna. Jag räckte honom den som låg framför mig och kollade nyfiket på när han började mumla en kort text och klottrade ner den på pappret för att sedan sudda ut och göra om igen.
Liam tog en av kaffemuggarna, öppnade locket och började blåsa försiktigt för att inte bränna sig när han skulle dricka. Jag tog en mugg jag också och gjorde samma sak. Det var galet hur kaffe kunde få en att piggna till såhär på morgonkvisten.
"Let's try this", sa Harry och la ner pappret på bordet igen. "Play it again, Niall. I'll sing the stick, and then you can say what you think about it."
Klockan närmade sig sex, och det var dags för mig att plocka ihop mina saker och åka hemåt. Jag snörade på mig mina kängor igen, stoppade ner en bunt viktiga papper i min väska och hängde den över axeln. Sedan tog jag upp mina bilnycklar ur den översta skrivbordslådan, stängde av datorn och släckte taklamporna på kontoret.
Efter att ha låst dörren gick jag bort till Paula och de andra som skulle stanna kvar en timme längre och påminde dem om att släcka och låsa efter sig. De nickade till svars och hälsade mig en trevlig kväll.
 
Det regnade fortfarande ute, och en tjock dimma hade lagt sig i luften vilket gjorde det svårt för mig att se, trots att jag hade de starka strålkastarna på. Jag koncentrerade mig på vägen framför och kisade lite extra för att se vad som stod på skyltarna. Att hitta till närmsta mataffär var tydligen impossible game en kväll som denna.
Efter många om och men hittade jag i alla fall dit. Supermarket stod det på skylten ovanför dörren, och det såg ut att vara öppet. Jag parkerade bilen en bit ifrån, låste den och småsprang sedan mot affären för att inte dränkas i ösregnet. När jag kom in blåste jag mina händer varma och gick för att hämta en kundvagn. Det var inte alls mycket folk här, jämfört med hur det brukar vara, men å andra sidan så var det väl inte många som gav sig ut för att handla i det här ovädret.

"Thank you", sa jag efter att ha fått tillbaka växeln och kvittot. Sedan började jag packa ner maten i kassarna och hälsade snabbt på en gammal farbror som stod mitt emot mig och packade ner sina varor. Jag lyfte upp kassarna och gick sedan ut i regnet igen. Undrar om Harry hade slutat jobba för dagen ännu? Kanske var han redan påväg hem? Förhoppningsvis, för då skulle jag ju kunna få lite hjälp med att bära in varorna.
Den tjocka dimman hade övergått i mörker, och jag letade mig fram genom bilarna på parkeringen för att hitta min egen. En konstig känsla av iakttagelse fick mig att stanna upp. Jag vände mig om, men såg inget. Skumt... Jag började gå igen, men denna gång var jag helt säker på att jag hörde något. Fotsteg. Precis bakom mig. Jag skulle just vända mig om och konfrontera personen som förföljde mig då något hårt träffade mitt bakhuvud och allt svartnade för mina ögon.

DUN DUN DUUUUUUUN...

Chapter 7 - Welcome To The Family

Previously:
"Could you please carry those boxes upstairs?", frågade Ruby försiktigt.
"Of course", log jag och lyfte upp kartongen som sades innehålla kläder och sovrumsprytlar.
"Thanks. I'll make you guys some coffee."
"No, I'll do it", sa Liam och la armen om Ruby. "Sit down and just... Relax. I don't want you to work harder than you already do. You need to rest, and so need those." Han nickade mot hennes mage.
"Okey, baby." Hon pussade honom på kinden, och jag kom på mig själv med att stirra och slet genast blicken från dem och började bära upp lådorna för trappen.

 12 Februari 2020, kl.17:03. Hounslow West, London.

"Uh, Liam?!", ropade jag och försökte ställa mig upp.
"Yes honey?", ropade han tillbaka, och jag kunde höra att han var påväg ner för trappen.
"I think that--... I think my water just broke!" Mina mjukisbyxor var nu alldeles blöta och klibbade mot låren.
"It did? Oh shit! Okey, uhm... Wait, I'll go and get the bag!" Han sprang upp för trappan igen samtidigt som han svor högt för sig själv. Jag lyckades komma upp på fötter och tog mig ut i hallen, hängde jackan över armen och försökte dra på mig skorna. Tvillingarna sparkade, och jag försökte hålla inne ett skrik. Smärtan fick mig att känna mig helt bortkommen, och jag lutade pannan mot väggen i hopp om att yrseln skulle försvinna. 
"Calm down, boys", mumlade jag och smekte min mage. Liam kom springandes ner igen med den redan färdigpackade väskan över axeln och andra viktiga grejer i händerna. Han snappade åt sig bilnycklarna, öppnade ytterdörren och la sedan en arm runt min midja för att hjälpa till som stöd när jag skulle gå. Regnet öste ner, det var kallt och blåsigt och jag ville helst av allt bara gå tillbaka in och kura ihop mig till en liten boll och gråta.
"It... Hurts... So... Fucking much!", vrålade jag höll mig för magen medan vi skyndade ut till bilen. Det kändes som att någon använde mig som ett slagverk eller högg mig med en yxa, mitt humör var på botten och jag ville bara gå tillbaka i tiden och göra så att jag inte blev gravid från första början. Åt helvete med bebisar, graviditeter och smärta! Varför kunde inte Liam vara den som var gravid istället? Huh? Killar behövde då fan aldrig lida. Vi tjejer hade både mens tills vi fyllt femtio och fick stå för graviditeten, och vad fick killarna gå igenom? Jo, inget!
"Breathe, my love", sa Liam lugnande och tog min hand efter att ha startat motorn och backat ut från gården.
"I can't!", kved jag och hasade ner på sätet.
"Yes you can, Ruby. Breathe with me: In..." Han tog ett djupt andetag, och detsamma gjorde jag. "And out..."
Jag pustade ut och började sedan om från början. Det hjälpte, eller i alla fall lite, men nu ville jag helst av allt bara komma fram till sjukhuset så jag kunde få ut dessa tigrar som klöste mitt innanmäte.
"So one day he found her crying
Coiled up on the dirty ground
Her prince finally came to save her
And the rest you can figure out", sjöng jag tyst för mig själv och hoppade av stadsbussen. Paramore gick alltid hem, och jag hade lyssnat på dem hela bussresan.
Jag sneddade över vägen, rundade husknuten och slank sedan in genom porten på baksidan. Klockan var strax över sex, och jag skulle jobba fram till klockan elva ikväll då den sista bussen till Tottenham gick. Under den lilla biten från bussen till jobbet så hade mitt hår hunnit bli dyngsurt på grund av regnet som vräkte ner utanför, och eftersom mitt hår för stunden var uppsatt i en vanlig hästsvans så släppte jag ut det och ruffsade om det för en något torrare effekt.
"Stina!", utbrast RJ och höll upp handen i en hälsning. RJ var en av mina medarbetare som vanligtvis fick jobbet att stå i baren. De flesta här gick runt och jobbade med lite allt möjligt, men jag hade fått jobbet att rigga inför banden. Inte speciellt roligt, och det var ett ganska tufft jobb, men vad gör man inte för pengar?
"Hi RJ", log jag och hängde upp min jacka på kroken där de andras blöta ytterkläder hängde.
"You get ten minutes!", ropade Stan som höll i alla dessa jippon på denna sunkiga pub. Och ja, du hörde rätt, jag sa sunkig. Otrevligare pub gick inte att hitta! Puben bestod av en stor källarlokal som jämt var fylld med människor i alla åldrar som dansade som galna och trängdes i baren för en gratis flaska öl. Varje kväll slutade med slagsmål utanför toalettbåsen, ölflaskor som ven genom luften och att den stackars vaktmästaren fick gå och städa upp allt inför nästa kväll då allt skulle börja om från början. Luften här inne var dålig. En blandning av damm, alkohol, cigarettrök och svett. Banden som spelade på scenen sög, oftast, människorna var otrevliga eller oerhört snuskiga... Behövde jag säga mer? Jag skulle göra vad som helst för att få jobba på något annat ställe än detta, för man fick knappast några bra intyg från att ha jobbat här.
"Stina? Ten minutes! Now!", gormade Stan, och jag nickade snabbt, småsprang upp för de fem trappstegen och smög ut på scenen. Endast en strålkastare var tänd, men tur var väl det. Visst, man såg inte så bra när man skulle fixa i ordning med alla sladdar som skulle kopplas till högtalaren, men jag slapp i alla fall synas. Det var en helt annan sak att stå på scenen inför hundratals människor än hur det var att stå där nere mitt ibland dem.
Jag lyfte upp sladden som låg slängd vid basen och följde den hela vägen bort till andra sidan av scenen där högtalaren stod, kopplade in den och började sedan om med en annan. Efter lite mer än fem minuter så var jag klar, bar bort gitarren vars strängar hade brustit och kilade ut från scenen. Det första bandet klev på, och jag låste upp dörren vid sidan av scenen och försvann ut i publikhavet.
Jag hoppade till av att någon drog tag i min handled, och när jag vred på huvudet så möttes jag av en något äldre kille som såg ut att redan ha fått i sig lite för mycket alkohol. Klockan hade inte ens slagit halv sju, men här var festandet igång dygnet runt så tiden spelade knappast någon roll.
"Wanna dance?", sluddrade han, och jag skakade bestämt på huvudet.
"No thanks." Sedan ryckte jag åt mig min arm och knuffade mig fram mot baren. RJ höll på att dra på sig sitt förkläde, och Kevin var fullt uppe i att servera drinkar och öl.
"Wanna help us out?", log RJ och kastade ett annat förkläde åt mig, och jag gav honom ett lätt leende. RJ var den jag kom bäst överens med här. Han behandlade mig lite som en lillasyster, och jag såg honom faktiskt lite som en storebror. Han var strax över tjugo, hade svart, kortklippt hår i en cool frisyr och nötbruna ögon. Jag visste i stort sätt allt om honom, för han var ganska öppen av sig och gillade att berätta om sig själv, men jag själv levde ett liv i lögner. RJ visste att min mamma var död, men han trodde att jag bodde tillsammans med min pappa någonstans i centrala London, vilket var helt fel. Men det var inget jag ville prata om så han fick tro vad han ville.
Fast en dag... En dag skulle jag inte längre behöva ljuga. Det var alldeles för jobbigt att hålla koll på vad jag sagt och inte sagt till den och den, och lögnerna fick mig inte att må speciellt bra heller. Jag var inte sån egentligen, jag tyckte bara inte om att prata om mitt liv, om hur det blivit eller hur det var en gång i tiden. Det gjorde för ont att minnas, och tanken på att jag aldrig skulle få allt det där igen fick mig att må ännu sämre.
"Stina? Are you okey, girl?"
"Yeah", jag nickade och bet mig hårt i läppen. Sedan pressade jag fram ett leende och såg upp på RJ. "I'm fine."
"One last push!", sa sjuksköterskan glatt, och mitt grepp om Liam's hand hårdnade om möjligt ännu mer. Pojke nummer 1 var redan ute, och snart hördes ett gällt skrik från vår andra son som kippade efter luft. Först var det sagt att jag kanske skulle behöva bli kejsarsnittad, men plötsligt hade sköterskorna allt under kontroll och sa att vi kunde ha en vaginal förlossning.
Lyckan i Liam's ögon var obeskrivlig, och ett brett leende lekte på hans läppar när han såg sköterskan bära iväg på våran illrosa, gallskrikande lilla krabat för att linda in honom i en handduk.
"You did it, Ruby", viskade han och pussade mina knogar, och mitt huvud föll mot kuddarna med en dov duns när jag slappt såg upp på honom.
"No, Liam... We did it."
"You must be tired, Miss Jay, but--", sa sköterskan som nu kommit tillbaka, men jag avbröt henne.
"No, I'm okey. I want to see my babyboys. Can I have them?"
Hennes blick växlades mellan mig & Liam, och sedan gav hon mig en kort nick. "Of course."
Jag makade mig lite åt sidan och lät Liam slå sig ner på sängkanten med armen runt mina axlar. "I love you."
"I love you too", log jag och vilade huvudet mot hans axel samtidigt som jag lät hans fingrar stryka bort de svettiga striporna av hår som klibbat sig fast i mitt ansikte.
"Congratulations to the twinboys, Mr.Payne and Miss Jay", sa sköterskan som höll i vår ena son, och den andra sköterskan som hade varit med under hela förlossningen log varmt.
"Do you have any names on your mind?"
Jag sträckte på mig för att ta emot pojkarna och lät dem sedan vila i min famn medan jag såg upp på Liam. Efter en kort nick av överenskommelse så vände jag mig mot sköterskorna och log brett. "Riley and Lucas."
"Oh, how sweet! Lovely names, really!" Sköterskorna pratade i mun på varandra och log från ena örat till det andra när de såg på oss. "But now we're going to leave you alone for a while. If you need anything, just push the red button and we'll be here in a minute! And once again, congratulations!"
"Thanks", sa jag och Liam i kör och såg sedan ner på våra små pojkar. Lillkillen som jag bestämt tyckte såg ut som en Riley låg och sparkade med benen i luften medan Lucas låg stilla och gnuggade sig i ögonen.
"They're so beautiful...", viskade Liam och stack fram sitt ena lillfinger som Riley snabbt grep tag i och förde mot sin mun.
"Just like you then", log jag och böjde mig försiktigt framåt för att lukta på dem. "Hi babyboys", viskade jag, men det var knappt att rösten bar eftersom jag var påväg att börja gråta av lycka. "I'm your mom. And this is Liam, - your daddy."
Liam log med tårar i ögonen och pressade sina läppar mot min tinning efter att ha stoppat om pojkarna så de inte skulle frysa.
"Welcome to the family." Jag lät försiktigt mina fingertoppar röra vid deras små armar, och efter att ha pratat tyckte jag mig se leenden på deras otroligt små läppar. Kanske inbillade jag mig bara, eller så var de kanske lika glada som vi över att ha letat sig ut i världen?
Vad som än hände nu så skulle inget kunna gå snett, och tillsammans skulle vi ta oss upp till toppen. Jag skulle lära dessa två allt jag kunde, och jag hoppades av hela mitt hjärta att de skulle växa upp och en vacker dag bli lika fina unga män som Liam.

Förlåt förlåt förlåt förlåt FÖRLÅT för att jag inte uppdaterat på en vecka! Jisses va tomt det är här, men tusen tack och massa creds till er för att ni ändå går in och tittar varje dag och inte ger mig massa skit trots att uppdateringen legat på botten! Har ju som sagt haft finbesök så datorn har ju varit min sista prioritering (även fast jag gått omkring och tänkt på er och bloggen i stort sätt hela tiden), men nu är jag tillbaka igen med nya krafter och massa inspo!
Ber dock om ursäkt för att kapitlet blev så kort, det såg längre ut när jag skrev det för hand... Eheh. Men oh well, jag får väl ge er ett hejdundrande bra kapitel nästa gång istället! ;)

Ang. uppdateringen

Hallå vänner!
Förlåt för att det ekar tomt här, jag har inte lämnat er med mening. En del av min släkt är nere på besök nu under midsommar, så jag försöker umgås med dem istället för att sitta framför datorn eftersom vi inte träffas speciellt ofta då vi bor så långt ifrån varandra. Men de åker på tisdag, och när jag kommer hem från jobbet då så är jag tillbaka igen med nya krafter! 
Har redan skrivit klart nästa kapitel, + kapitlet efter det för hand, så det kommer gå mycket fortare för mig att lägga upp dem sedan.

One Direction

Hoppas ni förstår. Får typ ångest över att jag inte lagt ut något sen i tisdags och att ni kommer få vänta ytterligare några dagar. :( 
Oh well, hoppas eran midsommarafton var grymmare än grymmast!
Vi hörs snart! Finns på twitter om det är något. (;

Chapter 6 - Happy Birthday, Harry!

Previously:
"What about Starbucks?", frågade El och började röra sig mot kassan med mig & Jolie i hack i hälarna.
"Sounds nice. What do you think?" Jag log mot Jolie, och hon nickade instämmande.
"But can we please go to Victoria's Secret first?"
"Oh, so it's that day today." Eleanor blinkade mot henne.
"What day?", frågade Jolie oförstående, och jag fnissade. "What do you mean?"
"No, nothing...", sa Eleanor och ryckte på axlarna, men inte heller hon kunde gömma sitt flin.
"Oh, stop it you two", skrattade Jolie och slog oss på överarmarna efter att ha fattat vinken.

 
 1 Februari 2020, kl.07:34. Hounslow Central, London.
 
"Happy birthday to you
Happy birthday to you
Happy birthday, Dear Harry
Happy birthday to you", sjöng jag när jag smög in i sovrummet, bärandes på en bricka med frukost och paket. "Wakey wakey." Jag log och ställde ner brickan på nattduksbordet innan jag slog mig ner på sängkanten.
"Goodmorning", mumlade Harry och log trött.
"Wait... Is that grey hair?", sa jag med spelad förvåning och rörde vid hans lockar.
"What?! No way!" Harry for upp i sittande ställning och vred på huvudet för att se sig själv i spegeln. Jag kunde knappt hålla mig för skratt, och Harry gav mig en sur blick. "Rude."
"What? Why? I thought that I saw a grey strand of hair...? But maybe it was just me?" Jag ryckte på axlarna. "You're starting to grow old, Harold."
"Oh you, just wait. On your birthday I'll get my revenge."
"Oh please, you won't even remember it by then, you silly old man."
"If I were you, I wouldn't be so sure about that..." Han blinkade, och jag skakade på huvudet.
"Now open your presents." Jag tog paketen och la dem i hans knä, och han rev genast upp pappret på varenda en.
"Concert tickets to the Cabinet Claws? Are you kidding me?!", sa han chockat och slängde sig runt halsen på mig. "Thank you so so much! How did you even get those? They were all sold out?"
"Well, I have my contacts..." Jag ryckte på axlarna och log slugt. Om sanningen skulle fram så var en av mina kollegor en avlägsen släkting till basisten i bandet, och eftersom The Cabinet Claws var ett av de hetaste banden just nu och jag visste att Harry älskade dem så var biljetterna ett självklart presentval.
Harry fick också en hel del andra småsaker, men den riktiga presenten skulle han få ikväll.
"I'm taking you out tonight, just so you know."
"Nice! Where to?"
"I won't tell you, if that's what you think?"
"Damn it", mumlade han och flinade.
"Would you like to have some tea?", frågade jag och pekade menande på vattenkokaren.
"Yeah, sure", log Nancy och lutade sig mot köksön. Vi var hemma hos Niall, eller nej, hemma hos oss, och planerade lite kring vad som skulle behövas inför kvällens festligheter. Nancy hade hyrt en festlokal där det var tänkt att vi skulle fira Harry som idag fyllde tjugosex.
Jag tog fram två muggar och ställde ner dem framför oss. Sedan hällde jag upp det kokheta vattnet och la i två tepåsar.
"Your accent is... Really special. You're irish, right?" Nancy drog åt sig en av muggarna och mötte sedan min blick med ännu ett leende.
"Yeah, that's right. Or, uh, I was born in New York City, but we moved to Ireland when I was three years old since my parents are irish and they wanted to move back home."
"Oh, I see", sa hon och nickade.
"And what about you? Where are you from? I can tell that you aren't from London because of your accent."
"Wolverhampton."
"Just like Liam then?", log jag.
"Yup. We've been friends since we were babies." Hon flinade.
"Aah, cool!"
"Yeah. So, what are you doing for a living?"
"I'm an engineer. So I'm working with promotion of products and that kind of stuff." Jag hade sedan barnsben vetat att jag ville satsa högt och hade alltid setts som klassens plugghäst, men det hade lönat sig för nu var jag högsta chefen inom marknadsföring för London's mest kända datortillverkning.
Jag slängde tepåsen i soporna och nickade sedan åt Nancy att följa med mig ut i vardagsrummet. Egentligen hade jag planerat att vi skulle slå oss ner i soffan, men Nancy försvann genast bort mot bokhyllan och lådorna som var fulla med böcker.
"Wow, you've got loads of books!" Hon drog försiktigt med fingertopparna över böckernas ryggar. "Oh, I've read that one. It was great."
Medan hon studerade den välbekanta boken så tog jag ut tre andra ur bokhyllan och höll fram dem. "If you liked that one, you would love these."
Hon tittade nyfiket på böckerna jag höll i och tog dem sedan för att läsa på dess baksidor.
"Is it alright if I borrow them?"
"Jeeez, of course?! I've read them all, like, six times."
"Okey", skrattade hon och stoppade ner böckerna i sin väska. Sedan kollade hon på sitt armbandsur och lyfte ett ögonbryn. "Whoopsie, I think we should go now."
"Turn the lights off, dad!", sa jag och viftade med handen att han skulle skynda på eftersom Harry var på ingång. Han hade fått veta att vi skulle gå på restaurang, men det stämde ju inte riktigt. Nu var vi i festlokalen, och vilken sekund som helst så skulle porten öppnas och Harry skulle kliva in och förhoppningsvis bli riktigt överraskad.
"Harry's coming in three, two, one...", ropade någon, och dörren slogs upp.
"Surprise!", skrek alla, och strålkastarna tändes igen. Harry hoppade till och sprack sedan upp i ett stort leende när han fick se alla sina nära & kära samlade i ett enda rum. Harry's familj var här, Ruby's & mina föräldrar var här, alla killarna, Ed, Olly, Andy och alla som på något vis tillhörde släkten eller ingick i vänskapskretsen.
"Happy birthday, baby", sa Louis och pussade Harry på kinden, och Harry kramade om honom. Sedan gick de andra killarna fram till honom och började småprata, och jag gick bort till Eleanor och Ed som satt vid baren.
"Hi El, Hi ginger", flinade jag och slog mig ner på barstolen bredvid min vackra tjejkompis.
"Hello", log Ed och tog en klunk av sitt ölglas. "You're in a good mood today, I see?"
"Of course! Why shouldn't I be?" Jag rynkade pannan i en förvirrad grimas och knäppte med fingret åt bartendern för att få hans uppmärksamhet. När jag hade beställt en drink som lät väldigt spännande så vände jag mig återigen mot Ed, och han nickade diskret åt Eleanor som suckade dramatiskt.
"Something wrong?"
"Yup. I've been--"
"Don't say anything. Let me guess; You've been fighting with Louis again, haven't you?"
"And ten points goes to Nancy Jay, woooh!" Hon vevade med sin knutna näve i luften men såg inte ett dugg glad ut.
"Oh come on, don't be sad. It's Harry's birthday? You'll get over it. You always do."
"But he's such an idiot sometimes", suckade hon.
"You have to be an idiot to see an idiot", sa jag, vilket fick Eleanor att spricka upp i ett litet leende.
"Come on, girl. Let's party!" Jag sköt över min drink till henne och beställde sedan in en ny åt mig själv, och snart var festen i full gång.

Musiken dånade i högtalarna, strålkastare i olika färger rörde sig över golvet och överallt stod människor och dansade eller småpratade.
"Would you like to have your real present now?", sa jag högt för att lyckas överrösta musiken.
"Depends... Is it a kiss?" Harry böjde sig ner för att möta mina läppar, men jag backade undan.
"Nope. Stay here, I'll be right back!" Jag lämnade honom på dansgolvet, gick upp på den lilla scenen och knackade på mikrofonen så det sprakade i högtalarna. "Excuse me? It's time for Harry to get his real gift. Can someone please open the back door?"
Louis & Olly försvann ut på baksidan medan Ed & Liam höll upp dörrarna, och snart kom de förstnämnda indragandes med en stor bjässe på två hjul med ett vitt skynke över.
"Happy birthday, Harry!", ropade jag i mikrofonen och nickade åt honom att gå bort till killarna. Han gjorde som han blev tillsagd och drog försiktigt bort det vita lakanet. Sedan tog han ett steg bakåt och satte handen för munnen. Jag sprang ner från scenen och gick bort till honom, och han vände sig mot mig.
"Is-- ... Is it a?" Han klarade inte ens av att fortsätta meningen.
"Yes, the one you wanted."
"D-did you... Did you do all this? For me?", sa han och gjorde en häftig inandning.
"Yeah. Giving you this one--", sa jag och klappade på den stora, blänkande motorcykeln. "- was the least thing I could do."
"I love you, Nancy", sa han och kramade mig hårt.
"I love you too, Haz."
 

Klockan hade sedan länge passerat midnatt, men det var fortfarande ganska många gäster kvar i lokalen. Alla var dock lite smått påverkade av alkoholen, medan vissa var mer fulla än andra.
"Dance with me", mumlade Harry och drog in mig i en kram, och jag la armarna om hans nacke. Han luktade som en blandning av bleu de chanel, alkohol och svett, men jag kunde inte tänka mig att jag luktade speciellt fräsch heller just nu efter att ha dansat non-stop i timmar.
"Thank you. For everything." Han pussade mig på kinden och lirkade in sina fingrar i mitt hår. Hans röst var hes efter allt skrikande och tjoande, men samtidigt var den lika underbar som alltid och lyckades återigen få mitt hjärta att hoppa över ett slag.
"No problem, really. You deserve it. And I love you."
"I love you too. So so much, babyNayNay."
Jag fnissade åt smeknamnet han gav mig och borrade in mitt ansikte i hans stora lockar.
"One day... One day we'll be dancing like this, at a place like this, but then I won't be drunk and you'll be wearing a white dress and a ring on your finger. One day I'd like to marry you, Nancy", mumlade han, nästan ohörbart men jag lyckades ändå uppfatta orden någorlunda. "Nancy Elizabeth Styles... Such a wonderful name..."
Jag visste inte riktigt om det var på grund av alkoholen eller för att jag blev så rörd av hans ord, men helt plötsligt upptäckte jag att jag grät. Eller just "grät" lät väl inte riktigt rätt, det var ju lyckotårar. Jag trodde att jag var den enda som fantiserade om att en dag få stå vid altaret med just denna kille framför mig och ingen annan.
"Did I say something wrong?", frågade Harry oroligt och la en hand på min kind för att få mig att möta hans blick. Jag skakade tyst på huvudet och försökte mig på ett leende.
"You sure?"
"Yeah, I'm sure." Jag torkade bort tårarna och vilade sedan pannan mot hans bröstkorg, och han la armarna om mig igen.
"We'd make the prettiest of babies, you know. A little mini-me or a little mini-you. Maybe a little girl with brown curls and grey eyes or a boy with blonde waves and green eyes? Maybe twins? Or triplets?..." För varje ord han sa så pratade han tystare och tystare, och snart hade han försvunnit in i sin egna lilla värld. Jag log för mig själv. En liten mini-Harry skulle väl inte vara så dumt? Eller en sockersöt liten flicka med hans utseende?
Men var vi redo för ett barn? Vi båda hade ju ganska fullt upp med jobbet, speciellt jag, men å andra sidan... Hade Ruby & Liam tid för tvillingar så skulle väl jag och Harry också...?
"What are you thinking about?"
"Hm?" Jag återvände till verkligheten. 
"I said, what are you thinking about? Tell me."
Jag såg upp på Harry, och han såg nyfiket på mig. "I'm thinking about how much I love you."
Harry sprack upp i ett leende och böjde sig ner för att kyssa mig, och just då, med alla dessa underbara bilder i mitt huvud, så kände jag att jag just i detta nu skulle kunna dö lycklig.

Förlåt för att det dröjde så, och förlåt för typ världens sämsta kapitel! Är så himla trött efter att ha stått i gassande sol sju timmar i streck (sommarjobbar, för er som inte vet), har en dunkande huvudvärk, har bränt mig i ansiktet och dessutom åkt på en förkylning. Flera flugor i en smäll, liksom!
Men stort tack för att ni hänger kvar trots att uppdateringen är sämst! Lovar att det väntar bättre kapitel runt nästa hörn, och jag ska verkligen se till att nästa kapitel inte blir såhär ihopslängt och... Uschigt, haha. (Kolla vilket stort ordförråd jag har när jag är trött! Det är ju nästan skamligt...)
Men nu väntar sängen. Godnatt vänner! /(--__--)/ 

~ Oneshot ~ Promise Me ~ Oneshot ~

 ~ Isabell & Louis ONESHOT ~
you are my sunshine | via Tumblryou are my sunshine | via Tumblr
Louis och killarna är på turné runt om i USA, och du har fått äran att följa med under en vecka. Efter att ha spenderat två dagar i New York så har Louis äntligen fått lite ledigt, och ni har bestämt er för att spendera dagen på stan. Det kryllar av folk på gator och torg, och solen lyser starkt över staden.
"Can we please go in there?", säger du och pekar på Topshop eftersom du hemskt gärna vill gå in dit.
"Sure", säger Louis och nickar. Sedan tar han din hand och drar in dig i klädaffären. Ni strosar runt bland klädstänger och hyllor men försöker vara så diskreta som möjligt för att inte bli påhoppade av fans. Ni har ganska nyligen gått ut i media med erat förhållande, och fansen är väldigt upprörda över att deras Boo Bear inte längre är singel. Därför försöker ni ligga lågt när ni vistas utomhus.
"What do you think about this one?", frågar du och håller upp en blå långklänning.
"Nice! It matches your dip dye. You should try it on!"
Sagt och gjort så provar du klänningen, och Louis ger dig glatt tummen upp när han kikar in i provrummet. Han har också hittat en snygg tanktop, och när ni båda är nöjda med era fynd så går ni fram till kassan och betalar.
 
Utanför står en grupp med fans som vill ta bilder och få autografer av Louis, och ni stannar upp och småpratar med tjejerna. De är väldigt trevliga och säger att du & Louis passar jättebra tillsammans, och du blir alldeles varm inombords av att höra det.
"Bella, can we talk to you?", frågar ett av fansen.
"Of course", svarar Louis efter att ha utbytt en blick med dig, och tjejen ler.
"Alone, please."
"Oh, uhm... Okey", säger du osäkert men följer med en bit bort.
"Why are the two of you dating? You don't deserve him, loser. He doesn't love you? No one does! You're an ugly bitch and you just want to date him because of his money, I swear!", säger tjejen kallt, och du känner hur hjärtat sjunker. Tjejerna lägger armarna i kors och ser kaxigt på dig, och det vattnas i dina ögon. Kanske har fansen rätt ändå? Vad ser Louis i dig egentligen? Du är ju bara en helt vanlig tjej? Du har inte något speciellt utstickande utseende, bortsett från din blåa dip dye, du är inte pinnsmal som modellerna i tidningarna, och du förtjänar honom inte. Det finns hundratals tjejer där ute som är mer begåvade och vackrare än du. Hundratals tjejer som har finare kroppar, är mycket smartare och kan allt som inte du kan. Så varför skulle Louis älska just dig?

Du för en hand till kinden och torkar bort tårarna som envisas med att rulla ner för dina kinder, skakar på huvudet och springer ifrån de elaka tjejerna. Du vet precis vart du är påväg och precis vad du ska göra, för nu har du fått nog. Du orkar inte mer. Nu måste det hela få ett slut.
"Hey! Bella! Where are you going, sweetie?!", ropar Louis efter dig, men du vänder dig inte om utan fortsätter springa. Du ser suddigt och råkar då & då springa in i människor som själva inte ser sig för, och vissa muttrar något irriterat medan andra frågar om något är fel. Du bara skakar på huvudet och springer vidare, och du vet att Louis är någonstans i folkmassorna bakom dig. Förhoppningsvis är han långt borta, för nu vill du vara ifred.
Du skyndar in på hotellet, springer bort till hissen och trycker hårt på knappen som ska föra dig till rätt våning. Det känns som att den lilla hissturen tar en oändlig tid, och du börjar undra om det inte skulle ha gått fortare att ta trapporna. Men snart plingar det till och du är ute ur hissen.
Du trycker i nyckeln i låset och öppnar dörren till hotellrummet. Sedan kastar du väskan och shoppingpåsarna på golvet och låser in dig i badrummet. Tårarna gör det fortfarande svårt för dig att se, och dina händer rotar bland hyllor och i lådor så saker faller ner på badrumsmattan med en dov duns, men du är bara ute efter en sak...
Bingo.
Med en skakig hand tar du rakhyveln, sätter dig ner på golvet och för långsamt rakbladet mot handleden. Du hör hur dörren till hotellrummet öppnas, och snart bankar någon på dörren.
"Bella? Open the door, please."
Du ignorerar honom fullständigt, trots att det gör ont i dig att höra hans skärrade röst. Istället pressar du den vassa metallbiten mot huden och biter dig själv hårt i läppen när du känner av svedan när det tränger igenom skinnet. Blod sipprar ut från såret och blandas med tårarna som faller från dina kinder.
"God damn it, Bells! Open up!" Louis rycker i handtaget, slår på dörren och stönar av förtvivlan. Snart hör du hur någon lirkar med låset, och dörren far upp. Din blick möter hans, och du kan se hur hans ögon spärras upp när han får syn på din blödande arm.
"Bella! What the fuck are you doing?" En hel drös med olika känslor speglas i hans blick, och han greppar tag i rakhyveln och kastar iväg den. Sedan är han snabbt nere på knä bredvid dig och lindar om ditt blödande sår med en handduk. "Why are you doing this? What did they do to you? What happened?" Han ser oroligt på dig, och du försöker få fram en ordentlig mening men hulkar och snyftar om vartannat.
"Everyone hates me. Everyone, except for you, Louis." Du orkar inte med alla hot, elaka tweets, dumma artiklar och påhoppande fans och paparazzis. Alla har rätt, du borde försvinna från jorden. Ingen tycker om dig.
"That's not true, Bella! And you know that." Han lägger sin arm om dina axlar och drar in dig i sin varma famn. "Don't care about them, baby. I love you, and that's all that matters."
Du nickar och lutar huvudet mot hans axel medan hans ena hand rör sig upp och ner över din rygg i en tröstande kram. Han pussar dig på kinden och berättar hur mycket han älskar dig och just varför, säger att du inte ska bry dig om vad andra tycker och tänker och istället bara bry dig om människor du tycker om och som gör dig glad.

Efter att ha suttit på badrumsgolvet i nästan en timme så ligger ni nu i soffan och myser framför filmen Grease och har nyligen beställt roomservice eftersom ni båda är hungriga. Louis hand leker med ditt hår medan du ligger i hans knä med huvudet vänt mot teven.
"Bella?" Hans mjuka röst fångar din uppmärksamhet, och du vrider på huvudet och ser upp på honom.
"Hm?"
"Can you promise me one thing?" Han suger på sin underläpp och rynkar pannan.
"Maybe? What do you want?"
"Can you please promise me to never do that again?"
Du förstår genast vad han syftar på och sneglar på din omplåstrade handled. Sedan spricker du upp i ett litet leende och fångar hans hand, och han flätar genast samman era fingrar.
"I promise."

Varsågod Bella! Jag hoppas den blev som du tänkt dig eller i alla fall någorlunda!

Hade planerat att skriva på novellen idag, men livet kom emellan så jag har inte hunnit. Börjar mitt ena sommarjobb imorgon, och på kvällen ska jag umgås med lite kompisar och är troligen inte hemma förrän det är dags att krypa till sängs så att jag vaknar i tid och är pigg & glad dagen efter. Men när jag kommer hem från jobbet på tisdag så har jag förhoppningsvis lite tid till att skriva så jag ska försöka få upp ett kapitel då! Sorry to keep you waiting! xx

Chapter 5 - When Everything Was Simple

Previously:
"Then just cook her something, duh." Han hällde ut kaffet som blev över och ställde sedan kopparna på en bricka.
"I can't cook", påpekade jag.
"Wow, I'm surprised that you're still alive... Genius", mumlade han och lämnade köket. Jag hoppade ner från den höga kökspallen och skyndade efter.
"But what am I going to do then?"
"Jeeez, Niall. Just ask her? You're making this problem alot bigger than it really is."
Han hade rätt. Hur svårt kunde det vara egentligen? Det var bara det att jag ville att allt skulle gå rätt till. Jag ville att allt skulle bli perfekt, för Jolie var perfekt, och hon förtjänade allt här i världen som var just perfekt.

24 Januari 2020, kl.19:52. Hounslow Central.

"Thanks for helping me, NayNay", log jag och började duka inför middagen som jag & Nancy tillsammans hade lagat åt Jolie som skulle vara här om ungefär en kvart.
"No problem, Niall. That's what friends are for." Nancy ryckte på axlarna, och jag nickade. "Are you nervous?"
"Y-yeah, a little." Faktum var att jag kände mig otroligt nervös. Tänk om Jolie skulle säga nej? Tänk om hon tyckte att jag var helt dum i huvudet som ens kom på tanken att fråga henne? Tänk om hon inte alls hade samma känslor för mig som jag hade för henne?
"Don't be. She really likes you."
"You think so?"
"Niall, I know so." Hon log snett och satte ner formen med hemlagade crêpes på bordet. "Since when did you become so self-conscious? I thought you were a careless mofo?"
"Well, I was? ... Until I met Jolie."
"But you don't have to feel like you need to impress her. She loves you no matter what?"
"I know... I just don't want to lose her." Jag ryckte lätt på axlarna och såg ner i golvet.
"You won't, okey?" Hon la en hand på min axel. "You can do this, Niall. But now I really have to go. I'm sneaking out the back door, just so she won't see me if she comes. Have a great night, and don't forget to tell her!"
Jag hoppade av bussen och rättade till axelremmen på min stora sportbag som var fylld med kläder eftersom det var meningen att jag skulle stanna för natten. Sedan började jag gå mot Niall's hus. Han bodde i ett sött litet hus i grått tegel med en fin tomt, en uppfart att ställa bilen på och blomrabatter runt varje husknut. Det var förståeligt att det gått åt mycket pengar för att köpa det här huset, men Niall gillade ju flådiga och dyra saker. Jag skulle tippa på att alla här i området hade gott om pengar, för varje hus var designat på ett annorlunda sätt och såg riktigt hemtrevligt och välskött ut. Och husen låg ju också ganska centralt, och om man bara tänkte på vad en liten etta mitt i London kostade så måste ju de här husen gå på mer än-- Nej jag vågade inte ens tänka på priserna.
Jag plingade på dörren, och snart hördes fotsteg på andra sidan och dörren gled försiktigt upp.
"Hello beautiful", sa Niall och kramade om mig.
"Hey", log jag och kramade tillbaka. Sedan steg han åt sidan för att låta mig komma in och stängde dörren bakom mig. "I'm not late, am I?"
"Of course not. Are you hungry?"
"I haven't been eating since lunch, so yeah." Jag nickade och ställde mina skor åt sidan. Sedan sniffade jag i luften och kisade mot Niall. "Is that what I think it is?"
"Crêpes, yes." Han nickade och gjorde en gest med handen att jag skulle följa med in i köket. Det var släckt i taket, och på bordet stod det tända ljus och en vas med röda rosor.
"Aw, Niall. It's so pretty! Have you done all this? I didn't even know that you could coo--"
Niall avbröt mig. "I got a little help from Nancy with the cooking-part. But everything else... Yeah, I did it."
"Have you done all this for me?" Jag kände hur det vattnades i ögonen på mig men kunde inte låta bli att le. "Why?"
"Because I love you? Because you deserve it? Because you always do things for me and now I want to give something back?", sa Niall och la armarna om min midja. "I love you, Jolie." Han pussade mig på nästippen.
"I love you too", sa jag ärligt och log varmt. Niall's mage kurrade, och jag föll i skratt. "Okey, let's eat."
Niall nickade instämmande och gick bort till den lilla köksön där högtalarna till hans mobil stod. "Music?"
"Yes, please."
"...And I guess that you wanna listen to McFly?"
"Yup, that's right."
Musiken sattes igång, och Niall kom tillbaka och drog ut stolen åt mig.
"Oh, what a gentleman", log jag och slog mig ner vid bordet.
"Si oui, mon chéri.", sa han och satte sig mitt emot mig med en gest att jag skulle börja lägga upp mat.

"So... Can I ask you a question?", frågade Niall osäkert, och jag blev genast vaksam.
"Yes?" Det kom mer ut som en fråga än ett påstående.
"I asked you to come here today, because I wanted to ask you if... If you..." Han blev alldeles röd om kinderna och vägrade möta min blick i några sekunder.
"If I what?", frågade jag prövande, i hopp om en fortsättning på meningen.
"Would you like to move in with me?" Hans klarblå ögon mötte mina, och han väntade spänt på ett svar. Först förblev jag tyst, för jag hade inte riktigt smält det han just sagt. Hade han frågat mig om jag ville flytta in hos honom? Jag? Hos honom? Eller drömde jag bara?
Jag nöp mig diskret i armen, men när jag hade försäkrat mig om att det inte var någon dröm så sprack jag upp i ett leende. "Yes... Yes yes YES!" Jag nästan flög upp från stolen, sprang runt bordet och slängde mig runt halsen på honom. Jag hade väntat i evigheter på den frågan, men jag hade aldrig trott att han faktiskt skulle ställa den.
"Earl grey with honey and no milk for my young lady, and vanilla tea and a sandwich for me", log jag och satte ner tekopparna framför oss på soffbordet. Vi hade pausat filmen eftersom Jolie hade blivit sugen på te och jag var hungrig, igen, men nu kunde vi äntligen fortsätta titta. Vi såg på nån romantisk komedi, trots att jag föredrog skräckfilmer, men när jag var i Jolie's sällskap så spelade det ingen roll vad vi tittade på. Det slutade ändå oftast med att jag i smyg satt och studerade henne. Hon var så vacker, min Jolie. Och känslan av att kunna kalla henne min var obeskrivlig. Okej, vi var inte gifta. Inte ens förlovade, men ändå kunde jag kalla henne min. Hon var den första tjejen som på riktigt hade vunnit mitt hjärta. Hon var prinsessan som jag hade väntat på i år och dar, och visst, jag hade blivit retad för att jag inte haft någon flickvän innan. Folk började spekulera kring om jag kanske var gay men inte vågade komma ut ur garderoben, och vissa hade till och med sagt att jag kanske hade en crush på Liam. Men så var inte fallet. Liam var en av mina absolut bästa vänner, han var som en storebror. Men jag var inte kär i honom. Den enda jag älskade på det sättet var Jolie. När jag träffade henne för första gången så insåg jag att alla års väntan faktiskt hade varit värt det. Och nu låg hon här i min famn, smuttandes på sitt rykande heta te, och då & då såg hon upp på mig och log kärleksfullt. Jag var så glad över att hon hade sagt ja. Först trodde jag mig ha sett en stunds tvekande, men när hon sedan slängde sig runt halsen på mig och glatt skrek ja så föll alla bitar på plats.
Jolie var min. Jolie Marissa Blake var min och ingen annans. Och jag älskade henne. Till månen och tillbaka.
Jag hoppade av bussen och började gå mot mitt kvarter. Såhär sent på kvällen gick inte bussen ända hem, så jag var tvungen att gå bland de lite läskigare områdena, men det fanns inget att göra åt saken. Jag skruvade upp volymen på ipoden och började gå i rask takt för att vara "hemma" så snabbt som möjligt. Det blåste kallt, och min jacka höll inte tätt eftersom den var ganska sliten så jag frös något så otroligt. Men det här fick jag genomlida flera dagar i veckan efter en kväll på jobbet, så det var bara att bita i det sura äpplet och göra något åt saken.
Några äldre killar kom gåendes på andra sidan gatan, och när de fick syn på mig så korsade de vägen och försökte få min uppmärksamhet. Jag stängde av ljudet på ipoden men låtsades inte höra vad de sa och började sedan gå snabbare efter en titt på armbandsuret jag inte hade.
"Hey! Hello? Girlie, come back here!", ropade den ena och började gå efter mig.
"I bet she's good in bed", mumlade den andra, och några hummade instämmande medan vissa busvisslade. Jag ville skrika åt dem att lämna mig ifred, men jag vågade inte. De var för många, de var äldre än mig och minst ett halvt huvud längre än mig.
"Hey you! I'm talking to you, bitch!", skrek han som följde efter mig, och jag ryckte till av hans arga ton. Just när jag trodde att det var ute med mig så kom några tjejer gåendes runt hörnet. Eller tja, gåendes var väl kanske inte rätt ord. De stapplade fram på sina klackar som var höga som skyskrapor, sluddrade och pratade om någon vild fest de just varit på.
"Hello ladies", sa en annan av killarna i gänget och visslade åt dem. Tjejerna fnissade, och när de började samtala med varandra så tog jag tillfället i akt att försvinna.
Jag satte på musiken igen och småsprang resten av biten hem. Hjärtat dunkade fortfarande i hundranittio efter mötet med killarna, och just nu ville jag bara att någon skulle krama om mig och säga att de där killarna var idioter som behandlade mig på det viset. Men det skulle ingen göra, för ingen brydde sig.

Jag dumpade väskan på golvet i hallen och gick sedan in till vardagsrummet där Ben satt och zappade mellan kanalerna på teven.
"Did you have a good day?", frågade han, fast han lät inte speciellt intresserad. Men det gjorde han ju å andra sidan aldrig.
"Yeah", ljög jag och försökte låta så lättsam som möjligt.
"Good. Do you have my money?"
Jag suckade och drog upp några sedlar ur byxfickan som jag sedan stack ner i hans framsträckta hand. "I'm going to bed."
"Already? But what about dinner?"
"Make your own dinner...", muttrade jag. "Idiot."
Jag stoppade in hörlurarna i öronen igen och satte på min låtlista med lugna låtar som brukade hjälpa mig att somna när jag var upprörd eller hade haft en dålig dag. De där killarna kunde dra åt helvete, Ben kunde dra åt helvete, mina klasskamrater kunde dra åt helvete och varenda jävel i den där staden kunde dra åt helvete!
Jag ville inte bo här längre. Jag orkade inte mer. Och eftersom jag aldrig skulle tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna bo ensam i London så ville jag bara tillbaka till Sverige. Fast vad skulle jag dit och göra egentligen? Jag hade ju ingen kvar? Min mamma var död sedan flera år tillbaka, min pappa kunde befinna sig vart som helst i hela världen med den där subban till flickvän, mina morföräldrar var också döda, och mina farföräldrar tyckte inte om barn. Jag brukade vanligtvis inte svära så mycket, men just nu var jag inte på humör för att vara trevlig, och pappas nya tjej var aldrig trevlig hon heller. Det var säkert hon som kom på den där jävla idén om att de kunde lämna mig här i Tottenham och sedan flytta utomlands bara de två.
Varför kunde man inte bara vrida tillbaka tiden och ändra på allt. Jag saknade hur det brukade vara, hur jag brukade vara, och tiden då allt var så enkelt. Jag saknade tiden då det bara var jag, mamma & pappa.

Large

More Than This med One Direction slogs på, och för att få mig själv på bättre humör så försökte jag koncentrera mig på texten och bandmedlemmarnas röster. Det var en av mina favoritlåtar, och det var den som hade fått mig att bli ett fan av bandet. Eller lättare sagt Niall's solo. Hans röst var magisk, och jag skulle kunna döda (okej, kanske inte bokstavligen) för att få höra honom sjunga sin vers i More Than This live. Tänk om jag en dag skulle få träffa honom i verkligheten... Det skulle vara rena drömmen! Fast i hans ögon skulle jag säkert bara vara ännu ett fan, medan han betydde allt för mig. Det var tack vare honom som jag levde mig igenom de jobbigaste dagarna, det var oftast tack vare honom jag lyckades somna på kvällen och det var han som fick mig att fortsätta kämpa. Han verkade vara en sån otroligt fin person som brydde sig om alla och kunde se det fina i de hemskaste av människor. Varför kunde ingen bry sig så om mig? Varför kunde ingen bry sig om mig överhuvudtaget? Om jag inte ens fick behålla min egen mamma, kunde inte Gud, eller vem det nu var som bestämde där uppe i det blå, unna mig i alla fall någon?
Jag suckade djupt, satte More Than This på replay och slöt ögonen.

Voilá! Detta var det sista tidsinställda kapitlet! Idag är det nämligen karneval i staden där jag bor, och jag jobbar från tidig förmiddag fram till klockan fyra, och sen ska jag umgås med vänner och sådär. Jag & min fina vän ska också sjunga & spela i parken, så det ska bli kul!
Men jag kommer alltså börja uppdatera som vanligt igen från och med imorgon. :)
Tack för all fin respons förresten! Era kommentarer gör min dag - varje dag! :D

Chapter 4 - Attacked By The Smurfs

Previously:
"Hi Nancy! I'm outside", sa Eleanor, och jag kunde höra att hon satt i en bil.
"Okey, I'll be there in five." Jag avslutade samtalet och drog på mig mina svarta byxor och den mörkblå blusen jag hade haft på mig innan jag kom. Sedan klev jag i mina kängor, tog min jacka, halsduk och väska och skyndade ut i ovädret.

Ruby hade varit för trött för att orka hänga med, och Perrie jobbade, så det blev bara jag, Eleanor & Jolie. Vi hade kikat runt både på Topshop, Zara och ett gäng andra affärer, och Eleanor hade hittat massa kläder medan jag & Jolie gick tomhänta.
"Wait, isn't that...", hörde jag någon mumla till någon annan, och jag vände mig om.
"Schhh, they're looking at us", viskade en annan, men fortfarande tillräckligt högt för att jag skulle höra. Det var en liten grupp tjejer som, precis som vi, var ute och shoppade. Jag höjde handen och vinkade glatt innan jag fortsatte leta runt efter ett klädesplagg som hade fallit mig i smaken men inte verkade finnas i min storlek.
Plötsligt ryckte jag till av att någon knackade mig på axeln, och jag vände mig om. Det var de där tjejerna igen, fast nu stod de precis framför mig.
"H-hey", stammade den ena och log blygt, och de andra svepte med blickarna över oss. "Are you One Direction's girlfriends?"
"Yup", jag nickade och log snett.
"C-can we take a picture with the three of you?"
Eleanor utbytte blickar med oss och log sedan mot tjejerna. "Sure, why not?"
Förut tyckte inte El om att ta bilder med One Direction's fans, men när hon insåg att fansen bad om bilder för att de faktiskt gillade oss så hade hon mer och mer börjat gå med på det. Jolie visste jag däremot inte riktigt vad hon tyckte om hela den här ta-bilder-med-främlingar-grejen. Hon hade ett sånt pokerface så det gick liksom inte att läsa av, och hon höll sig också alltid så lugn och sansad bland fansen vilket både förvånade och fascinerade mig på samma gång. Det var inte alls svårt att se vad Niall såg i henne. Inte nog med att hon var drop dead gorgeous, - hon var väldigt smart, otroligt snäll och ordentlig av sig. Och hennes irländska accent hade nog också fått honom på fall.
Niall & Jolie var otroligt fina tillsammans, och trots deras olikheter så passade de ihop som två pusselbitar. Niall älskade fotboll och att gå på fest, medan Jolie var totalt ointresserad av allt vad gällde bollspel, höll sig borta från alkohol och föredrog mysiga hemmakvällar. Dock hade Niall tonat ner en hel del på festandet eftersom han nu hellre bjöd hem Jolie och låg och myste framför en film eller hittade på andra roliga saker i hennes sällskap.
"Thanks", sa en av tjejerna när de hade knäppt några bilder med oss allihop.
"Before we go, can you please ask Niall to follow me on twitter?", frågade en av tjejerna som nu gått fram till Jolie.
"Yeah, of course." Hon log varmt. "What's your name?"
Tjejen drog upp en lapp ur fickan och bad sin kompis om en penna, och sedan klottrade hon ner sitt användarnamn och gav lappen till Jolie. "Thank you so so much!"
"No problem. Have a nice day, girls!"
"Well, that was awkward", skrattade jag när tjejerna hade gått iväg. "That little girl was stuttering in all the sentences while talking to me... Am I that scary?"
"Yeah, what if you'll bite them? I'd be pretty scared too", skämtade Eleanor och höll upp en svart kjol med vitt mönster. "What do you think about this one?"
"Haven't you bought enough for today?", frågade Jolie och rynkade pannan medan hon såg ner på Eleanor's alla påsar.
"No? When I'm shopping I always end up buying lots of things for Toby and Hadley, but now it's time to buy things for my own pleasure."
"Okey, forget what I said." Jolie höll upp händerna i luften och flinade åt henne.
"I want a cup of tea", klagade jag och rättade till min väska som hängde över axeln.
"What about Starbucks?", frågade El och började röra sig mot kassan med mig & Jolie i hack i hälarna.
"Sounds nice. What do you think?" Jag log mot Jolie, och hon nickade instämmande.
"But can we please go to Victoria's Secret first?"
"Oh, so it's that day today." Eleanor blinkade mot henne.
"What day?", frågade Jolie oförstående, och jag fnissade. "What do you mean?"
"No, nothing...", sa Eleanor och ryckte på axlarna, men inte heller hon kunde gömma sitt flin.
"Oh, stop it you two", skrattade Jolie och slog oss på överarmarna efter att ha fattat vinken.
24 Januari 2020, kl.16:43. Hounslow West, London.

"I think that was the last one", sa jag och satte ner den tunga kartongen i hallen. När vi hade slutat jobbet för dagen hade jag svängt förbi Nancy's jobb och hämtat upp henne för att sedan köra till Liam & Ruby's lägenhet och hämta kartonger och bära möbler. De hade äntligen fått sitt hus, och eftersom Ruby inte klarade av att bära något på grund av sin stora mage så hade jag & Nancy erbjudit oss att hjälpa Liam med flytten. Jag tyckte dock att hela den här flytt-grejen var lite väl sent planerad eftersom bebisarna skulle kunna komma precis när som helst under nästa månad. Men kön var ju oftast lång om man ville bo centralt. Jag & Louis hade fått bo ihop ganska länge tills jag fick mitt hus och Louis kunde flytta ihop med Eleanor. Huset de bodde i nu var dock betydligt mindre än mitt & Nancy's, men tur var väl det, för annars skulle de säkerligen tappa bort sina busiga små trollungar.
"Could you please carry those boxes upstairs?", frågade Ruby försiktigt.
"Of course", log jag och lyfte upp kartongen som sades innehålla kläder och sovrumsprytlar.
"Thanks. I'll make you guys some coffee."
"No, I'll do it", sa Liam och la armen om Ruby. "Sit down and just... Relax. I don't want you to work harder than you already do. You need to rest, and so need those." Han nickade mot hennes mage.
"Okey, baby." Hon pussade honom på kinden, och jag kom på mig själv med att stirra och slet genast blicken från dem och började bära upp lådorna för trappen.
 

Musiken ekade mellan väggarna på den tomma övervåningen, och efter att ha ställt ner lådorna i det första rummet till vänster så kikade jag in i rummet mitt emot. Nancy dansade runt med en roller i handen och täckte de vita väggarna med en ljusblå färg samtidigt som hon sjöng med i låten. Jag stod tyst och såg på medan rollern i hennes hand rörde sig upp och ner för väggarna och hur hon ställde sig på tå och hoppade för att nå allra högst upp.
"Do you need any help?", frågade jag och log snett, och hon hoppade till då hon antagligen inte hade märkt att jag stod här.
"Uhm yeah, sure." Hon nickade generat och räckte mig rollern, men istället för att ta emot den så drog jag in henne i en kram.
"Don't stop singing just because I'm here."
"But you know I can't sing", mumlade hon och vilade huvudet på min axel.
"Does it matter? I love to hear you sing anyways."
"No, you don't."
"Of course I do!" Jag började sjunga med i låten och såg hur hon sprack upp i ett leende.

"'Cause every time you touch my hand,
And you feel my powers, running through your veins.
But I can only write this song,
And tell you, That I'm not that strong.
'Cause I'm no superman,
I hope you like me as I am."

Jag tog hennes hand och höll upp den så hon snurrade runt i en liten piruett och drog sedan in henne i min famn igen. Hon skrattade och slängde upp armarna om min nacke, och jag log brett. Inget i hela världen kunde göra mig så glad som ljudet av Nancy's skratt.

Tumblr_mbcd5uuqc61rb9z2eo1_500_large

Innan jag visste ordet av det så hade Nancy lyft upp rollern och målat halva mitt ansikte i samma nyans som väggarna.
"Rude!", skrattade jag och sträckte mig efter en pensel. Sedan doppade jag den i hinken och skvätte färg i hennes ansikte så hennes kinder fick blåa färgstänk. "Well, that's pretty cute..."
Hon gjorde en arg grimas och böjde sig ner för att doppa rollern i färg igen, och sedan kom hon sakta gåendes mot mig.
"Oh no... No no no... Nancy, no! No, that's rude!", sa jag och backade, rädd för att få färg på mina kläder så jag skulle tvingas byta.
"Sorry sorry", sa hon och flinade slugt innan hon målade mig ända från pannan ner till naveln. Sedan placerade hon en puss på min mun och skrattade.
"You look gorgeous! Maybe you should quit the band and start working as a color test in a paint store?"
"Yeah, I've actually been thinking about it", flinade jag och målade henne i asiktet. Hon lyfte ett ögonbryn och föll sedan i skratt igen. "Aren't you going to scream at me? Or get your revenge?"
"I've already got it", sa hon och synade mig från topp till tå.
"Harry! Nancy! The coffee is served!", ropade Liam nerifrån köket, och jag kollade på Nancy som spruckit upp i ett brett flin och sprang sedan för mitt liv för att hinna först ner för trappan.
"What happened to you two?", frågade Ruby när vi kom flåsandes in i köket, blåmålade och allt.
Jag var påväg att börja förklara, men så fort jag öppnade munnen så avbröts jag av Liam.
"Schh! Don't say anything... Ruby, I think we're attacked by the smurfs."
Ruby himlade med ögonen och skrattade. "Well, hello there smurfs... Would you like to have some coffee?"

Here you go, bebbos! Detta inlägg är också tidsinställt, för ikväll ska jag & min überfina klass gå på 9:ornas middag, och känner jag mig själv rätt så kommer jag ägna hela eftermiddagen åt att göra mig i ordning haha!

Karaktärspresentation: Richard "Ricky" Keaveney

Richard Arthur Keaveney
född: 19 September 1995

Richard (mest känd som Ricky) är född och uppväxt i centrala London. Han är enda barnet, men har alltid önskat sig en lillasyster. Dock sade sig föräldrarna inte ha tid för ytterligare ett barn eftersom de båda jobbade jämt och ständigt, så därför förblev drömmen om ett syskon bara en dröm.

Ricky har under större delen av sin uppväxt gått i en pojkskola i utkanten av stan, men när det var dags för High School så kände föräldrarna att det var dags för en förändring och lät honom börja på Sunset Valley High School där han genast blev ganska populär bland tjejerna. Problemet var ju dock att han inte drogs till tjejer på samma sätt som de drogs till honom, och när han sedan gick ut med att han var gay så fick han inte längre vara med i gänget. Men som tur i oturen så fann han ganska snabbt en ny vän, vid namn Kira, som också var lite utanför. De insåg att de hade väldigt mycket gemensamt, blev bästa vänner och höll ihop hela tiden. Sista terminen på High School började också tvillingarna Ruby & Nancy där, och Ricky kände genast att han klickade med Nancy som sedan blev hans andra bästa vän.

Ricky & Nancy håller ihop även än idag. Han har alltid varit intresserad av konst & design, så när han gick ut High School så läste han vidare inom de ämnena och fick sedan jobbet som Nancy's assistent på Meredith Davies Fashionhouse, vilket han är fantastiskt glad över! Nu delar Ricky också en lägenhet i centrum med sin pojkvän, Phil.

Ricky har blågrå ögon, ett fantastiskt leende och smutsblont hår. Han ser i stort sätt typisk engelsk ut, men har lite utländska drag eftersom hans mamma är 50% grek. På rösten låter han lite som Liam, fast utan Wolverhampton-accenten och något åt det mer hesa hållet, och han har verkligen ingen sångröst. För övrigt så bär han nästan alltid skjortor, älskar färgglada flugor och sina beiga chinos. Han har alltid varit snäll & jordnära, han bra humor och älskar att lära känna nya människor. Dock hatar han lögnare, otrevligt folk och människor som dömer andra innan de ens lärt känna dem. Ricky är också öppen med att visa vad han tycker, är van vid att få sin vilja fram och lyckas alltid få människorna runt omkring sig på bättre humör. När man får första intrycket av Ricky så kan man lätt tro att han är spontan, men i själva verket så planerar han allt in i minsta detalj eftersom han gillar att ha kontroll.

Ricky må snart fylla tjugofem, men han har varit och kommer alltid vara galen i filmer & böcker inom fantasygenren. Exempelvis Harry Potter och Sagan Om Ringen. När han var liten drömde han jämt och ständigt om att ett antagningsbrev från Hogwarts skulle poppa ner i brevlådan, eller så planerade han att i framtiden flytta till Bag End och leva tillsammans med alla hobbitar. Men riktigt så blev det ju inte.

Namnet Richard betyder "mäktig" och "hård", men det stämmer kanske inte riktigt in på Ricky's personlighet. Han är inte speciellt tuff av sig, utan ganska känslig och mjuk, och alldeles för pratglad för att kunna misstas som hård.

NOVELLFOTON

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Denna novellblogg ägs av Emma, och den pågående novellen heter I'll Never Forget You. Den är ganska nyligen påbörjad, så det är inte alls mycket att ta igen om du vill börja läsa, vilket jag absolut tycker att du ska! 

Handling:
My bor som ensam barn med sin mamma Klara och pappa William både i Holmes Chapel innan familjen flyttade till Sverige för att William fått jobb. Så den lilla familjen flyttade och allt blev bra. My trivdes bra i sin nya skola men saknade sina kusiner Harry och Gemma. Men än dag är My´s mamma med i en bilolycka och skadas svårt. Läkarna tror inte att hon kommer att klara sig. Vad händer när en av dom man älskar mest helt plötsligt försvinner? När man inte vill leva?

Vill du också göra ett länkbyte, något slags samarbete eller är det något annat du har på hjärtat? Bara släng iväg ett mail till directionery@hotmail.com eller lämna en kommentar! Jag är öppen för förslag. c:

NovellerMedOneDirection

 
(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)
 
Denna novellblogg ägs av fina My, och den pågående novellen heter Lose Myself. Den är sjukt välskriven, riktigt spännande, och börjar man läsa så är man fast efter bara något kapitel! Tycker absolut att ni bör kolla in hennes blogg. Ni kommer inte ångra er, tro mig! 

Handling:
Lizzy Scott är 17 år och bor i England med hennes tvillingbror Alex och hennes pappa. Lizzy och Alex mamma lämnade dem när de var små och flyttade direkt till en annan man, vilket har varit en daglig kamp för dem båda syskonen och även deras pappa och de kan ännu inte förlåta det hon gjorde. Eftersom Lizzy växt upp med två sporttokiga killar så har hon blivit en slags pojkflicka. Mode och Musik har aldrig intresserat henne och istället så ägnar hon sig åt sport och sin stora passion för dans. Lizzy och Alex har en speciell relation till varandra, trots att de är varandras motsatser utseendemässigt så tänker de väldigt lika, de förstår och stöttar alltid varandra. Men vad händer egentligen med en själv när personen som alltid funnits där, hjälpt en när det är svårt och alltid skyddat en från alla faror ute i världen, inte längre finns där? Kan man någonsin bli lycklig igen?

Klicka er in på hennes blogg, NU NU NU!!! :D

Vill du också göra ett länkbyte, något slags samarbete eller är det något annat du har på hjärtat? Bara släng iväg ett mail till directionery@hotmail.com eller lämna en kommentar! Jag är öppen för förslag. c:

Chapter 3 - Dare To Dream

Previously:
"Hello? Earth to Nancy?" Harry viftade med handen framför mitt ansikte.
"Oh, sorry. Yeah, what is it?"
"I met Eleanor today. She's taking you girls out for shopping tomorrow."
"Oh, okey. Great! I'll call her later then."

23 Januari 2020, kl.11:30. London City.

Jag yrade runt på jobbet som en vilsen höna eftersom jag var så sjukt stressad och hade så mycket att göra så att jag inte ens visste vad jag skulle börja med. Vid halv två skulle jag på någon intervju angående företaget som tydligen skulle livesändas, och efter det hade jag en plåtning med kläderna från den senaste klädkollektionen. Och innan dess var jag tvungen att faxa över några viktiga uppgifter till Italian Vogue och planera inför nästa veckas möte angående vårens nya trender. Mitt arbete må verka glamoröst, men i ärlighetens namn så stod det alltid stress på schemat, och hade man fått för lite sömn under natten så kunde man räkna med en hemskt jobbig arbetsdag. Men trots stressen och allt där till så älskade jag mitt jobb, och mina underbara kollegor såklart. Moster Meredith försökte alltid hjälpa mig med mina uppgifter så fort hon hade sina avklarade, och min assistent, Ricky, och personliga rådgivare, Paula, fanns alltid till hands.
Jag slog mig ner framför min jobbdator och klickade mig in på mejlen samtidigt som jag startade faxen. Min mobil började surra, och jag drog upp den ur fickan.
"Nancy Jay speaking! What can I do for you?"
"Hi baby."
"Oh..." Jag kollade på skärmen och såg nu att det var Harry som ringt. "Hello. What are you up to?"
"Nothing. We just went out for lunch and the other ones are heading to Nando's but I don't feel for chicken so... Wanna meet up?"
"I'd love to, but I don't have enough time to go out. Sorry."
"Oh, it's okey. But maybe I can bring some food for you? What do you say about sushi?"
"Sushi sounds great."
"Okey, see ya soon then. Love you, bye."
"Love you", sa jag och tryckte på 'avsluta samtal'.
 
Äntligen var jag klar med dagens mest energikrävande arbeten. Nu skulle jag ta mig en välförtjänad lunch, och sedan skulle jag masa mig iväg till intervjun och plåtningen.
"Knock knock", skämtade Harry och knackade på dörrkarmen med sin lediga hand.
"Come in", log jag. Harry stängde dörren bakom sig och ställde sedan ner påsen med sushiförpackningar på skrivbordet.
"So, how's it going?", frågade han och slog sig ner i fåtöljen.
"Pretty well, I think. I just have to do this interview-thingy and a photoshoot, and then Eleanor will come and pick me up." Jag kikade ner i matpåsen och tog upp en kartong med sushi, samt en liten plastburk med sojasås att doppa bitarna i.
"Nice." Han nickade. "I'll pick you up when you're done shopping, and then maybe we can go out for dinner or something?"
"Harry, we're eating right now and the only thing you can think about is going out for dinner tonight? ... Are you slowly turning into Niall or something?"
Harry flinade och stoppade in en sushibit i munnen. "Yeah, maybe? No but look at me. I'm Harry Styles and I can eat whenever I want to."
"Come back here and tell me the same thing when your stomach is as big as Ruby's."
"Sure, I will. But you'd still love me even if my belly was twice as big." Han blinkade åt mig och tog ännu en tugga av sin sushi.
"You're not just a little conceited, huh?", skrattade jag. "But yeah, the sad thing is that you're probably right." 
23 Januari 2020, kl.12:10. Central Tottenham.
 
Lunchen var över, och det var nu dags för engelska, vilket var ett av de skolämnena som jag faktiskt tyckte väldigt mycket om.
"Are you coming?", frågade Beth, en av mina två närmsta vänner här på skolan. Hon hette egentligen Bethany, men eftersom hon hatade det namnet så föredrog hon att bli kallad Beth. Hennes hår var vitblont och axellångt, men otroligt slitet efter alla gånger det blekts, och hennes ögon var varmt bruna. Hon hade en näspiercing, och hennes armar var fulla av små tatueringar som hennes äldre bröder gjort. Beth må spela blåst ibland, men hon var det närmaste en 'smart' person man kunde komma här. Och hon var en fin vän. Beth var den enda som jag kunde anförtro mig någorlunda åt, för jag visste att det jag sa till henne stannade hos henne.
"Yeah", sa jag och tog ut mina böcker ur skåpet.
Men min andra "vän" däremot, Chelsea, gick inte att lita på alls. På min gamla skola i Sverige så skulle Chelsea klassas som den där tjejen man försökte hålla sig borta ifrån för att undslippa trubbel. Hon älskade farligheter och bokstavligt talat drogs till stökiga och farliga killar. Hon skippade alla lektioner hon inte tyckte om (vilket var i stort sätt alla lektioner), och om hon för en gångs skull var på en lektion så behövde hon gå ut var tionde minut för att röka. Egentligen så gillade jag inte Chelsea överhuvudtaget, men samtidigt så var det ju så synd om henne... De fanns stunder då jag faktiskt tyckte om henne, och det var när hon var ledsen efter att ha blivit dumpad av någon idiot till pojkvän. Under dessa stunder brukade jag få vara hennes stöd tills hon blev bra igen, och när vi satt där och bara snackade skit om allt & alla, - eller rättare sagt när hon snackade skit och jag nickade och hummade på rätt ställen, så brukade hon berätta väldigt många saker för mig som jag inte skulle kunna tänka mig att hon berättat för någon annan.
Hennes pappa hade hängt sig själv i familjens lägenhet efter att ha fått sparken från jobbet och insett att saker och ting aldrig skulle bli bättre, och Chelsea själv var den som hade hittat honom först. Hon var dock för liten för att minnas, hennes mamma hade berättat det för henne, och det hade väl gjort så att Chelsea blev lite som hon blev... Hennes mamma led också av alkoholproblem, men på den här sidan av stan så var det ingen som brydde sig om hur vi barn hade det i hemmet, så Chelsea fick klara sig själv helt enkelt.
Jag, Beth & Chels var så sjukt olika både till personligheten och utseendet, men vi hade liksom bara fösts ihop under den första veckan i skolan och hade hållit ihop sedan dess. Beth klädde sig ändå någorlunda normalt, fast pojkaktigt eftersom hon påstod att det kändes mer som hon, och Chelsea bar jämt slitna strumpbyxor och puffiga små tyllkjolar och tiara i håret. Jag själv körde på en lite mer vardaglig stil, vilket gjorde att jag inte riktigt passade in på skolan, för här försökte alla sticka ut så mycket som möjligt.
 
"Hello Stina", hälsade Mr.Torres, vår engelskalärare, när jag klev in i klassrummet med böckerna i famnen. Han var min favoritlärare av alla på hela skolan, och han var också den enda läraren som tilltalade mig vid förnamn. Det fick honom att kännas mer som en vän än en lärare, vilket var bra. Mr.Torres var en bra vän, och såg han att jag var nere så försökte han alltid muntra upp mig eller komma med kloka svar. Men eftersom jag inte kunde berätta för honom hur saker och ting egentligen låg till så fick jag ljuga en hel del, vilket gjorde ont i mig eftersom jag inte ville ljuga för honom egentligen. Men han skulle inte kunna göra något ändå, även om jag berättade sanningen.
"Hey", log jag och slog mig ner vid bänken. När resten av klassen, eller tja, de personer som hade tänkt dyka upp, hade kommit in i klassrummet så vände sig Mr.Torres mot whiteboardtavlan.
"Listen up, students. Today we're going to start working with a new project." Han började skriva något på tavlan. "You'll be writing an essay. An essay about yourself. Who you are, what you like and who you want to be. Maybe you can write about your past or about your future, about your biggest secret or the little things that no one knows about you?"
"Boring!", sa en av killarna i klassen och gäspade.
"If you think this is boring, then the door is over there." Mr.Torres pekade på dörren, och killen skärpte till sig. När jag hade blivit tilldelad ett papper kunde jag dock inte komma på hur jag skulle börja. Vad skulle jag skriva? Jag visste ju att det bara skulle vara Mr.Torres själv som läste våra uppsatser, men det jag hade att säga ville jag inte dela med mig till någon. Jag orkade inte med allas medlidanden och alla dessa falska förhoppningar om att mitt liv en vacker dag skulle förändras till det bättre. För det skulle det inte.
"Start the cameras in three... Two... One!", ropade någon, och jag log mot Tom som skulle hålla i intervjun.
"Hi Miss Jay! Nice to meet you." Han sträckte fram handen för andra gången idag, och jag skakade den återigen och log vänligt.
"Nice to meet you too."
"Sit down, please." Tom gjorde en gest mot den lediga fåtöljen, och jag slog mig ner som jag blivit tillsagd. "So, for everyone who doesn't know who this beautiful young lady is, she's a fashiondesigner, entrepreneur and co-owner of the popular clothingbrand ~Javies~, and she also works at Meredith Davies Fashionhouse."
Jag log mot kamerorna och vände sedan åter blicken mot Tom.
"I've heard that you're collaborating alot with some people from the Italian fashion industry and that you'll be on the cover of the Italian Vogue this summer? Is that true?"
"Yeah, that's right. It's so unbelieveble, I know! I can't even believe it myself", jag skakade på huvudet. "Vogue has always been one of my favorite magazines, and now I'm going to be on the cover of it? It's just... Wow."
"Yeah, it's really 'wow'", sa Tom och nickade instämmande. "And it's not just Vogue. It's Italian Vogue. And the only people who gets to be on a cover of Vogue is top models and really important people from the fashion industries... So that means you're imporant, Miss Jay." Han skrattade och slog mig lätt på knät, och jag flinade brett.
"Yeah, I guess so."
Det var galet att jag, efter att ha jobbat på Meredith Davies Fashionhouse i bara några år, redan gick i min mosters fotspår och levde drömmen. Jag skulle inte byta mitt jobb mot alla pengar i världen, inte ens om jag vann på lotto och blev miljonär skulle jag sluta. Jobbet fick mig att känna mig behövd, och jag hade stött på en hel del tjejer, och killar, som ville ta sig dit där jag står idag. Och jag ville ju självklart hjälpa dem eftersom alla förtjänade något så underbart som detta, men det enda jag kunde göra var att säga något som Liam sa till mig när vi var små: Våga drömma.

"Lift your chin, please", sa sminkösen och drog undan en av mina hårslingor som var ivägen. Sedan började hon applicera sminket som jag skulle ha på photoshooten medan de andra plockade fram kläderna jag skulle bära. Sminkösen, eller Lena som hon hette, jobbade snabbt och effektivt, och då & då tjuvkikade jag lite i spegeln framför mig. Hon hade sotat mina ögon, och nu höll hon på att fixa så mina kindben framhävdes. Jag brukade inte använda så mycket smink till vardags, så jag var inte alls haj på hur man gjorde sig såhär fin, men när jag såg allt smink framför mig så kände jag hur mitt tioåriga jag ville krypa fram och roffa åt sig alla burkar, tuber, paletter och borstar.
"Done", sa Lena och steg åt sidan så jag kunde ta mig en ordentlig titt på mitt nya ansikte. Min nya spegelbild såg mycket mognare ut och skulle kunna misstas för att vara en riktig modell.
"Not bad", log jag och lyfte på ögonbrynen, och Lena flinade åt mig.
"Go and get dressed, and then I'll do your hair."

"Okey, just three photos left", ropade fotografen. "Now give me a big smile!"
Jag log brett så mina tänder syntes och poserade.
"Perfect! ... Okey, where's your arm, Nancy?"
Jag lyfte på armen och fäste handen vid håret, och fotografen gjorde tummen upp.
"Great! That was the last one for today. I'll send you the pictures tonight."
"Okey, thanks. Have a nice day!"
"You too", log han, och jag lämnade fotostudion. Så fort jag hade fått av mig alla kläder och slängt upp håret i en slarvig knut så började min mobil surra.
"Hello?"
"Hi Nancy! I'm outside", sa Eleanor, och jag kunde höra att hon satt i en bil.
"Okey, I'll be there in five." Jag avslutade samtalet och drog på mig mina svarta byxor och den mörkblå blusen jag hade haft på mig innan jag kom. Sedan klev jag i mina kängor, tog min jacka, halsduk och väska och skyndade ut i ovädret.

Nu har ni fått lära er lite mer om hur det är på Nancy's jobb, haha. :) Kommer förresten börja slänga in lite olika karaktärspresentationer då & då eftersom jag har hört att ni gillar det. Är det någon speciell person ni skulle vilja lära er lite mer om så är det bara hojta! Kommer också väva in mer från de andras perspektiv allt eftersom. :)

Vill förresten bara tacka för allt ert stöd igår! Ni ska veta att jag älskar er så otroligt mycket. Ni är så fina allihop! Helt klart bästa läsarna i världen<3

Chapter 2 - We're Only Lost Children

Previously:
"My New Year's Resolution is to find a home." Jag strök under de två sista orden, slog igen boken och la den åt sidan. Sedan såg jag tankfullt upp på den mörka himlen, och när den första smällen hördes viskade jag tyst för mig själv, "Gott nytt år, mamma.", och kände hur tårarna sakta men säkert började röra sig ner för mina kinder.

23 Januari 2020, kl.06:45. Central Tottenham, London.
 
Jag vaknade av att alarmet började pipa och sträckte ut armen för att banka till väckarklockan så den tystnade. Sedan satte jag mig upp med en gäsp och sträckte på min stela kropp. Jag vaknade alltid upp stel som en pinne eftersom min säng bestod av en tunn madrass som låg på det iskalla golvet i en liten skrubb som Ben en gång i tiden hade använt som arbetsrum. Men så fort hans dator hade pajat och jag blev en del av den så kallade familjen, som bestod av Ben själv och hans illaluktande kattskrälle, så röjde han ur skrubben och ordnade en liten sovplats åt mig. Varför visste jag faktiskt inte, för egentligen var jag inte välkommen hit. Ben såg mig som en tjuv som stal hans mat och pengar som han istället kunde ha lagt på alkohol och cigaretter. Men vissa kvällar när han hade druckit sig så full att han blev blödig sa han att jag fick stanna så länge jag ville, bara för att han tyckte så synd om mig. Varför det var så synd om mig och hur jag hamnade just här var en lång historia. Det var inte många som visste något om min bakgrund. Första gången jag träffade Ben så berättade jag allt för honom, men dagen efter vaknade han upp och hade inte en aning om vem jag var, och det var då jag insåg att han hade varit stupfull när jag berättat min lilla historia. Och sen gav jag liksom bara upp, för vem brydde sig egentligen om hur jag hade det?
Mina två närmsta kompisar i skolan visste att jag ursprungligen kom från Sverige och att jag flyttade till England för några år sedan, men vi umgicks aldrig på fritiden så de hade inte en aning om hur mitt liv var utanför skolan.
Jag saknade mina bästa vänner i Sverige så mycket! Nu hade jag bott här i Tottenham i snart tre år, men ändå hade jag inte hittat någon som stod mig lika nära som min gamla kompisar. Fast det kunde ju bero på att det bara bodde massa trashigt folk här. Till exempel ungdomar som festade varje natt, killar som började dricka redan innan de fyllt tretton bara för att det ansågs vara coolt, män & kvinnor som gömde vapen i kökslådorna och äldre människor som hade problem med alkohol. Så Tottenham var ju knappast någon drömort, och varje dag var som en kamp om liv och död. Därför var jag trots allt väldigt tacksam för att jag kunde smita in hos Ben på nätterna, för här kände jag mig något mer trygg. Trots att Ben var närmare fyrtio, full nästan jämt och hade en liten ölmage så var han ändå muskulös och kraftigt byggd, så han skulle kunna ge sig på nästan vem som helst. Fast han rörde aldrig mig, som tur var. Det värsta han kunde göra var att skrika åt mig, och då blev jag mer irriterad eller arg än rädd.
Jag reste mig upp och letade fram mina ljusblå jeans och en hyfsat fräsch tröja. Från början var den lila, men nu var den urblekt efter alla gånger jag tvättat den då den användes flitigt. Jag hade inte längre något speciellt stort urval av kläder, så att säga. Och även där låg en lång historia bakom.
Efter att ha klätt på mig borstade jag igenom håret, och sedan gick jag ut i köket för att göra frukost. Vi hade inte så mycket att välja på i matväg, men med hjälp av pengarna jag tjänade ihop från mitt deltidsjobb i London så såg jag jämt till att vi hade hallonyoghurt och flingor hemma.
Jag tog fram en skål som var lite sprucken i kanten, men så såg ungefär allt porslin ut här, och hällde upp en skvätt yoghurt, strödde över lite flingor och gick och satte mig vid det lilla bordet som stod i vardagsrummet. Ben låg och snarkade på soffan, och två tömda ölburkar låg slängda framför honom på golvet. Jag kollade på klockan och insåg att bussen skulle gå om sju minuter, hävde i mig frukosten, sprang till badrummet för att borsta tänderna och samlade ihop mina grejer. Skolan låg egentligen bara några kvarter bort, men det var den typen av kvarter man inte ville vistas i, även om det så var dagtid.
Jag drog på mig min jacka, hängde väskan över axeln och stängde dörren bakom mig. Ben hade inget lås eftersom det pajat sedan länge, och han såg ingen mening med att lägga pengar på något så onödigt som ett lås ändå. Hade man knytnävar och köksknivar så behövdes det inte, påstod han. Och han hade antagligen rätt, för i Tottenham brydde sig ingen om ifall man hade lås eller ej. Folk tog sig in i alla fall, på ett eller annat sätt.
 
Jag masserade mina armar för att sluta huttra. Snöblandat regn vräkte ner från himlen, och inte nog med det, det var måttligt kallt också. Om jag inte redan hade sagt det så hatade jag vintern, men efter att ha bott i Norrland under nästan hela min uppväxt så tycker man ju nästan att jag borde vara van vid kyla. Men icke sa nicke, den kom som en överraskning varje år.
Bussen kom till slut, och jag hälsade artigt på den buttra busschauffören, stämplade mitt kort och gick och satte mig i den bakre delen av bussen. Sedan halade jag upp min käraste ägodel, även kallad ipod, ur jackfickan och stoppade in hörlurarna i öronen. I den fanns spellistor med allt från mitt favoritband One Direction, till Little Mix, Demi Lovato, Paramore och väldigt många covers från teveserien Glee. Det var med hjälp av denna mackapär som jag överlevde varje dag, och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan den. Okej, det där fick mig att låta som ett väldigt bortskämt barn, men skulle jag vara ärlig så var det här den enda tekniska prylen jag ägde för tillfället. Jag hade blivit av med både mobil och dator, men nu saknade jag dem inte längre eftersom jag lärt mig att leva utan dem.
Jag tryckte på shuffle, och Demi Lovato's Two Pieces sattes på. Eftersom jag älskade Demi's låtar och älskade att sjunga mer än allt annat så var bussturer inget undantag.
 
"There's a boy, lost his way, looking for someone to play
There's a girl in the window, tears rolling down her face
We're only lost children, trying to find a friend
Trying to find our way back home

We don't know where to go, so I'll just get lost with you
We'll never fall apart, 'cause we fit together right, we fit together right
These dark clouds over me, rain down and roll away
We'll never fall apart, 'cause we fit together like
Two pieces of a broken heart..."

Bussen stannade vid vägkanten, och jag hoppade av och småsprang fram till skolbyggnaden för att undvika kylan. När jag kom in gick jag raka vägen till mitt skåp, låste upp och slängde in väskan. Sedan tog jag mina böcker och pallrade mig iväg till lektionssalen. Första lektionen var samhällskunskap, och jag kunde väl inte direkt påstå att det ämnet var någon stor favorit. Inte nog med att själva ämnet var urtrist, de lektionerna var de stökigaste någonsin! Alla satt jämt och babblade om allt mellan himmel & jord, kastade pappersflygplan och lappar omkring sig, rev sönder böcker och betedde sig som stökiga femåringar. Och jag...? Jo, jag befann mig i min egen lilla värld. Antingen så satt jag och drömde mig bort eller så skrev jag små noveller i mitt anteckningsblock som egentligen var menad för skolarbeten. Jag målade upp små scener i mitt huvud där jag träffade mina stora idoler, föreställde mig hur min mamma skulle vara om hon fortfarande var vid liv, och hur min framtid skulle se ut.
"Goodmorning, Miss Nilsson", hälsade vår lärare utan att ens så mycket som se på mig.
"Morning", hälsade jag tillbaka och gick och satte mig vid bänken jag ockuperat som min sedan första skoldagen.
Resten av klassen vällde in i salen några minuter efter att lektionen egentligen börjat, och det lät ärligt talat mer som en stor flock elefanter än en grupp elever som kom klampandes in. Varje skoldag här var som att leva sig igenom en heldag på zoo, inlåst i en bur med vilda lejon och tigrar. Jag skulle göra vad som helst för att få gå i en vanlig skola i London, men sådant kostade pengar, och pengar var något vi inte hade. Eller i alla fall inte mer än att det räckte till lite mat, och om jag hade tur, ett klädesplagg i månaden.

Vad hade jag egentligen gjort som fått mig att förtjäna ett liv som detta?
23 Januari 2020, kl.10:13. London City.
 
Jag satt djupt försjunken i tankar och trummade med fingrarna på diskbänken. Precis som igår så befann vi oss i studion, men Louis hade begärt en kopp kaffe, så nu stod Harry i det tillhörande köket och försökte sig på att använda den uråldriga kaffebryggaren då ingen hade någon större lust att springa till Starbucks i det här ovädret. Och jag själv hängde här som sällskap.
Regnet öste ner utanför, - inte för att jag kunde se något, vi satt ju i en källarlokal, men ändå. Bara efter att ha gått den lilla biten från bilen in till studion så hade mina byxor blivit dyngsura, men eftersom jag sällan var förberedd inför oväder så bar jag nu ett par av Liam's gamla mjukisbrallor. De var egentligen alldeles för långa så jag hade fått vika upp dem en bra bit, men de var otroligt sköna.
"Can you please stop with that", sa Harry och la sin hand ovanpå min. "It's annoying as hell."
"Sorry, I just--" Jag skakade på huvudet och började suga på min överläpp.
"You just what?", frågade han och tog ut fyra koppar ur skåpet. Han visste att jag inte gillade den sortens bryggkaffe, så därför tog han inte fram någon kopp till mig.
"I-... Do you think it's too early to ask Jolie if she wants to move in with me?"
"Are you kidding?" Harry lyfte ett ögonbryn och såg förvirrat på mig. "Niall, you guys have been dating for over a year. You love her, she loves you... Of course it's not too early?"
"Are you sure? 'Cause I don't want her to think that I'm going too fast..."
"Trust me, she won't."
"Okey, but... How do you ask someone if they want to move in with you?"
"You just ask her?" Harry började hälla upp kaffet i kopparna, och då och då mötte han min blick.
"But I can't just ask her?!" Jag slog ut med armarna och suckade tungt. "How did you ask Nancy?"
"Well, I just asked her...? And she said yes. Simple as that. But, if you want to do it in a proper way... Just, take her out for dinner or something?"
"She doesn't like to go out for dinner."
"Then just cook her something, duh." Han hällde ut kaffet som blev över och ställde sedan kopparna på en bricka.
"I can't cook", påpekade jag.
"Wow, I'm surprised that you're still alive... Genius", mumlade han och lämnade köket. Jag hoppade ner från den höga kökspallen och skyndade efter.
"But what am I going to do then?"
"Jeeez, Niall. Just ask her? You're making this problem alot bigger than it really is."
Han hade rätt. Hur svårt kunde det vara egentligen? Det var bara det att jag ville att allt skulle gå rätt till. Jag ville att allt skulle bli perfekt, för Jolie var perfekt, och hon förtjänade allt här i världen som var just perfekt. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om att lära mig en människa innan och utantill, men Jolie fascinerade mig. Dock var hon väldigt svårläst, så ville man få reda på något om henne så var man tvungen att faktiskt prata med henne, och kanske var det just det som gjorde henne så intressant? Nu visste jag nästan allt om hennes bakgrund, jag hade lärt mig hennes fobier och små tvångsbeteenden, vad hon gillade och inte gillade och massa annat som andra människor egentligen skulle se som onödig fakta men som bara gjorde mig ännu mer nyfiken.
"Niall? Are you coming?" Zayn nickade mot soffan de andra satt i, och jag nickade snabbt och gick och satte mig i den lediga fåtöljen.
"So, let's continue...", sa Louis och sträckte sig efter en penna och gjorde sig redo för att fortsätta skriva ner alla idéer till låtar som vi hade att komma med.

Där fick vi in lite Niall och mer Stina också! Om ni förresten undrar varför den 3:e vinnaren av karaktärstävlingen inte nämnts än så är det för att hon är planerad att komma in lite längre fram i storyn, hihi. :)
Tack för alla kommentarer! Ni är guld värda<3

Chapter 1 - Maturity Levels and Baby Talk

22 Januari 2020, kl.13:10. London City.

"A Triple Iced Venti Latte for my favourite girl", log Ricky, min personliga assistent & bästa vän, och ställde ner take-away muggen på mitt skrivbord. Jag samlade ihop papprena framför mig till en bunt och flyttade bunten åt sidan för att sedan sträcka mig efter muggen och ta en sipp av mitt favoritkaffe. 
"Thank you", log jag tillbaka och lät mina fingrar som led av skrivkramp värmas av kaffet.
"I met Kira, by the way." Ricky drog en hand genom sitt smutsblonda hår. När han släppte nyheten var jag nära på att spotta ut kaffet, men jag tvingade mig själv att svälja. "Kira Daiello? From High School? But she moved to Liverpo--"
"-Liverpool, yeah that's right. But I met her at Starbucks. Did you know that she has a boyfriend?" Ricky slog sig ner i fåtöljen framför mitt skrivbord. 
"No way?! Does he look handsome?"
"Nahh, he has the same weird style like her..."
"Pink hair?" Jag flinade.
"No", skrattade Ricky. "His hair is actually black. And he has lots of piercings and tattoos. And Kira has dyed her hair dark brown now."
"Oh, okey. Did you get his name, or?"
"Kurt."
"Kurt and Kira... Yeah, that's pretty cute." Jag nickade tyst för mig själv.
"I wouldn't define him as cute. But okey, if you say so?" Ricky ryckte på axlarna.
Jag tog ännu en sipp av min latte. Sedan ställde jag ifrån mig muggen och vände mig mot datorn igen. Hela morgonen hade jag ägnat mig åt att svara på jobbmejl men de tycktes aldrig ta slut. "So, how's Phil?" Phil var Ricky's pojkvän sedan några år tillbaka, och de verkade ärligt talat upp över öronen för varandra.
"Ah, he's good, really. He's just a bit busy with work and stuff, but yeah. And how's Harry? I haven't seen him in a while?"
"Oh, he's great. He and the boys are working on a new album again." Jag gav Ricky en lätt axelryckning. "But he's home alot more now than before, which is really nice."
"I see."
"And by the way, we're having a big party for Harry next friday. Wanna come?"
"Yeah, sure! Can I bring Phil?"
"Well of course!" Jag log brett.
"Hey Ru!" Joey, min kollega, klev in i studion och klappade mig lätt på axeln. "How's it going?"
"Pretty well, I think." Jag nickade tacksamt när han sköt fram en stol åt mig. Gravida magar var inte att leka med. Joey vinkade åt killarna som stämde sina instrument och testade olika delar av deras nyskrivna låt. De vinkade glatt tillbaka, och Joey vände sig snart mot mig igen.
"You seem tired", noterade han.
"Well, it's not that easy to carry around on two babies. I feel like a freaking hippo." Jag flinade och höll in micken som gjorde så att killarna kunde höra mig. "Ey Adam, I think you should sing with your raspy voice at that point of the song, and then play a little harder on the guitar. Just sayin'."
Funky Playlist's leadsinger kollade upp på mig och gjorde som jag sa. Sedan nickade han gillande och gav mig ett tandvitt leende. Jag släppte knappen och lutade mig tillbaka i stolen igen.
"When are they supposed to come out?", frågade Joey och slog sig ner bredvid mig.
"By the end of February or in the beginning of March, but I don't really know. Nancy and I were born prematurely."
"Oh, I see... So you're going to work until the very end?"
"Yup. I can't leave those guys alone with you, right?" Jag nickade mot bandet som jammade på andra sidan glasrutan.
"I'm sorry to admit it, but you're right about that one."
"I'm always right."
 Jag dumpade min väska i baksätet och klättrade sedan in i min blänkande svarta Range Rover som mina föräldrar och Harry tillsammans hade köpt åt mig när jag klarat uppkörningen. Sedan satte jag i nyckeln i låset, vred om och backade ut från bakgatan till M.D.F, - även känt som Meredith Davies Fashionhouse.
Jag slog på radion samtidigt som jag svängde ut på stora vägen för att köra bort till Ruby's studio och hämta upp henne. Liam och resten av grabbarna jobbade sent idag, och de dagar jag slutade tidigare fick jag jobbet som barnvakt åt min tvillingsyster ifall att hon skulle behöva göra ett akut besök på sjukhuset. Ibland tog Eleanor jobbet, och Jolie såg också till henne ibland, men Perrie var ingen idé att fråga för Zayn tillät inte att hon körde bil eftersom hon också var gravid. Lite väl överbeskyddande kanske, men nåja. Fast å andra sidan vore det väl ingen bra idé att sätta Ruby & Perrie i samma rum eftersom de båda bara skulle sitta och klaga över hur jobbigt det är att vara gravid.
"... then today is your your lucky day! Here you have the Backstreet Boys with Larger Than Life!", sa radioprataren, och låten sattes igång. Jag började digga i takt med musiken samtidigt som jag stannade vid rödljusen för att låta en gammal tant och en ung kvinna med barnvagn korsa övergångsstället.

"I may run and hide
When you're screaming my name, alright
But let me tell you now
There are prices to fame, alright
All of our time spent in flashes of light

All you people can't you see, can't you see
How your love's affecting our reality
Every time we're down
You can make it right
And that makes you larger than life..."

Det slog om till grönt igen och jag gasade på. Inte långt senare var jag framme utanför studion, och när jag såg Ruby komma gåendes skruvade jag upp värmen lite extra så hon skulle slippa frysa.
"Hey", sa hon efter att ha klättrat in och satt sig i framsätet.
"Hello", hälsade jag glatt och svängde ut från vägkanten så fort hon hade knäppt fast bältet. "Is homemade pizza okey for dinner tonight? Otherwise I have to go grocery shopping."
"Homemade pizza sounds delicious!"
"Perfect! So, how was it at work? Did you have a good day?"
"Yeah", Ruby nickade. "We were working in the studio all day, just fixing with the new songs and stuff. And how was your day?"
"It was okey. I've been pretty busy so I'm looking forward to come home."
"Yeah, I know what you mean", sa hon och smekte sin stora mage. Jag sneglade på henne och kunde inte låta bli att spricka upp i ett litet leende.
"Are they kicking?"
"Yeah..."
Jag nickade tyst för mig själv. "And you still haven't looked up what gender--?"
"Maybe I have..." Ruby log slugt.
"No way! So both you and Liam knows what they are now?"
"...No. I haven't told him yet. I want it to be a surprise. But I just had to know what kind of football-players it is, kicking my bladder all the time."
"Okey", flinade jag. "Are you going to tell me, or?"
"That depends... Will you keep quiet about it?"
"Yes, of course!"
"Okey. It's two little boys."
"Oh, congratulations!" Jag släppte ratten med ena handen och tog Ruby's hand i min. "I can't believe that I'm going to be an aunt so soon!"
 
Jag la ner besticken på tallriken och sköt ifrån mig den för att kunna vila armbågarna på bordsskivan. Ruby hasade ner på köksstolen och smekte sin stora mage igen. Hon hade ätit minst dubbelt så mycket som jag, men det var väl så det brukade vara när man var gravid.
"Is that the ring that Liam gave you?", sa jag och sträckte mig efter hennes hand.
"Yeah", sa hon stolt och räckte fram den för att visa upp sin fina förlovningsring. Den var gjord i silver, och på den satt en jättefin liten diamant. Alla som kände Ruby visste att hon tyckte mycket mer om silver än guld, och Liam hade verkligen ingen dålig smak vad gällde ringar!
"It's so beautiful...", gnydde jag.
"I know! I love it so so much!" Ruby log lyckligt. "We should nag at Harry so he'll propose to you too."
"Yeah, because that's very romantic!", sa jag ironiskt och släppte hennes hand.
"What's very romantic?", sa Harry som just klivit innanför dörren.
"Nothing." Jag skakade på huvudet åt Ruby, men hon bara flinade.
"Oh, hi Ru." Han klappade henen på axeln i förbifarten och kom sedan fram till mig. "Hello."
"Hey", sa jag och vred på huvudet för att ta emot en puss.
"Is that pizza?", frågade han och nickade mot plåten med överblivna pizzabitar som vi inte orkat trycka i oss.
"No, it's remnants of her babies." Jag nickade mot Ruby.
"Very funny, Nancy", sa hon och la armarna i kors.
"I know. Her maturity level is fantastic", flinade Harry, och jag boxade till honom i sidan.
"Rude!"
"Just kidding, hun."
Harry må snart fylla tjugosex, men hans mognadsnivå var ibland lägre än en treårings. Trots det så älskade jag honom över allt annat, och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom. Vi hade hållit ihop ända sedan vi träffades för snart sju år sedan, fast självklart hade vi gjort slut lite från och till på grund av onödigt småtjafs då vi båda hade ett ganska hett temperament när vi var irriterade på saker.
"Hello? Earth to Nancy?" Harry viftade med handen framför mitt ansikte.
"Oh, sorry. Yeah, what is it?"
"I met Eleanor today. She's taking you girls out for shopping tomorrow."
"Oh, okey. Great! I'll call her later then."

Första kapitlet uppe nu då! Whoopdiedoop! :D Inte speciellt händelserikt kanske, men nu är vi i alla fall igång på riktigt! Är ni fortfarande med mig?

Det skulle förresten betyda guld för mig om ni klickade er in hääär och lyssnade på min cover av Ingrid Michaelson's The Way I Am och kanske lämnade en liten kommentar! ... Pliiiz? :*

PROLOG: + Through The Storm +

31 December 2019, kl.23:53. Central Tottenham, London.

"The year is 2020... Or yeah, soon it is", skrev jag i min nya dagbok som jag hade fått i försenad julklapp av Ben. Jag satt uppkurad i fönstret och såg ner på allt tjo och tjim som pågick i kvarteret och som jag skulle ha kunnat vara en del av, men jag såg ingen mening med att fira det nya året.
Små, glittrande snöflingor singlade ner utanför, och under hela vintern hade ett tjockt lager vitt pulver, - även kallat snö, täckt Tottenham's gator. Jag gillade inte snön. När jag var liten var vintern en av mina favoritårstider, och snön var den bästa julklappen man kunde få, men så fort vi flyttade till England och jag påbörjade mitt nya liv så var snön en av mina största fiender. Ben påstod att hans pengar inte räckte till för att betala elräkningarna på vinterhalvåret, så därför satt vi nu insvepta i filtar i hans kalla lägenhet. Filten jag hade över mina ben var smutsigt brun och väldigt sliten. Den luktade också en blandning av damm och alkohol, och såg heller inte speciellt ren ut. Men man tager vad man haver, som man brukar säga.
"It's New Year's Eve. And New Year's Eve means happiness, because a new year is yet to come. I don't know why, but some people used to say that New Year's is something special. For me, it never has and never will be. A new year for me means a new year with struggle, school, loneliness and other stuff I don't like. Some people also make stupid promises right before the clock strikes twelve. New Year's Resolution is the name for it. Pretty lame, actually. And I've never heard of anyone who actually has kept their promises. But maybe..." Stiftpennan vaggades fram och tillbaka mellan tumme och pekfinger, och jag bet mig hårt i läppen. Sedan förde jag åter pennan mot bokens nu första nedklottrade sida. "Maybe I should try it out. I mean, making a new year's resolution, what can possibly go wrong? It's not like I really have to keep it anyways. But I'll try to. And I'll do it for you, mom."
Jag vred på huvudet för att kolla på vägguret som stod lutat mot väggen. Ben hade inte ens brytt sig om att sätta upp det efter att ha bytt batterierna för två månader sedan. Tre minuter i tolv visade klockan, och jag nickade stumt för mig själv.
"My New Year's Resolution is to find a home." Jag strök under de två sista orden, slog igen boken och la den åt sidan. Sedan såg jag tankfullt upp på den mörka himlen, och när den första smällen hördes viskade jag tyst för mig själv, "Gott nytt år, mamma.", och kände hur tårarna sakta men säkert började röra sig ner för mina kinder.
31 December 2019, kl.22:17. Hounslow Central, London.
 
Det plingade på dörren, och jag gick återigen för att öppna.
"Hi Niall! Oh, and Hi Jolie! Where have you been lately? I haven't seen you in somewhat feels like ages!" Jag kramade om den söta flickan som var i Niall's sällskap. Hon bar ett par tighta byxor och en jättefin tröja som verkligen framhävde hennes ögon, och hennes guldblonda hår föll i stora lockar kring hennes axlar.
"Yeah, I know... I've been working alot, and I also took a little trip to Ireland to see my parents", sa hon och log varmt mot mig.
"Oh, I see! Come on in", sa jag och steg åt sidan för att låta de båda passera. I moster Meredith's hus var det full fart överallt, och alla gäster gick runt och minglade med varandra medan vi som höll i själva nyårsfesten sprang runt som galna för att fixa med allting.
"Did you leave the kids at home today?", frågade jag när jag slöt upp vid Eleanor's sida.
"Yeah. Or no, they wanted to spend their New Year's Eve with my parents."
"Oh, really? Or did you just ask your parents to babysit while you're here, having fun?" Jag knuffade henne lite lätt i sidan, och hon skrattade.
"Maybe..."
"You're such a good mother, leaving your kids with your parents."
"Oh, just wait. When you become a mother you'll go on your knees to make your mom and dad watch your babies." Eleanor klappade mig på axeln.
"Hm... True. I probably will." Jag flinade. "Have you seen Harry, by the way?"
"Yeah, he's in the kitchen."
"Okey, thanks." Jag hälsade på några av de andra gästerna jag inte hade sett komma och gick sedan ut i köket för att se vad Harry höll på med.
There you are, cupcake!", sa jag när jag fann honom stå lutandes mot diskbänken. Han smuttade på sin drink och sprack upp i ett leende när han fick syn på mig. Sedan gav han mig en puss på kinden och la sin arm runt mina axlar.
"Hi. Are you having fun?"
"Yeah. And you too, I see. Standing here, all alone in the kitchen... I thought that Harry Styles liked to socialize?" Jag såg på honom med höjda ögonbryn.
"Well, I do! ... I'm just--"
"Tired?", fyllde jag i hans mening med.
"Exactly."
"Me too. But come on, let's go and check up on our friends."
"Hi girlie!", utbrast Perrie som kom gåendes in i köket med Zayn tätt bakom sig och deras dotter, Isobel, i handen.
"Hey!" Jag kramade henne försiktigt och såg sedan ner på hennes stora kulmage. "How long...?"
"Five months now", log hon och gav sedan Zayn en kärleksfull blick.
"Wow, five months already? I can't believe it!", sa jag chockat. Det kändes ju som att Perrie hade släppt den stora nyheten om att hon var gravid igen så sent som igår? "I'm so happy for you!"
Jag vände mig mot Isobel och vinkade glatt, och hon log brett tillbaka. Hon var söt som socker, men det var verkligen ledsamt att ingen någonsin skulle få höra hennes vackra stämma eftersom hon inte kunde prata. Det hade varit riktigt spännande att få veta vilken typ av accent hon skulle ha haft, och om hennes röst skulle ha varit mer hård och klingande som Perrie's, eller mjuk och ren som Zayn's. Men nåja. Det fanns tyvärr inget att göra åt saken.

Klockan började närma sig tolv, och jag, Harry & Meredith försökte se till att alla tog sig ut till altanen för att kolla på fyrverkerierna och skåla in det nya året. Pappa gick runt och serverade champagne, kvällen till ära, och utanför höll moster Meredith's hushållerska, Maggie, med lite hjälp från Zayn på att fixa med raketerna.
"Why don't you come and join us?", frågade jag och sträckte ut handen mot min gravida tvillingsyster. Hennes mage var dubbelt så stor som Perrie's, men det berodde inte enbart på att Ruby hade gått längre in i graviditeten. Nej hon väntade också tvillingar.
Hon slapp ur sig en djup suck när hon, med lite hjälp av mig, reste sig från soffan.
"Where's Liam?", frågade hon och såg sig om i det nästan tomma vardagsrummet.
"Out there." Jag nickade mot altanen. "Let's go."
Jag och mamma, som hade suttit bredvid henne i soffan, krokade i våra armar i Ruby's som för att stödja henne när hon gick, och hon log tacksamt.
Ljusslingorna som prydde altanens räcke lyste upp lite i mörkret, och jag såg mig omkring, sökandes efter min pojkvän och sambos välbekanta ansikte. Inte långt senare upptäckte jag att han stod och småpratade med Louis och Eleanor, och så snart Ruby hade hittat sin prins så vandrade jag bort till min egen.
Alla som tidigare stått och småpratat vände sig nu mot den stora klockan och började tillsammans räkna ner från tio.
"We need to do this the right way, huh?" Harry gav mig ett snett leende och placerade sina händer runt min midja. Jag nickade ivrigt och la mina armar om hans nacke, och precis när klockan slog tolv och den första raketen sköts upp så mötte mina läppar Harry's.
"Happy New Year, babe."
"Happy New Year", log jag, men plötsligt hoppade jag till av att Louis skrek: "I wish you all a happy new year, full of adventures! Cheers!"
"Cheers!" sa alla och höjde sina champagneglas.

Hade Louis kunnat förutspå vad som skulle hända under året så skulle han genast ha tagit tillbaka de där orden, för vad vi inte visste då var att årets händelser skulle ge den meningen en ny betydelse, och att just de orden senare skulle komma att bli min död...

+ Through The Storm +




I Through The Storm får vi återigen följa med tvillingarna Jay i deras dramatiska vardag, men denna gång är det Nancy och pojkvännen Harry Styles som står i centrum. Novellen utspelar sig cirka sju år efter +Do You Remember?+, alltså är året 2020.

Nancy Jay lever i stort sätt det perfekta livet. Hon äger ett stort hus, har en fin bil, en underbar pojkvän och sitt drömjobb. Men vem hade någonsin kunnat tro att hennes liv kunde förändras så drastiskt?
Hur reagerar Harry när Nancy en dag inte kommer hem? När det enda som verkligen betyder något slinker igenom hans fingrar och den ljuva framtiden de i huvudet byggt upp tillsammans faller sönder och samman & tynar bort i tomma intet? Vad gör man när ingen förstår, polisen ger upp letandet och man själv tappat livslusten?
Ingen vet vad de ska ta sig till, men något måste göras. Även om Harry själv, med lite hjälp från sina bästa vänner, måste ta tag i saken på egen hand.

"Won't stop til we surrender." ~

Through The Storm är en berättelse om kampen mellan liv & död och kärlek & hat. Är Harry redo att offra sitt eget och sin bästa väns liv för att finna sin stora kärlek? Och det sägs att äkta kärlek aldrig rostar, men är det så säkert? Kommer Harry finna Nancy innan det är för sent? 
 
Alla dessa frågor lär ni bara få svar på om ni stannar kvar och läser... Är ni med mig? Nu kör vi.

Hej kära vänner!
Tack för att ni följt med på denna långa resa, tack för all überfin respons ni gett mig och för att ni (tro det eller ej) är de bästa läsarna i världen! Men än på länge är det inte över. Nu drar vi ut på nya äventyr, men eftersom jag inte riktigt har kunnat släppa taget om karaktärerna från Do You Remember? så åker de med nu också. Men frukta icke, nya läsare, ni behöver inte ha läst D.Y.R för att hänga med i storyn! :)
Med ny design, nya händelser, och lite nya karaktärer också för den delen, - hade ju en karaktärstävling för inte så länge sedan som ni nog kommer ihåg, så börjar vi om på nytt. Mot oändligheten och vidare...!
Nejmen. Ska vi dra igång nu, eller vad säger ni?

~ Utvärdering av D.Y.R ~

Hej igen mina finaste fina!
Jag hoppas att ni alla gillade epilogen som jag slängde ihop i tisdags! Precis som jag gjorde efter Everything About You så skulle jag vilja göra en liten utvärdering av D.Y.R. För er som inte vet vad det är, så innebär det att jag kommer ställa lite frågor till er som jag vill att ni svarar på i en kommentar i detta inlägg. Anledningen till att jag gör detta är för att kommande noveller ska bli så bra som möjligt, så jag vet vad ni gillar och inte gillar att läsa om, och så vidare. Jag gör alltså detta för eran skull.
Jag anser helst att ALLA lämnar en liten kommentar, - anonymt eller icke, det spelar ingen roll. Och nu menar jag heller inte att ni ska överösa mig med fina kommentarer, utan tycker ni att novellen var urusel eller otroligt tråkig så SÄG DET DÅ. Jag försöker ju liksom lära mig vad ni tycker är kul att läsa om och vad ni vill se mer av, och sådär. Jag tål kritik, eller nej, jag ÄLSKAR kritik, för det är ju det som gör mig bättre, och det är era fina ord som motiverar mig till att fortsätta skriva. :*

Men som sagt, ni får skriva precis vad ni tycker, för nu vill jag ha just DIN åsikt angående novellen. Själv kan jag väl säga att jag tycker att den blev okej. Allt gick ju inte riktigt som planerat eftersom jag kom på en del 2 till storyn, så jag fick ju lov att ändra på massa grejer. Men hur som helst så löste det ju sig, storyn är över, och den blev okej. Men jag vet att jag kan mycket mycket bättre, bara jag anstränger mig lite. Men nu ska jag sluta tjata om vad jag tycker, för nu ville jag ju faktiskt höra vad NI tycker. Här kommer frågorna jag vill att ni ska besvara, men känner ni att det är något ni vill lägga till så gör det för guds skull!:

* Vad var bra med novellen? (Nämn gärna händelser, kanske hur jag skrev, eller andra specifika saker så jag vet vad ni gillar att läsa om, osv.)
* Vad var dåligt med novellen? (Var ärliga nu! Blev det till exempel för många mellan-kapitel? Störde ni er på att jag la ut kapitlena innan jag hunnit göra klart collagen? Var novellen för händelselös? För tråkig? osv.)
* Vad fick dig att stanna från början/från när du hittade hit?
* Vad hade du gärna sett mer/mindre av i novellen?
* Har du något favoritkapitel från Do You Remember?
* Vad ska jag göra för att få just DIG att stanna kvar under nästa novell? (Nej, jag försöker inte förvirra er med någon kuggfråga. Jag undrar bara om det är något speciellt du gillar att läsa om? T.ex. mycket kärlek? Sorgliga saker?, osv.)
* Övrigt?

Innan jag går vill jag också bara tacka för alla underbara ord ni överöst mig med under novellens gång, tacka er för att ni stannat trots att novellen inte blev så bra som jag tänkte mig, och så vidare. Tack, tack, TACK! Jag älskar er till månen och tillbaka och dit igen! 

Nu återstår det bara för mig att flytta över designen och ladda upp trailern. Sedan kan vi sparka igång Through The Storm! Woohooo PARDEY PARDEY UNTZ UNTZ
 
Och jag kan lova er att ju fortare kommentarerna rullar in, desto snabbare kommer trailern till TTS komma upp. I pinky promise! ;) KOMMENTERA KOMMENTERA KOMMENTERA :D

EPILOG: + Do You Remember? +

(ca. 3 år senare...)

"A Triple Iced Venti Latte, please", sa jag när jag kom fram till kassan på Starbucks. Kvinnan bakom disken knappade in priset på kassaapparaten och gick sedan iväg för att fixa min beställning. Jag halade upp mobilen ur fickan och scrollade igenom mina notiser. Där fanns dock inget spännande. Bara några jobb-relaterade meddelanden, samt ett sms från min lärare som ville meddela mig om att morgondagens mentorssnack skulle skjutas fram en timme på grund av personliga skäl. Jag nickade sakta för mig själv. Det betydde alltså att jag hade en extra timme på mig för att förbereda allting. Under nästan tre års tid nu så hade jag studerat på London College of Contemporary Arts, med inriktning Fashion and Design, och nu var jag mitt uppe i att finslipa på mitt slutprojekt som skulle vara färdigt för redovisning om lite mer än en månad. Jag hade valt att skapa min egen klädkollektion och sedan ha en modevisning framåt slutet av våren, och jag såg verkligen fram emot att få visa mina lärare vad jag ådstakommit. 
Men något jag såg fram emot ännu mer var att ta min examen och få börja jobba på riktigt. Jag jobbade fortfarande deltid på våran mosters företag, men när jag hade läst klart alla kurser på college så var jag lovad ett heltidsjobb!
"Triple Iced Venti Latte", sa kassörskan och räckte mig kaffemuggen.
"Thanks." Jag tog emot muggen, gav henne en sedel och sa åt henne att behålla växeln, och hon nickade tacksamt. Sedan trängde jag mig förbi de andra i kön och gick och satte mig längst bort i hörnet av lokalen. Så fort jag hade fått av mig jackan började jag rota upp mina skisser och anteckningsblock ur väskan för att sedan fortsätta med mitt arbete. Jag var så rastlös! Om exakt fyra timmar så skulle Harry och grabbarna komma hem från deras senaste turné, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till för att få tiden att gå fortare. De hade varit borta i nästan fyra månader, och det var bara via skype och telefonsamtal vi hade kunnat hålla kontakten. Fast när de fortfarande höll sig inom Europa så hade jag hälsat på under en helg i Paris, samt följt med till Berlin. Men det var länge sedan nu, och jag hade nästan glömt bort hur Harry luktade och hur hans kramar kändes. Men snart så...
Min mobil började surra, och jag drog återigen upp den ur fickan. Min tvillingsysters namn visades på skärmen, och jag klickade på 'svara'.
"Hello?"
"Hi sis! Where are you?"
Det hördes tydligt att hon stod utomhus, för människor babblade och bilar tutade i bakgrunden.
"Guess three times", skämtade jag och tog en sipp av mitt kaffe.
"Starbucks?"
"Yes. Five points goes to Ruby Jay! Weyyheyyy!"
"Okey, I'll be there in ten", sa hon och skrattade. "Bye!" Hon avslutade samtalet, och jag återgick till det jag hållit på med innan hon ringde.

Den lilla ringklockan som satt vid ingången plingade återigen till, och när jag vände mig om såg jag Ruby slinka in genom dörren. Hon vinkade diskrét och pressade sig fram i den trånga lokalen för att ta sig fram till mitt bord.
"Hello", sa hon och klappade mig på huvudet innan hon slängde ner sin stora väska på soffan mitt emot mig. Sedan la hon huvudet på sned och kikade under bordet. "Nice shoes! Are those new?"
"Thanks! And yeah, I bought them yesterday." Jag sträckte på benet för att kunna ge henne en bättre bild av dem.
"Oh. But don't you already have, like, six pairs of red shoes already?"
"...Maybe? But so what? You can never get too many red shoes." Jag blinkade åt henne och började rafsa ihop mina papper.
"You're crazy..." Hon himlade med ögonen och snodde åt sig min kaffemugg för att sniffa på den.
"Venti", sa jag så att hon fick sina tankar bekräftade, och hon nickade kort och tog sig en sipp. Jag brydde mig inte om det utan lät henne dricka. Hon stal alltid mitt kaffe, så vad spelade det för roll liksom?
"Are you excited?", frågade hon sedan och log snett. Hon behövde inte ens säga vad hon menade, för det visste jag ändå.
"Yeah. I miss him. And you? Are you excited?"
"Of course I am! I haven't seen Liam in some what feels like ages!"
Jag nickade instämmande. Ruby hade nog tagit killarnas frånvaro mycket hårdare än vad jag hade. Ruby var den typen av tjej som låg hemma framför en disneyfilm, iklädd Liam's hoodie och knaprandes på choklad och som sedan grät sig själv till sömns. Jag själv försökte umgås med alla jag kände för att hålla tankarna på annat håll för att inte sakna Harry för mycket. Igår hade jag storstädat våran lägenhet minst tre gånger för att hålla mig sysselsatt, men det hade inte hjälpt mycket alls. Inatt hade jag haft så svårt att sova eftersom allt jag kunde tänka på var att Harry skulle komma hem idag, så därför satt jag nu här och drack kaffe för att hålla mig vaken.
"Did you take the car, or?", frågade Ruby och drog mig därmed tillbaka till verkligheten.
"No, not today. Eleanor will pick us up later."
"Oh, okey." Hon nickade. Jag klickade på startknappen på min mobil och kollade på klockan. Det var fortfarande alldeles för lång tid kvar tills killarna skulle landa på Heathrow!
Jag stampade otåligt med foten i golvet.
"Would you like to go somewhere instead of just sitting here?"
"Yes, please!", sa jag tacksamt och reste mig från bordet. Ruby borde vara ganska trött efter att ha gjort en av sina tentor idag, men ändå så offrade hon sig för att vandra runt på stan bara för att jag var så himla otålig. Hon var så fin, min syster.

Fem minuter. Fem ynka minuter, - det var allt som återstod tills grabbarnas plan skulle landa. Jag kollade klockan på mobilen var tionde sekund, lät blicken glida bort mot entréhallen för att sedan blänga otåligt på Ruby & Eleanor. Alla var vi nog lite spända på att få se våra killar, men för varje minut som gick så kändes det som att tiden började gå långsammare.
Plötsligt plingade det till i högtalarna, och en man meddelade att killarnas plan hade landat på Heathrow. Jag log för mig själv och kände hur det började bubbla i magen av upprymdhet. När som helst nu... När som helst kunde han komma. Han skulle bara hämta sin väska, och sedan skulle han vara vid min sida igen.
Jag sökte med blicken efter min prins, och just när Ruby pep till att hon såg dem så fick jag ögonkontakt med ett par glittrande, gröna ögon som var blanka av tårar. Hans läppar sprack upp i ett brett leende, och hans väska föll till golvet. Jag började springa mot honom och råkade knuffa till några människor på vägen, men jag hade inte tid för att stanna och be om ursäkt. Inte nu. Inte sen. Nu ville jag bara till honom.
Jag kände hur tårarna vällde upp i ögonen, och i samma stund som jag flög upp i hans famn så brast jag ut i gråt.
Tumblr_midadpvcwz1rixopro1_400_large
"I've missed you so so much!", snyftade jag och kände hur jag nästan kramade ihjäl honom. Han snörvlade i mitt öra och pressade sina läppar mot min kind, och jag klängde mig fast vid hans stickade tröja, vilade kinden på hans axel och höll mig uppe med hjälp av benen fastspända runt hans midja.
"I've missed you too..." Hans röst sprack, och hans grepp hårdnade om mig. Människorna runt omrking stirrade på oss som om vi kom från en annan planet, men jag orkade inte bry mig. Jag var i hans armar, Harry var här. Här hos mig. Nu kunde inget skilja oss åt!
"I love you", sa han och sökte efter mina läppar. Jag hade helt glömt bort hur bra han var på att kyssas och hur mycket jag älskade att känna hans läppar mot mina, men nu kom alla minnen tillbaka och vi båda hungrade efter mer.
"I love you too, babyHaz!" Jag pressade mina läppar mot hans igen. "I love you", puss. "I love you", puss. "I love you!"
När den stora känslovågen hade lagt sig och vi fått tid till att bara stå och mysa ett tag så letade vi oss ut från Heathrow. Jag hade inte släppt taget om Liam's hand sedan vi kraschade in i varandra, och jag hade ingen tanke på att göra det heller. Att vara utan Liam under så många månader och bara kunna höras av via skype eller telefon eller kanske hälsa på någon gång ibland hade varit rena helvetet. Men nu var vi äntligen tillsammans igen!
Liam böjde sig ner för att pressa sina läppar mot min tinning innan han tog ett djupt andetag för att samla sig själv.
Vi sa hejdå till Nancy och de andra, klämde oss in i en taxi med Liam's alla väskor och sa åt chauffören att köra oss hem. Jag kunde knappt vänta tills vi skulle gå och lägga oss ikväll så vi kunde somna inslingrade i varandras armar. Sängen hade känts så kall och tom utan Liam, men nu skulle jag inte behöva känna mig ensam i den stora lägenheten längre. 
Men innan vi fick hoppa i säng så skulle vi bli tvungna att ta med Pebbles ut på en promenad. Maggie hade passat henne under dagen, men eftersom vi snart var hemma så hade hon säkerligen lämnat Pebbles redan. Jag hade dock inget emot en kvällspromenad. Jag ville ta vara på varenda minut jag & Liam spenderade tillsammans, varenda sekund.

Vi gick längs med vattnet och kollade på de små restaurangbåtarna som lagt till vid kajen. Solen höll på att gå ner bakom de stora byggnaderna på andra sidan floden vilket fick det att se ut som om vattnet glittrade. Pebbles gick en bit framför oss och nosade på allt hon passerade, och Liam höll i kopplet.
"This is nice. I've missed this", sa han och log mot mig.
"Me too. It wasn't the same without you."
"Next time we go on tour you'll have to come with us. I don't think that I can handle being without you for so long again."
"I totally agree. But you won't leave now, huh?", sa jag och flinade.
"No, I won't. I will never leave you. Together forever, do you remember?"
Jag stannade till och började rota runt i min väska. Liam kollade frågande på mig, men när jag fick upp det lilla föremålet så sprack han upp i ett leende. Det var halsbandet som han gav mig när han skulle lämna Wolverhampton för att för andra gången delta i x-factor, och ja, jag bar fortfarande runt på det. Jag öppnade den lilla amuletten och strök med tummen över ordet "forever" som stod inristat i locket.
"I remember. And yeah, forever together." Jag log snett och tog hans utsträckta hand, och just här och nu kändes det som att alla pusselbitar föll på plats. Nu var det han och jag mot världen, och så skulle det alltid förbli.
Tumblr_mhncqhjaxo1rpwox3o1_500_large
~ The End ~

Chapter 54 - Do You Remember? - The End

Previously:
"Maybe we should try that out tomorrow?" Liam såg upp på mig och log brett. Först fattade jag inte vad han menade, men när jag kollade på båten så fick jag syn på det långa repet som var fastkopplat i den bakre änden av båten. Jag följde repet med blicken, och uppe i luften flög två människor omkring med en stor fallskärm bakom sig.
"Parasailing...? Not a chance", sa jag och stirrade på de fallskärmsseglande människorna i skyn. "Never ever."
"Oh you, just wait."

(Några dagar senare...)
"Cheers for Cyprus!", sa Niall och höll upp sitt ölglas i en skål.
"Cheers!", sa vi andra och lyfte upp våra glas vi också för att slå dem i varandra med ett litet klirr. Det var våran sista kväll här på Cypern, och jag hade verkligen ingen lust att åka hem. Resan hade varit som en dröm! Vi hade testat på massa roliga saker, haft långa dagar på stranden eller bara chillat vid poolen, druckit goda drinkar, åkt på utflykter och allt som hörde till semestern.
Harry tog tag i min stol och drog den närmare sin, och det skrapande ljudet stolen ådstakom fick alla på restaurangen att vända sig om. Jag såg upp på Harry och blev helt röd i ansiktet, men som tur var återgick snart de andra gästerna till sitt eget.
Harry lutade sig framåt och gav mig en puss på kinden, och sedan lät jag mitt huvud vila på hans axel.
"Would you like to come back to Cyprus anytime soon?", frågade han, och jag behövde inte ens kolla på honom för att veta att han log. 
"Yeah", jag nickade. "What do you say about tomorrow?"
Liam flinade, och jag räckte ut tungan åt honom men sprack sedan upp i ett flin jag också.
"Not tomorrow, I'm sorry. I've planned to spend my day on a plane, fall asleep and then wake up at Heathrow... So I'm kinda busy tomorrow. But--" Harry petade mig på nästippen. "We could come back later this summer? Before you start college, I mean? I've bought a summer house here."
"What?", sa vi alla i mun på varandra.
"Y-you have b-bought what?", sa Niall och stirrade på Harry.
"I've bought a summer house", upprepade Harry och ryckte på axlarna som om han just berättat vad han åt till frukost imorse.
"Why?" Jag kände mig tvungen att fråga, trots att svaret egentligen var ganska självklart.
"Well. I've seen how much you guys like it here and... I just thought it would be nice to have one. You're all welcome to stay anytime you want." Han log brett och stoppade ner handen i fickan för att sedan ta upp det han letat efter och droppa ner det i mitt knä. Husnycklarna.
"Maybe you could take care of those?"
Jag satte mig upp ordentligt och stirrade återigen chockat på honom medan jag lyfte upp nycklarna.
"Wow, thank you!" Jag slängde mig runt halsen på honom och pussade honom upprepade gånger på munnen och alla andra ställen jag kunde komma åt i ansiktet.

Niall hade stuckit iväg med sina kompisar för att fira hans sista kväll här, och jag, Harry, Ruby & Liam gick nu barfota längs med stranden. Sanden var inte alls sådär galet varm längre, utan nu var den alldeles mjuk och ljummen. Solen höll på att gå ner bakom ön som låg mitt emot Fig Tree Bay, och just nu ville jag bara frysa tiden. Om mindre än tjugofyra timmar skulle vi vara tillbaka i regniga London, men det var inte vädret som tyngde mig mest. Nej, det var det att jag inte hade en aning om vad som väntade. Skolan var ju över, så nu behövde jag inte längre bo hos Meredith & Maggie. Men om jag flyttade hem till mamma & pappa igen så skulle jag och Harry nästan aldrig kunna ses eftersom det skulle ta så lång tid att pendla mellan Wolverhampton och London.
Men å andra sidan så hade jag ju fyllt 18 nu, så jag fick ju flytta hemifrån. Men för det första så var jag en fattig student, och för det andra så var kön till en lägenhet i London så lång att jag säkerligen inte skulle få någon förrän jag hunnit fylla åttio. Å andra sidan så kunde jag ju på bo Campus sen i höst eller dela lägenhet med andra främmande människor, men nu brydde jag mig inte om hur det skulle bli sen. Jag ville bara veta vad som skulle hända nu.
"What are you thinking about?", frågade Harry och tryckte min hand.
"Nothing", mumlade jag och såg ut över havet.
"Nancy... Look at me."
Jag gjorde som han sa och såg honom i ögonen.
"I can see that there's something bothering you. What is it?"
"I don't know... I just-- I don't know. I don't know what's going to happen from now on, and that is what's bothering me." Jag slog ut med armarna och såg ledset på honom.
"What are you talking about?" Han såg förvirrat på mig. "Tomorrow we're going back home, and then everything will just go with the flow. We'll enjoy the summer, and then you'll start college and--"
"Harry, you know what I mean. The school is over and--"
"And you're not going to stay at Meredith's any longer. Yeah, I know. Is that a problem?", frågade han och rynkade pannan.
"Yes it is, because--"
Han avbröt mig. "Because you're going to move in with me, yes. And no, that wasn't an option. It's an order."
Jag stannade upp. "Are you-... Are you serious?"
"I've never been this serious in my entire life! ...Except for when I said I was sorry for calling my mom stupid when I was eight."
Jag flinade och kastade mig in i hans famn. "Thank you, thank you, thank you. I love you!"
"I love you too." Harry pussade mig på kinden. "But... I'll be the first one in the water!" Han släppte taget om mig och sprang i vattnet med kläderna på.
"Harry!", skrattade jag och bestämde mig för att springa i efter honom. Han skvätte vatten på mig, och när jag bestämde mig för att hämnas så kom han närmare och började kittla mig.
"Stop it!" Jag skrattade tills tårarna rann och försökte förgäves slå bort hans händer.
"Not until you say that I'm the hottest guy on earth!", retades han.
"And why would I ever say that? I haven't met every guy on earth?"
"I don't know. Just say it! Or else...?" Han fortsatte kittla mig på stället där jag var som allra kittligast.
"Okey okey! Harry Edward Styles, you're the hottest guy on earth!"
Han slutade kittla mig och drog istället in mig i en kram. "I know."
Large

Medan Nancy & Harry lekte i vattnet så fortsatte jag och Liam att gå längs med stranden. Jag ville inte lämna Cypern. Här var det varmt och skönt, vi kunde bara ligga och dega på stranden dagarna i ända eller hitta på massa roliga utflykter. Det var som att leva i en dröm. Och så fick jag ju spendera all min tid med personen jag älskade mest i hela världen.
Jag såg upp på honom och log varmt när han mötte min blick. Han var så fin, min Liam.
"Do you remember that day, at the beach, when we kissed for the first time?", frågade han, och jag nickade.
"Yeah, I do. And that was the first time you confessed that you loved me..." Jag tänkte tillbaka på den där dagen, och jag minns den som om det var igår.
~
Helt plötsligt hade han fått tag på mig igen och kastade iväg mig ännu en gång, men den här gången hann jag hålla för näsan och stänga munnen. När jag kom upp igen strök jag bak håret och drog bort vattnet som droppade vid ögonen. När jag tittade igen så stod Liam precis framför mig, med sitt ansikte bara några få centimeter ifrån mitt. Hans bruna ögon var hypnotiserande, det var omöjligt att kolla bort. Det var som om någon bäddade med varma, gosiga täcken i min mage, för hela jag fylldes av en varm känsla trots det kalla vattnet. Samtidigt kändes det som om en hel drös med fjärillar flög runt i kroppen, strömmade genom blodet. Jag vet inte vem av oss det var som gjorde så att tomrummet mellan oss försvann, men våra läppar möttes i en mjuk kyss. Hans läppar var som gjorda för mina, och jag ville inte att det skulle ta slut. Känslan, kyssen, stunden, ja allt! Jag kände Liam's léende mot mina läppar, och det smittade genast av sig. Han vilade sin panna mot min och sökte efter mina händer i vattnet.
"Ruby, I-..." Jag kunde se hur han sökte efter rätt ord. "I'm in love with you."
Hans ögon såg in i mina igen, forskandes och förväntasfulla, men samtidigt oroliga inför svaret.
"I... I love you too", stammade jag, och Liam sprack upp i ett léende.
~
Liam nickade. "And I still do. I always have and I always will."
"I love you too, Liam. And I'm sorry for acting like such a jerk sometimes." Jag hade fortfarande inte kommit över hur taskig jag var mot Liam den där dagen då vi sprang in i varandra på Starbucks efter att inte ha setts på år och dagar, och han försökte bjuda ut mig fast att jag bara var snäsig.
~
"How is she?", frågade han. Antagligen för att vara artig, han hade ju ingen aning om vad någon av oss gått igenom.
"Better", svarade jag kort och såg ner på mina händer som vilade på bordet. Liam nickade tyst och fingrade på sin tekopp. "I'm sorry."
"What for?" Jag kollade upp och mötte hans blick igen, men denna gång letade hans ögon inte efter en flyktväg.
"Everything?" Han tog ett djupt, hackigt andetag, sådär som han alltid gjort när han var upprörd. "I'm so sorry, Ruby. We used to be best friends, and even more... I can't even imagine all the pain I must've put you through! And I know this is a bad excuse, but I didn't have time to call you. I was so busy with all the work and stuff, I didn't even have time enough for sleeping." Han nickade för sig själv. "But you should know that I actually called you when I was on x-factor. You and Nancy were the first ones I was going to tell about our contract. But no one answered when I called you... Maybe you were on vacation, I don't know, but... Yeah." Han harklade sig och tog en klunk av sitt te.
"I'm sick of this lying. Everybody's lying to me. Why can't you just tell me the ugly truth and say that you forgot about me? That you moved on?", sa jag ilsket och började plocka ihop mina saker.
"Because that would be lying", viskade han. Jag stannade upp i mina rörelser och lät väskan falla till golvet igen.
~
"It's okey. I'm being a jerk sometimes too. But we're only human." Han ryckte på axlarna och la armen om min midja. "But I'm really sorry that I didn't believe you when you said that you didn't kiss Nathan."
"It's alright. Seeing it from your perspective, I don't think I would've trusted myself either."
~
"Liam, please don't-", han vände sig om och började gå, och jag mådde om möjligt ännu mer illa. "Don't go, I love you", kved jag.
Han stannade upp. "Then what do you want me to do? You kissed a guy right in front of my eyes, you're lying to me and-... I thought what we had was real, Ruby. I loved you, because with you I could be the real me. You knew me like no one have ever done, and I actually thought that you loved me back. But I guess I was wrong."
"But I do love you! I love you, I love you, I love you and you know that!"
Liam's hand flög upp till hans nacke, och han såg upp på den grå himlen i ett försök att få regnet att dölja hans tårar. "You know, when me and the lads were in L.A I was thinking about you all the time. I was thinking about how much I love you and dreaming about what our future would look like, but now... Now I can't see anything." Han tog av sig armbandet jag gett honom kvällen innan han åkte och räckte fram det till mig. "Here. Take it."
"No, Liam... N-no!" Jag skakade häftigt på huvudet och försökte torka bort tårarna som forsade ner för mina kinder vilket resulterade i att jag fick mascara på händerna. "Liam, please... I lo-", återigen blev jag avbruten.
"No, you don't! Don't you get it?! It's over!" Hans röst ekade mellan husen, och han slängde armbandet hårt i backen. Jag blinkade chockat och satte gråten i halsen. Liam knep ihop ögonen, tog ett djupt andetag och lät händerna som farit upp i luften falla ner längs med sidorna igen.
~
 
Jag tänkte tillbaka på hur mycket som hade hunnit hända under knappt ett halvår. Jag & Nancy hade hittat tillbaka till varandra, Liam & jag hade återförenats, och jag hade lärt mig att inse vilka vänner som var äkta och inte. Äntligen hade jag lärt mig vad kärlek är och vad ett riktigt förhållande innebär, jag hade insett att jag är värd bättre och att skada mig själv inte skulle göra livet lättare. Livet hade varit ett rent helvete efter att Nathan kysst mig och Liam försvann ur mitt liv, jag & Nancy var påväg att hoppa från ett hustak i ett försök att ta våra liv men killarna hade räddat oss. Livet började gå uppåt igen, men mitt i den vevan hoppade Nathan framför tåget, allt i skolan blev ett fullständigt kaos och den där skumma Daniel började våran klass. Jag blev sur på Liam för att jag trodde han var otrogen fast att han i själva verket besökte en liten cancersjuk flicka på sjukhuset som sedan kom att bli en av mina närmaste vänner, allting gick uppåt igen. Daniel satte skolan i brand men försvann sedan lika snabbt som han kommit, Liam hade bjudit mig på skolbalen och sist men inte minst så gick jag ut grundskolan. Och nu stod jag här. På en fin strand på Cypern, umgicks med några av mina absolut bästa vänner och hade hela livet framför mig. För ett halvår sedan hade min framtid sett väldigt mörk ut. Så mörk att jag nästan inte räknade med att få någon. Men under dessa månader hade jag insett väldigt många saker. Livet går upp och ner ibland, men det finns inget man kan göra åt det. Man får bara ta sig i kragen och göra det bästa av situationen.
Liam hade fått mig att se det fina med livet och uppskatta det jag redan hade, och att om jag bara försökte och verkligen ville något av hela mitt hjärta så skulle jag nå dit. Jag hade faktiskt inte gjort mig själv illa sedan jag & Liam återförenades igen efter vårat jättebråk, och nu kunde jag verkligen känna att allt var påväg uppåt.
Och skulle jag råka falla, så fanns Liam där för att ta emot mig.

"Come on, guys! Jump in!", ropade Harry åt oss, och jag utbytte blickar med Liam. Snart sprack vi båda upp i stora leenden och sprang i vattnet. Liam knuffade mig så jag trillade omkull, och hela jag blev alldeles dyngsur.
"So not cool!", muttrade jag men kunde inte låta bli att skratta när jag mötte hans blick. "Now come on. Give me a hug!" Han skulle minsann inte få komma undan så lätt inte!
"No, never!", skrattade han och backade undan.
"Yes! Come on! Just one hug! One? A fast one?"
"No!"
Jag sträckte mig efter honom och lyckades få tag i hans skjorta. Sedan drog jag honom mot mig så han stapplade framåt. Han flinade brett och lutade sig framåt för att kyssa mig, och jag slängde upp armarna om hans nacke.
Tumblr_md56w7pzb91rkdakyo1_500_large
"I love you, Ru", log han efter att ha avslutat kyssen.
"Good. Because you'll never get rid of me." Jag kysste honom igen och sprack upp i ett leende.
"Good, cause I don't want to."

~ The End ~

Voila! Sista riktiga kapitlet av Do You Remember? här då, och sen är det bara epilogen kvar och så är D.Y.R officiellt slut!
Nu vill jag höra, vad tyckte ni om kapitlet? Och vad tyckte ni om hela storyn i sin helhet? Finns det något speciellt ni skulle vilja se hända i epilogen? Är det något ni fortfarande undrar över angående novellen? Något ni känner att ni inte har fått svar på liksom? För i så fall har jag tänkt reda ut det i epilogen, haha. :)
När epilogen är släppt kommer jag också ha en liten såndär utvärdering som jag hade efter E.A.Y ifall ni minns? Men det vore fett najs att få höra lite vad ni tycker redan nu! :)



RSS 2.0