Chapter 21 - I Need You

Previously:
Jag berättade aldrig för Harry om hur Daniel hade stalkat mig överallt, hur otrygg han fick mig att känna varje gång han kom i närheten av mig och att det var han som tände eld på skolan. Men nu insåg jag att jag kanske borde ha gjort det, för då skulle Harry veta vart han skulle leta. Men kanske visste han redan? Kanske hade han anat? Och jag fick inte ge upp hoppet redan. Det hade ju bara gått tretton dagar, för guds skull?! 
Men jag kunde inte förstå att den Daniel hade blivit sånhär? Sista gången jag pratade med honom så trodde jag verkligen att han hade förändrats, men... Nu var han ju som ett monster i en människokropp?

"Daniel?", sa jag frågande. Jag tyckte mig känna igen rösten, och det skulle inte förvåna mig om den tillhörde honom.
"What is it, Jose?", sa han irriterat, och därmed fick jag det bekräftat. Min kidnappare var Daniel. Daniel Walsh, - mitt ex.
"Isn't that what I'm supposed to ask? What do you want from us?" Min röst lät skakigare än vad det var tänkt. Daniel skrämde mig, och jag hade varit rädd för honom ända sedan jag dumpade honom. Och nu, när jag inte hade någon aning om vart i rummet han befann sig eftersom jag inte kunde se ett skvatt, så var jag extra rädd.
"Oh shut up!", röt han, och jag skälvde till.
"What--... What did I ever do to you to deserve this?" Orden kom ut som en viskning, och jag bet mig hårt i läppen. Så hårt att jag började känna smaken av blod i munnen.
"You know what you did. You should be glad that you're still alive."
Jag svalde hårt och kände Nancy greppa min hand.
"But what about me?", frågade hon försiktigt med svag röst. "What did I d--?"
"Keep quiet!", röt Daniel. "Do you want to die?"
Det blev tyst, men jag var säker på att jag inte var den enda som skakade på huvudet just nu.
"Good. Now shut the fuck up." Dörren öppnades, och en smal strimma ljus rörde sig över golvet, men försvann lika snabbt som den kom när Daniel smällde igen dörren efter sig. Ett svagt gnissel hördes på andra sidan, och sedan ryckte Daniel i handtaget, - troligen för att kolla att dörren verkligen var låst.
"How do you know him?", frågade Nancy tyst när hon trodde att Daniel hade gått iväg. Jag höll andan i några sekunder, lyssnade efter tecken på att han var kvar. Men när Nancy's andetag var det enda som hördes så öppnade jag munnen för att prata.
"I don't know him... Anymore. I used to know him, but that guy changed. Alot." Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, tvingade mig själv till att öppna lådan med de minnen jag hade gömt för att jag helst ville glömma och gå vidare. "He was my boyfriend in high school. I loved him, and his family. He used to be a nice guy, you know. But suddenly, he started to act strange. Like a different person? And then, one day... One day he didn't show up at school. The next day, people were saying that his mom and siblings died in a housefire." En kall ilning for genom ryggraden och fick mig att rysa. Trots att minnet var gammalt så kändes det precis som igår när jag tänkte tillbaka på den hemska händelsen. "After that, Daniel and his dad had to move. They couldn't move on in Bristol, because everyone thought that Daniel had something to do with it...", mumlade jag och skälvde till.

~
"Jose? Jose!", ropade Daniel efter mig och sprang ifatt mig på skolgården. De få elever som fortfarande var kvar på skolans område, i väntan på skjuts hem, stirrade på oss med en blandning av avsmak och rädsla.
"Jose, wait! I'm talking to you?" Han la en hand på min axel, och jag snurrade runt och mötte hans blick.
"What?"
"Jose, I just...", mumlade han, men jag avbröt honom genom att knuffa bort honom från mig.
"What do you want? Out with it!"
"Jeez, I was going to tell you but--"
"Out. With. It", sa jag mellan sammanbitna tänder. Jag orkade inte höra på hans svammel. Bara av att ha honom ståendes mitt emot mig gjorde mig illa till mods, och allas stirrande gjorde inte saken bättre. Ryktena gick även på skolan nu. Det sades att Daniel var människan som var skyldig till mordet på hans mamma & syskon. Vanligtvis sa jag jämt att ett rykte var ett rykte, och att man inte borde lita på allt man hör... Men denna gång rådde inga tvivel. Ända sedan Daniel hade börjat bete sig annorlunda så hade jag förstått att allt inte stod rätt till i hans huvud. Vad det var som förändrade honom visste jag inte, men det var som att han en dag vaknade upp och hatade allt och alla.
"I know what people are saying about me. But do you trust them?"
Jag svarade inte, rädd för att han skulle bli arg. Kanske till och med rädd för att han skulle ta livet av mig också. Visst, det fanns inga som helst bevis på att han var den skyldige. Han var inte ens misstänkt hos polisen, men jag kände ändå på mig att han hade något med det där att göra, att han visste. Det hade gått tre dagar, och han hade inte ens gråtit över att ha förlorat halva sin familj? Hur kunde man ens vara så hjärtlös?
"Jose? Do you trust them?"
"What do you think? Give me one good reason for not trusting them?"
"What? Well, your my girlfriend? I thought that you, of all people, would be on my side? You know me, Jose. You know that I'd never do something like that to my family. Right?"
"No. Actually, I don't. And I'm not your girlfriend anymore." Jag kände hur tårarna letade sig ner för mina kinder. "It's over, Daniel."
"No, Jose. It's not over? You have to trust me! I didn't do anything, I promise! I wasn't even at home? I was on my way to school and then--?"
"Just stop talking, will you? Leave me alone." Jag vände mig om och skyndade ner till vägen för att hoppa på bussen i sista stund. Lämnade honom bakom mig, bad för att han inte följde efter. Och det gjorde han inte. Han stod kvar, med händerna uppgivet nedkörda i byxfickorna och blicken fäst i marken... Och för första gången någonsin så trodde jag mig se honom gråta.
~

"Do you think that he's serious when he says that he's going to kill us if we don't listen to him?", frågade Nancy och höll andan.
Jag svalde hårt och öppnade ögonen igen. "I'm afraid so."


"Stina?", ropade någon, och jag öppnade ögonen och försökte vänja mig vid mörkret. Jag kände mig stel som en pinne, hade ont i ryggen, och jag frös om hela kroppen. När jag återfick synen så påmindes jag om att jag somnat utomhus och var alldeles ensam i den bäcksvarta natten.
"Stina?" Ropen hördes igen, och jag såg mig förvirrat omkring. Jag trodde att jag hade drömt att någon ropade mitt namn? Men nej, nu hördes det klart och tydligt att någon letade efter mig.
"Stina, where are you?"
Jag reste mig försiktigt upp och tog mina grejer. Sedan smög jag fram till husknuten och kikade runt hörnet. Långt där borta på gatan såg jag någon komma gåendes, och ju närmare hen kom, desto tydligare hördes mitt namn.
Men var det inte...? ... Ben? Men vad ville han mig? Hade han ångrat sig och kommit för att hämta hem mig igen? Hade han varit ute och letat ända sedan jag gick?
Trots att Ben fortfarande skrämde mig så blev jag plötsligt alldeles varm inombords för att någon faktiskt brydde sig om mig. Att han brydde sig.
"Stina, I'm sorry?", ropade han och såg sig omkring. Han verkade fortfarande full och hade ännu inte fått syn på mig. Jag övervägde att springa bort till honom, men något sa mig att jag inte borde det, så jag stannade kvar. Ben kom allt närmare och fortsatte desperat att ropa efter mig.
"Stina, please? I didn't mean what I said?", sluddrade han högljutt, och jag log svagt för mig själv. Han ville verkligen att jag skulle komma tillbaka. Han brydde sig verkligen om mig.
"Ben, I'm he--" Jag avbröt mig själv när ett pistolskott ekade mellan husen. Ben kolappsade på marken, och jag satte handen för munnen för att kväva ett skrik. Ben hade blivit skjuten. Ben hade blivit skjuten! Tårarna vällde upp i ögonen, men jag tvingade mig själv till att hålla gråten inne ifall att någon skulle höra mig. Skottet måste ju ha kommit någonstans ifrån?
Mycket riktigt, för snart kom ett gäng unga män, eller äldre grabbar, - jag visste inte vilket eftersom de allihop bar svarta kläder från topp till tå, gåendes fram till Ben.
"Is he dead?", frågade den ena, och mannen som höll i pistolen riktade den återigen mot Ben's kropp.
"No, he just felt for taking a nap. What do you think, idiot?"
"Does he got any money?", frågade en annan och rotade igenom hans fickor. "Damn it! Not a single pound?"
"I told you this was a bad idea", gnällde någon.
"Shut up, idiot. Take his watch. Maybe we can sell it? Now let's go, before the cops catches us."
"But what about the body?"
"Not my problem!", muttrade mannen med pistolen. "Let's go!"
Männen försvann iväg, men trots att de inte längre syntes till så skakade min kropp av rädsla. Jag hade just sett mannen som hade tagit hand om mig i lite mer än ett år bli skjuten, mitt framför ögonen på mig? Han hade kommit för att hämta hem mig, men nu var han död. Borta, för evigt. Och jag var ensam kvar på jorden. Nu hade jag verkligen ingen. Den lilla tryggheten av att Ben fortfarande var vid livet och visste att jag var någonstans där ute var som bortblåst. Nu fanns det ingen som brydde sig om mig längre, och det enda jag hade kvar var den färska bilden av hur Ben blev skjuten.
Jag såg mig omkring och skyndade sedan bort till Ben's kropp. Jag visste att det var försent, men jag kunde inte låta bli att hoppas. Kanske, kanske... Ben må vara en idiot som slösade bort sitt liv på alkohol och cigaretter, men djupt där inne så var han ändå en fin människa. Men nu var han död, och allt var mitt fel. Om jag bara hade struntat i att lyssna på vad han sa, eller stannat i trapphuset, så skulle han inte ha gått ut mitt i natten och blivit skjuten av ett gäng andra idioter. Hade det inte varit för mig så skulle han fortfarande ha levt nu.
"I'm so sorry, Ben", viskade jag med hes röst och drog med fingrarna över hans arm. Den var kall, för precis som jag så hade han gått ut utan sin jacka.
Jag tvingade mig själv till att inte se på det blödande såret i hans bröst, då det bara skulle leda till hemska mardrömmar senare, och tittade istället på hans avslappnade ansikte. Skäggstubbet såg ut precis som alltid eftersom han jämt var för lat för att raka sig, ögonen var slutna, och trots omständigheterna så såg han fridfull ut. Eller, det var i alla fall vad jag försökte intala mig. Han hade det bättre nu, visst? Han var väl påväg till samma ställe där mamma befann sig, och där måste det ju vara underbart att leva... Eller? 
Bilderna flög förbi som en film i mitt huvud. Det öronbedövande skottet som ekade i kvarteret, hur Ben föll till marken, blodet på hans skjorta, männen som sköt honom och sedan snodde hans klocka, såret som skottet orsakat, ja allt. Allt fanns där, och så fort jag slöt ögonen så blev de genast mycket tydligare.
Tårarna strömmade ner för mina kinder, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte stanna här, för tänk om gärningsmännen skulle komma tillbaka?
Återigen kom en kall vindpust, och jag stoppade ner händerna i byxfickorna igen för att inte frysa sönder mina fingrar. Men plötsligt kände jag något knöggligt i ena fickan. Sedan när hade jag börjat slänga skräp i mina byxfickor?
Jag drog upp pappret, och fick då se att det inte var vilket papper som helst... Det var pappret med Niall's nummer på! Den kvällen jag träffade honom kändes som hundra år sedan, men samtidigt var minnet så färskt som om det var igår.

~
"Do you live _here_?", frågade Niall och synade det sunkiga lägenhetsområdet.
"Uhm, yeah", sa jag generat, men orden slank ur mer tveksamma än vad det var tänkt. Jag knäppte i alla fall loss bältet och klev ur bilen, men just när jag var påväg att gå så blev jag stoppad.
"Wait!", sa han. "Here's my number. Like, if you ever need a ride or need help again or anything...? I'm here for you, Stina." Han klottrade ner sitt nummer på en liten lapp och räckte den sedan till mig, och jag tog blygt emot den.
"Thanks." Jag såg ner i marken. "And thanks for saving me, and for the food, the number and... Thanks for everything."
"No problem. But I think you should go now. Your parents must be worried."
Jag nickade och smällde försiktigt igen bildörren. Sedan vände jag mig om och började gå mot porten, lät lappen glida ner i byxfickan och repeterade det Niall sagt om och om igen i mitt huvud. Det var för bra för att vara sant, men det var inte en av mina töntiga drömmar om hoppet att få träffa One Direction en vacker dag. Det fick inte vara en dröm, det bara fick inte.
~
 
Jag kände hur hjärtat skenade iväg. Kanske hade jag en chans att överleva ändå? Niall hade ju sagt att jag kunde ringa om det var något? Och det var ju inte precis så att jag hade tänkt be honom om någon jättetjänst? Jag kunde kanske sova på puben, om Niall bara körde mig dit? Jag kunde skylla på att jag hade fått ett nattpass eller...
Okej, det där lät som världens sämsta ursäkt. Men jag kunde inte stanna här längre.
"Rest in peace, Ben", viskade jag, pussade mina smutsiga fingertoppar och tryckte dem mot hans kind. Sedan reste jag mig upp och började springa, i jakt på en telefonkiosk.

Två kvarter bort hittade jag en. Jag såg mig om så att ingen var i närheten, öppnade dörren och smög in i det lilla utrymmet. Jag rotade i väskan efter några mynt, stoppade i dem i automaten och lyfte luren. Sedan knappade jag in Niall's nummer, men efter bara två signaler så la telefonen av. Den var alltså trasig. Kaputt. Ur funktion.
"Fuck it!", skrek jag och slängde på luren igen. Efter ett dåligt försök att torka bort tårarna när de bara fortsatte forsa så lämnade jag kiosken och började jogga uppför gatan. Kanske fanns det något nattöppet ställe där jag kunde låna en telefon?
Det började blåsa igen, och jag masserade mina armar medan jag sprang. Månen ovanför mig var bara en skära, ett elakt flin. Bortsett från mullret av åska på avstånd så var det helt tyst. Oväder på ingång alltså. Precis vad jag behöver, tänkte jag och fnös.
Jag kollade både till vänster och höger, kikade genom skyltfönster i jakt på tecken att någon fortfarande var kvar på sitt jobb och kunde tänka sig att släppa in mig.
Nej... Nej, inte där heller... Nej... Bingo!
Precis på hörnet låg ett litet snabbköp, och lamporna lyste och på dörren satt en skylt där det stod "open". Jag skyndade bort till affären, och när jag klev upp för de tre trappstegen och sedan öppnade dörren så plingade det i klockan ovanför.
"He--... Oh", sa kassörskan och synade mig uppifrån och ner. Jag såg ner på mina kläder och insåg att hela jag var alldeles skitig, och generat såg jag upp på henne igen.
"Hello, Mrs... I was just wondering if... If I could borrow a phone of yours?", frågade jag försiktigt och svalde gråten. Jag ville inte att hon skulle oroa sig mer än vad hon redan gjorde, för då skulle hon säkert ringa polisen eller fråga ut mig om min familj.
"Y-yeah, s-sure", stammade hon och kikade in i rummet bakom disken. När hon insåg att ingen var där så vinkade hon åt mig att komma, och jag smög genast bakom disken och efter henne in i rummet.
"Here you go...?"
"Olivia", ljög jag och log falskt, men hon trodde mig och nickade sakta. När hon hade räckt mig telefonen lämnade hon rummet, och när jag kikade ut genom dörren såg jag henne stå borta vid grönsaksdisken och plocka med varor.
Jag knappade återigen in Niall's nummer, men när tonerna gick fram så påmindes jag om att det var mitt i natten och att han troligen låg och sov. Jag övervägde att lägga på, men precis när jag var påväg att avsluta samtalet så klickade det till, och en raspig, nyvaken röst hördes på andra sidan.
"Nialler, yeah?"
Bara av att höra hans röst så blev jag alldeles överväldigad av känslor, så som både lättnad, rädsla och en väldans massa sorg. Tårarna trängde sig fram igen, och jag bet mig hårt i läppen medan jag hörde honom andas på andra sidan.
"Ello? Anyone there?"
"Hi", mumlade jag och kände hur det stockade sig i halsen.
"Stina? Is that you? Are you okey?"
"No, I'm not okey", snyftade jag. "I need you."

meow! | via Tumblr

"Tell me, what happened?"
"I can't tell you. Not here, not now... But please, help me", kved jag.
"Of course I will. Where are you?"
"In a little grocery store in Tottenham... It's on the c-corner of a r-red house."
"Okay. Are you alone?"
"No, there's a woman here too. She works at the store..."
"Okay. But stay where you are. Maybe you can talk to her while I'm on my way? I'll be there as soon as I can." Ljudet av skramlande nycklar och en dörr som öppnades hördes i bakgrunden när han pratade, alltså var han redan redo för att åka.
"Thanks." Ordet lät inte högre än en viskning, och snart tjöt det i luren eftersom Niall lagt på.

Here you go, mina fina!
Tack för responsen på förra kapitlet, hihi.<3
För övrigt så funderar jag på att skaffa en instagram till Directionery, skulle ni vara intresserade av det? Är det inte många som är på min idé så blir det inte av, men jag tänkte att det kunde bli som bloggen i miniformat liksom. Det är ju inte alla som har twitter, och där kan man ju heller inte skriva mer än 140 tecken, men på instagram skulle jag ju kunna ge sneakpeaks på kapitlen och sånt? Har du en åsikt så fyll gärna i här nedanför! Och ha det så bra här i lilla landet lagom, för nästa gång ni läser något här så är jag påväg till Turkiet!<3
 
Tycker du att jag ska göra en instagram till Directionery?
  
pollcode.com free polls 

Kommentarer
Postat av: Elin

Åh, snälla skaffa en! Personligen så har jag två stycken twitterkonton men använder verkligen inte ett enda, har inte riktigt fastnat för det. Men instagram är jag inne på 24/7!
Sååå himla bra, du är så begåvad! Och ha det så bra i Turkiet, är inte alls avundsjuk! ;) <3

Svar: Åh, tack så jättemycket! :D Men du är minst lika begåvad du själv, Elin! ;)<3 Ska fixa ett instagram-konto under dagen har jag tänkt! (: xx
Vendela Åstrand

2013-07-30 @ 17:38:52 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: baralillajag

Ha det så bra i turkiet! :D
Jätteeeebraaa kapitel!!! :DDDD
Snällllaaaaa skaffa en instagram!!! <3 ;)xx

Svar: Taaack! :D Det ska jag absolut göra! Fixar ett under dagen! :) <3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-30 @ 18:49:26
Postat av: Emma

Superbra!!!! Alltså stackars Stina!!! Hon har varit med om mycket! Jag vill gärna att du skaffar Instagram, jag har inte Twitter så det blir lite svårt för mig med Twitter. (Jag skriver vad jag tycker här, då jag inte kan rösta för jag är på mobilen)

Svar: Ja visst har hon. :( Tack så mycket! :D Jag fixar ett instagram-konto till Directionery under dagen! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-30 @ 19:09:25 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Bella

jättebra :) jag skickar alla 4 idéer på ett mejl. Låter det bra? :) xx

Svar: Tack! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-30 @ 20:54:31
Postat av: Stina

Äntligen fick man veta hur Josefine kände Daniel! Var lite nyfiken över det hehe... Men jag hoppas bara att hon och Nancy tar sig ut snart..

Och herregud vad jag tycker synd om Stina! Hon som varit med om så himla mycket, och så händer det där..?! Men jag är i alla fall glad över att hon ringde Niall, det visas ju riktigt tydligt att han bryr sig om henne.

Och det där med Instagram tycker jag lät som en bra idé! :D xx kram!

Svar: Ska fixa ett instagramkonto under dagen, hihi! Och ja, hennes/"ditt" liv är rätt så hemskt faktiskt, men det är ju tur att Niall finns till hands! Kram! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-30 @ 22:30:33 / URL: http://stinael.blogg.se/
Postat av: Bella

Har du fått ett mejl av 1D inatt, 00:38? Jag har fått det. :) skaffa instagram till bloggen! :) xx

2013-07-31 @ 05:04:31
Postat av: Bella

Har så roligt i Turkiet nu! :) xx

Svar: Tack, lite såhär i efterhand haha! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-31 @ 07:14:48
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel och bag tycker att det skulle vars jättekul om du gjorde en sida på instagram :D
Kram <3

Svar: Tack så mycket! :D Fixar ett instagramkonto idag! :D Kram!<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-31 @ 11:19:46 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Andrea

Hej lust att göra länkbyte? :)

2013-07-31 @ 12:05:54 / URL: http://andreanordqvists.blogg.se
Postat av: Malin

Så sjukt bra!!! Vill bara läsa resten!! Ha så bra i marmaris!! Njut mycket av solen!! Kram<3<3

Svar: Taack! :D Och tack så jättemycket, lite såhär i efterhand hehe! Kram!<33
Vendela Åstrand

2013-07-31 @ 17:32:58
Postat av: alva

jättebra :D mera!

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-31 @ 22:46:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback