Chapter 20 - Left Alone To Cry

Previously:
Nancy älskade den här låten, och trots att hon påstod att hon verkligen inte kunde sjunga så sjöng hon alltid med när den här spelades. Om det så var på en restaurang, i en affär eller här hemma. Alltid. Precis alltid.
Jag log för mig själv åt alla minnen, höjde volymen på stereon och flyttade närmare eldstaden för att värma mina händer medan jag tyst sjöng med och tänkte tillbaka på alla de gånger jag hört Nancy sjunga på denna.

7 Mars 2020, kl.15:32. London City.

"Here it is", sa jag till mamma och höll upp dörren åt henne. Det plingade i den lilla klockan när vi klev in, och ett svagt surrande från tatueringsredskapen hördes längre innifrån. Kevin's tatuerarverkstad såg precis ut som den alltid gjort. Lokalen var mörkt inredd, stora högar med pärmar som innehöll skisser låg utspridda överallt, och på väggarna hängde t-shirts med coola tryck som Kevin och hans crew själva hade skapat. Till vänster fanns en glasdisk med en kassapparat, en laptop och annat småkrafs på, och till höger om oss fanns en soffa, ett litet bord, samt två fåtöljer.
"Are you sure about this, honey?", frågade mamma och pressade samman läpparna till ett smalt streck. Jag visste att mamma var en aning skeptisk till alla mina tatueringar, men jag såg tatueringar som konst och tyckte att det var något av det coolaste som fanns. Visst, jag hade nog fler än vad jag kunde räkna till, men de flesta hade faktiskt en stor betydelse för mig.
Men idag hade jag inte kommit för att göra en vanlig tatuering eller en bara för nöjes skull. Nej, min plan var att tatuera in Nancy's namn, strax under den vänstra fågeln på mitt bröst. I vanliga fall tyckte jag att folk som tatuerade in andras namn hade några skruvar lösa, om det inte var så att namnet tillhörde deras barn eller en avliden släkting. Men det här var speciellt. Nancy var den första som hade fångat mitt hjärta på det här sättet, och hon skulle för alltid finnas kvar där, så varför inte göra något till minne av henne som faktiskt andra också kan se?
"Yes, mom. I'm sure", muttrade jag.
"Harry!", ropade Rizzo som kom gåendes mot oss. Rizzo jobbade också här, och även han var en riktigt skicklig tatuerare. Men det var väl knappast oväntat, för Kevin anställde inte vem som helst. Dock var Rizzo inte lika utåtriktad. Kevin älskade att sitta och prata när han tatuerade folk, medan Rizzo helst satt tyst och jobbade i lugn & ro. Men eftersom jag under en lång period kom hit så ofta så hade jag lärt känna de båda väldigt väl, så Rizzo verkade ganska lugn i mitt sällskap.
"Hi Rizzo."
Han kramade om mig, och jag dunkade honom lätt i ryggen.
"Oh, and this is my mom." Jag gjorde en presenterande gest mot min mor, och hon sträckte fram sin hand för att hälsa.
"Nice to meet you, madame!", sa han och kysste hennes hand efter att ha lyft på hatten.
"Please, call me Anne", log mamma.
Det surrande ljudet avbröts, och Kevin rullade ut på sin pall bakom skynket där han tidigare suttit gömd. "Oh, hi Harry! I didn't hear you coming!" Kevin kliade sig i bakhuvudet. "Hi Anne!"
Mamma och Kevin hade träffats ett x antal gånger förut. Allra senast på min födelsedag nu i vintras.
"Give me five minutes. I'm almost done", ursäktade han sig och rullade iväg igen, och jag nickade tyst. "Get him ready, Rizz!"
"So, about the tattoo...?", sa Rizzo och la armarna i kors. "Where are you planning on having it?"
Jag följde efter honom längre in i lokalen, med mamma hack i häl, och drog av mig min tröja.

(2) hazza | Tumblr(2) hazza | Tumblr

"Here", sa jag och pekade strax ovanför min vänstra bröstvårta, och Rizzo nickade imponerat.
"Cool", sa han sedan och sträckte sig efter en våtservett. Det luktade starkt av spriten, men de bästa sorterna luktade alltid värst, och man var ju tvungen att vara helt ren innan man kunde få sin tatuering påbörjad.
"So..." Den andra kunden hade gått, och Kevin var nu redo för att ta hand om mig. "Are you ready?"
"Yeah, sure."
"Good. Where do you want your tattoo?"
"Over my left nipple."
"Which one?", frågade han och flinade retsamt, och jag boxade till honom på armen.
"So not cool, Kevin. So not cool..."

Det stack i mitt bröst när han fyllde i namnet med nålen, och jag bet hårt i handduken som jag hade fått låna eftersom varken mamma eller Kevin ville riskera att jag bet av mig tungan så jag aldrig skulle kunna sjunga ordentligt igen. Mamma satt vid sidan om och samtalade med Kevin samtidigt som hon smuttade på kaffet som Rizzo hade varit iväg och köpt åt henne under sin rast.
Det kändes skönt att alla försökte undvika att prata om Nancy trots att det var hennes namn jag från och med nu skulle bära i all evighet, men jag såg i Kevin's ögon hur väl han ville ta upp ämnet.
Jag vred på huvudet, hummade lite och stirrade ut mamma tills hon förstod att hon skulle ta handduken.
"It's okey, Kevin. I hate it, but it's okey. You can talk about her."
"No, Harry. The last thing I want is to make my costumers feel uncomfortable..."
"It's not like I'll die just because we're talking about her? People talk about her everyday." Jag ryckte sorgset på axlarna. "It's okey, really."
Kevin nickade sakta och gav mig en förstående blick. "You miss her really much, don't you?"
"Are you kidding me? I miss her like crazy."
"I know. I can see it in your eyes. And I understand. Nancy was, - I mean is, an amazing young woman. I'll never forget the first time you took her here. The way she looked at you, and the way you looked at her. She's beautiful, man."
"She is", log jag och nickade instämmande.
"I hope they'll find her. I pray for you every night, and I don't even believe in God."
"Thanks, Kev. That means alot."
"That's nothing to thank for. I know that you'd do the same thing for me", sa han, och han hade fullkomligt rätt. Sedan jag lärde känna Kevin så hade jag alltid sett honom lite som en storebror eller kanske en extra pappa. Han var så lätt att prata med, även om det man pratade om var jättekänsligt.
"This might hurt a little", varnade han och nickade åt mig att ta handduken igen, och jag gjorde som jag blev tillsagd. Det gjorde fasligt ont att tatuera sig, men i slutändan var det alltid värt det. Speciellt idag, för nu skulle Nancy vara med mig överallt, i all evighet.
7 Mars 2020, kl. 19:03. Central Tottenham, London.

Ben var på dåligt humör igen. Riktigt dåligt humör. Han hade tydligen fått sparken från jobbet idag, och nu stod han och gormade om att allt var mitt fel. Han var stupfull, vilket resulterade i att han blev ännu mer rasande, och kastade saker omkring sig i vardagsrummet.
Jag själv satt på min madrass, insvept i den fula och slitna, smutsbruna filten och höll för öronen. Ville inte höra vilken oälskad och misslyckad unge jag var, ville inte höra hur jag inte dög till någonting eller att jag var otroligt dum i huvudet som ens fått för mig att komma hit från första början. Ville inte höra alla fula ord som lämnade hans mun, ville inte höra att jag behövde lämna lägenheten, men denna gång för gott. Han ville inte se mig mer, ville inte ha med mig att göra. Jag var patetisk, sa han. Oduglig. Odräglig. Jobbig, klängig, dum, och helt enkelt bara patetisk.
"I give you two minutes to leave the apartment. Two minutes! Now get up!", röt han och sparkade mig i sidan. Det var första gången han gjorde mig fysiskt illa, och jag blev genast, om möjligt, ännu mer rädd för honom. Ben hade aldrig skrämt mig innan när han fått sina utbrott, men nu fattade jag att han menade allvar med det han sa. Och det skrämde mig mer än något annat, för det betydde att jag skulle bli lämnad ensam. Igen. Alldeles ensam, dumpad mitt på gatan. Jag hade ju ingenstans att ta vägen?
"Get up!", skrek han och sparkade mig igen, men denna gång ännu hårdare. Jag kved till åt smärtan och nickade snabbt. Sedan kröp jag fram till min ryggsäck, slängde ner min ipod, de klädesplagg som fick plats, och självklart min dagbok. Sedan skyndade jag mig ut i hallen, krånglade på mig skorna och ryckte upp ytterdörren.
"You're not welcome here anymore! If you ever step inside this door again, then I'll call the police!", gormade han efter mig, och tårarna trängde fram i ögonvrårna när jag stormade ut ur lägenheten.

lucy hale cry

Så fort jag kom ut på gatan så kom jag på att jag hade glömt jackan, men det var för sent att hämta den nu. Å andra sidan värmde den nästan inte alls eftersom den var så sliten, så det gjorde kanske inget ändå...
Jag började gå längs med vägen, utan att riktigt veta vart jag var påväg. Det fanns ju ingen jag kunde gå till? Jag kände inte en kotte här, förutom mina så kallade kompisar. Men dem kände jag inte tillräckligt väl för att kunna gå hem till, jag visste ju inte ens vart de bodde?
Det blåste kallt, och bara några få människor var ute. Ungdomar, som antagligen skulle på fest. Jag suckade djupt och körde ner händerna i jeansfickorna så att fingrarna inte skulle förfrysa. Hur i hela friden skulle jag överleva natten utomhus? När jag hittade hem till Ben så var det ju i alla fall inte vinter? Fast okej, det var ju mars nu, så vintern var väl över. Men det var ju fortfarande kallt ute, och snö fanns kvar lite här och var på backen.
Åh vad jag önskade att mamma levde just nu.. Tänk så enkelt livet skulle vara då? Då skulle jag ha ett hem, troligen gå i en vanlig skola och ha riktiga vänner, men det viktigaste av allt var att jag då skulle ha någon som faktiskt brydde sig om mig.
Jag drog upp ena handen ur byxfickan för att torka tårarna som envisades med att rulla ner för mina kinder, försökte ställa om tankarna och tänka på saker som gjorde mig glad, men hela tiden gled jag tillbaka in i mina tankebanor kring mamma.

~
"Stina?", sa mamma frågande och gläntade på dörren.
"Mm?", snyftade jag och drog upp täcket till hakan.
"Men lilla vännen..." Hon skakade på huvudet, gick in i mitt rum och satte sig på sängkanten. "Har det hänt något?"
"Jag d-drömde en mar--", stammade jag och drog med baksidan av handen strax under ögat. "-mardröm."
"Åh, men var inte ledsen, hjärtat", sa hon och strök mig över håret samtidigt som hon tog min ena hand i sin. "Vill du prata om det?"
Jag såg tveksamt ner på våra sammanlänkade händer och mötte sedan mammas blick och nickade. "Jag drömde att... Att du inte älskade pappa längre. Att du skulle flytta... Att du inte älskade mig heller och att--"
"Schh, du behöver inte berätta mer... Det var bara en dröm. Jag älskar pappa, och jag tänker absolut inte lämna honom. Och jag skulle aldrig, för allt i världen, lämna dig. Aldrig. Du är min skatt, mitt allt. Och jag älskar dig, precis lika mycket som jag älskar din pappa. Det förstår du väl?"
Jag nickade sakta.
"Sov nu, hjärtat mitt." Hon pussade mig på pannan och räckte mig min nalle. Jag hasade ner i sängen igen och vilade huvudet på kudden.
"Mamma?"
"Ja, Stina?"
"Kan du stanna hos mig tills jag har somnat?"
"Självklart. Vill du att jag ska sjunga för dig?"
Jag nickade återigen, och mamma stoppade om mig och smekte min kind innan hon började sjunga.

"Nu i ro, slumra in,
allra kärestan min,
låt en ängel ta din hand,
bort till drömmarnas land,
och låt tankarna fly,
till en ny dag ska gry.
Och en ängel du ser,
när i drömmen du ler,
som i lysande prakt,
vid din säng står på vakt,
och med kyss på din mun,
vaggar hon dig i blund..."
~

Tårarna ville inte ge sig, det var som att alla minnen plötsligt uppenbarade sig i mitt huvud där de varit inlåsta så länge för att det var så jobbigt att tänka på min mamma. Jag saknade henne så mycket så det gjorde ont i hjärtat! Och ju mer jag tänkte på henne, - desto värre blev det. Jag kunde inte avgöra vad som var värst. De fina minnena vi delade, eller dagen då pappa berättade att mamma var borta. Att hon var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Jag var sex år gammal när mamma dog. Sex år gammal. Dagen då mamma lämnade oss var den värsta dagen i mitt liv.

~
"Ska vi leka efter skolan imorgon? Pappa har satt upp våran studsmatta!", sa Vera och log brett.
"Ja visst, om jag får för mamma och pappa!" Jag nickade och log tillbaka, och precis i samma stund så kom pappa klivandes in genom dörren.
"Hej gumman! Har du alla dina saker?", frågade han, men han lät inte alls som vanligt. Och han såg annorlunda ut. Hans ögon var röda, och mungiporna hängde neråt som om han var arg eller kanske ledsen.
Jag kollade i min låda på hyllan igen och nickade. Den var tom, bortsett från extrakläderna som låg där utifall att jag skulle smutsa ner mig när vi var ute och lekte på rasten eller på fritids. "Jag tror det."
"Då går vi", sa han och tog min hand i sin.
"Men Stina?", sa Vera och såg menande på mig, satte händerna för munnen och mimade 'leka?'.
"Jo, pappa...?", frågade jag försiktigt, rädd för att han skulle bli arg eftersom han redan verkade vara på dåligt humör. "Kan jag och Vera leka imorgon efter skolan?"
"Jag vet inte", sa han tomt, och jag la förvirrat huvudet på sned.
"Det vet du väl? Eller ska jag fråga mamma istället? Mamma skulle säga ja, det gör hon alltid", påpekade jag, och pappa såg ut att rycka till vid ordet mamma.
"Nej, Stina. Jag sa ju att jag inte vet. Kom nu!"
"Men jag måste ju veta!", gnällde jag och såg på min kompis. "Vera, jag ringer dig sen. Okej?"
Hon nickade, och jag följde med pappa fram till dörren. "Hejdå fröken! Hejdå Vera!"
"Hejdå Stina!", sa alla glatt och vinkade åt mig när vi gick ut, men pappa sa ingenting till varken fröken eller mina kompisar, som han annars brukade göra.
"Skulle inte förresten mamma hämta mig idag?"
"Hon kunde inte."
"Jaha. Skulle hon handla?"
"Nej, hon bara kunde inte", sa pappa argt och blängde ilsket på mig. "Snälla, bara sluta tjata."
"Jag tjatar inte. Jag frågade bara om--"
"Ja, jag vet. Men snälla Stina, bara var tyst en stund. Okej?"
Jag tystnade och såg ner i marken, önskade nästan att jag hade kunnat stanna på fritids idag. Pappa var oftast bara tjurig när han hade haft långa dagar på jobbet eller grälat med mamma, men såhär arg hade jag aldrig sett honom förut. Han tog långa, snabba kliv och drog hårt i min hand, så jag fick nästan springa för att hinna med i takten.
"Är du arg på mamma?", frågade jag efter ett tag.
Pappa stannade upp, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Sedan öppnade han ögonen igen och såg ner på mig. "Är du sugen på glass?"
"Ja!", sa jag glatt och nickade ivrigt. "Men _är_ du arg på mamma?"
"Kom så går vi och köper glass, Stina. Vi måste prata."
"Men vi pratar ju nu?" Jag kollade förvirrat på honom, men han bara skakade stumt på huvudet.

Jag slickade på min glass-strut och satte mig bredvid pappa på parkbänken. "Jobbar mamma sent idag?"
"Hon jobbar inte idag. Hon gjorde... Men inte längre."
"Slutade hon tidigt? Sådär som jag också får ibland?"
"Nej, inte direkt", sa pappa, och hans läppar formades till två smala streck. "Jag vet inte hur jag ska säga det här, Stina... Men--" Han satte handen för ögonen och tog ett djupt andetag. Sedan såg han på mig med vattniga ögon. "Mamma har lämnat oss."
"Va?", sa jag och lyckades låta chockad och sårad på samma gång. "Men... Men mamma lovade ju? Hon sa att hon aldrig skulle lä--"
"Hon valde inte det här själv, Stina. Det bara blev så. Hon har lämnat oss, så nu är det bara du och jag. Mamma är där uppe nu." Pappa pekade på den blåa himlen ovanför oss. "Bland alla änglar."
"Är mamma en ängel?", frågade jag oförstående och kände hur det stockade sig i halsen. Det här gick ju bara inte ihop? Mamma skulle ju fixa mellanmål till mig när jag kom hem? Och på fredag skulle vi ju åka till leksaksaffären och köpa en leksak till mig för pengarna jag fick i försenad julklapp av mormor?
"Jaa, gumman. Men hon har det bättre där uppe. Nu kan hon sitta där bland molnen och vaka över oss hela tiden. Hon kan se till att du mår bra och ha koll på dig vart du än är. Du kan prata med henne precis när du vill, berätta vad du har gjort under dagen och prata om allt ni brukar. Det enda du behöver göra är att se upp på himlen. Det kommer kännas precis som vanligt", sa han och nickade, som om han försökte trösta sig själv också.
"Men det kommer ju inte alls kännas som vanligt? Jag vill inte prata med himlen. Jag vill prata med mamma!" Jag slängde glassen, som nu hade börjat smälta, på marken och var påväg att springa ifrån pappa då han drog tag i min handled och fick mig att krocka rätt in i hans bröstkorg. Han la armarna om mig, vaggade mig fram och tillbaka och mumlade tröstande saker in i mitt hår medan jag försökte hejda mina snyftningar.
"Det kommer bli bra, Stina. Vi kan klara det här. Mamma vill inte se oss trasiga. Hon vill att vi ska må bra. Hon älskar dig. Hon älskar oss."
~

Jag snyftade och hulkade om vartannat, sprang så fort mina ben orkade bära och svängde in i en mörk gränd. Att plinga på hos någon annan främling kändes inte som någon vidare bra idé, för det var ju knappast så att någon skulle välkomna mig med öppna armar? Och att sova i någons trappuppgång var inte heller något som var värt att överväga, för jag hade inte någon större lust att åka fast när någon ringde polisen. Om polisen hittade mig så skulle jag tas till socialen, och jag ville inte hamna i någon fosterfamilj eller på något skumt barnhem för vilsna tonåringar.
Jag lutade mig mot väggen och hasade ner på den kalla asfalten. Ångrade att jag inte hade tagit med mig den fula filten eller åtminstone min slitna jacka. Men nu var det som sagt försent.
Jag rotade fram dagboken ur ryggsäcken och öppnade en tom sida. Tog fram pennan och började skriva.
"My new years resolution isn't going very well... I just got kicked out. Jag saknar dig, mamma. Jag saknar dig så jävla mycket."
Jag la ner pennan igen och såg upp på den mörka natthimlen. Jag kände mig ensam. Så fruktansvärt ensam. Jag var ensam. Nu hade jag ingen, inte ens Ben.
Jag skakade på huvudet för mig själv och tänkte på mamma igen. Önskade att hon kunde sjunga mig till sömns och stoppa om mig i min gamla säng hemma i Sverige. Önskade att hon kunde pussa mig på pannan, smeka min kind och säga att allt skulle bli bra. Önskade att hon kunde påminna mig om hur mycket hon älskade mig, att jag var hennes skatt, hennes allt.

"Nu i ro, slumra in,
i bädden så fin,
som blomman på en äng,
i en gungande säng...", sjöng jag tyst för mig själv, och somnade snart gråtandes med dagboken tryckt mot bröstet.

Stackars Stina! Eller vad säger ni? :c
Hoppas inte att kapitlet blev alldeles för långt, och att ni gillade det såklart! Tack ännu en gång för era sjuuuukt fina kommentarer på förra kapitlet (eller rättare sagt alla kapitel)! Ni är så himla fina.<3 Älskar er!

Me >> You
one direction gifs | Tumblr

Kommentarer
Postat av: Elin

Stackars Stina! :( Och stackars Harry också, båda två har människor som ''lämnat'' de. Hur som helst är det bra skrivet, även om jag förstår att det känns hemskt att skriva. Så fort jag skriver minsta lilla hemska sak börjar jag nästan gråta... Och det var inte alls för långt ;) <3

Svar: Aww, tack! :'') Jo det kan vara himla jobbigt att skriva när man skriver om sorgliga saker ibland då man blir så påverkad själv, medan vissa gånger går det lätt som en plätt. Men det blir ju oftast bäst resultat när man själv blivit ledsen av att man skriver något sorgligt, haha :)<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 17:28:24 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: matilda

Grät av kapitlet, själv förlorat en sjukt sjukt nära. Inte en förälder, mwn nära inpå.
Nu i ro, slurma in ..

SÅ FIN DEL♡

Svar: Aww, stackars. R.I.P.<3 Det är alltid jobbigt när någon som står en nära går bort, vare sig det är ett husdjur eller en människa. :( Tack så jättemycket!<3
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 17:40:51
Postat av: Emma

Stina's del var supersorlig!! Jag var ute och gick när jag läste den (kom precis hem) och hade tårar som väntade bakom ögonen!! Det kanske gör den sorligare för mig då jag förlorar en familjemedlem själv :(

Svar: Aww, söta du<3 Åh, va hemskt! R.I.P<3 Precis som jag sa till Matilda; det är alltid jobbigt när någon som står en nära går bort. :(<3
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 18:39:13 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Emma

Kan du ta bort en av kommentarena? Det råkade bli dubbelt

Svar: Visst självklart, fixade det<3
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 18:39:53 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Emma

Sv: Ja, det är alltid jobbigt!!! Man älskar ju personen, och nu finns personen inte hos en fysiskt. Men med mina 11 år med personen har man ju en massa minnen! (Jag är 12 men personen dog när jag var 11) <3

Svar: Ja visst är det så, tyvärr. :( Men det är ju tur att du har hunnit samla ihop så många minnen med hen! :)<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 19:47:14 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Bella

jättebra! :) stackars Stina. :( xx

Svar: Tack Bella! :) Jaa :( xx
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 20:17:23
Postat av: Stina

Åh vad sorgligt....:( Hoppas att det löser sig på något sätt, och att hon hittar någonstans att bo på!
Insåg när jag läste det här, hur tur jag har som inte förlorat någon nära... och att jag slipper leva som Stina i TTS gör.
Men det här var superbra Vendela, och det menar jag verkligen :) <3

Svar: Ja vi får väl vänta och se hur det går för henne/dig eller vad man nu ska säga haha.<3 Det är ju en bra insikt! Jag tänkte faktiskt också på det när jag skrev, att vilken tur att jag inte lever som hon gör och att jag har en familj och folk som bryr sig om mig, och så vidare. :) Tack så jättemycket, Stina! :D<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 20:58:13 / URL: http://stinael.blogg.se/
Postat av: Cassy

Jag gissar att jag inte var den enda med tårar i ögonen efter detta kapitel... Så sorgligt!
Men nu vill jag veta varför Harry fick den lappen och-...!!!
xxx

Svar: Aww<33 Det kommer du nog få svar på inom kort.<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 21:38:21 / URL: http://www.littlemixfanfic.blogg.se
Postat av: Anonym

Ååh, vad bra!! Sorligt men bra! ❤❤

Svar: Taack! :D<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 22:56:34
Postat av: baralillajag

Jag blir så glad varje gång du uppdaterar! :DDD

Svar: Aww, tack va kul! :D Och jag blir alltid så himla glad av dina kommentarer!<3 :D
Vendela Åstrand

2013-07-28 @ 23:18:41
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel :D
Kram <3

Svar: Tack! :D Kram!<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-29 @ 09:49:37 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Emma

Sv: Jag hann ju det. Fast saknaden är ju sjukt stor!!! Men som sakt, man saknar honom sjuktmycket!!

Svar: Förstår det :(<33 xx
Vendela Åstrand

2013-07-29 @ 23:26:35 / URL: http://novellfoton.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback