Chapter 19 - The Past

Previously:
"Want your girlfriend back? Too bad, 'cuz you won't."

Det var det enda som stod i brevet, och jag hade aldrig sett en så ful handstil i hela mitt liv. Den var snirklig och nästan oläsbar. Bokstäverna hoppade och vissa bokstäver var bakofram. Jag läste meningarna om och om igen, och jag började genast känna mig illa till mods.
"Why are you taking so long, Harry? The pancakes are ready!", ropade mamma och vinkade åt mig att komma.

Klockan började närma sig halv elva, och mamma stod i köket och fixade te till kvällsfikat medan jag själv tände brasan i vardagsrummet. Jag hade redan tänt massa ljus, så nu var här en riktig mysstämning. Jag kunde inte minnas när jag & mamma senast umgicks såhär, men jag gillade det. Fast det kändes fortfarande som att något saknades. Eller rättare sagt någon. Och denna någon var min flickvän.
Jag skakade på huvudet för mig själv, tvingade min hjärna att fokusera på annat. Kanske skulle lite musik hjälpa?
Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen till stereon, tryckte på startknappen och ställde in på rätt kanal. Radioprataren babblade om en ny singel som något pojkband släppt. Det fanns många såna nu, - pojkband alltså. Fast ingen grupp hade växt sig större än One Direction. Våra fans fanns fortfarande kvar vid vår sida, och fanskaran hade även fördubblats under de senaste åren vilket var helt otroligt!
"And here you have Taylor Swift with Everything Has Changed, featuring our own Ginger Jesus; Ed Sheeran. Enjoy!"
Jag ryckte till och stirrade på stereon. Undrade om jag möjligtvis kanske hade hört fel? Men nej, introt till låten satte igång, och jag kände plötsligt all glädje som jag, - tack vare mamma, hade känt under dagen, rinna ur mig.
 

Nancy älskade den här låten, och trots att hon påstod att hon verkligen inte kunde sjunga så sjöng hon alltid med när den här spelades. Om det så var på en restaurang, i en affär eller här hemma. Alltid. Precis alltid.
Jag log för mig själv åt alla minnen, höjde volymen på stereon och flyttade närmare eldstaden för att värma mina händer medan jag tyst sjöng med och tänkte tillbaka på alla de gånger jag hört Nancy sjunga på denna.

He's little perfect things..
 
~
"Oh, this is one of my favourite songs!", sa Nancy förtjust och skruvade upp volymen på stereon. "Harry, please dance with me?"
"Sure", log jag och tog tag i hennes händer för att dra henne mot mig. Hennes höfter krockade med mina, och jag flinade åt henne när ett lågt fnitter lämnade hennes läppar. Hon slängde upp sina armar runt min hals och vilade sitt huvud på min axel, och jag slingrade mina armar runt hennes kropp. Hon passade så perfekt i min famn. Vi var som två pusselbitar. Fast hon var den där fina pusselbiten med det fina motivet som också passade med flera andra pusselbitar, medan jag var den där hörnbiten som endast kunde sättas ihop med henne. Åh, att jag alltid skulle likna oss vid pusselbitar... Men det var precis så det kändes. Men jag var glad att hon valde en ful hörnbit framför alla andra som var lika fina som hon själv.
"Do you know what?", mumlade Nancy mot min tröja, och jag väcktes ur mina tankar.
"No? What?"
Hon såg upp på mig och log varmt. "I love you, Harold Edward Styles." Sättet hon sa det på fick mig att bli alldeles varm inombords. Jag ville bara trycka henne mot min kropp och hålla om henne för evigt. Ville få henne att förstå och uppleva allt jag kände inom mig när hon nämnde mitt namn eller sa just de där tre speciella orden som hade en sån stor betydelse.
"Good. Because I love you too, Nancy Elizabeth Jay." 
Hennes ögon glittrade, och hon bet sig hårt i läppen för att inte spricka upp i ett stort leende.
"Don't do that", viskade jag och smekte hennes kind. "I love to see your smile, babe."
Hon himlade med ögonen och log mot mig, och jag pussade henne på pannan. Just nu och här kändes allt så himla perfekt. Så underbart. Så fantastiskt. Så självklart. Nancy var tjejen jag ville dela min framtid med, och det hade jag vetat ända sedan jag lärde känna henne. Jag kunde se allt framför mig. Hur släkt och vännner samlades i kyrkan, och hur alla reste sig upp när Nancy kom gåendes i mittgången, klädd i en vit klänning och bärandes på en stor bukett rosor. Jag kunde se hur hennes pappa höll ett stadigt grepp om hennes arm så hon inte skulle riskera att snubbla i sina höga klackar, leendet på hennes läppar och tårarna i hennes ögon. Jag kunde föreställa mig känslan av att möta henne vid altaret och hur hennes pappa överlämnade hennes hand. Jag skulle fläta samman våra fingrar, viska att från och med nu så skulle allt bli okej. Jag skulle lova henne saker. Saker som jag för evigt skulle hålla. Tills döden skillde oss åt.
Jag kunde se hur vi satt på en veranda och diskuterade vädret och käkade nybakade bullar medan jag läste tidningen och hon stickade. Hur våra barnbarn sprang omkring och lekte i trädgården och deras föräldrar gapade om att de skulle ta det lite lugnt så ingen gjorde sig illa.
Allt det där och lite till ville jag uppleva med Nancy, och just precis nu kändes som det perfekta tillfället att fria. Tyvärr så hade jag inte införskaffat någon ring än, men jag skulle ta tag i det där redan nu ikväll. Så fort Nancy hade gått och lagt sig så skulle jag ringa mamma, för hon var bra på sånt där och hade hjälpt min systers pojkvän när han skulle fria. Och mamma tjatade dessutom alltid om vilket fint par vi skulle vara, och att jag var tvungen att gifta mig innan hon gick i graven. Dock var det ju långt kvar tills det skulle hända, men hon hade rätt. Jag borde ta chansen, innan någon annan tog den.
Daniel? Daniel som i den Daniel? Alltså Daniel Walsh som gick i min klass knappt en hel termin under mitt sista år i High School? Men det kunde väl inte stämma? Jag trodde han var död vid det här laget eftersom jag aldrig såg honom igen efter den där kvällen då Harry röt åt honom att lämna mig ifred efter balen.
Okej, död var kanske en överdrift, men ingen av lärarna sa något när han inte kom till skolan. Och ingen hade någon förklaring till det heller. Hans namn ropades inte upp i aulan när vi tog studenten, och inte en kotte verkade sakna honom.
Men inte kunde det väl vara den Daniel som nu befann sig i samma rum som mig och Josefine? Och om det var det; hur sjutton kände de två varandra? Hur kunde hon ens vara så säker efter att bara ha hört honom säga en halv mening?
Å andra sidan skulle det förklara en hel del. Till exempel varför hans röst lät så bekant men jag inte kunde placera den. Han lät mycket mer manlig nu än vad han gjorde då, men hans röst var fortfarande lika skrämmande som jag minns den, trots att den var annorlunda nu. Jag önskade dock att jag kunde få se honom. Bara för att se om han hade förändrats utseendemässigt liksom.
Jag skulle aldrig glömma den dagen då han började i vår klass. Nathan, som var en av Ruby's bästa vänner på skolan, kom inte den dagen och alla undrade vart han höll hus. Inte ens Jamie, alltså Nathan's bästa killkompis, hade någon aning. Det visade sig dock sedan att Nathan hade hoppat framför tåget på grund av att han mådde så dåligt hemma. Hans föräldrar bråkade jämt och pratade om att skiljas, och han orkade bara inte med att de skulle separera och tänkte att om han försvann så skulle föräldrarna kanske bli sams igen och ta väl hand om hans lillasyster. Hur det gick för dem minns jag dock inte, men jag kommer väl ihåg att jag tyckte att begravningen var något av det mest hemska jag varit med om.
Hur som helst, den dagen började Daniel i vår klass, och för att vara ny på skolan så var han inte speciellt blyg eller försiktig. Det första han gjorde var att ignorera läraren och sedan gå och sätta sig på Nathan's plats istället för att få en egen tilldelad sig. Jamie & Ruby hade sagt åt honom att platsen var upptagen, men han brydde sig inte ett skit utan satt kvar och flinade retsamt. 
Han såg ju inte speciellt trevlig ut heller, den här Daniel. Jag kommer ihåg att han bar slaffsiga kläder, hade jämt en smutsvit mössa på sig som täckte hans hår, hans ögon var mörka, och när man tittade på honom så var det som att han sände ut vågor av obehag i rummet. 
Dagen därpå, när alla var ledsna över den sorgliga nyheten om Nathan's död, så klev Daniel in i klassrummet som om ingenting och skämtade med alla om vilka töntar de var. Han hade också kommit klampandes in på begravningen, mitt under Jamie's fina tal, fast att han inte ens var bjuden till ceremonin.

Och inte nog med det. Han förföljde mig jämt på skoltid, jag kände mig ständigt iakttagen. Han pratade nästan aldrig med mig, han bara stod där, på avstånd och betraktade mig. Fast okej, ordet 'betrakta' fick det att låta gulligt, och sättet han såg på mig var verkligen allt annat än gulligt. Hans blick var nästan mordisk, full av ilska & hat. Men samtidigt hade där också alltid funnits något annat. Något jag inte kunde tolka...
Men när han tog mod till sig att prata med mig så hade jag snäst av honom, för när han pratade med mig blev jag jämt så nervös. Inbillade mig att han skulle ta mitt liv, där och då.

~
"Hey! Nancy!" Någon petade mig på axeln så jag ryckte till och tappade alla böcker. De gled ner för stentrappen och hamnade på gruset, och jag kollade misstroget på böckerna och vände mig sedan om för att blänga på personen. Men så snart jag insåg vem som stod där så blev jag alldeles nervös och började stampa otåligt i marken.
"What do you want, Daniel?" Min röst lät ostadigare än vad det var tänkt, och jag visste inte var jag skulle fästa blicken.
"Am I making you nervous?", flinade han, men hans flin gjorde mig bara ännu mer illa till mods.
"Shut up, Walsh."
"Watch your language, young lady. Swearing doesn't fit you."
"And who are you to judge?" Jag la armarna bestämt i kors. Hade jag vågat skulle jag tvinga honom att plocka upp mina böcker, men som den fegis jag var så bet jag istället ihop och försökte stirra på honom. Efter ett tag blev det dock obehagligt, och hans leende gjorde mig illamående, så jag kollade ut över skolgården och bad en tyst bön om att Harry skulle komma snart.
"Hey, I didn't mean to be rude." Daniel la en hand på min axel, men jag backade ett steg så hans hand for ner igen.
"Then what is it?" Jag slog ut med händerna. "What do you want from me?"
"Nothing, I just wanted to ask-"
Jag avbröt honom. "Oh yes, there's got to be something, because you've been stalking me since you came to our class. And don't deny it, because I've seen you."
"What are you talking about?" Daniel såg på mig som om jag var världens ufo.
"Just stop, okey? I know what you're up to, and I really don't want to be rude, but I'm not interested. So you can stop stalking me, kay?" Jag gick ner för trappen och började plocka upp mina saker.
"Bitch", hörde jag honom mumla, och av någon anledning gjorde den lilla piken mig irriterad.
"Excuse me?!" Jag reste mig upp med böckerna i famnen och stirrade ilsket på honom.
"No, nothing." Han kollade bort.
"I heard you, idiot." Jag vände mig om och började gå, men helt plötsligt kände jag en hand på min axel igen, och jag snurrade runt och upptäckte att han stod precis framför mig.
"I'm sorry."
"You just called me a bitch? And I can see that you're truly not sorry." Jag såg upp på honom.
"Why do you even care? Everyone gets called bitch sometimes, don't be so offended?"
"True, and I'm used to get called alot of things, but not a bitch. Ofcourse I get offended! Now can you please leave me alone? I've got nothing to say to you."
~

Men samma dag hände något som faktiskt kunde ha lett till min död, och Daniel var inblandad. När alla elever på skolan hade gått hem, utom jag då jag skulle hämta några läroböcker som Ruby hade glömt ta med sig, så satte han skolan i brand. Alla dörrar hade gått i lås, brandlarmen tjöt, och eftersom jag själv hatade ljudet av brandlarm så fick jag världens panik och svimmade. Men sedan hade han tydligen "räddat" mig, för jag befann mig på sjukhuset, och Harry satt vid min sida och berättade om det som hänt. Daniel kommer också själv och hälsade på mig på sjukhuset, men jag hade retat upp honom rejält och då fått honom att gå bara några minuter senare. Jag litade inte ett dugg på Daniel, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka synd om honom.
Liam hade berättat för Ruby, som sedan hade berättat för mig, att Daniel's förflutna inte alls var något vidare trevligt. Hans mamma & syskon hade dött i en husbrand, som sedan sades vara en mordbrand, och ingen fick någonsin fast järningsmannen eftersom det saknades vittnen och poliserna hade alldeles för få bevis.
När jag blev utskriven från sjukhuset så hade jag genast kollat upp saken på internet, och det fanns flera artiklar om olyckan. Trots att jag aldrig hade träffat Daniel's pappa så tvivlade jag starkt på att han kunde vara den skyldige. Jag menar, varför skulle man vilja mörda sin fru och sina barn?
Men jag förstod verkligen inte, varför ville Daniel utsätta mig för något sådant när halva hans familj hade dött i en anlagd brand?
Jag hade frågat honom, men jag fick aldrig något svar.

Så fort jag gick och la mig så brukade mardrömmar om Daniel och hans familj ta över mitt sinne. Och drömmarna var alltid densamma. Om branden. Om hur jag försökte rädda barnen, men misslyckades, precis som deras mamma hade enligt ett flertal nyhetsartiklar. 
Men mardrömmarna försvann strax efter att Daniel försvann ur mitt liv, och det var jag ytterst tacksam för. Dock hade slutet av balkvällen naglat sig fast i mitt minne, och den starkaste bilden jag hade av Daniel i mitt huvud var när han lämnade oss ensamma på gatan och sedan aldrig sågs till igen.

~
Ruby stod tätt intill mig och huttrade samtidigt som hon drog Liam's kavaj tätare omkring sig. Liam själv stod och pratade i telefon med chauffören som skulle köra oss hem och försökte ge honom en någorlunda bra vägbeskrivning.
"Hey, Nancy..." Någon la en kall hand på min axel, och jag ryckte till av beröringen. När jag vände mig om stod jag öga mot öga med Daniel, och jag försökte dölja min förvåning.
"H-hey Daniel...?", sa jag något osäkert och kollade förvirrat på honom. 
"We need to talk." Han mötte Ruby's blick i några sekunder men såg sedan snabbt ner i marken. Egentligen ville jag säga åt honom att gå, men samtidigt mådde jag så fruktansvärt dåligt för hans skull sen jag hade haft den där mardrömmen om hans familj.
"Okey." Jag nickade, och sedan vände jag mig mot Ruby. "I'll be back in a minute."
"Okey..." Blandade känslor som allt från oro till förvirring sköljde förbi i hennes blick, men trots det gav hon mig en lätt nick och gjorde en gest med handen att jag skulle följa med Daniel.
Vi började gå en liten bit, men efter ett tag stannade jag upp eftersom jag ville ha Ruby & Liam inom synhåll då jag inte litade helt hundraprocentligt på Daniel.
"So, what is it?" Jag la armarna i kors över bröstet för att hålla värmen och såg uttryckslöst på honom.
"I wanted to say that I'm sorry." Han flackade med blicken och pressade samman läpparna till två smala streck.
"For what?"
"I don't know... For being such an idiot? For screaming at you? For everything I've ever said to you? There's alot of things to apologize for." Han ryckte på axlarna, men på rösten lät han allvarlig och han såg ut att mena det.
"Well, I can't stay mad at you forever, so I guess that-... I accept your apology." Visst, att vara otrevlig och skrika åt mig var väl knappast det hemskaste han hade gjort, men en ursäkt var alltid något. Skulle jag vara ärlig så hade jag också svårt för att vara arg på folk, trots att de gjort något väldigt fel. Och det var ju synd om Daniel. Jag kunde inte ens föreställa mig hur han mådde och hur han varje morgon vaknade och insåg att ännu en dag fylld av ensamhet väntade...
"I know that it's a bit late but, uhm... I'm sorry for your loss. I can't really say that I know the feeling of losing someone who stands so close to you, but I wouldn't wish anyone those feelings. I'm really sorry."
Han nickade stumt, med blicken fäst i marken. "I think you're the first one saying it and actually meaning it. Thanks."
Om det var möjligt så började jag må ännu sämre för Daniel's skull. Han verkade så ensam, stackarn. Jag var just påväg att fråga om vart han bodde nu, då en välbekant röst bröt tystnaden som lagt sig mellan oss, och en hand lades på min axel.
"I think you should leave now", sa Harry och gav Daniel en kall blick. Om det var avundsjuka Harry drabbats av eller om han helt enkelt inte litade på Daniel visste jag inte, men jag tyckte ändå att han överdrev lite väl mycket.
"And I think you're right", mumlade Daniel. "Goodbye Nancy, and thank you." Daniel vände sig sedan mot Harry, och rädsla, sorg och någon annan känsla jag inte kunde tyda speglades i hans ögon. "Good evening, sir." Sedan vände han sig om, körde ner händerna i fickorna och lämnade oss ensamma på gatan.
~

Jag berättade aldrig för Harry om hur Daniel hade stalkat mig överallt, hur otrygg han fick mig att känna varje gång han kom i närheten av mig och att det var han som tände eld på skolan. Men nu insåg jag att jag kanske borde ha gjort det, för då skulle Harry veta vart han skulle leta. Men kanske visste han redan? Kanske hade han anat? Och jag fick inte ge upp hoppet redan. Det hade ju bara gått tretton dagar, för guds skull?! 
Men jag kunde inte förstå att den Daniel hade blivit sånhär? Sista gången jag pratade med honom så trodde jag verkligen att han hade förändrats, men... Nu var han ju som ett monster i en människokropp?

Here you go, ladies (and gentlemen, ifall jag har några såna i mitt läsar-crew också?)! ;) Vill återigen påminna er om att uppdateringen kommer vara lite småtaskig nu under de kommande dagarna eftersom jag försöker fokusera på att skriva kapitel som jag kan tidsinställa! Men om det är så att jag till exempel inte får upp ett kapitel på lördag så kommer istället en karaktärspresentation eller något, så helt tomt kommer det ju ändå inte vara när ni kikar in.
Hoppas det är okej med er! Vill bara inte att bloggen ska ligga nere i två hela veckor bara för att jag är bortrest, eheh.
P&K!<3

Kommentarer
Postat av: Emma

Superduperbra!!! Vendela, du får mig till tårar varje gång jag läser din novell! Älskar den!!!!!!!!!!!!!

Svar: Aww, tack Emma!!! :''D <3
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 17:18:19 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel :D
Kram <3

2013-07-25 @ 18:14:13 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel :D
Kram <3

Svar: Taack! :D Kram!<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 18:14:13 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Cassy

Jag hann läsa D.Y.R klart typ tio minuter innan detta kom upp! :):D
Nu hoppas alla på att nästa kapitel inte dröjer fööör länge, så att ingen avlider!
xxx

Svar: Aww hihi! :D xxx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 20:20:44 / URL: http://www.littlemixfanfic.blogg.se
Postat av: baralillajag

Sjukt bra :D

Svar: Tack! :D xxx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 21:04:46
Postat av: Emma :3

Riktigt bra Vendela :). Lääääängtar till nästa <3 xx

Svar: Taack Emma! :D Aww<3 xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 21:09:06 / URL: http://annorlundaemma.blogg.se
Postat av: sanna

jäättebraa

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 21:19:37
Postat av: Stina

Åh så bra!! Är nyfiken på att veta hur Josefine känner Daniel! :)

Svar: Aw tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 22:12:52
Postat av: Anonym

Åååh så bra, kommer avluda om inte nästa kommer snart♡

Svar: Haha aww<33
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 23:11:31
Postat av: Stella

En fråga som inte rör kapitlet: Hur får du alla
Videoklipp som du har till dina trailers?

Svara så snabbt som möjligt :(

Svar: Jag söker på lite random grejer på youtube, och hittar jag delar i videos som jag vill ha med i min trailer så laddar jag ner videon via catchvideo.net och klipper sedan i windows live movie maker! Hoppas det hjälpte :)
Vendela Åstrand

2013-07-26 @ 15:22:47
Postat av: Anonym

Jättebra!!! ;) du får har så roligt i Turkiet. Hur länge ska du vara borta? Kommer du hem emellan Turkiet och när du ska till din syrra? Kram! ;) xx

Svar: Tack! :D Tack det ska jag, hihi! Jag är borta nästan två veckor. Åker till Turkiet den 1:a Augusti, och kommer tillbaka till Sverige den 8:e. Och då kommer vi hem ganska sent så vi ska sova på Rest & Fly på Arlanda, och sen dagen efter åker vi direkt till min syster och då är jag där i typ en vecka. Men sen när jag kommer hem så har jag musikalträning en hel helg, förbereda massa inför skolan, och massa annat så jag lär få tidsinställa en hel del kapitel eftersom jag inte kommer ha någon tid att skriva sen förrän när skolan har börjat! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-26 @ 17:50:23
Postat av: Bella

Ok. Kommer du kunna mejla något? :) jag vill hålla kontakten!!! :) såg att jag blev anonym innan. Xx

Svar: Inte när jag är i Turkiet nej, men kanske kanske kaaanske att jag får tillgång till min mejl när jag är hos min syster. Vi får se. :) Annars får vi helt enkelt höras när jag kommit hem och är klar med musikalhelgen å skolan har börjat igen och så. :)
Vendela Åstrand

2013-07-26 @ 19:04:59
Postat av: Elin

Okej han var inte död, jag erkänner att jag minns fel. Men om jag fick bestämma hade han varit det (novellen hade säkerligen blivit lite tråkig då men whatever) för han skrämmer livet ur mig! Jag var rädd för honom redan i DYR och du gör det inte precis bättre! Längtar så mycket till nästa! Kram :) <3

Svar: Naww! :'D Men jadu, Daniel är läskig! o.o Kramiiis!<3
Vendela Åstrand

2013-07-26 @ 21:44:02 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: alva

jättebra!! mera :D

Svar: Taack! :D <3
Vendela Åstrand

2013-07-27 @ 00:46:31
Postat av: Stella

En till fråga för du svarade så bra:
Kan man göra så weheartit foton kan röra på sig i moviemaker? :)

Svar: Det har jag faktiskt ingen aning om... Tyvärr :3 Men hoppas det löser sig ändå! xx
Vendela Åstrand

2013-07-27 @ 19:12:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback