Chapter 18 - The Second Victim

Previously:
"Goodnight Harry. Sweet dreams." Jag strök honom över håret och sjönk sedan ner med huvudet på kudden.
"Goodnight", mumlade han till svar, och jag log halvhjärtat i mörkret. Efter en stund hörde jag dock hans hesa stämma igen. "Ruby?"
"Yes, Harry?"
"Thank you..."
När jag satte mig upp för att se på honom så hade han redan sjunkit in i djup sömn, och de bekymrade rynkorna i hans panna hade försvunnit.

Liam var hemma hos Niall och jobbade på någon ny låt till One Direction's kommande album, och pojkarna sov. Jag själv tassade omkring i huset och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Det gick inget bra på teve, alla filmer vi hade hemma hade jag sett minst fem gånger, det var för tidigt för att sova och jag kunde inte gå någonstans eftersom någon var tvungen att stanna hemma med Lucas & Riley.
Jag släntrade ut i köket, sträckte mig efter ett glas och fyllde det med vatten. Sedan bar jag med mig glaset upp för trappen och in i sovrummet. På mitt nattduksbord vilade ett fotoalbum med bilder från när jag var liten. Från när Nancy var liten. Nästan hela vår barndom fanns i det där fotoalbumet.
 

Jag satte mig på sängen, ställde ifrån mig glaset och drog åt mig albumet. När jag öppnade första sidan och betraktade bilderna så fylldes jag med minnen från barndomen. Det första fotot var från vår första skoldag. Vi hade satt upp håret på olika sätt för att lärare och klasskamrater skulle kunna lära sig att se skillnad på oss, och vi bar även olika kläder och ryggsäckar. Fast våra ansikten var näst intill identiska på den tiden, bara det att Nancy hade lite större ögon och jag själv hade en liten glugg mellan framtänderna.
På den andra bilden var vi på solsemester och hängde över en stor, orange boll som egentligen användes för yoga men som vi bestämt tyckte var en jättebadboll. Vi båda hade tappat massa tänder men visade stolt upp våra gluggar, och vi hade antydan till solbränna efter alla timmar vi spenderat i solen med våra föräldrar.
Jag bläddrade vidare och svepte med blicken över bilderna, log och mindes. Tänkte tillbaka på hur fruktansvärt enkelt allting var då, och hur allt hade gått åt helvete nu.
Min syster var borta. Min finaste, älskade syster var borta. De hade hittat hennes bil, men det fanns fortfarande inte ett enda spår efter min andra halva. Jag skulle göra vad som helst... Precis vad som helst för att få henne tillbaka. Det borde vara jag som var borta. Inte hon. Hon hade aldrig gjort någon illa, aldrig. Men det hade jag. Jag var ju till och med påväg att lämna jorden för några år sedan, men Liam räddade mig och fick mig att inse saker. Men nu började jag förstå igen hur jag tänkte då, för det var nu det gick upp för mig att Nancy aldrig skulle komma tillbaka. Och om hon inte fanns, varför skulle då jag finnas? Jag lovade henne en gång att vi skulle lämna världen så som vi kom hit; tillsammans. Men nu hade hon lämnat oss. Utan mig. Och det var inte rätt, det var inte så det skulle vara.
Det kliade i ögonen, och små droppar av vatten landade på fotot där jag och Nancy låg på en äng och log in i kameran när mamma fotade oss. Nancy's oskyldiga blick skar i mig medan mina fingertoppar snuddade vid hennes ansikte. Varför hon? Varför just hon?
Jag kramade om fotoalbumet och sänkte blicken. Tårarna forsade ner för mina kinder, och helst av allt ville jag bara försvinna. Jag ville bort. Bort från allt.
Jag smög ut i hallen, och var noga med att hålla för munnen så tvillingpojkarna inte skulle vakna av att jag grät, och försvann sedan in i badrummet och stängde dörren om mig. Taklampan blinkade när jag tryckte på knappen, och när den satt igång att lysa så trevade jag med handen efter min rakhyvel. Så fort jag hade hittat den så ställde jag ner fotoalbumet på toalocket och sjönk ner på golvet. Mina händer darrade, mitt synfält var suddigt, och jag hulkade och snörvlade om vartannat.
Rakhyveln närmade sig min handled, och jag såg upp på bilden av mig & Nancy på ängen igen.
"I'm sorry, Nancy", kved jag och pressade rakbladet mot skinnet som var fullt med vita ärr från den tiden jag skar mig nästan jämt. Jag hatade dem, och ibland önskade jag att jag aldrig börjat från första början. Men det var ju för sent att tänka så nu.
Blodet sipprade ut från det röda jacket i min hud, blandades med mina tårar och droppade ner på golvet. Jag mötte Nancy's blick igen, men där var fortfarande samma oskyldiga leende och ögon. Jag tänkte tillbaka på de gånger Nancy hade hittat mig på skolans toaletter och tvingat mig att slänga de vassa redskapen jag använde för att förtära mitt skinn. Tänkte tillbaka på den där kvällen när Liam tog min oskuld och bad mig att sluta göra mig själv illa. När han kysste varje ärr och berättade om allt han gillade med mig. Tänkte på de nätter jag, precis som nu, hade suttit i badrummet, fast då hemma i Wolverhampton och gråtit över idioter till killar, avskyvärda kompisar och över att jag själv var så dum. De nätter jag skar mig för att jag hatade mig själv eftersom jag var en så hemsk syster som ignorerade Nancy i skolan och aldrig sa till de som snackade skit om henne utan istället bara lät dem hålla på.
Jag skulle göra vad som helst för att göra allt det där ogjort. Om Nancy fortfarande var vid liv, vilket jag inte trodde, så satt hon säkert och tänkte just i detta nu att det borde ha varit jag och inte hon. Fast nej, Nancy skulle aldrig önska något sådant om andra. Inte ens hennes största fiende, om hon nu hade någon sådan.
Jag var en hemsk syster, och om ödet tyckte att hon förtjänade att dö så gjorde jag det också.
Jag klev in genom den olåsta dörren, drog tyst av mig skorna och hängde upp jacka och halsduk på en av krokarna i hallen. Sedan smög jag in till vardagsrummet och förväntade mig att Ruby skulle ligga och sova på soffan, men teven var avstängd, lamporna släckta och ingen Ruby syntes till.
Jag ryckte på axlarna och tassade upp för trappen, tittade till våra sovande pojkar och kikade sedan in i vårat sovrum, men där var det också tomt. Ruby var alltså mest troligt i badrummet och gjorde sig i ordning för att gå till sängs, men efter vad som hade hänt hennes syster så kunde jag inte låta bli att drabbas av paranoida tankar.
"Ruby?", sa jag lågmält och knackade på dörren till badrummet, allt för att inte väcka sönerna. Jag fick dock inget svar, men när jag vilade örat mot dörren så kunde jag höra henne gråta.
"Ruby?", prövade jag igen. "Is everything alright?"
Fortfarande inget svar, men en väldans massa gråt. Jag övervägde att slå in dörren men upptäckte snart att den var olåst. När jag hade öppnat dörren på glänt för att kika in så fann jag Ruby sittandes på golvet med en rakhyvel i högsta hugg, och små fläckar av blod som rann från hennes arm hade bildats på golvet.
"What the hell are you--?", röt jag, men avbröt mig själv innan jag hunnit säga klart meningen. Jag visste bättre än att svära, och att jag röt åt henne skulle knappast hjälpa i det här läget. "Ruby, what are you doing?" Min röst lät helt skärrad, och jag slog mig ner på huk bredvid henne.
"I de--... I des-s...", stammade hon och försökte dra in luft i lungorna samtidigt som hon grät. "I deserve it, Liam!"
"No, Ruby. No no no... You don't deserve this." Jag skakade på huvudet och sträckte fram min hand. "Give it to me."
"No", sa hon och skakade envist på huvudet.
"Please, Ruby...? Please? Give it to me." När jag märkte att det jag sa inte hjälpte och blodet bara fortsatte sippra från de röda jacken på hennes arm såg jag mig febrilt om i jakt på en bra plan. Plötsligt fick jag syn på fotoalbumet som stod på toalocket, och bilden som var uppslagen gav mig en idé. Antingen skulle det hjälpa eller så skulle jag bara göra saker och ting värre. Men man fick väl hoppas på det förstnämnda.
"What would Nancy say?"
Ruby slutade skaka på huvudet och såg upp på mig. Sedan vände hon sig om och stirrade tomt framför sig.
"What would she say if she saw you right now, babe? You deserve better. Nancy loves you. This is dangerous, Ruby. If you keep on doing this, then you'll die. And Nancy doesn't want you to die", vädjade jag. "And neither do I."
Ruby började gråta igen, och jag lät henne luta sitt huvud mot min bröstkorg och kramade om henne, noga med att inte göra hennes skadade arm illa.
"I just miss her so much", snyftade hon, och jag nickade och pussade henne på pannan.
"We all do, honey. We all do."
Jag ryckte till av att källardörren öppnades. Den öppnades vanligtvis bara när jag verkligen, verkligen var kissnödig eller när det serverades mat. Han hade alltså inte tänkt låta mig sitta här och ruttna, och tur var väl det. Men jag hade redan fått mat, och kände heller inget större behov av att gå på toaletten, så varför dörren öppnades nu visste jag inte. Jag hade inte ens märkt att han lämnat källaren?
"Let me g--!", skrek någon, och det lät som att rösten tillhörde en kvinna. Men mannen som tagit mig till fånga måste ha täckt för hennes mun, för nu kom inga riktiga ord ut längre. Jag kröp baklänges, ända tills jag slog i den kalla väggen, och tackade återigen Gud för att jag inte kunde se något annat än mörker. Om han gjorde kvinnan illa så ville jag helst av allt inte se på, och eftersom jag inte såg ett skvatt så fanns det inget jag kunde göra.
Kvinnan fortsatte skrika mot hans hand, och ett skrik hördes också från honom, så jag antog att hon hade bitit honom. Men jag hann inte vara skadeglad speciellt länge innan en hög smäll hördes, och kvinnan kved till.
Mannen fnös högt och öppnade sedan dörren igen, men jag blev alldeles bländad av ljuset från lampan utanför och kunde därför inte se något annat än hans skepnad.
Ett lågmält snyftande hördes från andra sidan av källarrummet, och jag började långsamt krypa över golvet. Jag hoppades av hela mitt hjärta att kvinnan inte vara skadad, för jag skulle inte stå ut med att se på något jag inte kunde göra något åt.
Jag la en hand på vad jag trodde var hennes axel och var just påväg att öppna munnen när hon skrek till och backade undan.
"Don't touch me!"
"Schh, don't be scared...", mumlade jag. "I'm not going to hurt you."
Även om jag inte kunde se kvinnan så kunde jag nästan höra hennes tvivel. "Wh-where am I?"
"I'm sorry, but I don't know... But do you know what day it is? I've been here for so long that I don't even know anymore..."
"I think it's still the sixth of Mars... But I'm not sure", sa hon med skakig röst, och jag la nu märke till att rösten inte tillhörde en kvinna, utan en tjej i min egen ålder. Eller tjaa, när man var runt tjugofyra så kallades man kanske inte för tjej längre? Men ung kvinna då.
Men, den sjätte mars? ... Jag räknade på fingrarna. Tretton. Jag hade varit borta i tretton dagar. Jag hade varit utan min älskade Harry, min finaste syster och världens bästa arbetsplats i tretton långa dagar? Det här var ju galet! Letade de efter mig? Var de oroliga? Åh kära gode Gud, säg att Harry höll sig i skinnet! Han kunde få ett sånt temperament när han var arg & ledsen... Tänkte han på mig lika mycket som jag tänkte på honom? Åh, älskade Harry...
"Who are you?"
"Hm?", sa jag och väcktes ur mina djupa tankar.
"I said;..." Hon snörvlade. "Who are you?"
"I'm Nancy J--"
"Nancy as in that Nancy? Nancy as in Nancy Jay?"
"Yeah", log jag. "Are you a fan of One Direction?"
"Yes, I am. And I'm a big fan of your clothing line too."
"Cool", sa jag och kände hur det ryckte i mungiporna. "So, what's your name?"
"Josefine. I'm a photographer, but you probably haven't heard about me..."
"Do you take photos of animals, nature, peop--?", frågade jag, men blev avbruten.
"People, mostly. I was having a photoshoot with a band called Funky Playlist today, uhm."
"Oh, yeah I know those guys. My sister is working with their new album at her studio."
"Oh, okey. Coo--"
Josefine avbröts av att dörren slogs upp. "Did I hear talking?", röt mannen och smällde igen dörren bakom sig. Vi förblev tysta. Det enda som hördes var våra snabba andetag och dunkande hjärtan.
"Good. Because if I hear you say one more word... ONE MORE, then I'm going to--"
Den här gången var det Josefine's tur att avbryta mannen. "Daniel?"
Daniel...? Hette min kidnappare Daniel? Vänta, det kunde väl inte vara...?

Dun du-dun-dun DUUUUUHN *sjung detta som slutklämmen på barnprogrammet Tillbaka Till Vintergatan, lolz*

Å nu lär väl alla nya läsare (alltså alla som inte läst D.Y.R?) komma och bah: "Vem sjutton är Daniel?", men lugn barre lugn. No need to worry. Ni måste inte tvunget gå och läsa DYR, jag kommer berätta för er precis vem han är i nästa del med Nancy/Josefine! ;)

Kommentarer
Postat av: Bella

så bra!!! Neeej du får inte sluta så där Vendela. Det får inte vara Den Daniel. Neej :( Men annars så är den så j*vla bra. Förlåt att jag svär lite, men jag har läst din blogg sedan din första novell. Jag har ju hängt kvar för att du skriver så himla bra och sen har vi fått bra kontakt på mejl med! :D kram! xx

Svar: Åååh tack, fina Bella! :D Det gläder mig att du varit här sedan starten och fortfarande hänger kvar! :D Kram! xxx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 18:04:41
Postat av: baralillajag

sååååå braaaaaaaaaaaaaaa!!! :D

Svar: Taack!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 18:05:13
Postat av: Anonym

Haha nu blir jag tvungen att läsa förra novellen^^
Men glöm inte bort vad jag sa Vendela, di får inte sluta sådär >:(
*jättebra btw

Svar: Haha, det är inget måste, för redan i nästa kapitel så kommer mer om denna mystiska Daniel. Men men, vill du läsa så hindrar jag dig ju inte haha. ;) x) Förlååååt hahaha! Men tack så jättemycket! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 18:17:52
Postat av: Emma

Jag som precis när jag började läsa din blogg läste i genom alla dina noveller och D.Y.R sist kommer inte ihåg vem Daniel är. Eller kanske? Jo, försöka minas. Superbra Vendela! Du får inte sluta en del så (även om jag gör så på min blogg :/) Längtar till nästa!

Svar: Tack så jättemycket, Emma! :D Hm, jag förstår att det kan vara svårt att minnas. Han kom in ganska sent i novellen, och försvann även ganska drastiskt. Man fick liksom inget riktigt avslut med honom, men det var för att jag redan då hade stora planer för denna novell. ;) Men när du läser nästa kapitel så lär du nog komma på vem han är, för då kommer lite flashbacks från förra novellen och så! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 18:47:19 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Anonym

Ojojojo vad spännande,längtar tills nästa kapitel :)xxxxxx

Svar: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, hihi c; xxx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 19:16:59
Postat av: Stina

Håller med de andra, du kan inte avsluta så!!! Hehe, nämen gillade kapitlet i alla fall! Blir spännande att läsa nästa kapitel, kram! <3

Svar: Mwoahaha! Nejmen x) Tack så mycket, hihi! :D Kram!<3
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 19:24:04
Postat av: Lucy

Jag håller på att läsa D.Y.R men har inte kommit så långt än. Nu ska jag läsa så fort jag kan så att inget förstörs här.
Jättebra kapitel!!!! Du lyckas alltid få ett perfekt namn på kapitlet, något som man inte förstår förän efteråt. BRAAA! På tal om London, var skulle du vilja plugga? Jag har inte riktigt hittat något bra än...
Lucy xx

Svar: Haha, gör så du! ;) Och tack så jättemycket! Å va kul att du lägger lite extra märke till rubrikerna! :D Jodu, jag har funderat ganska mycket kring olika college och så. Men jag har långt ifrån bestämt mig eftersom jag ännu inte riktigt vet vad jag vill plugga till. Men King's College är något som jag överväger starkt, men om jag i framtiden hellre skulle vilja studera något som har med musik att göra så skulle jag vilja gå på ACM, - alltså The Academy of Contemporary Music. Men det finns många fler college jag har kollat in, och det är ju ganska lång tid kvar så jag har ju ett bra tag till att fundera över saken. :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 20:32:58 / URL: http://www.imnotafraid.bloggplatsen.se
Postat av: Hanna

Men gud, jag kommer absolut inte ihåg någon Daniel från DYR. Dum jag känner mig ._. Men säger som dom andra, du får inte sluta sådär och du får lägga upp nytt kapitel snart! Sjukt bra :)

Svar: Nejdå, du ska inte behöva känna dig dum! Det är fler som inte kommer ihåg Daniel, och jag förstår er. Som jag sa till en annan av läsarna så var Daniel inte med sådär jättemycket. Han kom in framåt slutet, det hände lite grejer kring honom och sen försvann han mystiskt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle avsluta hans resa eftersom jag redan då hade stora planer för TTS. Men i nästa kapitel kommer flashbacks från D.Y.R, och då lär du säkert komma på vem han är! ;) Och tack så jättemycket! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 20:33:37
Postat av: Cassy

Oj, min syrra var fortfarande inloggad, det är hon som är Lucy, jag skrev kommentaren, inte hon! Sorry!
Det sista kommer automatiskt på min sajt, det var jag som skrev den. Haahha, så dålig den här kommentaren blev...

Svar: Haha, det gör inget. Jag förstod ändå att det var du eftersom du är den enda jag diskuterar London med för tillfället! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 20:36:09 / URL: http://www.littlemixfanfic.blogg.se
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel :D
Kram <3

Svar: Tack Ellen! :D Kram!<3
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 20:38:21 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: alva

jättebra! :D mera!

Svar: Tack Alva! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 20:59:01
Postat av: sanna

awesome!!! meeera, längtar till nästaa :)

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-23 @ 21:23:51
Postat av: Malin

Omg, vad bra!!!! Längtar så till nästa!!! ❤❤

Svar: Aww taaack! :D <33
Vendela Åstrand

2013-07-24 @ 22:57:33
Postat av: Bella

Kommer nästa i ikväll eller imorgonkväll? ;) btw skriver från mobilen! :) xx

Svar: Nästa kommer ikväll! :) xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 10:33:45
Postat av: Bella

Ok!!! Längtar!!!! :))) xxxxxx

Svar: Hihi :D xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 16:16:26
Postat av: Selina

Åh, du verkar vara riktigt bra på att skriva! Dock orkar jag nog inte hoppa in i mitten av en novell, men jag kommer nog definitivt att kolla in här då och då för att se om det börjar någon ny sen, som jag kan läsa. ^^

Svar: Åh, tack! :D Va roligt, gör så du! Ser att du också har en novellblogg, hihi. Ska genast klicka mig in och läsa! (: xx
Vendela Åstrand

2013-07-25 @ 16:49:56 / URL: http://onedtales.blogg.se
Postat av: Elin

Jag håller på att läsa ikapp nu och asdjklds INTE DANIEL! Han skrämmer mig, seriöst, var inte han typ död eller är det bara jag som minns fel..? Nu ska jag fortsätta läsa, måste bara få reda på fortsättningen! Du är sååå bra på att skriva! :D <3

Svar: Haha aw<3 Nope, han är inte död! Han försvann bara väldigt mystiskt eftersom jag inte riktigt hade någon bra plan på hur jag skulle få bort honom från D.Y.R, haha. xD Men aww taaaack! :D<3 xxx
Vendela Åstrand

2013-07-26 @ 21:38:23 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback