Chapter 21 - I Need You

Previously:
Jag berättade aldrig för Harry om hur Daniel hade stalkat mig överallt, hur otrygg han fick mig att känna varje gång han kom i närheten av mig och att det var han som tände eld på skolan. Men nu insåg jag att jag kanske borde ha gjort det, för då skulle Harry veta vart han skulle leta. Men kanske visste han redan? Kanske hade han anat? Och jag fick inte ge upp hoppet redan. Det hade ju bara gått tretton dagar, för guds skull?! 
Men jag kunde inte förstå att den Daniel hade blivit sånhär? Sista gången jag pratade med honom så trodde jag verkligen att han hade förändrats, men... Nu var han ju som ett monster i en människokropp?

"Daniel?", sa jag frågande. Jag tyckte mig känna igen rösten, och det skulle inte förvåna mig om den tillhörde honom.
"What is it, Jose?", sa han irriterat, och därmed fick jag det bekräftat. Min kidnappare var Daniel. Daniel Walsh, - mitt ex.
"Isn't that what I'm supposed to ask? What do you want from us?" Min röst lät skakigare än vad det var tänkt. Daniel skrämde mig, och jag hade varit rädd för honom ända sedan jag dumpade honom. Och nu, när jag inte hade någon aning om vart i rummet han befann sig eftersom jag inte kunde se ett skvatt, så var jag extra rädd.
"Oh shut up!", röt han, och jag skälvde till.
"What--... What did I ever do to you to deserve this?" Orden kom ut som en viskning, och jag bet mig hårt i läppen. Så hårt att jag började känna smaken av blod i munnen.
"You know what you did. You should be glad that you're still alive."
Jag svalde hårt och kände Nancy greppa min hand.
"But what about me?", frågade hon försiktigt med svag röst. "What did I d--?"
"Keep quiet!", röt Daniel. "Do you want to die?"
Det blev tyst, men jag var säker på att jag inte var den enda som skakade på huvudet just nu.
"Good. Now shut the fuck up." Dörren öppnades, och en smal strimma ljus rörde sig över golvet, men försvann lika snabbt som den kom när Daniel smällde igen dörren efter sig. Ett svagt gnissel hördes på andra sidan, och sedan ryckte Daniel i handtaget, - troligen för att kolla att dörren verkligen var låst.
"How do you know him?", frågade Nancy tyst när hon trodde att Daniel hade gått iväg. Jag höll andan i några sekunder, lyssnade efter tecken på att han var kvar. Men när Nancy's andetag var det enda som hördes så öppnade jag munnen för att prata.
"I don't know him... Anymore. I used to know him, but that guy changed. Alot." Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, tvingade mig själv till att öppna lådan med de minnen jag hade gömt för att jag helst ville glömma och gå vidare. "He was my boyfriend in high school. I loved him, and his family. He used to be a nice guy, you know. But suddenly, he started to act strange. Like a different person? And then, one day... One day he didn't show up at school. The next day, people were saying that his mom and siblings died in a housefire." En kall ilning for genom ryggraden och fick mig att rysa. Trots att minnet var gammalt så kändes det precis som igår när jag tänkte tillbaka på den hemska händelsen. "After that, Daniel and his dad had to move. They couldn't move on in Bristol, because everyone thought that Daniel had something to do with it...", mumlade jag och skälvde till.

~
"Jose? Jose!", ropade Daniel efter mig och sprang ifatt mig på skolgården. De få elever som fortfarande var kvar på skolans område, i väntan på skjuts hem, stirrade på oss med en blandning av avsmak och rädsla.
"Jose, wait! I'm talking to you?" Han la en hand på min axel, och jag snurrade runt och mötte hans blick.
"What?"
"Jose, I just...", mumlade han, men jag avbröt honom genom att knuffa bort honom från mig.
"What do you want? Out with it!"
"Jeez, I was going to tell you but--"
"Out. With. It", sa jag mellan sammanbitna tänder. Jag orkade inte höra på hans svammel. Bara av att ha honom ståendes mitt emot mig gjorde mig illa till mods, och allas stirrande gjorde inte saken bättre. Ryktena gick även på skolan nu. Det sades att Daniel var människan som var skyldig till mordet på hans mamma & syskon. Vanligtvis sa jag jämt att ett rykte var ett rykte, och att man inte borde lita på allt man hör... Men denna gång rådde inga tvivel. Ända sedan Daniel hade börjat bete sig annorlunda så hade jag förstått att allt inte stod rätt till i hans huvud. Vad det var som förändrade honom visste jag inte, men det var som att han en dag vaknade upp och hatade allt och alla.
"I know what people are saying about me. But do you trust them?"
Jag svarade inte, rädd för att han skulle bli arg. Kanske till och med rädd för att han skulle ta livet av mig också. Visst, det fanns inga som helst bevis på att han var den skyldige. Han var inte ens misstänkt hos polisen, men jag kände ändå på mig att han hade något med det där att göra, att han visste. Det hade gått tre dagar, och han hade inte ens gråtit över att ha förlorat halva sin familj? Hur kunde man ens vara så hjärtlös?
"Jose? Do you trust them?"
"What do you think? Give me one good reason for not trusting them?"
"What? Well, your my girlfriend? I thought that you, of all people, would be on my side? You know me, Jose. You know that I'd never do something like that to my family. Right?"
"No. Actually, I don't. And I'm not your girlfriend anymore." Jag kände hur tårarna letade sig ner för mina kinder. "It's over, Daniel."
"No, Jose. It's not over? You have to trust me! I didn't do anything, I promise! I wasn't even at home? I was on my way to school and then--?"
"Just stop talking, will you? Leave me alone." Jag vände mig om och skyndade ner till vägen för att hoppa på bussen i sista stund. Lämnade honom bakom mig, bad för att han inte följde efter. Och det gjorde han inte. Han stod kvar, med händerna uppgivet nedkörda i byxfickorna och blicken fäst i marken... Och för första gången någonsin så trodde jag mig se honom gråta.
~

"Do you think that he's serious when he says that he's going to kill us if we don't listen to him?", frågade Nancy och höll andan.
Jag svalde hårt och öppnade ögonen igen. "I'm afraid so."


"Stina?", ropade någon, och jag öppnade ögonen och försökte vänja mig vid mörkret. Jag kände mig stel som en pinne, hade ont i ryggen, och jag frös om hela kroppen. När jag återfick synen så påmindes jag om att jag somnat utomhus och var alldeles ensam i den bäcksvarta natten.
"Stina?" Ropen hördes igen, och jag såg mig förvirrat omkring. Jag trodde att jag hade drömt att någon ropade mitt namn? Men nej, nu hördes det klart och tydligt att någon letade efter mig.
"Stina, where are you?"
Jag reste mig försiktigt upp och tog mina grejer. Sedan smög jag fram till husknuten och kikade runt hörnet. Långt där borta på gatan såg jag någon komma gåendes, och ju närmare hen kom, desto tydligare hördes mitt namn.
Men var det inte...? ... Ben? Men vad ville han mig? Hade han ångrat sig och kommit för att hämta hem mig igen? Hade han varit ute och letat ända sedan jag gick?
Trots att Ben fortfarande skrämde mig så blev jag plötsligt alldeles varm inombords för att någon faktiskt brydde sig om mig. Att han brydde sig.
"Stina, I'm sorry?", ropade han och såg sig omkring. Han verkade fortfarande full och hade ännu inte fått syn på mig. Jag övervägde att springa bort till honom, men något sa mig att jag inte borde det, så jag stannade kvar. Ben kom allt närmare och fortsatte desperat att ropa efter mig.
"Stina, please? I didn't mean what I said?", sluddrade han högljutt, och jag log svagt för mig själv. Han ville verkligen att jag skulle komma tillbaka. Han brydde sig verkligen om mig.
"Ben, I'm he--" Jag avbröt mig själv när ett pistolskott ekade mellan husen. Ben kolappsade på marken, och jag satte handen för munnen för att kväva ett skrik. Ben hade blivit skjuten. Ben hade blivit skjuten! Tårarna vällde upp i ögonen, men jag tvingade mig själv till att hålla gråten inne ifall att någon skulle höra mig. Skottet måste ju ha kommit någonstans ifrån?
Mycket riktigt, för snart kom ett gäng unga män, eller äldre grabbar, - jag visste inte vilket eftersom de allihop bar svarta kläder från topp till tå, gåendes fram till Ben.
"Is he dead?", frågade den ena, och mannen som höll i pistolen riktade den återigen mot Ben's kropp.
"No, he just felt for taking a nap. What do you think, idiot?"
"Does he got any money?", frågade en annan och rotade igenom hans fickor. "Damn it! Not a single pound?"
"I told you this was a bad idea", gnällde någon.
"Shut up, idiot. Take his watch. Maybe we can sell it? Now let's go, before the cops catches us."
"But what about the body?"
"Not my problem!", muttrade mannen med pistolen. "Let's go!"
Männen försvann iväg, men trots att de inte längre syntes till så skakade min kropp av rädsla. Jag hade just sett mannen som hade tagit hand om mig i lite mer än ett år bli skjuten, mitt framför ögonen på mig? Han hade kommit för att hämta hem mig, men nu var han död. Borta, för evigt. Och jag var ensam kvar på jorden. Nu hade jag verkligen ingen. Den lilla tryggheten av att Ben fortfarande var vid livet och visste att jag var någonstans där ute var som bortblåst. Nu fanns det ingen som brydde sig om mig längre, och det enda jag hade kvar var den färska bilden av hur Ben blev skjuten.
Jag såg mig omkring och skyndade sedan bort till Ben's kropp. Jag visste att det var försent, men jag kunde inte låta bli att hoppas. Kanske, kanske... Ben må vara en idiot som slösade bort sitt liv på alkohol och cigaretter, men djupt där inne så var han ändå en fin människa. Men nu var han död, och allt var mitt fel. Om jag bara hade struntat i att lyssna på vad han sa, eller stannat i trapphuset, så skulle han inte ha gått ut mitt i natten och blivit skjuten av ett gäng andra idioter. Hade det inte varit för mig så skulle han fortfarande ha levt nu.
"I'm so sorry, Ben", viskade jag med hes röst och drog med fingrarna över hans arm. Den var kall, för precis som jag så hade han gått ut utan sin jacka.
Jag tvingade mig själv till att inte se på det blödande såret i hans bröst, då det bara skulle leda till hemska mardrömmar senare, och tittade istället på hans avslappnade ansikte. Skäggstubbet såg ut precis som alltid eftersom han jämt var för lat för att raka sig, ögonen var slutna, och trots omständigheterna så såg han fridfull ut. Eller, det var i alla fall vad jag försökte intala mig. Han hade det bättre nu, visst? Han var väl påväg till samma ställe där mamma befann sig, och där måste det ju vara underbart att leva... Eller? 
Bilderna flög förbi som en film i mitt huvud. Det öronbedövande skottet som ekade i kvarteret, hur Ben föll till marken, blodet på hans skjorta, männen som sköt honom och sedan snodde hans klocka, såret som skottet orsakat, ja allt. Allt fanns där, och så fort jag slöt ögonen så blev de genast mycket tydligare.
Tårarna strömmade ner för mina kinder, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte stanna här, för tänk om gärningsmännen skulle komma tillbaka?
Återigen kom en kall vindpust, och jag stoppade ner händerna i byxfickorna igen för att inte frysa sönder mina fingrar. Men plötsligt kände jag något knöggligt i ena fickan. Sedan när hade jag börjat slänga skräp i mina byxfickor?
Jag drog upp pappret, och fick då se att det inte var vilket papper som helst... Det var pappret med Niall's nummer på! Den kvällen jag träffade honom kändes som hundra år sedan, men samtidigt var minnet så färskt som om det var igår.

~
"Do you live _here_?", frågade Niall och synade det sunkiga lägenhetsområdet.
"Uhm, yeah", sa jag generat, men orden slank ur mer tveksamma än vad det var tänkt. Jag knäppte i alla fall loss bältet och klev ur bilen, men just när jag var påväg att gå så blev jag stoppad.
"Wait!", sa han. "Here's my number. Like, if you ever need a ride or need help again or anything...? I'm here for you, Stina." Han klottrade ner sitt nummer på en liten lapp och räckte den sedan till mig, och jag tog blygt emot den.
"Thanks." Jag såg ner i marken. "And thanks for saving me, and for the food, the number and... Thanks for everything."
"No problem. But I think you should go now. Your parents must be worried."
Jag nickade och smällde försiktigt igen bildörren. Sedan vände jag mig om och började gå mot porten, lät lappen glida ner i byxfickan och repeterade det Niall sagt om och om igen i mitt huvud. Det var för bra för att vara sant, men det var inte en av mina töntiga drömmar om hoppet att få träffa One Direction en vacker dag. Det fick inte vara en dröm, det bara fick inte.
~
 
Jag kände hur hjärtat skenade iväg. Kanske hade jag en chans att överleva ändå? Niall hade ju sagt att jag kunde ringa om det var något? Och det var ju inte precis så att jag hade tänkt be honom om någon jättetjänst? Jag kunde kanske sova på puben, om Niall bara körde mig dit? Jag kunde skylla på att jag hade fått ett nattpass eller...
Okej, det där lät som världens sämsta ursäkt. Men jag kunde inte stanna här längre.
"Rest in peace, Ben", viskade jag, pussade mina smutsiga fingertoppar och tryckte dem mot hans kind. Sedan reste jag mig upp och började springa, i jakt på en telefonkiosk.

Två kvarter bort hittade jag en. Jag såg mig om så att ingen var i närheten, öppnade dörren och smög in i det lilla utrymmet. Jag rotade i väskan efter några mynt, stoppade i dem i automaten och lyfte luren. Sedan knappade jag in Niall's nummer, men efter bara två signaler så la telefonen av. Den var alltså trasig. Kaputt. Ur funktion.
"Fuck it!", skrek jag och slängde på luren igen. Efter ett dåligt försök att torka bort tårarna när de bara fortsatte forsa så lämnade jag kiosken och började jogga uppför gatan. Kanske fanns det något nattöppet ställe där jag kunde låna en telefon?
Det började blåsa igen, och jag masserade mina armar medan jag sprang. Månen ovanför mig var bara en skära, ett elakt flin. Bortsett från mullret av åska på avstånd så var det helt tyst. Oväder på ingång alltså. Precis vad jag behöver, tänkte jag och fnös.
Jag kollade både till vänster och höger, kikade genom skyltfönster i jakt på tecken att någon fortfarande var kvar på sitt jobb och kunde tänka sig att släppa in mig.
Nej... Nej, inte där heller... Nej... Bingo!
Precis på hörnet låg ett litet snabbköp, och lamporna lyste och på dörren satt en skylt där det stod "open". Jag skyndade bort till affären, och när jag klev upp för de tre trappstegen och sedan öppnade dörren så plingade det i klockan ovanför.
"He--... Oh", sa kassörskan och synade mig uppifrån och ner. Jag såg ner på mina kläder och insåg att hela jag var alldeles skitig, och generat såg jag upp på henne igen.
"Hello, Mrs... I was just wondering if... If I could borrow a phone of yours?", frågade jag försiktigt och svalde gråten. Jag ville inte att hon skulle oroa sig mer än vad hon redan gjorde, för då skulle hon säkert ringa polisen eller fråga ut mig om min familj.
"Y-yeah, s-sure", stammade hon och kikade in i rummet bakom disken. När hon insåg att ingen var där så vinkade hon åt mig att komma, och jag smög genast bakom disken och efter henne in i rummet.
"Here you go...?"
"Olivia", ljög jag och log falskt, men hon trodde mig och nickade sakta. När hon hade räckt mig telefonen lämnade hon rummet, och när jag kikade ut genom dörren såg jag henne stå borta vid grönsaksdisken och plocka med varor.
Jag knappade återigen in Niall's nummer, men när tonerna gick fram så påmindes jag om att det var mitt i natten och att han troligen låg och sov. Jag övervägde att lägga på, men precis när jag var påväg att avsluta samtalet så klickade det till, och en raspig, nyvaken röst hördes på andra sidan.
"Nialler, yeah?"
Bara av att höra hans röst så blev jag alldeles överväldigad av känslor, så som både lättnad, rädsla och en väldans massa sorg. Tårarna trängde sig fram igen, och jag bet mig hårt i läppen medan jag hörde honom andas på andra sidan.
"Ello? Anyone there?"
"Hi", mumlade jag och kände hur det stockade sig i halsen.
"Stina? Is that you? Are you okey?"
"No, I'm not okey", snyftade jag. "I need you."

meow! | via Tumblr

"Tell me, what happened?"
"I can't tell you. Not here, not now... But please, help me", kved jag.
"Of course I will. Where are you?"
"In a little grocery store in Tottenham... It's on the c-corner of a r-red house."
"Okay. Are you alone?"
"No, there's a woman here too. She works at the store..."
"Okay. But stay where you are. Maybe you can talk to her while I'm on my way? I'll be there as soon as I can." Ljudet av skramlande nycklar och en dörr som öppnades hördes i bakgrunden när han pratade, alltså var han redan redo för att åka.
"Thanks." Ordet lät inte högre än en viskning, och snart tjöt det i luren eftersom Niall lagt på.

Here you go, mina fina!
Tack för responsen på förra kapitlet, hihi.<3
För övrigt så funderar jag på att skaffa en instagram till Directionery, skulle ni vara intresserade av det? Är det inte många som är på min idé så blir det inte av, men jag tänkte att det kunde bli som bloggen i miniformat liksom. Det är ju inte alla som har twitter, och där kan man ju heller inte skriva mer än 140 tecken, men på instagram skulle jag ju kunna ge sneakpeaks på kapitlen och sånt? Har du en åsikt så fyll gärna i här nedanför! Och ha det så bra här i lilla landet lagom, för nästa gång ni läser något här så är jag påväg till Turkiet!<3
 
Tycker du att jag ska göra en instagram till Directionery?
  
pollcode.com free polls 

Chapter 20 - Left Alone To Cry

Previously:
Nancy älskade den här låten, och trots att hon påstod att hon verkligen inte kunde sjunga så sjöng hon alltid med när den här spelades. Om det så var på en restaurang, i en affär eller här hemma. Alltid. Precis alltid.
Jag log för mig själv åt alla minnen, höjde volymen på stereon och flyttade närmare eldstaden för att värma mina händer medan jag tyst sjöng med och tänkte tillbaka på alla de gånger jag hört Nancy sjunga på denna.

7 Mars 2020, kl.15:32. London City.

"Here it is", sa jag till mamma och höll upp dörren åt henne. Det plingade i den lilla klockan när vi klev in, och ett svagt surrande från tatueringsredskapen hördes längre innifrån. Kevin's tatuerarverkstad såg precis ut som den alltid gjort. Lokalen var mörkt inredd, stora högar med pärmar som innehöll skisser låg utspridda överallt, och på väggarna hängde t-shirts med coola tryck som Kevin och hans crew själva hade skapat. Till vänster fanns en glasdisk med en kassapparat, en laptop och annat småkrafs på, och till höger om oss fanns en soffa, ett litet bord, samt två fåtöljer.
"Are you sure about this, honey?", frågade mamma och pressade samman läpparna till ett smalt streck. Jag visste att mamma var en aning skeptisk till alla mina tatueringar, men jag såg tatueringar som konst och tyckte att det var något av det coolaste som fanns. Visst, jag hade nog fler än vad jag kunde räkna till, men de flesta hade faktiskt en stor betydelse för mig.
Men idag hade jag inte kommit för att göra en vanlig tatuering eller en bara för nöjes skull. Nej, min plan var att tatuera in Nancy's namn, strax under den vänstra fågeln på mitt bröst. I vanliga fall tyckte jag att folk som tatuerade in andras namn hade några skruvar lösa, om det inte var så att namnet tillhörde deras barn eller en avliden släkting. Men det här var speciellt. Nancy var den första som hade fångat mitt hjärta på det här sättet, och hon skulle för alltid finnas kvar där, så varför inte göra något till minne av henne som faktiskt andra också kan se?
"Yes, mom. I'm sure", muttrade jag.
"Harry!", ropade Rizzo som kom gåendes mot oss. Rizzo jobbade också här, och även han var en riktigt skicklig tatuerare. Men det var väl knappast oväntat, för Kevin anställde inte vem som helst. Dock var Rizzo inte lika utåtriktad. Kevin älskade att sitta och prata när han tatuerade folk, medan Rizzo helst satt tyst och jobbade i lugn & ro. Men eftersom jag under en lång period kom hit så ofta så hade jag lärt känna de båda väldigt väl, så Rizzo verkade ganska lugn i mitt sällskap.
"Hi Rizzo."
Han kramade om mig, och jag dunkade honom lätt i ryggen.
"Oh, and this is my mom." Jag gjorde en presenterande gest mot min mor, och hon sträckte fram sin hand för att hälsa.
"Nice to meet you, madame!", sa han och kysste hennes hand efter att ha lyft på hatten.
"Please, call me Anne", log mamma.
Det surrande ljudet avbröts, och Kevin rullade ut på sin pall bakom skynket där han tidigare suttit gömd. "Oh, hi Harry! I didn't hear you coming!" Kevin kliade sig i bakhuvudet. "Hi Anne!"
Mamma och Kevin hade träffats ett x antal gånger förut. Allra senast på min födelsedag nu i vintras.
"Give me five minutes. I'm almost done", ursäktade han sig och rullade iväg igen, och jag nickade tyst. "Get him ready, Rizz!"
"So, about the tattoo...?", sa Rizzo och la armarna i kors. "Where are you planning on having it?"
Jag följde efter honom längre in i lokalen, med mamma hack i häl, och drog av mig min tröja.

(2) hazza | Tumblr(2) hazza | Tumblr

"Here", sa jag och pekade strax ovanför min vänstra bröstvårta, och Rizzo nickade imponerat.
"Cool", sa han sedan och sträckte sig efter en våtservett. Det luktade starkt av spriten, men de bästa sorterna luktade alltid värst, och man var ju tvungen att vara helt ren innan man kunde få sin tatuering påbörjad.
"So..." Den andra kunden hade gått, och Kevin var nu redo för att ta hand om mig. "Are you ready?"
"Yeah, sure."
"Good. Where do you want your tattoo?"
"Over my left nipple."
"Which one?", frågade han och flinade retsamt, och jag boxade till honom på armen.
"So not cool, Kevin. So not cool..."

Det stack i mitt bröst när han fyllde i namnet med nålen, och jag bet hårt i handduken som jag hade fått låna eftersom varken mamma eller Kevin ville riskera att jag bet av mig tungan så jag aldrig skulle kunna sjunga ordentligt igen. Mamma satt vid sidan om och samtalade med Kevin samtidigt som hon smuttade på kaffet som Rizzo hade varit iväg och köpt åt henne under sin rast.
Det kändes skönt att alla försökte undvika att prata om Nancy trots att det var hennes namn jag från och med nu skulle bära i all evighet, men jag såg i Kevin's ögon hur väl han ville ta upp ämnet.
Jag vred på huvudet, hummade lite och stirrade ut mamma tills hon förstod att hon skulle ta handduken.
"It's okey, Kevin. I hate it, but it's okey. You can talk about her."
"No, Harry. The last thing I want is to make my costumers feel uncomfortable..."
"It's not like I'll die just because we're talking about her? People talk about her everyday." Jag ryckte sorgset på axlarna. "It's okey, really."
Kevin nickade sakta och gav mig en förstående blick. "You miss her really much, don't you?"
"Are you kidding me? I miss her like crazy."
"I know. I can see it in your eyes. And I understand. Nancy was, - I mean is, an amazing young woman. I'll never forget the first time you took her here. The way she looked at you, and the way you looked at her. She's beautiful, man."
"She is", log jag och nickade instämmande.
"I hope they'll find her. I pray for you every night, and I don't even believe in God."
"Thanks, Kev. That means alot."
"That's nothing to thank for. I know that you'd do the same thing for me", sa han, och han hade fullkomligt rätt. Sedan jag lärde känna Kevin så hade jag alltid sett honom lite som en storebror eller kanske en extra pappa. Han var så lätt att prata med, även om det man pratade om var jättekänsligt.
"This might hurt a little", varnade han och nickade åt mig att ta handduken igen, och jag gjorde som jag blev tillsagd. Det gjorde fasligt ont att tatuera sig, men i slutändan var det alltid värt det. Speciellt idag, för nu skulle Nancy vara med mig överallt, i all evighet.
7 Mars 2020, kl. 19:03. Central Tottenham, London.

Ben var på dåligt humör igen. Riktigt dåligt humör. Han hade tydligen fått sparken från jobbet idag, och nu stod han och gormade om att allt var mitt fel. Han var stupfull, vilket resulterade i att han blev ännu mer rasande, och kastade saker omkring sig i vardagsrummet.
Jag själv satt på min madrass, insvept i den fula och slitna, smutsbruna filten och höll för öronen. Ville inte höra vilken oälskad och misslyckad unge jag var, ville inte höra hur jag inte dög till någonting eller att jag var otroligt dum i huvudet som ens fått för mig att komma hit från första början. Ville inte höra alla fula ord som lämnade hans mun, ville inte höra att jag behövde lämna lägenheten, men denna gång för gott. Han ville inte se mig mer, ville inte ha med mig att göra. Jag var patetisk, sa han. Oduglig. Odräglig. Jobbig, klängig, dum, och helt enkelt bara patetisk.
"I give you two minutes to leave the apartment. Two minutes! Now get up!", röt han och sparkade mig i sidan. Det var första gången han gjorde mig fysiskt illa, och jag blev genast, om möjligt, ännu mer rädd för honom. Ben hade aldrig skrämt mig innan när han fått sina utbrott, men nu fattade jag att han menade allvar med det han sa. Och det skrämde mig mer än något annat, för det betydde att jag skulle bli lämnad ensam. Igen. Alldeles ensam, dumpad mitt på gatan. Jag hade ju ingenstans att ta vägen?
"Get up!", skrek han och sparkade mig igen, men denna gång ännu hårdare. Jag kved till åt smärtan och nickade snabbt. Sedan kröp jag fram till min ryggsäck, slängde ner min ipod, de klädesplagg som fick plats, och självklart min dagbok. Sedan skyndade jag mig ut i hallen, krånglade på mig skorna och ryckte upp ytterdörren.
"You're not welcome here anymore! If you ever step inside this door again, then I'll call the police!", gormade han efter mig, och tårarna trängde fram i ögonvrårna när jag stormade ut ur lägenheten.

lucy hale cry

Så fort jag kom ut på gatan så kom jag på att jag hade glömt jackan, men det var för sent att hämta den nu. Å andra sidan värmde den nästan inte alls eftersom den var så sliten, så det gjorde kanske inget ändå...
Jag började gå längs med vägen, utan att riktigt veta vart jag var påväg. Det fanns ju ingen jag kunde gå till? Jag kände inte en kotte här, förutom mina så kallade kompisar. Men dem kände jag inte tillräckligt väl för att kunna gå hem till, jag visste ju inte ens vart de bodde?
Det blåste kallt, och bara några få människor var ute. Ungdomar, som antagligen skulle på fest. Jag suckade djupt och körde ner händerna i jeansfickorna så att fingrarna inte skulle förfrysa. Hur i hela friden skulle jag överleva natten utomhus? När jag hittade hem till Ben så var det ju i alla fall inte vinter? Fast okej, det var ju mars nu, så vintern var väl över. Men det var ju fortfarande kallt ute, och snö fanns kvar lite här och var på backen.
Åh vad jag önskade att mamma levde just nu.. Tänk så enkelt livet skulle vara då? Då skulle jag ha ett hem, troligen gå i en vanlig skola och ha riktiga vänner, men det viktigaste av allt var att jag då skulle ha någon som faktiskt brydde sig om mig.
Jag drog upp ena handen ur byxfickan för att torka tårarna som envisades med att rulla ner för mina kinder, försökte ställa om tankarna och tänka på saker som gjorde mig glad, men hela tiden gled jag tillbaka in i mina tankebanor kring mamma.

~
"Stina?", sa mamma frågande och gläntade på dörren.
"Mm?", snyftade jag och drog upp täcket till hakan.
"Men lilla vännen..." Hon skakade på huvudet, gick in i mitt rum och satte sig på sängkanten. "Har det hänt något?"
"Jag d-drömde en mar--", stammade jag och drog med baksidan av handen strax under ögat. "-mardröm."
"Åh, men var inte ledsen, hjärtat", sa hon och strök mig över håret samtidigt som hon tog min ena hand i sin. "Vill du prata om det?"
Jag såg tveksamt ner på våra sammanlänkade händer och mötte sedan mammas blick och nickade. "Jag drömde att... Att du inte älskade pappa längre. Att du skulle flytta... Att du inte älskade mig heller och att--"
"Schh, du behöver inte berätta mer... Det var bara en dröm. Jag älskar pappa, och jag tänker absolut inte lämna honom. Och jag skulle aldrig, för allt i världen, lämna dig. Aldrig. Du är min skatt, mitt allt. Och jag älskar dig, precis lika mycket som jag älskar din pappa. Det förstår du väl?"
Jag nickade sakta.
"Sov nu, hjärtat mitt." Hon pussade mig på pannan och räckte mig min nalle. Jag hasade ner i sängen igen och vilade huvudet på kudden.
"Mamma?"
"Ja, Stina?"
"Kan du stanna hos mig tills jag har somnat?"
"Självklart. Vill du att jag ska sjunga för dig?"
Jag nickade återigen, och mamma stoppade om mig och smekte min kind innan hon började sjunga.

"Nu i ro, slumra in,
allra kärestan min,
låt en ängel ta din hand,
bort till drömmarnas land,
och låt tankarna fly,
till en ny dag ska gry.
Och en ängel du ser,
när i drömmen du ler,
som i lysande prakt,
vid din säng står på vakt,
och med kyss på din mun,
vaggar hon dig i blund..."
~

Tårarna ville inte ge sig, det var som att alla minnen plötsligt uppenbarade sig i mitt huvud där de varit inlåsta så länge för att det var så jobbigt att tänka på min mamma. Jag saknade henne så mycket så det gjorde ont i hjärtat! Och ju mer jag tänkte på henne, - desto värre blev det. Jag kunde inte avgöra vad som var värst. De fina minnena vi delade, eller dagen då pappa berättade att mamma var borta. Att hon var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Jag var sex år gammal när mamma dog. Sex år gammal. Dagen då mamma lämnade oss var den värsta dagen i mitt liv.

~
"Ska vi leka efter skolan imorgon? Pappa har satt upp våran studsmatta!", sa Vera och log brett.
"Ja visst, om jag får för mamma och pappa!" Jag nickade och log tillbaka, och precis i samma stund så kom pappa klivandes in genom dörren.
"Hej gumman! Har du alla dina saker?", frågade han, men han lät inte alls som vanligt. Och han såg annorlunda ut. Hans ögon var röda, och mungiporna hängde neråt som om han var arg eller kanske ledsen.
Jag kollade i min låda på hyllan igen och nickade. Den var tom, bortsett från extrakläderna som låg där utifall att jag skulle smutsa ner mig när vi var ute och lekte på rasten eller på fritids. "Jag tror det."
"Då går vi", sa han och tog min hand i sin.
"Men Stina?", sa Vera och såg menande på mig, satte händerna för munnen och mimade 'leka?'.
"Jo, pappa...?", frågade jag försiktigt, rädd för att han skulle bli arg eftersom han redan verkade vara på dåligt humör. "Kan jag och Vera leka imorgon efter skolan?"
"Jag vet inte", sa han tomt, och jag la förvirrat huvudet på sned.
"Det vet du väl? Eller ska jag fråga mamma istället? Mamma skulle säga ja, det gör hon alltid", påpekade jag, och pappa såg ut att rycka till vid ordet mamma.
"Nej, Stina. Jag sa ju att jag inte vet. Kom nu!"
"Men jag måste ju veta!", gnällde jag och såg på min kompis. "Vera, jag ringer dig sen. Okej?"
Hon nickade, och jag följde med pappa fram till dörren. "Hejdå fröken! Hejdå Vera!"
"Hejdå Stina!", sa alla glatt och vinkade åt mig när vi gick ut, men pappa sa ingenting till varken fröken eller mina kompisar, som han annars brukade göra.
"Skulle inte förresten mamma hämta mig idag?"
"Hon kunde inte."
"Jaha. Skulle hon handla?"
"Nej, hon bara kunde inte", sa pappa argt och blängde ilsket på mig. "Snälla, bara sluta tjata."
"Jag tjatar inte. Jag frågade bara om--"
"Ja, jag vet. Men snälla Stina, bara var tyst en stund. Okej?"
Jag tystnade och såg ner i marken, önskade nästan att jag hade kunnat stanna på fritids idag. Pappa var oftast bara tjurig när han hade haft långa dagar på jobbet eller grälat med mamma, men såhär arg hade jag aldrig sett honom förut. Han tog långa, snabba kliv och drog hårt i min hand, så jag fick nästan springa för att hinna med i takten.
"Är du arg på mamma?", frågade jag efter ett tag.
Pappa stannade upp, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Sedan öppnade han ögonen igen och såg ner på mig. "Är du sugen på glass?"
"Ja!", sa jag glatt och nickade ivrigt. "Men _är_ du arg på mamma?"
"Kom så går vi och köper glass, Stina. Vi måste prata."
"Men vi pratar ju nu?" Jag kollade förvirrat på honom, men han bara skakade stumt på huvudet.

Jag slickade på min glass-strut och satte mig bredvid pappa på parkbänken. "Jobbar mamma sent idag?"
"Hon jobbar inte idag. Hon gjorde... Men inte längre."
"Slutade hon tidigt? Sådär som jag också får ibland?"
"Nej, inte direkt", sa pappa, och hans läppar formades till två smala streck. "Jag vet inte hur jag ska säga det här, Stina... Men--" Han satte handen för ögonen och tog ett djupt andetag. Sedan såg han på mig med vattniga ögon. "Mamma har lämnat oss."
"Va?", sa jag och lyckades låta chockad och sårad på samma gång. "Men... Men mamma lovade ju? Hon sa att hon aldrig skulle lä--"
"Hon valde inte det här själv, Stina. Det bara blev så. Hon har lämnat oss, så nu är det bara du och jag. Mamma är där uppe nu." Pappa pekade på den blåa himlen ovanför oss. "Bland alla änglar."
"Är mamma en ängel?", frågade jag oförstående och kände hur det stockade sig i halsen. Det här gick ju bara inte ihop? Mamma skulle ju fixa mellanmål till mig när jag kom hem? Och på fredag skulle vi ju åka till leksaksaffären och köpa en leksak till mig för pengarna jag fick i försenad julklapp av mormor?
"Jaa, gumman. Men hon har det bättre där uppe. Nu kan hon sitta där bland molnen och vaka över oss hela tiden. Hon kan se till att du mår bra och ha koll på dig vart du än är. Du kan prata med henne precis när du vill, berätta vad du har gjort under dagen och prata om allt ni brukar. Det enda du behöver göra är att se upp på himlen. Det kommer kännas precis som vanligt", sa han och nickade, som om han försökte trösta sig själv också.
"Men det kommer ju inte alls kännas som vanligt? Jag vill inte prata med himlen. Jag vill prata med mamma!" Jag slängde glassen, som nu hade börjat smälta, på marken och var påväg att springa ifrån pappa då han drog tag i min handled och fick mig att krocka rätt in i hans bröstkorg. Han la armarna om mig, vaggade mig fram och tillbaka och mumlade tröstande saker in i mitt hår medan jag försökte hejda mina snyftningar.
"Det kommer bli bra, Stina. Vi kan klara det här. Mamma vill inte se oss trasiga. Hon vill att vi ska må bra. Hon älskar dig. Hon älskar oss."
~

Jag snyftade och hulkade om vartannat, sprang så fort mina ben orkade bära och svängde in i en mörk gränd. Att plinga på hos någon annan främling kändes inte som någon vidare bra idé, för det var ju knappast så att någon skulle välkomna mig med öppna armar? Och att sova i någons trappuppgång var inte heller något som var värt att överväga, för jag hade inte någon större lust att åka fast när någon ringde polisen. Om polisen hittade mig så skulle jag tas till socialen, och jag ville inte hamna i någon fosterfamilj eller på något skumt barnhem för vilsna tonåringar.
Jag lutade mig mot väggen och hasade ner på den kalla asfalten. Ångrade att jag inte hade tagit med mig den fula filten eller åtminstone min slitna jacka. Men nu var det som sagt försent.
Jag rotade fram dagboken ur ryggsäcken och öppnade en tom sida. Tog fram pennan och började skriva.
"My new years resolution isn't going very well... I just got kicked out. Jag saknar dig, mamma. Jag saknar dig så jävla mycket."
Jag la ner pennan igen och såg upp på den mörka natthimlen. Jag kände mig ensam. Så fruktansvärt ensam. Jag var ensam. Nu hade jag ingen, inte ens Ben.
Jag skakade på huvudet för mig själv och tänkte på mamma igen. Önskade att hon kunde sjunga mig till sömns och stoppa om mig i min gamla säng hemma i Sverige. Önskade att hon kunde pussa mig på pannan, smeka min kind och säga att allt skulle bli bra. Önskade att hon kunde påminna mig om hur mycket hon älskade mig, att jag var hennes skatt, hennes allt.

"Nu i ro, slumra in,
i bädden så fin,
som blomman på en äng,
i en gungande säng...", sjöng jag tyst för mig själv, och somnade snart gråtandes med dagboken tryckt mot bröstet.

Stackars Stina! Eller vad säger ni? :c
Hoppas inte att kapitlet blev alldeles för långt, och att ni gillade det såklart! Tack ännu en gång för era sjuuuukt fina kommentarer på förra kapitlet (eller rättare sagt alla kapitel)! Ni är så himla fina.<3 Älskar er!

Me >> You
one direction gifs | Tumblr

Karaktärspresentation: Jolie Blake

Jolie Marissa Blake
född: 13 Juni 1997

Jolie är idag 22 år gammal och bor i Hounslow Central, London med allas vår älskade flickidol, - Niall Horan. Men det hörs dock tydligt på Jolie's sätt att prata att hon inte kommer från London. Nej minsann, Jolie föddes i "The Big Apple", - alltså New York City, USA. Men eftersom både hennes mamma & pappa är irländare så flyttade Jolie som treåring över atlanten och bosatte sig på landet en bra bit utanför staden Ballon. För lite drygt tre år sedan bestämde hon sig för att fortsätta sina studier i London, men mitt under en paus i allt packande och förberedande så sprang hon på Niall en solig eftermiddag på stranden. De två blev genast goda vänner, och när Jolie sedan hade flyttat så fortsatte de att umgås. Inte långt senare så började de dejta, fast i hemlighet, men när de sedan gick ut med det så dröjde det inte länge förrän dejtandet övergick i ett förhållande.

Jolie har alltid setts som klassens plugghäst, men det har verkligen lönat sig, för idag arbetar Jolie som ingenjör och tjänar bra mycket pengar än vad de flesta kvinnor gör i snitt per år. Och när Jolie inte har fullt upp med jobbet eller umgås med pojkvännen så ägnar hon sig gärna åt att simma eller läsa böcker. Hon lyssnar också väldigt gärna på sitt favoritband; McFly. Dricka te är också något som står högt på listan, och man skulle väl kunna säga att hennes liv består av böcker, te & McFly.

Hon kan verka väldigt inåtvänd, men är egentligen alltid nyfiken. Dock är hon alldeles för snäll för att vilja pressa någon att prata. Fast det kan vara lite olika i olika situationer. Pratar man till exempel om böcker så kan hon hålla på i timmar! Jolie hatar folk som dömer andra innan de lärt känna dem, men precis som oss andra så gör hon det själv när hon inte tänker sig för. Hon föredrar mysiga hemmakvällar framför festande, håller sig borta från alkohol och tycker hellre om att äta hemlagad mat än att käka ute eller beställa hämtmat. Och till skillnad från sin pojkvän så är hon totalt ointresserad av bollsporter och har noll bollkänsla. Nej, att simma är hennes grej, och hon har faktiskt fått med sig Niall då & då. Dock tävlar hon inte, hon simmar bara för att det är kul!

Jolie Marissa Blake är slående vacker, och hon är svår att missa när hon passerar på gatan. Hennes ögon är ljusblå, och blå råkar också vara hennes favoritfärg. Ja, hon tycker faktiskt om alla nyanser av blått. Hennes guldblonda hår är alltid stylat i en snygg frisyr då Jolie älskar att pilla med sitt hår men ogillar att ha det ofixat. Dock måste det inte alltid vara något jätteavancerat. Det kan räcka med att sova i flätor eller använda sig av locktången. När det gäller kläder går hon efter en sofistikerad look, exempelvis tighta byxor och lite större tröjor. Dock kvittar det egentligen vad hon har på sig, för hon ser ut som en riktig gudinna i precis allt! Mjukisbyxor står dock inte högt upp på hennes gilla-lista, men eftersom hennes pojkvän mer än gärna strosar runt i mjukisar så har hon fått lära sig att acceptera dessa slashasor till byxor.

Trots att Jolie & Niall är väldigt olika så går de ihop perfekt som ett par, och det är inte svårt att se vad Niall ser i henne. Inte nog med hennes utseende, - hon är smart, otroligt snäll och väldigt ordentlig av sig. Hon lyckas också alltid hålla sig så lugn och sansad bland fansen, trots att hon inte stått i rampljuset med neonskylten som blinkar Niall's flickvän i så många år ännu, men vi alla håller nog tummarna för att deras förhållande ska hålla livet ut!

Namnet "Jolie" härstammar från franskans ord för "vacker", och visst passar det namnet den vackra Jolie Marissa Blake alldeles utmärkt?

StoriesToldByAFriend

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Kände för att ge denna novellblogg en liten shoutout! Den pågående novellen heter All About Us, och bloggen ägs av Elin. Alltså den Elin som är med i Through The Storm men där går under namnet Jolie (aka Niall's flickvän)! Hon är gryyymt bra på att skriva, och jag tycker absolut att ni bör kika in på hennes blogg ögonabums!
Speciellt om du har en tjing på Justin Bieber, 'cuz it's Bieberlicious!

Håll utkik för en karaktärspresentation som kommer upp någon gång under dagen! Kapitel 20 kommer dock inte upp förrän imorgon tyvärr, fast bara för er skull så har jag gjort det lite extra långt!
Ha en bra lördag, mina vänner!<3

Chapter 19 - The Past

Previously:
"Want your girlfriend back? Too bad, 'cuz you won't."

Det var det enda som stod i brevet, och jag hade aldrig sett en så ful handstil i hela mitt liv. Den var snirklig och nästan oläsbar. Bokstäverna hoppade och vissa bokstäver var bakofram. Jag läste meningarna om och om igen, och jag började genast känna mig illa till mods.
"Why are you taking so long, Harry? The pancakes are ready!", ropade mamma och vinkade åt mig att komma.

Klockan började närma sig halv elva, och mamma stod i köket och fixade te till kvällsfikat medan jag själv tände brasan i vardagsrummet. Jag hade redan tänt massa ljus, så nu var här en riktig mysstämning. Jag kunde inte minnas när jag & mamma senast umgicks såhär, men jag gillade det. Fast det kändes fortfarande som att något saknades. Eller rättare sagt någon. Och denna någon var min flickvän.
Jag skakade på huvudet för mig själv, tvingade min hjärna att fokusera på annat. Kanske skulle lite musik hjälpa?
Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen till stereon, tryckte på startknappen och ställde in på rätt kanal. Radioprataren babblade om en ny singel som något pojkband släppt. Det fanns många såna nu, - pojkband alltså. Fast ingen grupp hade växt sig större än One Direction. Våra fans fanns fortfarande kvar vid vår sida, och fanskaran hade även fördubblats under de senaste åren vilket var helt otroligt!
"And here you have Taylor Swift with Everything Has Changed, featuring our own Ginger Jesus; Ed Sheeran. Enjoy!"
Jag ryckte till och stirrade på stereon. Undrade om jag möjligtvis kanske hade hört fel? Men nej, introt till låten satte igång, och jag kände plötsligt all glädje som jag, - tack vare mamma, hade känt under dagen, rinna ur mig.
 

Nancy älskade den här låten, och trots att hon påstod att hon verkligen inte kunde sjunga så sjöng hon alltid med när den här spelades. Om det så var på en restaurang, i en affär eller här hemma. Alltid. Precis alltid.
Jag log för mig själv åt alla minnen, höjde volymen på stereon och flyttade närmare eldstaden för att värma mina händer medan jag tyst sjöng med och tänkte tillbaka på alla de gånger jag hört Nancy sjunga på denna.

He's little perfect things..
 
~
"Oh, this is one of my favourite songs!", sa Nancy förtjust och skruvade upp volymen på stereon. "Harry, please dance with me?"
"Sure", log jag och tog tag i hennes händer för att dra henne mot mig. Hennes höfter krockade med mina, och jag flinade åt henne när ett lågt fnitter lämnade hennes läppar. Hon slängde upp sina armar runt min hals och vilade sitt huvud på min axel, och jag slingrade mina armar runt hennes kropp. Hon passade så perfekt i min famn. Vi var som två pusselbitar. Fast hon var den där fina pusselbiten med det fina motivet som också passade med flera andra pusselbitar, medan jag var den där hörnbiten som endast kunde sättas ihop med henne. Åh, att jag alltid skulle likna oss vid pusselbitar... Men det var precis så det kändes. Men jag var glad att hon valde en ful hörnbit framför alla andra som var lika fina som hon själv.
"Do you know what?", mumlade Nancy mot min tröja, och jag väcktes ur mina tankar.
"No? What?"
Hon såg upp på mig och log varmt. "I love you, Harold Edward Styles." Sättet hon sa det på fick mig att bli alldeles varm inombords. Jag ville bara trycka henne mot min kropp och hålla om henne för evigt. Ville få henne att förstå och uppleva allt jag kände inom mig när hon nämnde mitt namn eller sa just de där tre speciella orden som hade en sån stor betydelse.
"Good. Because I love you too, Nancy Elizabeth Jay." 
Hennes ögon glittrade, och hon bet sig hårt i läppen för att inte spricka upp i ett stort leende.
"Don't do that", viskade jag och smekte hennes kind. "I love to see your smile, babe."
Hon himlade med ögonen och log mot mig, och jag pussade henne på pannan. Just nu och här kändes allt så himla perfekt. Så underbart. Så fantastiskt. Så självklart. Nancy var tjejen jag ville dela min framtid med, och det hade jag vetat ända sedan jag lärde känna henne. Jag kunde se allt framför mig. Hur släkt och vännner samlades i kyrkan, och hur alla reste sig upp när Nancy kom gåendes i mittgången, klädd i en vit klänning och bärandes på en stor bukett rosor. Jag kunde se hur hennes pappa höll ett stadigt grepp om hennes arm så hon inte skulle riskera att snubbla i sina höga klackar, leendet på hennes läppar och tårarna i hennes ögon. Jag kunde föreställa mig känslan av att möta henne vid altaret och hur hennes pappa överlämnade hennes hand. Jag skulle fläta samman våra fingrar, viska att från och med nu så skulle allt bli okej. Jag skulle lova henne saker. Saker som jag för evigt skulle hålla. Tills döden skillde oss åt.
Jag kunde se hur vi satt på en veranda och diskuterade vädret och käkade nybakade bullar medan jag läste tidningen och hon stickade. Hur våra barnbarn sprang omkring och lekte i trädgården och deras föräldrar gapade om att de skulle ta det lite lugnt så ingen gjorde sig illa.
Allt det där och lite till ville jag uppleva med Nancy, och just precis nu kändes som det perfekta tillfället att fria. Tyvärr så hade jag inte införskaffat någon ring än, men jag skulle ta tag i det där redan nu ikväll. Så fort Nancy hade gått och lagt sig så skulle jag ringa mamma, för hon var bra på sånt där och hade hjälpt min systers pojkvän när han skulle fria. Och mamma tjatade dessutom alltid om vilket fint par vi skulle vara, och att jag var tvungen att gifta mig innan hon gick i graven. Dock var det ju långt kvar tills det skulle hända, men hon hade rätt. Jag borde ta chansen, innan någon annan tog den.
Daniel? Daniel som i den Daniel? Alltså Daniel Walsh som gick i min klass knappt en hel termin under mitt sista år i High School? Men det kunde väl inte stämma? Jag trodde han var död vid det här laget eftersom jag aldrig såg honom igen efter den där kvällen då Harry röt åt honom att lämna mig ifred efter balen.
Okej, död var kanske en överdrift, men ingen av lärarna sa något när han inte kom till skolan. Och ingen hade någon förklaring till det heller. Hans namn ropades inte upp i aulan när vi tog studenten, och inte en kotte verkade sakna honom.
Men inte kunde det väl vara den Daniel som nu befann sig i samma rum som mig och Josefine? Och om det var det; hur sjutton kände de två varandra? Hur kunde hon ens vara så säker efter att bara ha hört honom säga en halv mening?
Å andra sidan skulle det förklara en hel del. Till exempel varför hans röst lät så bekant men jag inte kunde placera den. Han lät mycket mer manlig nu än vad han gjorde då, men hans röst var fortfarande lika skrämmande som jag minns den, trots att den var annorlunda nu. Jag önskade dock att jag kunde få se honom. Bara för att se om han hade förändrats utseendemässigt liksom.
Jag skulle aldrig glömma den dagen då han började i vår klass. Nathan, som var en av Ruby's bästa vänner på skolan, kom inte den dagen och alla undrade vart han höll hus. Inte ens Jamie, alltså Nathan's bästa killkompis, hade någon aning. Det visade sig dock sedan att Nathan hade hoppat framför tåget på grund av att han mådde så dåligt hemma. Hans föräldrar bråkade jämt och pratade om att skiljas, och han orkade bara inte med att de skulle separera och tänkte att om han försvann så skulle föräldrarna kanske bli sams igen och ta väl hand om hans lillasyster. Hur det gick för dem minns jag dock inte, men jag kommer väl ihåg att jag tyckte att begravningen var något av det mest hemska jag varit med om.
Hur som helst, den dagen började Daniel i vår klass, och för att vara ny på skolan så var han inte speciellt blyg eller försiktig. Det första han gjorde var att ignorera läraren och sedan gå och sätta sig på Nathan's plats istället för att få en egen tilldelad sig. Jamie & Ruby hade sagt åt honom att platsen var upptagen, men han brydde sig inte ett skit utan satt kvar och flinade retsamt. 
Han såg ju inte speciellt trevlig ut heller, den här Daniel. Jag kommer ihåg att han bar slaffsiga kläder, hade jämt en smutsvit mössa på sig som täckte hans hår, hans ögon var mörka, och när man tittade på honom så var det som att han sände ut vågor av obehag i rummet. 
Dagen därpå, när alla var ledsna över den sorgliga nyheten om Nathan's död, så klev Daniel in i klassrummet som om ingenting och skämtade med alla om vilka töntar de var. Han hade också kommit klampandes in på begravningen, mitt under Jamie's fina tal, fast att han inte ens var bjuden till ceremonin.

Och inte nog med det. Han förföljde mig jämt på skoltid, jag kände mig ständigt iakttagen. Han pratade nästan aldrig med mig, han bara stod där, på avstånd och betraktade mig. Fast okej, ordet 'betrakta' fick det att låta gulligt, och sättet han såg på mig var verkligen allt annat än gulligt. Hans blick var nästan mordisk, full av ilska & hat. Men samtidigt hade där också alltid funnits något annat. Något jag inte kunde tolka...
Men när han tog mod till sig att prata med mig så hade jag snäst av honom, för när han pratade med mig blev jag jämt så nervös. Inbillade mig att han skulle ta mitt liv, där och då.

~
"Hey! Nancy!" Någon petade mig på axeln så jag ryckte till och tappade alla böcker. De gled ner för stentrappen och hamnade på gruset, och jag kollade misstroget på böckerna och vände mig sedan om för att blänga på personen. Men så snart jag insåg vem som stod där så blev jag alldeles nervös och började stampa otåligt i marken.
"What do you want, Daniel?" Min röst lät ostadigare än vad det var tänkt, och jag visste inte var jag skulle fästa blicken.
"Am I making you nervous?", flinade han, men hans flin gjorde mig bara ännu mer illa till mods.
"Shut up, Walsh."
"Watch your language, young lady. Swearing doesn't fit you."
"And who are you to judge?" Jag la armarna bestämt i kors. Hade jag vågat skulle jag tvinga honom att plocka upp mina böcker, men som den fegis jag var så bet jag istället ihop och försökte stirra på honom. Efter ett tag blev det dock obehagligt, och hans leende gjorde mig illamående, så jag kollade ut över skolgården och bad en tyst bön om att Harry skulle komma snart.
"Hey, I didn't mean to be rude." Daniel la en hand på min axel, men jag backade ett steg så hans hand for ner igen.
"Then what is it?" Jag slog ut med händerna. "What do you want from me?"
"Nothing, I just wanted to ask-"
Jag avbröt honom. "Oh yes, there's got to be something, because you've been stalking me since you came to our class. And don't deny it, because I've seen you."
"What are you talking about?" Daniel såg på mig som om jag var världens ufo.
"Just stop, okey? I know what you're up to, and I really don't want to be rude, but I'm not interested. So you can stop stalking me, kay?" Jag gick ner för trappen och började plocka upp mina saker.
"Bitch", hörde jag honom mumla, och av någon anledning gjorde den lilla piken mig irriterad.
"Excuse me?!" Jag reste mig upp med böckerna i famnen och stirrade ilsket på honom.
"No, nothing." Han kollade bort.
"I heard you, idiot." Jag vände mig om och började gå, men helt plötsligt kände jag en hand på min axel igen, och jag snurrade runt och upptäckte att han stod precis framför mig.
"I'm sorry."
"You just called me a bitch? And I can see that you're truly not sorry." Jag såg upp på honom.
"Why do you even care? Everyone gets called bitch sometimes, don't be so offended?"
"True, and I'm used to get called alot of things, but not a bitch. Ofcourse I get offended! Now can you please leave me alone? I've got nothing to say to you."
~

Men samma dag hände något som faktiskt kunde ha lett till min död, och Daniel var inblandad. När alla elever på skolan hade gått hem, utom jag då jag skulle hämta några läroböcker som Ruby hade glömt ta med sig, så satte han skolan i brand. Alla dörrar hade gått i lås, brandlarmen tjöt, och eftersom jag själv hatade ljudet av brandlarm så fick jag världens panik och svimmade. Men sedan hade han tydligen "räddat" mig, för jag befann mig på sjukhuset, och Harry satt vid min sida och berättade om det som hänt. Daniel kommer också själv och hälsade på mig på sjukhuset, men jag hade retat upp honom rejält och då fått honom att gå bara några minuter senare. Jag litade inte ett dugg på Daniel, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka synd om honom.
Liam hade berättat för Ruby, som sedan hade berättat för mig, att Daniel's förflutna inte alls var något vidare trevligt. Hans mamma & syskon hade dött i en husbrand, som sedan sades vara en mordbrand, och ingen fick någonsin fast järningsmannen eftersom det saknades vittnen och poliserna hade alldeles för få bevis.
När jag blev utskriven från sjukhuset så hade jag genast kollat upp saken på internet, och det fanns flera artiklar om olyckan. Trots att jag aldrig hade träffat Daniel's pappa så tvivlade jag starkt på att han kunde vara den skyldige. Jag menar, varför skulle man vilja mörda sin fru och sina barn?
Men jag förstod verkligen inte, varför ville Daniel utsätta mig för något sådant när halva hans familj hade dött i en anlagd brand?
Jag hade frågat honom, men jag fick aldrig något svar.

Så fort jag gick och la mig så brukade mardrömmar om Daniel och hans familj ta över mitt sinne. Och drömmarna var alltid densamma. Om branden. Om hur jag försökte rädda barnen, men misslyckades, precis som deras mamma hade enligt ett flertal nyhetsartiklar. 
Men mardrömmarna försvann strax efter att Daniel försvann ur mitt liv, och det var jag ytterst tacksam för. Dock hade slutet av balkvällen naglat sig fast i mitt minne, och den starkaste bilden jag hade av Daniel i mitt huvud var när han lämnade oss ensamma på gatan och sedan aldrig sågs till igen.

~
Ruby stod tätt intill mig och huttrade samtidigt som hon drog Liam's kavaj tätare omkring sig. Liam själv stod och pratade i telefon med chauffören som skulle köra oss hem och försökte ge honom en någorlunda bra vägbeskrivning.
"Hey, Nancy..." Någon la en kall hand på min axel, och jag ryckte till av beröringen. När jag vände mig om stod jag öga mot öga med Daniel, och jag försökte dölja min förvåning.
"H-hey Daniel...?", sa jag något osäkert och kollade förvirrat på honom. 
"We need to talk." Han mötte Ruby's blick i några sekunder men såg sedan snabbt ner i marken. Egentligen ville jag säga åt honom att gå, men samtidigt mådde jag så fruktansvärt dåligt för hans skull sen jag hade haft den där mardrömmen om hans familj.
"Okey." Jag nickade, och sedan vände jag mig mot Ruby. "I'll be back in a minute."
"Okey..." Blandade känslor som allt från oro till förvirring sköljde förbi i hennes blick, men trots det gav hon mig en lätt nick och gjorde en gest med handen att jag skulle följa med Daniel.
Vi började gå en liten bit, men efter ett tag stannade jag upp eftersom jag ville ha Ruby & Liam inom synhåll då jag inte litade helt hundraprocentligt på Daniel.
"So, what is it?" Jag la armarna i kors över bröstet för att hålla värmen och såg uttryckslöst på honom.
"I wanted to say that I'm sorry." Han flackade med blicken och pressade samman läpparna till två smala streck.
"For what?"
"I don't know... For being such an idiot? For screaming at you? For everything I've ever said to you? There's alot of things to apologize for." Han ryckte på axlarna, men på rösten lät han allvarlig och han såg ut att mena det.
"Well, I can't stay mad at you forever, so I guess that-... I accept your apology." Visst, att vara otrevlig och skrika åt mig var väl knappast det hemskaste han hade gjort, men en ursäkt var alltid något. Skulle jag vara ärlig så hade jag också svårt för att vara arg på folk, trots att de gjort något väldigt fel. Och det var ju synd om Daniel. Jag kunde inte ens föreställa mig hur han mådde och hur han varje morgon vaknade och insåg att ännu en dag fylld av ensamhet väntade...
"I know that it's a bit late but, uhm... I'm sorry for your loss. I can't really say that I know the feeling of losing someone who stands so close to you, but I wouldn't wish anyone those feelings. I'm really sorry."
Han nickade stumt, med blicken fäst i marken. "I think you're the first one saying it and actually meaning it. Thanks."
Om det var möjligt så började jag må ännu sämre för Daniel's skull. Han verkade så ensam, stackarn. Jag var just påväg att fråga om vart han bodde nu, då en välbekant röst bröt tystnaden som lagt sig mellan oss, och en hand lades på min axel.
"I think you should leave now", sa Harry och gav Daniel en kall blick. Om det var avundsjuka Harry drabbats av eller om han helt enkelt inte litade på Daniel visste jag inte, men jag tyckte ändå att han överdrev lite väl mycket.
"And I think you're right", mumlade Daniel. "Goodbye Nancy, and thank you." Daniel vände sig sedan mot Harry, och rädsla, sorg och någon annan känsla jag inte kunde tyda speglades i hans ögon. "Good evening, sir." Sedan vände han sig om, körde ner händerna i fickorna och lämnade oss ensamma på gatan.
~

Jag berättade aldrig för Harry om hur Daniel hade stalkat mig överallt, hur otrygg han fick mig att känna varje gång han kom i närheten av mig och att det var han som tände eld på skolan. Men nu insåg jag att jag kanske borde ha gjort det, för då skulle Harry veta vart han skulle leta. Men kanske visste han redan? Kanske hade han anat? Och jag fick inte ge upp hoppet redan. Det hade ju bara gått tretton dagar, för guds skull?! 
Men jag kunde inte förstå att den Daniel hade blivit sånhär? Sista gången jag pratade med honom så trodde jag verkligen att han hade förändrats, men... Nu var han ju som ett monster i en människokropp?

Here you go, ladies (and gentlemen, ifall jag har några såna i mitt läsar-crew också?)! ;) Vill återigen påminna er om att uppdateringen kommer vara lite småtaskig nu under de kommande dagarna eftersom jag försöker fokusera på att skriva kapitel som jag kan tidsinställa! Men om det är så att jag till exempel inte får upp ett kapitel på lördag så kommer istället en karaktärspresentation eller något, så helt tomt kommer det ju ändå inte vara när ni kikar in.
Hoppas det är okej med er! Vill bara inte att bloggen ska ligga nere i två hela veckor bara för att jag är bortrest, eheh.
P&K!<3

Chapter 18 - The Second Victim

Previously:
"Goodnight Harry. Sweet dreams." Jag strök honom över håret och sjönk sedan ner med huvudet på kudden.
"Goodnight", mumlade han till svar, och jag log halvhjärtat i mörkret. Efter en stund hörde jag dock hans hesa stämma igen. "Ruby?"
"Yes, Harry?"
"Thank you..."
När jag satte mig upp för att se på honom så hade han redan sjunkit in i djup sömn, och de bekymrade rynkorna i hans panna hade försvunnit.

Liam var hemma hos Niall och jobbade på någon ny låt till One Direction's kommande album, och pojkarna sov. Jag själv tassade omkring i huset och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Det gick inget bra på teve, alla filmer vi hade hemma hade jag sett minst fem gånger, det var för tidigt för att sova och jag kunde inte gå någonstans eftersom någon var tvungen att stanna hemma med Lucas & Riley.
Jag släntrade ut i köket, sträckte mig efter ett glas och fyllde det med vatten. Sedan bar jag med mig glaset upp för trappen och in i sovrummet. På mitt nattduksbord vilade ett fotoalbum med bilder från när jag var liten. Från när Nancy var liten. Nästan hela vår barndom fanns i det där fotoalbumet.
 

Jag satte mig på sängen, ställde ifrån mig glaset och drog åt mig albumet. När jag öppnade första sidan och betraktade bilderna så fylldes jag med minnen från barndomen. Det första fotot var från vår första skoldag. Vi hade satt upp håret på olika sätt för att lärare och klasskamrater skulle kunna lära sig att se skillnad på oss, och vi bar även olika kläder och ryggsäckar. Fast våra ansikten var näst intill identiska på den tiden, bara det att Nancy hade lite större ögon och jag själv hade en liten glugg mellan framtänderna.
På den andra bilden var vi på solsemester och hängde över en stor, orange boll som egentligen användes för yoga men som vi bestämt tyckte var en jättebadboll. Vi båda hade tappat massa tänder men visade stolt upp våra gluggar, och vi hade antydan till solbränna efter alla timmar vi spenderat i solen med våra föräldrar.
Jag bläddrade vidare och svepte med blicken över bilderna, log och mindes. Tänkte tillbaka på hur fruktansvärt enkelt allting var då, och hur allt hade gått åt helvete nu.
Min syster var borta. Min finaste, älskade syster var borta. De hade hittat hennes bil, men det fanns fortfarande inte ett enda spår efter min andra halva. Jag skulle göra vad som helst... Precis vad som helst för att få henne tillbaka. Det borde vara jag som var borta. Inte hon. Hon hade aldrig gjort någon illa, aldrig. Men det hade jag. Jag var ju till och med påväg att lämna jorden för några år sedan, men Liam räddade mig och fick mig att inse saker. Men nu började jag förstå igen hur jag tänkte då, för det var nu det gick upp för mig att Nancy aldrig skulle komma tillbaka. Och om hon inte fanns, varför skulle då jag finnas? Jag lovade henne en gång att vi skulle lämna världen så som vi kom hit; tillsammans. Men nu hade hon lämnat oss. Utan mig. Och det var inte rätt, det var inte så det skulle vara.
Det kliade i ögonen, och små droppar av vatten landade på fotot där jag och Nancy låg på en äng och log in i kameran när mamma fotade oss. Nancy's oskyldiga blick skar i mig medan mina fingertoppar snuddade vid hennes ansikte. Varför hon? Varför just hon?
Jag kramade om fotoalbumet och sänkte blicken. Tårarna forsade ner för mina kinder, och helst av allt ville jag bara försvinna. Jag ville bort. Bort från allt.
Jag smög ut i hallen, och var noga med att hålla för munnen så tvillingpojkarna inte skulle vakna av att jag grät, och försvann sedan in i badrummet och stängde dörren om mig. Taklampan blinkade när jag tryckte på knappen, och när den satt igång att lysa så trevade jag med handen efter min rakhyvel. Så fort jag hade hittat den så ställde jag ner fotoalbumet på toalocket och sjönk ner på golvet. Mina händer darrade, mitt synfält var suddigt, och jag hulkade och snörvlade om vartannat.
Rakhyveln närmade sig min handled, och jag såg upp på bilden av mig & Nancy på ängen igen.
"I'm sorry, Nancy", kved jag och pressade rakbladet mot skinnet som var fullt med vita ärr från den tiden jag skar mig nästan jämt. Jag hatade dem, och ibland önskade jag att jag aldrig börjat från första början. Men det var ju för sent att tänka så nu.
Blodet sipprade ut från det röda jacket i min hud, blandades med mina tårar och droppade ner på golvet. Jag mötte Nancy's blick igen, men där var fortfarande samma oskyldiga leende och ögon. Jag tänkte tillbaka på de gånger Nancy hade hittat mig på skolans toaletter och tvingat mig att slänga de vassa redskapen jag använde för att förtära mitt skinn. Tänkte tillbaka på den där kvällen när Liam tog min oskuld och bad mig att sluta göra mig själv illa. När han kysste varje ärr och berättade om allt han gillade med mig. Tänkte på de nätter jag, precis som nu, hade suttit i badrummet, fast då hemma i Wolverhampton och gråtit över idioter till killar, avskyvärda kompisar och över att jag själv var så dum. De nätter jag skar mig för att jag hatade mig själv eftersom jag var en så hemsk syster som ignorerade Nancy i skolan och aldrig sa till de som snackade skit om henne utan istället bara lät dem hålla på.
Jag skulle göra vad som helst för att göra allt det där ogjort. Om Nancy fortfarande var vid liv, vilket jag inte trodde, så satt hon säkert och tänkte just i detta nu att det borde ha varit jag och inte hon. Fast nej, Nancy skulle aldrig önska något sådant om andra. Inte ens hennes största fiende, om hon nu hade någon sådan.
Jag var en hemsk syster, och om ödet tyckte att hon förtjänade att dö så gjorde jag det också.
Jag klev in genom den olåsta dörren, drog tyst av mig skorna och hängde upp jacka och halsduk på en av krokarna i hallen. Sedan smög jag in till vardagsrummet och förväntade mig att Ruby skulle ligga och sova på soffan, men teven var avstängd, lamporna släckta och ingen Ruby syntes till.
Jag ryckte på axlarna och tassade upp för trappen, tittade till våra sovande pojkar och kikade sedan in i vårat sovrum, men där var det också tomt. Ruby var alltså mest troligt i badrummet och gjorde sig i ordning för att gå till sängs, men efter vad som hade hänt hennes syster så kunde jag inte låta bli att drabbas av paranoida tankar.
"Ruby?", sa jag lågmält och knackade på dörren till badrummet, allt för att inte väcka sönerna. Jag fick dock inget svar, men när jag vilade örat mot dörren så kunde jag höra henne gråta.
"Ruby?", prövade jag igen. "Is everything alright?"
Fortfarande inget svar, men en väldans massa gråt. Jag övervägde att slå in dörren men upptäckte snart att den var olåst. När jag hade öppnat dörren på glänt för att kika in så fann jag Ruby sittandes på golvet med en rakhyvel i högsta hugg, och små fläckar av blod som rann från hennes arm hade bildats på golvet.
"What the hell are you--?", röt jag, men avbröt mig själv innan jag hunnit säga klart meningen. Jag visste bättre än att svära, och att jag röt åt henne skulle knappast hjälpa i det här läget. "Ruby, what are you doing?" Min röst lät helt skärrad, och jag slog mig ner på huk bredvid henne.
"I de--... I des-s...", stammade hon och försökte dra in luft i lungorna samtidigt som hon grät. "I deserve it, Liam!"
"No, Ruby. No no no... You don't deserve this." Jag skakade på huvudet och sträckte fram min hand. "Give it to me."
"No", sa hon och skakade envist på huvudet.
"Please, Ruby...? Please? Give it to me." När jag märkte att det jag sa inte hjälpte och blodet bara fortsatte sippra från de röda jacken på hennes arm såg jag mig febrilt om i jakt på en bra plan. Plötsligt fick jag syn på fotoalbumet som stod på toalocket, och bilden som var uppslagen gav mig en idé. Antingen skulle det hjälpa eller så skulle jag bara göra saker och ting värre. Men man fick väl hoppas på det förstnämnda.
"What would Nancy say?"
Ruby slutade skaka på huvudet och såg upp på mig. Sedan vände hon sig om och stirrade tomt framför sig.
"What would she say if she saw you right now, babe? You deserve better. Nancy loves you. This is dangerous, Ruby. If you keep on doing this, then you'll die. And Nancy doesn't want you to die", vädjade jag. "And neither do I."
Ruby började gråta igen, och jag lät henne luta sitt huvud mot min bröstkorg och kramade om henne, noga med att inte göra hennes skadade arm illa.
"I just miss her so much", snyftade hon, och jag nickade och pussade henne på pannan.
"We all do, honey. We all do."
Jag ryckte till av att källardörren öppnades. Den öppnades vanligtvis bara när jag verkligen, verkligen var kissnödig eller när det serverades mat. Han hade alltså inte tänkt låta mig sitta här och ruttna, och tur var väl det. Men jag hade redan fått mat, och kände heller inget större behov av att gå på toaletten, så varför dörren öppnades nu visste jag inte. Jag hade inte ens märkt att han lämnat källaren?
"Let me g--!", skrek någon, och det lät som att rösten tillhörde en kvinna. Men mannen som tagit mig till fånga måste ha täckt för hennes mun, för nu kom inga riktiga ord ut längre. Jag kröp baklänges, ända tills jag slog i den kalla väggen, och tackade återigen Gud för att jag inte kunde se något annat än mörker. Om han gjorde kvinnan illa så ville jag helst av allt inte se på, och eftersom jag inte såg ett skvatt så fanns det inget jag kunde göra.
Kvinnan fortsatte skrika mot hans hand, och ett skrik hördes också från honom, så jag antog att hon hade bitit honom. Men jag hann inte vara skadeglad speciellt länge innan en hög smäll hördes, och kvinnan kved till.
Mannen fnös högt och öppnade sedan dörren igen, men jag blev alldeles bländad av ljuset från lampan utanför och kunde därför inte se något annat än hans skepnad.
Ett lågmält snyftande hördes från andra sidan av källarrummet, och jag började långsamt krypa över golvet. Jag hoppades av hela mitt hjärta att kvinnan inte vara skadad, för jag skulle inte stå ut med att se på något jag inte kunde göra något åt.
Jag la en hand på vad jag trodde var hennes axel och var just påväg att öppna munnen när hon skrek till och backade undan.
"Don't touch me!"
"Schh, don't be scared...", mumlade jag. "I'm not going to hurt you."
Även om jag inte kunde se kvinnan så kunde jag nästan höra hennes tvivel. "Wh-where am I?"
"I'm sorry, but I don't know... But do you know what day it is? I've been here for so long that I don't even know anymore..."
"I think it's still the sixth of Mars... But I'm not sure", sa hon med skakig röst, och jag la nu märke till att rösten inte tillhörde en kvinna, utan en tjej i min egen ålder. Eller tjaa, när man var runt tjugofyra så kallades man kanske inte för tjej längre? Men ung kvinna då.
Men, den sjätte mars? ... Jag räknade på fingrarna. Tretton. Jag hade varit borta i tretton dagar. Jag hade varit utan min älskade Harry, min finaste syster och världens bästa arbetsplats i tretton långa dagar? Det här var ju galet! Letade de efter mig? Var de oroliga? Åh kära gode Gud, säg att Harry höll sig i skinnet! Han kunde få ett sånt temperament när han var arg & ledsen... Tänkte han på mig lika mycket som jag tänkte på honom? Åh, älskade Harry...
"Who are you?"
"Hm?", sa jag och väcktes ur mina djupa tankar.
"I said;..." Hon snörvlade. "Who are you?"
"I'm Nancy J--"
"Nancy as in that Nancy? Nancy as in Nancy Jay?"
"Yeah", log jag. "Are you a fan of One Direction?"
"Yes, I am. And I'm a big fan of your clothing line too."
"Cool", sa jag och kände hur det ryckte i mungiporna. "So, what's your name?"
"Josefine. I'm a photographer, but you probably haven't heard about me..."
"Do you take photos of animals, nature, peop--?", frågade jag, men blev avbruten.
"People, mostly. I was having a photoshoot with a band called Funky Playlist today, uhm."
"Oh, yeah I know those guys. My sister is working with their new album at her studio."
"Oh, okey. Coo--"
Josefine avbröts av att dörren slogs upp. "Did I hear talking?", röt mannen och smällde igen dörren bakom sig. Vi förblev tysta. Det enda som hördes var våra snabba andetag och dunkande hjärtan.
"Good. Because if I hear you say one more word... ONE MORE, then I'm going to--"
Den här gången var det Josefine's tur att avbryta mannen. "Daniel?"
Daniel...? Hette min kidnappare Daniel? Vänta, det kunde väl inte vara...?

Dun du-dun-dun DUUUUUHN *sjung detta som slutklämmen på barnprogrammet Tillbaka Till Vintergatan, lolz*

Å nu lär väl alla nya läsare (alltså alla som inte läst D.Y.R?) komma och bah: "Vem sjutton är Daniel?", men lugn barre lugn. No need to worry. Ni måste inte tvunget gå och läsa DYR, jag kommer berätta för er precis vem han är i nästa del med Nancy/Josefine! ;)

Chapter 17 - When You're Gone

Previously:
Jag gav den stora säcken ett hårt slag, men den rörde sig knappt ur fläcken. Ett frustrerat vrål lämnade mina läppar, och jag flexade armarna och slog ännu hårdare. Föreställde mig att den fula, senapsgula säcken var personen som tagit Nancy. Såg framför mig hur han för varje slag blev svagare och svagare, skrek, grät, bönade och bad... Såg framför mig hur blodet rann från hans näsa, de röda märkena på hans kind, en smäll på käften, ett slag i magen, en spark mellan benen, smärta... Han skulle få lida lika mycket som jag.

 6 Mars 2020, kl.10:04. Hounslow Central, London.

Jag vaknade av att det plingade på dörren på nedervåningen. En stor gäsp for ur mig när jag trevade med handen efter mobilen för att kolla vad klockan var. Shit... Shit shit shit! Jag skulle ha hämtat upp mamma på tågstationen för lite mer än en timme sedan!
Efter att ha flygit upp ur sängen, granskat min spegelbild i två sekunder och snabbt dragit på mig ett par byxor så småsprang jag ut i hallen och ner för trappen. Jag hade sovit hemma i mitt & Nancy's hus inatt eftersom mamma skulle komma, men så fort hon hade åkt så skulle jag återigen flytta in hos Ruby & Liam.
"My baby!", tjoade hon och sträckte ut armarna för att omfamna mig.
"I'm so sorry, mom. I totally forgo--"
"It's okey, Harry. You were still sleeping, I see." Hon log och pussade mig på kinden. "I've missed you so much! Are you okey?"
Mamma hade inte tagit det speciellt bra när jag ringde upp henne för att berätta om den hemska nyheten. Hon hade reagerat precis som jag väntat mig, börjat gråta och oroa sig som om Nancy var hennes eget barn och sedan ringt för att prata med Nancy & Ruby's föräldrar.
Jag nickade, nästan omärkbart, som svar på hennes fråga och såg ner i marken.
"I'm sorry, that's a stupid question. Of course you're not okey?", sa hon och gömde sitt ansikte i händerna.
"Don't worry, mom...", mumlade jag och tog hennes händer i mina så jag kunde se henne i ögonen. "I'll be okey."
"I know. I know you will. I'm just... I'm not sure if I ever will be." Hennes ögon tårades, och jag bet mig hårt i underläppen, kände hur den metalliska smaken spred sig i munnen men ville ändå inte släppa taget om läppen. Ville inte riskera att bryta ihop. Ville inte vara på botten nu när mamma var här och försökte hjälpa mig upp på ytan igen.
Jag drog in henne i en lång kram, begravde mitt ansikte i hennes mörka hår och hörde henne snyfta mot min bröstkorg.
"Mom...", sa jag och kramade henne lite hårdare.
"Harry", snyftade hon. "My baby Harry..."

"Are you hungry?", ropade mamma från köket när jag kom gåendes ner för trappan, nu nyduschad och klädd i rena kläder. Doften av hennes berömda pannkakor spred sig i huset, och det var första gången på väldigt länge som det luktade hemlagat här hemma.
"Yeah, a little maybe." Jag släntrade in i köket och lutade mig mot diskbänken. "Do you need any help?"
"Sure. You can set the table if you want to." Hon log mot mig och såg på när jag vant plockade fram tallrikar, bestick och glas.
"Coffee, juice, tea or water?", frågade jag och öppnade kylskåpet.
"Hm... Juice?"
Jag nickade och tog fram paketet med apelsinjuice. När bordet var dukat gick jag ut i hallen och tog på mig skorna för att gå ut och hämta tidningen. Himlen var full av blekgrå moln, men solen gömde sig någonstans där bakom. Trots det var det lite småkyligt, men snön var i alla fall påväg bort. Jag öppnade brevlådan, tog upp dagstidningen, räkningar, fanbrev och reklam och stängde sedan igen. Medan jag gick igenom högen med kuvert så fann jag ett som stack ut i mängden. Det såg varken ut som en räkning eller ett fanbrev, men adressen som stod på var min, så det hade inte skickats fel. Jag stannade upp och la ifrån mig de andra grejerna för att sedan öppna kuvertet.

"Want your girlfriend back? Too bad, 'cuz you won't."

Det var det enda som stod i brevet, och jag hade aldrig sett en så ful handstil i hela mitt liv. Den var snirklig och nästan oläsbar. Bokstäverna hoppade och vissa bokstäver var bakofram. Jag läste meningarna om och om igen, och jag började genast känna mig illa till mods.
"Why are you taking so long, Harry? The pancakes are ready!", ropade mamma och vinkade åt mig att komma.
 "Goodmorning", hälsade jag och drog upp mina mjukisbyxor som hade hasat ner lite. Jolie stod vid bänken och gjorde toasts, och jag slickade mig lätt om munnen.
"Goodmorning", log hon och vände sig om för att kyssa mig. Jag kupade hennes ansikte med mina händer, och hon la sina armar om min bara överkropp.
"You look great", mumlade jag mot hennes läppar, och hon sprack upp i ett ännu större leende. Jolie var klädd i en av mina stickade tröjor, och ärligt talat så bar hon den bättre än vad jag gjorde. Fast jag var å andra sidan inte speciellt stolt över min kropp. Mina armar och ben var vältränade, men min mage var inget att tala om. Jag hade faktiskt gymmat ett tag, och även följt med Jolie och simmat några gånger, men jag älskade väl helt enkelt mat, öl, chips och läsk för mycket för att det skulle ge något vidare resultat. Men Jolie gillade mig ändå, och så länge hon inte störde sig på hur jag ser så skulle inte jag göra det heller.
"Breakfast?", frågade hon glatt och var påväg att vända sig om, men jag stoppade henne.
"What do you say about taking the food with us? There's a place I wanna take you to."

När Jolie hade duschat, lockat håret och klätt på sig så var vi båda redo för att åka. Hon hade inte en aning om vart vi skulle, och jag tänkte inte berätta något heller. Det skulle bli en överraskning, för idag var en mycket speciell dag och därför ville jag göra dagen speciell för henne.
"Niall, where are you taking me? Tell me!", sa hon frustrerat när vi hade lämnat stan bakom oss. Hennes blick for mellan alla skyltar, och så fort jag svängde så var hon på alerten och försökte lista ut vart vi var påväg.
"I'm not going to tell you", flinade jag och skakade på huvudet, och Jolie la armarna i kors och låtsades tjura.

"Beach! You're taking me to the beach!", utbrast hon när vi hade passerat en skylt där det stod "BRIGHTON" med stora bokstäver.
"Oh, that's just a lucky guess!" Jag rynkade näsan och sprack sedan upp i ett brett flin igen.
"Stop grinning at me!" Hon slog mig lätt på armen, snodde min keps och fnittrade högljutt vilket fick mig att le. Jag blev alltid så glad av att höra Jolie's fnitter eller av att se henne le och vara glad. Det var som att hon automatiskt blev tre gånger så vacker när det ryckte i hennes mungipor och hennes ögon glittrade.
Jag svängde in på en mindre gata, fortsatte framåt och stannade sedan så vi hade gångavstånd till stranden. Vi klev ur bilen, och Jolie drog på sig sin kofta medan jag tog fram min gitarr, en filt och korgen med frukostmat ur bagaget.
"So, uhm..." Jolie placerade en av sina lockar bakom örat och såg sedan upp på mig. "Why did you bring me here?"
"I'm going to answer that question with another question. What did you do three years ago? Like, where were you?" Jag gav henne filten, och djupa veck bildades i hennes panna när hon frustrerat försökte minnas under tiden som hon vecklade ut filten på den steniga stranden. Vågorna svallade mot strandens kant, och en kall bris ven genom luften. Det var lite kyligt ute, för det var ju ändå bara början på Mars, men jag frös ändå inte. Jag hade ju min jacka, en tjock tröja under, samt mina svarta jeans och vita vintersupras.
"I was in Ireland, and I was about to move to London...?"
"Yes, that's true. But what did you do this speciall day, three years ago?"
"I..." Hon såg ut att tänka, men sken sedan upp. "I met you, didn't I?"
Jag log brett och nickade medan jag slog mig ner på filten. "That's right. And where did you meet me?"
"At a beach in Dublin", log hon och satte sig bredvid mig med benen utsträckta framför sig.
"Right again. And that's why I brought you here. I couldn't take you to Ireland just for the day, but I could take you to the beach."
"Aw thank you." Jolie böjde sig framåt och pussade mig på kinden. "I can't believe that you still remember...?"
"How could I forget? You were the first one to caught my eye at that beach. I used to go there all the time when I visited my parents, just sitting there, thinking and playing guitar. But when I saw you, I knew that my princess had finally arrived."
"Aww...", gnydde hon och log generat.
"Do you remember which song I sang?"
"I think I do..."
"Would you like to sing with me?", frågade jag och öppnade gitarrfodralet för att sedan placera gitarren i knät.
"But Niall... I can't sing."
"It doesn't matter. I love to hear your voice anyways. Sing with me." Jag började dra med fingrarna över gitarrens strängar, och sedan sjöng jag:

"I need you boo, oh
I gotta see you boo
And the heart's all over the world tonight,
Said the heart's all over the world tonight

Hey! Little mama
Ooh, you're a stunner
Hot little figure
Yes, you're a winner
And I'm so glad to be yours
You're a class all your own and
Oh, little cutie
When you talk to me
I swear the whole world stops
You're my sweetheart and
I'm so glad that you're mine
You are one of a kind and...

You mean to me
What I mean to you and
Together baby,
There is nothing we won't do
'Cause if I got you
I don't need money
I don't need cars
Girl, you're my all
And..."
6 Mars 2020, kl.17:03. Earl's Court, London.

"Jose?", ropade Andrew, min pojkvän, när han klev innanför dörren till lägenheten.
"In the bathroom!", ropade jag tillbaka, och snart hörde jag hans fotsteg närma sig.
"Are you going somewhere?" Han tittade frågande på mig, och jag nickade.
"Yes, I have some work to do. A photoshoot for a boyband called Funky Playlist." Jag ryckte på axlarna.
"Oh, I see." Andrew kom fram till mig och pussade mig på kinden, och jag log mot hans spegelbild medan jag hade i lite hårspray i håret för att hålla frisyren på plats.

Here To Help!

"What would you say about a movienight when you get home?"
"Sure! I'd love that." Jag ställde tillbaka hårsprayburken på badrumshyllan och vände mig sedan om för att slänga upp armarna om Andrew's axlar. "Love you."
"Love you", upprepade han och pussade mig på näsan. Jag rufsade om hans svarta hår och flinade brett.
"Gotta go. Or else I'll be late. See you tonight." Jag kysste honom snabbt och stegade sedan ut i den lilla hallen för att ta på mig skorna och jackan.
"Don't forget your camera, wacko", retades Andrew och kom gåendes ut i hallen, bärandes på min kameraväska som jag totalt hade glömt bort. Jag himlade med ögonen och skrattade.
"Thanks."
När mina vita, eller tjaa - numera grå, converse var på så tog jag emot kameraväskan, drog på mig jackan och vinkade lite snabbt åt Andrew innan jag försvann ut.
Jag skyndade ner för trapporna, drog upp porten och började traska bort mot närmaste tunnelbanenedgång. Där var fullt av folk som väntade på sina tåg, och jag trängde mig igenom folkmassan för att ställa mig längst fram. Det började lysa inne i tunneln, och det tjöt högt om tågrälsen när vagnarna försökte bromsa in. Jag valde vagnen det såg ut att vara minst folk i och klev på. Alla sittplatser var som vanligt upptagna, så istället fick jag stå nära dörrarna.
"Beware of the doors, the doors are closing", meddelade robotrösten i högtalarna, och dörrarna stängdes. Tåget började rulla, och när vi hade kommit upp i en lagom hög fart så rasslade det om vagnarna. Jag tyckte det var ett ganska mysigt ljud ändå, fast det var nog rätt jobbigt för de som försökte sova. Det blinkade i de gamla lamporna, vagnarna gungade lite fram och tillbaka och jag fick hålla i mig hårt för att inte dänga in i personerna bakom mig.
"Next Station: South Kensington."
Jag kollade på den lilla kartan över hur linjen gick och noterade att jag skulle av på nästa station. Sedan makade jag lite på mig så att de som skulle gå av här kunde komma fram till dörren. Tåget bromsade in igen, och några gick av medan nästan dubbelt så många klev på.
"Welcome aboard. This train is going to Upminister. Thank you for traveling with the London Underground"
Snart var tåget påväg igen, och jag lät blicken glida över alla människor på tåget. De flesta var helt inne i sina egna små världar, medan vissa satt och pratade i telefon eller pratade med personerna bredvid.
"Next Station: Victoria. Exchanges to: Brixton and Walthamstow Central."
Jag trängde mig fram till dörren och väntade på att den skulle öppnas.
"Please mind the gap between the train and the platform."
När jag hade klivit av tåget så skyndade jag mig bort till rulltrappan innan det bildades en allt för lång kö, drog mitt oystercard och letade mig ut. Dagens plåtning skulle hålla till i en liten studio några kvarter bort, men eftersom jag hade varit där förut så skulle det inte bli svårt att hitta. Förhoppningsvis var killarna och deras manager redan på plats, och då skulle allt gå som smort.

Precis som väntat så gick deras photoshoot jättebra, de var jättenöjda med bilderna och jag hade lovat att mejla över dem så snarast som möjligt.
Jag plockade ihop mina grejer, släckte lamporna i studion och låste alla dörrar. Sedan började jag gå mot tunnelbanan igen. Himlen var mörk, och det såg ut att dra ihop sig till oväder. Å andra siden hade det varit ganska molnigt större delen av dagen, så det behövde ju inte betyda att det skulle bli regn och åska. Men det var mycket kyligare nu jämfört med när jag gick hemifrån, fast nu började klockan närma sig tio på kvällen.
Jag stannade upp och vände mig snabbt om. Jag var helt säker på att jag hade hört fotsteg precis bakom mig! Men å andra sidan var det ju faktiskt kväll, och det kunde ju leda till att man blev lite paranoid. Dessutom var det väl fler än bara jag som var ute och gick vid den här tiden på dygnet, så det vore ju inte så konstigt om någon kom och gick på samma gata? Eller?
Men inte en kotte syntes till, så jag ryckte på axlarna och började gå igen. Jag tog upp min mobil ur fickan, tänkte att jag kanske kunde ringa Andrew och småprata medan jag gick till tåget så jag kände mig mindre ensam.
Jag knappade in hans nummer och tryckte mobilen mot örat.
"Andrew?", svarade han glatt i luren.
"Hi. It's me", sa jag och log när jag hörde hans röst.
"Oh, hi gorgeous!"
Där var det igen. Ljudet. Fotstegen. Jag vände mig snabbt om igen, men möttes återigen av ingenting förutom husen och gatan jag nyss gått på. Jag snabbade på mina steg och fortsatte prata med Andrew som om ingenting.
"What are you up to?"
"Nothing, I'm just--"
Någon grep tag i min axel, och jag tappade mobilen av ren chock.
"Jose? Josefine! Are you still there?"
Jag hann inte göra någonting innan något hårt träffade mitt bakhuvud, mina ben kolapsade och allt svartnade för mina ögon.

Dun dun duuuun... Där fick vi förresten in den tredje och sista vinnaren från karaktärstävlingen i storyn, nämligen Josefine! Hoppas ni inte tyckte att kapitlet vart för långt, och förlåt för att ni fått vänta så!
Ska börja fixa med tidsinställda kapitel och karaktärspresentationer nu, fast föööörst ska jag sola. Whoopdiedoop!<3

Chapter 16 - #Hancy4ever

Previously:
"Harry?", sa jag frågande, och han såg upp på mig med blodsprängda ögon.
"B-boo Bear?", sa han, som om han inte trodde sina ögon. Innan jag ens hade hunnit räkna till tre så hade han slängt sig i famnen på mig och kramade mig hårdare än någonsin. Vanligtvis skulle jag ha dragit ett skämt om att han verkade ha saknat mig, men det kändes inte som ett bra läge för att skämta just nu.
"Are you okey?", mumlade jag i hans öra, och han skakade på huvudet och tog ett djupt andetag innan han försökte sig på att prata.



Jag vände och vred på mig i sängen i ett försök att hitta en skön sovställning, men jag hade alldeles för mycket i tankarna för att kunna somna. Sedan Nancy's försvinnande hade jag glömt bort vad en god natts sömn innebar eftersom alla nätter nu bestod av mardrömmar eller Nancy som spökade i mitt minne.
Sängen kändes alldeles för stor trots att det bara var en helt vanlig enkelsäng, det kändes så tomt. Nästan lika tomt och ihåligt som i mitt hjärta. Det där lät kanske en aning överdrivet, men det var precis så det kändes. Som ett stort, tomt gap eller ett svart hål som växte sig större inuti mig och förberedde sig på att sprängas. En del av mig fattades. När Nancy försvann så försvann också en stor del av mig. Den delen jag gillade mest. Nancy var min själsfrände, vi var så olika men ändå så lika och gick ihop som ett pussel. När hon fanns här vid min sida så fattades inte en enda del, men nu kände jag mig som den borttappade pusselbiten som saknade asken med resten av brickorna.
Och den känslan var inte precis något jag tyckte om.
Jag drog av mig det tunna täcket och huttrade när den kalla rumstemperaturen kom åt min kropp. Huden knottrade sig på mina armar och ben, och en rysning for igenom mig vilket fick min kropp att skaka.
När jag hade satt ner fötterna på golvet och rest mig upp så drog jag upp kallingarna som hasat ner en aning medan jag legat i sängen. Sedan tassade jag ut i hallen utan att egentligen veta vart jag var påväg.
Ett ljus inifrån tvillingarnas rum fick mig att plötsligt stanna till. Jag smög fram till dörröppningen och kikade in i deras sovrum.
Fönsterlampan som spred ett rödaktigt ljus i rummet lyste upp Liam's ansikte, och jag kunde se att han log varmt mot sin son när han drog fram stolen, som tidigare stått i hörnet, till den lilla spjälsängen. Lucas, som för en stund hade tystnat, började skrika igen.
"Hello babyboy", mumlade Liam och plockade upp något, - som jag antog var en tappad napp, och stoppade in den i Lucas' mun vilket gjorrde så att han tystnade. Sedan strök han Lucas över pannan och småpratade lite med honom. Jag kom på mig själv med att stå och titta avundsjukt på dem. Liam hade det så himla bra. Han var otroligt talangfull, söt som socker, fansen älskade honom, han var påhittig och rolig och den perfekta pojkvännen och pappan. Jag var helt hundra på att Lucas & Riley skulle ha sin pappa som sin största förebild för evigt, och inte enbart för att Liam var deras pappa, utan för att han var så fantastisk på alla möjliga sätt och vis. Det fanns nog inte en tjej på hela jordklotet som skulle tacka nej till en kille som Liam. Eller jo, den där tjejen han frågade chans på i lågstadiet som dumpade honom dagen efter, men hon ångrade sig nog nu. Och Shannon, som tyckte att han var alldeles för blyg. Men Liam & Ruby var helt perfekta tillsammans, trots att de var så olika och Ruby älskade att argumentera och bestämma medan Liam jämt var så lugn och tyst av sig. Jag var avundsjuk på deras vänskapsband, för trots att de en vacker dag skulle bli man & hustru så var de ändå som bästa vänner.
Jag önskade av hela mitt hjärta att jag hade känt Nancy lika länge som Liam hade känt Ruby. Nancy hade visat mig många bilder från när hon & Ruby var små, och Nancy var lika vacker då som nu.
Eller tjaa, nu hade jag ju inte sett Nancy på väldigt länge... Fast vad spelade det för roll? Nancy skulle för alltid vara vacker. Så otroligt vacker.
Min Nancy...

Jag smög in i gästrummet igen, tassade bort till sängen och kröp ner bland de kalla lakanen. Min mobil låg bredvid mig på nattduksbordet, och efter att bara ha legat och tittat på den ett bra tag så greppade jag den och drog den till mig. Jag bläddrade igenom alla sidor med appar, scrollade igenom de senaste bilderna på instagram och klickade mig sedan in på twitter.

Harry Styles @Harry_Styles "I miss you so much :("

skrev jag och tryckte på skicka. Efter bara någon minut hade jag redan fått 16.000 retweets och minst dubbelt så många favoriseringar. Alla började plötsligt gå helt crazy över Nancy's försvinnande, hennes namn stod med i nästan varenda tweet.

Lizzie Horan @LizMcKenna "@Harry_Styles I hope Nancy will be back soon :( x"

*DirectionerTanya* @Tanya_Malik "@Harry_Styles Aw don't be saad Harry! That makes me sad too :( #Hancy4ever <3"

Harry's kittycat @LittleKittenKaty "@Harry_Styles SOBBING! Don't worry, I'll find her for you #FindNancy"

Jag log halvhjärtat när jag scrollade ner för mina mentions, läste varenda tweet och retweetade några. Jag blev så glad av att se hur många det var som verkligen brydde sig om Nancy, men samtidigt så blev jag så fruktansvärt ledsen så fort hennes namn nämndes.
Jag loggade ut från twitter och klickade mig in på meddelanden istället. Det senaste sms:et jag hade fått var från mamma, där hon skrev att hon älskade mig över allt annat och sa godnatt. Hon och jag hade pratat över telefon tidigare idag, och hon skulle komma ner och hälsa på om några dagar. Jag längtade jättemycket fram tills dess, dels för att jag inte hade sett henne på ett bra tag nu, men också för att hon var en av de få som visste hur man kunde trösta mig ordentligt. Mamma fick mig alltid på bättre humör, precis som Nancy!
Nancy...
Det brände bakom ögonlocken, men jag tvingade mig själv att hålla tillbaka tårarna. Jag kunde ju inte börja stortjuta varje natt?
Jag klickade på hennes namn och kollade igenom våra gamla smskonversationer, och det fick mig genast på bättre humör. Efter att ha suttit där och bläddrat längre och längre upp tills mina ögon gick i kors så somnade jag äntligen, med drömmar om världens vackraste tjej.
"One more word about Harry fucking Styles and I'll cut your leg off!", vrålade han från andra sidan rummet. Jag visste inte hur stor den här källaren var, men jag var i alla fall säker på att han inte satt bredvid mig längre.
Återigen vaknade jag upp med en bultande huvudvärk och kände mig precis lika stel som innan. Jag var fortfarande kvar i den här mardrömmen som jag nu hade fattat verkligen inte var en dröm. Eftersom han var så arg så måste jag ha pratat om Harry i sömnen. Jag mindes att jag drömt om honom, att vi lagade mat tillsammans hemma hos Ruby eftersom hon hade bränt middagen, som vanligt. Det kändes så verkligt, alltihop. Hans starka armar kring min midja, hans läppar mot min axel och värmen från hans kropp. Hans sneda leende, mullriga skratt och djupa röst. Allt. Så riktigt. Så underbart. Så himla sorgligt.
Jag skulle göra vad som helst, bara jag fick se min fina ängel igen. Och min syster. Min kära syster. Hon måste vara så orolig! För att inte tala om mamma & pappa. Och Liam, och Harry's mamma, och moster Meredith, Ricky och alla mina vänner. Saknade de mig lika mycket som jag saknade dem?
Jag kunde inte stanna här längre, jag ville hem. Jag ville till Harry, för han var mitt hem. Vart i världen han än befann sig så var mitt hem vid hans sida.
Men vart i hela världen befann jag mig? Allt jag såg var bäcksvart mörker, men jag visste att jag var i en källare på grund av det hårda golvet och den unkna och instängda lukten. Inte en enda strimma ljus syntes till. Jag kunde inte ens se vem som mer befann sig i källaren, men han var fortfarande här, för jag kunde tydligt höra hans andetag.
"Where am I?", frågade jag rätt ut i luften, men min röst kom ut mer sprucken än vad det var tänkt.
"And what did I say about talking?", upprepade han för kanske femtionde gången. Eller det var i alla fall så det kändes. Något i hans röst lät skrämmande bekant, men jag kunde inte sätta fingret på precis vad det var. Kanske inbillade jag mig bara eftersom jag hade varit här ett bra tag och nu vant mig vid ljudet av hans röst?
"Can you please answer the question?" Jag lät inte alls som mig själv. Min röst var helt förvrängd och sorgsen, och frågan kom knappt ut högre än en viskning.
Mannen suckade uppgivet men sa sedan: "In my basement."
Det hjälpte inte mycket må jag säga. "And where is that? Are we still in London? What street?", frågade jag förvirrat.
"Maybe...? Maybe not. But why do you care? It's not like you can run away from here anyways. You can't even call anyone and tell them where you are."
"E-exactly", stammade jag. "So why won't you tell me? P-please..."
"No, I won't tell you. Now stop with the blathering, you give me headache."
"Come on, Harry. One more", sa Preston, vår ena säkerhetsvakt, och återigen gav jag hans boxningsskydd ett hårt knytnävsslag. Det värkte i händerna, svetten rann i pannan och det vita linnet klibbade mot ryggen. Jag spände mina armmuskler, joggade på stället och svingade min arm mot skydden och gav dem en rak höger.
"Okey, let's take a break", hörde jag Zayn säga, och jag slet av mig min snapback och drog undan luggen. 
"Good job." Preston klappade mig på axeln, och jag nickade tyst medan jag sög på min underläpp.
"Having fun, Styles?" Zayn slet av sig sin t-shirt och kollade på mig. Hans armmuskler var inte ens i närheten av mina, men jag skulle göra nästan vad som helst för en sådan naturligt smal men ändå vältränad överkropp som Zayn hade. I och för sig så skulle jag göra nästan vad som helst för hela hans kropp och utseende. Om jag inte var med i One Direction men var ett fan av dem så skulle jag lätt haft en crush på Zayn. Jag kunde inte förstå att det jämt var så lite uppståndelse kring honom? Fast det var väl egentligen skönt för honom, men ändå. Han förtjänade mer uppmärksamhet än vad han fick, det hade jag alltid tyckt.
Jag la kepsen på det lilla bordet och tog upp min vattenflaska. Jag var dösvettig. Såhär mycket hade jag inte hållit igång sedan Nancy fick för sig att hon skulle börja gymma och tvingade med mig eftersom hon inte ville gymma ensam och ingen var på hennes idé förutom Niall. Hon tröttnade dock ganska snabbt, eller så var det kanske på grund av tidsbrist som hon lade av. Men nåväl.
Det här var ju galet. Vad jag än gjorde så kunde jag inte sluta tänka på Nancy. Till och med när jag tränade så flöt hon omkring i mina tankar? 
Jag klunkade i mig vattnet tills det bara var halva flaskan kvar, sedan tog jag på mig mina stora boxningshandskar och började gå mot de stora säckarna. "End of break."
Jag skulle inte klara av en längre paus, för då skulle jag bara fortsätta tänka på Nancy tills jag bröt ihop. Jag undrade vad det var för en jävel som hade tagit min underbara Nancy ifrån mig. För hon måste ju ha blivit kidnappad. Hon kunde inte vara död. Hon fick inte vara död.
Jag gav den stora säcken ett hårt slag, men den rörde sig knappt ur fläcken. Ett frustrerat vrål lämnade mina läppar, och jag flexade armarna och slog ännu hårdare. Föreställde mig att den fula, senapsgula säcken var personen som tagit Nancy. Såg framför mig hur han för varje slag blev svagare och svagare, skrek, grät, bönade och bad... Såg framför mig hur blodet rann från hans näsa, de röda märkena på hans kind, en smäll på käften, ett slag i magen, en spark mellan benen, smärta... Han skulle få lida lika mycket som jag.

Förlåååt för att ni fått vänta så himla länge! Det har bara varit så sjukt varmt här där jag bor så jag har spenderat de flesta eftermiddagar vid stranden, och när jag kommit hem så har jag haft annat för mig eller helt enkelt bara legat och gråtit framför Glee eftersom jag blir så himla emotional när Finchel visas på skärmen. Woahh, verkligen inte detsamma utan Cory alltså. :''c

Hur som helst, tänkte bara meddela att den 1:a Augusti så drar jag och la familia till Turkiet (Marmaris för att vara lite mer exakt), så nu kommer uppdateringen bli liiite halvtaskig eftersom jag ska försöka fixa massa tidsinställda kapitel. När jag kommer tillbaka till Sverige så ska jag bo hos min syster i ungefär en vecka, så därför måste jag ju tidsinställa lite inför den veckan också, men oh well. Ska göra mitt bästa!
Puss & kram, skumbanan!

Chapter 15 - When Two Worlds Collide

Previously:
Brianna släppte taget om Spencer och kom fram till mig. När jag mötte hennes svullna, rödkantade ögon kände jag hur mina egna blev alldeles blanka, och hon sträckte ut en hand för att röra vid mitt hår. "Oh Harry", suckade hon sorgset och la huvudet på sned, och när hennes hand rörde min kind så la jag min egen ovanpå hennes.
Hon knep ihop ögonen, och snart kom ännu fler tårar forsandes ner för hennes kinder. Jag drog in henne i en lång kram, försökte hålla tillbaka tårarna så det inte skulle bli något gråtkalas vid fikat.
"They'll find her, right? She'll come back, she always does. Right?", snyftade Brianna, och jag nickade sorgset. Försökte trösta oss båda på samma gång.

1 Mars 2020, kl.15:26. Heathrow Airport, London.

"Come on, kids", sa jag och satte mig på huk för att vänta in Hadley. Hon kom springandes mot mig på sina knubbiga barnsben och skuttade sedan upp i min famn. Jag ställde mig upp, kollade att Eleanor & Toby var med oss och började gå mot bagageuthämtningen.
"Ugh, it's snowing outside", gnällde Eleanor. "I miss the sun."
"Me too", instämde jag och släppte taget om Hadley's rygg för att ta Eleanor's lediga hand i min. Vi gick genom alla långa korridorer, visade upp våra pass igen och gick sedan för att hämta ut väskorna. De kom nästan direkt, men när vi var påväg att lämna salen med de rullande banden såg jag en hel hop fans med skyltar och grejer komma springades mot oss.
"Louis!"
"Boo Bear!"
"Louuuu!"
De ropade i mun på varandra och förde ett sånt liv att alla nu la märke till oss och tog upp sina mobiler för att fotografera. Toby, min sjuåriga son som i vanliga fall var väldigt trotsig av sig, blev genast väldigt osäker och gömde sig bakom Eleanor, och hon suckade djupt.
"Here. Take her", sa jag och lyfte över Hadley. "Go outside, take a cab. I'll call Paul."
"Okey", hon pussade mig snabbt på munnen. "See you later."
Jag nickade och kollade när de försvann iväg åt andra hållet, höll tummarna för att ingen skulle följa efter dem. När fansen började närma sig tog jag upp mobilen och skickade iväg ett kort sms till Paul.

To: Paul H. \(O.O)/
"At the airport. Need some help heeere !"

Sedan la jag ner mobilen i fickan igen och log mot fansen som samlats runt omkring mig. Fler var påväg hitåt, och jag försökte bana min väg genom alla människor.
"Louis, can you take a picture with me?"
"Can I get your autograph?"
"Where's Eleanor?"
"Did you have a good trip?"
"Louis, will you marry me?"
Alla pratade med mig på en och samma gång, så jag visste inte riktigt vem jag skulle titta på.
"Excuse me", sa jag och log stelt, men fansen kom allt närmare. De försökte få grepp om min t-shirt, drog i luvan på min tjocktröja, rörde vid mitt hår och gud vet allt! När vi var alla fem hade jag inget problem med fansen, då tyckte jag oftast bara att det var roligt att fansen kom fram, om det inte blev allt för galet vill säga. Men om jag var ensam, eller med min fru och barnen så kunde det bli ganska obehagligt.
"Step aside!", ropade en ordningsvakt som jag antog att Paul hade tagit kontakt med. "Give Mr.Tomlinson a chance to move, please!" Han var ganska lång och hade stora muskler, och skulle säkert ha kunnat få ett jobb som livvakt med tanke på hans kroppsbyggnad. Han pressade sig fram, knuffade försiktigt undan fansen och grep tag om min handled för att dra mig mot sig.
När han hade lagt armen om mina axlar tog han upp sin walkie talkie, höll in en av knapparna och mumlade något i den lilla högtalaren.
Mer hjälp kom, och när jag hade tagit mig igenom folkmassan, med deras hjälp, så gav jag dem ett stort tack och signerade deras anteckningsblock åt deras döttrar där hemma.
Paul väntade i sin bil utanför, och när jag hoppade in frågade han mig om resan vilket jag glatt pratade på om.
"Good to hear that someone has been having a good time", sa han sedan och svängde ut från Heathrow's parkering.
"What do you mean?", frågade jag förvirrat och tänkte på hur han betonat ordet 'någon'.
"Well, they found Nancy's car today, and--"
"Wait, what?" Nu var jag om möjligt ännu mer förvirrad. Vad sjutton pratade han om? Hittat Nancy's bil? Vadå, hade den blivit stulen? Och om den nu var hittad borde ju alla vara glada igen?
"Yeah, I know! It was at the supermarket. Officer Brown and his crew are there right now, and Harry is too. Poor Harry... He can't stop thinking about her. I hope she'll be back soon, because I don't think that he ever will be able to move on."
"Wait, I don't understand? Did Harry and Nancy break up? ...Or?"
"No? Haven't you heard about it?"
"Well... Heard about what?", jag rynkade pannan och kliade mig på ögonbrynet.
"Nancy's missing... She's been gone for over a week, and no one has a clue of where she can be! She never got home after work last thursday. Harry and Ruby tried to call everyone, but there's no sign of where she's gone. I thought you would be the first one to hear it from Harry?"
"And so did I...", mumlade jag. "I need to see him. Can you take me to the supermarket?"
"Sure thing."

Varför hade han inte berättat för mig? Varför var jag en av de sista att få höra om Nancy's försvinnande? Jag trodde att Harry och jag var bästa vänner? Och vadå borta? Hur kunde Nancy vara borta? Hade hon blivit kidnappad? Var de ens säkra på att hon fortfarande var vid liv? Hon kunde ju ha varit med i en trafikolycka eller vad som? Det var ju faktiskt London vi talade om.
Paul stannade bilen på promenadavstånd från mataffären eftersom själva parkeringen var inramad av blåvita band och vakande polisbilar. Poliser stod samlade runt en lång grabb med lockigt hår som jag tog för givet var Harry.
Jag klev ur bilen och drog jackan tätare omkring mig när jag började gå mot poliserna. Paul slöt upp vid min sida, och vi duckade under banden och skyndade fram till den lilla samlingen av människor.
"Harry?", sa jag frågande, och han såg upp på mig med blodsprängda ögon.
"B-boo Bear?", sa han, som om han inte trodde sina ögon. Innan jag ens hade hunnit räkna till tre så hade han slängt sig i famnen på mig och kramade mig hårdare än någonsin. Vanligtvis skulle jag ha dragit ett skämt om att han verkade ha saknat mig, men det kändes inte som ett bra läge för att skämta just nu.
"Are you okey?", mumlade jag i hans öra, och han skakade på huvudet och tog ett djupt andetag innan han försökte sig på att prata.
"I know you're mad, Lou. But please, don't be. I was going to tell you. You were the first one I was about to call, but then I remembered that you weren't in London and I didn't want to--", sa han och snörvlade. "I didn't want to disturb or make you worried. You were on holiday, and I just couldn't--"
"Schh, it's okey", hyssjade jag. "I'm not mad. I understand. But you don't have to think that way, Harry. You can call me anytime, and you know that."
Han nickade, och jag pillade med hans lockar som jag alltid gjorde när vi kramades.
"Now, can you please explain what's going on?"
Jag var återigen påväg hem från jobbet, hade just klivit av bussen och skulle nu skynda hem till Ben. Jag hade egentligen inte bråttom, men det var alltid lika obehagligt att vistas utomhus en sen kväll i Tottenham. Dessutom så var jag faktiskt en aning mörkrädd.
Jag gick med snabba steg, hade musik på hög volym i öronen och nynnade med i låtarna som spelades. Jag försökte också undvika att gå på de gator där gatulyktorna inte fungerade och bad för att jag inte skulle möta någon på vägen hem.
Plötsligt öppnades en port till en av lägenheterna på gatan bakom mig, och jag svor tyst för mig själv. Tre måttligt fulla tonårskillar som kanske var ett eller två år äldre än mig kom stapplandes ut, sjungandes på någon låt och skrattandes. När en av dem fick syn på mig, efter att jag vänt mig om för att se på dem igen så de inte följde efter mig, så tystnade alla och kollade åt mitt håll.
En av dem visslade, och de två slog varandra i magen.
"Wow, look at that", sa den ena.
"I wanna have her", sa den andra.
"Hey, I saw her first? She's mine, idiots!"
Jag låtsades inte höra deras lilla konversation och började gå snabbare. Utan att se mig om svängde jag vänster vid nästa korsning, sneddade över gatan, ökade takten ytterligare och nästan småsprang längs med vägen. I ögonvrån såg jag hur en av killarna kom skyndandes efter mig, och jag bet mig hårt i läppen. Om han var där så betydde det att de andra två var...
Just precis. Där.
Mitt framför mig svängde de andra killarna ut från en bakgata, och nu fanns det ingen återvändo. Jag kände hur pulsen ökade, håret reste sig på armarna och en ilning for genom kroppen, vilket fick mig att börja skaka.
"Hey babe. Did you think that you could run away from me?", sluddrade han som nu hade kommit ifatt mig helt och rörde vid mitt hår.
"Don't call me babe", snäste jag.
"Ohohoh, don't be like that. I'm just here to make you company? You don't want to walk home alone a night like this, do you?"
Jo, ville jag svara. Hellre det än att umgås med er, dumskallar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Springa? Nej, jag skulle knappast kunna springa ifrån dem igen. Men deras närhet gjorde mig illamående, och jag önskade att någon kunde komma och hjälpa mig ur knipan jag hamnat i. 
"Jolie?", ropade jag när jag småsprang ner för trappen.
"Yes?", svarade hon, och som vanligt fann jag henne djupt försjunken i en av alla hennes tusentals böcker. Jag drog min grå hoodie över huvudet och kikade in i vardagsrummet.
"I'm going on a meeting with management. Okay?"
"Okey." Jolie nickade. "When will you be back?"
"I don't know, really. But it shouldn't take too long... You don't have to stay up if you don't want to, I can bring my keys." Jag gick fram till henne och pussade henne på munnen. "Goodnight."
"Goodnight." Hon log och smekte min kind, vilket fick mig att spricka upp i ett litet leende jag också.
När jag hade plockat ihop alla mina saker, tagit på mig jacka, halsduk och skor så gick jag ut till bilen. Eftersom det var ganska kyligt utomhus så var det också kallt i bilen, så jag fick skruva upp värmen rejält. När jag hade startat motorn, kört ut från vägkanten och gjort en U-sväng så satte jag igång radion och lämnade huset bakom mig. Jag visste inte riktigt vad mötet skulle handla om, men det var antagligen inget viktigt. Vi brukade ha småmöten ibland där vi pratade om våra album, välgörenhetsdagar, konserter, turnéer och allt som hade med jobbet att göra. Fast nio gånger av tio så drack vi bara kaffe eller te och pratade om familj och intressen.

Mötet skulle hållas i Twickenham, där en av de från vårat management bodde, men jag tyckte att jag hade kört lite väl länge nu... Twickenham var enligt Zayn precis i närheten av Hounslow där jag bodde, men nu hade jag kört i snart en timme och det här området såg inte alls ut som nåt ställe någon med mycket pengar skulle vilja bo i. Jag var 99% säker på att jag hade kört vilse, men trots det så ville jag inte använda GPS som de andra vanligtvis sa åt mig att använda eftersom de visste att jag var dålig på att hitta i London.
Min mobil började surra, och när jag halade upp den ur fickan och kollade på skärmen så stod det "Modest". Jag suckade och tryckte på 'svara'.
"Ello?"
"Niall, where are you?", frågade Karen.
"I'm on my way", ljög jag.
"You should've been here thirty minutes ago...?"
"I'm stuck in the traffic. Can't get through, you know."
"You're lost again, aren't you?", suckade hon.
"No, I--"
"Don't lie to me, Niall. Do you have any idea of where you are?"
Jag såg mig om efter en vägskylt och fick snart syn på en lite längre bort. "It says I'm in some place called Tottenham."
"Oh dear. That's far away from here, so you won't be able to get to the meeting."
"Was it an important meeting?", frågade jag försiktigt och gnagde på min underläpp.
"No, it's alright. Just use your GPS next time, will you?"
"Okey..."
"Bye Niall."
"Bye Ka-- Oh wait, do you think they have Nando's here? I'm hungry."
"I don't know. I've never been there. Why don't you just look around and then go back home." Hon suckade igen. "Take care, and if you get lost again, call me and I'll send you some help."
"Thanks. Bye", sa jag och klickade på 'avsluta samtal'.
Twickenham - Tottenham... Så dålig på att hitta var jag ju ändå inte?
Jag skruvade upp volymen på radion och diggade med i musiken medan jag krypkörde längs med vägarna.

"I see ya, you got the good shoes on
Good dress on, I mean you got the best song
I'm sitting at the back drankin' Devil Liquor
The Roselito, you know how we do

In the Four Theme house you was fucking with my niggas
My homies say wassup you say nothing to my niggas
Come on girlfriend why you fronting for my niggas
That dope and that paper is nothing for my niggas"

Jag rappade med i låten och gjorde till rösten så jag lät på gränsen till lika cool som Swizzy. Men plötsligt fångade något annat än låten min uppmärksamhet, och jag blev tvungen att skruva ner volymen lite. Längre bort på gatan höll en tjej på att bli omringad av ett gäng unga killar. Hon såg ut att vara obekväm med situationen och såg sig om efter någonstans att fly.
Jag började köra långsammare, rullade ner rutan trots att det blåste kallt utomhus eftersom jag ville höra vad de pratade om. Kanske var de hennes vänner? ... Fast det såg ju inte direkt ut så...
"Don't call me babe", snäste tjejen när en av killarna rörde vid hennes hår, och det var droppen för mig så jag bestämde mig för att göra något åt saken. Jag vevade upp rutan igen, drog upp luvan så mitt ansikte skulle skuggas, gasade på och körde fram till dem. Sedan bromsade jag in så det tjöt om däcken, öppnade dörren och hoppade ut ur bilen.
"What are you doing?", frågade jag och blängde kyligt på grabbarna.
"Why do you care?", sa den ena stöddigt.
"We're hanging with our friend. What does it look like, idiot?", sa han som jag antog var ledaren.
"She's not a friend of yours", fnös jag.
"And what do you know about that? Do you know her?"
"Yes, of course I do. She's my daughter." Min lilla lögn fick dem att hoppa till, och deras ansikten blev alldeles vita.
"Oh, uhm... Of course you are, Mr...?"
"Excuse me, but I don't have time for chatting." Jag vände mig mot tjejen och sträckte ut min hand. "Come on, sweetie. Time to go home."
Hon kollade tveksamt på den, men efter några sekunders övervägande la hon sin hand i min. Jag öppnade dörren till framsätet, lät henne hoppa in och stängde sedan om henne. När jag själv hade hoppat in på andra sidan så tryckte jag på tutan vilket fick killarna att hoppa till igen och räcka mig långfingret, men jag bara skrattade åt deras miner medan jag vred om nyckeln. När vi hade lämnat killarna bakom oss och tjejen fortfarande inte hade sagt ett ord till mig så vände jag mig mot henne. Hon såg ner på händerna som vilade i hennes knä, och hennes bruna, långa hår hängde som en vägg emellan oss.
"Hey", sa jag försiktigt och drog av mig luvan igen, och det fick henne att kolla åt mitt håll. Hennes blågröna ögon spärrades upp samtidigt som hon tappade hakan.
"Is t-that y-you?", stammade hon pafft.
"Niall Horan, 1/5 of One Direction... Yep, that's me." Jag ryckte på axlarna. "Please do me a favor and don't scream in my face."
Hon öppnade munnen men stängde den genast och skakade på huvudet.
"You know who I am, but I don't know who you are...? What's your name?"
"Stina", sa hon och såg ner i sitt knä igen.
"Steena?", sa jag prövande, och hon sprack upp i ett litet leende och skakade återigen på huvudet.
"No. Stina. It's a swedish name."
"I see." Jag nickade. "So, what are you doing outside this late at night?"
"Well, I w-was on my way h-home..."
"Okay. But you do know that you're not supposed to go with a stranger, right? Even though he may seem nice. There's lots of creeps out there", sa jag och trummade på ratten. "Did you know those guys, by the way?"
"No", sa hon tyst.
"Do your parents know that you're out?"
"No... Or I mean yes. Yes, they do know."
"Aren't they worried? They should look after you better." Jag skakade på huvudet åt hur dumma vissa föräldrar var här i världen. Varför ens skaffa barn om man inte kunde se efter dem? Det kunde ju ha hänt Stina något allvarligt?
Jag drevs tillbaka till verkligheten när min mage började kurra, och jag såg hur Stina fnissade i ögonvrån. Eftersom hon var ett fan så visste hon troligen att jag ständigt var hungrig.
"I'm going to Nando's. Would you like to have something to eat, or do you want me to drive you home now?"
"You can eat now if you want. I can wait", mumlade hon.
"No, you must be hungry. Come with me, call you parents and say that you'll be home soon and then I'll drive you, kay?"
"Okey."

"Do you live here?", frågade jag och synade det sunkiga lägenhetsområdet.
"Uhm, yeah."
Hon verkade tveka, men jag sa inget utan spelade bara med. Hon knäppte loss bältet och klev ur bilen, men jag stoppade henne.
"Wait! Here's my number. Like, if you ever need a ride or need help again or anything...? I'm here for you, Stina." Jag klottrade ner mitt nummer på en liten lapp och räckte den till henne.
"Thanks", sa hon och såg ner i marken. "And thanks for saving me, and for the food, the number, and... Thanks for everything."
"No problem. But I think you should go now. Your parents must be worried."
Hon nickade och slog försiktigt igen bildörren. Sedan vände hon sig om och började gå mot porten. Jag satt kvar och tittade på henne ända tills hon hade gått in, ville inte åka innan ifall något skulle hända. Det var inte många människor jag kände ett starkt behov av att beskydda på det sättet, men det var något speciellt med den här tjejen... Jag kunde bara inte förstå att hennes föräldrar inte hade bättre koll på vart hon höll hus. Hade jag haft en dotter så skulle jag ha skyddat henne som om hon vore alla pengar i världen, eller kanske hot chicken wings från Nando's. Tänk om det skulle ha hänt henne något? Brydde de sig inte eller vad var grejen?
Det var nästan så att jag ville gå in dit och hämta henne, men så kunde man ju inte göra. Men trots att jag inte hade lärt känna henne sådär jättebra när vi käkade på Nando's eftersom hon varit så tystlåten, så hade jag fäst mig lite vid henne. Inte på samma sätt som jag var fäst vid Jolie, nej Jolie var ju hela min värld och lite till, men kanske på ett kompisvis eller kanske som en storebror eller extra förälder?

Jag, Niall James Horan, brydde mig faktiskt om den här flickan.

Woooo! Nu fick ni ett jättelångt kapitel! Förhoppningsvis blev det inte alldeles för långt & långtråkigt. Försökte bara ge er ett lite extra långt eftersom det förra blev så himla kort! Har dock inte läst igenom det än, så bli inte oroliga om ni finner massa fel. Jag rättar till det sen! ;)
Älskar er!
P&K!

Chapter 14 - "She'll Come Back, She Always Does."

Previously:
Jag fortsatte grubbla över hur jag kommit hit, men inbillade mig plötsligt att jag hörde något. Jag stelnade till, och håret på mina armar reste sig. Av någon anledning var jag glad över att det var så mörkt att jag inte kunde se något, för jag ville inte se vad som pågick eller var jag befann mig... Jag ville bara komma hem.
Jag höll andan i några sekunder, men jag kunde fortfarande höra andetag.
Det var då det gick upp för mig; jag var inte ensam.

Jag försökte skrika, men bara ett strypt ljud lämnade min strupe. Någon höll för min mun.
"Keep quiet if you want to live, Nancy!", sa en hotfull röst, och jag nickade förstående eftersom jag ville att han skulle släppa mig så jag fick en chans att andas ordentligt. Handen flyttades, men jag förblev tyst. Hur kunde han veta mitt namn? Vem var han ens? Jag såg ingenting, men jag var helt hundra på att rösten tillhörde en man.
"Wh-who are you?", stammade jag och svalde ljudligt när jag hörde hans hånfulla fnys.
"What did I say about talking, my dear?"
Något kallt snuddade vid min hals, och jag kunde nästan svära på att det var metall... En kniv. Han höll i en kniv. Jag var rädd, vågade inte röra mig, prata eller ens öppna ögonen fast att jag ändå inte skulle kunna se något på grund av mörkret. Jag var rädd för att råka illa ut. Ville inte bli skadad, och ville framför allt inte dö. Jag rös och kände hur huden knottrade sig.
"One more word from you, and you'll suffer greatly." Han flyttade kniven högre upp på min hals, och jag kände hur hjärtat började slå ännu snabbare. "Do you understand?"
Jag nickade, var fortfarande för rädd för att våga öppna munnen.
... "Good."
 
Jag vred och vände mig i sängen. Det gick inte att hitta någon skön sovställning. Jag gnuggade mig i ögonen och lät sedan armarna falla ner på kuddarna ovanför mitt huvud. I mörkret kunde jag urskilja Liam's kroppsfigur som låg utslagen på sängen. Han sov djupt, och jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom le i sömnen. Efter att ha legat tyst och bara betraktat Liam en stund så vände jag mig mot väckarklockan på mitt nattduksbord. Den visade att klockan bara var sju minuter över fyra, vilket fick mig att släppa ut en djup suck.
Golvbrädorna knarrade, och jag flyttade genast min blick mot dörren som stod på vid gavel. Där stod Harry med håret i en enda röra, rödkantade, svullna ögon och med sorg & rädsla i blicken. Dock var det inte samma gamla Harry som stod där, men inte heller den Harry som hade varit med oss under de senaste dagarna. Nej, här stod nu femåriga lilla Harry som var rädd för världen runt omkring sig. En liten pojke som inte ville vara ensam och som sökte sällskap och tröst.
Jag satte mig försiktigt upp i sängen och kollade på Harry med huvudet på sned.
"R-Ruby?", viskade han hest, som för att kolla att jag verkligen var vaken.
"Yes Harry?", viskade jag tillbaka. Mina modersinstinkter gnagde i mig, och jag ville helst av allt bara springa fram till dörren och omfamna honom i en stor kram.
"Can I-... Can I sleep with you?" Han försökte torka tårarna, men jag hade nu vant mig vid mörkret och kunde se att det bara kom flera rullande ner för hans kinder.
"Yeah, sure. Come here..." Jag öppnade mina armar, och han kom tyst gåendes mot mig. Så fort han var framme vid sängen kröp han upp i min famn och lät sig omfamnas. Mina armar slingrade sig runt hans bara axlar och överkropp, och sakta vaggade jag honom fram och tillbaka samtidigt som jag mumlade tröstande ord in i hans lockiga hår. Han vilade sitt huvud på min axel och snörvlade tyst.
"It's okey, Harry. It's okey..." Jag pussade honom på pannan och smekte hans kind. "It was just a dream. Everything will be just fine..." Jag försökte inte bara övertala Harry, utan också mig själv. Jag ville också tro på mina tröstande ord, trots att jag visste att Nancy aldrig skulle komma tillbaka och att jag aldrig skulle kunna gå vidare helt. Men jag var tvungen att stå stark inför alla andra. Alla runt omkring mig var helt nere, och jag var rädd att jag skulle mista dem alla om jag inte peppade dem och visade dem att man faktiskt kunde gå vidare, hur otroligt det än verkade.

Efter att ha suttit med Harry i famnen i minst en kvart så hoppade jag upp ur sängen, letade mig fram till garderoben och tog fram ett extra täcke. Sedan bäddade jag åt Harry mellan mig & Liam och lät honom krypa ner. När han lagt sig till rätta stoppade jag om honom, pussade honom på hjässan återigen och nattade honom som jag gjorde med mina egna söner.
"Goodnight Harry. Sweet dreams." Jag strök honom över håret och sjönk sedan ner med huvudet på kudden.
"Goodnight", mumlade han till svar, och jag log halvhjärtat i mörkret. Efter en stund hörde jag dock hans hesa stämma igen. "Ruby?"
"Yes, Harry?"
"Thank you..."
När jag satte mig upp för att se på honom så hade han redan sjunkit in i djup sömn, och de bekymrade rynkorna i hans panna hade försvunnit.
När jag vaknade låg jag ensam i en stor dubbelsäng. Jag såg mig förvirrat omkring, försökte komma på hur jag tagit mig hit och mindes sedan att jag gick upp hit inatt eftersom jag hade haft en hemsk mardröm och inte kunnat somna om. De senaste nätterna hade allt jag oroat mig över på dagen klippts ihop till drömmar som höll på att driva mig till vansinne, för alla drömmarna var om Nancy.
Från nedervåningen hördes barnskrik och lågmälda röster, och jag bestämde mig för att gå ner till de andra. Fast att jag så tyst som möjligt försökte ta mig ner för trappan så knarrade det för nästan varje steg jag tog. Ruby & Liam borde göra något åt det, fast å andra sidan hade de väl annat att tänka på för stunden.
"Goodmorning, Harry", sa Liam när jag kom in i köket. Han höll på att brygga kaffe och fixa smörgåsar. 
"Morning", mumlade jag och kollade ut genom fönstret. Förutom Liam's bil så stod där också en annan på uppfarten, och den såg tämligen bekant ut men jag kunde inte komma på vart jag sett den förut. "Who's here?"
"Oh, uhm... Brianna and Spencer."
Förstås! Ruby hade nämnt något om att de skulle komma.
Liam ställde fram koppar på en bricka, tillsammans med små tallrikar, skedar och annat praktiskt. "Would you like to take this to the living room?"
"Sure", nickade jag och tog emot brickan för att sedan gå ut i vardagsrummet. Ruby satt i soffan och ammade Riley samtidigt som hon kittlade Lucas, som låg på dynan bredvid henne, på magen.
"Hi", sa jag och ställde ner brickan framför henne och började duka.
"Hello", log hon och mötte min blick. "Did you sleep well?"
"Yeah. Tha-thanks for tonight", sa jag generat och såg ner i golvet. Hon måste ju ha tyckt att jag var värsta barnungen som kom in och ville sova mellan dem?
"No problem, Harry."
Jag harklade mig lite och log osäkert. "So, Liam told me that Bria--"
"Yeah, they're outside. Wanna help me, by the way?" Hon nickade mot Lucas, och jag blev genast av med osäkerheten och gick fram till soffan för att försiktigt lyfta upp lillgrabben. Jag vaggade honom i min famn och gick fram till fönstret. Mycket riktigt så stod Brianna & Spencer ute på den snöbelagda gräsmattan, men vad jag såg nu var inte alls som bilden jag vanligtvis hade av dem i huvudet.
Brianna storgrät, och Spencer såg ut att försöka göra allt för att trösta henne men inget verkade funka. Det gjorde ont i mig att se Ruby & Nancy's vackra mamma gråta, men samtidigt var jag glad över att jag inte var den enda som tagit det hela så hårt.

Likes | Tumblr

Plötsligt fick Brianna syn på mig, och då placerade hon försiktigt en lockig hårslinga bakom örat och såg ut att mumla något till Spencer som nickade instämmande. De började röra sig mot huset, och jag bannade mig själv för att jag inte hade klätt på mig och nu bara stod i kalsonger och morgonfrilla.
"I'll take him", sa Liam som kommit in i rummet och tog emot Lucas som var påväg att somna i min famn, och jag nickade. Ytterdörren öppnades, och snart hördes Brianna's snyftande och Spencer's mörka röst i hallen samtidigt som ljudet av galgar som togs ner och hängdes upp fyllde huset.
"Coffee?", frågade Liam när paret klev in i vardagsrummet, och Spencer nickade artigt.
"Yes please."
Brianna släppte taget om Spencer och kom fram till mig. När jag mötte hennes svullna, rödkantade ögon kände jag hur mina egna blev alldeles blanka, och hon sträckte ut en hand för att röra vid mitt hår. "Oh Harry", suckade hon sorgset och la huvudet på sned, och när hennes hand rörde min kind så la jag min egen ovanpå hennes.
Hon knep ihop ögonen, och snart kom ännu fler tårar forsandes ner för hennes kinder. Jag drog in henne i en lång kram, försökte hålla tillbaka tårarna så det inte skulle bli något gråtkalas vid fikat.
"They'll find her, right? She'll come back, she always does. Right?", snyftade Brianna, och jag nickade sorgset. Försökte trösta oss båda på samma gång.
"Brianna", sa Spencer försiktigt och la en hand på hennes axel, ville väl inte att hon skulle klänga allt för mycket ifall att jag tyckte det var jobbigt. Men Brianna fick gärna krama mig, för hennes kramar var nästan lika mysiga som min egen mammas, och när jag diskret andades in doften från hennes kläder så kom jag att tänka på Nancy.
Brianna släppte taget om mig, och Spencer klappade mig lätt på axeln. "It'll be okey. But if you feel lonely, or if Ruby and Liam doesn't have room for you, you can always come and stay with us. You're always welcome, Harry."
"Yeah", sa Brianna och nickade instämmande. "You can come and stay with us anytime."

Sorrysorry för detta korta och kind of tråkiga kapitel. Det skulle ha kommit upp igår, men jag hade en dålig dag vilket resulterade i ett litet emotional breakdown. Tappade sugen för att skriva och drog ut på en lång promenad och skrev sedan ett brev till min vän i Grekland, vilket fick mig på bättre humör. Sov dock ganska dåligt inatt, var tvungen att gå upp tidigt och har jobbat och repat med tjejerna hela dagen. Sååå nu är jag alltså ganska trött, fast inspirationen börjar komma tillbaka igen så jag ska sätta mig ner och börja skriva på nästa kapitel, vilket jag hoppas får ett bättre resultat än detta haha.
Som vanligt vill jag tacka för all grym respons. Ni är bäst, vänner! <3

Svar på kommentar: Vem är Stina?



Aloha!
Fick just denna kommentar, och precis som jag svarade på själva kommentaren så tyckte jag det var lite smartare att svara i ett inlägg då det kan vara fler som undrar. Vem sjutton är Stina och hur tillhör hon fanficen?

Jo, jag kan ju börja med att berätta att Stina var en av de tre lyckliga vinnarna från karaktärstävlingen jag hade medan jag skrev slutet på min förra novell, denna andra vinnaren är Jolie (som egentligen heter Elin men ville heta Jolie i novellen) som spelar Niall's flickvän, och den tredje vinnaren har inte kommit in i storyn än utan kommer in lite längre fram. Det har jag helt glömt bort att berätta för er nya läsare, men nu vet ni ju i alla fall.

Men att hon vann karaktärstävlingen besvarar ju fortfarande inte vem hon är eller vad hon har att göra i novellen. Stina är en helt vanlig tonårstjej, som du eller din kompis eller kanske jag. Fast hennes liv är kanske något mer komplicerat, som många av er nog märkt. Vet att allt kring henne kan verka lite luddigt just nu, men det är liksom det som är meningen. Jag försöker reda ut henne som person och allt hon gått igenom, och går igenom, i varje del jag skriver om henne. Och så småningom kommer jag nog också göra en karaktärspresentation för henne, men jag tycker det kan vänta lite till.
Jag vill inte riktigt avslöja vad som kommer hända, men jag kan ju i alla fall berätta att hon kommer träffa killarna och vävas in i deras liv. Men hur, när, varför och på vilket sätt tänker jag som sagt inte berätta. Än.

Det förklarar inte mycket, och jag förvirrar er säkert helt nu. Men Stina är en viktig karaktär, och jag ser henne lite som min röda tråd även fast hon just nu inte har med någonting som har med killarna att göra. Åh, så svårt att förklara så att jag inte försäger mig, men ni kommer förstå. I sinom tid.
 
Hoppas du fick svar på något av det du ville i alla fall, Sanna! :)

För er som missat så finns kapitel 13 här nedanför! (;

Chapter 13 - Friendships And A Whole Lot Of Sadness

Previously:
"Wait for gods sake!", flåsade han och drog tag i min handled. När jag mötte hans blick och han fick se mitt sorgsna ansiktsuttryck och tårarna som forsade ner för mina kinder så drog han in mig i en kram, och jag kramade tillbaka som om det gällde liv eller död.
"I'm losing it, L-liam", sa jag i en hes utandning och hulkade. "I'm losing it."
"It's okey, Harry. I'm here for you. I'm not Nancy, and I'm not Louis... But I'm your friend, and I'm here for you. I'll always be."

"Come on, let's go", sa jag och klappade Harry på axeln, och han nickade sakta och snörvlade ljudligt.
"Hey boys, look! It's Harry and Liam from One Direction!", ropade en skrovlig mansröst långt bakom oss, och jag suckade djupt. Sex till sju unga män kom springandes mot oss med anteckningsblock, mikrofoner och stora kameror som blixtrade och fick snön att lysas upp när de försökte få en närbild av våra nyllen. Vi hade inga säkerhetsvakter med oss, och de befann sig på andra sidan stan så det skulle inte hjälpa om vi ringde heller. Vi skulle behöva ta oss ur det här på egen hand.
"Harry, look into the camera! Would you like to give your fans a little message? Show us a big smile, dude!", ropade de i mun på varandra, och jag ville lägga en förbannelse över dem allihop för att störa oss när vi redan hade tillräckligt med problem.
"Liam! Say cheese!", fortsatte de. "Why is Harry crying? Harry, where is your girlfriend? I heard that she's missing? Do you think she's dead?"
"Harry, what do you have to say about this?" En av dem kastade tidningen med artikeln om Nancy i huvudet på Harry, och han såg sorgset ner i marken. Det här var droppen.
"Are you completely stupid?! Have you no mercy?!", vrålade jag. "Just do us a favor and leave us alone!"
"Calm down, Payne! We just want some photos, right? Now smile!"
Det blixtrade till om kamerorna igen, och när en av männen försökte få ännu en närbild av Harry's rödgråtna ansikte så la jag armen om Harry's axlar och lät honom gömma sitt ansikte i min tjocka jacka.
"Go away, or else I'll call the police!", hotade jag och ökade takten på våra steg.
"You can't sue us, Liam. This is our job", sa en av dem med ett elakt flin, och jag himlade med ögonen. Visst, det var deras jobb, men det fanns något som hette personligt intrång.

Jag stampade av snön innan jag klev innanför dörren, och Harry hängde upp sin jacka på kroken och ställde skorna prydligt åt sidan sådär som han alltid gjorde när Nancy var hemma för att hon inte skulle komma och skälla på honom sedan. Det var sorgligt att se att precis allt han gjorde fick honom att tänka på henne. Vad han än sa, vart han än gick och vilka han än umgicks med försvann han alltid plötsligt in i sin egen lilla bubbla och blev alldeles deppig, arg eller bara ledsen.
Han hade i alla fall slutat gråta nu, men hans ögon var blodsprängda, kinderna svullna, och mörka ringar hade bildats under ögonen. När han tog av sig mössan var hans hår i en enda röra, och när han drog bak den svettiga luggen från pannan så stannade håret där.
Jag skruvade lite på mig, tänkte att klockan var mycket och att Ruby kanske behövde lite hjälp med barnen. "Maybe I should go...", sa jag försiktigt och vände mig om för att återigen dra ner handtaget, men Harry ryckte tag i min handled och såg ledset på mig.
"No. Please, don't leave... Stay."



Han vände sig bort och började snörvla igen, samtidigt som tårar letade sig ner för hans kinder, och jag klarade knappt av att se på honom eftersom det gjorde så ont i mig att se honom gråta.
"Okey. I won't go anywhere." Jag hängde av mig jackan, sparkade av mig skorna och gick sedan fram till honom för att lägga armarna om hans magra kropp.
"Thank you", viskade han tyst i mitt öra och pussade mig på axeln, sådär som man brukade göra när man blev tröstad av sin mamma eller pappa som liten. 
"Honey, we're home!", ropade Liam när vi stegade in i hallen, och Ruby tittade ut ur köket med Lucas i ena armen samtidigt som hon tuggade på en smörgås.
"Hey Harry", log hon samtidigt som hon lämnade över sin son till Liam för att fortsätta äta på sin macka. "Liam told me that you got chased by some papz'. Are you okey?" Ruby smekte min arm och såg mig oroligt i ögonen, och jag ryckte på axlarna och studerade mönstret i hallmattan.
"Are you hungry?", frågade hon istället när hon såg att jag besvärades av frågan, och jag nickade tacksamt.
"Okey, I'll make us some dinner then."
"Do you need any help?", mumlade jag, försökte prata riktigt men orden lämnade inte munnen på det sättet jag tänkt mig att de skulle.
"No, it's okey. But you can help Liam with the kids if you want to?"

Någon cheesy teveserie var på i bakgrunden, och Ruby kollade intresserat på skärmen medan hon tuggade i sig det sista av sin pizza. Hon hade försökt sig på att laga världens lyxmiddag, men råkade bränna maten i ugnen och ringde istället efter hämtpizza. Men det funkade lika bra det, för jag var ändå inte speciellt hungrig. Eller rättare sagt, min kropp skrek efter mat medan min hjärna stretade emot och sa att jag inte kunde äta utan Nancy.
Liam satt och gullade med Riley som låg på soffdynan mellan honom och Ruby, kittlade honom på magen och höll i hans fötter så det såg ut som att han dansade, vilket framkallade ett tandlöst leende och ett bubbligt skratt som lämnade hans små läppar.
Lucas hade somnat i mina armar, och jag vet att jag inte borde, men jag kunde inte låta bli att tänka att Nancy och jag en vacker dag skulle kunna uppfostra en sånhär liten parvel vi också. Varför jag fortfarande planerade vår framtid när jag troligen aldrig skulle få se henne igen visste jag inte, men på något sätt fick den lilla bilden av oss två tillsammans mig att känna mig lite bättre till mods.
"You'd be a great father", berömde Liam mig och såg sedan ner på Lucas. "Would you like to carry him upstairs?"
"Sure", nickade jag och reste mig försiktigt upp, noga med att inte väcka eller göra det obekvämt för Lucas. Sedan smög jag efter Liam som vant gick upp för trappen, bärandes på Riley som nu också somnat. Vi svängde in i pojkarnas sovrum, och jag kunde inte låta bli att tänka på Nancy när jag såg de blåmålade väggarna. Väggarna som vi hade målat blå.
Liam lyfte upp Riley och pussade honom försiktigt på pannan och mumlade godnatt innan han la ner honom i spjälsängen, rättade till hans sovställning så han skulle kunna andas ordentligt och la på täcket. Jag gjorde samma sak med Lucas och fixade sedan till med hans små nallar som låg vid fotändan i spjälsängen och rörde vid hans lilla hand när Liam hade släckt taklampan. Han lät lampan i fönstret vara tänd och nickade åt mig att vi skulle gå ner igen.
"Thanks for the help, Harry", log Ruby när jag sjönk ner i soffan igen.
23 Februari 2020, kl.20:32. Central Tottenham, London.

När jag klev innanför dörren till lägenheten så var det första jag hörde glas och porslin som gick i kras, vilket fick mig att hoppa till. Innan jag gick in i vardagsrummet så gjorde jag mig redo för ett argsint bemötande då jag visste att Ben hade druckit för mycket och nu var på rasande humör.
"What--", sa han och tog upp ännu en tom glasflaska för att sedan kasta den i väggen. "-the fuck are you--" Flaskan träffade väggen med ett öronskärande klirr och sprack i flera tusen bitar. "-doing here?!", röt han.
"I live here", sa jag försiktigt, tänkte att om jag pratade lågmält så skulle han kanske lugna ner sig lite.
"No, you don't! You fucking don't, you little rat! You're just some shitty kid with no family and no money who thinks that you can come and stay with 'Uncle Ben', but hell no! You're stealing my food, you're stealing my money... You're the reason that I don't have a life!" Han skrek fula saker rätt upp i ansiktet på mig och kastade ännu flera flaskor, och en äcklig spritlukt spred sig i lägenheten när det bildades fula fläckar på mattan.
"Give me my money." Han sträckte fram sin hand och såg argt på mig.
"I don't have any money. You got all of it last week, and I won't get any money until next month."
"Give me my money!", vrålade han. "Or leave, because I don't want you here anymore!"
"I'm kinda dealing with a lot right now...", sa jag och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Var han dum i hela huvudet?
 
This isn't everything you are...

"I'm kinda dealing with a lot right now", härmade han med pipig röst. "Does it look like I care? This is my place, and I pay for it. Not you." Han petade mig nästan i ögat med sitt finger och sa återigen åt mig att gå.
"Okey, sure. I'm leaving. Asshole!" Jag vände på klacken, gick ut i hallen och drog på mig skorna för att sedan dra på mig jackan på vägen ut. När Ben var full kunde han vara en sån idiot! Oftast brydde jag mig inte om det utan gick bara och la mig, och nästa dag hade han glömt allt, men ikväll orkade jag bara inte med skiten.

Mina fötter styrde mig mot den lilla parken som låg några få kvarter ifrån Ben's lägenhet. Det var sällan människor där, men det fanns ju heller inte så mycket att se på. Mest bara ogräs och ett par gungor. Fast ogräset syntes ju inte nu när marken var täckt med snö. När jag var tillräckligt nära kunde jag se att någon satt på gungan under gatulampan, och när jag tog mig en ännu närmare titt så kunde jag tydligt se att det var Chelsea.
"Hi Chels", mumlade jag och sopade bort snön från gungan bredvid för att sedan sätta mig ner.
"Hello", sa hon hest och drog med handen under ögat för att torka tårarna.
"Are you okey?"
Hon fnös ljudligt och såg ner på sina fötter.
"Wanna talk about it?"
"Maybe..." Hon började pilla med en maska på sina slitna nylonstrumpbyxor och log skärrat. "He dumped me... Again."
Det hade jag nästan kunnat gissa. Chelsea och hennes kille gjorde slut och blev ihop precis hela tiden. Jag förstod inte riktigt varför de aldrig slutade försöka, men antagligen så var det väl svårt att ge upp om man verkligen hade starka känslor för någon.
"I'm sorry", sa jag och klappade henne på ryggen. Det kändes bra att för en stund kunna glömma mina egna bekymmer och bara bry mig om hennes. "He was an idiot anyways. He doesn't deserve a beautiful girl like you."
"Do you really think that I'm beautiful?", frågade hon, något chockat, något förvirrat.
"Of course you are", log jag, men snart började det blåsa och istället hackade jag tänder. Chels såg dock inte ut att frysa alls, vilket jag inte kunde förstå eftersom hennes jacka till och med var tunnare än min slitna gamla trasa.
"Thanks", sa hon ärligt och mötte min blick. "Are you okey, by the way? It looks like you've been crying too?"
"Ehum, yeah. Guys are idiots", sa jag och syftade på Ben, men eftersom att Chels inte hade någon aning om vem han var så trodde hon säkert att jag också pratade om pojkvänner.
"I'm sorry. But yeah, you're right. Guys are idiots, and cheers for that!" Hon sträckte sig efter sin påse och tog upp två ölburkar och räckte sedan fram den ena i en gest att jag skulle ta den.
"No thanks", sa jag och rynkade på näsan. Jag visste inte hur många gånger hon hade velat bjuda mig på olika saker som innehöll alkohol och hur många gånger jag hade tackat nej, jag hade tappat räkningen efter tjugotre.
"Oh Stina", suckade hon dramatiskt. "When will you ever learn...?"
Aldrig, ville jag svara. Öl smakar piss.
Jag började sparka i snön, mummel-sjunga tyst för mig själv och tänkte att jag ville gå någonstans. Det var kallt, och om jag satt kvar här i några minuter till så skulle jag säkert vakna upp med blåskatarr imorgon.
Chels snurrade upp sin gunga flera varv, släppte sedan taget och skrikskrattade när den snurrade tillbaka igen, precis som när man var liten. Det var nästan konstigt hur fort hon kunde komma över att hon just blivit dumpad, men skönt måste det ju vara i alla fall, att komma över saker så fort.
"There's a party just a few blocks away. Wanna go?", frågade hon plötsligt, och jag mötte hennes blick. Efter en stunds tvekande bestämde jag mig för att jag kunde behöva en kväll ute, för Ben ville ju inte ha mig hemma just nu i alla fall. "Sure."
"Okey, let's go then!" Hon reste sig hastigt upp och sträckte ut sin arm för att kroka i den i min. "And thanks."
"For what?", frågade jag förvirrat.
"For being my friend."

Here you go! Kände för att skriva ett kapitel såhär på kvällskvisten, och eftersom ni är så himla fina och kommenterar hela tiden så tyckte jag att ni var värda det!<3
Är det förresten någon speciell karaktär ni vill att jag ska göra en karaktärspresentation om? Det kan vara precis vilken karaktär som helst, - stor som liten! :)

Chapter 12 - I'm Here For You

Previously:
"Liam..." Jag strök honom lätt över bröstkorgen, och han hummade till svar. "Can you take it? ... Please?"
Han satte sig upp med en gäsp och gnuggade sig i ögonen. "Yeah, of course..." Efter att ha sträckt lite på sig så slängde han benen över sängkanten och gick med tunga steg ut ur rummet.
En belåten suck slapp ur mig när pojkarna hade tystnat, och jag drog täcket tätare omkring mig och slöt ögonen. Tänk att såna små bebisar kunde föra så mycket liv?
Jag tvingade mig själv att tänka på saker som gör mig glad, och inte långt senare hade jag fallit tillbaka in i min djupa sömn.

"Brianna Jay?", svarade mamma i luren, och jag kunde höra på rösten att hon log. Jag bet mig själv hårt i läppen och svor högt inuti mitt huvud, för jag hade hoppats på att pappa skulle svara. Jag hade just haft ett långt samtal med moster Meredith angående Nancy's försvinnande, och nu var det dags att berätta för våra föräldrar. Mamma var dock väldigt mycket känsligare än pappa och bara ett litet ord kunde få hela hennes värld att rasa samman.
"Uhm, hi mom. It's Ru."
"Oh, hi honey! How are you? And how's Liam and the kids?"
"I'm fine, I guess. But I could've been better, though. And the kids are just great. Riley's sleeping in my arms right now." Jag log mot min blundande son som låg och sög nöjt på sin napp.
"Oh, I miss them so much! Is Lucas sleeping too?"
" No, he's playing with Liam in the living room."
"Aw! Have you heard anything from Nancy, by the way? She hasn't called me for ages! But I guess she's busy with work and stuff, but anyways--"
Jag avbröt henne. "About that... Nancy is--" Riley tappade sin napp på golvet, och efter en stunds gapande då han fortfarande inte hade fått tillbaka den så började han illvråla. Nappen låg för långt bort för att jag, med händerna fulla, skulle kunna nå den.
"Nancy is what?", frågade min mamma förvirrat.
"Can you please wait a second? Riley dropped his dummy", sa jag och la ifrån mig luren för att ropa på Liam.
"Yes, honey?", ropade han tillbaka.
"Can you please take Riley for me? I'm speaking with mum and Riley's screaming!"
"Of course", hörde jag honom svara på vägen ner för trappen. Snart var han ute i köket med Lucas i famnen och böjde sig ner för att ta emot vår andra lilla pojke. Jag tog upp nappen som Riley tappat, sköljde av den under vattenkranen och stoppade sedan in den i hans lilla mun igen.
"Thanks", sa jag sedan och pussade Liam snabbt på munnen för att sedan lyfta luren igen. "Okey, I'm back."
"Good. You were speaking about Nancy. What is she, exactly?"
"Please don't freak out, because I've had enough of that for today. But Nancy... Nancy is gone."
"What?", sa mamma oförstående.
"Nancy is gone. We don't know where she is. She never got home yesterday. Harry was waiting up for her, we called the police, we tried to call her bu-but her phone was off and..." Jag svalde gråten för att kunna fortsätta samtalet. "I don't know what to do, mom...? The police are still looking for her, but I'm just so worried." Min röst bröt sig på slutet, och de sista orden kom bara ut i en viskning. En dov duns hördes i luren, och jag förmodade att mamma hade tappat telefonen, för snart hördes min pappas oroliga röst.
"Brianna? You look pale... Is everything alright? Who are you talking to?" Han lyfte upp telefonen och harklade sig lågt. "This is Spencer, - Brianna's husband. She doesn't feel very well right now... Who am I talking to?"
"Dad, it's me."
"Oh, hi Ru! How are you sweetie? And what did you say to make your mom cry? I thought you were over with that mom-and-daughter-fight-period in your life?", skämtade pappa, och jag kunde inte låta bli att le lite fast att jag var ledsen.
"Before I tell you, can you please do me a favor and give mom a hug?"
"Sure?", sa han förvirrat, och jag hörde mammas snyftande i bakgrunden. "Done! Now tell me. What's going on?"
"Nancy is gone, dad. She never got home yesterday, and the police are still out there, looking for her. Everyone's so sad and so worried, and I don't know what to do or how to deal with it? Can you please just... Take the car and come live with us for a while?"
"Gone? What do you mean with gone? Did she got kidnapped?"
"We don't know, dad. Nobody knows! Harry's going insane, and now even mom's going insane and I think that I am too... I can't deal with this mess, and I need help. So please?", viskade jag och torkade bort tårarna som börjat rinna ner för mina kinder.
"Of course, honey", sa pappa med skakig röst. "Brianna, go get our things. We're going to London."
23 Februari 2020, kl.16:02. London City.

"You can come and stay with us, you know", sa jag försiktigt och klappade Harry lätt på axeln. Efter många om och men hade jag äntligen fått ut honom ur huset, och nu promenerade vi runt bland bakgatorna till Oxford.
Harry nickade tyst, med blicken fäst i marken, och det gjorde ont att se en av mina bästa vänner så nere. Sorgen hade satt sina spår i alla som visste om den hemska nyheten, och alla ville finnas till hands för Harry just nu. Men den jag kunde tänka mig att Harry behövde just nu var Louis, men han, Eleanor & barnen var på solsemester och skulle inte vara hemma förrän om drygt en vecka.
"There's room for you. You can sleep in the guest room, or on the couch or whatever makes you feel like home. We'd love to have you there, Harry. We don't want you to be alone in that big house."
"But what if Na--"
Jag avbröt honom. "Then she knows where to look for you, Haz. Come on. We could use some extra babysitting?"
Harry suckade uppgivet och drog jackan tätare omkring sin magra kropp. "Okey..."
Man såg tydligt att Harry hade skippat alla dagens måltider det senaste dygnet, för han, som redan var så smal, började redan se spinkigare ut. Och det oroade mig. Kanske mer än det egentligen borde, men jag var känd för att vara den känsligaste av oss, och jag kunde bara inte låta bli att lägga mig i.
"Are you cold? Maybe we could go to Starbucks for a cup of coffee, or...?" När jag nämnde ordet 'Starbucks' så såg jag hur det blixtrade till i hans ögon, och jag förstod med ens att det fick honom att tänka på Nancy. Hon älskade Starbucks av hela sitt hjärta. Det gick till och med att säga att Nancy var ett större fan av Starbucks än vad Eleanor var, utan minsta överdrift. "I'm sorry, I--"
"No, it's okey", avbröt Harry. "We can go there."
"You sure?"
Han nickade, men snart stannade han upp mitt på trottoaren och kollade på skyltfönstrena vid den lilla kiosken. Bilder av Nancy och artiklar med stora rubriker satt uppklistrade, och framför fönstret stod ett tidningsställ fullt med tidningar vars framsida pryddes av Nancy's ansikte.
"Stay here. I'm just going to buy one", mumlade Harry lågt, snappade åt sig en tidning och steg in i den lilla kiosken. Jag nickade lågt och svepte med blicken över tidningsstället. Jag var van vid att se Nancy i tidningen, men nu var det på ett helt annat sätt. Av en helt annan anledning. Och jag gillade det inte.
Med tidningen under armen slog jag mig ner vid det lilla bordet i hörnet, och Liam ställde ner våra kaffekoppar och muffins framför mig. Jag ville egentligen inte ha något att äta, men Liam hade tvingat mig till att ta någonting, och jag skulle aldrig kunna klämma i mig en smörgås så en muffin fick det bli.
Det var inte många människor inne på Starbucks just nu, men vädret fick väl de flesta att hålla sig hemma. Snön yrde utanför för tillfället, det var kyligt och... Det var vinter. Och det var väl en anledning nog för att stanna inne?
En ung mamma och två små barn satt dock borta vid fönstret, en gammal farbror satt ensam och smuttade på sitt te, och en annan yngre man läste tidningen och svepte i sig en espresso.
Jag drog brickan med kaffe lite åt sidan och la ner tidningen på bordet för att läsa. När jag bläddrade fram till sida tre, där artikeln om Nancy förväntades vara, möttes jag av detta:
 
På nästa sida fanns ännu en artikel, fast en mycket större, men det var alldeles för mycket att ta in för mig. Bara rubriken fick det att vända sig i min mage, och jag kände den lilla tuggan jag tagit av min muffin försöka ta sig samma väg upp igen.
Jag reste mig upp så fort att stolen jag suttit på välte, och kaffet skvalpade över kanten och fick små bruna fläckar att bildas på den röda bordsduken. Alla stirrade på mig när jag rev sönder tidningen och småsprang mot papperskorgen för att slänga de resterande delarna, men jag brydde mig inte. Jag klarade inte av att stanna här inne. Doften av kaffe förde mig tillbaka till dagen då Nancy försvann. När jag hällde upp kaffe i hennes kopp vid frukosten och sedan fixade en termos som hon kunde ha med till jobbet. Omgivningen fick mig att tänka på alla de gånger hon dragit med mig på stan och sedan tvingat med mig hit för att köpa Tripple Iced Venti Latte's som hon var så fäst vid, och alla de gånger jag stött på henne här i Eleanor's sällskap. Allt, precis allt, påminde mig om Nancy, och att se bilden av henne hade varit droppen.
Det plingade till när jag drog upp dörren, och kall luft smög sig in på cafét. Jag stegade ut och släppte dörren så den for igen med en smäll på grund av blåsten, och sedan började jag springa. Jag ville bort. Bort från allt.
Helst av allt ville jag hem till Louis, men han var på semester så det var ingen idé. Och mamma jobbade och kunde inte komma förrän om tidigast en vecka då hennes chef var väldigt sträng och hård vad gällde reglerna.
Varför skulle allt hemskt hända just mig? Varför jag? Varför just jag
Jag hade bara varit ensam i knappt två dagar, men jag klarade inte av det längre. Jag orkade inte längre. Jag ville inte vara ensam, jag ville också ha någon att pyssla om och någon som kunde pyssla om mig? Jag ville ha tillbaka Nancy!
"Harry!", ropade Liam långt bakom mig. "Harry, wait!"
Jag ignorerade honom och fortsatte springa, men trots att jag hade långa ben så var Liam mycket snabbare och kom snart ifatt mig.
"Wait for gods sake!", flåsade han och drog tag i min handled. När jag mötte hans blick och han fick se mitt sorgsna ansiktsuttryck och tårarna som forsade ner för mina kinder så drog han in mig i en kram, och jag kramade tillbaka som om det gällde liv eller död.
"I'm losing it, L-liam", sa jag i en hes utandning och hulkade. "I'm losing it."
"It's okey, Harry. I'm here for you. I'm not Nancy, and I'm not Louis... But I'm your friend, and I'm here for you. I'll always be."

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta så, men jag hoppas det var värt det i alla fall! Och TACK TACK TAAACK FÖR ALL ÜBERFIN RESPONS PÅ FÖRRA KAPITLET!!! :D Ni lyckas typ alltid få mig att börja gråta av lycka, haha. Inte okej, tjejer. Inte okej!</3

Chapter 11 - We Need To Talk

Previously:
"But what if she's...", jag svalde högljutt. "Dead?" Jag ville inte ens tänka tanken på att min bästa och enda syster var död, men risken fanns. Liam kramade om mig hårdare, och hans tröja blev alldeles fläckig av tårarna som forsade ner för mina kinder.
"No, let's not think that way. They will find her, alive. She'll come back, you know. She always does."
Jag ville så gärna tro på hans ord, men något sa mig att jag inte borde lita på det. Och chansen var i stort sätt en på miljonen att hon skulle hittas. Hon kunde ju vara precis vart som helst i London, och London var väldigt mycket större än lilla Wolverhampton som vi hade vuxit upp i.
"Come on. Let's get some sleep."

 22 Februari 2020, kl.05:10. Hounslow West, London.

~~~~~
"Ruby, you have to run!", skrek Nancy och dunkade mig i ryggen när hon for förbi. Vi var på hennes jobb, men det var natt och inte en lampa var tänd. Korridorerna såg inte alls lika behagliga ut i mörkret. Jag såg knappt vart jag sprang, men jag visste att jag inte hade tid för att stanna. Vi var jagade, och de som förföljde oss var ute efter att döda. Deras röster ekade i korridoren lite längre bort, och ljuset från deras facklor skapade ett orangeaktigt sken som kom allt närmare.
Jag sprang så fort mina ben orkade och följde efter min syster. Det enda jag såg var hennes blonda lockar som studsade mot hennes axlar när hon sprang för sitt liv.
"Nancy, wait for me!", snyftade jag och sprang allt fortare. Hon saktade in lite och väntade tills jag hade kommit upp jämsides. Tårarna rann nerför hennes kinder också, och hon sträckte sig efter min hand. Tillsammans började vi springa igen. Vi stannade inte en sekund för att tänka utan chansade vilt när vi kom till slutet av en korridor som delade sig i flera.
Jag kände på mig att det här skulle bli våran sista natt tillsammans. Allt kändes så självklart, vi skulle inte kunna springa ifrån vad eller vilka det nu än var som sprang efter oss. Vi skulle dö. Mina söner skulle få växa upp utan mamma, och jag skulle aldrig kunna gifta mig med Liam. Jag skulle dö. Inatt. Utan att få säga ett sista farväl.
Jag sprang rätt in i något, som kändes som en bänk, och mitt knä vek sig.
"Ruby!", väste Nancy och satte sig ner på huk bredvid mig. De var så nära att hon inte ens vågade skrika längre. "Are you okey? Come on, get up! We need to run!" Hennes röst skakade, och hon försökte med darrande händer hjälpa mig att stå upp igen.
Jag haltade fram över det hala golvet, och bakom oss hördes deras röster tydligare.
"This way!", väste jag och drog med min syster mot det stället jag trodde var utgången.
"Ruby, wait! I'm stuck!", sa Nancy frustrerat och försökte dra loss sin fot. Hur hon hade fastnat gick inte att se, det var alldeles för mörkt här inne.
"Let me help you", mumlade jag och satte mig på knä för att försöka hjälpa till och dra loss henne. Men det gick inte. Hennes fot satt som berget.
Rösterna kom allt närmare, och det där röd-orangea skenet var precis runt hörnet.
"Go, Ruby. Save yourself", snyftade Nancy och strök mig över håret.
"Never! I won't leave you", sa jag envist och försökte åter igen dra loss hennes fot.
"I'll be fine. Ruby, go! Now! Liam needs you, your kids needs you... Please go!"
"But I don't want to leave you", kved jag.
De var nästan precis bakom Nancy nu, och mina ögon vidgades. Nancy höll andan, och tårarna forsade ner för hennes kinder. "I love you, Ruby."
Jag nickade tyst, reste mig upp och sprang det snabbaste jag kunde genom korridoren och ut i den becksvarta natten.
 
Polisbilar och ambulanser hade samlats runt omkring mig. Vi var utanför sjukhuset, och några poliser stod och antecknade allt de visste om det som hänt.
"Whe-where's Nancy?", frågade jag och försökte få kontroll över min andning. Hjärtat slog i hundranittio och jag hade börjat hyperventilera. "Where's my sister? Where is she?"
"I'm sorry, but she didn't make it...", sa en av poliserna och knäppte händerna på magen. Bakom honom rullades en bår ut från ambulansen, och där på låg en kropp med ett skynke över. Jag behövde inte ens gå fram och kolla för att veta att det var Nancy som låg där. Nancy var död, och jag hade lämnat henne.
~~~~~

Jag vaknade av ett öronbedövande illvrål och satte mig upp med ett ryck. Mitt hjärta slog fortfarande alldeles för snabbt, men jag var i alla fall något lättad av att jag bara hade haft en mardröm. Men riktigt lättad skulle jag inte bli förrän Nancy var hittad. Smärtan inom mig var obeskrivlig. Jag skulle ge alla pengar i världen, bara jag fick tillbaka min syster med livet i behåll.
Jag kisade i mörkret och trevade efter Liam's hand, dock utan större lycka. Mitt huvud vreds åt höger, och jag förstod med ens varför jag inte hittat honom innan. Han hade hamnat i en av sina konstiga sovställningar igen.
"Liam..." Jag strök honom lätt över bröstkorgen, och han hummade till svar. "Can you take it? ... Please?"
Han satte sig upp med en gäsp och gnuggade sig i ögonen. "Yeah, of course..." Efter att ha sträckt lite på sig så slängde han benen över sängkanten och gick med tunga steg ut ur rummet.
En belåten suck slapp ur mig när pojkarna hade tystnat, och jag drog täcket tätare omkring mig och slöt ögonen. Tänk att såna små bebisar kunde föra så mycket liv?
Jag tvingade mig själv att tänka på saker som gör mig glad, och inte långt senare hade jag fallit tillbaka in i min djupa sömn.
En stor gäsp for ur mig när jag sträckte på mig. Jag var stel som en pinne och det kändes som att jag sovit på ett betonggolv. Jag öppnade ögonen, men det konstiga var att det fortfarande var becksvart i sovrummet. Och mycket riktigt så låg jag på golvet. Men jag var väldigt säker på att vi inte hade betonggolv i sovrummet. Skumt... Jag satte mig försiktigt upp och förde handen mot mitt bultande bakhuvud.
"Harry?"
... Inget svar.
Jag rynkade pannan i en frustrerad min och rörde återigen vid golvet för att se om mina tankar verkligen stämde. Var det här en dröm?
Plötsligt mindes jag... Jobbet! Jag hade varit på jobbet! Och sedan hade jag åkt iväg för att handla, och... Där tog det stopp. Hur jag än letade i minnet så kunde jag inte komma på vad som hade hänt sedan. Men eftersom mitt bakhuvud gjorde ont så måste jag ju ha blivit slagen... Eller ramlat. Typiskt mig, jag som är så klumpig.
Men hur länge hade jag varit borta? Minuter? Timmar? Dagar? Veckor? ... Månader? Och vart i hela världen var jag? Jag kunde ju lätt konstatera att det här inte var Harry's & mitt sovrum, och något sa mig att jag inte drömde... Vilket skrämde mig.
Jag fortsatte grubbla över hur jag kommit hit, men inbillade mig plötsligt att jag hörde något. Jag stelnade till, och håret på mina armar reste sig. Av någon anledning var jag glad över att det var så mörkt att jag inte kunde se något, för jag ville inte se vad som pågick eller var jag befann mig... Jag ville bara komma hem.
Jag höll andan i några sekunder, men jag kunde fortfarande höra andetag.
Det var då det gick upp för mig; jag var inte ensam.
"Goodmorning NayNay", mumlade jag sömndrucket och lyfte huvudet från kudden för att pussa Nancy på axeln som jag alltid gjorde varje morgon. För ovanlighetens skull var jag dock påväg att rulla ner för kanten, vilket fick mig att öppna ögonen. Hm, konstigt... Hade hon kanske gått upp tidigare för att duscha?
Fast... Då brukade hon ju väcka mig först?
Men, kanske höll hon på att fixa frukost?
Jag rynkade pannan och satte mig upp i sängen. Men var det inte ovanligt tyst för att vara vårat hus? När Nancy stod för frukosten så brukade hon ju spela sin favoritmusik på högsta volym, öppna och stänga skåpsluckor hela tiden och skramla med kaffekoppar och tallrikar? Nu hördes inte ett knyst.
Fundersamt slängde jag benen över kanten och ställde mig upp på det kalla trägolvet. Sedan gick jag fram till vår garderob, tog fram en svart t-shirt, mina svarta favoritjeans, som jag hade minst tjugo exemplar av, och en blazer. Jag hade sovit fruktansvärt dåligt inatt, och mitt hår såg ut som ett fågelbo. Men lat som jag var så orkade jag inte göra något åt det och tog istället fram en matchande beanie. Ställde mitt hår till med allt för mycket problem fick de väl helt enkelt ringa efter Lou eller nåt när jag kom till jobbet.
När jag hade klätt på mig kilade jag ner för trappan och in i köket, men precis som jag hade väntat mig så fanns där ingen Nancy.
"Nancy?", sa jag högt och kikade istället in i vardagsrummet, men där var hon inte heller. "Nancy!" Jag ropade hennes namn och såg mig om efter henne på bottenvåningen. Kanske hade hon lämnat en la- ... Nej. Nu slog det mig; Nancy var borta. Hon kom aldrig hem igår. Ingen visste vart hon var, polisen var här, jag väntade på henne, men hon kom aldrig.
Återigen kom alla känslor med en flodvåg och dränkte mig i sorg. Vart kunde hon vara? Varför kom hon inte hem?
Jag började vanka av och an i vardagsrummet samtidigt som jag kliade mig i nacken. Kanske hade polisen hört något? Fast nej, då borde de ha ringt. Men förväntade de sig verkligen att jag bara skulle sitta här och rulla tummarna i väntan på att hon skulle hittas? Eller tänkte de att jag skulle gå till jobbet och låtsas att allt var frid och fröjd under tiden?
Då hade de fel. Väldigt fel.
Jag halade upp mobilen ur fickan och testade återigen att få tag i Nancy, men precis som förra gången så kopplades telefonsvararen på, och jag suckade tungt och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Nancy, please come back home...", kved jag i luren och la sedan på. Sedan fick jag världens ryck och kastade iväg mobilen mot soffan, utan att kolla vart den hamnade, slog knytnäven i väggen och gled sedan ner på golvet. Mina fingrar drog frustrerat i mina bruna lockar, och salta tårar envisades med att rymma från mina ögonvrår. Just nu ville jag att Nancy skulle vara här och krama om mig, men det skulle kanske aldrig hända igen. Och tanken på att aldrig mer få känna Nancy's kropp mot min, kunna andas in doften av hennes parfym och se henne djupt i ögonen gjorde mig ännu ledsnare.
Plötsligt ryckte jag till av att hemtelefonen började ringa. Jag satt tyst kvar och lyssnade på de ringande tonerna, och efter ett tag övergick ljuden i vår telefonsvarare.
"Hi and welcome to Harry Styles and Nancy Jay. We can't take your phone call right now, but please leave us a message and we'll get back to you! Byyyeeee! ... Harry, do you think it's recorded now? Do I need to- Oh wait... Jeeez, it's still recording!", skrattade Nancy, vilket fick mig att spricka upp i ett halvhjärtat leende.

 
Det pep till, och snart hördes min mammas röst.
"Hi baby! It's me, your mum. Brianna told me that Ruby's twinboys are out now? How wonderful! I'd love to see those kids. By the way, you should've called me yesterday? Did you totally forget? ... I miss you, baby. And tell Nancy that I really miss her too. Would you mind if I came down to visit you guys? Please call me back as soon as you hear this. Or tell Nancy to call me. Love you, bye!"
Jag dunkade huvudet i väggen och drog med armen över kinderna för att torka tårarna som aldrig tog slut. Vad sjutton skulle jag säga till mamma? 'Ursäkta mamma, men min flickvän försvann spårlöst igår kväll och polisen är ute och letar efter henne, så du kan tyvärr inte få prata med Nancy.' ... Nej det skulle ju inte låta speciellt bra. Och först och främst så skulle hon bli galen över att jag inte hade ringt henne igår och sagt något, och för det andra så skulle hon bli helt förkrossad eftersom Nancy var hennes lilla ögonsten.
Jag visste precis hon skulle reagera när jag ringde och släppte den dåliga nyheten. Hon skulle få spel, säga att hon skulle säga upp sig på jobbet genast och ta första bästa tåg till London för att sedan tvinga med mig hem till Holmes Chapel. Och det ville jag inte. Mamma älskade sitt jobb, och jag ville stanna här ifall att Nancy mot all förmodan skulle dyka upp.
Jag tog ett skälvande andetag, reste mig upp och gick fram till telefonen för att sedan knappa in mammas nummer.
"Anne Cox?", sa hon med stadig röst, sådär som hon alltid lät när hon ringde någon för att prata jobb.
"M-mom? It's Harry... We need t-to talk."

Åhej åhå, redan inne på kapitel elva! Whoopdiedoop. Reaktioner på detta, någon?

Vinn en länkning på AboutOneDirectionn.devote.se

Jag är med och tävlar om en länkning på Ellen's blogg! Var med du också vet ja! Allt du behöver göra är att kommentera "Jag är med" på hennes blogg (som du kommer till om du klickar på bilden), och om du vill, - för en större chans att vinna, länka henne på din blogg! 

Chapter 10 - If We Could Only Turn Back Time

Previously:
"Calm the fuck down, Haz! We got this." Ruby masserade sina tinningar och snappade åt sig vår hemtelefon. Sedan knappade hon in tre siffror och räckte mig telefonen.
"911, what's your emergency?", svarade en lugnande kvinnoröst i luren. Det vattnades i mina ögon och jag började se suddigt.
"Hello? Is anyone there?"
"Y-yes", stammade jag. "I'm Harry Styles, and m-my girlfriend is missing."

Det knackade på dörren, och Ruby gick iväg för att öppna. Jag satt som fastfrusen i fåtöljen och lyssnade på samtalet som pågick i hallen.
"Thank you, Miss Jay", sa en manlig röst, och snart hördes steg i vardagsrummet. Mitt framför mig stod en bredaxlad man och en lång kvinna med håret uppsatt i en hög hästsvans.
"Mr.Styles?", frågade mannen och räckte fram en hand. "I'm Officer Brown, and this is my assistant, Mrs.Roberts."
"Uh, you can call me Harry." Jag slängde med håret och greppade hans hand. Sedan skakade jag assistentens hand också, och Ruby kom och satte sig på armstödet till fåtöljen jag satt i.
Mrs.Roberts tog upp ett anteckningsblock och klickade på pennan.
"So, Harry...? Nancy Jay, your girlfriend, is missing? When was she supposed to be home?", frågade Officer Brown lugnt.
"By seven. And she's never late." Jag såg ner på mina händer som vilade i knät.
"Do you have any idea of where she could be?"
"No. I've called every single person she knows, and no one knew where she is."
"Well, there's no signs of an accident so... Do you know if there's anyone who has something against her in this city?"
"No. Nancy isn't that kind of person you can actually hate." Jag ryckte på axlarna, försökte spela oberörd fast att jag var påväg att bryta ihop vilken sekund som helst.
"Alright. So she doesn't have any haters? An abusive exboyfriend or anything?"
"Nope. I'm her first boyfriend."
"Yeah, and as Harry said, it's really hard to hate someone like her. The One Direction fans likes her, her own fans adores her, and... Yeah", sa Ruby. "She has always been the more friendly twin."
"I see", mumlade Officer Brown och sträckte på sig för att se om Mrs.Roberts varit noga med att anteckna. "What was she wearing before she disappeared?"
"Uh... Black jeans, Dr.Martens, a big sweater with blue details, a black jacket and a blue scarf." Jag tänkte efter lite, kollade att jag hade fått med allt. "Oh, and a necklace. She never takes that one off. It's a paperplane, with a chain."
"Okay. Did you get that down, Mrs.Roberts?"
"Yes, sir", nickade hon och klickade på pennan igen.
"Thanks for the information, Mr.Sty-- Oh, I mean Harry. We'll do everything in our powers to find her. It's a big city, but everyone tend to know who she is so I don't think that will be a problem. Don't give up, my son, 'cause we definately won't." Officer Brown klappade mig på axeln och reste sig upp för att ta i hand med Ruby. "Thank you, Miss. If you get any further information or if she comes back herself, then please call me." Han räckte över sitt visitkort, och Ruby nickade.
"Thank you, sir."
"Where have you been? I thought you would be home early? It took me hours to make the boys go to sleep", sa Liam frustrerat och ställde sig i hallen med händerna bestämt vid sidorna.
"I'm sorry", mumlade jag och såg ner i marken.
Liam's ansiktsuttryck mjuknade, och han tog ett kliv framåt så han kom närmare mig. "Are you okey? Is everything alright? Was I too rude? I'm so so sorry, Ruby. I'm not mad at you, I was just--"
Jag avbröt honom. "I know, it's okey. It's not you. You have all the right to be mad at me for coming home late when we have babies, but... Something happened."
"What happened?" Hans pekfinger lyfte upp min haka så våra blickar möttes, och när hans ögon vidgades så förstod jag att han hade sett mina rödkantade ögon och tårarna som försökte rymma från min ögonvrå. "Ruby?"
"It's Nancy... S-she's missing", stammade jag, och Liam stelnade till.
"What? What do you mean?"
"I mean that she's not home, as she should be. She's not answering her phone, no one knows where she is, she's nowhere to be found!" Tårarna började rulla ner för mina kinder, och Liam drog in mig i en björnkram. "Harry called me when I was at the pub, he was crying and I knew that something was wrong. Wh-when he said that Nancy was gone, I didn't know what to do so I drove to their house. We called the police, and they said that they were going to l-look for her."
"Oh", sa Liam i en skälvande utandning. Att Nancy var försvunnen drabbade honom minst lika hårt som mig. Nancy var som en lillasyster för honom, och han hade alltid varit väldigt överbeskyddande för oss två. Det hade alltid varit vi tre mot världen, men nu saknades våran tredje musketör och ingen visste vart hon befann sig eller om hon ens var vid... Liv.
"Don't be sad, Ruby. She'll be okey. They will find her, I know they will", mumlade han tröstande i mitt öra och masserade min rygg.
"But what if she's...", jag svalde högljutt. "Dead?" Jag ville inte ens tänka tanken på att min bästa och enda syster var död, men risken fanns. Liam kramade om mig hårdare, och hans tröja blev alldeles fläckig av tårarna som forsade ner för mina kinder.
"No, let's not think that way. They will find her, alive. She'll come back, you know. She always does."
Jag ville så gärna tro på hans ord, men något sa mig att jag inte borde lita på det. Och chansen var i stort sätt en på miljonen att hon skulle hittas. Hon kunde ju vara precis vart som helst i London, och London var väldigt mycket större än lilla Wolverhampton som vi hade vuxit upp i.
"Come on. Let's get some sleep."


Sju timmar... Det hade gått nästan sju timmar sen den tiden Nancy borde ha stått på tröskeln. Klockan var snart två på natten, och jag satt fortfarande fastklistrad i fåtöljen. Min mage kurrade eftersom jag inte hade fått i mig någon middag, men tanken på att äta ensam gjorde mig illamående. Ruby hade frågat om jag ville spendera natten i deras hus, men jag hade tackat nej till erbjudandet och sagt att jag ville stanna här ifall Nancy kom hem eller polisen behövde ytterligare information. En medlidsam blick var allt jag hade fått innan Ruby åkt hem, och jag visste att hon liksom jag var påväg att tappa hoppet. Men vi fick inte ge upp. Nancy skulle hittas.
Jag reste mig långsamt upp och vinglade ut i hallen. Mina ben sov, och det stack i fötterna när blodet började cirkulera igen. Jag hade suttit i den där fåtöljen alldeles för länge. Trappan som ledde upp till den mörkbelagda övervåningen ekade av ensamhet och tomrum som ville fyllas, och jag stod tyst ett tag och bara tittade på den. En liten del av min hjärna försökte intala mig att om jag bara stod och väntade tillräckligt länge så skulle Nancy komma gåendes ner för trappen som hon brukade göra varje morgon och kväll. Men hon kom aldrig. Det var som att även trappan hade gett upp.
Jag klev upp på det första trappsteget, och trappan knarrade lågt. Men det var ett hemtrevligt ljud. Det fick mig att känna mig mindre ensam.
Jag sölade upp för de andra stegen, noga med att stå kvar lite då & då tills det knarrade lite till.
När jag sedan kom upp på övervåningen så gick jag direkt in i sovrummet. Jag hade inte varit här sen tidigt imorse, och det luktade fortfarande svagt av Nancy's parfym. Sängen var obäddad, kläderna i tvättkorgen höll på att välla över och väckarklockan låg på golvet. Nancy hade för vana att sömndrucket treva med handen för att stänga av ljudet, och eftersom hon var så klumpig så föll den nästan alltid ner på golvet med en dov duns.
Jag flinade åt minnet, men kom sedan på att jag aldrig skulle få höra den där väckarklockan fara i golvet mer om jag inte slog ner den själv. För Nancy var borta.
En våg av sorg sköljde över mig igen, och jag gick tyst fram till fönstret och såg ut i natten. Stjärnorna på himlen blinkade lika vackert som alltid, men det var inte detsamma att studera stjärnhimlen utan Nancy vid min sida.

~
"That's the Big Dipper", sa Nancy och pekade upp mot stjärnhimlen. Vi låg på hustaket där hon & Ruby hade försökt ta sina liv, bara det att nu hade hon ett leende på sina läppar och såg ut att må bra. 
"There?", frågade jag och pekade på de stjärnor jag trodde var Karlavagnen jag också.
"Yeah." Hon nickade. "And that's--" Hon tog min hand och flyttade den lite åt sidan. "That's the Orion."
"It looks like an hourglass", flinade jag, och Nancy nickade igen. Stjärnorna glittrade på den mörka himlen, och då och då kunde man se en och annan röd blinkande prick, som egentligen var ett flygplan, fara förbi på himlavalvet. Det enda som hördes var ljudet från trafiken och våra lugna andetag, och om det inte hade varit så kallt så hade jag kunnat stanna här för evigt.
Nancy pekade ut fler stjärnor, och jag såg förundrat på med en road min. "You're really good at this."
Hon vände sig mot mig och sprack upp i ett leende, och såg sedan upp bland stjärnorna igen. "Thanks." Hennes blonda lockar fladdrade i vinden, och huden på hennes bara armar hade knottrat sig. Jag tog hennes hand och förde den mot mina läppar för att pussa hennes knogar.
"I really like this", sa jag sedan, och hon vände sig förvirrat mot mig och gav mig en frågande blick. "Just you and me, right under the stars. I wish that I could freeze this moment and just stay here, by your side, forever."
Hon flyttade sig närmare mig så våra armar snuddade vid varandra.
"What if there wasn't such a thing as 'time'. We could just walk around all day, doing nothing."
"Don't you think that would be a bit boring after a while?", frågade hon och rynkade pannan.
"Maybe." Jag ryckte på axlarna. "But I wouldn't be bored, because I'd have you."


Jag suckade djupt och drog handen över min våta kind. Månljuset lyste upp sovrummet, och ännu en gång lät jag blicken svepa över den obäddade sängen för att sedan återigen se upp på natthimlen.
"Where are you, Nancy?", mumlade jag ut i tomma intet, som om jag väntade mig ett svar från stjärnorna. Kanske såg Nancy också upp bland stjärnorna just i detta nu och tänkte på mig?
Tanken tröstade mig inte lika mycket som jag önskade att den gjorde. Jag ville ju ha Nancy här hos mig? Men den enda jag hade nu var månen, och han verkade inte speciellt bra på att trösta.
När jag var liten trodde jag att månen faktiskt hade ett ansikte. I mina mardrömmar fanns månen alltid där, hånleendes och med en kylig blick, men att månen hade ett ansikte var ju ett lika stort påhitt som att månen följde efter bilen vart man än åkte. Fast ibland undrade jag fortfarande. Till exempel nu. När jag såg upp på månen såg det ut som att den speglade min egen sorg med orolig blick och ledsen mun. 
Ett stort moln flöt förbi på himlen och fick månen att försvinna nästan helt så bara en liten strimma av ljus sipprade fram och lyste upp mitt nattduksbord och ena halvan av sängen. Jag följde sorgset ljuset och hasade fram till mitt nattduksbord, och väl framme föll jag ner på knä för att dra ut den lilla lådan. Där i låg väldigt mycket bråte som jag aldrig använde, men också en sak som väntade på att bli använd. Men nu var det försent.
Jag tog ut den röda lilla asken, öppnade den och studerade den vackra ringen som låg där i. Det var min mormors mors ring, för jag visste att Nancy föredrog gamla saker framför nya. Det kunde man se på vår inredning i huset, på hennes klädstil och kontoret på hennes jobb. Ringen var vackert mönstrad, hade många fina detaljer och en stor diamant. Diamanten hade jag dock bytt ut till en ny eftersom jag ville att ringen skulle kännas mer personlig, och nu var den alldeles perfekt. Nancy skulle ha älskat den! Fast nu var det som sagt för sent. Jag skulle aldrig kunna fria till henne, för chansen att jag skulle få se henne igen var minimal.
Jag skulle ha tagit chansen när jag hade den! Åt helvete med min jävla perfektion! Om jag inte hade väntat så jävla länge så skulle hon ha varit min nu, även fast hon inte var här hos mig.
Jag stängde försiktigt locket och strök med tummen över askens ovansida. Sedan la jag ner den igen, stängde lådan och reste mig upp. Jag var trött, hungrig, ledsen och arg på samma gång, och jag visste knappt vad jag skulle ta mig till.
Jag krånglade av mig byxorna och satte mig på sängkanten. Om jag gick och la mig nu så skulle jag kanske vakna upp imorgon med henne bredvid mig? Kanske var allt det här bara en enda hemsk mardröm?
Fast att jag var helt medveten om att det var min vilda fantasi som talade till mig så tvingade jag mig själv att hålla fast vid tanken. Det här var bara en dröm. Nancy var inte borta, ellerhur? Så fort jag vaknade så skulle hon vara här hos mig. Hennes ben skulle vara intrasslade i mina, hennes ena hand skulle vila på min bröstkorg och hon skulle ligga och flåsa mig i nacken, precis som vanligt.
 
one direction gif | Tumblr
 
... Om det ändå vore så väl.

Here you go, ladies! Tack så jättemycket för responsen på förra kapitlet + oneshoten! Ni är guld värda.<3



RSS 2.0