Chapter 47 - Wait For Me

Previously:
Jag satte mig på en hård träbänk i hörnet och betraktade de andra männen. Många av dem hade nog varit här länge, för de flesta var väldigt biff och såg ut att ha spenderat många timmar i gymmet. Slagsmål var också vanligt tydligen, för en och annan grabb hade en utslagen tand, ett blått öga eller ärr i pannan. Fast jag såg väl knappast mycket bättre ut själv, så vad hade jag att säga till om?
"Mr.Walsh?"
Jag såg upp på polisen som ställt sig framför mig.
"There's someone on the phone who wants to speak with you, sir."

[bild kommer!]
Jag kände hur hakan träffade golvet av förvåning, och en hård knuff i ryggen fick mig att börja gå mot rummet med telefonväxeln.
"Hurry up, sir. We shall not let a lady wait for you, shall we?"
En dam? Sa han just dam? Dam som i kvinna? Vad i hela helvet--? Mina tankar avbröts av att jag blev nerknuffad i en hård trästol med en nersutten dyna.
"Behave. You know we're all watching you", viskade polisen, och jag nickade uppfattat. Rummet var dåligt upplyst med några enstaka gamla taklampor som hängde på sniskan och lämnade ett mystiskt dunkel. Allt som hördes var knäppandet av telefoner som lyftes och lades på, den tickande klockan på väggen som fick det att krypa i en av stress, mumlande röster och naglar som nervöst knackade i bordsskivan. Jag tog ett djupt andetag och lyfte den orangea luren för att sedan föra den mot örat.
"Daniel Walsh, so we meet again." Rösten fick mig att rycka till. Det lät precis som hon, och för en sekund intalade jag mig faktiskt att rösten lät kärleksfull. Inte förrän nu iddes jag lyfta på hakan och möta blicken som såg på mig genom den tjocka glasskivan som gjorde det omöjligt för mig att röra vid henne. Men till min besvikelse så var det inte hon jag såg. Det var hennes tvillingsyster. Och i hennes ögon fanns inget annat än hat och ilska. Först kände jag ilskan blossa upp inom mig också, men sedan drunknade jag i hennes ögon igen. De var så lika att de skulle kunna tillhöra hennes systers. Men Nancy's ögon skulle jag aldrig få se igen, och det fanns en liten skillnad. Ruby hade svaga stråk av brunt under pupillerna, medan Nancy's ögon bara var vanligt grå-gröna. Men ändå var hennes ögon de finaste jag någonsin sett. Hennes blick hade suttit fastborrad i bakre delen av min hjärna ända sedan jag först såg henne, men nu var hennes blick skräckslagen och sorgsen och alldeles förstörd, precis som när jag såg henne för sista gången.
"Hey, I'm talking to you!", sa Ruby argt, och jag väcktes från mina tankar och undrade vad hon just sagt.
"What are you doing here, Ruby? You shouldn't be here. You don't give a shit about me. You hate me."
"Exactly, I hate you. But I'm not here because of you. I'm here because I should be! I'm standing up for my sister!"
"Oh so that's why you're here? To yell at me? Do you think that's gonna help to have me killed? Ruby, I want to die, but they won't let me. They don't think I'll suffer enough if they kill me."
"But it's not like you're suffering enough right now either, is it?"
"Ru, this is pointless. Go home."
"Don't call me Ru, you idiot! I came to say that I don't know exactly what you did to my sister, she doesn't want to talk about it, and sure, I accept that. But you clearly have neither heart or soul because you have destroyed both her and Josefine's life! Harry told me that Nancy wakes up screaming almost every night because of a bad dream about you. I don't know if she'll ever stop having these dreams, and I bet that Josefine's having them too, and it's all because of you and your stupid game!" Tårarna forsade nerför Ruby's kinder, och jag tänkte på att hon var så fruktansvärt lik Nancy när hon grät. Det gjorde ont ända in i märgen. "Now the whole world knows that you killed your mom and your siblings, can I just ask you, why? Why did you kidnap Nancy? Why did you do this to her? To Josefine? I've heard the story that 'you loved them' but I don't believe that bullshit. If you truly love someone you don't lock them in your house for months!"
"You don't know a shit about me, okey?! You don't know my story at all, but if you did you would somehow understand how I ended up like this. It was written in the bible, that's what my dad said when I went in high school and struggled with grades and life and everything. He had no trust in me, and if my family didn't believe in me, then why would I?" Jag reste mig så häftigt att stolen sköts bakåt, och jag såg hur vakterna hajade till. "And don't you think I suffer because of what I did to them? Any of them? I loved Nancy, I still do. But I knew that she'd never like to be with someone like me, so I thought that maybe I could make the world forget about her so that I could prove that I'm the only one who truly loves her. And why I took Josefine? Because I wanted her damn boyfriend to suffer as much as I did when she started seeing him? Don't you think I suffer?" Jag drog upp snoret i näsan och bankade mig själv i pannan. "I hate myself more than all of you together. Seeing their sad looks everyday? Hearing their screams while I sleep? The memories of my little sister playing in the garden and talking to me and how I just pushed her away like I did with everyone else? This is just a small part of what I will have to live with for the rest of my life. You all can move on, but I can't because I will be stuck here forever."
"Bullshit doesn't get to me", sa Ruby med en ihålig röst.
... "Tell them that I'm sorry", viskade jag och kände hur det stockade sig på slutet av meningen så jag fick pressa fram orden, men det pep i andra änden. Ruby hade lagt på. "So sorry..."
6 april 2020, kl.19:43. Hounslow Central.
 
Jag slängde upp resväskan på sängen och började omsorgsfullt packa ner klädesplagg för klädesplagg i den. Jag hade haft svårt för att bestämma mig vilken typ av kläder jag skulle ha med mig då jag inte hade någon aning om hur vädret var i Paris för tillfället, och de andra som skulle med på resan hade säkert ingen större koll de heller.
Dörren öppnades på glänt och Harry kikade in i sovrummet. "How's it going?"
"Good, I guess", log jag. "What did your mom say?"
"She was a little sad that she wasn't invited to Paris..." Harry kliade sig i nacken, men hans ansikte kunde inte dölja någonting.
"Oh stop it you, I know that you're the one who's sad that you couldn't go to Paris with us." Jag avbröt mitt packande och gick fram till Harry för att lägga armarna om hans axlar.
"True", flinade han. "But I never said I couldn't? I wasn't even invited?"
"But it's a girls-trip?"
"Oh really? So Ricky and Phil are girls too? Not the last time I checked...?"
"Oh, so you've checked?"
"Agh, no! I didn't mean it like that, ugh please." Harry såg ner i golvet och jag skrattade åt honom.
"You silly! But it's not like you'll miss much anyways?"
"So seeing you trying on your new victoria's secret underwear and picking out dresses for the wedding is what you call nothing? Is that what you say?"
"Okey, I'm sorry. I know, seeing me in my underwear is kind of a thrill." Jag nickade medhållande åt det jag själv sagt, och Harry pussade mig på pannan. Men plötsligt upptäckte han något i min resväska som tydligen var mer intressant.
"Wait, are you taking that dress to Paris?"
"Yeah, why not?"
"But you're so pretty in that one!", gnällde han och lyfte ur den ur väskan.
"But what else should I wear when we go out for dinner at night?", frågade jag förvirrat.
"I don't know, but not that one... What if some good-looking frenchman comes to steal you away from me when you wear it?"
"Yeah, like that'll happen." Jag skakade på huvudet. "If anyone comes to kidnap me, then it's probably you, dressed up like a frenchman with a fake french accent."
..."How do you do that?"
"Do what?"
"You always know what to say to make me look stupid and for other people to for a while actually think you have a brain after all...?"
"Oh, what can I say? You're kinda easy to read, so I've gotten used to it."
Harry skakade skrattandes på huvudet och gick bort mot vår garderob. Istället för att hämta en annan klänning, som jag trodde att han var på väg att göra, så hämtade han sin bandtröja med Ramones och lade ner den i min väska.
"No Harry, are you serious? You're favourite shirt?"
"Of course, NayNay. I want you to have a piece of me with you when you're away."
"Aw, baby..." Jag blev alldeles rörd och slängde mig runt halsen på honom. "I love you so much!"
"I love you too, babe. I love you too."

Efter att vi tillsammans hjälpts åt med att stänga väskan så satte Harry ner den på golvet.
"Come here", sa han och drog in mig i en varm kram igen. Han kysste min nacke och andades in doften av mitt hår, och jag kunde höra hur han mumlade om hur mycket han skulle sakna det här medan jag var borta.
"I will only be gone for a few days", påpekade jag, men även jag fick lite ont i hjärtat av att tänka på att jag återigen skulle vara ifrån Harry. Nu hade vi ju setts varje dag ända sedan jag kom hem, så det kändes ovant att veta att jag inte skulle få träffa honom på ett tag efter att vi åkt imorgon.
"But we could always talk over skype?"
"But that's not the same thing", klagade han. "I can't hold you in my arms over skype. I can't kiss you goodnight or give you a peck on the cheek or tickle you or anything. And I definitely won't be able to do this..." 
Han placerade sin hand mot min kind och förde mina läppar mot sina. De möttes i en mjuk kyss som sedan övergick i hångel. Jag ville inte skiljas från Harry. Aldrig aldrig!
Jag drog lätt i hans tröja, och han förstod vad jag menade och drog tröjan över huvudet. Sedan hjälpte han mig av med min också och kysste min hals. Jag trasslade in mina händer i hans lockar och förde hans läppar mot mina igen, och han masserade min rygg med sina händer medan jag gjorde så.
 
SIGH NO MORE
 
Snart därefter lyfte han mig från golvet och bar mig sakta bort till sängen, och jag tänkte inte ens i en sekund på att det här skulle göra det jobbigare för att att säras på imorgon bitti när jag skulle gå ombord på planet mot Paris. Jag ville testa att bara leva i nuet för ett tag och spendera mina sista timmar i England tillsammans med mannen som i mina ögon var hela min värld och finare än alla sevärdheter runt omkring på jorden. Tillsammans med mannen jag älskade.
Det hade gått nästan en och en halv timme sedan Ruby lämnade fängelsebyggnaden, och nu gick jag och väntade på att alla fångar skulle skuffas in i sina celler. Jag skulle inte in inatt. Eller jo, egentligen var jag tvungen, - det var alla, men jag tänkte inte spendera en natt till i den där cellen. Jag skulle aldrig behöva ligga på den där hårda madrassen och plågas av skrik och gråt och mardrömmar och ledsna ögon. Jag skulle inte spendera en enda jävla natt till i det här helvetet. Nej, nu var jag redo att ta mitt riktiga straff. Det som alla i hemlighet ville att jag skulle välja. Det som både jag, Ruby och alla andra jag förstört livet för var enade om. 
De sista grabbarna knuffades iväg eller släpades iväg med hjälp av handbojjor. Men mig såg vakterna inte. Jag hade gömt mig i det mörkaste hörnet i rummet, bakom några fula pinnstolar och slitna pokerbord som stod uppradade på varandra eftersom de var för trasiga för att användas, till och med för oss fångar.
Taklamporna släcktes, en efter en, och de grymtande rösterna och rasslet av nycklar försvann allt längre bort. Jag vågade mig fram igen och kikade bakom hörnet. En ensam lampa lyste längst bort i korridoren, men jag tyckte mig höra snarkningar därifrån. Det var nu eller aldrig. Antingen skulle poliserna komma på mig, och jag skulle straffas hårt, eller så skulle de inte göra det och jag kunde äntligen lämna denna fasansfulla värld.
Jag knöt upp mina skor och ställde dem intill väggen, och sedan började jag tyst smyga över golvet. Ju närmare rummet jag kom, desto tydligare hördes snarkningarna. 
Jag kikade in på hans lilla kontor, förhoppningsvis var han inte typen som vaknade lätt av småljud. I hans bälte hängde en stor knippe nycklar, men på sig hade han inget vapen. Jag knäppte försiktigt loss nyckelknippan och började sedan leta efter rätt nyckel till skrivbordslådorna. Det blev hela tiden fel, och då jag släppte en nyckel och tog upp en annan så rasslade det till, och polisen grymtade tyst.
"Damn it", svor jag lågmält och fortsatte leta... Bingo! Jag låste upp den översta lådan, skuffade undan alla högar med papper, miniräknare och annat onödigt krafs som jag inte förstod varför han hade där. Jag hade ändå förväntat mig att alla vapen hölls gömda här, i tryggt förvar hos poliser och fångvaktare.
Jag öppnade nästa låda, och efter att ha rotat runt lite till så hittade jag vad jag letat efter. En pistol. Den var tung i min hand, och jag la så tyst som möjligt ifrån mig nycklarna på skrivbordet innan jag lade benen på ryggen och sprang min väg. Eftersom jag hade strumpor på mig så lät det dock inte så mycket när jag sprang över betonggolvet, men när jag nästan var framme vid min slutdestination så hörde jag en vakt.
"That Walsh-guy, he's missing! Go look for him, he's probably hiding somewhere!"
"Oh jesus, did you fall asleep? Look, your keys? Wait, the gun... Oh no no no! The gun! He took the gun!"
Jag fick tänka om snabbt, och längst bort i korridoren såg jag killarnas toaletter. Mitt sista hopp, tänkte jag.
Jag slängde upp dörren men stängde tyst om mig så stället inte skulle verka misstänkt, sedan låste jag in mig i ett av båsen med pistolen i händerna. Den vägde som bly, och jag fick nästan ont i ögonen av att se på den.

~
"Hey, I'm talking to you!", sa Ruby argt, och jag väcktes från mina tankar och undrade vad hon just sagt.
"What are you doing here, Ruby? You shouldn't be here. You don't give a shit about me. You hate me."
"Exactly, I hate you. But I'm not here because of you. I'm here because I should be! I'm standing up for my sister!"
"Oh so that's why you're here? To yell at me? Do you think that's gonna help to have me killed? Ruby, I want to die, but they won't let me. They don't think I'll suffer enough if they kill me."
"But it's not like you're suffering enough right now either, is it?"
~
"You don't know a shit about me, okey?! You don't know my story at all, but if you did you would somehow understand how I ended up like this. It was written in the bible, that's what my dad said when I went in high school and struggled with grades and life and everything. He had no trust in me, and if my family didn't believe in me, then why would I?"
~
"Daniel, I--"
"Don't move! She's mine, and if you touch her, then I'll have to kill you. And I'm not afraid of doing it!"
"Daniel, you need help for god's sake! Please, just put it down!"
"No! Leave, and don't ever come back! Because if you do, then I'll kill you! I saved her, you know. I can give her so much more, than you'll ever be able to. If you weren't in the picture, then she could've loved me too!"
"But love doesn't work that way, Daniel! You don't choose who to fall in love with! That's why we sometimes have to move on!"
"I give you three seconds... Three seconds to leave the house!"
~

Jag förde pistolen mot pannan och skulle just till att skjuta då dörren till herrarnas slogs upp.
"Is he in here?", röt en polis.
"I think we just found him!", sa en annan och började banka på dörren. "Mr.Walsh, open up! Now."
"Daniel?", hörde jag en ljuv stämma säga. "Daniel, come play with me!"
Jag slant till med pistolen och svor införnaliskt.
 
Wow,but fuck you.♡ | via Tumblr
 
"Candice? Is that you?" Höll jag på att bli galen? Eller var jag redan död? Candice var ju död, så inte kunde hon vara här?
"Mr.Walsh? What's going on in there? Open up, right now!" Poliserna bankade på dörren igen, men jag reagerade inte. Min kropp skakade och huvudet snurrade. Hela toalettbåset snurrade och jag visste knappt vad som var upp eller ner.
"Daniel, come play with me!" Candice klingande skratt ekade i mina öron, och jag log för mig själv. Åh vad jag hade saknat att höra hennes skratt. "Daniel, why is it so hot in here?" ... "Daniel, it smells like fire, do you think that mom burned those cookies you loved again?" Men snart var hennes skratt inte lika klingande längre, för det övergick i gråt. "Aoch, it burns! Daniel, help me!"
Ett skri av smärta ekade i badrummet, och snart insåg jag att det inte var Candice som skrek längre, utan jag själv.
"I'm sorry, Candice! I'm so sorry!"
"Mr.Walsh, open up!" Poliserna knuffade på dörren, och den började sakta men säkert bukta inåt.
Jag tog tag i pistolen med båda händerna och tog ett lugnande andetag. Det skulle inte ens ta en sekund och jag skulle vara borta för alltid. Jag skulle slippa den här skiten och den här världen och alla jävliga människor som inget begrep.
"Three..."
 
Untitled
 
Jag brukade aldrig läsa böcker, men jag visste att Nancy älskade att läsa, och det var en av alla de saker som fick mig att älska henne. Mamma sa att man blev smart av att läsa, och det blev man nog också. Nancy var smart.
Men den enda gången jag någonsin läste något var när jag lånade en av mammas böcker. Den var skriven av Stephen King, och mamma hade sagt att den nog skulle passa mig. Jag mindes dock inte vad den hette, men jag kommer ihåg att jag tyckte om den. Den där Stephen var inte dålig på att skriva och berätta så att text blev till film i ens huvud. I boken fanns ett väldigt vist citat, som jag kunde utan och innantill än idag.
"We stopped checking for monsters under our beds when we realized they were inside us." Och han hade så rätt, så rätt. Och plötsligt insåg jag något: Om man inte tror på sig själv till att börja med, hur ska då någon annan kunna tro på en?
"Two..." Jag pressade med fingrarna och väntade på smärtan. Det var som att allt i den riktiga världen hade tystnat eller gått och lagt sig, för det enda som hördes var Candice röst, mina häftiga inandningar och mitt bultande hjärta som tickade som en bomb.
"Daniel!", skrek Candice i ren panik.
"Candice, wait for me", viskade jag tyst och tryckte allt vad jag hade. Jag hann inte ens känna något innan allt blev bäcksvart och jag försvann.

Ber om ursäkt för att ni fått vänta så, men jag har gått och blivit sjuk så jag har återigen fått lägga bloggen lite åt sidan. När ni läser detta så ligger jag mest troligt och sover, om jag nu lyckas vill säga. Det är ganska svårt att andas när man är döförkyld faktiskt. Har inte sovit ordentligt på tre-fyra nätter nu. :(
Men nu är jag back on track igen, fast att jag är jättesjuk. Men nu framåt jul får jag ju mer tid till att skriva då vi är klara med de flesta skolarbeten, vilket är himla skönt.
Luftkramar & luftpussar åt er alla (vill ju inte riskera att smitta er liksom)! <3

Kommentarer
Postat av: Matilda

Åh herregud vad bra! Det du sa om film i huvudet, det är ust så du skriver!

Svar: Aw tack så jättemycket! :D
Vendela Åstrand

2013-12-15 @ 00:26:26 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Elin

Jag vet inte hur många gånger jag sagt det, men du skriver som en gudinna! Varje gång du skriver något nytt blir jag överväldigad och det lyckas alltid slå dina gamla kapitel, varje gång! Det är helt sjukt vad bra du är!! <3

Svar: Åh tack så jättejättemycket, Elin! Men du ska inte säga nåt för du är minst lika begåvad själv, talangfulla människa! Önskar minsann att jag hade dina skrivkunskaper också, du lär komma långt! <3
Vendela Åstrand

2013-12-15 @ 09:32:55 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Emma

Alltså, Vendela.. Det är sjuktbra! Alltså det måste värkligen ha smärtat Daniel det han gjorde! Om man inte ens ville leva

Svar: Aw tack!! :D Ja, verkligen. Daniel levde sannerligen ett tufft liv. :/
Vendela Åstrand

2013-12-15 @ 10:50:18 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Bella

Jättebra! Så j*vla bra Vendela! :) du borde blir författare. :)

Svar: Tack Bella! :D
Vendela Åstrand

2013-12-15 @ 11:42:21
Postat av: Malin

Gud vad bra!! Längtat efter kapitlet länge! :)<3

Svar: Tack Malin!! :D <3
Vendela Åstrand

2013-12-15 @ 17:46:08
Postat av: Beea :)

åh fy för, fy för vad bra!
åh jag tycker riktigt synd om Daniel fast att han inte förtjänar det :(
stackars liten han mådde inte bra, ååhhh TITTA VILKA KÄNSLOR DU FÅR MIG ATT TA FRAM!!! hahaha

Svar: Åh tack så jättemycket! :D Aw, jo jag tyckte faktiskt lite synd om Daniel jag också där mot slutet. Han hade det inte lätt, den pöjken :/ <3
Vendela Åstrand

2013-12-15 @ 22:03:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback