Karaktärspresentation: Meredith Davies

anne hathaway | Tumblr
 
Meredith Anne Davies
född: 4 juli 1967 

Meredith är född i lilla Wolverhampton, men så fort hon blev gammal nog så lyfte hon som fågeln ur boet och flydde till London. Idag, och sedan en lång tid tillbaka, bor hon i Hounslow Central tillsammans med sin spanska hushållerska, Maggie. Hon spenderar dock inte speciellt mycket tid hemma och ger ofta Maggie ledigt så att hon kan åka hem och hälsa på sina barn.

Meredith är en mycket framgångsrik kvinna, samt hjärnan som ligger bakom Meredith Davies Fashionhouse. Företaget bara växer med åren, vilket gör så att Meredith sitter på en tron av pengar som hon gärna lägger på resor, inredning eller använder för att skämma bort nära och kära. Hon planerar dock att gå i tidig pension eftersom hon ändå har alla pengar hon behöver för att kunna leva livet som en dans på rosor i år framöver, plus att hon vill utöka sin systerdotter Nancy's framgång inom modebranschen och låta henne ta över.

Meredith är 53 år gammal, har brunt, tjockt hår som når henne till brösten (men hon föredrar att ha håret uppsatt), och bruna ögon. Men när hon faktiskt har håret utsläppt får hon ofta beundrande kommentarer angående hårets volym och att det ser ut att passa in i en cool tevereklam, och detta kan bero på att Meredith har en liten fetish för många olika typer av hårprodukter. 
Hennes läppar är stora och fylliga, ögonen stora men något sneda, vassa ögonbryn och en rak näsa. På morgonen finner man ofta ett par läsglasögon på henne nästipp då hon ser dåligt när hon läser tidningen, och om dagarna bär hon ofta solbrillor då hon tycker att det inför någon slags mystik till hennes personlighet. Hon är också alltid prydligt klädd, bär helst kjol och kavaj och högklackat. Inte ens hemma går hon klädd i trasor, så den som kallar Meredith lat har allt annat än rätt.
Meredith ser ut att vara tagen direkt ur en film. En dålig kärleksfilm där hon har rollen som den där kvinnan som är andrahandsvalet och i slutändan inte får någon. Meredith är hundra procent singel och dejtar inte. Hon tror att alla bara är ute efter hennes pengar och berömmelse, vilket kanske är sant då hon inte är speciellt romantisk av sig. Hon är heller inte så värst trevlig, måste jag tillägga. Fast hon har bättrat sig lite på senare tid, och hon är ganska snäll mot familjen, sina kollegor och människor som är snälla tillbaka. Men det är verkligen inte lätt att vinna Merediths hjärta, så lyckas du med det så är du värd en medalj!
 
Namnet Meredith betyder "havets väktare" och "stor gud", och det sistnämnda kanske stämmer in lite på Meredith då hon är lite som en gud för många av hennes kollegor och fans.

~ OneShot ~ Millionaires ~ OneShot ~

~ A Zayn Malik ONESHOT ~
Inspirerad av: The Script - Millionaires

spending our time like we are millionaires

“Dags att stänga”, säger bartendern och gör en gest mot dörren att vi ska lämna klubben. Zayn lägger armen om mig, och tillsammans går vi ut i den mörka natten. Det är december, men snön har ännu inte nått Londons gator. Min fylla är på väg att lägga sig och jag känner mig sömnig, skorna skaver och jag har svårt att gå upprätt. Men Zayn håller fortfarande ett stadigt grepp om mina axlar vilket hjälper mig att hålla mig uppe. Det är kyligt ute. Jag hackar tänder. Zayn upptäcker att jag fryser så jag skakar och stannar upp för att dra av sig sin kappa och sedan ge den till mig.
”Men nu kommer ju du frysa”, gnäller jag, men Zayn bara rycker på axlarna.
”Äsch då, det gör inget.”
Jag vill streta emot, påpeka att det visst gör något, men vet att det tjänar ingenting till. Zayn skulle inte bry sig om mina argument, för har han gett mig sin kappa så vill han inte ha tillbaka den förrän vi är hemma igen.
Vi går tysta omkring bland kvarteren i city. Det enda som hörs är ljudet av våra andetag och mina klackar mot asfalten, och så den galna trafiken på Oxford Street långt där borta. Vart vi är på väg vet nog ingen av oss. Vi bara går omkring och försöker komma på ursäkter för att inte dra hem. Ingen vill ringa en taxi och säga hejdå. Vi vill bara vara, ta vara på denna magiska natt och vår tid tillsammans.
Zayn börjar sjunga tyst på någon låt medan vi passerar en liten park med gungor, klätterställningar och gungbrädor, och den låten kan jag också, och trots att jag är tondöv så sjunger jag med för full hals.
Vi hoppar upp på en parkbänk och sjunger ut våra hjärtan. Spenderar vår tid som om vi vore miljonärer. Det enda som betyder något just nu är Zayn's änglalika röst, känslorna han får mig att känna och stjärnorna ovanför våra huvuden. Vi sjunger och sjunger, och någon enstaka människa som går förbi stirrar på oss som om vi vore knäppa. Men det gör inget. Inte ikväll, inte imorgon, aldrig någonsin. Inte när jag är i Zayn's sällskap, då kan folk få tro att jag är hur knäpp som helst. Jag kan till och med erkänna att jag må vara lite knäpp, men det spelar ingen roll för Zayn tycker om mig ändå och det är allt som betyder något.
När låten tar slut blir vi båda helt fulla i skratt, men plötsligt bryts mitt skratt av att Zayn's hand läggs på min kind. Hans ögon ser djupt in i mina, och jag blir som förtrollad. De är så vackra, hans ögon. Lika vackra som ljudet av hans röst eller hans perfekt formade läppar. Jag blir nästan lite avundsjuk över att han fortfarande kan se så underbart perfekt ut fast att vi varit uppe hela natten. Jag själv måste ju se fördjävlig ut. 
"Sluta", mumlar han. "Jag tycker fortfarande du ser fantastisk ut."
Jag spricker upp i ett leende, och det smittar av sig på Zayn själv. Han placerar en hand på min korsrygg och föser min kropp närmare intill sin. Min kropp fylls av värme, dels på grund av värmen som Zayn's kropp utger, men också av känslorna som bubblar upp inom mig. Det känns precis som när vi var inne på klubben och bandet spelade vår låt och vi sjöng med för full hals även fast vi inte riktigt kunde texten, men det gjorde inget för det kändes som att det bara var vi två där. Som att vi hade vår egna lilla bubbla av liv och att de andra som var utanför inte hade en chans att ta sig in. Våra fötter ömmade och våra halsar skavde, men när ljusen släcktes så skreksjöng vi bara ännu mer. Det var jobbigt, men så värt det.
Solen tittar fram bakom trädkronorna i parken, och strålarna reflekteras i Zayn's ögon. Klockan måste börja närma sig sex. Om tid var pengar så skulle vi vara värda en förmögenhet. Vi är trötta och slitna, men ännu tänker vi inte ge upp. Denna fantastiska decembernatt kommer vi aldrig mer få återuppleva och tid går inte att köpa med pengar. Inte ens för miljoner 
Jag lyfter handen och rör försiktigt vid Zayn's lugg, och han ler varmt. Snart är hans ansikte så nära mitt att jag kan känna hans varma puffar av andetag mot mina läppar. Så nära att vi kan andas samma luft.
"God jul", säger han och låter sina läppar röra vid mina. De passar ihop som två pusselbitar, och jag lägger armarna om hans nacke för att komma närmare.
"God jul."

Chapter 48 - Paris and Surprises

Previously:
Snart därefter lyfte han mig från golvet och bar mig sakta bort till sängen, och jag tänkte inte ens i en sekund på att det här skulle göra det jobbigare för att att säras på imorgon bitti när jag skulle gå ombord på planet mot Paris. Jag ville testa att bara leva i nuet för ett tag och spendera mina sista timmar i England tillsammans med mannen som i mina ögon var hela min värld och finare än alla sevärdheter runt omkring på jorden. Tillsammans med mannen jag älskade.

[bild kommer!]
7 april 2020, kl.07:32. Heathrow Airport, London.
 
"Bye babies, momma will miss you", sa jag och ställde ner väskorna på golvet för att ta emot våra små tvillingpojkar. Riley & Lucas hade växt galet mycket på senaste tiden, men i mina ögon skulle de alltid vara mina små korvar. "Daddy better take care of you while I'm away." 
Liam mötte min blick och flinade, men hans blick var plågad. Vi hade fortfarande svårt för att vara ifrån varandra, och efter vad som nyligen hade hänt min syster så var han ännu mer orolig över att låta mig åka trots att vi hade ett stort sällskap med oss.
"Don't look at me like that, honey. I will be fine. I'm just gone for a few days."
"I know, I know...", muttrade han och tog emot Riley igen efter att jag pussat honom på hjässan och gullat lite till.
"This is hard for me too, you know. And it's the first time I'm away from them." Jag nickade åt Lucas & Riley. "But I know that I'll see them again, that's why I don't worry. You can do this, Liam. I know you can." Jag tog ett steg framåt och kysste honom på läpparna. "I love you."
"And I love you, Ru."
Jag sprack upp i ett leende och kysste honom igen för att sedan överlämna även Lucas. "Bye hunbuns, be nice to daddy now!" Efter att ha lyft upp mina väskor igen så kollade jag av att de andra var redo för att checka in väskorna. Mamma, moster Meredith, Ricky & Phil verkade alla redo, men Nancy stod fortfarande och klängde runt halsen på Harry.
"Hold my purse", sa jag till Ricky och gav honom en av alla mina väskor för att sedan gå fram till Nancy. "Okey okey, no more kissing and sobbing now, okey? We're going to Paris and I'd like some coffee before we rush to the gate. Okey? Thanks, now come on." Jag drog Nancy i armen så hon släppte taget om Harry. Lite omget kanske, men hey, vi var fortfarande systrar och jag skulle alltid förbli den barnsliga av oss.
"Okey, I'm coming", suckade Nancy och himlade med ögonen. Jag visste att hon var jättepepp inför resan, hon var bara lite sur över att behöva lämna Harry hemma. 
"Hey Ru", stoppade Harry mig när jag var på väg att gå, och jag stannade till igen och vände mig om. 
"Yes?"
"Promise me to take care of her. If anything happens, I--... Don't leave her alone, not even for three seconds, do you understand? If I lost her again, I'd never forgive--"
"Ahh please, Harry. She's my sister for God's sake! Do you seriously think that I'd leave her after what happened with Daniel?" Jag såg surt på honom, och han skakade skamset på huvudet.
"Sorry, but... Just promise me."
"Okey, I promise."
"Thanks. And hey, have a nice trip."
"We will."
"And make sure she buys the most beautiful of dresses, because she deserves it."
"Sure."
"What was that about?", frågade Nancy förvirrat när jag slöt upp vid hennes sida.
"Oh nothing. We were just bickering about you." Jag ryckte nonchalant på axlarna och vände mig om för att vinka åt Liam och barnvagnen en sista gång.

När den sista väskan var incheckad och vi hade tagit oss igenom alla kontroller så började vi gå genom taxfreen.
"Coffeetime?", föreslog Ricky.
"Sounds lovely, sweetheart", sa Meredith och tog av sig sina handskar. Hon hade verkligen gått all in för den här Paris-resan och var klädd i svart kjol och kavaj, höga klackar, handskar och en stor hatt. Pretty fancy, faktiskt.
Själv bar jag en slapp klänning och gosiga strumpbyxor då jag föredrog att flyga bekvämt. 
"Starbucks!", röstade jag och visste att Nancy skulle vara på min sida.
"Starbucks", instämde hon.
"Okey, Starbucks it is", suckade mamma. "London has changed you, girls."
"And maybe we've grown a little too, haven't we?"
"Nancy, maybe. But I'm not too sure about you, love", sa hon och la armen om mig, och jag skrattade varmt. Trots att jag nu hade egna barn och hon var mormor så behandlade hon mig fortfarande som om jag vore hennes lilla flicka som inte klarade av världen på egen hand. Ibland var det irriterande, men mestadels tyckte jag om det eftersom jag alltid hade varit mer utav en pappas-flicka. 
"What would you like to have?", frågade Meredith och såg på Nancy. 
"Uhm, I think I'm going for a cappuccino but--"
"Okey, then I'll go get you one."
"No, I can pay on my own, Meredith. You don't have to--", började Nancy men blev avbruten.
"Nancy, please. This is your trip and it's you who are getting married so please, let me pay. It's just a coffee?"
"Okey then. Thanks Meredith."
"Oh it's nothing!"
Mamma, Phil & Meredith ställde ner brickorna med kaffe och kakor vid bordet där jag, Nancy & Ricky satt. 
"Just eat as much as you like."
Jag snappade åt mig min beställda latte och delade på en chokladmuffin. Som en tyst överenskommelse tog Nancy glatt emot den andra halvan men innan hon ens hade hunnit börja äta på sin så hade jag svalt hela min. Sedan graviditeten hade sötsaker varit min svaghet. Okej, lögn. Jag hade alltid varit svag för sötsaker medan Nancy föredrog frukt.
"Are you excited?", frågade Phil och log mot Nancy.
"If I am?" Hon höjde på ögonbrynen. "Like crazy!"
"Cheers for Paris, then", sa Ricky och lyfte sin kaffemugg.
"For Paris!", ekade alla och slog muggarna i varandras. Det här skulle bli den bästa resan på länge. Världens bästa shoppingstad, massa pengar att bränna, en vacker klänning åt Nancy att hitta... Kunde det bli bättre? Knappast!
Jag satte mig på bänken under det stora trädet på skolgården tillsammans med mina nya kompisar, Stephanie och CC (som uttalades Ce-Ce, men vad smeknamnet stod för visste jag inte ännu och jag förmådde mig inte att fråga). Ett gäng killar i klassen skrapade ihop det sista av snön som låg på marken och hade snöbollskrig med varandra, men tjejerna stannade inne på rasten. Utom jag, Steph & CC då.
"Stina?"
Ett avlägset rop fyllde luften, och jag såg mig förvirrat omkring.
"Did you hear something?", frågade jag och såg på mina vänner för att sedan låta blicken fortsätta vandra. Och då såg jag dem.

Untitled | via TumblrUntitled | via Tumblr

Niall & Jolie hade stannat bilen intill vägkanten och vinkade diskrét för att få min uppmärksamhet men utan att de andra skulle få syn på dem. Vad gjorde de här nu? Jag hade ju bara haft en lektion hittills, och det var många kvar tills jag slutade för dagen. Gick klockorna fel där hemma? Och borde inte de vara på jobbet såhär dags?
"What a fancy car", sa Stephanie och nickade åt Niall's bil. "Do you know them?"
De var inte många som höll koll på att jag bodde hos Niall & Jolie och var en liten del av kändisskapet, men det var jag bara tacksam för. Och för både Niall's, Jolie's & min egen skull så ville jag att det skulle förbli så.
"Uhm, yes. It's my step-dad and... mom", ljög jag. 
"Really?", sa CC. "You and your mom look so different!"
"Yeah, I know. But, uh, we're much more a-like if you look closer." Jag reste mig upp. "I should go and see what they're doing here. See ya."
"Don't get late for class, Stina", varnade Steph. "Our teacher isn't too happy about late arrivals."
"Do you really think that her mom will let that happen?", sa CC och knuffade Steph i sidan. Jag skrattade åt dem och skyndade sedan fram till bilen.
"Is that your friends?", frågade Niall glatt och nickade åt mina kompisar.
"Yeah. Left one is CC, and the girl to the right is Stephanie."
"Cute girls. I'm sure they're nice. I'm happy for you, Stina."
"Thanks, I guess", log jag. "What are you doing here? It's only morning?", sa jag och såg frågande mellan Niall & Jolie.
"You don't have to attend to class for the rest of the day, you're coming with us", sa Jolie och log hemlighetsfullt.
"Are you going to kidnap me?", frågade jag och skrattade bort allvaret som hängde i luften efter mitt skämt. 
"Maybe", log Niall. "Get in the car, sweetie."

En dryg halvtimme senare stannade vi utanför en röd tegelbyggnad.
"Here it is", sa Niall och stannade motorn, och Jolie hoppade ur bilen för att betala parkeringstillståndet. Bara för att man var kändis så betydde inte det gratis parkeringsplats, nä alla var tvungna att betala om man ville skippa p-böter.
"What are we going to do here?", frågade jag förvirrat och kollade på dörren. Den gav mig inga ledtrådar om vad det här var för plats. 
"Let us go inside." Niall föste försiktigt in mig genom dörren men lämnade min fråga obesvarad.
ADOPTIONSCENTRUM, läste jag på en skylt när vi kom in. Blandade känslor svallade över mig likt en stor flodvåg och plötsligt blev jag alldeles snurrig.
"Niall... Jolie... What?" Jag vände mig om och såg storögt på dem. "Are you going to a--"
"Listen, sweetie. Jolie and I have been talking alot, and we have come to this part where we either have to let you go or decide to keep you. You can't stay at our place, you need parents. Real parents."
"But... What?", nu blev jag plötsligt väldigt förvirrad. För en sekund var jag nästan säker på att Niall skulle berätta att de ska adoptera mig, och nu snackade han om att jag behöver riktiga föräldrar. Skulle de adoptera bort mig?
"Stina, look at me."
Jag mötte hans blick med tårar i ögonen.
"I want to become your father."
Jag kunde inte hålla tårarna inne längre, men nu förvandlades de till lyckotårar och jag nästan flög in i Niall's famn.
"Niall and I came to the conclusion that we probably would be better parents for you than your real father. I mean, he left you, and we would never do that. We love you, Stina, and you have become a part of the family. You're like a daughter, even though you're old enough to be my sister. And we'd love to have you staying at our house for as long as you'd like." Jolie klappade mig på huvudet, och jag slängde genast en arm runt henne också.
"Exactly", nickade Niall. "And since you've already started a new school and has new friends, I mean, why not?"
"I'd love to!", sa jag lyckligt och gosade in mitt ansikte mellan deras axlar. "But do you think they'll let you adopt me?"
"We've actually been on a lot of meetings about this. They were going to talk with your dad until today and then they want your opinion, and if you say yes... Then it's probably a yes."
"Mr.Horan, nice to see you again", log Mr.Gray artigt och tog i hand.
"Nice to see you too, Mr.Gray", log jag tillbaka och skakade den snabbt.
"Sit down, please." Han gjorde en gest mot fåtöljen på andra sidan skrivbordet, och jag rättade till kavajen (som jag valt att ta på mig, dagen till ära) och slog mig ner som jag blivit ombedd. 
"So, last time we talked I promised you to talk to her real father, and that's what I've done. His name is Erik Nilsson and today he lives in Cali with his new wife, Marie. As you know, Marie is not Stina's real mother, because--"
"She's dead and her name is Viola. I know that. We've been talking about her alot, Stina and I."
"Oh?" ... "Well, that's good. Great, actually. That you keep her mom alive in her memory, I mean."
Jag nickade instämmande. "What did Erik say about... The adoption?"
"What Stina needs is a family, love and a place to call home. A parent, or two, with a stable socio-economic situation and a history where no criminality or abuse is involved, and a family that is healthy both physically and mentally. And that is something that Erik can't give her. He proved it himself, by leaving her. We talked a lot, and he agreed with the adoption and said that maybe you'd become a better dad after all." Mr.Gray sträckte sig över skrivbordet och pratade med lågmäld röst. "To be honest, it sounded like he didn't really care about his daughter."
"So... I can become her father?", frågade jag förväntansfullt.
"Maybe, yes. There are a few things we need to fix first, and of course I need to talk with Stina about it and hear her opinion, even though it's pretty clear what she wants. She could've chosen a foster family, but she chosed you. But I'd say there's a 9,99 percent chance that you can become her parent. And whether she wants Jolie to become her new mom or not is all up to her."
Jag nickade återigen. "Thank you so much, Mr.Gray" Jag reste mig upp och tog i hand igen.
"No problem, Mr.Horan. Everything for the children, you know. Now will you please go get Stina for me?"
"Yes sir!"
Jag fingrade på min mössa som jag nu lät ligga i famnen eftersom det var för varmt för att bära den innomhus. Niall hade varit på möte i snart en halvtimme, och jag var mer än nervös inför mitt eget möte. Vad skulle de fråga om? Vad skulle jag svara? Skulle jag behöva prata om mamma? Och om pappa? Och om hela min bakgrund?
"Nervous?", frågade Jolie och lade sin hand ovanpå min, och jag nickade snabbt. "Don't be. Mr.Gray is very kind and all he wants is the best for you."
"I know", mumlade jag, och just då öppnades porten in till konferensrummet och Niall kom gåendes ut.
"Time for your meeting, Stina", log han. Jag reste mig från soffan och började gå mot porten efter att ha gett Niall en tveksam blick.
"Go on, Mr.Gray's waiting in there", pushade han och nickade åt dörren. Jag tog ett djupt andetag och gick in.
"Close the door, please", sa en skrovlig mansröst, men han lät mycket trevlig och jag gjorde som jag blev tillsagd.
"Nice to finally meet you, Stina", log mannen som nu hade rundat skrivbordet och sträckte fram sin hand. "I'm Mr.Gray, one of the persons who gets to decide if you shall become Mr.Horan's daughter or not. And before we start talking, I must say that I only want your best. This is your choice, not mine." Med dessa ord gjorde han en gest mot fåtöljen och slog sig ner på andra sidan skrivbordet för att sedan återigen möta min blick.
"Have you talked to your dad? I mean, Mr.Erik Nilsson?"
"No", jag skakade långsamt på huvudet. "I haven't talked to him since before he left me with his girlfriend."
"You mean wife", påpekade Mr.Gray.
"What?"
"Oh, sorry. I thought you knew that Erik and Marie... Ahh nevermind." Han viftade bort samtalsämnet med händerna. "I've been speaking with him over the phone. He lives in Cali now and has no plans on coming back here, and he didn't think that it would be a good idea for you to move across the ocean since you have school and friends and everything here."
"Or maybe he just didn't want me there..."
"Excuse me?", sa Mr.Gray då han inte uppfattat vad jag sagt eftersom jag mumlade.
"No, nothing."
"Okey. And since you're only sixteen, you need parents. And since your mother is, I'm sorry, dead, we need to get you new parents. And Mr.Horan is willing to become your new father, but the question is; what do you want?"
"If the questions is; do you want Niall Horan and Jolie Blake to become your new parents? Then the answer is yes."
"Are you sure?"
"I know what I want, so yes."
"Well then. There are still some things I have to fix and look up, so I cannot guarantee you anything right now at this moment. But, I'll do what I can. Bring in Mr.Horan and Miss Blake, please."

Cirka tjugo minuter senare, och dessa tjugo minuter kändes som en evighet, öppnades porten återigen, och Niall kom långsamt gåendes mot mig med blicken i golvet.
"What did he say?", frågade jag tyst. "Is it a no?" Min röst stockade sig, och jag såg oroligt på Niall när han inte svarade. "Niall? Please, say something!"
Niall lyfte sakta på huvudet och mötte min blick, och bara några sekunder senare sprack han upp i världens leende och sträckte ut armarna för att krama om mig.
"I'm your daddy, Stina! I'm your daddy!"
"Oh my god!", skrek jag av glädje och flög in i hans famn. "Thank you", viskade jag sedan in i hans skjorta. "Thank you, thank you, thank you..."
"You have nothing to thank for, sweetie. You can't live alone, you deserve better." Han strök mig över håret och pussade mig på hjässan.

 
"Thank you, Mr.Gray. We're so thankful for what you've done for us", hörde jag Jolie säga, och i ögonvrån såg jag henne skaka hand med Mr.Gray.
"Oh no problem, you know my motto: everything for the children! I'm sure you'll be a great mom to her."
"Thank you so much."
Jolie kom gåendes mot oss, och när hon slöt upp vid vår sida så fylldes hennes ögon med tårar.
"I'm now officially a mother, I can't believe it!"
Jag släppte taget om Niall och gick för att krama om Jolie. Vi hade haft våra stunder då vi kom mer eller mindre överens, men i slutändan var hon alltid den som fanns där som både rådgivare, mamma och bästa vän. Och det jag tänkte säga nu var något jag tänkt mycket länge men aldrig vågat, eller kunnat, säga tidigare.
"I love you... Mom."

Yeyyy Stina har fått en familj! I nästa kapitel blir det Paris och shopping och mys och sen är det inte alls (läs: verkligen inte inte alls) långt kvar till bröllop för Harry & Nancy. #TeamHancy FTW! Förresten, vilket par shippar ni mest i novellen? Vore kul att veta!

Måste också hälsa er alla God Jul! Fick ni några klappar ni önskat er? Åt ni er fulla på julmat? Såg ni Kalle Anka? Hoppas er jul var lika fin och mysig som min!
 
Ber förresten om ursäkt för att bloggen hamnat åt sidan igen, men som ni vet så är det jullov, och ni som följer mig på instagram eller läser min personliga blogg vet nog också att jag varit (och fortfarande är) jättesjuk och även har fått spendera ett dygn på sjukhus och sådär, så jag har inte kunnat skriva. Men nu är jag igång igen då jag inte har nåt bättre för mig eftersom jag är för sjuk för att gå ut och umgås med folk, plus att jag jobbar för fullt på den nya novellen.
Pows hej.

Chapter 47 - Wait For Me

Previously:
Jag satte mig på en hård träbänk i hörnet och betraktade de andra männen. Många av dem hade nog varit här länge, för de flesta var väldigt biff och såg ut att ha spenderat många timmar i gymmet. Slagsmål var också vanligt tydligen, för en och annan grabb hade en utslagen tand, ett blått öga eller ärr i pannan. Fast jag såg väl knappast mycket bättre ut själv, så vad hade jag att säga till om?
"Mr.Walsh?"
Jag såg upp på polisen som ställt sig framför mig.
"There's someone on the phone who wants to speak with you, sir."

[bild kommer!]
Jag kände hur hakan träffade golvet av förvåning, och en hård knuff i ryggen fick mig att börja gå mot rummet med telefonväxeln.
"Hurry up, sir. We shall not let a lady wait for you, shall we?"
En dam? Sa han just dam? Dam som i kvinna? Vad i hela helvet--? Mina tankar avbröts av att jag blev nerknuffad i en hård trästol med en nersutten dyna.
"Behave. You know we're all watching you", viskade polisen, och jag nickade uppfattat. Rummet var dåligt upplyst med några enstaka gamla taklampor som hängde på sniskan och lämnade ett mystiskt dunkel. Allt som hördes var knäppandet av telefoner som lyftes och lades på, den tickande klockan på väggen som fick det att krypa i en av stress, mumlande röster och naglar som nervöst knackade i bordsskivan. Jag tog ett djupt andetag och lyfte den orangea luren för att sedan föra den mot örat.
"Daniel Walsh, so we meet again." Rösten fick mig att rycka till. Det lät precis som hon, och för en sekund intalade jag mig faktiskt att rösten lät kärleksfull. Inte förrän nu iddes jag lyfta på hakan och möta blicken som såg på mig genom den tjocka glasskivan som gjorde det omöjligt för mig att röra vid henne. Men till min besvikelse så var det inte hon jag såg. Det var hennes tvillingsyster. Och i hennes ögon fanns inget annat än hat och ilska. Först kände jag ilskan blossa upp inom mig också, men sedan drunknade jag i hennes ögon igen. De var så lika att de skulle kunna tillhöra hennes systers. Men Nancy's ögon skulle jag aldrig få se igen, och det fanns en liten skillnad. Ruby hade svaga stråk av brunt under pupillerna, medan Nancy's ögon bara var vanligt grå-gröna. Men ändå var hennes ögon de finaste jag någonsin sett. Hennes blick hade suttit fastborrad i bakre delen av min hjärna ända sedan jag först såg henne, men nu var hennes blick skräckslagen och sorgsen och alldeles förstörd, precis som när jag såg henne för sista gången.
"Hey, I'm talking to you!", sa Ruby argt, och jag väcktes från mina tankar och undrade vad hon just sagt.
"What are you doing here, Ruby? You shouldn't be here. You don't give a shit about me. You hate me."
"Exactly, I hate you. But I'm not here because of you. I'm here because I should be! I'm standing up for my sister!"
"Oh so that's why you're here? To yell at me? Do you think that's gonna help to have me killed? Ruby, I want to die, but they won't let me. They don't think I'll suffer enough if they kill me."
"But it's not like you're suffering enough right now either, is it?"
"Ru, this is pointless. Go home."
"Don't call me Ru, you idiot! I came to say that I don't know exactly what you did to my sister, she doesn't want to talk about it, and sure, I accept that. But you clearly have neither heart or soul because you have destroyed both her and Josefine's life! Harry told me that Nancy wakes up screaming almost every night because of a bad dream about you. I don't know if she'll ever stop having these dreams, and I bet that Josefine's having them too, and it's all because of you and your stupid game!" Tårarna forsade nerför Ruby's kinder, och jag tänkte på att hon var så fruktansvärt lik Nancy när hon grät. Det gjorde ont ända in i märgen. "Now the whole world knows that you killed your mom and your siblings, can I just ask you, why? Why did you kidnap Nancy? Why did you do this to her? To Josefine? I've heard the story that 'you loved them' but I don't believe that bullshit. If you truly love someone you don't lock them in your house for months!"
"You don't know a shit about me, okey?! You don't know my story at all, but if you did you would somehow understand how I ended up like this. It was written in the bible, that's what my dad said when I went in high school and struggled with grades and life and everything. He had no trust in me, and if my family didn't believe in me, then why would I?" Jag reste mig så häftigt att stolen sköts bakåt, och jag såg hur vakterna hajade till. "And don't you think I suffer because of what I did to them? Any of them? I loved Nancy, I still do. But I knew that she'd never like to be with someone like me, so I thought that maybe I could make the world forget about her so that I could prove that I'm the only one who truly loves her. And why I took Josefine? Because I wanted her damn boyfriend to suffer as much as I did when she started seeing him? Don't you think I suffer?" Jag drog upp snoret i näsan och bankade mig själv i pannan. "I hate myself more than all of you together. Seeing their sad looks everyday? Hearing their screams while I sleep? The memories of my little sister playing in the garden and talking to me and how I just pushed her away like I did with everyone else? This is just a small part of what I will have to live with for the rest of my life. You all can move on, but I can't because I will be stuck here forever."
"Bullshit doesn't get to me", sa Ruby med en ihålig röst.
... "Tell them that I'm sorry", viskade jag och kände hur det stockade sig på slutet av meningen så jag fick pressa fram orden, men det pep i andra änden. Ruby hade lagt på. "So sorry..."
6 april 2020, kl.19:43. Hounslow Central.
 
Jag slängde upp resväskan på sängen och började omsorgsfullt packa ner klädesplagg för klädesplagg i den. Jag hade haft svårt för att bestämma mig vilken typ av kläder jag skulle ha med mig då jag inte hade någon aning om hur vädret var i Paris för tillfället, och de andra som skulle med på resan hade säkert ingen större koll de heller.
Dörren öppnades på glänt och Harry kikade in i sovrummet. "How's it going?"
"Good, I guess", log jag. "What did your mom say?"
"She was a little sad that she wasn't invited to Paris..." Harry kliade sig i nacken, men hans ansikte kunde inte dölja någonting.
"Oh stop it you, I know that you're the one who's sad that you couldn't go to Paris with us." Jag avbröt mitt packande och gick fram till Harry för att lägga armarna om hans axlar.
"True", flinade han. "But I never said I couldn't? I wasn't even invited?"
"But it's a girls-trip?"
"Oh really? So Ricky and Phil are girls too? Not the last time I checked...?"
"Oh, so you've checked?"
"Agh, no! I didn't mean it like that, ugh please." Harry såg ner i golvet och jag skrattade åt honom.
"You silly! But it's not like you'll miss much anyways?"
"So seeing you trying on your new victoria's secret underwear and picking out dresses for the wedding is what you call nothing? Is that what you say?"
"Okey, I'm sorry. I know, seeing me in my underwear is kind of a thrill." Jag nickade medhållande åt det jag själv sagt, och Harry pussade mig på pannan. Men plötsligt upptäckte han något i min resväska som tydligen var mer intressant.
"Wait, are you taking that dress to Paris?"
"Yeah, why not?"
"But you're so pretty in that one!", gnällde han och lyfte ur den ur väskan.
"But what else should I wear when we go out for dinner at night?", frågade jag förvirrat.
"I don't know, but not that one... What if some good-looking frenchman comes to steal you away from me when you wear it?"
"Yeah, like that'll happen." Jag skakade på huvudet. "If anyone comes to kidnap me, then it's probably you, dressed up like a frenchman with a fake french accent."
..."How do you do that?"
"Do what?"
"You always know what to say to make me look stupid and for other people to for a while actually think you have a brain after all...?"
"Oh, what can I say? You're kinda easy to read, so I've gotten used to it."
Harry skakade skrattandes på huvudet och gick bort mot vår garderob. Istället för att hämta en annan klänning, som jag trodde att han var på väg att göra, så hämtade han sin bandtröja med Ramones och lade ner den i min väska.
"No Harry, are you serious? You're favourite shirt?"
"Of course, NayNay. I want you to have a piece of me with you when you're away."
"Aw, baby..." Jag blev alldeles rörd och slängde mig runt halsen på honom. "I love you so much!"
"I love you too, babe. I love you too."

Efter att vi tillsammans hjälpts åt med att stänga väskan så satte Harry ner den på golvet.
"Come here", sa han och drog in mig i en varm kram igen. Han kysste min nacke och andades in doften av mitt hår, och jag kunde höra hur han mumlade om hur mycket han skulle sakna det här medan jag var borta.
"I will only be gone for a few days", påpekade jag, men även jag fick lite ont i hjärtat av att tänka på att jag återigen skulle vara ifrån Harry. Nu hade vi ju setts varje dag ända sedan jag kom hem, så det kändes ovant att veta att jag inte skulle få träffa honom på ett tag efter att vi åkt imorgon.
"But we could always talk over skype?"
"But that's not the same thing", klagade han. "I can't hold you in my arms over skype. I can't kiss you goodnight or give you a peck on the cheek or tickle you or anything. And I definitely won't be able to do this..." 
Han placerade sin hand mot min kind och förde mina läppar mot sina. De möttes i en mjuk kyss som sedan övergick i hångel. Jag ville inte skiljas från Harry. Aldrig aldrig!
Jag drog lätt i hans tröja, och han förstod vad jag menade och drog tröjan över huvudet. Sedan hjälpte han mig av med min också och kysste min hals. Jag trasslade in mina händer i hans lockar och förde hans läppar mot mina igen, och han masserade min rygg med sina händer medan jag gjorde så.
 
SIGH NO MORE
 
Snart därefter lyfte han mig från golvet och bar mig sakta bort till sängen, och jag tänkte inte ens i en sekund på att det här skulle göra det jobbigare för att att säras på imorgon bitti när jag skulle gå ombord på planet mot Paris. Jag ville testa att bara leva i nuet för ett tag och spendera mina sista timmar i England tillsammans med mannen som i mina ögon var hela min värld och finare än alla sevärdheter runt omkring på jorden. Tillsammans med mannen jag älskade.
Det hade gått nästan en och en halv timme sedan Ruby lämnade fängelsebyggnaden, och nu gick jag och väntade på att alla fångar skulle skuffas in i sina celler. Jag skulle inte in inatt. Eller jo, egentligen var jag tvungen, - det var alla, men jag tänkte inte spendera en natt till i den där cellen. Jag skulle aldrig behöva ligga på den där hårda madrassen och plågas av skrik och gråt och mardrömmar och ledsna ögon. Jag skulle inte spendera en enda jävla natt till i det här helvetet. Nej, nu var jag redo att ta mitt riktiga straff. Det som alla i hemlighet ville att jag skulle välja. Det som både jag, Ruby och alla andra jag förstört livet för var enade om. 
De sista grabbarna knuffades iväg eller släpades iväg med hjälp av handbojjor. Men mig såg vakterna inte. Jag hade gömt mig i det mörkaste hörnet i rummet, bakom några fula pinnstolar och slitna pokerbord som stod uppradade på varandra eftersom de var för trasiga för att användas, till och med för oss fångar.
Taklamporna släcktes, en efter en, och de grymtande rösterna och rasslet av nycklar försvann allt längre bort. Jag vågade mig fram igen och kikade bakom hörnet. En ensam lampa lyste längst bort i korridoren, men jag tyckte mig höra snarkningar därifrån. Det var nu eller aldrig. Antingen skulle poliserna komma på mig, och jag skulle straffas hårt, eller så skulle de inte göra det och jag kunde äntligen lämna denna fasansfulla värld.
Jag knöt upp mina skor och ställde dem intill väggen, och sedan började jag tyst smyga över golvet. Ju närmare rummet jag kom, desto tydligare hördes snarkningarna. 
Jag kikade in på hans lilla kontor, förhoppningsvis var han inte typen som vaknade lätt av småljud. I hans bälte hängde en stor knippe nycklar, men på sig hade han inget vapen. Jag knäppte försiktigt loss nyckelknippan och började sedan leta efter rätt nyckel till skrivbordslådorna. Det blev hela tiden fel, och då jag släppte en nyckel och tog upp en annan så rasslade det till, och polisen grymtade tyst.
"Damn it", svor jag lågmält och fortsatte leta... Bingo! Jag låste upp den översta lådan, skuffade undan alla högar med papper, miniräknare och annat onödigt krafs som jag inte förstod varför han hade där. Jag hade ändå förväntat mig att alla vapen hölls gömda här, i tryggt förvar hos poliser och fångvaktare.
Jag öppnade nästa låda, och efter att ha rotat runt lite till så hittade jag vad jag letat efter. En pistol. Den var tung i min hand, och jag la så tyst som möjligt ifrån mig nycklarna på skrivbordet innan jag lade benen på ryggen och sprang min väg. Eftersom jag hade strumpor på mig så lät det dock inte så mycket när jag sprang över betonggolvet, men när jag nästan var framme vid min slutdestination så hörde jag en vakt.
"That Walsh-guy, he's missing! Go look for him, he's probably hiding somewhere!"
"Oh jesus, did you fall asleep? Look, your keys? Wait, the gun... Oh no no no! The gun! He took the gun!"
Jag fick tänka om snabbt, och längst bort i korridoren såg jag killarnas toaletter. Mitt sista hopp, tänkte jag.
Jag slängde upp dörren men stängde tyst om mig så stället inte skulle verka misstänkt, sedan låste jag in mig i ett av båsen med pistolen i händerna. Den vägde som bly, och jag fick nästan ont i ögonen av att se på den.

~
"Hey, I'm talking to you!", sa Ruby argt, och jag väcktes från mina tankar och undrade vad hon just sagt.
"What are you doing here, Ruby? You shouldn't be here. You don't give a shit about me. You hate me."
"Exactly, I hate you. But I'm not here because of you. I'm here because I should be! I'm standing up for my sister!"
"Oh so that's why you're here? To yell at me? Do you think that's gonna help to have me killed? Ruby, I want to die, but they won't let me. They don't think I'll suffer enough if they kill me."
"But it's not like you're suffering enough right now either, is it?"
~
"You don't know a shit about me, okey?! You don't know my story at all, but if you did you would somehow understand how I ended up like this. It was written in the bible, that's what my dad said when I went in high school and struggled with grades and life and everything. He had no trust in me, and if my family didn't believe in me, then why would I?"
~
"Daniel, I--"
"Don't move! She's mine, and if you touch her, then I'll have to kill you. And I'm not afraid of doing it!"
"Daniel, you need help for god's sake! Please, just put it down!"
"No! Leave, and don't ever come back! Because if you do, then I'll kill you! I saved her, you know. I can give her so much more, than you'll ever be able to. If you weren't in the picture, then she could've loved me too!"
"But love doesn't work that way, Daniel! You don't choose who to fall in love with! That's why we sometimes have to move on!"
"I give you three seconds... Three seconds to leave the house!"
~

Jag förde pistolen mot pannan och skulle just till att skjuta då dörren till herrarnas slogs upp.
"Is he in here?", röt en polis.
"I think we just found him!", sa en annan och började banka på dörren. "Mr.Walsh, open up! Now."
"Daniel?", hörde jag en ljuv stämma säga. "Daniel, come play with me!"
Jag slant till med pistolen och svor införnaliskt.
 
Wow,but fuck you.♡ | via Tumblr
 
"Candice? Is that you?" Höll jag på att bli galen? Eller var jag redan död? Candice var ju död, så inte kunde hon vara här?
"Mr.Walsh? What's going on in there? Open up, right now!" Poliserna bankade på dörren igen, men jag reagerade inte. Min kropp skakade och huvudet snurrade. Hela toalettbåset snurrade och jag visste knappt vad som var upp eller ner.
"Daniel, come play with me!" Candice klingande skratt ekade i mina öron, och jag log för mig själv. Åh vad jag hade saknat att höra hennes skratt. "Daniel, why is it so hot in here?" ... "Daniel, it smells like fire, do you think that mom burned those cookies you loved again?" Men snart var hennes skratt inte lika klingande längre, för det övergick i gråt. "Aoch, it burns! Daniel, help me!"
Ett skri av smärta ekade i badrummet, och snart insåg jag att det inte var Candice som skrek längre, utan jag själv.
"I'm sorry, Candice! I'm so sorry!"
"Mr.Walsh, open up!" Poliserna knuffade på dörren, och den började sakta men säkert bukta inåt.
Jag tog tag i pistolen med båda händerna och tog ett lugnande andetag. Det skulle inte ens ta en sekund och jag skulle vara borta för alltid. Jag skulle slippa den här skiten och den här världen och alla jävliga människor som inget begrep.
"Three..."
 
Untitled
 
Jag brukade aldrig läsa böcker, men jag visste att Nancy älskade att läsa, och det var en av alla de saker som fick mig att älska henne. Mamma sa att man blev smart av att läsa, och det blev man nog också. Nancy var smart.
Men den enda gången jag någonsin läste något var när jag lånade en av mammas böcker. Den var skriven av Stephen King, och mamma hade sagt att den nog skulle passa mig. Jag mindes dock inte vad den hette, men jag kommer ihåg att jag tyckte om den. Den där Stephen var inte dålig på att skriva och berätta så att text blev till film i ens huvud. I boken fanns ett väldigt vist citat, som jag kunde utan och innantill än idag.
"We stopped checking for monsters under our beds when we realized they were inside us." Och han hade så rätt, så rätt. Och plötsligt insåg jag något: Om man inte tror på sig själv till att börja med, hur ska då någon annan kunna tro på en?
"Two..." Jag pressade med fingrarna och väntade på smärtan. Det var som att allt i den riktiga världen hade tystnat eller gått och lagt sig, för det enda som hördes var Candice röst, mina häftiga inandningar och mitt bultande hjärta som tickade som en bomb.
"Daniel!", skrek Candice i ren panik.
"Candice, wait for me", viskade jag tyst och tryckte allt vad jag hade. Jag hann inte ens känna något innan allt blev bäcksvart och jag försvann.

Ber om ursäkt för att ni fått vänta så, men jag har gått och blivit sjuk så jag har återigen fått lägga bloggen lite åt sidan. När ni läser detta så ligger jag mest troligt och sover, om jag nu lyckas vill säga. Det är ganska svårt att andas när man är döförkyld faktiskt. Har inte sovit ordentligt på tre-fyra nätter nu. :(
Men nu är jag back on track igen, fast att jag är jättesjuk. Men nu framåt jul får jag ju mer tid till att skriva då vi är klara med de flesta skolarbeten, vilket är himla skönt.
Luftkramar & luftpussar åt er alla (vill ju inte riskera att smitta er liksom)! <3

Uppdatering, julspecialer(?) & annat tjofs

Några av mina senaste bilder på instagram. Följ mig; @Veendiii
 
Bättre uppdatering var det ja? Pfft. Nu tycker jag att vi alla tar ett djupt andetag och blåser bort allt gammalt damm som samlats på bloggen. Det vill säga, alla ni som fortfarande hänger kvar här och väntar på ett kapitel. Jag skulle kunna skriva en novell om hur otroligt ledsen jag är över min urdåliga uppdatering. Jag har inte skrivit sedan någon gång i november? Shame on me! 
Men till mitt försvar så måste jag säga att skolan tar upp sjukt mycket tid nu såhär innan jul. Och ja julen, den kräver också tid. Jag har inte ens köpt min första julklapp än, så kan ni förstå vilken panik jag har? Och jag som hade tänkt börja tidigt med julklappsshoppingen denna gång... Nåja, samma visa varje år.

Hur som helst så vill jag meddela att varje lite stund jag har över, alltså den tid som inte går till skola, fritidsaktiviteter, plugg, gymmet, kompisar, pojkvän, bandet & sömn, ska jag ägna åt er och bloggen. Ni fattar inte hur mycket jag saknar att skriva, hur mycket jag saknar era sjukt fina och peppande kommentarer och bara fantiserandet i sig. Fast jag har faktiskt skrivit lite under min lilla paus från directionery, fast inte på TTS, utan på mitt nya verk! Jag har tänkt att ni ska få en liten sneak-peak på den i julklapp av mig, men jag har inte riktigt bestämt vilket kapitel jag ska låta er läsa ännu. Men vi får väl se hur det blir. :)

Är det förresten något annat ni önskar nu såhär i juletid? Förutom fler kapitel av TTS, bättre uppdatering och min lilla sneakpeak? En julspecial med karaktärerna från någon av de tidigare novellerna? Eller kanske en julspecial med karaktärer från TTS men som utspelar sig några år framåt i tiden? Eller kanske en oneshot? Gör dock inga oneshots till specifika personer nu såhär innan jul, för det hinner jag tyvärr inte med. Men en oneshot till alla liksom? 
Eran önskan, min lag.

Ber om ursäkt för så himla mycket text om egentligen precis ingenting, men nu vet ni hur det ligger till. Och en sak som jag tänker lova och som jag är ganska så jättesäker på att jag kan hålla är att uppdateringen kommer bli mycket bättre när julstöket är över. Inspon är på topp just nu, det är bara tiden som fattas.

Håll utkik på bloggen, ska försöka få upp fortsättningen av TTS nu i veckan, och nu är det inte långt kvar tills det vankas resa till Paris för Nancy's del, och sedan blir det pang på med bröllop och andra små överraskningar, så detta vill ni inte missa, mina älsklingar.
Ha en fortsatt asgrym 2:a advent!



RSS 2.0