Chapter 29 - Don't Let Me Go

Previously:
"Yeah sure. And my name is Santa", sa polisen och himlade med ögonen. "Bring him to the station, guys." Han klappade den ena polisen som höll fast mig på axeln och vände sedan om och gick fram till de skadade männen. Jag hade kommit lindrigt undan med en blödande näsa, ett blått öga, små skrapsår och rödsvullna kinder. De andra såg inte alls lika bra ut.
Poliserna knuffade in mig i baksätet och slog igen dörren, och min blick förflyttades till Brenda som stod och pratade med en annan polis. Hon grät hysteriskt och viftade med armarna i luften som för att beskriva vad som just hänt, och jag såg ner på mina blodiga händer i ett försök att slippa undan skuldkänslorna som sköljde över mig. Snart började bilen rulla, och med en tyst lättnad lämnade vi området bakom oss.

16 Mars 2020, kl.07:53. London City.

Alla fyra, - jag inräknad, satt i det lilla sällskapsrummet intill studion och väntade på att Harry skulle dyka upp. Han hade hört av sig till Louis igår och sagt att han tänkt komma, men eftersom att han inatt hade valt att sova i sitt eget hus istället för hos Niall & Jolie så hade han heller inte åkt med någon av oss till jobbet. Förut brukade vi jämt samåka, men sedan Nancy försvann så dök Harry sällan upp, och det var ju han som hade brukat köra.
Jag visste redan innan att det skulle bli en lång och kämpig dag eftersom ingen fortfarande var riktigt van vid att se Harry så nere, men när Louis mobil plingade till så blev alla stela som pinnar.
"It's Harry. He's here", medlade han.
"Shall I go and meet him up?", frågade Niall, men jag skakade på huvudet och reste mig upp.
"I'll do it."
Niall nickade tyst och lutade sig tillbaka i soffan igen när jag gick ut ur rummet. Medan jag gick så passade jag på att svara på ett sms från Perrie, kollade mina missade samtal, - mestadels från okända nummer som jag gissade var fans, och kollade twitter en snabbis. När jag kom upp för trappen så stod Harry mycket riktigt där utanför dörren. Solen hade börjat gå upp bakom husen och det såg ut att bli en riktigt fin dag, men vädret passade verkligen inte till Harry's humör.
"Goodmorning", hälsade jag och log prövande, men han bara nickade kort till svar.
"Morning."
Jag trodde att jag hade svårt för att förstå mig på Harry förut, men nu var han helt omöjlig. Han kunde gå från att ena dagen vara längst ner på botten, till att dagen därpå vara näst intill den gamla Harry, och sedan dagen därefter vara sur och tvär igen? Och jag brukade ju ändå ha ganska lätt för att förstå mig på andra, men Harry...? Nej, det gick bara inte.
Nu var han ju också extra känslig eftersom poliserna hade gett upp letandet. Det var den stora rubriken som täckte alla framsidor till de största tidningarna i England, så inte en kotte hade kunnat undgå att höra vad som hänt. Alla vi andra hade ju också läst om det, så om någon av oss så mycket som nämnde ordet 'polis' så skulle nog Harry dra härifrån på direkten.
"They're all downstairs", sa jag lugnt och började gå ner för källartrappen igen, och Harry hummade lite tyst för sig själv. När vi kom in i sällskapsrummet igen så drog jag en lättnads suck, för här fanns då ändå lite positiv energi.
"Hey! Harry!", ropade alla i kör och applåderade, och jag knuffade honom lite lätt i sidan.
"We've missed you, you know", sa Niall.
"You saw me, like, yesterday?" Harry såg förvirrat på honom.
"At work, I mean", rättade sig Niall och viftade avfärdande med handen. "Now let's get some work done, shall we?"

Papperskorgen var nu överfull med ihopknycklade pappersark som föreställde misslyckade låttexter, demon med melodislingan till vissa av våra nya låtar hade blivit repig för att vi spolat fram och tillbaka hela tiden så fort någon kommit på en ny rad, och pennvässaren behövde tömmas. Niall's kurrande mage fyllde tystnaden av våra kokade hjärnor, och Liam brast ut i skratt.
"Well, someone's hungry?"
"Hmpf", fnös Niall och kliade sig på näsan. "I'm always hungry, if you haven't noticed."
"Maybe it's time to take a break?", föreslog jag, och de andra nickade instämmande. "Starbucks, anyone?"
"I'll follow", sa Harry, och jag log uppmuntrande. "Okey, give me your orders and Harry and I'll go and get it." Jag räckte fram ett litet skrivblock till Louis och väntade tålmodigt när han klottrade ner sin beställning och sedan skickade blocket vidare till Liam. När det hade passerat runt hela gruppen så tog jag min jacka och nickade åt Harry att följa med.
Vi joggade upp för trappan och slog upp dörrarna för det fina vädret. Våren var äntligen här nu! Det var ju inte direkt så att man kunde höra fågelkvitter och barn som lekte i parken, men ljudet från den galna trafiken och synen av människor som började hänga klädesplagg utanför dörrarna och caféer som gjorde i ordning uteserveringen för året, - det var nästan lika underbart att se.
När vi gick förbi den lilla kiosken påvägen till Starbucks så stannades vi båda av tidningsstället som precis som vanligt var fullt med skvaller om oss. Även här fylldes rubriker och bilder med fakta om Nancy's försvinnande, men inget av det där tramset var ju sant. De där journalisterna visste knappast mer än vad vi gjorde om saken, men ändå hade de rätten att skriva precis allt de byggde upp i sina vilda fantasier. Det enda som var någorlunda sant i tidningarna var artiklarna om polisen som inte längre ställde upp på fallet med den försvunna Miss Jay. Men vad fanns det att göra åt saken? Jo, inget. Varken Harry, jag eller någon annan kunde gå och hoppas på att poliserna hade allt under kontroll och var på god väg att hitta henne, för nu var det inte längre någon som letade. Det var som om alla hade glömt, fast att vi alla innerst inne visste att vi aldrig aldrig någonsin skulle kunna glömma. Även om vi så ville.
"You've read about it. Right?", mumlade Harry tyst.
"Yeah. I have." Jag bet mig hårt i läppen och körde ner händerna i fickorna. "I'm... I'm sorry, man. I really don't know what to say, because I can't make it better. I can't find her for you, even if I wish I could..."
"I know. I know you do. And I'm thankful. I really am..." Han suckade djupt. "I'm meeting a psychologist now... She thinks that it's time for me to move on."
"Do you think she'll be able to help you?"
"I don't know. Maybe", sa han och ryckte på axlarna. "She's nice. And understanding. But... I don't know. I think that most of it, I have to do myself. And I barely remember how to talk to a girl? I mean, a girl who... A girl I don't know?"
Fast att jag egentligen inte själv ville släppa taget om Nancy, så visste jag att det var dags. Men det gjorde ont att prata om andra tjejer som om hon inte fanns, som om hon aldrig existerat. Visst, hon var inte min flickvän, men hon var det närmaste av en tjejkompis hon kommit till oss allihop, och nu var hon bara borta. För evigt. Perrie och de andra flickvännerna var också helt förstörda, för vad skulle hända nu liksom? Förut hade vi ändå hoppet kvar, men nu när ingen längre letade efter henne... Vad i hela friden skulle vi ta oss till? Skulle vi hålla en begravning fast att hennes kropp inte låg i kistan? Skulle vi bara glömma och gå vidare?
"Excuse me, sir?", sa en ung kvinna bakom kassan, och jag insåg med ens att vi redan var inne på Starbucks och nu stod längst fram i kön.
"Uhm, here", sa jag ursäktande och räckte över blocket med vår beställning. Hon rev loss lappen och ropade på några andra medarbetare som genast satte igång med att fixa vårat kaffe, och kvinnan i kassan nickade åt oss att slå oss ner vid ett bord sålänge.
"So, are you going to start dating again, or?"
"I don't know..." Harry suckade igen. "Can we please just... Not talk about it for a while? It's hard for me to even think at it..."
"I see", sa jag medlidande och halade upp mobilen ur fickan igen. Jag höll på med den i stort sätt hela tiden och hade alltid ljudet på, i väntan på att Perrie skulle ringa och säga att det var dags. Vårat andra barn kunde komma vilken dag som helst. Egentligen var han eller hon beräknad att komma i början av april, men doktorn hade sagt att risken fanns att hen kunde komma tidigare. Perrie gick runt och var orolig dagarna i ända, trots att det egentligen inte fanns något att vara orolig över. Den enda som behövde oroa sig var jag, för jag var rädd att jag skulle missa ett samtal om jag så la ner mobilen i bara några sekunder. Jag ville inte att Perrie skulle behöva vänta mer än nödvändigt när det väl var dags, och det var ju väldigt mycket som behövde ordnas innan. Men som tur var så hade vi redan laddat bilen med väskan som hon skulle ha på sjukhuset, så det enda som behövdes var en barnvakt åt Isobel. Fast Harry skulle säkert erbjuda sig att ta jobbet, och om inte annat så kunde nog Niall & Jolie ta hand om henne. Vi skulle ju också kunna lämna henne hos Louis eftersom att Isobel & deras son, Toby, gillade att leka tillsammans, men Louis & Eleanor verkade ha det lite körigt där hemma så jag ville inte störa dem genom att packa på dem mitt eget barn också.
"Mr.Malik!", ropade kassörskan ut, och jag reste mig upp. Just när jag var påväg att betala så räckte Harry fram sitt kort istället och bad kassörskan att knappa in allt på det istället, och jag log tacksamt. Trots att vi båda badade i lika stora högar av pengar så kunde vi aldrig låta bli att vara nog generösa när det kom till att betala. Men till skillnad från oss andra så blev Harry jämt sur om han inte fick vara den som stod för notan, och inte ville jag väl göra honom på sämre humör nu?
Jag hade sagt adjö till de andra för länge sen med orden att jag skulle dubbelkolla att alla dörrar verkligen var låsta innan vi gick, och nu vandrade jag spånlöst omkring nere i källargångarna. Jag hade inte lust för att åka hem, eller för att umgås med någon. Det enda jag ville var att sjunga. Jag hade inte öppnat munnen speciellt många gånger idag under vårat låtskrivande, trots att jag hade en hel hög med låtar gömda i en liten låda i mitt huvud. Men låtarna jag hade var inget som de skulle vilja lyssna på, för alla låtar handlade om henne. Om hur ont det gjorde att vara utan henne, hur mycket jag saknade henne, alla minnen vi hade och hoppet om att hon en dag skulle komma tillbaka till mig...
Det blev ganska plågsamma låtar i slutändan.
Jag rundade hörnet i korridoren, svängde vänster och fortsatte framåt en bra bit. Sedan tryckte jag upp den tjocka dörren som ledde till baksidan av scenen i den lilla konsert-lokalen som bestod av en ganska liten scen och väldigt många rader av stolar. Förr i tiden användes lokalen som en gammal biosalong, men när alla tekniska prylar kom så ansåg man att det var bättre att skaffa en ny lokal än att renovera den här.
Jag gick tvärs över scenen och bort till alla ljudmanicker, startade stereon och satte i skivan som min kompis, Sam, gjort åt mig. Sedan tog jag en mikrofon, knackade lite lätt på ovansidan och testade att prata i den. Min röst ekade mellan väggarna, och plötsligt orsakade min mobil rundgång i högtalarna. Jag hoppade till och skyndade fram till mixerbordet för att dra ner volymen, och när det var gjort så pressade jag 'play' på skivan.
 

"Now you were standing there right in front of me
I hold on, it's getting harder to breathe
All of a sudden these lights are blinding me
I never noticed how bright they would be

I saw in the corner there is a photograph
No doubt in my mind it's a picture of you
It lies there alone in its bed of broken glass
This bed was never made for two..." Jag började gå längs med scenkanten, låtsades ha en stor publik framför mig och log mot de osynliga fansen.

"I'll keep my eyes wide open
I'll keep my arms wide open

Don't let me
Don't let me
Don't let me go
'Cause I'm tired of feeling alone." Och där satt hon. Nancy Elizabeth Jay, - även känd som min vackra flickvän. Hon log sitt fina leende, vinkade åt mig och formade ett hjärta med sina händer. Jag kastade henne en slängkyss, men i samma stund som hon fångat den så var hon borta.

"I promised one day that I'd bring you back a star
I caught one and it burned a hole in my hand, oh
Seems like these days I watch you from afar
Just trying to make you understand
I'll keep my eyes wide open, yeah."

I samma stund som jag klämde i för refrängen så hörde jag dörren öppnas, och en mycket förvånad, men leende Louis kom klivandes ut på scenen. Han gick tvärs över den och hoppade ner från kanten för att sedan sätta sig på främre raden. Jag var påväg att sluta sjunga, men han nickade åt mig att fortsätta och såg förundrat på när jag nervöst vandrade runt på den lilla ytan som för bara mig kändes ganska stor.
"Fantastic!", ropade Louis och klappade i händerna när melodislingan dog ut tillsammans med orden av min saknad. "Wonderful! Absolutely amazing! Did you write this, Harry? Why didn't you tell us? It's... Wow!" Han hävde sig upp för scenkanten och gick fram till mig.
"How did you find me?"
"Oh, I knew you would be here." Louis ryckte på axlarna. "Plus, I heard you!"
Jag nickade sakta, och när det hade varit tyst alldeles för länge för min smak så öppnade jag munnen igen. "All the songs are about her. Everything I write is about her... I love her so much it hurts, Lou. Is love supposed to feel that way?"
"Love hurts, buddy. It sure does. But it's a wonderful thing when it feels right."
"But she's everywhere... Everywhere and nowhere at the same time, and I miss her", gnällde jag.
"I know. 'Don't let me go'... About Nancy, right?"
Jag nickade.
"I'm sorry, Haz. But if it makes you feel a little bit better, I'll never let you go." Han omfamnade mig i en varm kram, och jag lutade mitt huvud mot hans axel. "You're not alone."

Ojojoj, va kort det här blev! Men jag fick stress-skriva ihop något, men det här är väl bättre än inget, right? Nästa kapitel kommer bli tillägnad Louis, och då händer det grejer (och kapitlet kommer självklart bli längre också)! Stay tuned, guuurls.<3

Om ni förresten undrar varför det inte uppdateras något på instagram så är det för att appen försvunnit från min mobil, och min mobil krånglar så det går inte att ladda ner igen. (Buhuhu stackars mig som är alldeles beroende av instagram!) Men men, hoppas det löser sig på något sätt ändå.
Hoppas ni haft en bra dag, att ni fortsätter ha en trevlig kväll och får en grym morgondag! :D 
Hur många av er ska förresten på Sverige-premiären av This Is Us imorgon? JAG SKA :D

Kommentarer
Postat av: Bella

Jättebra! :) jag ska det med se den filmen!!!!! :D är så taggad :) xx

Svar: Tack! :D Förstår det, var själv astaggad innan haha :D Och herregud va bra den var :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-27 @ 23:22:58
Postat av: Matilda

Såklart jag ska se filmen!!!! :D
Jättebra del, åh jan inte bara nancy komma heeem?:(

Svar: Aw taack<3 Visst var filmen asgrym?! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-27 @ 23:56:34 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Alexandra

Jag vill att Novellen ska ta slut för att dom ska hitta Nancy men samtidigt vill jag inte att den ska vara över.. Jag är kluven :(((

Svar: Aww :* <3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-28 @ 06:16:15
Postat av: Emma

SUPERBRA!!! Ååååå längtar till nästa! Jag ska på premiären idag, eller jag vet inte om det är premiär, men samma dag den kommer ut.Det finns så många biografer hör, där jag bor. Så havet inte vilken som visar den först ;/ Men min kompis och jag ska gå ikväll

Svar: Taack! :D Åh va roligt! Visst var filmen asgrym? :D Skrattade, sjöng & skrek av glädje under typ hela filmen haha :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-28 @ 07:15:31 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Malin

Superbra!! Men vill inte att harry ska försöka glömma henne! Kan hon inte bara komma tbx!!!


Jag ska!! Ikväll!!! <3<3

Svar: Tack! Aww<3 Filmen var såååå bra, jag avlider! Skulle kunna se den tusen gånger om<3
Vendela Åstrand

2013-08-28 @ 09:33:45
Postat av: baralillajag

Så himla bra! :D

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-28 @ 16:53:05
Postat av: Matilda

Sv; såklart den va asgrym!! Grät du? Det kan jag säga att jag gjorde när Zayns mamma grät lver huset!!(:

Svar: Ja OM jag gjorde! Herregud, jag fick massa konsertfeels och ville bara tillbaka och ville inte lämna biosalongen och bah woaaah! :'c Men åååh så bra den var!<33
Vendela Åstrand

2013-08-28 @ 22:03:05 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Matilda

Sv; (hahahah nu spammar jag, har du kik så kan vi ha fcked up feelings tillsammans?!:DD) Iallafall, jag ville bara upp ich dansaoch sjunga, som på konserten! Så sjukt mkt flashbacks, saknar filmen redan :(

Svar: Haha ja visst! Heter Veendiii på kik (alltså med två "e" och tre "i")! Jaa jag med :c xx
Vendela Åstrand

2013-08-28 @ 23:32:22 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Emma

Sv: Ja!!!! Alla grätt när Zayn köpte huset! Och du vet i slutet, då dom spelad BSE? Då sjöng hela biografen och när jag tittade på dom som jobbar på bion, stog dom och dansade! Haha!! :D kika?

Svar: Aw! Haha, va roligt! Alla sjöng med typ i alla låtar när jag såg filmen hehe, inklusive jag ;) xx
Vendela Åstrand

2013-08-29 @ 19:06:55 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Alva

Jättebra! Meera!
Vill typ bara att Nancy ska komma hem till harry igen....

Svar: Aww taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-29 @ 23:07:34
Postat av: Elin

Åhhh vad bra du är! Älskar hur alla känslor är inblandade och får det att kännas verkligt! Vill inte att Harry ska gå vidare, men vill samtidigt inte att han ska vara ledsen, det känns som att jag har lite dubbelmoral... ;) <3
Jag har inte sett filmen än, har ingen att gå med... Men i vår tidning kallade de den för en "reklamfilm som bara tar upp det positiva och som är gjord för att få directioners att fortsätta köa i timmar för biljetter". Antagligen var hon som såg den ingen directioner.

Svar: Aww taack fina du! :'D Åh, nämen :o Jag tyckte att filmen var helt underbar, med alla konsertsnuttar, inblickarna i deras vardag och turnéliv, när man fick se deras familjer och de pratade om oss fans! :')
Vendela Åstrand

2013-08-30 @ 07:35:14 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Stina

Åh, älskar verkligen låten och den passade verkligen perfekt för TTS...! Man skulle kunna tro att den skrevs för din novell hehe :)

Svar: Åh visst är den himla fin! :') Och jaa, faktiskt haha! :o c: xx
Vendela Åstrand

2013-08-31 @ 18:09:19 / URL: http://stinael.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback