Chapter 28 - Drunk Dudes, Fights and Partying

Previously:
"Is something wrong?", frågade han oroligt, och jag såg ner i marken.
"Yes... I heard what you said about me. I don't wanna live in a foster family or at a foster care. I'd rather live alone! ...Please, don't take me away?" Min bedjan kom inte ut högre än en viskning, och min bild av köket blev alldeles suddig när tårarna forsade ner för kinderna och droppade ner på golvet och på mina kläder.
Plötsligt kände jag ett par starka armar omfamna mig, och en hand rörde sig tröstande upp och ner för min rygg.
"We won't. I promise. We'd never do anything against your will, Stina. We're just trying to figure out what's best for you. But we won't contact the social services if you don't want us to. But I'm not going to let you live alone either. You're still a kid, Stina, and you need people who take care of you", sa Niall och smekte mig över håret, och jag blev alldeles rörd för det var första gången på länge som jag hörde någon säga att hen ville mitt bästa.

Jag strök mina fingertoppar längs med den blurriga bilden av Ben's skjutskadade kropp i tidningen. Det var ett stort reportage om att skottlossningar började bli allt vanligare i småstäder i utkanterna av London. Det var inte bara Ben's kropp som visades bland bilderna, utan också andra människor, - gamla som unga.
Jag bläddrade fram några sidor och sköt snabbt tidningen ifrån mig för att sedan vila huvudet i händerna. Minnena från mordet på Ben var fortfarande färska som om allt hände igår, och det gjorde ont att tänka på. Hemska bilder med blod, pistoler och svartklädda män blixtrade förbi i mitt inre, och jag började må illa och kände mig yr. Undrade om jag var påväg att kräkas.
Jag knöt nävarna, andades häftigare och försökte blinka bort allt det hemska. Såg inte skillnad på golv och tak, var påväg att glida av stolen, kände allt och inget på samma gång.
"Stina?" Niall's röst ekade i mitt huvud, och jag kände någon ruska om mina axlar. "Stina?!" Hans röst blev allt oroligare för varje gång han sa mitt namn, och när jag äntligen fick tillbaka synen så mötte jag hans blick.
"What's going on? Are you okey?"
"No?" Jag skakade på huvudet. "I'm falling apart..."

I'm falling apart | Tumblr

"Come here", mumlade han och sträckte ut armarna, och jag lät mig omfamnas. "Is there anything I can do to make you feel better?"
Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet igen, hulkade och snyftade om vartannat.
"Don't cry, shawty..." Han strök mig över kinden och torkade bort mina tårar med sin tumme. "Are you crying because of Ben? Because of the newspaper? Because of your parents?"
"I don't know...", snyftade jag.
"Whatever it is, life will get better. You'll be okey", sa han uppmuntrande. "Follow me."
Han drog upp mig från stolen, la armen om mina axlar och följde mig in till gästrummet. Vi var ensamma hemma, för Jolie jobbade kväll, och jag själv hade vandrat fram och tillbaka i huset medan Niall varit på jobbet.
"Wait here", sa Niall sedan och försvann iväg, men mycket snart kom han tillbaka med en av sina gitarrer. Han nickade åt mig att krypa ner i sängen, och när jag låg under täcket så satte han sig på sängkanten med gitarren i knät och rättade till kepsen på sitt huvud. Hans fingrar började sedan röra sig över strängarna, förflyttade sig fram och tillbaka över gitarrens hals och bildade snart en melodi som jag mycket väl kände igen.
Jag hasade ner lite, snörvlade samtidigt som jag torkade bort tårarna som nu äntligen var påväg att ta slut, och lyssnade till Niall's ljuva stämma som fyllde rummet.

"When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?" Niall började slå hårdare på strängarna och såg på mig med sorgsna ögon. 

"Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth..." Hans röst blev lugnare och lugnare, som om han med hjälp av sin röst försökte vagga mig till sömns. Och det hjälpte, för plötsligt kände jag mig väldigt trött. Jag tittade med halvöppna ögon på Niall's fingrar som pillade med strängarna, försökte fokusera på hans röst samtidigt som drömmarna försökte ta över min hjärna.
Ljudet från gitarren hördes knappt längre, och Niall's röst var inte mer än en viskning när han sjöng det sista av låten.

"Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try... To fix you."
Jag gick raka vägen in på Officer Brown's poliskontor och brydde mig inte om att knacka först.
"Oh, Harry? Nice to see the friendly face of yours again", sa Mr.Brown vänligt, men vart den falska fasaden kom från visste jag inte. För bara någon timme sedan hade jag fått ett telefonsamtal från polisen som gjort mig mycket upprörd.
"What the fuck is going on?", frågade jag och slog ilsket näven i bordet.
"Calm down, sir. What are you talking about?"
"Hmm... What am I talking about?", sa jag och låtsades tänka efter. Sedan gav jag honom en argsint blick igen. "The call of course?!"
"Please, sit down." Officer Brown gjorde en gest mot fåtöljen, och när han lät munnen förbli stängd så slog jag mig snabbt ner i den, alldeles för otålig för att orka vänta på ett svar.
"So you haven't found anything yet?"
"Harry, we've been trying but--"
"Then try harder!", gormade jag.
"Don't you get it? It's not that simple, Harry. We have to lay down the case. There's nothing we can do. We've been looking for weeks... For more than a month? But there's no signs of where she went. We've done everything in our powers to find her, we really tried."
"Then maybe you didn't try hard enough? Why are you giving up so easily?"
"Harry", avbröt Mrs.Roberts, - Officer Brown's kollega. "I'm sorry to tell you this, but... Miss Jay won't come back. She's probably dead by now. You'll have to get over her and move on."
"Get over her? ... Dead? What are you? S-stupid?" Jag ställde mig upp med en sån kraft att fåtöljen sköts bakåt. "N-no. You're wrong! You're all just some stupid low paid workers who can't do your job right! Nancy's not dead! She's alive! I know it! And I'll find her myself!", röt jag och spottade på golvet innan jag vände mig om och stampade ut från kontoret.
"Harry!", hörde jag Officer Brown ropa bakom mig, men jag brydde mig inte, utan fortsatte gå. Snart lämnade jag byggnaden bakom mig, och jag tänkte då aldrig sätta min fot där igen.

Jag pressade mig fram bland havet av människor, hälsade på några och fullständigt ignorerade de andra. När jag kom fram till baren beställde jag ännu ett glas vodka och en starköl på det. Musiken dunkade i högtalarna, folket dansade tätt och hoppade upp och ner på stället med händerna i luften. Basen var så hög att golvet vibbrerade, luften var kvav, och min tröja svettig.
Bartendern frågade om mitt kort, och jag skickade iväg det över bardisken utan att så mycket som ens se på honom. Min blick rörde sig över allas ansikten, och jag kunde inte låta bli att leta efter Nancy's, trots att jag visste att hon inte var där. Hon skulle aldrig mer vara här på Funky Buddha. Hon skulle aldrig mer vara någonstans i London, någonstans i världen. Hon var död. Det var vad Officer Brown och Mrs.Roberts hade sagt. Vad alla sa. Död. Ett lik. Kanske begraven under jorden? Kanske kastad i sjön? Kanske gömd i skogen? Ingen visste. Ingen skulle någonsin få veta. 
Jag fick tillbaka mitt kort och klunkade i mig vodkan på ett kick. Det brände i halsen, och jag råkade hosta upp lite på tjejen som satt på barstolen bredvid. Hon var dock för full för att märka och var fullt uppe med att flirta med en annan, muskulös kille.
När vätskan var slut lämnade jag det tomma glaset på bänken, tog min ölflaska och begav mig ut på dansgolvet. Med den kalla öppningen pressad mot mina läppar smälte jag in i folkhavet och hittade snabbt någon att dansa med. Det var en tjej med svart långt hår, bruna ögon och en läskigt smal midja. Hennes blick mötte min, och i samma stund föll hennes haka till golvet.
"Harry? Is that you?", slurrade hon högt för att lyckas överrösta musiken.
"From One Direction? Probably, yes." Jag nickade och tog en klunk öl innan jag gav henne ett charmerande leende.
"Cool! I'm Brenda!"
"Brenda? Nice name!"
Hon log brett och höjde sin knallrosa drink i en skål. "Cheers!"
"Cheers!", sa jag och tog ännu en klunk från min flaska.
Hon började berätta om sig själv, frågade om mitt kändisskap och drog knasiga skämt som fick mig att skratta, och när vi hade dansat så länge och druckit så mycket att vi knappt kunde stå upp längre så bestämde vi oss för att lämna klubben.
"Would you like to follow me home?", frågade hon.
"I don't know, would I?"
"I think you would", skrattade hon, och jag log brett.
"Then I think I will."
Hon tog av sig sina svarta pumps och bar dem i handen när vi gick längs med den mörka gatan som endast var upplyst av gatulamporna och ljuset från lägenhetsfönster. Brenda var nu endast klädd i en tight, svart klänning som format sig efter hennes smala kropp, och huden på hennes armar hade knottrat sig. Jag drog av mig min blazer och hängde den runt hennes axlar, och hon log tacksamt.
Vi fortsatte gå, och när hon försiktigt sträckte sig efter min hand så tog jag den i min och flätade samman våra fingrar. Hennes hand passade inte alls lika bra ihop med min som Nancy's brukade, men det dög ändå.
Lite längre bort på vägen kom två bilar körandes från två olika håll, och den ena körde in i den andra med en kraftig smäll. Smällen var dock inte så häftig att någon kom till skada, förutom den påkörda bilen då. Ägaren till den kvaddade sportbilen slog upp dörren och gick över till den andra bilisten med ett ilsket ansiktsuttryck.
"What the hell was that?!", röt han. "Look what you did to my car, idiot!"
Bilisten som hade kört på honom klev också ur bilen och vinglade fram till den unga mannen.
"Wow, calm down... I didn't see you there, man", sluddrade han. Ärligt talat så verkade han inte ett dugg nykter.
"What do you mean with didn't see me? You'll have to pay me for that!"
"Relax, dude..."
Mannen vars bil hade blivit kvaddad gav den onyktra mannen en rak höger, och snart föll han till marken.
"Wait", mumlade jag och släppte Brenda's hand för att sedan springa fram till de båda männen och stoppa det hela. "Hey!"
Mannen fortsatte sparka på den andra som låg och kved på marken.
"Hey!", sa jag igen, fast högre denna gång. "Hey, stop! You'll kill him!"
"So what? I don't give a fuck! He sabotaged my car!"
"Yeah, but he's drunk?"
"Yeah, and so are you? Are you a friend of his?" Mannen kom gåendes mot mig. "Then maybe you should pay me, since he's too drunk."
"I don't know him", sa jag och ryckte på axlarna. "I just wanted the two of you to stop fighti--" Jag avbröts av att mannen gav mig en käftsmäll, och när jag tog mig för kinden så fick jag en vildsint kick och slog tillbaka. Han vrålade av smärta när min knytnäve träffade hans näsben, och snart fick jag en hård knuff i sidan. Jag kunde höra Brenda skrika åt oss att sluta slåss när jag drog tag i mannens arm, sparkade honom i knävecket och såg honom falla ihop på marken.
Sirener från en polisbil hördes allt tydligare, men ljudet oroade mig inte alls utan fick bara igång mig på nytt. Jag sparkade honom hårt i ryggen, och när den andra mannen som tidigare hade legat på marken reste sig så knuffade jag till honom så han föll igen.
"Harry!", skrek Brenda, och när jag mötte hennes blick såg hon rädd ut. Livrädd.
Poliserna hoppade ur bilen, kallade dit förstärkning och en ambulans, och snart var några framme och höll fast mig i ett hårt grepp.
En annan polis gick fram till mig och lyste mig i ansiktet med en ficklampa. "Are you drunk?"
"No, I'm Harry", sluddrade jag oförstående.
"Jesus! This guy is really drunk! Take him in."
"But I didn't... I didn't do s-something." Jag försökte prata normalt, men det var som att mina käkar inte riktigt hängde med.
"Yeah sure. And my name is Santa", sa polisen och himlade med ögonen. "Bring him to the station, guys." Han klappade den ena polisen som höll fast mig på axeln och vände sedan om och gick fram till de skadade männen. Jag hade kommit lindrigt undan med en blödande näsa, ett blått öga, små skrapsår och rödsvullna kinder. De andra såg inte alls lika bra ut.
Poliserna knuffade in mig i baksätet och slog igen dörren, och min blick förflyttades till Brenda som stod och pratade med en annan polis. Hon grät hysteriskt och viftade med armarna i luften som för att beskriva vad som just hänt, och jag såg ner på mina blodiga händer i ett försök att slippa undan skuldkänslorna som sköljde över mig. Snart började bilen rulla, och med en tyst lättnad lämnade vi området bakom oss.
14 Mars 2020, kl.09:02. London City.

Jag parkerade bilen utanför stationen, låste den och klev sedan in genom porten.
"And you are?", sa poliskvinnan bakom disken, och jag visade upp mitt körkort. 
"Tomlinson, Louis. A friend of Harry's."
"I see", muttrade hon och knappade in något på sin dator. "This way." Hon reste sig upp, rundade disken och nickade åt mig att följa henne genom den långa korridoren. Vi svängde vänster, fortsatte framåt, svängde vänster igen och tog sedan första dörren till höger. Den ledde till ett litet rum med två fåtöljer på vardera sida om ett skrivbord, och längs med ena väggen fanns ett stort glasfönster där två poliser stod och vakade över Harry som satt i en av fåtöljerna.
"I'm outside if you need me", sa poliskvinnan och stängde dörren om sig, och jag gick fram till den andra fåtöljen och satte mig ner.
"I'm really disappointed", sa jag tyst, men Harry vägrade möta min blick och stirrade ner på den mörka träskivan. "Can you at least tell me what happened? What the hell were you thinking, Harry?"
Harry ryckte på axlarna. "I just tried to stop them. I didn't... Think."
"No, you obviously didn't", fnös jag. "I'll pay to get you out of here, but I need you to promise me that it won't happen again."
"It won't", sa Harry oberört, men han ville fortfarande inte möta min blick.
"Promise me!", upprepade jag.
"Okey!", muttrade han. "I promise."
"Good."

Harry hade inte pratat med mig under hela hemresan, och nu var vi utanför Niall's hus.
"Come on, Harry. Missing your girlfriend is not a good enough reason to beat the shit out of someone?" När han inte pratade med mig eller ens såg på mig blev jag ännu mer frustrerad. "Talk to me, Harry!"
"I have nothing to say", sa han, och jag ruskade om hans kropp.
"Get yourself together, Styles! For fucks sake!" När jag insåg att jag skrikit stelnade jag till. "I'm sorry..." Jag tog ett djupt andetag. "I didn't mean to..."
Harry kollade chockat på mig, och jag mötte ångerfullt hans blick.
"I'm sorry. I'm just so tired of seeing you like this. I miss your smile... Your dimples." Jag petade honom lätt på kinden där hans smilgropar brukade sitta. "Please, bring my Hazzabear back?" Jag kramade om honom och gav honom en vänskaplig puss på kinden.
"Friends?"
Harry nickade, och ett snett leende smög sig fram på hans läppar. "Best friends."
"I love you, Harry."
"I love you too, Boo. Thanks for helping me out." Harry la armarna om min midja och kramade mig tillbaka.
"Anytime", log jag, men blev snabbt allvarlig. "But don't do it again!"
"I won't. I promise."

Here you go, loves! Ber återigen om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men jag sov bort hela eftermiddag/kvällen och sov även bort större delen av förmiddagen idag. Men så går det när man dygnar, haha. Dygnade dock inte frivilligt, men vissa *host* pöjkar i klassen *host* kunde ju inte sluta prata så det gick ju inte att sova? :o
Oh well, börjar piggna till lite nu i alla fall, och jag ska inte klaga, för det senaste dygnet som spenderades tillsammans med klassen var ändå buskul!

Kommentarer
Postat av: baralillajag

Bra kapitel :)

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-24 @ 22:23:39
Postat av: Anonym

Jättebra!:)

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-24 @ 23:53:36
Postat av: Bella

Jättebra! :) längtar till nästa! :) xx

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-25 @ 01:22:19
Postat av: Malin

Grymt bra!! Hoppas bara att nancy kan komma tbx snart! Så grymt synd om harry!! :(

Svar: Aw tack! :D<3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-25 @ 12:28:50
Postat av: Emma

Superduperduperduperbra!!!! (Oj, vad långt det blev ;O) Längtar till nästa ;)

Svar: Aww tacktacktack! :D <3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-25 @ 14:01:32 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: alva

jättebra!! :D mera!

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-27 @ 15:14:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback