Chapter 27 - Even The Best Fall Down Sometimes

Previously:
"Hey. Harry?" Toby knackade mig på axeln och slog sig sedan ner framför mig på den fuktiga gräsmattan med en fotboll i famnen. "Where's Nancy?"
Åh, så han visste inte... Skulle jag ljuga eller säga den bittra sanningen? ... Jag skruvade lite på mig och började pilla med den nallebjörnsformade sandkakan. "I don't know, actually. I really don't know..."
"Is she... Gone? Like, forever?"
"I don't know, Toby. But I'm starting to believe that she might be." Jag ryckte på axlarna som om ingenting, men inom mig kände jag mitt hjärta återigen splittras i bitar och lämna platsen där de borde sitta för att hålla mitt blod i rörelse.
Toby nickade långsamt och började dra loss några grässtrån för att sedan kasta iväg dem. "Do you miss her?"
"If I do...", mumlade jag och kände hur tankarna drogs iväg på annat håll.

Niall hade kommit och hämtat upp mig med sin bil, och nu svängde vi upp på hans infart. Alla lampor var tända i det gråa lilla tegelhuset, och i ett av fönstrena kunde jag se en gestalt röra sig, och jag gissade på att det var Niall's flickvän, Jolie.
Vi hoppade ur bilen, och när Niall hade låst den så gick vi fram till ytterdörren. Redan innan Niall ens hade hunnit greppa handtaget så öppnades dörren, och Jolie välkomnade oss båda.
"Nice to see you again, Harry", log hon och tog ett steg åt sidan så att jag & Niall kunde gå in. Huset såg precis likadant ut som när jag sist var här, men en sak fick mig att bli något chockad. Ljuset i köket lade en skugga över hallgolvet som såg precis ut som en annan människa. Skuggan kom närmare, och snart tittade en ung tjej fram bakom kröken.
"Oh, uh... Stina? This is Harry." Niall gjorde en presenterande gest mot mig. "And Harry? This is Stina."
Jag la huvudet på sned och granskade henne från topp till tå. Hon hade brunt, mellanlångt hår, blågröna ögon och ett sött ansikte. "Since when did you two got a kid?", frågade jag förvirrat då jag inte kunde komma på att jag någonsin sett flickan förut.
Niall flinade, men blev genast allvarlig igen. "Oh, we don't. I just... We just--", stammade han, som om han letade efter rätt ord i huvudet.
"We're taking care of her", fyllde Jolie i, och jag nickade trots att jag inte riktigt förstod varför och undrade hur länge Stina hade bott hos dem.
"Nice to meet you, Stina." Jag sträckte fram min hand, och Stina tog den.
"It's a pleasure to meet you too", log hon. Jag släppte hennes hand och gick in i vardagsrummet som Niall sa åt mig. Snart därefter kom han in med två mörkgröna flaskor öl och räckte över den ena till mig. 
"Let's sit down for a while."
Jag nickade och förde flaskans öppning mot läpparna medan Niall vant satte på teven och zappade till någon sportkanal. En fotbollsmatch var i full gång, men det var tydligen inga lag som gjorde Niall intresserad, för han kollade knappt på teveskärmen.
"It's a long story, you know...", mumlade Niall, och jag såg oförstående på honom.
"Huh?"
"Why we have her..." Han nickade mot köket. "But she needs us. Her life is... Complicated."
"Well, then we have loads of shit in common", muttrade jag och tog en klunk av ölen.

Jag låg på soffan och stirrade upp i taket. Eftersom den där tjejen, Stina, hade blivit tilldelad gästrummet och de inte hade fler sängar för tillfället så fick jag sova här, men det gick lika bra det.
Den digitala klockan som satt ovanpå teven visade 03:07, och jag suckade djupt när jag vred på mig för att byta sovställning. Inte för att jag kunde sova, men ändå. Jag kunde inte sluta tänka på Nancy. Jag saknade henne så mycket! Hennes röst, hennes ansikte, hennes klumpighet och klingande skratt... Ja, hela hon helt enkelt!
Ett högt skramlande hördes ifrån köket, och jag satte mig upp i soffan och rynkade pannan. Det blev tyst igen, och jag undrade om jag bara hade inbillat mig, men snart hörde jag någon öppna och stänga kylen och fick för mig att gå ut och se efter vem som, precis som jag, inte kunde sova.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut smörpaketet, osten och skinkan. När jag sedan stängde och vände mig om så stod Harry i dörrvalvet med armarna i kors. Jag hoppade till, men lugnade sedan ner mig och gick fram till den lilla köksön.
"Hey", hälsade jag tyst.
"Hi", hälsade han tillbaka och såg ner på mina händer. Jag höll på att göra i ordning en nattmacka eftersom jag inte kunde sova, och var noga med att lägga osten överst då det var ett litet tvångsbeteende jag hade.
"Do you want something? Are you hungry?"
"No thank you. I just couldn't fall asleep, and then I heard that someone was awake so..."
Jag nickade förstående och gjorde en gest mot pallarna på andra sidan köksön. "Sit down."
Harry tassade fram och satte sig, och när jag började plocka ihop påläggen igen så kände jag honom granska mig uppifrån och ner. Mina kinder hettade till när hans blick fästes på mitt hår som var uppsatt i en slarvig knut och sedan fortsatte ner mot Niall's stickade farfarströja. Jag gillade inte att stå i centrum med allas blickar på mig, och det var precis så det kändes just nu, trots att Harry var den enda som var här och såg på mig.
"So, uhm... Why can't you fall asleep? Did you have a bad dream, or?", frågade jag försiktigt för att få honom att sluta se på mig.
Harry såg ner på sina händer som vilade på bänken och öppnade långsamt munnen. "No, I--", började han och skakade på huvudet så att lockarna flög. "I just... Can't keep my mind of her."
"I see." Jag tog ett bett av min smörgås, tuggade långsamt och svalde sedan tyst för att vinna tid till att komma på något smart att säga. "She's haunting us all, I think... But I don't mind. I like having her there, in my mind. She was a great friend."
Harry nickade tyst med en dyster min.
"But, uhm... Do you think that she's... You know?"
"Dead?", frågade han tonlöst, och jag svalde hårt med en kort nick. "I don't know. Maybe."
"But you still keep on waiting for her... That's so... Beautiful. I really adore how much you care about her", sa jag, och det fick Harry att spricka upp i ett snett leende. Men han hade fortfarande inte mött min blick, men på något vis kunde jag ändå se att han tänkte på Nancy. När Harry's leende försvann lade jag ifrån mig smörgåsen och försökte få ögonkontakt med honom. "I know that everyone keep telling you this, but I'm sorry."
"I know you are." Han log sorgset. "But that doesn't make things better, right? She won't come back just because everyone's giving me their pity."
"No, you're probably right about that." ... "But don't you think that she would like you to... Move on? To enjoy your life? To be happy again?" Jag sa det försiktigt, rädd att göra honom arg, för det var det sista jag ville. Men han blev inte arg. En blandning av förståelse och sorg sköljde förbi i hans ögon, och han vart tvungen att blinka hårt för att inte börja gråta.
"Sometimes I wish that I could... I feel like a totally different person now. I used to be the happy guy, you know. But now I'm always sad, and even the smallest thing that happens to me nowadays makes me wanna cry."
"But that's okey. That's how we all deal with our feelings. And even the best fall down sometimes."
Harry nickade.
"Maybe you should get some rest. It's a new day tomorrow. Or yeah, today." Jag skakade på huvudet åt min egen vimsighet. "But you should know, that if you ever need to talk with someone; I'm here. We're here, and you're always welcome to come stay with us."
13 mars 2020, kl.10:14. London City.

Ögonen växte sig stora som klot på den unga kvinnan som satt bakom disken när jag klev innanför dörren. Jag nickade tyst åt henne och lämnade fram visitkortet som jag hade fått av Simon.
"Pacians Goldsmith?"
"Yeah, she works here. Would you like to book a meeting, or do you already have one?", frågade hon, och jag skakade på huvudet.
"No, I don't. But my friend, Mr.Simon Cowell, have booked one for me."
"Oh, okey", sa hon och bet sig i läppen samtidigt som hennes kinder färgades röda. "Name?"
Det här var ju löjligt. Kunde hon inte bara skriva in Harry Styles? Jag la ju märke till att hon kände igen mig så fort jag kom in?
"Harry", sa jag till slut.
"Harry - what?", frågade hon dumt när hon började knappa in mitt namn på tangentbordet, och jag himlade med ögonen.
"Styles."
"Okey. You can wait over there." Hon gjorde en gest mot väntrummet. "Mrs.Goldsmith will be there soon."
"Thanks", muttrade jag.
"You're welcome, Mr.Grumpy...?"
Jag ignorerade hennes kommentar och gick och satte mig på en av de hårda stolarna. På det lilla bordet framför mig låg en hög med tidningar, fler visitkort som liknade det jag höll i handen, och i mitten stod en vas med plastblommor. Väntrummet luktade också lite som väntrummet hos tandläkaren, - sådär alldeles nystädat med såpa, blandat med handsprit.
Bortsett från mig satt en äldre kvinna och en ung tjej i väntrummet. Kvinnan log svagt mot mig och tog en tidning från högen samtidigt som hon mumlade något till tjejen, som jag nu förstod var hennes dotter. Tjejen lyssnade dock inte. Det nya, heta bandet Funky Playlist, som Ruby jobbade med, läckte från hennes hörlurar, och hon nickade i takt till låten samtidigt som hon skrapade bort nagellack från sina naglar.
När tjejen såg upp på mig insåg jag att jag hade fastnat med blicken, så jag såg ursäktande på henne och tittade bort.
"Mr.Styles?", sa en vänlig röst, och jag såg upp på kvinnan som kommit för att hämta mig. Hon var bredaxlad och lite mullig, mörhyad och hade axellångt hår i en nyans som framhävde hennes nötbruna ögon.
"Yes?", sa jag och nickade snabbt.
"Nice to meet you. I'm Mrs.Goldsmith, but please call me Pacians."
Det hettade till om kinderna när jag insåg att jag hade uttalat hennes namn helt fel fram tills nu. Jag trodde det uttalades Passians, men Mrs.Goldsmith själv uttalade det som Paychance.
"Nice to meet you too." Jag tog hennes hand och skakade den artigt.
"This way", sa hon sedan och nickade åt mig att följa med. Vi gick genom en lång korridor och svängde sedan in i ett litet rum som inte alls luktade som resten av byggnaden. Här inne var det frisk luft och doftade svagt av parfym, och riktiga blommor stod på hennes skrivbord.
"Sit down, please", sa hon och gjorde en gest mot en av skinnfåtöljerna. Jag slog mig ner, och hon satte sig i den mitt emot efter att ha hämtat en mapp med mitt namn på, samt ett anteckningsblock och penna. "So. How are you today?"
"I'm good", sa jag oberört och vände blicken mot fönstret som vätte ut mot gatan. Det var rusningstrafik, och bussar, taxibilar och andra fordon tutade irriterat på varandra när någon stannade för rött ljus.
"Be honest with me, Harry. You have to be honest with me, or else I can't help you." Pacians röst var allvarlig, men ändå vänlig.
"Sorry", sa jag ursäktande, och hon nickade nöjt. "I'm not good. And right now it feels like I never will be."
Hon antecknade något i sitt block och såg sedan upp på mig igen med en förstående blick. "Mr.Cowell told me about your girlfriend, but I'd like to hear the story from your point of view. Maybe it'll be easier for me to help you then."
Jag började leka med mina fingrar och såg frustrerat ner i marken innan jag mötte hennes blick.
"You don't have to look at me while telling the story. Feel free to look wherever you want and take a break whenever you feel for stopping."
Jag nickade och började långsamt gräva i minnet efter dagen då Nancy försvann.



"It was just like any other thursday... The twenty-first of february, and I happened to wake up before her so I decided to make some breakfast for us...", började jag och tänkte tillbaka på just den där dagen.

~
Nancy låg med armen om min mage och flåsade mig tungt i nacken. Hennes ögonlock var slutna och munnen lite halvt öppen. Håret låg i en enda röra på kudden, - en slinga hade till och med trasslat in sig i halsbandet som hon bar runt halsen, och hennes kropp var varm mot min. Jag andades i takt med hennes andetag, slöt ögonen och försökte somna om, men det gick inget vidare. Och eftersom jag ändå kände mig ganska pigg så bestämde jag mig för att gå ner och göra frukost.
Jag pussade Nancy på pannan och flyttade försiktigt hennes arm så den istället låg bland lakanen. Sedan tassade jag bort till garderoben och drog på mig mina favoritjeans och en vinröd band-tröja. När jag konstaterat att Nancy fortfarande sov stängde jag sovrumsdörren och gick ner i köket, tände lamporna och började duka fram för frukost.
Ungefär en kvart senare hörde jag steg i trappen, och snart stod Nancy vid dörrvalvet.
"Already up?", flinade jag och gav henne en enarmad kram och en puss på kinden. Sedan ställde jag ifrån mig smörpaketet och hämtade kaffekannan.
"Yeah, and so are you", påpekade hon och drog åt bandet runt midjan på morgonrocken.
"Yup. I thought you might like some breakfast before you go to work?"
"Yeah, of course. Thanks." Hon log trött och sträckte på sig i väntan på ännu en puss. Jag log snett och räckte henne en kaffekopp, och hon tog tacksamt emot den och såg på medan jag hällde upp den rykande vätskan i den. "Thank you!" Sedan slog hon sig ner vid köksbordet och snodde åt sig dagstidningen på vägen till sin plats.
"Anything interesting?", frågade jag och slog mig ner på platsen mitt emot för att sedan börja sippa på mitt kaffe.
"Not really", konstaterade hon efter att ha bläddrat igenom den lite snabbt, och istället började vi prata om jobb och lunchplaner. En kvart senare nästan flög hon upp från stolen och skyndade ut ur köket för att klä på sig. Nancy hatade att komma försent, och därför var hon väldigt noga med tider. Hade frukosten gått några minuter över den tidpunkt hon hade planerat att hon skulle vara färdig så fick hon jämt panik. Men mig gjorde det inget, och jag hade heller inte speciellt bråttom så jag erbjöd mig att ta disken också.
När hon sedan kom småspringandes ner för trappen igen, påklädd och klar, så gav jag henne en termos fylld med kaffe att ha på jobbet och kysste henne hejdå. Men aldrig hade jag trott att det skulle vara vårat riktiga avsked...?
~

"So that was the last time you saw her?", frågade Pacians, och jag nickade sakta. Sedan berättade jag hur jag hade suttit och väntat hela kvällen, hur jag panikslaget hade ringt runt till alla vi kände och sedan kontaktat polisen på order av Ruby. Pacians antecknade saker då & då, gav mig uppmuntrande kommentarer och förstående blickar. Jag kunde inte bestämma mig för om hon bara var galet bra på att göra sitt jobb eller om hon faktiskt verkligen brydde sig om mig och mina problem.
"Can I ask you one thing, Harry?"
"Yah?", sa jag frågande, och hon la anteckningsblocket åt sidan.
"What do you want from this? Why are you here? What is your goal?"
"Um... I don't know, I just... I just want to be happy again. To be me again."
Pacians nickade igen. "Then I think that our first step to move on will be to talk about her. It may hurt, but it will help. Now tell me about her."
"Well, I don't know where to begin...", mumlade jag och såg ner på mina händer. "Nancy is an inspiring person. I love her, and so does everyone I know. She's cute and funny and kind, but most of all, beautiful. I love her blonde, curly hair. I love her glittery green-gray eyes and her little dimples when she smiles. I love the birthmark on her left shoulder and her beautiful curves. The way she looks at me, I just..." Jag skakade på huvudet. "I love how she's so clumsy and when she's a bit shy or gets embarrassed. And when she gets nervous and does this... Thing", sa jag och försökte immitera Nancy's nervösa tillstånd genom att låtsas bita på naglarna och trumma med fingrarna på fåtöljens armstöd med andra handen. "I love how she's so understanding and that she loves me for me. I love the way she says my name and the feeling of having her hand in mine. Her body against mine. I love when she gets a bit nerdy about things that no one really cares about, and finding her asleep on the sofa with her favourite book in her arms. I love when she calls me when I'm at work just because she wants to hear my voice because she misses me. I--", avbröt jag mig själv och svalde hårt när jag kände tårarna tränga fram i ögonvrårna. "I just love her so much..."

HEARTS AND MAGIC TUMBLRHEARTS AND MAGIC TUMBLR
 
"I'm sorry", kved jag och drog med armen över kinderna.
"It's okey", sa Pacians och la en hand på mitt knä. "Harry, look at me. It's okey. You have to let your feelings out. It's hard, I know, but you have to try. It will get better, but only if you believe it will. Whenever you feel ready, tell me some of your most beautiful memories of her."
Och jag berättade för henne, om alla våra utflykter och resor och dejter, och även om dagar då det inte var så bra, för de var oftast de historierna som slutade bäst. Men alla dessa minnen gjorde mig ledsen och fick mig att sakna ännu mer, och trots att Pacians var en av de trevligaste kvinnor jag träffat så började jag tvivla på om hon faktiskt skulle kunna hjälpa mig att gå vidare.
För jag var fortfarande inte riktigt säker på att det var det jag verkligen ville.

Here you go! Försenat, ihopraffsat and pretty boring, men bättre än inget antar jag. Ni får räkna med att uppdateringen kommer vara lite halvtaskig fram till helgen, för nu är det ju första veckan i skolan och alla mina fritidsaktiviteter sparkas igång och sådär. Det är också bestämt att min klass ska sova i en stuga från torsdag till fredag, så då kommer jag inte kunna skriva något tyvärr. Men oh well, jag skriver lite när jag kan, så då kanske jag får ihop ett kapitel innan helgen ändå. Vi får se. :)

Har ni haft det bra i skolan idag då? Och ni som börjar imorgon, är ni peppade eller nervösa? (Vet ju inte riktigt vilka klasser alla ska börja/har börjat, men jag hoppas ändå att ni haft en toppendag allihop!)
P&K!

Kommentarer
Postat av: Bella

jättebra! :)

Svar: Tack! :) xx
Vendela Åstrand

2013-08-20 @ 06:56:42
Postat av: Elin

Åh så bra! Det var så känslosamt att jag verkligen fick koncentrera mig för att inte börja gråta! <3

Svar: Aww söte dååå!<3
Vendela Åstrand

2013-08-20 @ 08:25:45 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Liv

Awesome kapitel!!

Svar: Tack!! :D
Vendela Åstrand

2013-08-20 @ 16:04:13
Postat av: baralillajag

grymt kapitel! :D

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-20 @ 17:32:57
Postat av: Emma

Superbra! Älskar novellen!

Svar: Aw, tack! :D <3
Vendela Åstrand

2013-08-20 @ 22:04:49 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Malin

Åh, stackars Harry!! 😭 hoppas Nancy kommer tillbaka snart!!! Men jättebra kapitel! ❤

Svar: Jaa :c Taaack<3 :D
Vendela Åstrand

2013-08-21 @ 07:31:46
Postat av: Stina

Åh vad mycket känslor! Tror nog att det var riktigt bra att Harry berättade om Nancy :)


Jag började idag, och det kändes såklart jobbigt men samtidigt roligt! När började du? Hoppas att det går bra på din första gymnasievecka! Jag började ju gymnasiet förra året och kommer fortfarande ihåg hur nervös jag var haha! :D kram!

Svar: Härligt! :) Jag började i måndags (alltså den 19:e), och jag var skitnervös på morgonen! Men efter att ha spenderat en hel vecka med min klass, + att jag övernattat i en stuga med dem, så har jag lärt känna alla ganska bra och trivs verkligen! c: Vi är ju minsta klassen på skolan också, så det är ju inte så många namn att hålla reda på heller haha. x) Kram! :) xx
Vendela Åstrand

2013-08-21 @ 20:19:46 / URL: http://stinael.blogg.se/
Postat av: alva

jättebra :D meera!

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-21 @ 21:55:58
Postat av: Ellen

Först kom texten, då började jag gråta.
Sen kom gifen, så började jag storböla :'(
Jättebra kapitel btw :D
Kram <3

Svar: Haha aaww<3 Tack! :D Kram!<3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-22 @ 21:43:46 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Filippa:)

Omg typ gråter:'( stackars Harry <33 jag har typ aldrig orkat lyssna på låtarna du "länkat" eller vad man ska säga, men nu gjorde jag det och läste samtidigt och det blev liksom... Asså man typ satte sig in i det hela, och det blev så mycket sorgligare och öööö nu blev jag typ deprimerad HAHAHAHAHA ;)

Jag började skolan i måndags. Ny skola och allt för min gamla gick i konkurs haha:) dem i den andra klassen är lite dryga men annars är det bra:)
Hoppas du har det bra iallafall och sjukt bra kap:)<3

Svar: Aww sötepöte<33 Tack så jättemycket! :D Va tråkigt att du fick lämna din gamla skola, men samtidigt kan det ju vara trevligt med lite nytt? Det blir nog bättre när du lärt känna alla nya klasskamrater ska du se. :) <3
Vendela Åstrand

2013-08-24 @ 16:56:07 / URL: http://onedirectionersnovell.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback