Chapter 26 - By Your Side

Previously:
Jag lät blicken vandra iväg igen när Simon rotade upp något ur byxfickan. "Aha!", utropade han och viftade triumferande med ett litet visitkort. "Pacians Goldsmith. - A good friend of mine." Han räckte över kortet till mig, och när jag skummade igenom den lilla texten samt adressen så uppfattade jag direkt att hon var psykolog.
"So you want me to see a psychologist?" En rynka bildades i min panna när jag lyfte på ögonbrynen.
"Yes. I think that would be very good for you."
"Not a chance." Jag himlade med ögonen åt honom.
"Please? Just once? If not for me, then for Nancy..."
Varför skulle alla jämt försöka övertala mig med hjälp av att använda min svaga punkt? Det var fan inte rättvist. "Okey, fine. Just once."

 12 mars 2020, kl.13:23. Northfields, London.

"Thanks for doing this, Haz", sa Louis och klappade mig på axeln.
"No problem, Boo. Have fun." Jag drog av mig min mössa, slängde med huvudet så att lockarna la sig till rätta och satte sedan på mig mössan igen.
"You too." Han log snett och såg sedan ner på sina barn. "Kids? Behave."
Toby himlade med ögonen, men Hadley sprack upp i ett skinande leende. Jag lyfte upp henne i famnen och vinkade sedan åt Eleanor som startat bilen. Hon vinkade tillbaka och gav barnen varsin slängkyss innan hon började prata med Louis då han hoppat in och satt sig i sätet bredvid. De rullade ner för garageuppfarten och lämnade sedan kvarteret med en lätt vink. Förhoppningsvis var deras förhållande påväg mot det normala igen. Under den senaste tiden hade livet gått upp och ner för herr och fru Tomlinson. De bråkade hejvilt om småsaker, grälade på varandra och fullständigt ignorerade varandra vissa dagar. Men idag skulle Louis ta med Eleanor ut på lite äventyr som ett förlåt, trots att han, - vad jag visste, inte hade gjort något.
Visst, jag och Nancy brukade väl också gnabbas över småsaker, men så som Louis och Eleanor höll på var ju verkligen inte sunt? Vissa dagar var jag till och med rädd att de var påväg att glida isär helt och övervägde att gå skillda vägar. Och det som gjorde mig så rädd var att om de delade på sig så skulle det vara Eleanor's val och inte Louis'. Louis älskade Eleanor mer än något annat, - mer än allt i världen. Jag hade aldrig sett honom så lycklig som på deras bröllopsdag! Men nu var det inte samma visa längre... Ibland kunde Louis ringa mig mitt i natten och låta helt förstörd för att han och Eleanor hade bråkat och hon hade lämnat huset för natten, även fast han precis som jag visste att hon skulle vara tillbaka nästa morgon.
Jag skakade av mig tankarna och försökte att inte gräva mer i deras förhållande, för nu skulle jag ha fullt upp med att vara barnvakt.
"Well, what would you like to do now?" Jag log försiktigt mot Hadley och såg sedan ner på Toby. Han föreslog genast att vi skulle gå till baksidan av trädgården och leka där. Hadley nickade instämmande, och deras bön var min lag, så att säga.
 
På baksidan i familjen Tomlinson's trädgård fanns en mysig liten uteplats, samt gungor, en sandlåda och en studsmatta. Toby sprang raka vägen till studsmattan, och Hadley banade sin väg mot sandlådan. Jag böjde mig ner och sopade bort lite sand från kanten, och sedan slog jag mig ner bredvid henne. Hadley visade mig hur man byggde sandslott och gav mig sedan en lerkaka i form av en nallebjörn. Jag tog tacksamt emot den och låtsades äta, vilket fick Hadley att bryta ut i ett klingande skratt. Att umgås med Hadley var rena drömmen. Hon kunde få en att glömma alla problem i världen och för en gångs skull bara njuta. Det var precis som när jag brukade passa Lux när hon var liten. Men nu var hon en stor tjej och ansåg att hon inte behövde barnvakter längre.
Hadley hade Eleanor's varma ögon och Louis fina leende, och kort sagt så var hon ett riktigt litet charmtroll. Hennes hår var mörkbrunt och uppsatt i en liten hästsvans mitt på huvudet, och på sig hade hon en rödrandig tröja, ett par ljusblå hängselbyxor och en jacka över.
Toby var fetus-Louis upp i dagen, med ljusbrunt hår som stod åt alla håll och kanter, Louis smala ögon och Eleanor's smilgropar. Och han var minst sagt lika hyper som Louis, och samma kaxiga attityd hade han också.
Men jag gillade Louis' barn. Varje gång jag umgicks med dem så påmindes jag ännu en gång om att jag skulle vilja ha egna barn i framtiden.
"Hey. Harry?" Toby knackade mig på axeln och slog sig sedan ner framför mig på den fuktiga gräsmattan med en fotboll i famnen. "Where's Nancy?"
Åh, så han visste inte... Skulle jag ljuga eller säga den bittra sanningen? ... Jag skruvade lite på mig och började pilla med den nallebjörnsformade sandkakan. "I don't know, actually. I really don't know..."
"Is she... Gone? Like, forever?"
"I don't know, Toby. But I'm starting to believe that she might be." Jag ryckte på axlarna som om ingenting, men inom mig kände jag mitt hjärta återigen splittras i bitar och lämna platsen där de borde sitta för att hålla mitt blod i rörelse.
Toby nickade långsamt och började dra loss några grässtrån för att sedan kasta iväg dem. "Do you miss her?"
"If I do...", mumlade jag och kände hur tankarna drogs iväg på annat håll.


~
"Can we please stop here?", frågade Nancy och lutade sig fram för att knacka Phil på axeln. Jag, Nancy, hennes bästa vän Ricky och hans pojkvän, Phil, var ute på en roadtrip runt i USA, och just nu körde vi längs med en lång väg som bara var omringad av gröna kullar. Vi var mitt ute i ingenstans, kunde man säga.
"Here?", sa Phil förvirrat.
"Why here?", frågade Ricky och vände sig mot oss.
"Why not?", sa Nancy trotsigt och lyfte ett ögonbryn. "I'd like to have som fresh air."
"Then why don't you just open a window? Or do you need a wee?" Phil flinade och mötte Nancy's blick genom backspegeln. "Okey sorry, I will stop the car riiiight... Here."
Vi parkerade intill vägkanten och hoppade ur bilen. När Phil hade kollat att den var låst så följde alla efter Nancy som redan hade börjat ta sig upp för en av de höga kullarna. Vart hon var påväg hade jag ingen aning om, men det var ingen idé att ifrågasätta. Nancy var en mycket envis liten kvinna, och jag hade ingen större lust att skapa en konflikt när vi nu skulle spendera flera timmar tillsammans i en trång liten jeep.
Ricky snubblade flera gånger, men med lite hjälp från Phil så klarade han sig till slut upp till toppen. Högst upp på kullen fanns en stor plattform i sten, antagligen gjord för helikoptrar att landa på. Inte för att jag visste varför en helikopter skulle få för sig att landa just här, på en grön kulle in the middle of nowhere.
Jag hörde Nancy ta ett djupt andetag, och hennes läppar formades till ett stort leende när hon sträckte upp armarna i luften. Medan hon stod så och andades in den friska luften så smög jag mig fram och la armarna om hennes midja.
"Hi", mumlade jag i hennes öra och pussade henne på hjässan. Hennes hår luktade svagt av vanilj, och jag borrade in min näsa i hennes rufsiga lockar i ett försök att få doften att stanna för evigt i mina näsborrar.
"Hello", log hon och vred på huvudet för att ta emot en puss på kinden.
"Enjoying the view?"
"Life's a climb, but the view is great."
"Oh, well that was deep." Jag lyfte på ögonbrynen, och Nancy föll i skratt.
"Idiot."
"I may be an idiot sometimes, yes. But you love me anyway."
"Yeah, too bad, you're right. I love you anyway." Hon pussade mig snabbt på munnen och satte sig sedan ner på plattformen. Jag slog mig ner jag också, och när hon klappade på sina lår i en gest att jag skulle lägga mig ner så gjorde jag som jag blev tillsagd. Hon började pilla med mina lockar och log varmt när jag mötte hennes blick. Jag fångade en blond slinga som hängde ner i mitt ansikte och började tvinna den mellan mina fingrar och stampade med foten i takt till låten jag hummade på.

love

"I wish we could stay here forever", suckade Nancy och strök undan luggen från min panna. "It's so beautiful."
"We can always come back?", föreslog jag och log snett, och hon nickade medhållande.
"Yeah."
Det blev tyst ett tag. Vi såg bara in i varandras ögon och lekte med varandras hår medan vi lyssnade till ljudet av vinden och stenarna som Ricky & Phil svingade iväg i luften. Efter ett tag förändrades något i Nancy's blick, och hon såg nästan orolig ut, vilket fick oron att börja gnaga i mig också.
"Harry?"
"Yes, Nancy?"
"Can you promise me that--", hon såg bort från mig en stund och bet sig försiktigt i underläppen. "That whatever happens, you'll always stay with me through the storm?"
"Yes, of course." Jag nickade sanningsenligt.
"No!", utbrast hon, och jag såg förvirrat på henne.
"What?"
"Don't say 'yes, of course'? I want a promise? A real one?" Hon såg bekymrat på mig, och jag satte mig upp och tog hennes hand i min.
"Nancy... I'll always be by your side. No matter what happens, we'll go through it all, together. I love you, NayNay, and nothing can ever change that. You'll always have me. I promise." Av alla löften jag någonsin gett så visste jag att det här löftet betydde mer än något annat. Det här löftet skulle jag för alltid hålla.
~
Jag bar runt på Lucas medan Riley låg och halvsov i Harry's knä i vardagsrummet. Harry hade varit sur och tvär hela eftermiddagen, men med en unge i famnen så blev han genast på bättre humör. Ruby stod och diskade i köket då diskmaskinen hade pajat, och hon hade erbjudit sig att ta jobbet som diskare eftersom hon ändå ville ha lite tid för sig själv. Men nu när jag vandrade fram och tillbaka i hallen så tyckte jag mig höra ett lågt snyftande från köket. Jag stod stilla ett tag, och jo, mycket riktigt. Ruby var ledsen.
Jag gick ut i vardagsrummet igen för att kolla till Harry & Riley.
"Could you, uhm, take care of Lucas too for a little while?"
"Uh, yeah. Sure." Harry nickade och tog emot det lilla pyret, och jag hjälpte honom med att lägga Lucas till rätta i famnen.
"Thanks", sa jag sedan och gick tillbaka ut i hallen. Jag tassade in i köket och la armarna om Ruby som stod och grät ljudlöst samtidigt som hon skrapade bort rester från en av tallrikarna.

hug | Tumblr

"What's wrong, my love?", frågade jag bekymrat.
"Liam, I can't... I can't do this anymore", snyftade hon och skakade på huvudet. Hon behövde inte säga mer, för jag förstod precis vad hon menade. Det var jobbigt att hålla fasaden uppe framför Harry. Vi plågades minst lika mycket som han gjorde över Nancy's försvinnande, men någon var ju tvungen att stå kvar med fötterna på jorden. Ruby hade försökt verka oberörd men medlidsam, men sanningen var att hon grät i sömnen nästan varje natt, skrek efter ett rop på hjälp och mumlade sin systers namn för att sedan vakna upp och inse att hon längre inte kunde räknas som tvilling. För nu fanns det bara en.
Ruby vände sig om i min famn och låtsades läsa vad det stod på min t-shirt, men jag strök bort en hårslinga från hennes ansikte och försökte få henne att möta min blick.
"Heyy... I know it's hard, but you don't have to do this. You're her sister, you have kids to take care of and you're busy with work... He'll understand. Harry knows plenty of people? We can always ask Ed? Or Niall?"
Ruby nickade sorgset, och jag mötte hennes läppar en snabbis för att sedan trycka hennes kropp mot mitt bröst i en tröstande kram.
"Can I... Can I go to the toilet?", frågade jag försiktigt, och ett lågt fnys hördes från Daniel's håll.
"Okey, but only for a quicky."
Jag nickade och reste mig upp, väntandes på att han skulle greppa min handled och föra mig mot dörren eftersom jag inte visste vart i rummet jag befann mig.
En kall hand tog ett hårt tag om min beniga arm, och jag svalde högljutt. Jag hade rasat i vikt sedan jag kom hit eftersom jag knappt hade ätit hälften så mycket här som jag brukade göra innan jag blev kidnappad.
Jag drogs framåt, och snart hörde jag Daniel fiffla med låset, och dörren öppnades. Jag förstod inte hur Daniel kunde hitta i mörkret, men antagligen kunde han sin källare utan och innantill.
Det starka ljuset från den fula lampan som hängde över källartrappen bländade mig, och jag kisade genom ljuset när jag snubblade upp för trappstegen. Sedan leddes jag fram genom en lång korridor och upp för ännu en trappa. Mina handleder var hårt fastlåsta bakom min rygg, och Daniel tvingade mig fram genom att knuffa mig om jag gick för sakta. När vi äntligen nådde övervåningen så lät jag en avslappnad suck rymma från mina läppar då jag såg eftermiddagsljuset från solen sippra in från ett fönster i rummet intill.
"Here", sa Daniel och ryckte upp dörren för att sedan knuffa in mig i badrummet. "As I said, do it quick." Han stampade otåligt i golvet och kikade mot ytterdörren, som om han väntade besök.
Jag nickade snabbt och stängde dörren om mig, vred om låset och pustade ut. Spegeln ovanför handfatet var borttagen, men tur var väl det, jag ville ändå inte se hur jag såg ut. Att föreställa mig var hemskt nog ändå.
Jag behövde egentligen inte alls gå på toa, men mitt huvud värkte, och källaren gjorde mig klaustrofobisk. Lampan i taket och det lilla oskarpa fönstret högst upp på väggen var som en gåva från himlen.
Jag hasade ner längs med väggen och fäste blicken vid fönstret, tänkte på drömmen jag haft nyligen. Jag hade drömt att Harry kommit för att rädda mig, men Daniel hade vetat att han var påväg och tvingade mig att ljuga om att jag gått vidare och älskade honom nu, för annars skulle han göra Harry illa. Och eftersom jag inte vågade annat så hade jag gått med på det. Men inget hade någonsin gjort mig så ledsen som synen av Harry's sorgsna och chockade ögon när de hemska orden lämnade min mun. Han hade skinit upp som en sol när han såg mig, men på bara några sekunder ändrade jag hans sätt att se på mig. Hans ledsna ögon var som fastnålade i mitt huvud, men jag visste ju att jag aldrig, aldrig någonsin skulle ljuga om att jag älskade Daniel. Daniel skrämde mig, och jag skulle aldrig kunna älska ett sådant monster. Jag hade tyckt synd om honom, men när jag fick reda på att han låg bakom mordbranden på hans mamma och syskon så hade jag ändrat mig fullständigt, trots att jag inte visste historien som låg bakom. Om det nu fanns någon, vill säga. Daniel kanske var sjuk i huvudet på riktigt?
Han bankade hårt på dörren. "Are you fucking finished yet?"
Jag for genast upp på fötter, tryckte på spolknappen och låtsades fälla ner toalocket. Sedan satte jag på kranen och sköljde av mitt ansikte med ljummet vatten, torkade mig på den slitna gamla trasan till handduk som hängde på en krok bredvid handfatet och låste upp.
Daniel drog tag i mig igen och förde mig mot trappan, och när jag slängde en sista blick mot strimman av solljus som letade sig fram över golvet så bad jag en tyst bön om att det inte skulle dröja länge förrän jag såg solljuset igen.

Here you go!<3
Glöm inte att kika in på frågestunden, - sista chansen! Ska se till att fixa en video med svar någon gång nu i veckan. Kommer inte vara hemma något i helgen, men jag får se om jag hinner tidsinställa något kapitel. Annars får ni nästa på söndag kväll! ;)
Glöm heller inte att följa bloggen på instagram! @Directionery
Ha en fortsatt grym kväll/natt/whatever you call it! x

Kommentarer
Postat av: Bella

Jättebra! :) har du kollat din mejl? Man kan ju komma in, men inte på mejlen asså. Kram! ;) xx

Svar: Tack! :D Nej jag har ju inte varit hemma, så jag har inte hunnit! Får se om jag hinner senare ikväll, annars kollar jag imorgon när jag kommit hem från teatern. :)
Vendela Åstrand

2013-08-14 @ 23:12:35
Postat av: Malin

Aaaah!! Så sjukt bra!! Vill ju bara läsa mer och mer!! <3<3

Svar: Taack! :D<33
Vendela Åstrand

2013-08-14 @ 23:22:12
Postat av: Agnes

omggg såå bra! Dog när Nancy sa det med through the storm.... xx

Svar: Haha aww! c'': Taaack<3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-14 @ 23:25:22
Postat av: Matilda

Söndag kväll? Du måste skämta med mig? Det är så bra så jag vill ha mer var tionde minut!!! Haha!(:

Svar: Naww<3 Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-15 @ 00:12:00 / URL: http://matildasavelind.blogg.se
Postat av: Bella

Nu kan man komma in på mejlen :)

2013-08-15 @ 07:34:08
Postat av: Liv

Hur längeska hon vara borta? awesome kapitel!!!!

Svar: Jadu, vi får väl vänta och se<3 Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-15 @ 09:20:53
Postat av: Elin

Ååh vad bra! Längtar verkligen efter nästa! Hoppas du har haft det bra, är inte alls avundsjuk... ;)

Svar: Aw, tack Elin! :D Hahah, jodå jag har haft det underbart bra! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-15 @ 10:37:59 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: Stina

Åh så bra! Hoppas verkligen att Nancy och Josefine blir räddade snart... klarar inte av att alla ska gå runt och vara ledsen :(

Förlåt förresten för att jag inte har kommenterat något under dina senaste kapitel, jag har bara inte orkat... Jag vet att det var en dålig ursäkt, men nu är jag i alla fall tillbaka som vanligt! Ska faktiskt gå in på frågestunden nu och lämna en kommentar :D

Svar: Tack! :D Aw<3 Åh det gör inget, det är typ jämt min ursäkt när jag läser novellbloggar haha x) Såg dina frågor, tack så mycket! :D Ska försöka fixa en video med svar så snart som möjligt c:<3
Vendela Åstrand

2013-08-16 @ 11:07:57
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel :D
Kram <3

Svar: Tack! :D Kram<3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-16 @ 21:31:54 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Emma

Hej SUPER BRA eller ska jag säga BÄST blogg? :D du är otroligt begåvad!! Inte ofta jag kommenterar här, men vill att du ska veta att detta är min favorit novell!

Men en liten fråga bara, vem är vem av Nacy och Ruby? Alltså jag menar vem av dem spelar Mary Kate Olsen och vem spelar Ashley Olsen? :) skulle bli jätte glad om du svarar :) kramar

Svar: Aw TACK Emma! :D Kan säga att du just gjorde min kväll, hihi :D Ruby spelas av Mary-Kate, och Nancy spelas av Ashley! c: Kram!<3
Vendela Åstrand

2013-08-17 @ 12:23:46
Postat av: alva

grymt bra!! :D meraa!!

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-19 @ 12:44:53
Postat av: elsa

åh, helt galen i den här novellen! :D
sååååååå bra!!!! <3

Svar: Aw, taack! :D Du gjorde min kväll<33
Vendela Åstrand

2013-08-19 @ 20:59:16 / URL: http://elsablue.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback