Chapter 25 - The Meeting

Previously:
"Yeah", instämde Niall, tog ett djupt andetag och blåste upp kinderna. Han gjorde jämt så när han var upprörd och försökte lugna ner sig. "Let's go to bed now, shall we?"
"Sure", sa jag mjukt och kröp över till min sida för att krypa ner under täcket. Madrassen trycktes ner lite när Niall satte sig efter att ha vikt undan täcket på sin sida. Snart flyttade han in sig mer mot mitten, och jag la min arm om hans mage.
"I love you, my little hero", log jag.
"I love you too." Niall mötte min blick med ett leende och pussade mig sedan på hjässan, och innan jag hade hunnit räkna till tio så hade jag somnat.

Jag hade svårt att sova, för allt jag kom att tänka på var det som hade hänt natten innan. Hur jag hade blivit utslängd på gatan och sedan sett Ben bli skjuten mitt framför ögonen på mig. Minnena fick mig att rysa, och jag satte mig upp i sängen.
Niall och Jolie var fortfarande vakna. Jag kunde höra deras röster ifrån köket, och kanske inbillade jag mig bara, men det lät som att de pratade om mig.
Jag reste mig upp, trädde på mig koftan som hängde över stolen i hörnet och tassade sedan ut i vardagsrummet. Vad de sa var fortfarande otydligt, så jag smög ut i hallen och pressade mig mot väggen medan jag tjuvlyssnade. Försökte andas så tystlåtet som möjligt och stå blickstilla så golvet inte skulle knarra under mina fötter.
"Don't you think it would be... Better for her if we contacted the social services?", frågade Jolie oroligt. "I mean so that she could get a real family?"
De började diskutera saken, och jag kände hur hjärtat sjönk och hur en klump bildades i magen. Tänkte de lämna bort mig redan? Jag ville inte bo i någon fosterfamilj! Jag skulle mycket hellre bo ensam!
"Jolie, wait...", mumlade Niall. "Stina? Are you there?"
Jag övervägde att hålla andan och låtsas att jag inte var här, men nu hade ju Niall redan kommit på mig, så varför gömma sig?
Jag torkade bort tårarna som envisades med att rymma från mina ögonvråar, tog ett djupt andetag och lutade mig mot dörrkarmen. "Yes?"

don't cry | via Tumblr

"Is something wrong?", frågade han oroligt, och jag såg ner i marken.
"Yes... I heard what you said about me. I don't wanna live in a foster family or at a foster care. I'd rather live alone! ... Please, don't take me away?" Min bedjan kom inte ut högre än en viskning, och min bild av köket blev alldeles suddig när tårarna forsade ner för kinderna och droppade ner på golvet och på mina kläder.
Plötsligt kände jag ett par starka armar omfamna mig, och en hand rörde sig tröstande upp och ner för min rygg.
"We won't. I promise. We'd never do anything against your will, Stina. We're just trying to figure out what's best for you. But we won't contact the social services if you don't want us to. But I'm not going to let you live alone either. You're still a kid, Stina, and you need people who take care of you", sa Niall och smekte mig över håret, och jag blev alldeles rörd för det var första gången på länge som jag hörde någon säga att hen ville mitt bästa.
11 Mars 2020, kl.12:04. London City.

Harry hade börjat bli så mager, så jag hade frågat honom om han ville följa med till gymmet och tänkte sedan bjuda honom på en lunch på stan. Nu hade jag dock insett att det var en dålig idé, för Harry hade vaknat på fel sida idag och var därför på väldigt dåligt humör.
Han låg ner på det svarta skinnsätet och lyfte tunga hantlar, flåsade, svor och vrålade om vartannat.
"Be careful, man. You don't want to take yourself out, do you?"
"Don't tell me what to do", fnös han och försökte lyfta upp stången igen, men efter att ha gjort samma sak lite mer än tio gånger så var hans armmuskler redan helt slutkörda. Jag suckade djupt och gick fram till honom för att hjälpa, men när jag hade lyft upp stången och fäst den där den suttit innan så fick jag inte ens ett tack. Men jag kunde inte vara arg på Harry, för det här var inte den Harry jag kände. Det var en främling i min bästa vän's kropp. En främling vars fasad var otrevlig, arg och tvär. Men någonstans där inne fanns Harry, men jag visste att det skulle dröja länge innan jag fick ut honom igen. Han hade varit borta ett ganska bra tag nu. Även de dagar när Harry inte var lika sur så var den riktiga Harry inte där. Man kunde få en glimt av honom då och då, men bara några sekunder senare så var den otrevliga fasaden där igen.
Jag skakade på huvudet för mig själv och gick bort till löparbandet. Harry hade försvunnit iväg till någon annan maskin, men ville han vara ifred så fick han väl vara det då. Min svettiga tröja klibbade mot ryggen, så jag bestämde mig för att ta den av mig.
Sedan startade jag maskinen, tryckte på upp- och nerförsbackar och skruvade upp tempot så jag kunde börja springa. Bandet rörde sig snabbt under mina fötter, och jag önskade att jag tagit med mobilen och hörlurarna ut hit. Men men, jag fick väl klara mig ändå.
Plötsligt ryckte jag till av att Harry dykt upp vid min sida, och jag höll nästan på att glida av rullbandet i chock. Men jag klarade mig, skruvade ner farten och började jogga, för att sedan skruva ner ännu mer och gå.
"I'm sorry", sa Harry ångerfullt, och jag nickade.
"It's okey."
"No, it's not okey. I'm treating you like shit, Niall?"
"Harry, I know that you're a bit out of control right now. And I understand. So it's nothing to be sorry about." Jag klappade honom på axeln. "Wanna go and grab some food?"
Harry nickade, och jag log.
"Okey, let's go take a shower then!"
Jag knuffade upp dörren och gick ner för den dåligt upplysta källartrappen. Det var då fan att ingen någonsin kunde se till att fixa en ny lampa? Dörren slog igen bakom mig med en smäll, och jag lät blicken vandra från golv till tak i den långa korridoren. Simon Cowell hade ringt mig för cirka en timme sedan och bett mig komma ner till studion för att prata. Tydligen var det bara jag som behövde vara med på mötet, så jag antog att det gällde min senaste insats i vårt arbete. Sedan Nancy's försvinnande hade jag haft svårare för att koncentrera mig på musiken. Alla låtar vi sjöng fick mig att tänka ännu mer på min försvunna flickvän, och varje låt jag skrev blev bara en lång radda med osammanhängande ord om hur det kändes att vara utan henne och hur mycket jag saknade henne.
Jag rundade hörnet och krånglade av mig jackan för att sedan hänga den över armen då den inte längre behövdes eftersom det var så varmt här nere. Jag kunde höra lågmälda röster prata i ett av konferensrummen längre bort, men det var något helt annat som fångade min uppmärksamhet. Ljudet av plinkande pianotangenter fick mig att vända på klacken och kika in genom det lilla fönstret som ledde in till studion. Och där satt ingen mindre än min bästa vän, Louis.
Hans fingrar rörde sig fram och tillbaka över de svarta och vita tangenterna, och en fin melodi svepte ut i korridoren genom dörrspringan. Låten lät tämligen bekant, men jag kunde inte koppla till vart jag hört den förut.
Jag hade ingen större lust för att möta Simon och de andra riktigt än, utan stod istället kvar och lyssnade när Louis började sjunga med sin magiska röst.

"Lately I've been thinkin', thinkin' 'bout what we had
I know it was hard, it was all that we knew, yeah.
Have you been drinkin', to take all the pain away?
I wish that I could give you what you, deserve
'Cause nothing could ever, ever replace you
Nothing can make me feel like you do.
You know there's no one, I can relate to
And know we won't find a love that's so true...
 
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together through the storm
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together, oh..."

"Harry?" Någon la sin hand på min axel, och jag vred på huvudet för att möta personens ögon. "Are you alright?" Simon kollade oroligt på mig.
Jag tog ett djupt andetag. "Yeah, I'm okey. Definitely fine."
Simon höjde ett ögonbryn men kollade fortfarande på mig med oro i blicken. Då kände jag något blött röra sig ner för kinderna, och jag drog snabbt upp armen för att torka bort tårarna som funnit sin väg ner till mungipan. Simon nickade åt mig att jag skulle följa med honom, och jag lät en sista gång blicken förflytta sig in mot studion för att se på Louis som fortfarande var helt inne i låten. Hans ögon var fyllda med smärta och sorg, och jag visste att det var mitt fel. Allt var mitt fel. Jag gjorde alla människor runt omkring mig ledsna, förstörde dem genom att själv gå runt och vara ledsen. Eller 'ledsen' var knappast nog för att beskriva hur jag kände mig. Jag kände allt negativt man kunde tänkas känna, och lite till.
"Harry?", sa Simon igen.
"I'm fine", mumlade jag surt och knuffade till honom i sidan medan jag passerade honom i korridoren, påväg mot konferensrummet.

Simon satte sig i en av de stora skinnfåtöljerna och gestikulerade att jag skulle sätta mig i fåtöljen bredvid. Stelt gick jag fram till den och slog mig ner med blicken fäst i golvet.
"Harry, I know you're having a hard time but-", började han, men jag avbröt honom.
"A hard time? A hard time? What are you? Stupid? My girlfriend has been gone for several weeks and she's nowhere to be found, and you think that I'm having a hard time?"
"Breathe Harry. Jesus!" Simon slog ut med armarna. "Look, I know how you feel, and-..."
"-No, you don't. You don't have a fucking clue. Don't tell me that you know what it feels like, waiting for your girlfriend to come home, but she never does. How it is to hear everyone tell you to give up on her and move on with your life, and how it is to feel like an empty shell but still go around, hoping that she will come home. And don't tell me that you cook dinner for two everyday even though you know you will be eating alone, and how it is to go to bed with the lights on in the hall and a key under the mat, just in case!" Jag insåg att jag just skrikit och tvingade mig själv att ta några djupa andetag. "I'm s-sorry..." Jag såg skamset ner i golvet.
Simon la sin hand på min axel igen. "Harry, I'm so so sorry. I wish that I could do something, I really do. But I can't. I don't want to see you like this, my son. And I really don't want to say this, but I have to... We're all coming to this point where we have to move on with our lives, even if we want it or not. And I think that your time is now. Don't you think that Nancy would like to see you happy, with a new family, instead of just sitting here crying?"
Det var vad alla sa, men det fick mig knappast på bättre tankar. Varje gång någon så mycket som nämnde hennes namn så flammade det upp inom mig, vilket antingen resulterade i att jag ville ge någon en fet höger eller falla ihop på marken och bara gråta tills inga tårar fanns kvar.
"Once again, I'm sorry Harry. I didn't call you just for giving you some life-advices. I wanted to talk about work, but I can clearly see that you're not in the mood for that." Simon knöt ihop sina händer och lät dem vila i famnen. "There's nothing I can do to help, I know that, but I know someone who might be able to..."
Jag lät blicken vandra iväg igen när Simon rotade upp något ur byxfickan. "Aha!", utropade han och viftade triumferande med ett litet visitkort. "Pacians Goldsmith. - A good friend of mine." Han räckte över kortet till mig, och när jag skummade igenom den lilla texten samt adressen så uppfattade jag direkt att hon var psykolog.
"So you want me to see a psychologist?" En rynka bildades i min panna när jag lyfte på ögonbrynen.
"Yes. I think that would be very good for you."
"Not a chance." Jag himlade med ögonen åt honom.
"Please? Just once? If not for me, then for Nancy..."
Varför skulle alla jämt försöka övertala mig med hjälp av att använda min svaga punkt? Det var fan inte rättvist. "Okey, fine. Just once."

Detta är tyvärr det sista kapitlet jag hunnit tidsinställa åt er, så nästa kapitel får ni inte förrän jag är hemma igen. Tror att jag kommer hem på tisdag, fast är inte helt säker längre, för min syrra vill att jag stannar längre eftersom mina systersöner behöver en barnvakt, eheh. Men vi får helt enkelt se hur det blir. Jag lär säkert twittra/blogga om det när jag vet säkert.

Glöm inte att kika in på frågestunden, mina vänner! :) Ska fixa ett instagramkonto till bloggen när jag kommit hem igen (om jag inte gör det medan jag är hos min syster vill säga)
Ha det gött!

Kommentarer
Postat av: Malin

lika bra som alltid! :D Hur många år är det mellan stina och niall? Känns som om de skulle vara bara några år skillnad, men han tar ju hand om henne som en dotter! ;) Men jättebra som vanligt, dock jobbigt att vänta till som tidigast tisdag! :O ;) <33

Svar: Taack! :D<3 Stina ska fylla sjutton om några månader, och Niall ska snart fylla tjugosju, så några års skillnader är det ju! ;) <33
Vendela Åstrand

2013-08-09 @ 18:24:37
Postat av: Bella

jättebra :)

Svar: Tack! :D
Vendela Åstrand

2013-08-09 @ 19:30:04
Postat av: Anonym

Jobbigt att vänta så länge ;o
Men otroligt bra!

Svar: Hihi aw, men nästa kapitel kommer ikväll, så håll ut! (; Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-09 @ 20:07:34
Postat av: Bella

Röker Liam? Såg bilder på en blogg att han röker.. http://aboutonedirectionn.devote.se/blogs/26698486/liam-roeker.htm

Svar: Inte en aning faktiskt, men jag hoppas att han isåfall kommer sluta med det. Vi vill ju inte att Liam ska börja röka? :(
Vendela Åstrand

2013-08-09 @ 20:25:45
Postat av: baralillajag

Oh my god vad braaaaaaa!

Svar: Taack!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-09 @ 22:14:03
Postat av: Josefine

Nancy måste komma tillbaka!

Svar: Aww hihi<3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-10 @ 00:32:06 / URL: http://jjosefinellofgren.blogg.se
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel 😀
Kram ❤

Svar: Tack! :D Kram!<33
Vendela Åstrand

2013-08-10 @ 10:45:43 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: Elin

Åhh vad bra! Jag tycker så synd om Harry! På ett sätt vill jag att Nancy ska komma hem nu, men då inser jag att novellen är i princip slut när det händer (om det ens händer...) så då känner jag mig hemsk för att jag vill att det ska fortsätta i all evighet. But I guess the world isn't a wish granting factory after all. <3

Svar: Haha aww, sötepötee<3 ÅH, CITATET! Får ju värsta Gus-feels! The fault in our stars... åååh, MY SHIPPER HEART, RIGHT IN THE FANGIRL<33
Vendela Åstrand

2013-08-10 @ 13:09:18 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: alva

åh så bra! :D meera!!

Svar: Tack Alva!!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-10 @ 23:09:24
Postat av: Bella

Kan du kolla på mejlen innan den 17 augusti? Det är en fråga :/ xx

2013-08-11 @ 13:10:31
Postat av: Bella

Har svarat dig :) xx

2013-08-11 @ 21:19:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback