Chapter 23 - Heroes and Villains

Previously:
"I hope they'll find her. I pray for you every night, and I don't even believe in God."
"Thanks, Kev. That means alot."
"That's nothing to thank for. I know that you'd do the same thing for me", sa han, och han hade fullkomligt rätt. Sedan jag lärde känna Kevin så hade jag alltid sett honom lite som en storebror eller kanske en extra pappa. Han var så lätt att prata med, även om det man pratade om var jättekänsligt.
"This might hurt a little", varnade han och nickade åt mig att ta handduken igen, och jag gjorde som jag blev tillsagd. Det gjorde fasligt ont att tatuera sig, men i slutändan var det alltid värt det. Speciellt idag, för nu skulle Nancy vara med mig överallt, i all evighet.

Det var alldeles tyst i huset. Mamma hade gått och lagt sig för att hon var så trött, men jag kunde som vanligt inte sova. Istället vandrade jag omkring i huset i hopp om att hitta något att roa mig med. Men det var alldeles för sent för att det skulle gå något bra på teve, jag kunde inte direkt gå någonstans, och vad annars fanns här att göra?
Jag släntrade ut i köket och öppnade kylskåpet, bara för att. Där fanns dock inget som lockade varken ögon eller mage, så jag stängde snart igen och öppnade istället skafferiet och började rota runt. Till sist hittade jag i alla fall ett gammalt paket kex. Jag brydde mig inte om att kolla vad det var för sort utan började genast knapra på ett när jag fortsatte mitt äventyr runt i huset. Vanligtvis så brukade jag inte småäta, men nu var jag verkligen så uttråkad man kunde bli.
Jag gick upp för trappen och in i mitt & Nancy's sovrum, tände taklampan och la ifrån mig kexpaketet på byrån. Kanske borde jag städa lite? Jag hade fortfarande inte städat sedan innan Nancy försvann, dels för att jag knappt varit hemma, men också för att det gjorde så ont att ta i saker som påminde om henne. Som hennes kläder som låg slängda lite här och var till exempel.
Jag böjde mig ner och tog upp en av hennes tröjor. Det var en röd, stickad tröja som hon använde ganska ofta. Den luktade fortfarande som henne. Jag kramade om den och föreställde mig att det var Nancy jag kramade och att hon hade den på sig, men jag kunde fortfarande bara se, inte känna. Jag kunde inte längre minnas hur det kändes att krama Nancy. Det enda jag kom ihåg var att jag gillade det. Eller nej, jag älskade det. Hennes kramar var de bästa i världen.
Plötsligt hördes ett lågt harklande, och jag ryckte till och vände mig om. Mamma stod lutad mot dörrkarmen med armarna i kors och såg på mig med en blandning av sorg och oro.
"Aren't you going to sleep?"
"I... Uhm, yeah. I was just--"
"Eating cookies and cleaning?", hon log snett, och jag flinade.
"Yeah. I can't sleep."
Mamma nickade. "It's her, right?", sa hon och lyfte upp en annan tröja som låg slängd på golvet. "I was just dreaming about her, and then I woke up. I couldn't fall asleep again, and then I saw that the lights were on and... Yeah. Do you want some help with the cleaning?"
"I thought I was big enough to clean, myself? Isn't that what you said when I asked you to help me last time?" Jag lyfte på ögonbrynen, och mamma skrattade. "Just kidding. I could really use som help here."
Mamma log varmt och började plocka upp alla saker från golvet.
"So, what did you... Dream about?", frågade jag försiktigt.
"I dreamt that they had found her. We were sitting in the kitchen, talking about... Girly stuff. Nothing special really. But it made me happy, because she was there and... It felt so real. Her silly smile, her laugh, her voice... It must be so hard for you, baby", viskade hon och ställde sig framför mig. "She was something really special."
"Yeah, she was", instämde jag och log halvhjärtat medan jag tog mammas hand.
"You know that I'd do anything for her to come back, right?"
"Yeah I know, mom." Jag drog in henne i en kram. "I love you."
"I love you too, my baby Harry."
"What do you want from us?", frågade jag argt. Visst, jag var jätterädd för att Daniel skulle få ett utbrott för att jag ens öppnade munnen, men jag fick inte låta rädslan ta över. Jag måste ha svar på mina frågor. "Money? Is that what you want? Then why don't you just call Harry and tell him what you want?"
"I don't want his money. I don't give a fuck about him."
"Then what do you want?"
"Use your fucking brain, Nancy? Why do you think you're here? I confessed my fucking feelings for you in high school, and you ditched me for Harry? And I hated him! I still do! And if I can't have you, then no one can", sa han kyligt.
"So, what do you want me to do? Just sit here and rot until I agree to be your girlfriend?"
"Great plan! Maybe I'll use it."
"Harry will make you pay for this!", väste jag.
"Hah! Yeah sure, like that will ever happen. Harry has probably already forgotten all about you. I put a little note in his mailbox that said that he'll never get you back anyways, so I'm pretty sure he gave up. He probably thinks that you're dead by now."
"No, you're lying. Harry would never forget about me that fast?" Eller skulle han? "He loves me and he's probably looking for me right now!"
"It's like 5am, NayNay. He's probably sleeping with his arms around that new girl."
"There's a new girl?", sa jag chockat och kände hur luften gick ur mig.
"Yeah. I think her name started with an S... Stacey, Summer, or Santana... Or whatever."
Nej. Han ljög. Daniel ljög för att få mig att tro att Harry kommit över mig. Men han letade fortfarande efter mig, visst?
"You're lying!"
"Does it matter? You're stuck here with me and Jose anyways", sa Daniel och skrattade.
"You're a freak!", väste Josefine, men Daniel bara fortsatte skratta.
"Hey, I don't know what your problem is, but you're an idiot." Hade jag kunnat se något så hade jag troligen gett Daniel en käftsmäll, - så arg var jag. "I don't understand how you're thinking, but why are you doing this to us? How can you be so heartless and selfish?"
Daniel fnös. "I'm not heartless? Have you already forgotten about what I was telling you in high school? I was giving you my heart, but you didn't take it?!"
"Yeah that's right, because you have no heart!" Jag tvingade mig själv att ta några djupa andetag, för både min andning och mitt hjärta höll på att skena iväg. "You started that fire in Bristol, didn't you? You killed your mom and your siblings, am I right?" Min röst var alldeles skakig, men jag brydde mig inte om det utan fortsatte prata. "There aren't words to describe what an heartless idiot you are."
"I said I'm not heartless!", röt han.
"You put your own house on fire? You killed your own mom? You murdered your own brother and sister? And you're now telling me that you're not heartless? Like, I can't even--... How did y--... Why? What did your family ever do to you?"
"It's not like I'll tell you about it?! You're not a psychologist?"
"No, but I'll probably die here anyways, so why won't you just tell us?"
"Yeah, just tell us", sa Josefine. "We all know it was you. I never saw you cry when your family had died, and--"
"Well of course I didn't cry? I'm not a baby?"
"Yeah right, you're not a baby, but you're heartless!", sa jag.
"How could you do that to your family, Daniel? Your mom was so sweet, and your siblings were just the cutest...", mumlade Josefine, och hon lät uppriktigt ledsen.
"My mother was a pain in the ass! And my siblings too. My mom wanted me to be just like my 'peeerfect' little brother. Like, study hard, focus on school, make friends... But I didn't like any of that, but she still kept going about it."
"But that what parents do! Don't you think I get compared to my sister? Or to my friends? It's something they just do! If you were a parent, then you'd probably do it too?", sa jag oförstående, och vad jag sa gjorde tydligen Daniel ännu argare.
"That's enough! You won't get any food tomorrow." Daniel öppnade dörren, och jag blev bländad av ljuset. "Spoiled rats." Dörren drogs igen med en smäll, och jag ryckte till.
"I wanna go home...", viskade Josefine, och jag nickade instämmande.
"Me too, Josefine. Me too..."
Ytterdörren öppnades, och jag tassade ut i hallen för att möta Niall och vår oplanerade gäst.
"Hi princess", hälsade Niall och pussade mig på kinden. "This is our guest, - Stina." Han gjorde en presenterande gest mot flickan bakom sig. Hennes hår var alldeles rufsigt, hennes ansikte var rödsvullet efter att ha gråtit, hon var blek och hade påsar under ögonen och såg inte alls ut att må speciellt bra. Men trots hennes alldeles förstörda fasad så var hon ändå söt. Hon hade blågröna ögon, söta ansiktsdrag och en fin hårfärg.
"And Stina? This is my girlfriend, Jolie."
"Nice to meet you, Miss", sa Stina blygt och såg ner i marken.
"Nice to meet you too. But just call me Jolie." Jag log varmt mot henne. "I, uhm... I made the bed for you. Are you hungry? Or would you like to borrow some clothes? You must be cold...", sa jag oroligt och pillade med min fläta som vilade över ena axeln.
"I could run you a hot bath if you want to?", insisterade Niall. "I can tell you're freezing."
"Thanks, I--", mumlade Stina, men innan hon han avböja något så avbröt jag henne.
"Do you like tea?"
"Yeah, s-sure..."
"Great! Follow Niall upstairs then. I'll be there in a minute with a cup of tea and some sandwiches."
Stina tog av sig skorna och gjorde som hon blev tillsagd, och jag gick in i köket igen för att sätta på vattenkokaren. Medan vattnet värmdes upp letade jag fram tre tepåsar och honungsburken. Jag var dock inte säker på hur Stina gillade sitt te, så jag hällde upp en liten kanna mjölk också, utifall att. Sedan tog jag fram bröd ur burken, och smör, skinka och ost från kylen så jag kunde fixa några smörgåsar med vattenkokaren var igång.
När vattnet sen var klart hällde jag upp det i kopparna, lät tepåsarna ligga i en stund och slängde dem sedan bland soporna. Våra koppar lät jag stå kvar på köksbänken, men Stina's kvällsmat, eller night snack då, ställde jag på en bricka.
"Niall, I made you a cup of tea. It's in the kitchen", sa jag när jag mötte honom i trappen. Han nickade och log snett.
"Thanks."
Jag skyndade vidare upp för trappen och ställde mig sedan utanför badrumsdörren. "Can I come in?"
"Uhm, yeah", sa Stina, och ett svagt plums hördes när hon la sig till rätta i badkaret. Jag knuffade lätt upp dörren med ena armbågen och klev sedan in i badrummet.
"Here you go", log jag och ställde ner brickan med mat på den lilla bänken framför henne vid badkarets fotända. Sedan hjälpte jag henne dra fram den så den kom närmare henne, och hon log tacksamt.
"Thank you, Jolie. You didn't have to d--"
"It's nothing to thank for, and of course I did." Jag log igen och öppnade den lilla garderoben som var proppad med handdukar och andra nödvändigheter. Sedan tog jag fram ett stort badlakan och ett lite mindre som hon kunde använda till håret och la dem på toalocket. "Here's your towels, and if you need a hairdryer it's over here..." Jag drog ut andra lådan under handfatet och la hårtorken på marmorbänken.  "Just tell me when you're done and I'll give you some clothes to wear."
"Thanks. You and Niall are so nice to me."
"Still nothing to thank for, sweetie", sa jag och log. Jag ville egentligen ställa massor frågor, exempelvis vad sjutton som pågick, varför hon var alldeles smutsig, varför hon gråtit, hur hon kände Niall och var, hur och varför Niall hämtat henne? Men jag var ju som sagt alldeles för snäll för att pressa henne med mina frågor, och jag trodde ändå inte att nu var rätt tillfälle att ställa några. Jag kunde ju alltid prata med Niall sen när hon hade gått och lagt sig.

"Here, take these", sa jag och räckte Stina ett par pyjamasshorts, ett linne och en lite tjockare kofta eftersom att hon trots badet verkade ganska frusen. 
"Thank you." Hon log blygt och tog emot kläderna.
"Oh, and here's some underwear. I thought that maybe you'd like something else because your clothes seemed pretty dirty. I can wash them for you if you want?"
"Yes please. Thank you", sa hon igen och nickade snabbt.

"So, here's the guest room", sa Niall och öppnade dörren till gästrummet när Stina hade gjort sig i ordning och kommit ner igen. "If you need anything or if you get hungry again or something, just shout or come to us. Our bedroom is upstairs."
Stina nickade, och när Niall hade tänt taklampan i gästrummet vände han sig mot henne igen och sträckte ut armarna.
"Goodnight."
Hon stod först stel som en pinne i hans famn, kanske lite chockad över kramen, men la sedan armarna om Niall hon också.
"Goodnight."
Stina försvann in i gästrummet och lämnade dörren på glänt efter sig, och jag nickade åt Niall att följa med mig upp. När vi kom in i sovrummet satte jag mig på sängen och såg upp på Niall.
"Well, what's all this about?"
"It's a long story... And it's kind of complicated."
"We have time."
Niall vart tyst ett tag, och jag tog hans händer och försökte få hans uppmärksamhet. När han mötte min blick sög han fundersamt på underläppen, och sedan öppnade han munnen:
"Do you remember that night when I was going on a meeting?"
"In Twickenham?"
"Yeah, right. In Twickenham. I didn't use my GPS, so... I got lost, so I ended up in a town called Tottenham."
"Okey? And...?"
"When I was driving around, I saw Stina. She was surrounded by a group of guys. I thought they were going to..." Niall skakade på huvudet. "You know?"
"So you helped her?", frågade jag.
"Yes, I did."
"How sweet of you, Niall", log jag."But then what?"
"I took her to Nando's, but when I asked about her parents or school or anything, she just didn't want to talk about it? She just sat there, quiet. And she looked so sad, and I started to wonder if her parents even cared about her. When I drove her home and saw what a terrible place she lived at, I gave her my number and said that she could call me if she needed help or just a ride or something... And then she called me, now, tonight. She was crying on the phone, so I understood that something was wrong and..."
"But what about her parents?", avbröt jag.
"Well, that's the thing... She was living with a man called Ben... He threw her out, and then he went to look for her... But then he got shot. Can you believe it? He got shot? And Stina saw it... It all happened right in front of her eyes." Niall's underläpp skakade, och han bet tag i den för att inte börja gråta. "She's a kid, Jolie? No kid deserves to see something like that!"
"I know, Niall. But you did absolutely right to take her home and take care of her. I'm glad you did."
Niall nickade. "B-but do you know what the worst part is?"
Jag skakade på huvudet och väntade spänt på ett svar.
"She has a dad. But she doesn't know where he is. He took Stina to England to live with his new girlfriend, and then he asked Stina to stay at her granny's place for a while... And then, one day he was just gone. The house was for sale and... He didn't tell her where he was going? He's a father, for God's sake?! Like, why even be a parent if you're not going to take care of your child?"
"Some people are just stupid...", mumlade jag sorgset. Stackars Stina. Hon hade varit med om mycket hon... "But... What about her mom then?"
"I don't know." Niall kliade sig i ögonvrån. "I forgot to ask about her. But I don't think she has one, because if she had... Wouldn't she call her mom instead of me then?"
"Hm... Yeah, that's true. But poor girl!"
"Yeah", instämde Niall, tog ett djupt andetag och blåste upp kinderna. Han gjorde jämt så när han var upprörd och försökte lugna ner sig. "Let's go to bed now, shall we?"
"Sure", sa jag mjukt och kröp över till min sida för att krypa ner under täcket. Madrassen trycktes ner lite när Niall satte sig efter att ha vikt undan täcket på sin sida. Snart flyttade han in sig mer mot mitten, och jag la min arm om hans mage.
"I love you, my little hero", log jag.
"I love you too." Niall mötte min blick med ett leende och pussade mig sedan på hjässan, och innan jag hade hunnit räkna till tio så hade jag somnat.

Ber om ursäkt för att kapitlet vart lite halvtaskigt och hoppigt, men jag hade världens writersblock när jag skrev detta... Sånt är inte kul, vill jag lova. Men whaaat to do, whaat to do?

Ni har väl föresten inte glömt att kika in frågestunden? ;) (Kan dock inte länka, bcuz' tidsinställt, haha.)
Hoppas i alla fall att ni njuter av regne-- ... Nää, jag skojade bara. Hoppas att vädret hos er är toppen! Ha en fortsatt trevlig eftermiddag/kväll eller vad ni nu vill kalla det.
P&K!

Kommentarer
Postat av: Malin

Det var superbra!! Var orolig att stina inte skulle tycka det var ok att niall kom hem med en tjej! Men det gick ju bra, så det var skönt! :) Men jättebra!! <33

Svar: Haha aww, taaack! :D <33
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 17:58:54
Postat av: Emma

Superbra!!! Älskar delen (Fast jag älskar ju alla dina noveller...) hos mig är det sol!

Svar: Aw taaack! :D Det glädjer mig verkligen! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 18:11:36 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Bella

jättebra :)

Svar: Tack! :D
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 18:13:54
Postat av: matilda

Superduper!

Svar: Tack!! :D
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 18:36:40
Postat av: Alexandra

Bara jag som vill att novellen ska börja gå mot sitt slut så dom hittar Nancy? Hahah bara jag? Okej..

Svar: Haha aw<3
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 18:58:07
Postat av: Elin

Vilket regn? Det är jättevarmt ju! :D
Men alltså människa vad bra du är! Älskar verkligen sättet du skriver på! <3

Svar: Haha typiskt, jag som hade hoppats på att vädret skulle vara sämre än sämst medan jag var borta! ... Men det vädret kom istället när jag kom hem. Här är himlen alldeles mörkgrå, och det åskar och regnar ;cMen tack så jättemycket!! :DD<3
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 22:09:35 / URL: http://storiestoldbyafriend.blogg.se
Postat av: alva

jättebra :D meera!!!!

Svar: Tack Alva!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 22:18:28
Postat av: baralillajag

superbra kapitel!! :D

Svar: Taack!! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-05 @ 23:07:51
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel 😀
Kram ❤

Svar: Taack Ellen! :D Kram!<3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-06 @ 09:58:10 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback