Chapter 22 - You're Safe Now

Previously:
"Okay. Are you alone?"
"No, there's a woman here too. She works at the store..."
"Okay. But stay where you are. Maybe you can talk to her while I'm on my way? I'll be there as soon as I can." Ljudet av skramlande nycklar och en dörr som öppnades hördes i bakgrunden när han pratade, alltså var han redan redo för att åka.
"Thanks." Ordet lät inte högre än en viskning, och snart tjöt det i luren eftersom Niall lagt på.

 Jag hade lämnat en lapp på min kudde där det stod att Jolie kunde ringa mig om hon vaknade, att hon inte behövde vara orolig och att jag snart skulle vara hemma igen. Hon var så vacker när hon sov så jag kunde inte förmå mig att väcka henne, och dessutom hade hon ju ingen aning om vad det här handlade om så jag kände inte för att blanda in henne mer än nödvändigt. 
När jag kom ut på stora vägen gasade jag på, körde om alla bilar och önskade att jag kunde köra ännu lite fortare. Men då skulle jag köra olagligt, och nu fanns här ingen tid för att åka fast.
Jag satte på radion för att lugna ner mig lite och få hjärnan att tänka på annat, men jag kunde ändå inte släppa det. Stina hade låtit så förkrossad när hon ringde. Ledsen och kanske till och med rädd?
Men varför var då mig den första hon kom att tänka på när hon skulle ringa någon? Borde hon inte ringa sina föräldrar först? Eller kanske hade hon det, men det var ju mitt i natten så det var kanske inte säkert att de vaknade... Men de borde ju ha märkt att hon inte var hemma?
Alla frågor höll på att göra mig galen, och eftersom jag just hade vaknat så gjorde det inte koncentrationen lättare för mig. Jag höll ögonen på vägen, och långt där borta skymtade jag en skylt där det stod att jag skulle svänga för att komma till Tottenham.
En gäsp slapp ur mig, och jag kliade mig på hakan medan jag kollade i backspegeln. Det var ändå inte så många som var ute och körde mitt i natten trots att London var staden som aldrig sov.
 
Plötsligt började det regna. Regndropparna smattrade mot rutan, och jag fick sätta på vindrutetorkarna. Håret reste sig i nacken, och jag skruvade upp värmen för att inte frysa. Jag satt och körde i mjukisbyxor och linne, för det var det första bästa jag hade hittat i mörkret. Jag hade också fått med mig min jacka i förbifarten, men jag hade inte hunnit få den på mig eftersom jag var så stressad över att komma iväg.
Jag svängde höger i korsningen, och efter att ha fortsatt framåt i tio minuter så var jag omringad av gamla ruckel till hus och stora lägenhetskomplex. Ordet lät dock mycket flådigare än vad husen såg ut att vara. Nästan varenda vägg var nersprejad med graffiti, alla dörrar var klottrade på, många av lägenheternas fönster var trasiga. Jaa, hela Tottenham såg allmänt trashigt ut. En byggnad, som jag skulle tippa på varit en tunnelbanestation som en gång i tiden varit väldigt fin, såg helt förstörd ut. Väggarna var sotiga, taket hade rasat in, alla fönster hade spräckts och på marken låg massa skräp. Jag mindes mig ha läst om en brand och att flera människor omkom i olyckan, det var en ganska stor nyhet då faktiskt. Men ingen tycktes vilja röja upp efter det som hänt, för det såg fortfarande ut som om branden var igår fast att det var flera år sedan.
Jag krypkörde på gatorna, såg mig om efter en mataffär på ett hörn till ett rött hus, så som Stina hade förklarat för mig. När jag hittade stället parkerade jag bilen utanför, låsten den - utifall att, och joggade genom regnet fram till dörren. Det plingade i klockan när jag klev in, och en gammal dam, som jag antog jobbade här, gick och satte sig bakom kassan. Eller tja, gammal och gammal, hon var kanske runt sextio.
"Hello, Mr.? You look... Very familiar? Have we met before?"
Jag kliade mig i nacken för att ge mig lite tid att komma på ett bra svar. "Uhm... Yeah. I'm coming here alot, eh... It's very close to my home and, uh... Your food is just great." I mina öron lät allt bara som svammel, men förhoppningsvis köpte hon det ändå.
"Ookey...", sa hon misstänksamt och drog ut på ordet. "And what did you say your name was?"
"Uh, just call me Stephen." Jag log försiktigt. "But hey, I was coming to get my daughter. She's still here, right?"
"Do you mean Olivia?"
Olivia? Varför hade Stina fått för sig att ljuga om att hennes namn var Olivia? Jag menar, jag var ju kändis så jag hade ju i alla fall en anledning till att ljuga? ... Men nåja. "Yes, Olivia."
"Okey." Kassörskan öppnade dörren bakom disken och stack in huvudet i rummet. "Olivia, darling? Your father is here."
Stina såg upp på mig, och vad jag såg gjorde mig chockad. 
 
take me to neverland

Bilden av henne från förra gången vi möttes gick nästan inte ens att jämföra med denna. Hennes hår var i en enda röra, hon var alldeles smutsig, ögonen var svullna av gråt och hon såg stelfrusen ut. Hon reste sig försiktigt upp och var påväg att gå fram till mig när kassörskan klev emellan och ställde sig framför mig med händerna i sidorna.
"I don't know what's going on, but you should take better care of you daughter, young man. I mean, look at her! And do you know what time it is? She shouldn't be out this late at night? And especially not by herself? Are you stupid? I could've called the police you know? But I didn't, because I care about her", sa hon argt och nästan spottade mig i ansiktet när hon pratade. Hon visste ju förståss inte att Stina, eller ah, 'Olivia', inte var min dotter på riktigt, men jag tyckte ändå inte att hon hade rätten att skälla ut mig när hon varken kände mig eller Stina.
"I know exactly how to take care of my daughter", sa jag kallt och sträckte ut handen mot Stina. "Let's go, Olivia."
Stina tog min hand, och när vi lämnade rummet så hörde jag kassörskan fnysa bakom oss.
"Idiot."
Jag himlade med ögonen åt hennes lilla kommentar och släppte Stina's hand för att lägga armen om hennes axlar. "Are you okey?"
Stina pressade samman läpparna till ett smalt streck, såg ner i marken och nickade, men det syntes tydligt att hon var långt ifrån okej.
Jag låste upp bilen, öppnade dörren på passagerarsidan och lät henne hoppa in. Sedan rundade jag bilen och hoppade in på andra sidan, startade bilen och skruvade upp värmen. Stina såg ändå ut att frysa, vilket var förståeligt eftersom det enda hon bar var jeans och ett linne, och när jag vred på huvudet påmindes jag om att min jacka låg i baksätet. Jag sträckte mig efter den och räckte den sedan till henne.
"Here you go. Put it on and you'll get warmer."
"Thanks", sa hon blygt och drog på sig den. Hon hade fortfarande inte vågat möta min blick, och jag såg bekymrat på henne.
"Will you tell me what happened?"
"It's a long story..."
"I have time."
Jag drog jackan tätare omkring mig, sniffade lite på kragen och tänkte att den luktade godare än vad jag hade föreställt mig att Niall skulle lukta. Vart vi var påväg visste jag inte, men Niall körde väl bara runt lite på måfå för att ge mig tid att berätta. Jag hade ju inte heller gett honom någon slutdestination, för nu visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Att sova på jobbet var kanske ingen bra idé ändå, men nu hade ju Niall ändå tagit sig tiden att åka hit så då kunde jag ju inte bara kliva ur bilen och tacka för åkturen?
"I moved to England with my dad, like a year ago. He said that he got a job there, but the truth was that he got a girlfriend", började jag och pillade lite på jackans ena ärm. "We lived in a little house in Northern Tottenham, but I didn't really like it there... I wanted to move back to Sweden. But my dad and his new girlfriend didn't want to. And one day, daddy told me that I was going to live with my granny who lived in Central Tottenham. He said that she was old and needed som help at home, and I didn't ask more about it. But then, when I was going to visit my dad again, he was gone. The house were for sale, and it was all empty..."
"What? So your dad left without saying anything?", frågade Niall förvirrat.
"Yes. And I haven't heard from him ever since. He could be anywhere in the world, but he obviously doesn't care about where I am."
"I don't know what to say... I'm so sorry for you, Stina." Niall såg snabbt på mig men la sedan blicken på vägen igen.
"Don't be. He was an ass anyways."
Det blev tyst ett tag, och jag kollade ut genom fönstret. Regndropparna tävlade med varandra om vem som kunde ta sig ner för rutan först, och jag kom på mig själv med att sitta och heja på en av dem.
"So...? Do you live with your granny now, or?"
"No. She died. And I didn't have enough money to stay there, so I left before they came to check on her." Jag trodde att jag hade gråtit tillräckligt det senaste dygnet för att jag inte skulle kunna brista ut i gråt igen, men återigen så vattnades det i ögonen på mig. Det var första gången någonsin som jag berättade allt det här för någon, om man inte räknade med Ben då, men han var ju ändå full när jag berättade och hade inte uppfattat ett ord. Och det gjorde ont att prata om det. Det gjorde ont att prata om mormor och det gjorde ont att tänka på pappa och Ben.

~
Jag klev av bussen, såg mig om åt höger och vänster och skyndade mig över gatan. Sedan knappade jag in portkoden och gick in i trapphuset. Mormor och jag bodde på tredje våningen, och eftersom mormor var så gammal att hon sällan gick ut så behövde jag aldrig komma ihåg att ta med mig en nyckel.
Jag öppnade dörren och böjde mig ner för att ta upp tidningarna, reklamen och alla räkningar som brevbäraren hade slängt genom brevinkastet. Sedan sparkade jag av mig skorna och hängde upp jackan på kroken. Radion var på i köket, och jag förväntade mig att mormor satt ute på balkongen och drack kaffe bland alla sina blommor och växter som hon hade planerat för morfars skull. Mormor var egentligen inte alls grön om fingrarna, men eftersom morfar alltid hade älskat blommor så ville mormor nu inte leva utan dem.
"Mormor?", ropade jag och gick ut i köket, men hon var inte där. Och inte heller på balkongen. Eller i vardagsrummet, eller badrummet. Jag kollade på klockan. Inte borde hon väl ha gått och lagt sig för att sova middag såhär dags?
Jag skakade på huvudet för mig själv och gick in i mormors sovrum, och där på sängen låg hon. Jag stod lutad mot dörrkarmen och bara tittade på henne, men efter en stunds betraktande så la jag märke till att hon inte andades.
Hela min kropp stelnade till, och jag höll andan för att kolla så det verkligen stämde.
"Mormor?", sa jag och gick fram till sängen. "Mormor?"
Hon var död.
Det stack i ögonen och jag satte handen för munnen för att kväva gråten. Min finaste, gulligaste, älskade mormor var död. Hon var den enda jag kunde dela mina minnen av mamma med, nu när pappa var ute ur bilden, och nu var även hon borta.
Och vad skulle jag göra? Ringa en ambulans? Hon var ju redan död, det var försent. Och om jag ringde någon så skulle ju människor komma hit och ifrågasätta vad jag gjorde här och vart jag skulle ta vägen nu. Och vart skulle jag ta vägen nu? Jag hade ju ingen att gå till?
Jag kollade återigen på klockan och räknade ut att de som kollade till mormor en gång om dagen skulle vara här om trettio minuter. Alltså var jag tvungen att ge mig av nu.
Jag sprang in på rummet jag hade blivit tilldelad som 'mitt' och hämtade min väska. Sedan slängde jag ner de klädesplagg som fick plats, min ipod, mobilen och annat nödvändigt. Det sista jag gjorde innan jag tog på mig skor och jacka var att snabbt fixa i ordning några smörgåsar och en flaska vatten. Maten skulle inte räcka länge, men jag skulle säkert behöva få i mig något under kvällen.
Jag lämnade lägenheten och skyndade ner för trapporna med tårarna strömmandes ner för mina kinder.
Nu var jag ensam.
~

"Stina? What's going on? Are you okey?" Niall hade stannat bilen intill en vägkant och strök mig nu över armen. Jag insåg att jag grät hysteriskt och när jag försökte möta hans blick så blev min sikt alldeles suddig av alla tårar. Min hals hade stockat sig, och det enda ljudet som lyckades lämna min strupe var ett lågt pipande. Niall kliade sig frustrerat i nacken, öppnade dörren på sin sida och rundade bilen. Snart stod han vid min sida med armen om mina axlar igen.
"Stina, I can't help you if you're not talking to me", mumlade han och tryckte mitt huvud mot sitt bröst. "Please, tell me. What were you doing outside this late at night? And why are you so dirty?"
"T-the man I lived w-with threw me out... And t-then he was l-looking for me and he got... He got s-shot", stammade jag och fick återigen upp bilder i huvudet från nattens händelser.
"Jesus...", mumlade Niall chockat och la armarna om mig. Jag grät hejdlöst och skämdes på samma gång, både för att Niall freaking Horan hade sett mig gråta och för att jag blötte ner hans linne. Men Niall verkade inte bry sig, utan kramade mig bara hårdare.
"Don't cry, babe. You're safe now. Come on, you're sleeping at my house tonight." Han strök mig över kinden och släppte sedan taget om mig. När han hade stängt dörren och rundat bilen igen så startade han motorn och svängde ut på stora vägen.
Plötsligt började hans mobil ringa, och han halade upp den ur fickan.
"Hi honey", svarade han, men jag hörde dock inte vad människan på andra sidan luren sa. Men jag antog att det var sin flickvän han pratade med.
"I'm on my way home now, don't worry." ... "Yeah, I know what time it is. I should've told you but I didn't want to wake you. Yeah, I know. I'm sorry. But hey, uh, can you please make the bed in the guest room?" ... "No, not for me. We have a guest who's going to stay the night. I'll tell you more about it when I get home. It's a long story." ... "Thank you. See yah soon then. We'll be home in twenty minutes." ... "Yeah, love you too. Bye." Niall pussade luren med ett smackande läte och la sedan på.
"That was my, uhm, girlfriend, if you wonder", sa han generat och blev alldeles röd om kinderna. "You'll get to meet her when we get home. She's making the bed for you."
Jag nickade sakta och försökte mig på ett leende. "How nice of her."

Hounslow Central, läste jag på en skylt när vi svängde in i ett lyxigt litet husområde. Visst hade jag väntat mig att Niall skulle bo flådigt, jag menar, han var ju ändå kändis och satt på en tron av pengar. Men det här huset var mycket... Gulligare, än vad jag hade väntat mig. Fast kanske hade hans tjej varit med och valt det?
Det var ett grått tegelhus med vita knutar, svarta takpannor och stora fönster. Tomten var full av blomrabatter, och på baksidan av huset såg det ut att växa stora träd. Det fanns en liten uppfart att ställa bilen på, en stor gräsmatta och en liten hammock. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo såhär när jag blev äldre!
"Shall we go inside?", frågade Niall, och genast bildades en stor klump i min mage. Tänk om Niall's flickvän inte ville att jag skulle sova hos dem? Tänk om hon skulle bli arg för att Niall åkt och hämtat mig mitt i natten? Hon kanske trodde att jag var något galet fan som bara ville få se Niall's hus innifrån?
Jag skakade av mig tankarna och nickade kort. Sedan klev vi ur bilen och sprang genom regnet fram till dörren.

Det vart en liten Niall-Stina del denna gång också! Det kommer mer Hancy i nästa kapitel, så håll ut!
Glöm förresten inte att klicka er in på frågestunden och ställa några frågor om ni nu har några! Blir det många frågor kommer jag som sagt svara i en video, annars blir det ett vanligt inlägg. :)
Pusshej leverpastej!

Kommentarer
Postat av: baralillajag

längtar till Hancy kapitlet!! ;D

Svar: Hihi :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-03 @ 19:12:58
Postat av: Bella

Jättebra! :) xx

Svar: Tack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-03 @ 20:31:34
Postat av: Ellen

Jättebra kapitel :D
Kram <3

Svar: Tack så mycket! :D Kram!<3
Vendela Åstrand

2013-08-03 @ 22:28:55 / URL: http://aboutonedirectionn.devote.se
Postat av: matilda

Oh som jag längtar t hancykapitlet♡♡

Svar: Aw hihi :D <3
Vendela Åstrand

2013-08-03 @ 22:40:15
Postat av: alva

jättebra :D meera!

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-03 @ 23:19:55
Postat av: Emma

Superbra!!!!! Älskar delen! Längtar till nästa

Svar: Taaack! :D <3 xx
Vendela Åstrand

2013-08-04 @ 00:43:43 / URL: http://novellfoton.blogg.se
Postat av: Hanna

jättebra1 nu längtar man till dom hittar Nancy!!♥

Svar: Taack! :D xx
Vendela Åstrand

2013-08-04 @ 22:21:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback