SNEAKPEAK - Chapter 30

(4) Tumblr

Aldrig hade jag trott att de orden någonsin skulle lämna hennes läppar. Inte hon. Inte min Eleanor. Men här stod hon nu, med armarna i kors, ett halvhjärtat leende på läpparna och med tårar i ögonen. Och det var då orden sjönk in. Det var game over. Kärleken hade spelat mig ett spratt, - fått mig att tro att vissa saker varade för evigt. Men det var en lögn. Allt vad gällde kärlek var en enda stor lögn. Vi var som två brickor i ett spel, bara det att spelet var slut...

Och jag hade förlorat.

Q/A Part 3

Malin: Har du vine?
Svar: Jajemen! Använder det inte så ofta dock... Går mest in för att se vad andra lagt upp och så, men jag ska bli bättre på att använda det haha. Om du söker på Vendela Astrand så borde jag komma upp! Följer alla tbx! :)

Malin: Vilken är din favoritbutik?
Svar: Topshop, Monki och Primark tror jag, hihi. :)

Malin: Vem är din favorit i pretty little liars?
Svar: Emily Fields. Men så älskar jag ju Hanna Marin och Caleb också. Och Toby!<3
 
Malin: Och din favorit i glee!
Svar: Artie, Santana & Kurt.<3

Jonna: Kommer du ha fler karaktärstävlingar i framtiden? 
Svar: Jajemen, det kan du räkna med! Det var ju himla många som ställde upp sist, och alla fortsätter fråga i både mejl, kommentarer, osv. så självklart! 

Jonna: Kan inte du skriva mer ur Louis & Zayns perspektiv? 
Svar: Inom en snar framtid lär det komma mycket mer från Louis perspektiv, men självklart ska jag se till att klämma in mer Zayn också! Tycker det är jättekul att skriva från hans perspektiv, så det ska nog inte vara några problem. :)

Jonna: Kan du snääälla skriva en novell med Zayn som huvudperson? 
Svar: Det ser ut som att nästa novell kommer bli en Zayn-novell, så håll ut! Vet också att många väntar på en Louis-novell, och det får det bli efter den med Zayn. Har ju skrivit noveller om de andra, så det är väl dags haha. :)

Jonna: När kommer nästa kapitel på Feels Like Home på wattpad? 
Svar: Ärligt talat så vet jag inte. Jag har ganska fullt upp nu eftersom skolan precis satt igång och man ska komma in i alla rutiner, alla fritidsaktiviteter startar och sådär. Känner mig så himla pressad och försöker prioritera Directionery framför wattpad, men så fort allt lugnat ner sig lite så ska jag absolut börja uppdatera där också. Men det kan dröja lite, tyvärr. Hoppas du har förståelse dock.<3

Jonna: Vad ska bli roligast/tråkigast med att börja gymnasiet? 
Svar: Nu får du ju svaren lite såhär i efterhand, men jag svarar i alla fall. Bättre sent än aldrig liksom!
Det roligaste:
* Jag får läsa massa skolämnen som jag faktiskt är intresserad av
* Nya människor
* Ny klass
Det tråkigaste:
* Man måste köpa allt skolmaterial själv
* Ska börja läsa matte igeeeen .__.
* Nya första intryck. Tycker det är så himla jobbigt att folk ska få sin egen uppfattning om hur man är, igen. Kan inte alla bara veta hur man är, liksom? Duh.

Trivs dock jättebra i min klass, känner många på skolan och så, så jag är helnöjd och gnäller inte längre när jag måste kliva upp tidigt för att gå till skolan.

Jonna: Favoritbok? 
Svar: Me Before You, Kapitulera Omedelbart Eller Dö & Hungergames. Och TFIOS av John Green.<3

Jonna: Favoritnovellblogg?
Svar: Oj, eh... Hazzay (fast Johanna ska ju snart sluta blogga där :((), fribblewithfiveboys, EttDnovell, BieberTime och Bieb, tror jag. Läser maaassa noveller, så det är liksom svårt att välja en favorit. o.o

Jonna: Vart vill du bo i framtiden?
Svar: I mitt älskade Umeå eller världens bästa London.<3

Jonna: Vilka länder har du varit i? 
Svar: Danmark, England, Grekland (Kreta & Cypern), Kroatien & Turkiet. 
 
Jonna: Senaste köp?
Svar: Detta!

Elin: Om du fick välja på att bli tillsammans med en i One Direction och spendera resten av ditt liv med honom men då aldrig någonsin få träffa de andra eller att bli bästa vän med alla men aldrig något 'mer', vad skulle du välja då?
Svar: Oj, va svårt! Tror nog dock att jag skulle välja att bli bästa vän med alla men aldrig något 'mer'. Fast det skulle ju vara fett plågsamt om man blev kär i någon av dem men visste att man inte kunde få honom... :(

Stina: Vilka länder har du varit i?
Svar: Som sagt; Danmark, England, Grekland (Kreta & Cypern), Kroatien och Turkiet! :)

Stina: Hur långt upp och långt ner i Sverige har du varit som längst?
Svar: Längst upp; Umeå, och längst ner; Skåne. ;)

Stina: Är det någon som du känner/någon av dina kompisar som läser din novellblogg? 
Svar: Ja, några av mina kompisar läser den och tjatar på mig att skriva hela tiden haha! Och så läser ju min mamma också. ;) Och hon har typ lämnat ut blogglänken till massa av sina väninnor och mina gamla högstadielärare N' shit. o.0 Och pappa vet också att jag skriver, men jag tror inte han läser den, haha.

Stina: Favoritserie? 
Svar: Twisted, Glee, PLL & American Horror Story! :)

Stina: Din favoritplats i hela världen?
Svar: London.<3 Eller min systers man's föräldrars sommarstuga utanför Umeå. :)

Chapter 29 - Don't Let Me Go

Previously:
"Yeah sure. And my name is Santa", sa polisen och himlade med ögonen. "Bring him to the station, guys." Han klappade den ena polisen som höll fast mig på axeln och vände sedan om och gick fram till de skadade männen. Jag hade kommit lindrigt undan med en blödande näsa, ett blått öga, små skrapsår och rödsvullna kinder. De andra såg inte alls lika bra ut.
Poliserna knuffade in mig i baksätet och slog igen dörren, och min blick förflyttades till Brenda som stod och pratade med en annan polis. Hon grät hysteriskt och viftade med armarna i luften som för att beskriva vad som just hänt, och jag såg ner på mina blodiga händer i ett försök att slippa undan skuldkänslorna som sköljde över mig. Snart började bilen rulla, och med en tyst lättnad lämnade vi området bakom oss.

16 Mars 2020, kl.07:53. London City.

Alla fyra, - jag inräknad, satt i det lilla sällskapsrummet intill studion och väntade på att Harry skulle dyka upp. Han hade hört av sig till Louis igår och sagt att han tänkt komma, men eftersom att han inatt hade valt att sova i sitt eget hus istället för hos Niall & Jolie så hade han heller inte åkt med någon av oss till jobbet. Förut brukade vi jämt samåka, men sedan Nancy försvann så dök Harry sällan upp, och det var ju han som hade brukat köra.
Jag visste redan innan att det skulle bli en lång och kämpig dag eftersom ingen fortfarande var riktigt van vid att se Harry så nere, men när Louis mobil plingade till så blev alla stela som pinnar.
"It's Harry. He's here", medlade han.
"Shall I go and meet him up?", frågade Niall, men jag skakade på huvudet och reste mig upp.
"I'll do it."
Niall nickade tyst och lutade sig tillbaka i soffan igen när jag gick ut ur rummet. Medan jag gick så passade jag på att svara på ett sms från Perrie, kollade mina missade samtal, - mestadels från okända nummer som jag gissade var fans, och kollade twitter en snabbis. När jag kom upp för trappen så stod Harry mycket riktigt där utanför dörren. Solen hade börjat gå upp bakom husen och det såg ut att bli en riktigt fin dag, men vädret passade verkligen inte till Harry's humör.
"Goodmorning", hälsade jag och log prövande, men han bara nickade kort till svar.
"Morning."
Jag trodde att jag hade svårt för att förstå mig på Harry förut, men nu var han helt omöjlig. Han kunde gå från att ena dagen vara längst ner på botten, till att dagen därpå vara näst intill den gamla Harry, och sedan dagen därefter vara sur och tvär igen? Och jag brukade ju ändå ha ganska lätt för att förstå mig på andra, men Harry...? Nej, det gick bara inte.
Nu var han ju också extra känslig eftersom poliserna hade gett upp letandet. Det var den stora rubriken som täckte alla framsidor till de största tidningarna i England, så inte en kotte hade kunnat undgå att höra vad som hänt. Alla vi andra hade ju också läst om det, så om någon av oss så mycket som nämnde ordet 'polis' så skulle nog Harry dra härifrån på direkten.
"They're all downstairs", sa jag lugnt och började gå ner för källartrappen igen, och Harry hummade lite tyst för sig själv. När vi kom in i sällskapsrummet igen så drog jag en lättnads suck, för här fanns då ändå lite positiv energi.
"Hey! Harry!", ropade alla i kör och applåderade, och jag knuffade honom lite lätt i sidan.
"We've missed you, you know", sa Niall.
"You saw me, like, yesterday?" Harry såg förvirrat på honom.
"At work, I mean", rättade sig Niall och viftade avfärdande med handen. "Now let's get some work done, shall we?"

Papperskorgen var nu överfull med ihopknycklade pappersark som föreställde misslyckade låttexter, demon med melodislingan till vissa av våra nya låtar hade blivit repig för att vi spolat fram och tillbaka hela tiden så fort någon kommit på en ny rad, och pennvässaren behövde tömmas. Niall's kurrande mage fyllde tystnaden av våra kokade hjärnor, och Liam brast ut i skratt.
"Well, someone's hungry?"
"Hmpf", fnös Niall och kliade sig på näsan. "I'm always hungry, if you haven't noticed."
"Maybe it's time to take a break?", föreslog jag, och de andra nickade instämmande. "Starbucks, anyone?"
"I'll follow", sa Harry, och jag log uppmuntrande. "Okey, give me your orders and Harry and I'll go and get it." Jag räckte fram ett litet skrivblock till Louis och väntade tålmodigt när han klottrade ner sin beställning och sedan skickade blocket vidare till Liam. När det hade passerat runt hela gruppen så tog jag min jacka och nickade åt Harry att följa med.
Vi joggade upp för trappan och slog upp dörrarna för det fina vädret. Våren var äntligen här nu! Det var ju inte direkt så att man kunde höra fågelkvitter och barn som lekte i parken, men ljudet från den galna trafiken och synen av människor som började hänga klädesplagg utanför dörrarna och caféer som gjorde i ordning uteserveringen för året, - det var nästan lika underbart att se.
När vi gick förbi den lilla kiosken påvägen till Starbucks så stannades vi båda av tidningsstället som precis som vanligt var fullt med skvaller om oss. Även här fylldes rubriker och bilder med fakta om Nancy's försvinnande, men inget av det där tramset var ju sant. De där journalisterna visste knappast mer än vad vi gjorde om saken, men ändå hade de rätten att skriva precis allt de byggde upp i sina vilda fantasier. Det enda som var någorlunda sant i tidningarna var artiklarna om polisen som inte längre ställde upp på fallet med den försvunna Miss Jay. Men vad fanns det att göra åt saken? Jo, inget. Varken Harry, jag eller någon annan kunde gå och hoppas på att poliserna hade allt under kontroll och var på god väg att hitta henne, för nu var det inte längre någon som letade. Det var som om alla hade glömt, fast att vi alla innerst inne visste att vi aldrig aldrig någonsin skulle kunna glömma. Även om vi så ville.
"You've read about it. Right?", mumlade Harry tyst.
"Yeah. I have." Jag bet mig hårt i läppen och körde ner händerna i fickorna. "I'm... I'm sorry, man. I really don't know what to say, because I can't make it better. I can't find her for you, even if I wish I could..."
"I know. I know you do. And I'm thankful. I really am..." Han suckade djupt. "I'm meeting a psychologist now... She thinks that it's time for me to move on."
"Do you think she'll be able to help you?"
"I don't know. Maybe", sa han och ryckte på axlarna. "She's nice. And understanding. But... I don't know. I think that most of it, I have to do myself. And I barely remember how to talk to a girl? I mean, a girl who... A girl I don't know?"
Fast att jag egentligen inte själv ville släppa taget om Nancy, så visste jag att det var dags. Men det gjorde ont att prata om andra tjejer som om hon inte fanns, som om hon aldrig existerat. Visst, hon var inte min flickvän, men hon var det närmaste av en tjejkompis hon kommit till oss allihop, och nu var hon bara borta. För evigt. Perrie och de andra flickvännerna var också helt förstörda, för vad skulle hända nu liksom? Förut hade vi ändå hoppet kvar, men nu när ingen längre letade efter henne... Vad i hela friden skulle vi ta oss till? Skulle vi hålla en begravning fast att hennes kropp inte låg i kistan? Skulle vi bara glömma och gå vidare?
"Excuse me, sir?", sa en ung kvinna bakom kassan, och jag insåg med ens att vi redan var inne på Starbucks och nu stod längst fram i kön.
"Uhm, here", sa jag ursäktande och räckte över blocket med vår beställning. Hon rev loss lappen och ropade på några andra medarbetare som genast satte igång med att fixa vårat kaffe, och kvinnan i kassan nickade åt oss att slå oss ner vid ett bord sålänge.
"So, are you going to start dating again, or?"
"I don't know..." Harry suckade igen. "Can we please just... Not talk about it for a while? It's hard for me to even think at it..."
"I see", sa jag medlidande och halade upp mobilen ur fickan igen. Jag höll på med den i stort sätt hela tiden och hade alltid ljudet på, i väntan på att Perrie skulle ringa och säga att det var dags. Vårat andra barn kunde komma vilken dag som helst. Egentligen var han eller hon beräknad att komma i början av april, men doktorn hade sagt att risken fanns att hen kunde komma tidigare. Perrie gick runt och var orolig dagarna i ända, trots att det egentligen inte fanns något att vara orolig över. Den enda som behövde oroa sig var jag, för jag var rädd att jag skulle missa ett samtal om jag så la ner mobilen i bara några sekunder. Jag ville inte att Perrie skulle behöva vänta mer än nödvändigt när det väl var dags, och det var ju väldigt mycket som behövde ordnas innan. Men som tur var så hade vi redan laddat bilen med väskan som hon skulle ha på sjukhuset, så det enda som behövdes var en barnvakt åt Isobel. Fast Harry skulle säkert erbjuda sig att ta jobbet, och om inte annat så kunde nog Niall & Jolie ta hand om henne. Vi skulle ju också kunna lämna henne hos Louis eftersom att Isobel & deras son, Toby, gillade att leka tillsammans, men Louis & Eleanor verkade ha det lite körigt där hemma så jag ville inte störa dem genom att packa på dem mitt eget barn också.
"Mr.Malik!", ropade kassörskan ut, och jag reste mig upp. Just när jag var påväg att betala så räckte Harry fram sitt kort istället och bad kassörskan att knappa in allt på det istället, och jag log tacksamt. Trots att vi båda badade i lika stora högar av pengar så kunde vi aldrig låta bli att vara nog generösa när det kom till att betala. Men till skillnad från oss andra så blev Harry jämt sur om han inte fick vara den som stod för notan, och inte ville jag väl göra honom på sämre humör nu?
Jag hade sagt adjö till de andra för länge sen med orden att jag skulle dubbelkolla att alla dörrar verkligen var låsta innan vi gick, och nu vandrade jag spånlöst omkring nere i källargångarna. Jag hade inte lust för att åka hem, eller för att umgås med någon. Det enda jag ville var att sjunga. Jag hade inte öppnat munnen speciellt många gånger idag under vårat låtskrivande, trots att jag hade en hel hög med låtar gömda i en liten låda i mitt huvud. Men låtarna jag hade var inget som de skulle vilja lyssna på, för alla låtar handlade om henne. Om hur ont det gjorde att vara utan henne, hur mycket jag saknade henne, alla minnen vi hade och hoppet om att hon en dag skulle komma tillbaka till mig...
Det blev ganska plågsamma låtar i slutändan.
Jag rundade hörnet i korridoren, svängde vänster och fortsatte framåt en bra bit. Sedan tryckte jag upp den tjocka dörren som ledde till baksidan av scenen i den lilla konsert-lokalen som bestod av en ganska liten scen och väldigt många rader av stolar. Förr i tiden användes lokalen som en gammal biosalong, men när alla tekniska prylar kom så ansåg man att det var bättre att skaffa en ny lokal än att renovera den här.
Jag gick tvärs över scenen och bort till alla ljudmanicker, startade stereon och satte i skivan som min kompis, Sam, gjort åt mig. Sedan tog jag en mikrofon, knackade lite lätt på ovansidan och testade att prata i den. Min röst ekade mellan väggarna, och plötsligt orsakade min mobil rundgång i högtalarna. Jag hoppade till och skyndade fram till mixerbordet för att dra ner volymen, och när det var gjort så pressade jag 'play' på skivan.
 

"Now you were standing there right in front of me
I hold on, it's getting harder to breathe
All of a sudden these lights are blinding me
I never noticed how bright they would be

I saw in the corner there is a photograph
No doubt in my mind it's a picture of you
It lies there alone in its bed of broken glass
This bed was never made for two..." Jag började gå längs med scenkanten, låtsades ha en stor publik framför mig och log mot de osynliga fansen.

"I'll keep my eyes wide open
I'll keep my arms wide open

Don't let me
Don't let me
Don't let me go
'Cause I'm tired of feeling alone." Och där satt hon. Nancy Elizabeth Jay, - även känd som min vackra flickvän. Hon log sitt fina leende, vinkade åt mig och formade ett hjärta med sina händer. Jag kastade henne en slängkyss, men i samma stund som hon fångat den så var hon borta.

"I promised one day that I'd bring you back a star
I caught one and it burned a hole in my hand, oh
Seems like these days I watch you from afar
Just trying to make you understand
I'll keep my eyes wide open, yeah."

I samma stund som jag klämde i för refrängen så hörde jag dörren öppnas, och en mycket förvånad, men leende Louis kom klivandes ut på scenen. Han gick tvärs över den och hoppade ner från kanten för att sedan sätta sig på främre raden. Jag var påväg att sluta sjunga, men han nickade åt mig att fortsätta och såg förundrat på när jag nervöst vandrade runt på den lilla ytan som för bara mig kändes ganska stor.
"Fantastic!", ropade Louis och klappade i händerna när melodislingan dog ut tillsammans med orden av min saknad. "Wonderful! Absolutely amazing! Did you write this, Harry? Why didn't you tell us? It's... Wow!" Han hävde sig upp för scenkanten och gick fram till mig.
"How did you find me?"
"Oh, I knew you would be here." Louis ryckte på axlarna. "Plus, I heard you!"
Jag nickade sakta, och när det hade varit tyst alldeles för länge för min smak så öppnade jag munnen igen. "All the songs are about her. Everything I write is about her... I love her so much it hurts, Lou. Is love supposed to feel that way?"
"Love hurts, buddy. It sure does. But it's a wonderful thing when it feels right."
"But she's everywhere... Everywhere and nowhere at the same time, and I miss her", gnällde jag.
"I know. 'Don't let me go'... About Nancy, right?"
Jag nickade.
"I'm sorry, Haz. But if it makes you feel a little bit better, I'll never let you go." Han omfamnade mig i en varm kram, och jag lutade mitt huvud mot hans axel. "You're not alone."

Ojojoj, va kort det här blev! Men jag fick stress-skriva ihop något, men det här är väl bättre än inget, right? Nästa kapitel kommer bli tillägnad Louis, och då händer det grejer (och kapitlet kommer självklart bli längre också)! Stay tuned, guuurls.<3

Om ni förresten undrar varför det inte uppdateras något på instagram så är det för att appen försvunnit från min mobil, och min mobil krånglar så det går inte att ladda ner igen. (Buhuhu stackars mig som är alldeles beroende av instagram!) Men men, hoppas det löser sig på något sätt ändå.
Hoppas ni haft en bra dag, att ni fortsätter ha en trevlig kväll och får en grym morgondag! :D 
Hur många av er ska förresten på Sverige-premiären av This Is Us imorgon? JAG SKA :D

Q/A Part 2

Emma: Om du var själv i en båt på stilla havet. Vem av 1D killarna skulle du ta med? 
Svar: Hm.. Zayn kanske? Eller Harry? ... Vet faktiskt inte riktigt. Svår fråga! o.o

Emma: Favorit djur?
Svar: Sköldpaddor, elefanter och sengångare! När jag var i Turkiet så var det en kille som jobbade på en av restaurangerna längs med strandpromenaden som hade en liten sengångare, hihi. Han hade trätt på den en röd tröja och stod och gosade med den när vi gick förbi. Snacka om att jag vart avundsjuk!
 
Emma: Vem har din stil i 1D??
Svar: Det är lite olika från dag till dag, haha. Men Louis, Harry eller Niall, typ. :)

Emma: Favoritfrukt?
Svar: Ananas, mango & fikon!

Emma: Favoritskor?
Svar: Dessa, tror jag. Annars mina Dr.Martens eller ljusblå converse.
 
Emma: Favoritklänning?
Svar: Denna maxiklänning (har ingen bättre bild på den, och är för lat för att ta någon nu tyvärr) som jag köpte på H&M för inte så länge sedan! Bar den min första skoldag, och gud vad jag älskar den! Den är både snygg, bekväm och sitter bra. ;)
 
Emma: Hur bra är (min) annorlundaemma.blogg.se på en skala 1-10??
Svar: 11, lätt haha! :*

Emma: Är du blyg av dig?? (Irl) 
Svar: Nepp, inte alls! Jag var blyg när jag var mindre, men efter att ha gått i teater i flera år så har jag tränat bort det helt. Fast som de flesta människor så är jag lite smått nervös bland nya människor tills jag presenterat mig och lärt känna dem. :)

BaraLillaJag: Var får du idéer och inspiration från? xx
Svar: Böcker, filmer, teveserier, musik och världen runt omkring mig. Och så använder jag ju såklart också en gnutta av min vilda fantasi. ;)

Bella: Berätta om Västervik. Vad finns det att göra där? 
Svar: Inte mycket, egentligen. Men jag har ju ganska många fritidsaktiviteter, tränar, promenerar och hänger med kompisar, så jag håller mig vid liv ändå haha. Västervik är ju en fin sommarstad, och ibland kan det ju vara skönt att bo på ett ställe där det inte händer så mycket och så. Men i längden är det ganska tråkigt här om man är en tonåring. Eller det tycker i alla fall jag, men jag är ju en storstadsmänniska och älskar städer som skriker liv dygnet runt. ^^ 

Bella: Hur känns det för att börja på gymnasiet till hösten? Är du nervös? 
Svar: Nu har jag ju redan börjat gymnasiet, men det är ju för att jag varit så seg med att svara på frågorna haha. Men jag var inte alls nervös innan, men just första dagen, när jag kom till skolan på morgonen så var jag så nervös att jag mådde illa. Fast som tur var slapp jag gå in ensam, utan gick in med två av mina kompisar som går på ett annat program och satte mig bredvid dem i aulan. Jag tyckte det var jättepinsamt att bli uppropad, men när det var gjort och vi började gå till klassrummet så kändes det bättre. Började prata med några klasskompisar, och sedan flöt allt bara på liksom, och nu känner jag alla jättebra! Speciellt efter dygnet vi spenderade i en liten stuga tillsammans, haha. :) Älskar min klass<3

Bella: Visa ditt rum. 
Svar: Då måste jag städa först, haha. Men det kan jag absolut göra någon gång. Fast mitt rum här hos mamma ser ganska tråkigt ut för tillfället, för jag har fortfarande inte fått ordning på allt och så. Och mitt rum hos pappa är ganska tomt eftersom jag tog med en hel del saker därifrån hit, men aja. Någon gång ska jag visa er mina rum.

Bella: Vilka är dina favoritserier?
Svar: Glee, Twisted, Pretty Little Liars, American Horror Story (har någon slags hatkärlek till den serien. Den är fett äcklig, men jag gillar den ändå haha.)... Tror det var alla! Men The Carrie Diaries är ju också ganska bra och lite mysig att se på. :)

Bella: Vem kommer nästa handla om?
Svar: Som det ser ut nu så kommer nästa novell handla om Zayn! Men vi får väl se. ;)

Bella: Hur var det i Turkiet? Berätta! :D 
Svar: Nu vet du ju redan hur jag haft det eftersom vi mejlat, men ni andra kanske undrar, så jag berättar igen ändå. Det var helt underbart i Marmaris! Resan bestod mest av sol, bad, värme, god mat & shopping, men det är ju så det ska vara när man är på solsemester! Såg massa snygga killar med british accents, gick längs med strandpromenaden, blev stammis på ett matställe som hette Mr.Ali där det jobbade massa snygga killar/män som kallade mig "sissy", njöt av havsutsikten från hotellrummet, åkte dolmus och såg den dansande fontänen. Som sagt, - underbart!

Chapter 28 - Drunk Dudes, Fights and Partying

Previously:
"Is something wrong?", frågade han oroligt, och jag såg ner i marken.
"Yes... I heard what you said about me. I don't wanna live in a foster family or at a foster care. I'd rather live alone! ...Please, don't take me away?" Min bedjan kom inte ut högre än en viskning, och min bild av köket blev alldeles suddig när tårarna forsade ner för kinderna och droppade ner på golvet och på mina kläder.
Plötsligt kände jag ett par starka armar omfamna mig, och en hand rörde sig tröstande upp och ner för min rygg.
"We won't. I promise. We'd never do anything against your will, Stina. We're just trying to figure out what's best for you. But we won't contact the social services if you don't want us to. But I'm not going to let you live alone either. You're still a kid, Stina, and you need people who take care of you", sa Niall och smekte mig över håret, och jag blev alldeles rörd för det var första gången på länge som jag hörde någon säga att hen ville mitt bästa.

Jag strök mina fingertoppar längs med den blurriga bilden av Ben's skjutskadade kropp i tidningen. Det var ett stort reportage om att skottlossningar började bli allt vanligare i småstäder i utkanterna av London. Det var inte bara Ben's kropp som visades bland bilderna, utan också andra människor, - gamla som unga.
Jag bläddrade fram några sidor och sköt snabbt tidningen ifrån mig för att sedan vila huvudet i händerna. Minnena från mordet på Ben var fortfarande färska som om allt hände igår, och det gjorde ont att tänka på. Hemska bilder med blod, pistoler och svartklädda män blixtrade förbi i mitt inre, och jag började må illa och kände mig yr. Undrade om jag var påväg att kräkas.
Jag knöt nävarna, andades häftigare och försökte blinka bort allt det hemska. Såg inte skillnad på golv och tak, var påväg att glida av stolen, kände allt och inget på samma gång.
"Stina?" Niall's röst ekade i mitt huvud, och jag kände någon ruska om mina axlar. "Stina?!" Hans röst blev allt oroligare för varje gång han sa mitt namn, och när jag äntligen fick tillbaka synen så mötte jag hans blick.
"What's going on? Are you okey?"
"No?" Jag skakade på huvudet. "I'm falling apart..."

I'm falling apart | Tumblr

"Come here", mumlade han och sträckte ut armarna, och jag lät mig omfamnas. "Is there anything I can do to make you feel better?"
Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet igen, hulkade och snyftade om vartannat.
"Don't cry, shawty..." Han strök mig över kinden och torkade bort mina tårar med sin tumme. "Are you crying because of Ben? Because of the newspaper? Because of your parents?"
"I don't know...", snyftade jag.
"Whatever it is, life will get better. You'll be okey", sa han uppmuntrande. "Follow me."
Han drog upp mig från stolen, la armen om mina axlar och följde mig in till gästrummet. Vi var ensamma hemma, för Jolie jobbade kväll, och jag själv hade vandrat fram och tillbaka i huset medan Niall varit på jobbet.
"Wait here", sa Niall sedan och försvann iväg, men mycket snart kom han tillbaka med en av sina gitarrer. Han nickade åt mig att krypa ner i sängen, och när jag låg under täcket så satte han sig på sängkanten med gitarren i knät och rättade till kepsen på sitt huvud. Hans fingrar började sedan röra sig över strängarna, förflyttade sig fram och tillbaka över gitarrens hals och bildade snart en melodi som jag mycket väl kände igen.
Jag hasade ner lite, snörvlade samtidigt som jag torkade bort tårarna som nu äntligen var påväg att ta slut, och lyssnade till Niall's ljuva stämma som fyllde rummet.

"When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?" Niall började slå hårdare på strängarna och såg på mig med sorgsna ögon. 

"Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth..." Hans röst blev lugnare och lugnare, som om han med hjälp av sin röst försökte vagga mig till sömns. Och det hjälpte, för plötsligt kände jag mig väldigt trött. Jag tittade med halvöppna ögon på Niall's fingrar som pillade med strängarna, försökte fokusera på hans röst samtidigt som drömmarna försökte ta över min hjärna.
Ljudet från gitarren hördes knappt längre, och Niall's röst var inte mer än en viskning när han sjöng det sista av låten.

"Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try... To fix you."
Jag gick raka vägen in på Officer Brown's poliskontor och brydde mig inte om att knacka först.
"Oh, Harry? Nice to see the friendly face of yours again", sa Mr.Brown vänligt, men vart den falska fasaden kom från visste jag inte. För bara någon timme sedan hade jag fått ett telefonsamtal från polisen som gjort mig mycket upprörd.
"What the fuck is going on?", frågade jag och slog ilsket näven i bordet.
"Calm down, sir. What are you talking about?"
"Hmm... What am I talking about?", sa jag och låtsades tänka efter. Sedan gav jag honom en argsint blick igen. "The call of course?!"
"Please, sit down." Officer Brown gjorde en gest mot fåtöljen, och när han lät munnen förbli stängd så slog jag mig snabbt ner i den, alldeles för otålig för att orka vänta på ett svar.
"So you haven't found anything yet?"
"Harry, we've been trying but--"
"Then try harder!", gormade jag.
"Don't you get it? It's not that simple, Harry. We have to lay down the case. There's nothing we can do. We've been looking for weeks... For more than a month? But there's no signs of where she went. We've done everything in our powers to find her, we really tried."
"Then maybe you didn't try hard enough? Why are you giving up so easily?"
"Harry", avbröt Mrs.Roberts, - Officer Brown's kollega. "I'm sorry to tell you this, but... Miss Jay won't come back. She's probably dead by now. You'll have to get over her and move on."
"Get over her? ... Dead? What are you? S-stupid?" Jag ställde mig upp med en sån kraft att fåtöljen sköts bakåt. "N-no. You're wrong! You're all just some stupid low paid workers who can't do your job right! Nancy's not dead! She's alive! I know it! And I'll find her myself!", röt jag och spottade på golvet innan jag vände mig om och stampade ut från kontoret.
"Harry!", hörde jag Officer Brown ropa bakom mig, men jag brydde mig inte, utan fortsatte gå. Snart lämnade jag byggnaden bakom mig, och jag tänkte då aldrig sätta min fot där igen.

Jag pressade mig fram bland havet av människor, hälsade på några och fullständigt ignorerade de andra. När jag kom fram till baren beställde jag ännu ett glas vodka och en starköl på det. Musiken dunkade i högtalarna, folket dansade tätt och hoppade upp och ner på stället med händerna i luften. Basen var så hög att golvet vibbrerade, luften var kvav, och min tröja svettig.
Bartendern frågade om mitt kort, och jag skickade iväg det över bardisken utan att så mycket som ens se på honom. Min blick rörde sig över allas ansikten, och jag kunde inte låta bli att leta efter Nancy's, trots att jag visste att hon inte var där. Hon skulle aldrig mer vara här på Funky Buddha. Hon skulle aldrig mer vara någonstans i London, någonstans i världen. Hon var död. Det var vad Officer Brown och Mrs.Roberts hade sagt. Vad alla sa. Död. Ett lik. Kanske begraven under jorden? Kanske kastad i sjön? Kanske gömd i skogen? Ingen visste. Ingen skulle någonsin få veta. 
Jag fick tillbaka mitt kort och klunkade i mig vodkan på ett kick. Det brände i halsen, och jag råkade hosta upp lite på tjejen som satt på barstolen bredvid. Hon var dock för full för att märka och var fullt uppe med att flirta med en annan, muskulös kille.
När vätskan var slut lämnade jag det tomma glaset på bänken, tog min ölflaska och begav mig ut på dansgolvet. Med den kalla öppningen pressad mot mina läppar smälte jag in i folkhavet och hittade snabbt någon att dansa med. Det var en tjej med svart långt hår, bruna ögon och en läskigt smal midja. Hennes blick mötte min, och i samma stund föll hennes haka till golvet.
"Harry? Is that you?", slurrade hon högt för att lyckas överrösta musiken.
"From One Direction? Probably, yes." Jag nickade och tog en klunk öl innan jag gav henne ett charmerande leende.
"Cool! I'm Brenda!"
"Brenda? Nice name!"
Hon log brett och höjde sin knallrosa drink i en skål. "Cheers!"
"Cheers!", sa jag och tog ännu en klunk från min flaska.
Hon började berätta om sig själv, frågade om mitt kändisskap och drog knasiga skämt som fick mig att skratta, och när vi hade dansat så länge och druckit så mycket att vi knappt kunde stå upp längre så bestämde vi oss för att lämna klubben.
"Would you like to follow me home?", frågade hon.
"I don't know, would I?"
"I think you would", skrattade hon, och jag log brett.
"Then I think I will."
Hon tog av sig sina svarta pumps och bar dem i handen när vi gick längs med den mörka gatan som endast var upplyst av gatulamporna och ljuset från lägenhetsfönster. Brenda var nu endast klädd i en tight, svart klänning som format sig efter hennes smala kropp, och huden på hennes armar hade knottrat sig. Jag drog av mig min blazer och hängde den runt hennes axlar, och hon log tacksamt.
Vi fortsatte gå, och när hon försiktigt sträckte sig efter min hand så tog jag den i min och flätade samman våra fingrar. Hennes hand passade inte alls lika bra ihop med min som Nancy's brukade, men det dög ändå.
Lite längre bort på vägen kom två bilar körandes från två olika håll, och den ena körde in i den andra med en kraftig smäll. Smällen var dock inte så häftig att någon kom till skada, förutom den påkörda bilen då. Ägaren till den kvaddade sportbilen slog upp dörren och gick över till den andra bilisten med ett ilsket ansiktsuttryck.
"What the hell was that?!", röt han. "Look what you did to my car, idiot!"
Bilisten som hade kört på honom klev också ur bilen och vinglade fram till den unga mannen.
"Wow, calm down... I didn't see you there, man", sluddrade han. Ärligt talat så verkade han inte ett dugg nykter.
"What do you mean with didn't see me? You'll have to pay me for that!"
"Relax, dude..."
Mannen vars bil hade blivit kvaddad gav den onyktra mannen en rak höger, och snart föll han till marken.
"Wait", mumlade jag och släppte Brenda's hand för att sedan springa fram till de båda männen och stoppa det hela. "Hey!"
Mannen fortsatte sparka på den andra som låg och kved på marken.
"Hey!", sa jag igen, fast högre denna gång. "Hey, stop! You'll kill him!"
"So what? I don't give a fuck! He sabotaged my car!"
"Yeah, but he's drunk?"
"Yeah, and so are you? Are you a friend of his?" Mannen kom gåendes mot mig. "Then maybe you should pay me, since he's too drunk."
"I don't know him", sa jag och ryckte på axlarna. "I just wanted the two of you to stop fighti--" Jag avbröts av att mannen gav mig en käftsmäll, och när jag tog mig för kinden så fick jag en vildsint kick och slog tillbaka. Han vrålade av smärta när min knytnäve träffade hans näsben, och snart fick jag en hård knuff i sidan. Jag kunde höra Brenda skrika åt oss att sluta slåss när jag drog tag i mannens arm, sparkade honom i knävecket och såg honom falla ihop på marken.
Sirener från en polisbil hördes allt tydligare, men ljudet oroade mig inte alls utan fick bara igång mig på nytt. Jag sparkade honom hårt i ryggen, och när den andra mannen som tidigare hade legat på marken reste sig så knuffade jag till honom så han föll igen.
"Harry!", skrek Brenda, och när jag mötte hennes blick såg hon rädd ut. Livrädd.
Poliserna hoppade ur bilen, kallade dit förstärkning och en ambulans, och snart var några framme och höll fast mig i ett hårt grepp.
En annan polis gick fram till mig och lyste mig i ansiktet med en ficklampa. "Are you drunk?"
"No, I'm Harry", sluddrade jag oförstående.
"Jesus! This guy is really drunk! Take him in."
"But I didn't... I didn't do s-something." Jag försökte prata normalt, men det var som att mina käkar inte riktigt hängde med.
"Yeah sure. And my name is Santa", sa polisen och himlade med ögonen. "Bring him to the station, guys." Han klappade den ena polisen som höll fast mig på axeln och vände sedan om och gick fram till de skadade männen. Jag hade kommit lindrigt undan med en blödande näsa, ett blått öga, små skrapsår och rödsvullna kinder. De andra såg inte alls lika bra ut.
Poliserna knuffade in mig i baksätet och slog igen dörren, och min blick förflyttades till Brenda som stod och pratade med en annan polis. Hon grät hysteriskt och viftade med armarna i luften som för att beskriva vad som just hänt, och jag såg ner på mina blodiga händer i ett försök att slippa undan skuldkänslorna som sköljde över mig. Snart började bilen rulla, och med en tyst lättnad lämnade vi området bakom oss.
14 Mars 2020, kl.09:02. London City.

Jag parkerade bilen utanför stationen, låste den och klev sedan in genom porten.
"And you are?", sa poliskvinnan bakom disken, och jag visade upp mitt körkort. 
"Tomlinson, Louis. A friend of Harry's."
"I see", muttrade hon och knappade in något på sin dator. "This way." Hon reste sig upp, rundade disken och nickade åt mig att följa henne genom den långa korridoren. Vi svängde vänster, fortsatte framåt, svängde vänster igen och tog sedan första dörren till höger. Den ledde till ett litet rum med två fåtöljer på vardera sida om ett skrivbord, och längs med ena väggen fanns ett stort glasfönster där två poliser stod och vakade över Harry som satt i en av fåtöljerna.
"I'm outside if you need me", sa poliskvinnan och stängde dörren om sig, och jag gick fram till den andra fåtöljen och satte mig ner.
"I'm really disappointed", sa jag tyst, men Harry vägrade möta min blick och stirrade ner på den mörka träskivan. "Can you at least tell me what happened? What the hell were you thinking, Harry?"
Harry ryckte på axlarna. "I just tried to stop them. I didn't... Think."
"No, you obviously didn't", fnös jag. "I'll pay to get you out of here, but I need you to promise me that it won't happen again."
"It won't", sa Harry oberört, men han ville fortfarande inte möta min blick.
"Promise me!", upprepade jag.
"Okey!", muttrade han. "I promise."
"Good."

Harry hade inte pratat med mig under hela hemresan, och nu var vi utanför Niall's hus.
"Come on, Harry. Missing your girlfriend is not a good enough reason to beat the shit out of someone?" När han inte pratade med mig eller ens såg på mig blev jag ännu mer frustrerad. "Talk to me, Harry!"
"I have nothing to say", sa han, och jag ruskade om hans kropp.
"Get yourself together, Styles! For fucks sake!" När jag insåg att jag skrikit stelnade jag till. "I'm sorry..." Jag tog ett djupt andetag. "I didn't mean to..."
Harry kollade chockat på mig, och jag mötte ångerfullt hans blick.
"I'm sorry. I'm just so tired of seeing you like this. I miss your smile... Your dimples." Jag petade honom lätt på kinden där hans smilgropar brukade sitta. "Please, bring my Hazzabear back?" Jag kramade om honom och gav honom en vänskaplig puss på kinden.
"Friends?"
Harry nickade, och ett snett leende smög sig fram på hans läppar. "Best friends."
"I love you, Harry."
"I love you too, Boo. Thanks for helping me out." Harry la armarna om min midja och kramade mig tillbaka.
"Anytime", log jag, men blev snabbt allvarlig. "But don't do it again!"
"I won't. I promise."

Here you go, loves! Ber återigen om ursäkt för att kapitlet inte kom upp igår, men jag sov bort hela eftermiddag/kvällen och sov även bort större delen av förmiddagen idag. Men så går det när man dygnar, haha. Dygnade dock inte frivilligt, men vissa *host* pöjkar i klassen *host* kunde ju inte sluta prata så det gick ju inte att sova? :o
Oh well, börjar piggna till lite nu i alla fall, och jag ska inte klaga, för det senaste dygnet som spenderades tillsammans med klassen var ändå buskul!

Q/A Part 1

Jag skulle egentligen ha fixat en video med svar, men jag har så himla fullt upp så jag hinner helt enkelt inte. Tyvärr. Så istället kommer svaren på frågestunden skriftligt!

Cassy: Kommer du att göra en ny novell efter denna?
Svar: Jajemen, det kan du räkna med! ;)

Cassy: Kan du inte ha en "karaktärstävling", så man kan få vara med i novellen?
Svar: Till TTS har jag ju redan fixat en karaktärstävling, och vinnarna vart ju Stina, Josefine & Elin (aka Jolie). Men till nästa novell kan jag säkert fixa någon tävling också eftersom det var väldigt populärt och så många deltog! :)

Cassy: Hur lång kommer Through the storm att bli? (vill inte att den ska sluuuuta!!!)
Svar: Aw, va söt! Har faktiskt inte en aning om hur lång den kommer bli just nu. Men jag skulle tippa på att den blir minst lika lång som D.Y.R i alla fall... Kanske något längre. Det beror på hur jag bestämmer mig för att avsluta den.

Cassy: Hur gör du för att vara så himla awesome? :) 
Svar: I'm just being the real me. ;) Skämt åsido. Men tack så jättemycket! :D Fast du är ju minst lika awesome!

Elin: Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
Svar: Oj, tjaa det beror helt på vad det är för dag. Men det brukar ju i alla fall vara så att jag går upp tidigt (mot min vilja) och gör mig i ordning för skolan. Slutar någon gång på eftermiddagen, drar hem en snabbis och håller sedan på med någon av alla mina fritidsaktiviteter, hänger med kompisar eller drar till gymmet. Kommer hem, pluggar (om jag har läxor såklart), sitter vid datorn, käkar middag och går och lägger mig alldeles för sent haha.

Elin: Om du fick välja, skulle du aldrig mer få läsa eller aldrig mer få skriva?
Svar: Shit vilken tankeställare! Hm... Jag skulle nog välja att aldrig mer få skriva, faktiskt. För jag älskar att läsa av hela mitt hjärta, och om jag inte läste så skulle jag ju aldrig kunna utveckla mitt skrivande liksom? Fast det vore ändå ganska hemskt att aldrig mer få skriva... :s

Elin: Vilken är den bästa bok du någonsin läst? (Ja, bokserier räknas, du behöver inte plocka en ur en serie om du helst säger hela serien.) 
Svar: Jisses, jag vet faktiskt inte haha! Kanske The Hunger Games (första & andra boken då, för den tredje gör mig bara arg haha.), Me Before You eller The Fault In Our Stars?

Elin: Vad är din åsikt om böcker som blir gjorda till film och filmer som blir gjorda till böcker? 
Svar: Ärligt talat så har jag nog aldrig sett en film som blivit gjord till en bok efteråt. Men jag anser i alla fall att filmer som är baserade på böcker oftast är bättre än vanliga filmer. Dock händer det ju ofta att man blir lite besviken för att filmskaparna inte tagit med alla ens favoritdelar från böckerna, eheh...

Elin: Pannkakor eller våfflor? (Jag stod inför detta dilemma idag och det tog ungefär 5 timmar för mig att bestämma mig...)
Svar: Hm... Pannkakor tror jag! Fast våfflor är ju också himla gott!

Elin: Äter du helst hemlagad mat eller hämtmat?
Svar: Hemlagat! Men hämtmat kan ju vara gott ibland. :)

Matilda: Vilken är den absolut bästa av 1dkillarna, om du MÅSTE välja?
Svar: Jag tror jag måste välja Niall eftersom han är min favorit, hehe.

Matilda: Vem av de vill du absolut träffa om du bara får träffa en? 
Svar: Oj, va svårt! ... Liam kanske? För han är ju så himla gullig mot fansen (fast det är dem ju allihop).<3

Matilda: Kan du inte få med ridning/elr iaf hästar i din nästa novell?;) 
Svar: Hm, joo det kan jag kanske klämma in! Fast jag är inte så bra på sånt där med hästskötande (trots att jag red ett tag när jag var liten... Sedan hoppade jag av och utvecklade någon slags rädsla för hästar trots att jag tycker de är jättefina? o.o), men försöka kan jag ju alltid. :)

Matilda: Hur ser din familj ut? (Inte utseemde, storlek på familjem ;))
Svar: Well, jag har en mamma & en pappa, fast de är skilda, och så har jag en storasyster på ungefär trettio bast som har man & barn och bor långt härifrån. Och så har jag ju en storebror som är tjugo. Så vi är alltså fem stycken i familjen!

Malin: Ingen fråga till frågestunden kanske... men varför flyger du från arlanda när du bor nedåt i landet? ;) (jag bor faktiskt 5-10 min ifrån arlanda!(y)bara nämnder det lite sådär random...) 
Svar: Jag vet faktiskt inte varför vi gör det... När vi skulle till Kreta så flög vi från Kalmar, men det var ju en himla tråkig flygplats haha. På Arlanda kan man ju liksom vandra runt i Sky City tills planet går, och så finns det ju Rest & Fly där och så. Och nu är jag ju ganska van att pendla med tåg och buss upp dit, hehe. ;)

Chapter 27 - Even The Best Fall Down Sometimes

Previously:
"Hey. Harry?" Toby knackade mig på axeln och slog sig sedan ner framför mig på den fuktiga gräsmattan med en fotboll i famnen. "Where's Nancy?"
Åh, så han visste inte... Skulle jag ljuga eller säga den bittra sanningen? ... Jag skruvade lite på mig och började pilla med den nallebjörnsformade sandkakan. "I don't know, actually. I really don't know..."
"Is she... Gone? Like, forever?"
"I don't know, Toby. But I'm starting to believe that she might be." Jag ryckte på axlarna som om ingenting, men inom mig kände jag mitt hjärta återigen splittras i bitar och lämna platsen där de borde sitta för att hålla mitt blod i rörelse.
Toby nickade långsamt och började dra loss några grässtrån för att sedan kasta iväg dem. "Do you miss her?"
"If I do...", mumlade jag och kände hur tankarna drogs iväg på annat håll.

Niall hade kommit och hämtat upp mig med sin bil, och nu svängde vi upp på hans infart. Alla lampor var tända i det gråa lilla tegelhuset, och i ett av fönstrena kunde jag se en gestalt röra sig, och jag gissade på att det var Niall's flickvän, Jolie.
Vi hoppade ur bilen, och när Niall hade låst den så gick vi fram till ytterdörren. Redan innan Niall ens hade hunnit greppa handtaget så öppnades dörren, och Jolie välkomnade oss båda.
"Nice to see you again, Harry", log hon och tog ett steg åt sidan så att jag & Niall kunde gå in. Huset såg precis likadant ut som när jag sist var här, men en sak fick mig att bli något chockad. Ljuset i köket lade en skugga över hallgolvet som såg precis ut som en annan människa. Skuggan kom närmare, och snart tittade en ung tjej fram bakom kröken.
"Oh, uh... Stina? This is Harry." Niall gjorde en presenterande gest mot mig. "And Harry? This is Stina."
Jag la huvudet på sned och granskade henne från topp till tå. Hon hade brunt, mellanlångt hår, blågröna ögon och ett sött ansikte. "Since when did you two got a kid?", frågade jag förvirrat då jag inte kunde komma på att jag någonsin sett flickan förut.
Niall flinade, men blev genast allvarlig igen. "Oh, we don't. I just... We just--", stammade han, som om han letade efter rätt ord i huvudet.
"We're taking care of her", fyllde Jolie i, och jag nickade trots att jag inte riktigt förstod varför och undrade hur länge Stina hade bott hos dem.
"Nice to meet you, Stina." Jag sträckte fram min hand, och Stina tog den.
"It's a pleasure to meet you too", log hon. Jag släppte hennes hand och gick in i vardagsrummet som Niall sa åt mig. Snart därefter kom han in med två mörkgröna flaskor öl och räckte över den ena till mig. 
"Let's sit down for a while."
Jag nickade och förde flaskans öppning mot läpparna medan Niall vant satte på teven och zappade till någon sportkanal. En fotbollsmatch var i full gång, men det var tydligen inga lag som gjorde Niall intresserad, för han kollade knappt på teveskärmen.
"It's a long story, you know...", mumlade Niall, och jag såg oförstående på honom.
"Huh?"
"Why we have her..." Han nickade mot köket. "But she needs us. Her life is... Complicated."
"Well, then we have loads of shit in common", muttrade jag och tog en klunk av ölen.

Jag låg på soffan och stirrade upp i taket. Eftersom den där tjejen, Stina, hade blivit tilldelad gästrummet och de inte hade fler sängar för tillfället så fick jag sova här, men det gick lika bra det.
Den digitala klockan som satt ovanpå teven visade 03:07, och jag suckade djupt när jag vred på mig för att byta sovställning. Inte för att jag kunde sova, men ändå. Jag kunde inte sluta tänka på Nancy. Jag saknade henne så mycket! Hennes röst, hennes ansikte, hennes klumpighet och klingande skratt... Ja, hela hon helt enkelt!
Ett högt skramlande hördes ifrån köket, och jag satte mig upp i soffan och rynkade pannan. Det blev tyst igen, och jag undrade om jag bara hade inbillat mig, men snart hörde jag någon öppna och stänga kylen och fick för mig att gå ut och se efter vem som, precis som jag, inte kunde sova.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut smörpaketet, osten och skinkan. När jag sedan stängde och vände mig om så stod Harry i dörrvalvet med armarna i kors. Jag hoppade till, men lugnade sedan ner mig och gick fram till den lilla köksön.
"Hey", hälsade jag tyst.
"Hi", hälsade han tillbaka och såg ner på mina händer. Jag höll på att göra i ordning en nattmacka eftersom jag inte kunde sova, och var noga med att lägga osten överst då det var ett litet tvångsbeteende jag hade.
"Do you want something? Are you hungry?"
"No thank you. I just couldn't fall asleep, and then I heard that someone was awake so..."
Jag nickade förstående och gjorde en gest mot pallarna på andra sidan köksön. "Sit down."
Harry tassade fram och satte sig, och när jag började plocka ihop påläggen igen så kände jag honom granska mig uppifrån och ner. Mina kinder hettade till när hans blick fästes på mitt hår som var uppsatt i en slarvig knut och sedan fortsatte ner mot Niall's stickade farfarströja. Jag gillade inte att stå i centrum med allas blickar på mig, och det var precis så det kändes just nu, trots att Harry var den enda som var här och såg på mig.
"So, uhm... Why can't you fall asleep? Did you have a bad dream, or?", frågade jag försiktigt för att få honom att sluta se på mig.
Harry såg ner på sina händer som vilade på bänken och öppnade långsamt munnen. "No, I--", började han och skakade på huvudet så att lockarna flög. "I just... Can't keep my mind of her."
"I see." Jag tog ett bett av min smörgås, tuggade långsamt och svalde sedan tyst för att vinna tid till att komma på något smart att säga. "She's haunting us all, I think... But I don't mind. I like having her there, in my mind. She was a great friend."
Harry nickade tyst med en dyster min.
"But, uhm... Do you think that she's... You know?"
"Dead?", frågade han tonlöst, och jag svalde hårt med en kort nick. "I don't know. Maybe."
"But you still keep on waiting for her... That's so... Beautiful. I really adore how much you care about her", sa jag, och det fick Harry att spricka upp i ett snett leende. Men han hade fortfarande inte mött min blick, men på något vis kunde jag ändå se att han tänkte på Nancy. När Harry's leende försvann lade jag ifrån mig smörgåsen och försökte få ögonkontakt med honom. "I know that everyone keep telling you this, but I'm sorry."
"I know you are." Han log sorgset. "But that doesn't make things better, right? She won't come back just because everyone's giving me their pity."
"No, you're probably right about that." ... "But don't you think that she would like you to... Move on? To enjoy your life? To be happy again?" Jag sa det försiktigt, rädd att göra honom arg, för det var det sista jag ville. Men han blev inte arg. En blandning av förståelse och sorg sköljde förbi i hans ögon, och han vart tvungen att blinka hårt för att inte börja gråta.
"Sometimes I wish that I could... I feel like a totally different person now. I used to be the happy guy, you know. But now I'm always sad, and even the smallest thing that happens to me nowadays makes me wanna cry."
"But that's okey. That's how we all deal with our feelings. And even the best fall down sometimes."
Harry nickade.
"Maybe you should get some rest. It's a new day tomorrow. Or yeah, today." Jag skakade på huvudet åt min egen vimsighet. "But you should know, that if you ever need to talk with someone; I'm here. We're here, and you're always welcome to come stay with us."
13 mars 2020, kl.10:14. London City.

Ögonen växte sig stora som klot på den unga kvinnan som satt bakom disken när jag klev innanför dörren. Jag nickade tyst åt henne och lämnade fram visitkortet som jag hade fått av Simon.
"Pacians Goldsmith?"
"Yeah, she works here. Would you like to book a meeting, or do you already have one?", frågade hon, och jag skakade på huvudet.
"No, I don't. But my friend, Mr.Simon Cowell, have booked one for me."
"Oh, okey", sa hon och bet sig i läppen samtidigt som hennes kinder färgades röda. "Name?"
Det här var ju löjligt. Kunde hon inte bara skriva in Harry Styles? Jag la ju märke till att hon kände igen mig så fort jag kom in?
"Harry", sa jag till slut.
"Harry - what?", frågade hon dumt när hon började knappa in mitt namn på tangentbordet, och jag himlade med ögonen.
"Styles."
"Okey. You can wait over there." Hon gjorde en gest mot väntrummet. "Mrs.Goldsmith will be there soon."
"Thanks", muttrade jag.
"You're welcome, Mr.Grumpy...?"
Jag ignorerade hennes kommentar och gick och satte mig på en av de hårda stolarna. På det lilla bordet framför mig låg en hög med tidningar, fler visitkort som liknade det jag höll i handen, och i mitten stod en vas med plastblommor. Väntrummet luktade också lite som väntrummet hos tandläkaren, - sådär alldeles nystädat med såpa, blandat med handsprit.
Bortsett från mig satt en äldre kvinna och en ung tjej i väntrummet. Kvinnan log svagt mot mig och tog en tidning från högen samtidigt som hon mumlade något till tjejen, som jag nu förstod var hennes dotter. Tjejen lyssnade dock inte. Det nya, heta bandet Funky Playlist, som Ruby jobbade med, läckte från hennes hörlurar, och hon nickade i takt till låten samtidigt som hon skrapade bort nagellack från sina naglar.
När tjejen såg upp på mig insåg jag att jag hade fastnat med blicken, så jag såg ursäktande på henne och tittade bort.
"Mr.Styles?", sa en vänlig röst, och jag såg upp på kvinnan som kommit för att hämta mig. Hon var bredaxlad och lite mullig, mörhyad och hade axellångt hår i en nyans som framhävde hennes nötbruna ögon.
"Yes?", sa jag och nickade snabbt.
"Nice to meet you. I'm Mrs.Goldsmith, but please call me Pacians."
Det hettade till om kinderna när jag insåg att jag hade uttalat hennes namn helt fel fram tills nu. Jag trodde det uttalades Passians, men Mrs.Goldsmith själv uttalade det som Paychance.
"Nice to meet you too." Jag tog hennes hand och skakade den artigt.
"This way", sa hon sedan och nickade åt mig att följa med. Vi gick genom en lång korridor och svängde sedan in i ett litet rum som inte alls luktade som resten av byggnaden. Här inne var det frisk luft och doftade svagt av parfym, och riktiga blommor stod på hennes skrivbord.
"Sit down, please", sa hon och gjorde en gest mot en av skinnfåtöljerna. Jag slog mig ner, och hon satte sig i den mitt emot efter att ha hämtat en mapp med mitt namn på, samt ett anteckningsblock och penna. "So. How are you today?"
"I'm good", sa jag oberört och vände blicken mot fönstret som vätte ut mot gatan. Det var rusningstrafik, och bussar, taxibilar och andra fordon tutade irriterat på varandra när någon stannade för rött ljus.
"Be honest with me, Harry. You have to be honest with me, or else I can't help you." Pacians röst var allvarlig, men ändå vänlig.
"Sorry", sa jag ursäktande, och hon nickade nöjt. "I'm not good. And right now it feels like I never will be."
Hon antecknade något i sitt block och såg sedan upp på mig igen med en förstående blick. "Mr.Cowell told me about your girlfriend, but I'd like to hear the story from your point of view. Maybe it'll be easier for me to help you then."
Jag började leka med mina fingrar och såg frustrerat ner i marken innan jag mötte hennes blick.
"You don't have to look at me while telling the story. Feel free to look wherever you want and take a break whenever you feel for stopping."
Jag nickade och började långsamt gräva i minnet efter dagen då Nancy försvann.



"It was just like any other thursday... The twenty-first of february, and I happened to wake up before her so I decided to make some breakfast for us...", började jag och tänkte tillbaka på just den där dagen.

~
Nancy låg med armen om min mage och flåsade mig tungt i nacken. Hennes ögonlock var slutna och munnen lite halvt öppen. Håret låg i en enda röra på kudden, - en slinga hade till och med trasslat in sig i halsbandet som hon bar runt halsen, och hennes kropp var varm mot min. Jag andades i takt med hennes andetag, slöt ögonen och försökte somna om, men det gick inget vidare. Och eftersom jag ändå kände mig ganska pigg så bestämde jag mig för att gå ner och göra frukost.
Jag pussade Nancy på pannan och flyttade försiktigt hennes arm så den istället låg bland lakanen. Sedan tassade jag bort till garderoben och drog på mig mina favoritjeans och en vinröd band-tröja. När jag konstaterat att Nancy fortfarande sov stängde jag sovrumsdörren och gick ner i köket, tände lamporna och började duka fram för frukost.
Ungefär en kvart senare hörde jag steg i trappen, och snart stod Nancy vid dörrvalvet.
"Already up?", flinade jag och gav henne en enarmad kram och en puss på kinden. Sedan ställde jag ifrån mig smörpaketet och hämtade kaffekannan.
"Yeah, and so are you", påpekade hon och drog åt bandet runt midjan på morgonrocken.
"Yup. I thought you might like some breakfast before you go to work?"
"Yeah, of course. Thanks." Hon log trött och sträckte på sig i väntan på ännu en puss. Jag log snett och räckte henne en kaffekopp, och hon tog tacksamt emot den och såg på medan jag hällde upp den rykande vätskan i den. "Thank you!" Sedan slog hon sig ner vid köksbordet och snodde åt sig dagstidningen på vägen till sin plats.
"Anything interesting?", frågade jag och slog mig ner på platsen mitt emot för att sedan börja sippa på mitt kaffe.
"Not really", konstaterade hon efter att ha bläddrat igenom den lite snabbt, och istället började vi prata om jobb och lunchplaner. En kvart senare nästan flög hon upp från stolen och skyndade ut ur köket för att klä på sig. Nancy hatade att komma försent, och därför var hon väldigt noga med tider. Hade frukosten gått några minuter över den tidpunkt hon hade planerat att hon skulle vara färdig så fick hon jämt panik. Men mig gjorde det inget, och jag hade heller inte speciellt bråttom så jag erbjöd mig att ta disken också.
När hon sedan kom småspringandes ner för trappen igen, påklädd och klar, så gav jag henne en termos fylld med kaffe att ha på jobbet och kysste henne hejdå. Men aldrig hade jag trott att det skulle vara vårat riktiga avsked...?
~

"So that was the last time you saw her?", frågade Pacians, och jag nickade sakta. Sedan berättade jag hur jag hade suttit och väntat hela kvällen, hur jag panikslaget hade ringt runt till alla vi kände och sedan kontaktat polisen på order av Ruby. Pacians antecknade saker då & då, gav mig uppmuntrande kommentarer och förstående blickar. Jag kunde inte bestämma mig för om hon bara var galet bra på att göra sitt jobb eller om hon faktiskt verkligen brydde sig om mig och mina problem.
"Can I ask you one thing, Harry?"
"Yah?", sa jag frågande, och hon la anteckningsblocket åt sidan.
"What do you want from this? Why are you here? What is your goal?"
"Um... I don't know, I just... I just want to be happy again. To be me again."
Pacians nickade igen. "Then I think that our first step to move on will be to talk about her. It may hurt, but it will help. Now tell me about her."
"Well, I don't know where to begin...", mumlade jag och såg ner på mina händer. "Nancy is an inspiring person. I love her, and so does everyone I know. She's cute and funny and kind, but most of all, beautiful. I love her blonde, curly hair. I love her glittery green-gray eyes and her little dimples when she smiles. I love the birthmark on her left shoulder and her beautiful curves. The way she looks at me, I just..." Jag skakade på huvudet. "I love how she's so clumsy and when she's a bit shy or gets embarrassed. And when she gets nervous and does this... Thing", sa jag och försökte immitera Nancy's nervösa tillstånd genom att låtsas bita på naglarna och trumma med fingrarna på fåtöljens armstöd med andra handen. "I love how she's so understanding and that she loves me for me. I love the way she says my name and the feeling of having her hand in mine. Her body against mine. I love when she gets a bit nerdy about things that no one really cares about, and finding her asleep on the sofa with her favourite book in her arms. I love when she calls me when I'm at work just because she wants to hear my voice because she misses me. I--", avbröt jag mig själv och svalde hårt när jag kände tårarna tränga fram i ögonvrårna. "I just love her so much..."

HEARTS AND MAGIC TUMBLRHEARTS AND MAGIC TUMBLR
 
"I'm sorry", kved jag och drog med armen över kinderna.
"It's okey", sa Pacians och la en hand på mitt knä. "Harry, look at me. It's okey. You have to let your feelings out. It's hard, I know, but you have to try. It will get better, but only if you believe it will. Whenever you feel ready, tell me some of your most beautiful memories of her."
Och jag berättade för henne, om alla våra utflykter och resor och dejter, och även om dagar då det inte var så bra, för de var oftast de historierna som slutade bäst. Men alla dessa minnen gjorde mig ledsen och fick mig att sakna ännu mer, och trots att Pacians var en av de trevligaste kvinnor jag träffat så började jag tvivla på om hon faktiskt skulle kunna hjälpa mig att gå vidare.
För jag var fortfarande inte riktigt säker på att det var det jag verkligen ville.

Here you go! Försenat, ihopraffsat and pretty boring, men bättre än inget antar jag. Ni får räkna med att uppdateringen kommer vara lite halvtaskig fram till helgen, för nu är det ju första veckan i skolan och alla mina fritidsaktiviteter sparkas igång och sådär. Det är också bestämt att min klass ska sova i en stuga från torsdag till fredag, så då kommer jag inte kunna skriva något tyvärr. Men oh well, jag skriver lite när jag kan, så då kanske jag får ihop ett kapitel innan helgen ändå. Vi får se. :)

Har ni haft det bra i skolan idag då? Och ni som börjar imorgon, är ni peppade eller nervösa? (Vet ju inte riktigt vilka klasser alla ska börja/har börjat, men jag hoppas ändå att ni haft en toppendag allihop!)
P&K!

Chapter 26 - By Your Side

Previously:
Jag lät blicken vandra iväg igen när Simon rotade upp något ur byxfickan. "Aha!", utropade han och viftade triumferande med ett litet visitkort. "Pacians Goldsmith. - A good friend of mine." Han räckte över kortet till mig, och när jag skummade igenom den lilla texten samt adressen så uppfattade jag direkt att hon var psykolog.
"So you want me to see a psychologist?" En rynka bildades i min panna när jag lyfte på ögonbrynen.
"Yes. I think that would be very good for you."
"Not a chance." Jag himlade med ögonen åt honom.
"Please? Just once? If not for me, then for Nancy..."
Varför skulle alla jämt försöka övertala mig med hjälp av att använda min svaga punkt? Det var fan inte rättvist. "Okey, fine. Just once."

 12 mars 2020, kl.13:23. Northfields, London.

"Thanks for doing this, Haz", sa Louis och klappade mig på axeln.
"No problem, Boo. Have fun." Jag drog av mig min mössa, slängde med huvudet så att lockarna la sig till rätta och satte sedan på mig mössan igen.
"You too." Han log snett och såg sedan ner på sina barn. "Kids? Behave."
Toby himlade med ögonen, men Hadley sprack upp i ett skinande leende. Jag lyfte upp henne i famnen och vinkade sedan åt Eleanor som startat bilen. Hon vinkade tillbaka och gav barnen varsin slängkyss innan hon började prata med Louis då han hoppat in och satt sig i sätet bredvid. De rullade ner för garageuppfarten och lämnade sedan kvarteret med en lätt vink. Förhoppningsvis var deras förhållande påväg mot det normala igen. Under den senaste tiden hade livet gått upp och ner för herr och fru Tomlinson. De bråkade hejvilt om småsaker, grälade på varandra och fullständigt ignorerade varandra vissa dagar. Men idag skulle Louis ta med Eleanor ut på lite äventyr som ett förlåt, trots att han, - vad jag visste, inte hade gjort något.
Visst, jag och Nancy brukade väl också gnabbas över småsaker, men så som Louis och Eleanor höll på var ju verkligen inte sunt? Vissa dagar var jag till och med rädd att de var påväg att glida isär helt och övervägde att gå skillda vägar. Och det som gjorde mig så rädd var att om de delade på sig så skulle det vara Eleanor's val och inte Louis'. Louis älskade Eleanor mer än något annat, - mer än allt i världen. Jag hade aldrig sett honom så lycklig som på deras bröllopsdag! Men nu var det inte samma visa längre... Ibland kunde Louis ringa mig mitt i natten och låta helt förstörd för att han och Eleanor hade bråkat och hon hade lämnat huset för natten, även fast han precis som jag visste att hon skulle vara tillbaka nästa morgon.
Jag skakade av mig tankarna och försökte att inte gräva mer i deras förhållande, för nu skulle jag ha fullt upp med att vara barnvakt.
"Well, what would you like to do now?" Jag log försiktigt mot Hadley och såg sedan ner på Toby. Han föreslog genast att vi skulle gå till baksidan av trädgården och leka där. Hadley nickade instämmande, och deras bön var min lag, så att säga.
 
På baksidan i familjen Tomlinson's trädgård fanns en mysig liten uteplats, samt gungor, en sandlåda och en studsmatta. Toby sprang raka vägen till studsmattan, och Hadley banade sin väg mot sandlådan. Jag böjde mig ner och sopade bort lite sand från kanten, och sedan slog jag mig ner bredvid henne. Hadley visade mig hur man byggde sandslott och gav mig sedan en lerkaka i form av en nallebjörn. Jag tog tacksamt emot den och låtsades äta, vilket fick Hadley att bryta ut i ett klingande skratt. Att umgås med Hadley var rena drömmen. Hon kunde få en att glömma alla problem i världen och för en gångs skull bara njuta. Det var precis som när jag brukade passa Lux när hon var liten. Men nu var hon en stor tjej och ansåg att hon inte behövde barnvakter längre.
Hadley hade Eleanor's varma ögon och Louis fina leende, och kort sagt så var hon ett riktigt litet charmtroll. Hennes hår var mörkbrunt och uppsatt i en liten hästsvans mitt på huvudet, och på sig hade hon en rödrandig tröja, ett par ljusblå hängselbyxor och en jacka över.
Toby var fetus-Louis upp i dagen, med ljusbrunt hår som stod åt alla håll och kanter, Louis smala ögon och Eleanor's smilgropar. Och han var minst sagt lika hyper som Louis, och samma kaxiga attityd hade han också.
Men jag gillade Louis' barn. Varje gång jag umgicks med dem så påmindes jag ännu en gång om att jag skulle vilja ha egna barn i framtiden.
"Hey. Harry?" Toby knackade mig på axeln och slog sig sedan ner framför mig på den fuktiga gräsmattan med en fotboll i famnen. "Where's Nancy?"
Åh, så han visste inte... Skulle jag ljuga eller säga den bittra sanningen? ... Jag skruvade lite på mig och började pilla med den nallebjörnsformade sandkakan. "I don't know, actually. I really don't know..."
"Is she... Gone? Like, forever?"
"I don't know, Toby. But I'm starting to believe that she might be." Jag ryckte på axlarna som om ingenting, men inom mig kände jag mitt hjärta återigen splittras i bitar och lämna platsen där de borde sitta för att hålla mitt blod i rörelse.
Toby nickade långsamt och började dra loss några grässtrån för att sedan kasta iväg dem. "Do you miss her?"
"If I do...", mumlade jag och kände hur tankarna drogs iväg på annat håll.


~
"Can we please stop here?", frågade Nancy och lutade sig fram för att knacka Phil på axeln. Jag, Nancy, hennes bästa vän Ricky och hans pojkvän, Phil, var ute på en roadtrip runt i USA, och just nu körde vi längs med en lång väg som bara var omringad av gröna kullar. Vi var mitt ute i ingenstans, kunde man säga.
"Here?", sa Phil förvirrat.
"Why here?", frågade Ricky och vände sig mot oss.
"Why not?", sa Nancy trotsigt och lyfte ett ögonbryn. "I'd like to have som fresh air."
"Then why don't you just open a window? Or do you need a wee?" Phil flinade och mötte Nancy's blick genom backspegeln. "Okey sorry, I will stop the car riiiight... Here."
Vi parkerade intill vägkanten och hoppade ur bilen. När Phil hade kollat att den var låst så följde alla efter Nancy som redan hade börjat ta sig upp för en av de höga kullarna. Vart hon var påväg hade jag ingen aning om, men det var ingen idé att ifrågasätta. Nancy var en mycket envis liten kvinna, och jag hade ingen större lust att skapa en konflikt när vi nu skulle spendera flera timmar tillsammans i en trång liten jeep.
Ricky snubblade flera gånger, men med lite hjälp från Phil så klarade han sig till slut upp till toppen. Högst upp på kullen fanns en stor plattform i sten, antagligen gjord för helikoptrar att landa på. Inte för att jag visste varför en helikopter skulle få för sig att landa just här, på en grön kulle in the middle of nowhere.
Jag hörde Nancy ta ett djupt andetag, och hennes läppar formades till ett stort leende när hon sträckte upp armarna i luften. Medan hon stod så och andades in den friska luften så smög jag mig fram och la armarna om hennes midja.
"Hi", mumlade jag i hennes öra och pussade henne på hjässan. Hennes hår luktade svagt av vanilj, och jag borrade in min näsa i hennes rufsiga lockar i ett försök att få doften att stanna för evigt i mina näsborrar.
"Hello", log hon och vred på huvudet för att ta emot en puss på kinden.
"Enjoying the view?"
"Life's a climb, but the view is great."
"Oh, well that was deep." Jag lyfte på ögonbrynen, och Nancy föll i skratt.
"Idiot."
"I may be an idiot sometimes, yes. But you love me anyway."
"Yeah, too bad, you're right. I love you anyway." Hon pussade mig snabbt på munnen och satte sig sedan ner på plattformen. Jag slog mig ner jag också, och när hon klappade på sina lår i en gest att jag skulle lägga mig ner så gjorde jag som jag blev tillsagd. Hon började pilla med mina lockar och log varmt när jag mötte hennes blick. Jag fångade en blond slinga som hängde ner i mitt ansikte och började tvinna den mellan mina fingrar och stampade med foten i takt till låten jag hummade på.

love

"I wish we could stay here forever", suckade Nancy och strök undan luggen från min panna. "It's so beautiful."
"We can always come back?", föreslog jag och log snett, och hon nickade medhållande.
"Yeah."
Det blev tyst ett tag. Vi såg bara in i varandras ögon och lekte med varandras hår medan vi lyssnade till ljudet av vinden och stenarna som Ricky & Phil svingade iväg i luften. Efter ett tag förändrades något i Nancy's blick, och hon såg nästan orolig ut, vilket fick oron att börja gnaga i mig också.
"Harry?"
"Yes, Nancy?"
"Can you promise me that--", hon såg bort från mig en stund och bet sig försiktigt i underläppen. "That whatever happens, you'll always stay with me through the storm?"
"Yes, of course." Jag nickade sanningsenligt.
"No!", utbrast hon, och jag såg förvirrat på henne.
"What?"
"Don't say 'yes, of course'? I want a promise? A real one?" Hon såg bekymrat på mig, och jag satte mig upp och tog hennes hand i min.
"Nancy... I'll always be by your side. No matter what happens, we'll go through it all, together. I love you, NayNay, and nothing can ever change that. You'll always have me. I promise." Av alla löften jag någonsin gett så visste jag att det här löftet betydde mer än något annat. Det här löftet skulle jag för alltid hålla.
~
Jag bar runt på Lucas medan Riley låg och halvsov i Harry's knä i vardagsrummet. Harry hade varit sur och tvär hela eftermiddagen, men med en unge i famnen så blev han genast på bättre humör. Ruby stod och diskade i köket då diskmaskinen hade pajat, och hon hade erbjudit sig att ta jobbet som diskare eftersom hon ändå ville ha lite tid för sig själv. Men nu när jag vandrade fram och tillbaka i hallen så tyckte jag mig höra ett lågt snyftande från köket. Jag stod stilla ett tag, och jo, mycket riktigt. Ruby var ledsen.
Jag gick ut i vardagsrummet igen för att kolla till Harry & Riley.
"Could you, uhm, take care of Lucas too for a little while?"
"Uh, yeah. Sure." Harry nickade och tog emot det lilla pyret, och jag hjälpte honom med att lägga Lucas till rätta i famnen.
"Thanks", sa jag sedan och gick tillbaka ut i hallen. Jag tassade in i köket och la armarna om Ruby som stod och grät ljudlöst samtidigt som hon skrapade bort rester från en av tallrikarna.

hug | Tumblr

"What's wrong, my love?", frågade jag bekymrat.
"Liam, I can't... I can't do this anymore", snyftade hon och skakade på huvudet. Hon behövde inte säga mer, för jag förstod precis vad hon menade. Det var jobbigt att hålla fasaden uppe framför Harry. Vi plågades minst lika mycket som han gjorde över Nancy's försvinnande, men någon var ju tvungen att stå kvar med fötterna på jorden. Ruby hade försökt verka oberörd men medlidsam, men sanningen var att hon grät i sömnen nästan varje natt, skrek efter ett rop på hjälp och mumlade sin systers namn för att sedan vakna upp och inse att hon längre inte kunde räknas som tvilling. För nu fanns det bara en.
Ruby vände sig om i min famn och låtsades läsa vad det stod på min t-shirt, men jag strök bort en hårslinga från hennes ansikte och försökte få henne att möta min blick.
"Heyy... I know it's hard, but you don't have to do this. You're her sister, you have kids to take care of and you're busy with work... He'll understand. Harry knows plenty of people? We can always ask Ed? Or Niall?"
Ruby nickade sorgset, och jag mötte hennes läppar en snabbis för att sedan trycka hennes kropp mot mitt bröst i en tröstande kram.
"Can I... Can I go to the toilet?", frågade jag försiktigt, och ett lågt fnys hördes från Daniel's håll.
"Okey, but only for a quicky."
Jag nickade och reste mig upp, väntandes på att han skulle greppa min handled och föra mig mot dörren eftersom jag inte visste vart i rummet jag befann mig.
En kall hand tog ett hårt tag om min beniga arm, och jag svalde högljutt. Jag hade rasat i vikt sedan jag kom hit eftersom jag knappt hade ätit hälften så mycket här som jag brukade göra innan jag blev kidnappad.
Jag drogs framåt, och snart hörde jag Daniel fiffla med låset, och dörren öppnades. Jag förstod inte hur Daniel kunde hitta i mörkret, men antagligen kunde han sin källare utan och innantill.
Det starka ljuset från den fula lampan som hängde över källartrappen bländade mig, och jag kisade genom ljuset när jag snubblade upp för trappstegen. Sedan leddes jag fram genom en lång korridor och upp för ännu en trappa. Mina handleder var hårt fastlåsta bakom min rygg, och Daniel tvingade mig fram genom att knuffa mig om jag gick för sakta. När vi äntligen nådde övervåningen så lät jag en avslappnad suck rymma från mina läppar då jag såg eftermiddagsljuset från solen sippra in från ett fönster i rummet intill.
"Here", sa Daniel och ryckte upp dörren för att sedan knuffa in mig i badrummet. "As I said, do it quick." Han stampade otåligt i golvet och kikade mot ytterdörren, som om han väntade besök.
Jag nickade snabbt och stängde dörren om mig, vred om låset och pustade ut. Spegeln ovanför handfatet var borttagen, men tur var väl det, jag ville ändå inte se hur jag såg ut. Att föreställa mig var hemskt nog ändå.
Jag behövde egentligen inte alls gå på toa, men mitt huvud värkte, och källaren gjorde mig klaustrofobisk. Lampan i taket och det lilla oskarpa fönstret högst upp på väggen var som en gåva från himlen.
Jag hasade ner längs med väggen och fäste blicken vid fönstret, tänkte på drömmen jag haft nyligen. Jag hade drömt att Harry kommit för att rädda mig, men Daniel hade vetat att han var påväg och tvingade mig att ljuga om att jag gått vidare och älskade honom nu, för annars skulle han göra Harry illa. Och eftersom jag inte vågade annat så hade jag gått med på det. Men inget hade någonsin gjort mig så ledsen som synen av Harry's sorgsna och chockade ögon när de hemska orden lämnade min mun. Han hade skinit upp som en sol när han såg mig, men på bara några sekunder ändrade jag hans sätt att se på mig. Hans ledsna ögon var som fastnålade i mitt huvud, men jag visste ju att jag aldrig, aldrig någonsin skulle ljuga om att jag älskade Daniel. Daniel skrämde mig, och jag skulle aldrig kunna älska ett sådant monster. Jag hade tyckt synd om honom, men när jag fick reda på att han låg bakom mordbranden på hans mamma och syskon så hade jag ändrat mig fullständigt, trots att jag inte visste historien som låg bakom. Om det nu fanns någon, vill säga. Daniel kanske var sjuk i huvudet på riktigt?
Han bankade hårt på dörren. "Are you fucking finished yet?"
Jag for genast upp på fötter, tryckte på spolknappen och låtsades fälla ner toalocket. Sedan satte jag på kranen och sköljde av mitt ansikte med ljummet vatten, torkade mig på den slitna gamla trasan till handduk som hängde på en krok bredvid handfatet och låste upp.
Daniel drog tag i mig igen och förde mig mot trappan, och när jag slängde en sista blick mot strimman av solljus som letade sig fram över golvet så bad jag en tyst bön om att det inte skulle dröja länge förrän jag såg solljuset igen.

Here you go!<3
Glöm inte att kika in på frågestunden, - sista chansen! Ska se till att fixa en video med svar någon gång nu i veckan. Kommer inte vara hemma något i helgen, men jag får se om jag hinner tidsinställa något kapitel. Annars får ni nästa på söndag kväll! ;)
Glöm heller inte att följa bloggen på instagram! @Directionery
Ha en fortsatt grym kväll/natt/whatever you call it! x

~ INSTAGRAM - @Directionery ~


Nu finns en miniversion av bloggen också på instagram! Där lär jag bjuda på allt från sneakpeaks på kapitel & noveller till novellbloggs-shoutouts, information angående uppdatering och allt annat som har något med bloggen att göra. Hur ballt?

Kika in och följ vet ja! @Directionery @Directionery @Directionery

Ni har väl inte glömt att bloggen också finns på twitter? @DirectioneryNB

Vill ni diskutera bloggärenden, trailerskapande, har andra ärenden eller helt enkelt bara vill prata så nås jag också på directionery@hotmail.com !

Nu ska jag skutta in i duschen, och sen ska jag börja skriva på kapitel 26! Stay tuned... ;)

Chapter 25 - The Meeting

Previously:
"Yeah", instämde Niall, tog ett djupt andetag och blåste upp kinderna. Han gjorde jämt så när han var upprörd och försökte lugna ner sig. "Let's go to bed now, shall we?"
"Sure", sa jag mjukt och kröp över till min sida för att krypa ner under täcket. Madrassen trycktes ner lite när Niall satte sig efter att ha vikt undan täcket på sin sida. Snart flyttade han in sig mer mot mitten, och jag la min arm om hans mage.
"I love you, my little hero", log jag.
"I love you too." Niall mötte min blick med ett leende och pussade mig sedan på hjässan, och innan jag hade hunnit räkna till tio så hade jag somnat.

Jag hade svårt att sova, för allt jag kom att tänka på var det som hade hänt natten innan. Hur jag hade blivit utslängd på gatan och sedan sett Ben bli skjuten mitt framför ögonen på mig. Minnena fick mig att rysa, och jag satte mig upp i sängen.
Niall och Jolie var fortfarande vakna. Jag kunde höra deras röster ifrån köket, och kanske inbillade jag mig bara, men det lät som att de pratade om mig.
Jag reste mig upp, trädde på mig koftan som hängde över stolen i hörnet och tassade sedan ut i vardagsrummet. Vad de sa var fortfarande otydligt, så jag smög ut i hallen och pressade mig mot väggen medan jag tjuvlyssnade. Försökte andas så tystlåtet som möjligt och stå blickstilla så golvet inte skulle knarra under mina fötter.
"Don't you think it would be... Better for her if we contacted the social services?", frågade Jolie oroligt. "I mean so that she could get a real family?"
De började diskutera saken, och jag kände hur hjärtat sjönk och hur en klump bildades i magen. Tänkte de lämna bort mig redan? Jag ville inte bo i någon fosterfamilj! Jag skulle mycket hellre bo ensam!
"Jolie, wait...", mumlade Niall. "Stina? Are you there?"
Jag övervägde att hålla andan och låtsas att jag inte var här, men nu hade ju Niall redan kommit på mig, så varför gömma sig?
Jag torkade bort tårarna som envisades med att rymma från mina ögonvråar, tog ett djupt andetag och lutade mig mot dörrkarmen. "Yes?"

don't cry | via Tumblr

"Is something wrong?", frågade han oroligt, och jag såg ner i marken.
"Yes... I heard what you said about me. I don't wanna live in a foster family or at a foster care. I'd rather live alone! ... Please, don't take me away?" Min bedjan kom inte ut högre än en viskning, och min bild av köket blev alldeles suddig när tårarna forsade ner för kinderna och droppade ner på golvet och på mina kläder.
Plötsligt kände jag ett par starka armar omfamna mig, och en hand rörde sig tröstande upp och ner för min rygg.
"We won't. I promise. We'd never do anything against your will, Stina. We're just trying to figure out what's best for you. But we won't contact the social services if you don't want us to. But I'm not going to let you live alone either. You're still a kid, Stina, and you need people who take care of you", sa Niall och smekte mig över håret, och jag blev alldeles rörd för det var första gången på länge som jag hörde någon säga att hen ville mitt bästa.
11 Mars 2020, kl.12:04. London City.

Harry hade börjat bli så mager, så jag hade frågat honom om han ville följa med till gymmet och tänkte sedan bjuda honom på en lunch på stan. Nu hade jag dock insett att det var en dålig idé, för Harry hade vaknat på fel sida idag och var därför på väldigt dåligt humör.
Han låg ner på det svarta skinnsätet och lyfte tunga hantlar, flåsade, svor och vrålade om vartannat.
"Be careful, man. You don't want to take yourself out, do you?"
"Don't tell me what to do", fnös han och försökte lyfta upp stången igen, men efter att ha gjort samma sak lite mer än tio gånger så var hans armmuskler redan helt slutkörda. Jag suckade djupt och gick fram till honom för att hjälpa, men när jag hade lyft upp stången och fäst den där den suttit innan så fick jag inte ens ett tack. Men jag kunde inte vara arg på Harry, för det här var inte den Harry jag kände. Det var en främling i min bästa vän's kropp. En främling vars fasad var otrevlig, arg och tvär. Men någonstans där inne fanns Harry, men jag visste att det skulle dröja länge innan jag fick ut honom igen. Han hade varit borta ett ganska bra tag nu. Även de dagar när Harry inte var lika sur så var den riktiga Harry inte där. Man kunde få en glimt av honom då och då, men bara några sekunder senare så var den otrevliga fasaden där igen.
Jag skakade på huvudet för mig själv och gick bort till löparbandet. Harry hade försvunnit iväg till någon annan maskin, men ville han vara ifred så fick han väl vara det då. Min svettiga tröja klibbade mot ryggen, så jag bestämde mig för att ta den av mig.
Sedan startade jag maskinen, tryckte på upp- och nerförsbackar och skruvade upp tempot så jag kunde börja springa. Bandet rörde sig snabbt under mina fötter, och jag önskade att jag tagit med mobilen och hörlurarna ut hit. Men men, jag fick väl klara mig ändå.
Plötsligt ryckte jag till av att Harry dykt upp vid min sida, och jag höll nästan på att glida av rullbandet i chock. Men jag klarade mig, skruvade ner farten och började jogga, för att sedan skruva ner ännu mer och gå.
"I'm sorry", sa Harry ångerfullt, och jag nickade.
"It's okey."
"No, it's not okey. I'm treating you like shit, Niall?"
"Harry, I know that you're a bit out of control right now. And I understand. So it's nothing to be sorry about." Jag klappade honom på axeln. "Wanna go and grab some food?"
Harry nickade, och jag log.
"Okey, let's go take a shower then!"
Jag knuffade upp dörren och gick ner för den dåligt upplysta källartrappen. Det var då fan att ingen någonsin kunde se till att fixa en ny lampa? Dörren slog igen bakom mig med en smäll, och jag lät blicken vandra från golv till tak i den långa korridoren. Simon Cowell hade ringt mig för cirka en timme sedan och bett mig komma ner till studion för att prata. Tydligen var det bara jag som behövde vara med på mötet, så jag antog att det gällde min senaste insats i vårt arbete. Sedan Nancy's försvinnande hade jag haft svårare för att koncentrera mig på musiken. Alla låtar vi sjöng fick mig att tänka ännu mer på min försvunna flickvän, och varje låt jag skrev blev bara en lång radda med osammanhängande ord om hur det kändes att vara utan henne och hur mycket jag saknade henne.
Jag rundade hörnet och krånglade av mig jackan för att sedan hänga den över armen då den inte längre behövdes eftersom det var så varmt här nere. Jag kunde höra lågmälda röster prata i ett av konferensrummen längre bort, men det var något helt annat som fångade min uppmärksamhet. Ljudet av plinkande pianotangenter fick mig att vända på klacken och kika in genom det lilla fönstret som ledde in till studion. Och där satt ingen mindre än min bästa vän, Louis.
Hans fingrar rörde sig fram och tillbaka över de svarta och vita tangenterna, och en fin melodi svepte ut i korridoren genom dörrspringan. Låten lät tämligen bekant, men jag kunde inte koppla till vart jag hört den förut.
Jag hade ingen större lust för att möta Simon och de andra riktigt än, utan stod istället kvar och lyssnade när Louis började sjunga med sin magiska röst.

"Lately I've been thinkin', thinkin' 'bout what we had
I know it was hard, it was all that we knew, yeah.
Have you been drinkin', to take all the pain away?
I wish that I could give you what you, deserve
'Cause nothing could ever, ever replace you
Nothing can make me feel like you do.
You know there's no one, I can relate to
And know we won't find a love that's so true...
 
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together through the storm
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together, oh..."

"Harry?" Någon la sin hand på min axel, och jag vred på huvudet för att möta personens ögon. "Are you alright?" Simon kollade oroligt på mig.
Jag tog ett djupt andetag. "Yeah, I'm okey. Definitely fine."
Simon höjde ett ögonbryn men kollade fortfarande på mig med oro i blicken. Då kände jag något blött röra sig ner för kinderna, och jag drog snabbt upp armen för att torka bort tårarna som funnit sin väg ner till mungipan. Simon nickade åt mig att jag skulle följa med honom, och jag lät en sista gång blicken förflytta sig in mot studion för att se på Louis som fortfarande var helt inne i låten. Hans ögon var fyllda med smärta och sorg, och jag visste att det var mitt fel. Allt var mitt fel. Jag gjorde alla människor runt omkring mig ledsna, förstörde dem genom att själv gå runt och vara ledsen. Eller 'ledsen' var knappast nog för att beskriva hur jag kände mig. Jag kände allt negativt man kunde tänkas känna, och lite till.
"Harry?", sa Simon igen.
"I'm fine", mumlade jag surt och knuffade till honom i sidan medan jag passerade honom i korridoren, påväg mot konferensrummet.

Simon satte sig i en av de stora skinnfåtöljerna och gestikulerade att jag skulle sätta mig i fåtöljen bredvid. Stelt gick jag fram till den och slog mig ner med blicken fäst i golvet.
"Harry, I know you're having a hard time but-", började han, men jag avbröt honom.
"A hard time? A hard time? What are you? Stupid? My girlfriend has been gone for several weeks and she's nowhere to be found, and you think that I'm having a hard time?"
"Breathe Harry. Jesus!" Simon slog ut med armarna. "Look, I know how you feel, and-..."
"-No, you don't. You don't have a fucking clue. Don't tell me that you know what it feels like, waiting for your girlfriend to come home, but she never does. How it is to hear everyone tell you to give up on her and move on with your life, and how it is to feel like an empty shell but still go around, hoping that she will come home. And don't tell me that you cook dinner for two everyday even though you know you will be eating alone, and how it is to go to bed with the lights on in the hall and a key under the mat, just in case!" Jag insåg att jag just skrikit och tvingade mig själv att ta några djupa andetag. "I'm s-sorry..." Jag såg skamset ner i golvet.
Simon la sin hand på min axel igen. "Harry, I'm so so sorry. I wish that I could do something, I really do. But I can't. I don't want to see you like this, my son. And I really don't want to say this, but I have to... We're all coming to this point where we have to move on with our lives, even if we want it or not. And I think that your time is now. Don't you think that Nancy would like to see you happy, with a new family, instead of just sitting here crying?"
Det var vad alla sa, men det fick mig knappast på bättre tankar. Varje gång någon så mycket som nämnde hennes namn så flammade det upp inom mig, vilket antingen resulterade i att jag ville ge någon en fet höger eller falla ihop på marken och bara gråta tills inga tårar fanns kvar.
"Once again, I'm sorry Harry. I didn't call you just for giving you some life-advices. I wanted to talk about work, but I can clearly see that you're not in the mood for that." Simon knöt ihop sina händer och lät dem vila i famnen. "There's nothing I can do to help, I know that, but I know someone who might be able to..."
Jag lät blicken vandra iväg igen när Simon rotade upp något ur byxfickan. "Aha!", utropade han och viftade triumferande med ett litet visitkort. "Pacians Goldsmith. - A good friend of mine." Han räckte över kortet till mig, och när jag skummade igenom den lilla texten samt adressen så uppfattade jag direkt att hon var psykolog.
"So you want me to see a psychologist?" En rynka bildades i min panna när jag lyfte på ögonbrynen.
"Yes. I think that would be very good for you."
"Not a chance." Jag himlade med ögonen åt honom.
"Please? Just once? If not for me, then for Nancy..."
Varför skulle alla jämt försöka övertala mig med hjälp av att använda min svaga punkt? Det var fan inte rättvist. "Okey, fine. Just once."

Detta är tyvärr det sista kapitlet jag hunnit tidsinställa åt er, så nästa kapitel får ni inte förrän jag är hemma igen. Tror att jag kommer hem på tisdag, fast är inte helt säker längre, för min syrra vill att jag stannar längre eftersom mina systersöner behöver en barnvakt, eheh. Men vi får helt enkelt se hur det blir. Jag lär säkert twittra/blogga om det när jag vet säkert.

Glöm inte att kika in på frågestunden, mina vänner! :) Ska fixa ett instagramkonto till bloggen när jag kommit hem igen (om jag inte gör det medan jag är hos min syster vill säga)
Ha det gött!

Chapter 24 - The Family Man

Previously:
"So, what did you... Dream about?", frågade jag försiktigt.
"I dreamt that they had found her. We were sitting in the kitchen, talking about... Girly stuff. Nothing special really. But it made me happy, because she was there and... It felt so real. Her silly smile, her laugh, her voice... It must be so hard for you, baby", viskade hon och ställde sig framför mig. "She was something really special."
"Yeah, she was", instämde jag och log halvhjärtat medan jag tog mammas hand.
"You know that I'd do anything for her to come back, right?"
"Yeah I know, mom." Jag drog in henne i en kram. "I love you."
"I love you too, my baby Harry."

 8 Mars 2020, kl.16:017. London City.

"I'm so tired of this weather", muttrade Zayn när vi småsprang mot närmaste butik med markis. Regnet öste ner över London's gator, och de flesta människor drog sig undan ovädret. Jag följde en ung kvinna med blicken medan hon sprang mot stora vägen för att fånga en taxi. Bakifrån skulle man nästan kunna tro att det var Nancy. Nästan samma blonda hår, likadana kängor och i stort sätt samma kroppsfigur. Nej nu måste jag sluta jämföra alla jag ser med min käraste... 
Kvinnan hoppade in i taxin som stannat framför henne och försvann, och jag skakade på huvudet för mig själv som för att återvända till verkligheten. I ögonvrån såg jag hur Zayn drog upp ett cigarettpaket ur jackfickan, samt en tändare. Han stoppade in en cigarett i munnen, höll för handen för att blåsten inte skulle få lågan att brinna ut, och tände.
"Didn't you quit?", frågade jag förvånat och såg på honom i ren förvirring.
"Yes, I did. But lately I've been feeling, like, stressed out, and this is the way I cool down." Zayn såg skamset ner i marken.
"Does Perrie know?"
"...No. So I'd be very thankful if you didn't tell her about it."
"Don't worry. I won't." Jag vred på huvudet och såg ut i regnet igen.
"Thanks, mate." Zayn klappade mig på axeln.
"So, how is she?"
"Who?"
"Well, Perrie ofcourse." Jag körde ner händerna i fickorna och började andas i halsduken för att inte andas in röken från Zayn's cigg.
"Oh, uhm... She's good. It's just-... She so scared. Like, what if our new baby won't be able to hear us either? Perrie would die of sadness. She has always been dreaming about singing her kids to sleep, teach them silly songs and taking them to her concerts... We can't do any of that with Isobel. Or yeah, we can take her to our concerts, but she won't be hearing a thing." Zayn andades ut röken långsamt, sådär som han jämt gjorde när han var orolig förr i tiden.
"I'm sorry...", mumlade jag.
"Don't be. We love Isobel. We just wish that the doctors could do something. She's missing so much, and we're afraid that something bad will happen one day just because she can't hear..."
Jag nickade förstående. Det var galet hur mycket Zayn & Perrie var tvugna att ta sig igenom dagligen med ett barn som Isobel. Om någon hade kunnat göra så att Isobel fick tillbaka sin hörsel så skulle jag ge personen alla pengar jag hade. Jag älskade den tjejen något så oändligt! Jag hade till och med gått en kurs i teckenspråk bara för hennes skull så att vi skulle kunna samtala. Något proffs var jag väl inte direkt, och det blev ofta missförstånd, men det slutade alltid med skrattanfall från båda håll så vad gjorde väl det?
En vacker dag skulle jag också vilja ha barn. En liten flicka eller pojke, eller kanske både och, som såg ut som en blandning av mig & Nancy. Jag ville också promenera runt med en barnvagn och höra alla gamla tanters förtjusta gullegull-kommentarer när de kikade ner i vagnen. Jag ville också behöva gå upp mitt i natten för att få barnen att somna om, mata dem, byta blöjor och sjunga vaggvisor. Jag ville också spela fotboll med min son ute på gården, måla regnbågar på väggarna med min dotter bara för att vi kan, och följa dem till skola & dagis. Allt det där och mycket mer.
Drömmen om min ljusa framtid gjorde mig plötsligt väldigt ledsen, för egentligen såg den inte så ljus ut. Jag skulle aldrig få en son eller dotter med blont lockigt hår eller blågrå ögon, för Nancy skulle aldrig komma tillbaka.
"Can I have one?", frågade jag försiktigt och nickade mot Zayn's cigarett.
"No, Harry. No. You hate smoking. I'd never do that to you." Han skakade på huvudet och såg allvarligt på mig.
"But Zayn, please? I seriously need one. And they make you calm down, you said it yourself! I need to calm down too", påpekade jag.
Zayn suckade och tog sedan upp paketet ur fickan igen. "Are you sure about this?"
"Yes, definitely." Jag tog emot en cigarett och stoppade den i munnen, precis som Zayn hade gjort tidigare. Sedan lutade jag mig framåt så han kunde tända den åt mig.
"Thank you", sa jag och nickade tacksamt. Sedan drog jag ett bloss och kände hur jag fick kväljningar. Jag fick världens hostattack, men efter att Zayn dunkat mig i ryggen ett par gånger så kände jag mig genast bättre. Det hade vattnats i mina ögon, och jag tog ett djupt andetag och gned mig i ena ögat.
"Take it easy, man. It's your first time."
Jag nickade. Sedan tog jag försiktigt ett bloss till, men denna gång gick det galant.
Jag gick in i trapphuset och tryckte på lampknappen. Lamporna tändes, och jag småsprang upp för trapporna tills jag nådde tredje våningen. Sedan rotade jag upp nycklarna ur fickan och låste upp dörren.
"Anyone home?", frågade jag rakt ut i luften när jag klev innanför tröskeln. Inget svar. Jag sparkade av mig skorna men såg till att ställa dem prydligt åt sidan så att inte Perrie skulle skälla på mig senare. Sedan hängde jag upp min blöta jacka och gick in i vardagsrummet. Isobel satt och kollade på nåt tecknat barnprogram med sina små barbiedockor framför sig.
"Hi baby", sa jag och tecknade åt Isobel med mina händer. Jag hade för vana att prata samtidigt som jag körde teckenspråk med henne, annars kändes det helt enkelt bara för tyst.
'Hi dad', tecknade hon tillbaka och hoppade ner från soffan för att komma och ge mig en kram. 'You smell like smoke.'Hon la armarna i kors och såg på mig med höjda ögonbryn. Det var nästan galet hur lik hon var sin mamma när hon gjorde den gesten.
"I know. Sorry, honey. I'll go and take a shower. Where's mommy?" Mina händerna rörde sig snabbt i luften, och Isobel följde mina gester med blicken.
'Sleeping.' Hon pekade mot vårat sovrum. Sedan la hon en hand på sitt bröst och förde sin andra hand mot ansiktet för att trycka fingertopparna mot läpparna.
"Are you hungry, baby? Wait, I'll get you something." Jag gestikulerade åt henne att sätta sig i soffan igen. Sedan gick jag ut i köket. Jag tog fram glas och tallrik ur skåpet, hällde upp lite juice och fixade henne en ostsmörgås. Sedan bar jag ut grejerna på en liten bricka och ställde ner den framför henne.
'Thank you', gestikulerade hon och log brett. Jag pussade henne på pannan och sa sedan "You're welcome" på teckenspråk. När hon hade börjat äta gick jag in till sovrummet, och mycket riktigt fann jag Perrie sovandes i sängen. Hon brukade vanligtvis inte sova när jag kom hem, men kanske hade hon haft en hård dag på jobbet?
Jag kröp upp i sängen och la mig tätt intill henne. Sedan lät jag min hand smeka hennes stora mage och pussade henne på kinden. "Hey love."
Hennes ögonlock fladdrade till, och snart öppnade hon försiktigt ögonen och såg på mig. "Oh, hi honey."
"Tired?"
"Yeah, we had so much to do at work today. And after work I had to talk with Isobel's teacher. I would've called you, but I knew you were working so I didn't want to disturb." Perrie drog med handen över mitt skäggstubb.
"Heyy, you can always call me? You know that, right?"
"Yeah, sorry. I just-..." Hon skakade på huvudet.
"What did you talk about then?"
"The other kids are being mean to Isobel, and her best friend is about to move back to America. Did you know that?"
"No, I didn't... But wow, what are we going to do then?"
"I don't know...", sa Perrie bekymrat. "You can't make the other kids play with her when they're not able to understand her?"
"Well, uhm... Can't we put her in the same school as Toby then?"
"Louis' kid? Nah, I don't know... Isobel needs girlfriends too, and do you really think that Toby would like to play with her everyday?"
"Hm... You're right about that one. But don't worry. We'll think of something."

Förlåt för ett askort kapitel, but I'm running out of time för att tidsinställa kapitel. Woahhh! Men ska i alla fall försöka fixa nåt mer, så ni inte behöver vänta i evigheters evighet på ett nytt kapitel! Nu är det i alla fall bestämt att jag åker hem från min syster den 13:e, så då hinner jag kanske skriva lite när jag kommit hem i alla fall. Fast sen under helgen som kommer där så kommer jag vara busy, men jaja. Det tar vi då, för det är ju inte aktuellt nu liksom. ;)

Glöm inte att kolla in FrÅgEsTuNdEn<3

Chapter 23 - Heroes and Villains

Previously:
"I hope they'll find her. I pray for you every night, and I don't even believe in God."
"Thanks, Kev. That means alot."
"That's nothing to thank for. I know that you'd do the same thing for me", sa han, och han hade fullkomligt rätt. Sedan jag lärde känna Kevin så hade jag alltid sett honom lite som en storebror eller kanske en extra pappa. Han var så lätt att prata med, även om det man pratade om var jättekänsligt.
"This might hurt a little", varnade han och nickade åt mig att ta handduken igen, och jag gjorde som jag blev tillsagd. Det gjorde fasligt ont att tatuera sig, men i slutändan var det alltid värt det. Speciellt idag, för nu skulle Nancy vara med mig överallt, i all evighet.

Det var alldeles tyst i huset. Mamma hade gått och lagt sig för att hon var så trött, men jag kunde som vanligt inte sova. Istället vandrade jag omkring i huset i hopp om att hitta något att roa mig med. Men det var alldeles för sent för att det skulle gå något bra på teve, jag kunde inte direkt gå någonstans, och vad annars fanns här att göra?
Jag släntrade ut i köket och öppnade kylskåpet, bara för att. Där fanns dock inget som lockade varken ögon eller mage, så jag stängde snart igen och öppnade istället skafferiet och började rota runt. Till sist hittade jag i alla fall ett gammalt paket kex. Jag brydde mig inte om att kolla vad det var för sort utan började genast knapra på ett när jag fortsatte mitt äventyr runt i huset. Vanligtvis så brukade jag inte småäta, men nu var jag verkligen så uttråkad man kunde bli.
Jag gick upp för trappen och in i mitt & Nancy's sovrum, tände taklampan och la ifrån mig kexpaketet på byrån. Kanske borde jag städa lite? Jag hade fortfarande inte städat sedan innan Nancy försvann, dels för att jag knappt varit hemma, men också för att det gjorde så ont att ta i saker som påminde om henne. Som hennes kläder som låg slängda lite här och var till exempel.
Jag böjde mig ner och tog upp en av hennes tröjor. Det var en röd, stickad tröja som hon använde ganska ofta. Den luktade fortfarande som henne. Jag kramade om den och föreställde mig att det var Nancy jag kramade och att hon hade den på sig, men jag kunde fortfarande bara se, inte känna. Jag kunde inte längre minnas hur det kändes att krama Nancy. Det enda jag kom ihåg var att jag gillade det. Eller nej, jag älskade det. Hennes kramar var de bästa i världen.
Plötsligt hördes ett lågt harklande, och jag ryckte till och vände mig om. Mamma stod lutad mot dörrkarmen med armarna i kors och såg på mig med en blandning av sorg och oro.
"Aren't you going to sleep?"
"I... Uhm, yeah. I was just--"
"Eating cookies and cleaning?", hon log snett, och jag flinade.
"Yeah. I can't sleep."
Mamma nickade. "It's her, right?", sa hon och lyfte upp en annan tröja som låg slängd på golvet. "I was just dreaming about her, and then I woke up. I couldn't fall asleep again, and then I saw that the lights were on and... Yeah. Do you want some help with the cleaning?"
"I thought I was big enough to clean, myself? Isn't that what you said when I asked you to help me last time?" Jag lyfte på ögonbrynen, och mamma skrattade. "Just kidding. I could really use som help here."
Mamma log varmt och började plocka upp alla saker från golvet.
"So, what did you... Dream about?", frågade jag försiktigt.
"I dreamt that they had found her. We were sitting in the kitchen, talking about... Girly stuff. Nothing special really. But it made me happy, because she was there and... It felt so real. Her silly smile, her laugh, her voice... It must be so hard for you, baby", viskade hon och ställde sig framför mig. "She was something really special."
"Yeah, she was", instämde jag och log halvhjärtat medan jag tog mammas hand.
"You know that I'd do anything for her to come back, right?"
"Yeah I know, mom." Jag drog in henne i en kram. "I love you."
"I love you too, my baby Harry."
"What do you want from us?", frågade jag argt. Visst, jag var jätterädd för att Daniel skulle få ett utbrott för att jag ens öppnade munnen, men jag fick inte låta rädslan ta över. Jag måste ha svar på mina frågor. "Money? Is that what you want? Then why don't you just call Harry and tell him what you want?"
"I don't want his money. I don't give a fuck about him."
"Then what do you want?"
"Use your fucking brain, Nancy? Why do you think you're here? I confessed my fucking feelings for you in high school, and you ditched me for Harry? And I hated him! I still do! And if I can't have you, then no one can", sa han kyligt.
"So, what do you want me to do? Just sit here and rot until I agree to be your girlfriend?"
"Great plan! Maybe I'll use it."
"Harry will make you pay for this!", väste jag.
"Hah! Yeah sure, like that will ever happen. Harry has probably already forgotten all about you. I put a little note in his mailbox that said that he'll never get you back anyways, so I'm pretty sure he gave up. He probably thinks that you're dead by now."
"No, you're lying. Harry would never forget about me that fast?" Eller skulle han? "He loves me and he's probably looking for me right now!"
"It's like 5am, NayNay. He's probably sleeping with his arms around that new girl."
"There's a new girl?", sa jag chockat och kände hur luften gick ur mig.
"Yeah. I think her name started with an S... Stacey, Summer, or Santana... Or whatever."
Nej. Han ljög. Daniel ljög för att få mig att tro att Harry kommit över mig. Men han letade fortfarande efter mig, visst?
"You're lying!"
"Does it matter? You're stuck here with me and Jose anyways", sa Daniel och skrattade.
"You're a freak!", väste Josefine, men Daniel bara fortsatte skratta.
"Hey, I don't know what your problem is, but you're an idiot." Hade jag kunnat se något så hade jag troligen gett Daniel en käftsmäll, - så arg var jag. "I don't understand how you're thinking, but why are you doing this to us? How can you be so heartless and selfish?"
Daniel fnös. "I'm not heartless? Have you already forgotten about what I was telling you in high school? I was giving you my heart, but you didn't take it?!"
"Yeah that's right, because you have no heart!" Jag tvingade mig själv att ta några djupa andetag, för både min andning och mitt hjärta höll på att skena iväg. "You started that fire in Bristol, didn't you? You killed your mom and your siblings, am I right?" Min röst var alldeles skakig, men jag brydde mig inte om det utan fortsatte prata. "There aren't words to describe what an heartless idiot you are."
"I said I'm not heartless!", röt han.
"You put your own house on fire? You killed your own mom? You murdered your own brother and sister? And you're now telling me that you're not heartless? Like, I can't even--... How did y--... Why? What did your family ever do to you?"
"It's not like I'll tell you about it?! You're not a psychologist?"
"No, but I'll probably die here anyways, so why won't you just tell us?"
"Yeah, just tell us", sa Josefine. "We all know it was you. I never saw you cry when your family had died, and--"
"Well of course I didn't cry? I'm not a baby?"
"Yeah right, you're not a baby, but you're heartless!", sa jag.
"How could you do that to your family, Daniel? Your mom was so sweet, and your siblings were just the cutest...", mumlade Josefine, och hon lät uppriktigt ledsen.
"My mother was a pain in the ass! And my siblings too. My mom wanted me to be just like my 'peeerfect' little brother. Like, study hard, focus on school, make friends... But I didn't like any of that, but she still kept going about it."
"But that what parents do! Don't you think I get compared to my sister? Or to my friends? It's something they just do! If you were a parent, then you'd probably do it too?", sa jag oförstående, och vad jag sa gjorde tydligen Daniel ännu argare.
"That's enough! You won't get any food tomorrow." Daniel öppnade dörren, och jag blev bländad av ljuset. "Spoiled rats." Dörren drogs igen med en smäll, och jag ryckte till.
"I wanna go home...", viskade Josefine, och jag nickade instämmande.
"Me too, Josefine. Me too..."
Ytterdörren öppnades, och jag tassade ut i hallen för att möta Niall och vår oplanerade gäst.
"Hi princess", hälsade Niall och pussade mig på kinden. "This is our guest, - Stina." Han gjorde en presenterande gest mot flickan bakom sig. Hennes hår var alldeles rufsigt, hennes ansikte var rödsvullet efter att ha gråtit, hon var blek och hade påsar under ögonen och såg inte alls ut att må speciellt bra. Men trots hennes alldeles förstörda fasad så var hon ändå söt. Hon hade blågröna ögon, söta ansiktsdrag och en fin hårfärg.
"And Stina? This is my girlfriend, Jolie."
"Nice to meet you, Miss", sa Stina blygt och såg ner i marken.
"Nice to meet you too. But just call me Jolie." Jag log varmt mot henne. "I, uhm... I made the bed for you. Are you hungry? Or would you like to borrow some clothes? You must be cold...", sa jag oroligt och pillade med min fläta som vilade över ena axeln.
"I could run you a hot bath if you want to?", insisterade Niall. "I can tell you're freezing."
"Thanks, I--", mumlade Stina, men innan hon han avböja något så avbröt jag henne.
"Do you like tea?"
"Yeah, s-sure..."
"Great! Follow Niall upstairs then. I'll be there in a minute with a cup of tea and some sandwiches."
Stina tog av sig skorna och gjorde som hon blev tillsagd, och jag gick in i köket igen för att sätta på vattenkokaren. Medan vattnet värmdes upp letade jag fram tre tepåsar och honungsburken. Jag var dock inte säker på hur Stina gillade sitt te, så jag hällde upp en liten kanna mjölk också, utifall att. Sedan tog jag fram bröd ur burken, och smör, skinka och ost från kylen så jag kunde fixa några smörgåsar med vattenkokaren var igång.
När vattnet sen var klart hällde jag upp det i kopparna, lät tepåsarna ligga i en stund och slängde dem sedan bland soporna. Våra koppar lät jag stå kvar på köksbänken, men Stina's kvällsmat, eller night snack då, ställde jag på en bricka.
"Niall, I made you a cup of tea. It's in the kitchen", sa jag när jag mötte honom i trappen. Han nickade och log snett.
"Thanks."
Jag skyndade vidare upp för trappen och ställde mig sedan utanför badrumsdörren. "Can I come in?"
"Uhm, yeah", sa Stina, och ett svagt plums hördes när hon la sig till rätta i badkaret. Jag knuffade lätt upp dörren med ena armbågen och klev sedan in i badrummet.
"Here you go", log jag och ställde ner brickan med mat på den lilla bänken framför henne vid badkarets fotända. Sedan hjälpte jag henne dra fram den så den kom närmare henne, och hon log tacksamt.
"Thank you, Jolie. You didn't have to d--"
"It's nothing to thank for, and of course I did." Jag log igen och öppnade den lilla garderoben som var proppad med handdukar och andra nödvändigheter. Sedan tog jag fram ett stort badlakan och ett lite mindre som hon kunde använda till håret och la dem på toalocket. "Here's your towels, and if you need a hairdryer it's over here..." Jag drog ut andra lådan under handfatet och la hårtorken på marmorbänken.  "Just tell me when you're done and I'll give you some clothes to wear."
"Thanks. You and Niall are so nice to me."
"Still nothing to thank for, sweetie", sa jag och log. Jag ville egentligen ställa massor frågor, exempelvis vad sjutton som pågick, varför hon var alldeles smutsig, varför hon gråtit, hur hon kände Niall och var, hur och varför Niall hämtat henne? Men jag var ju som sagt alldeles för snäll för att pressa henne med mina frågor, och jag trodde ändå inte att nu var rätt tillfälle att ställa några. Jag kunde ju alltid prata med Niall sen när hon hade gått och lagt sig.

"Here, take these", sa jag och räckte Stina ett par pyjamasshorts, ett linne och en lite tjockare kofta eftersom att hon trots badet verkade ganska frusen. 
"Thank you." Hon log blygt och tog emot kläderna.
"Oh, and here's some underwear. I thought that maybe you'd like something else because your clothes seemed pretty dirty. I can wash them for you if you want?"
"Yes please. Thank you", sa hon igen och nickade snabbt.

"So, here's the guest room", sa Niall och öppnade dörren till gästrummet när Stina hade gjort sig i ordning och kommit ner igen. "If you need anything or if you get hungry again or something, just shout or come to us. Our bedroom is upstairs."
Stina nickade, och när Niall hade tänt taklampan i gästrummet vände han sig mot henne igen och sträckte ut armarna.
"Goodnight."
Hon stod först stel som en pinne i hans famn, kanske lite chockad över kramen, men la sedan armarna om Niall hon också.
"Goodnight."
Stina försvann in i gästrummet och lämnade dörren på glänt efter sig, och jag nickade åt Niall att följa med mig upp. När vi kom in i sovrummet satte jag mig på sängen och såg upp på Niall.
"Well, what's all this about?"
"It's a long story... And it's kind of complicated."
"We have time."
Niall vart tyst ett tag, och jag tog hans händer och försökte få hans uppmärksamhet. När han mötte min blick sög han fundersamt på underläppen, och sedan öppnade han munnen:
"Do you remember that night when I was going on a meeting?"
"In Twickenham?"
"Yeah, right. In Twickenham. I didn't use my GPS, so... I got lost, so I ended up in a town called Tottenham."
"Okey? And...?"
"When I was driving around, I saw Stina. She was surrounded by a group of guys. I thought they were going to..." Niall skakade på huvudet. "You know?"
"So you helped her?", frågade jag.
"Yes, I did."
"How sweet of you, Niall", log jag."But then what?"
"I took her to Nando's, but when I asked about her parents or school or anything, she just didn't want to talk about it? She just sat there, quiet. And she looked so sad, and I started to wonder if her parents even cared about her. When I drove her home and saw what a terrible place she lived at, I gave her my number and said that she could call me if she needed help or just a ride or something... And then she called me, now, tonight. She was crying on the phone, so I understood that something was wrong and..."
"But what about her parents?", avbröt jag.
"Well, that's the thing... She was living with a man called Ben... He threw her out, and then he went to look for her... But then he got shot. Can you believe it? He got shot? And Stina saw it... It all happened right in front of her eyes." Niall's underläpp skakade, och han bet tag i den för att inte börja gråta. "She's a kid, Jolie? No kid deserves to see something like that!"
"I know, Niall. But you did absolutely right to take her home and take care of her. I'm glad you did."
Niall nickade. "B-but do you know what the worst part is?"
Jag skakade på huvudet och väntade spänt på ett svar.
"She has a dad. But she doesn't know where he is. He took Stina to England to live with his new girlfriend, and then he asked Stina to stay at her granny's place for a while... And then, one day he was just gone. The house was for sale and... He didn't tell her where he was going? He's a father, for God's sake?! Like, why even be a parent if you're not going to take care of your child?"
"Some people are just stupid...", mumlade jag sorgset. Stackars Stina. Hon hade varit med om mycket hon... "But... What about her mom then?"
"I don't know." Niall kliade sig i ögonvrån. "I forgot to ask about her. But I don't think she has one, because if she had... Wouldn't she call her mom instead of me then?"
"Hm... Yeah, that's true. But poor girl!"
"Yeah", instämde Niall, tog ett djupt andetag och blåste upp kinderna. Han gjorde jämt så när han var upprörd och försökte lugna ner sig. "Let's go to bed now, shall we?"
"Sure", sa jag mjukt och kröp över till min sida för att krypa ner under täcket. Madrassen trycktes ner lite när Niall satte sig efter att ha vikt undan täcket på sin sida. Snart flyttade han in sig mer mot mitten, och jag la min arm om hans mage.
"I love you, my little hero", log jag.
"I love you too." Niall mötte min blick med ett leende och pussade mig sedan på hjässan, och innan jag hade hunnit räkna till tio så hade jag somnat.

Ber om ursäkt för att kapitlet vart lite halvtaskigt och hoppigt, men jag hade världens writersblock när jag skrev detta... Sånt är inte kul, vill jag lova. Men whaaat to do, whaat to do?

Ni har väl föresten inte glömt att kika in frågestunden? ;) (Kan dock inte länka, bcuz' tidsinställt, haha.)
Hoppas i alla fall att ni njuter av regne-- ... Nää, jag skojade bara. Hoppas att vädret hos er är toppen! Ha en fortsatt trevlig eftermiddag/kväll eller vad ni nu vill kalla det.
P&K!

Chapter 22 - You're Safe Now

Previously:
"Okay. Are you alone?"
"No, there's a woman here too. She works at the store..."
"Okay. But stay where you are. Maybe you can talk to her while I'm on my way? I'll be there as soon as I can." Ljudet av skramlande nycklar och en dörr som öppnades hördes i bakgrunden när han pratade, alltså var han redan redo för att åka.
"Thanks." Ordet lät inte högre än en viskning, och snart tjöt det i luren eftersom Niall lagt på.

 Jag hade lämnat en lapp på min kudde där det stod att Jolie kunde ringa mig om hon vaknade, att hon inte behövde vara orolig och att jag snart skulle vara hemma igen. Hon var så vacker när hon sov så jag kunde inte förmå mig att väcka henne, och dessutom hade hon ju ingen aning om vad det här handlade om så jag kände inte för att blanda in henne mer än nödvändigt. 
När jag kom ut på stora vägen gasade jag på, körde om alla bilar och önskade att jag kunde köra ännu lite fortare. Men då skulle jag köra olagligt, och nu fanns här ingen tid för att åka fast.
Jag satte på radion för att lugna ner mig lite och få hjärnan att tänka på annat, men jag kunde ändå inte släppa det. Stina hade låtit så förkrossad när hon ringde. Ledsen och kanske till och med rädd?
Men varför var då mig den första hon kom att tänka på när hon skulle ringa någon? Borde hon inte ringa sina föräldrar först? Eller kanske hade hon det, men det var ju mitt i natten så det var kanske inte säkert att de vaknade... Men de borde ju ha märkt att hon inte var hemma?
Alla frågor höll på att göra mig galen, och eftersom jag just hade vaknat så gjorde det inte koncentrationen lättare för mig. Jag höll ögonen på vägen, och långt där borta skymtade jag en skylt där det stod att jag skulle svänga för att komma till Tottenham.
En gäsp slapp ur mig, och jag kliade mig på hakan medan jag kollade i backspegeln. Det var ändå inte så många som var ute och körde mitt i natten trots att London var staden som aldrig sov.
 
Plötsligt började det regna. Regndropparna smattrade mot rutan, och jag fick sätta på vindrutetorkarna. Håret reste sig i nacken, och jag skruvade upp värmen för att inte frysa. Jag satt och körde i mjukisbyxor och linne, för det var det första bästa jag hade hittat i mörkret. Jag hade också fått med mig min jacka i förbifarten, men jag hade inte hunnit få den på mig eftersom jag var så stressad över att komma iväg.
Jag svängde höger i korsningen, och efter att ha fortsatt framåt i tio minuter så var jag omringad av gamla ruckel till hus och stora lägenhetskomplex. Ordet lät dock mycket flådigare än vad husen såg ut att vara. Nästan varenda vägg var nersprejad med graffiti, alla dörrar var klottrade på, många av lägenheternas fönster var trasiga. Jaa, hela Tottenham såg allmänt trashigt ut. En byggnad, som jag skulle tippa på varit en tunnelbanestation som en gång i tiden varit väldigt fin, såg helt förstörd ut. Väggarna var sotiga, taket hade rasat in, alla fönster hade spräckts och på marken låg massa skräp. Jag mindes mig ha läst om en brand och att flera människor omkom i olyckan, det var en ganska stor nyhet då faktiskt. Men ingen tycktes vilja röja upp efter det som hänt, för det såg fortfarande ut som om branden var igår fast att det var flera år sedan.
Jag krypkörde på gatorna, såg mig om efter en mataffär på ett hörn till ett rött hus, så som Stina hade förklarat för mig. När jag hittade stället parkerade jag bilen utanför, låsten den - utifall att, och joggade genom regnet fram till dörren. Det plingade i klockan när jag klev in, och en gammal dam, som jag antog jobbade här, gick och satte sig bakom kassan. Eller tja, gammal och gammal, hon var kanske runt sextio.
"Hello, Mr.? You look... Very familiar? Have we met before?"
Jag kliade mig i nacken för att ge mig lite tid att komma på ett bra svar. "Uhm... Yeah. I'm coming here alot, eh... It's very close to my home and, uh... Your food is just great." I mina öron lät allt bara som svammel, men förhoppningsvis köpte hon det ändå.
"Ookey...", sa hon misstänksamt och drog ut på ordet. "And what did you say your name was?"
"Uh, just call me Stephen." Jag log försiktigt. "But hey, I was coming to get my daughter. She's still here, right?"
"Do you mean Olivia?"
Olivia? Varför hade Stina fått för sig att ljuga om att hennes namn var Olivia? Jag menar, jag var ju kändis så jag hade ju i alla fall en anledning till att ljuga? ... Men nåja. "Yes, Olivia."
"Okey." Kassörskan öppnade dörren bakom disken och stack in huvudet i rummet. "Olivia, darling? Your father is here."
Stina såg upp på mig, och vad jag såg gjorde mig chockad. 
 
take me to neverland

Bilden av henne från förra gången vi möttes gick nästan inte ens att jämföra med denna. Hennes hår var i en enda röra, hon var alldeles smutsig, ögonen var svullna av gråt och hon såg stelfrusen ut. Hon reste sig försiktigt upp och var påväg att gå fram till mig när kassörskan klev emellan och ställde sig framför mig med händerna i sidorna.
"I don't know what's going on, but you should take better care of you daughter, young man. I mean, look at her! And do you know what time it is? She shouldn't be out this late at night? And especially not by herself? Are you stupid? I could've called the police you know? But I didn't, because I care about her", sa hon argt och nästan spottade mig i ansiktet när hon pratade. Hon visste ju förståss inte att Stina, eller ah, 'Olivia', inte var min dotter på riktigt, men jag tyckte ändå inte att hon hade rätten att skälla ut mig när hon varken kände mig eller Stina.
"I know exactly how to take care of my daughter", sa jag kallt och sträckte ut handen mot Stina. "Let's go, Olivia."
Stina tog min hand, och när vi lämnade rummet så hörde jag kassörskan fnysa bakom oss.
"Idiot."
Jag himlade med ögonen åt hennes lilla kommentar och släppte Stina's hand för att lägga armen om hennes axlar. "Are you okey?"
Stina pressade samman läpparna till ett smalt streck, såg ner i marken och nickade, men det syntes tydligt att hon var långt ifrån okej.
Jag låste upp bilen, öppnade dörren på passagerarsidan och lät henne hoppa in. Sedan rundade jag bilen och hoppade in på andra sidan, startade bilen och skruvade upp värmen. Stina såg ändå ut att frysa, vilket var förståeligt eftersom det enda hon bar var jeans och ett linne, och när jag vred på huvudet påmindes jag om att min jacka låg i baksätet. Jag sträckte mig efter den och räckte den sedan till henne.
"Here you go. Put it on and you'll get warmer."
"Thanks", sa hon blygt och drog på sig den. Hon hade fortfarande inte vågat möta min blick, och jag såg bekymrat på henne.
"Will you tell me what happened?"
"It's a long story..."
"I have time."
Jag drog jackan tätare omkring mig, sniffade lite på kragen och tänkte att den luktade godare än vad jag hade föreställt mig att Niall skulle lukta. Vart vi var påväg visste jag inte, men Niall körde väl bara runt lite på måfå för att ge mig tid att berätta. Jag hade ju inte heller gett honom någon slutdestination, för nu visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Att sova på jobbet var kanske ingen bra idé ändå, men nu hade ju Niall ändå tagit sig tiden att åka hit så då kunde jag ju inte bara kliva ur bilen och tacka för åkturen?
"I moved to England with my dad, like a year ago. He said that he got a job there, but the truth was that he got a girlfriend", började jag och pillade lite på jackans ena ärm. "We lived in a little house in Northern Tottenham, but I didn't really like it there... I wanted to move back to Sweden. But my dad and his new girlfriend didn't want to. And one day, daddy told me that I was going to live with my granny who lived in Central Tottenham. He said that she was old and needed som help at home, and I didn't ask more about it. But then, when I was going to visit my dad again, he was gone. The house were for sale, and it was all empty..."
"What? So your dad left without saying anything?", frågade Niall förvirrat.
"Yes. And I haven't heard from him ever since. He could be anywhere in the world, but he obviously doesn't care about where I am."
"I don't know what to say... I'm so sorry for you, Stina." Niall såg snabbt på mig men la sedan blicken på vägen igen.
"Don't be. He was an ass anyways."
Det blev tyst ett tag, och jag kollade ut genom fönstret. Regndropparna tävlade med varandra om vem som kunde ta sig ner för rutan först, och jag kom på mig själv med att sitta och heja på en av dem.
"So...? Do you live with your granny now, or?"
"No. She died. And I didn't have enough money to stay there, so I left before they came to check on her." Jag trodde att jag hade gråtit tillräckligt det senaste dygnet för att jag inte skulle kunna brista ut i gråt igen, men återigen så vattnades det i ögonen på mig. Det var första gången någonsin som jag berättade allt det här för någon, om man inte räknade med Ben då, men han var ju ändå full när jag berättade och hade inte uppfattat ett ord. Och det gjorde ont att prata om det. Det gjorde ont att prata om mormor och det gjorde ont att tänka på pappa och Ben.

~
Jag klev av bussen, såg mig om åt höger och vänster och skyndade mig över gatan. Sedan knappade jag in portkoden och gick in i trapphuset. Mormor och jag bodde på tredje våningen, och eftersom mormor var så gammal att hon sällan gick ut så behövde jag aldrig komma ihåg att ta med mig en nyckel.
Jag öppnade dörren och böjde mig ner för att ta upp tidningarna, reklamen och alla räkningar som brevbäraren hade slängt genom brevinkastet. Sedan sparkade jag av mig skorna och hängde upp jackan på kroken. Radion var på i köket, och jag förväntade mig att mormor satt ute på balkongen och drack kaffe bland alla sina blommor och växter som hon hade planerat för morfars skull. Mormor var egentligen inte alls grön om fingrarna, men eftersom morfar alltid hade älskat blommor så ville mormor nu inte leva utan dem.
"Mormor?", ropade jag och gick ut i köket, men hon var inte där. Och inte heller på balkongen. Eller i vardagsrummet, eller badrummet. Jag kollade på klockan. Inte borde hon väl ha gått och lagt sig för att sova middag såhär dags?
Jag skakade på huvudet för mig själv och gick in i mormors sovrum, och där på sängen låg hon. Jag stod lutad mot dörrkarmen och bara tittade på henne, men efter en stunds betraktande så la jag märke till att hon inte andades.
Hela min kropp stelnade till, och jag höll andan för att kolla så det verkligen stämde.
"Mormor?", sa jag och gick fram till sängen. "Mormor?"
Hon var död.
Det stack i ögonen och jag satte handen för munnen för att kväva gråten. Min finaste, gulligaste, älskade mormor var död. Hon var den enda jag kunde dela mina minnen av mamma med, nu när pappa var ute ur bilden, och nu var även hon borta.
Och vad skulle jag göra? Ringa en ambulans? Hon var ju redan död, det var försent. Och om jag ringde någon så skulle ju människor komma hit och ifrågasätta vad jag gjorde här och vart jag skulle ta vägen nu. Och vart skulle jag ta vägen nu? Jag hade ju ingen att gå till?
Jag kollade återigen på klockan och räknade ut att de som kollade till mormor en gång om dagen skulle vara här om trettio minuter. Alltså var jag tvungen att ge mig av nu.
Jag sprang in på rummet jag hade blivit tilldelad som 'mitt' och hämtade min väska. Sedan slängde jag ner de klädesplagg som fick plats, min ipod, mobilen och annat nödvändigt. Det sista jag gjorde innan jag tog på mig skor och jacka var att snabbt fixa i ordning några smörgåsar och en flaska vatten. Maten skulle inte räcka länge, men jag skulle säkert behöva få i mig något under kvällen.
Jag lämnade lägenheten och skyndade ner för trapporna med tårarna strömmandes ner för mina kinder.
Nu var jag ensam.
~

"Stina? What's going on? Are you okey?" Niall hade stannat bilen intill en vägkant och strök mig nu över armen. Jag insåg att jag grät hysteriskt och när jag försökte möta hans blick så blev min sikt alldeles suddig av alla tårar. Min hals hade stockat sig, och det enda ljudet som lyckades lämna min strupe var ett lågt pipande. Niall kliade sig frustrerat i nacken, öppnade dörren på sin sida och rundade bilen. Snart stod han vid min sida med armen om mina axlar igen.
"Stina, I can't help you if you're not talking to me", mumlade han och tryckte mitt huvud mot sitt bröst. "Please, tell me. What were you doing outside this late at night? And why are you so dirty?"
"T-the man I lived w-with threw me out... And t-then he was l-looking for me and he got... He got s-shot", stammade jag och fick återigen upp bilder i huvudet från nattens händelser.
"Jesus...", mumlade Niall chockat och la armarna om mig. Jag grät hejdlöst och skämdes på samma gång, både för att Niall freaking Horan hade sett mig gråta och för att jag blötte ner hans linne. Men Niall verkade inte bry sig, utan kramade mig bara hårdare.
"Don't cry, babe. You're safe now. Come on, you're sleeping at my house tonight." Han strök mig över kinden och släppte sedan taget om mig. När han hade stängt dörren och rundat bilen igen så startade han motorn och svängde ut på stora vägen.
Plötsligt började hans mobil ringa, och han halade upp den ur fickan.
"Hi honey", svarade han, men jag hörde dock inte vad människan på andra sidan luren sa. Men jag antog att det var sin flickvän han pratade med.
"I'm on my way home now, don't worry." ... "Yeah, I know what time it is. I should've told you but I didn't want to wake you. Yeah, I know. I'm sorry. But hey, uh, can you please make the bed in the guest room?" ... "No, not for me. We have a guest who's going to stay the night. I'll tell you more about it when I get home. It's a long story." ... "Thank you. See yah soon then. We'll be home in twenty minutes." ... "Yeah, love you too. Bye." Niall pussade luren med ett smackande läte och la sedan på.
"That was my, uhm, girlfriend, if you wonder", sa han generat och blev alldeles röd om kinderna. "You'll get to meet her when we get home. She's making the bed for you."
Jag nickade sakta och försökte mig på ett leende. "How nice of her."

Hounslow Central, läste jag på en skylt när vi svängde in i ett lyxigt litet husområde. Visst hade jag väntat mig att Niall skulle bo flådigt, jag menar, han var ju ändå kändis och satt på en tron av pengar. Men det här huset var mycket... Gulligare, än vad jag hade väntat mig. Fast kanske hade hans tjej varit med och valt det?
Det var ett grått tegelhus med vita knutar, svarta takpannor och stora fönster. Tomten var full av blomrabatter, och på baksidan av huset såg det ut att växa stora träd. Det fanns en liten uppfart att ställa bilen på, en stor gräsmatta och en liten hammock. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo såhär när jag blev äldre!
"Shall we go inside?", frågade Niall, och genast bildades en stor klump i min mage. Tänk om Niall's flickvän inte ville att jag skulle sova hos dem? Tänk om hon skulle bli arg för att Niall åkt och hämtat mig mitt i natten? Hon kanske trodde att jag var något galet fan som bara ville få se Niall's hus innifrån?
Jag skakade av mig tankarna och nickade kort. Sedan klev vi ur bilen och sprang genom regnet fram till dörren.

Det vart en liten Niall-Stina del denna gång också! Det kommer mer Hancy i nästa kapitel, så håll ut!
Glöm förresten inte att klicka er in på frågestunden och ställa några frågor om ni nu har några! Blir det många frågor kommer jag som sagt svara i en video, annars blir det ett vanligt inlägg. :)
Pusshej leverpastej!

~ Frågestund ~

Jahaja, vet att det inte var så länge sen sist, men eftersom en frågestund har blivit efterfrågad både i kommentarer & mejl, plus att en hel del nya peoples har hittat hit, så kör vi väl på det då. Gimme them questions! (Och yes, jag kommer för evigt använda Fresh Prince-gifs när det är dags för frågestunder.)
 
☁ Blayne Lauren ❤

Blir det många frågor så svarar jag i en video, annars blir det ett inlägg. ;)
De flesta av er vet ju hur en frågestund går till, men ni kan som sagt ställa frågor om typ vad som helst. Det kan till exempel vara frågor angående novellen, karaktärerna, kommande noveller, bloggen, One Direction, mig eller eventuella önskemål! 

Frågestunden avslutas när jag har kommit hem från Turkland och min syster! Befinner mig mest troligt på Arlanda just nu när ni läser detta, och snart blir det att kliva ombord på planet, whoop whoop! Ha det bra här hemma i Sverige, kära ni!
Ciao.



RSS 2.0