+ KaraktärsTävling +

Jag vet att det kanske, enligt er, är lite tidigt för en karaktärstävling redan nu eftersom DYR inte är slut än. Men som många av er vet så håller jag ju på och skriver på den nya novellen redan, och för att kunna förbereda lite bättre så behöver jag ha karaktärerna fixade! Jag tycker att alla mina überfina läsare bör vara med och "tävla", hihi. Vem vet, kanske blir just du en del av min nya novell? As they say; "May the odds be ever in your favor!"
Nu kör vi, bitches! ;)

Tumblr_m365v8gmk71r5iz5so1_500_large

Allt du behöver göra för att vara med och tävla är att svara på mina frågor i en kommentar, och jag anser helst att du kommenterar just detta inlägg för då blir det mycket lättare för mig att hålla koll på era bidrag! Men om ni händelsevis hellre skulle vilja mejla mig ert bidrag så var noga med att märka mejlet med rubriken "Karaktärstävling" så jag inte tappar bort det i mängden. Precis som förra gången kommer jag heller inte svara på era mejl förrän vinnarna är dragna.

* Namn & Efternamn (vill ni inte ge ut ert riktiga efternamn så hitta på ett eller be mig komma på nåt)?

* Svensk/Engelsk/Annat? (ska din karaktär vara född & uppvuxen i England/Sverige eller ha en annan utländsk bakgrund?)

* Intressen?
 
* Övriga småsaker om dig, t.ex. fobier/favoritmat/färg/musik, osv. (Ju mer jag vet om dig, desto lättare kommer det bli för mig att skriva om dig.) ?

* Personlighet?

* Hur vill du att din personlighet ska speglas? (T.ex. nyfiken / tillbakadragen / framåt / festmänniska / positiv, osv.)

* Vilken kändis vill du ska spela dig utseendemässigt? (OBS! Vill du INTE att en kändis ska spela dig så måste du förklara hur du ser ut eftersom jag måste kunna beskriva dig, samt hitta en passande bild till din perspektivs-logga!)

* Mejl/Bloggadress/KIK? (När vinnarna är dragna är det ju bra om jag kan kontakta dig på något sätt ifall jag har fler frågor att ställa dig, och så vidare.)

Deadline: ~ Söndag 5/5 ~
Jag kommer mest troligt lotta ut rollerna, men det kan ju hända att jag känner att just hen skulle passa perfekt, så då kan det ju hända att jag väljer den personen. Det är föresten TVÅ karaktärer jag söker, för er som undrar.
Good luck!<3

~ TÄVLING: AVSLUTAD! VINNARE KOMMER UPP INOM KORT! ~

Chapter 45 - Searching For Clues

Previously:
Väggarna i korridoren svajade, pressades samman, dörren kom närmare... "Help me", snyftade jag återigen, men denna gång hade min röst stockat sig så nästan inget ljud kom ut. Det sista jag var medveten om var en lång figur, ljudet av rasslande nycklar och någen som rörde vid min kind.
"It's okey. I'm here."
Sedan svartnade det för mina ögon.

Jag öppnade ögonen men vart sedan tvungen att stänga dem lika snabbt igen. Det vita ljuset gjorde det svårt för mig att se. Var jag död? Nej, det kunde inte stämma. Jag öppnade ögonen igen och kisade mot taket. Starka lampor lyste ner på mig, och rummet var helvitt. Det enda som inte var vitmålat var den bruna fotöljen i hörnet... Och personen bredvid mig.
Jag mötte de gröna ögonen som lyste av oro, och ett bekymrat leende spred sig på hans läppar.
"Hey. How do you feel?" Han tog min hand i sin och smekte min handrygg med sin tumme.
"Whe-where am I?", stammade jag och såg mig förvirrat om igen, men denna gång hade jag börjat vänja mig lite vid ljuset.
"At the hospital. Sunset Valley High caught on fire while you were inside. Do you remember?"
"Yeah... And I remember that I fainted, so... How did I get out?"
"A guy named Daniel found you. Do you know him?" Harry strök mig över pannan.
"Yeah, he's in my class." Jag rös vid tanken på att det var han som räddat mig och inte Harry eller någon av lärarna.
"Oh", sa Harry tyst och stirrade uttryckslöst ut i luften.
"What happened with the school then? And all the teachers? Did someone get hurt? Did anybody die?" Alla frågor bara flög ur mig.
"No", log han. "Nobody died and nobody got hurt. Except for you."
Jag blev nu medveten om värken i bakhuvudet. "Did I hit my head?"
"Yeah, so the doctor had to do a few stitches."
Jag nickade, men grimaserade snart åt den brutala smärtan den lilla rörelsen orsakade. "Does Ruby know I'm here?"
"Yeah, I called her. She's on her way."
Harry's mobil plingade till. "It's Louis", medlade han. "He's wondering if I'm on my way to work." Han såg upp på mig. "Do you want me to stay?"
"No, the boys need you. I'll be fine." Jag log när han reste sig upp och pussade mig på pannan.
"Okey. And as I said, Ruby will be here soon." Han slängde med håret så att luggen skulle lägga sig till rätta. "I'm coming over tonight just to check on you. Bye gorgeous."
"Bye", log jag och vinkade när han försvann ut ur rummet.
Kanske borde jag passa på att sova lite? Jag kände mig fruktansvärt trött och huvudet dunkade. Jag slöt ögonen och kände att jag redan var påväg att somna. Men plötsligt öppnades dörren, och jag ryckte till. En lång gestalt klev in i rummet och gick fram till sängen jag låg i. Den vita mössan, de mörka ögonen och klädstilen kände jag igen på långa vägar. Daniel. Jag borde kanske känna tacksamhet när jag såg honom, för enligt Harry hade han räddat mitt liv, men nu när jag såg honom så ville jag bara lägga benen på ryggen och springa iväg.
"Hello. How are you?", log han.
"Why do you care?"
"Hey, show me some respect! I saved your god damn life."
"Oh, sorry. I forgot. Thank you!", sa jag sarkastiskt. "Tell me, what did you do in school before you found me? And why did you look for me? You know that you're supposed to go out when there's a fire, huh?"
"I was talking with one of the teachers", sa Daniel. Alldeles för snabbt för att jag skulle tro på det, dock.
"Oh really? And he just gave you the keys to every door in school and told you to look for me even if he didn't even know I was there? Yeah, that sounds really-..."
Daniel avbröt mig. "No, I was on my way out and then I heard you scream."
"So you stole the keys?"
"Yes ofcourse I did! I couldn't just leave you there, could I?! You would've died, and I'd have to live with the thought that I could've saved you but didn't for the rest of my life."
"Oh please, stop lying. I know you better than you think. You put the school on fire so you could play the hero and rescue me."
Något förändrades i hans blick, och hans ögon blev mörkare än innan. "No, I didn't", sa han kyligt. "I was talking with one of the teachers, the fire alarm went on and I happened to hear you scream. You should be thankful."
Jag lyssnade knappt på vad han sa utan pratade i mun på honom. "I don't understand you. Your mom died in a house fire, so why would you ever want someone to suffer like her?"
"Don't bring my mother into this! She has nothing to do with you!" Han reste sig upp så snabbt att stolen han satt på flög bakåt. "Maybe you're right. Maybe I should have left you alone to die."
"Miss Nancy Jay, please", sa jag till kvinnan bakom disken.
"And you are?"
"Her sister. Ruby Jay."
"I see", sa hon. "You look alot like her." Hon knappade in något på sin dator och kollade sedan upp på mig igen. "Second floor, then take the corridor to the left and turn left again. The third door to the right is hers."
"Thanks", log jag och gick sedan bort till hissen. En manlig läkare skyndade in i hissen precis när dörrarna höll på att stängas och gav mig en vänlig nick innan han tryckte på knappen som skulle leda honom till våning fyra. Hissen åkte uppåt, och snart plingade den till och meddelade att jag nu kommit till andra våningen.
Jag följde beskrivningen jag fått, och inte långt senare hade jag hittat rätt.
Precis när jag var påväg att öppna dörren så öppnade någon från insidan, och ut kom Daniel farandes. Han gav mig inte ens så mycket som ett ögonkast, utan försvann bara iväg med snabba steg, och snart syntes han inte längre till. Jag gick in till Nancy och stängde försiktigt dörren om mig.
"Hey", sa jag och såg förvirrat på henne. Nancy's chockade ansiktsuttryck övergick i ett litet leende, och hon hälsade varmt tillbaka.
"Are you okey? Harry told me that you had to do some stiches."
"Yeah, it hurts a bit, but I'll be fine."
"Good." Jag drog fram stolen, som stod mitt på golvet, till hennes säng och satte mig ner. "What was he doing here?"
"Actually, I have no idea." Nancy suckade. "But I'm sure that he's the reason I'm here right now."
"Ofcourse he is. He saved you?"
"No, I mean that he's the one who put the school on fire."
"Oh", sa jag något förvirrat och försökte föreställa mig att Daniel tände eld på skolan. Det lät faktiskt som något han skulle kunna tänkas göra. "So you mean that he tried to kill you?"
"I don't know...? He saved me, right? So I'm really confused right now..."
Jag nickade men ryckte till av att det knackade på dörren. En ung sköterska kom in och meddelade att doktorn snart skulle komma och titta till Nancy, och sen skulle hon få åka hem.
"I just can't understand what he's thinking", sa Nancy bekymrat när sköterskan hade gått igen.
"Me neither. But I won't let anything happen to you ever again. If he as much as touch a strand of hair from your head, he'll be in big trouble."
"Thanks, sissy."
"No problem, Nanc." Jag log. "But you really should tell Harry about all this."
"I know, but I don't want him to worry more than necessary. He needs to focus on his job."
"True. But still."
"Okey", suckade hon. "I will tell him. Soon."
Efter att doktorn hade kommit in i rummet och granskat mitt bakhuvud sa han åt mig att komma tillbaka om några dagar, bara för att se att såret inte blivit infekterat och läkt igen rätt. Sedan hade han låtit mig åka hem, och eftersom varken jag eller Ruby hade bil så hade hon ringt Maggie som nu för tiden var som vår privata lilla chaufför. Maggie hade suttit och oroat sig över den stora händelsen jag varit med om hela vägen hem, men trots det hade jag tvingat henne att köra förbi skolan bara så jag kunde få se om den fortfarande var någorlunda hel eller om den brunnit ner till grund och botten. Ena sidan av skolan såg ganska förstörd ut. Fönstrena hade spruckit, det röda teglet hade färgats svart, och brandmännen var fortfarande kvar på skolgården. Men elden var i alla fall släckt, tack och lov. Rektorn stod och pratade med polisen som också kommit dit, och några av lärarna stod i en liten klunga och diskuterade branden.

Maggie parkerade bilen vid trottoaren, och sedan började vi gå upp mot huset. Meredith mötte oss i dörren och omfamnade mig i en stor kram.
"Oh my, oh my... My little darling! Are you alright? I heard about Sunset Valley on the radio, and they said that a young girl fainted and had to go to the hospital. And since Ruby was here I thought that-..."
"Meredith, calm down! She's fine. She just had to do a few stitches", sa Ruby lugnande och sparkade av sig skorna. "Give her some rest, I bet she's tired."
Meredith släppte mig. "Yeah, right." Hon vände sig mot Maggie. "Make the bed for her. I'll make her a cup of tea."
Meredith försvann ut i köket, och Maggie la en arm om mina axlar och drog med mig upp för trappen. Sedan bäddade hon i ordning med mina kuddar, slätade ut täcket och annat onödigt innan jag fick lov att lägga mig ner.
"Is there anything else I can do for you?"
"Uhm, yeah. Could you please give me my laptop?", frågade jag och pekade på min dator som låg på skrivbordet.
"Ofcourse honey, but are you sure it's a good idea to play computer in your current condition?"
"Yeah, I won't be on for long."
"Well, alright then." Hon räckte mig min laptop, och jag öppnade upp den och tryckte på startknappen.
"Thanks."
"Don't forget to sleep." Hon blinkade åt mig och lämnade sedan dörren lite på glänt när hon gick.
Jag klickade upp internet och skrev in "Daniel Walsh" i google's sökruta. Datorn började tänka, och sidan laddade. Men när sökresultaten kom fram så stämde inget in med Daniel som gick i min klass. Istället suddade jag ut hans namn och sökte på "Walsh House fire". En hel radda med nyhetsartiklar dök upp, och jag klickade mig in på de tre första i olika flikar. Sedan började jag läsa.
 
"Tragic House fire that killed two siblings and their mother. Two children and a young woman have died in a devastating fire that tore through a house in southern Bristol, England. The children, Jayden, 16, and Candice, 7, died of smoke inhalation from the fire in the early hours of Friday. Their mother, Rosita, according to british media, desperately tried to get to her children but was beaten back by flames and jumped for her life from a third-floor window. Unfortunately, she didn't make it. By the time firefighters arrived at the house in Bristol, the blaze was out of control and the building was unsafe to enter. The childrens bodies were discovered after the flames were put out, and it's believable they died in arson.
Benjamin Walsh, Rosita's husband, and their older son got the bad news on their way to school and work. And when they got back to the house, the firefighters were there, trying to rescue the rest of the family.
Assistant Chief Constable Lewis Nelson had spoken earlier of his 'surprise' at the lack of information received from the public.
He said: 'I want to thank those members of the community who have helped us with information, but I'm surprised by how few people have contacted us. Normally in cases of this scale more information is passed to the police. I strongly suspect that there is someone out there in this city who knows more than we are being told.'
A family source told the news reporter that after the funeral, Benjamin and Daniel left Bristol and moved to London."

Jag kollade på bilderna av det nerbrända huset och kunde inte låta bli att tycka synd om Daniel, hur obehaglig han än må vara och hur illa jag än tyckte om honom. Och jag hade ingen aning om att han ens hade haft syskon. Stackars kille som förlorat både sin mamma & syskon. Men han hade ju i alla fall sin pappa kvar.
När jag scrollade igenom de andra artiklarna visste jag fortfarande inte mer om branden än innan. Hade någon alltså anlagt en mordbrand? Jag förstod mig verkligen inte på människor som höll på med såna dumheter. Hur kunde nån vilja mörda två små barn och deras mamma? Var det någon de kände eller en total främling?
Jag väcktes från mina djupa tankar av att Meredith kom in i rummet med mitt te.
"What are you doing?"
"Nothing", sa jag snabbt och slog igen locket på laptopen för att sedan lägga den åt sidan. "I'm so tired..." Jag fejkade en gäsp. "I think I'm going to take a little nap."
"That would probably be good for you. Goodnight, sweetheart. Sleep tight." Meredith strök mig över håret och ställde ner tekoppen på nattduksbordet bredvid mig. Sedan försvann hon ut ur rummet igen.
Efter att ha tagit en klunk av mitt te somnade jag ganska snabbt, med mardrömmar om Daniel och hans familj.

Here you go! Förlåt för att ni inte fick kapitlet igår, men livet kom i mellan. Hängde med mina vänner på stan och var inte hemma förrän runt midnatt, så jag hade helt enkelt inte tid. Men nu måste jag skutta iväg och göra mig i ordning, för ikväll blir det party-time, yeeyy!<3

Fick nån kommentar om att det var svårt att förstå allt som stod i nyhetsartikeln som Nancy läste, och jag tänkte att fler av er kanske tyckte att texten var lite svårläst, så här kommer översättningen:

"Tragisk husbrand som dödade två syskon och deras mor. Två barn och en ung kvinna har dött i en förödande brand som steg genom ett hus i södra Bristol, England. Barnen, Jayden, 16, och Candice, 7, dog av rökförgiftning under fredagsmorgonen. Deras mor, Rosita, försökte enligt brittisk media desperat ta sig till sina barn, men slogs tillbaka av stora lågor och hoppade för sitt liv från ett fönster på tredje våningen. Oturligt nog så klarade hon sig inte. När brandmännen anlände till huset i Bristol var branden utom kontroll, och byggnaden var osäker att gå in i. Barnens kroppar upptäcktes när eldslågorna hade släckts, och det är mycket troligt att de dog i en mordbrand.
Benjamin Walsh, Rosita's man, och deras äldre son fick reda på de dåliga nyheterna påväg till skolan och jobbet. Och när de kom tillbaka till huset var brandmännen där och försökte rädda resterande familjemedlemmar.
Biträdande polismästare Lewis Nelson hade tidigare pratat om sin förvåning över bristen på information från allmänheten.
Han sade: 'Jag skulle vilja tacka de medlemmar i samhället som hjälpt oss med information, men jag är förvånad över hur få människor som faktiskt kontaktat oss. Normalt sätt, gällande fall på denna skala, brukar mer information vidarebefordras till polisen. Jag misstänker starkt att det finns någon där ute i denna stad som vet mer än det vi fått höra.' 
En källa till familjen berättade för reportern att Benjamin och Daniel lämnade Bristol och flyttade till London efter begravningen."

Chapter 44 - Panic Attacks

Previously:
"You're already helping her. She gets to meet you and talk to you... You're her idol and she loves you. I think she's more thankful than you can ever imagine."
Det ryckte i Liam's mungipa. "So you're not mad at me for taking you to the hospital?"
"Not at all. This is like the best day of my life, even better than christmas. And I got a new friend. Life can't get any better!"
"I totally agree! Now let's go and grab some breakfast."

När vi hoppade av skolbussen drog jag återigen på mig solbrillorna och rättade till fransväskan som hängde över axeln. Solen lyste starkt på himlen, och det var inte ett moln så långt ögat kunde nå. Gruset knastrade under mina skosulor, och när jag tog av mig hörlurarna hördes elevernas småprat från alla håll och kanter.
"What's that?" Nancy pillade lite på armbandet som prydde min handled.
"I got a new friend yesterday." Jag log snett.
"So it's like a friendship bracelet?"
"Kind of", sa jag med en axelryckning.
"Cool." Nancy tog av sig sin jeansjacka och hängde den över armen. "Harry's going to pick me up after school, but he's working tonight. Would you like to meet up for a coffee later or something?"
"Yeah sure, why not? But I need to call Maggie then and ask if she can have Pebbles for a while."
"Okey, perfect!"
Vi gick in genom skolans portar och möttes snart av Ricky & Kira.
"Cute outfit, Nancy!", sa Ricky och granskade henne från topp till tå.
"Thanks Ricky", sa hon glatt och placerade en irriterande hårslinga som inte lyckats hänga med i hästsvansen bakom örat.
"And you look great too!" Ricky nickade gillande.
"Thanks."
"You don't need to take your books. We're going to watch a movie in biology class", sa Kira och drog handen genom luggen.
"Oh, okey." Jag gick fram till mitt skåp och slängde in väskan och solglasögonen. Sedan låste jag igen och väntade in Nancy.
"I can't believe that we're out of here in less than a month", skrattade Kira förtjust. "I can't wait!"
"Me neither!" Ricky's ögon lyste av ren glädje.
"Oh my god, I've totally forgot to start looking for a dress to wear the last day at school?!" Nancy såg panikartat på mig.
"Calm down, guuurl. You have a freaking month to think that out." Jag klappade henne på axeln.
"And you also have aunt Meredith?", påpekade Ricky.
"And a wardrobe full of clothes", fyllde jag i.
"True..."
Vi började gå mot biologisalen.
"But I have a problem with my hair... I don't know if I shall dye it blue or let it stay pink?" Kira höll upp en slinga av sitt hår och kollade fundersamt på den.
"You're pretty in pink", sa Nancy. "But I'm sure you'd fit in blue also... Can't you have like, blue dipdye or something?"
"Well, that's a cool idea. Maybe I'll try it out."

"Hello students", hälsade Thomas och låste upp dörren till musiksalen. Alla elever vällde in och satte sig på stolarna framför den lilla scenen, och som vanligt satte jag mig längst bak tillsammans med Jamie & Macey.
"So, today we're going to start working with a new project. You're going to work in pairs-"
Alla började genast tissla och tassla och vem som skulle jobba med vem.
"No no no, I wasn't finished", sa Thomas och försökte dämpa alla andra. "You're going to work in pairs and write a song together. Just like the last time, but this time you're going to perform at the show when you graduate. And the theme is either something about you, or you can write a song about someone who means very much to you. And then I'm not talking about Justin Bieber." Thomas kollade menande på flickorna som satt precis framför honom, och tystnade tvärt och la armarna i kors för att visa hur upprörda de blev. "The person you write about can be a friend, your mom, your brother, I don't know. But it's so much easier to write a song about someone you actually know."
"But I know everything about Justin!", protesterade den ena tjejen där fram.
"Emily, did I ask you to speak?" Thomas la armarna i kors och såg på henne över kanten på sina glasögon, och halva klassen började fnissa.
Jamie räckte upp handen.
"Yes, Mr.Mitchell?"
"Excuse me, but um... Do the person have to be alive? Or can you write about someone who's dead...?"
"Aren't you going to write a song about Bianca?", sa Macey och såg drygt på honom.
"Shut up", sa Jamie kallt.
"Yes, you can write about Mr.Lawler if that's what you wonder." Thomas log och nickade.
"Okay, thanks."
Jag log snett mot Jamie, höll fram min knytnäve och gav honom en frågande blick. Han nickade leende och slog sin knytnäve mot min, och på så vis hade vi kommit överens om att vi skulle jobba ihop. Macey harklade sig på andra sidan om mig, och jag påmindes om att jag just dissat henne.
"It's okey", sa hon överdrivet snabbt. "I didn't want to work with you anyways."
"Well, great!" Jag gav henne ett fejkat leende. Sedan vände jag mig mot Jamie igen. "Come on then, let's start working with our song!"
"See you later", sa jag till Ricky och slängde min vita converseväska över axeln. Ruby & Kira hade sprungit iväg till bussen för länge sen, och jag skulle nu gå ut i solen och vänta på att Harry skulle komma och hämta upp mig.
"Yeah, see you." Ricky gav mig en enarmad kram och försvann sedan iväg mot cafeterian för att prata med någon lärare om nåt inlämningsarbete han missat när han var sjuk för någon vecka sedan.
Jag tog traven med läxböcker i famnen och låste skåpet. Sedan började jag gå mot utgången. Vädret var fortfarande lika fint som imorse, men nu var det om möjligt ännu varmare ute. Rena rama sommarvädret!
"Hey! Nancy!" Någon petade mig på axeln så jag ryckte till och tappade alla böcker. De gled ner för stentrappen och hamnade på gruset, och jag kollade misstroget på böckerna och vände mig sedan om för att blänga på personen. Men så snart jag insåg vem som stod där så blev jag alldeles nervös och började stampa otåligt i marken.
"What do you want, Daniel?" Min röst lät ostadigare än vad det var tänkt, och jag visste inte var jag skulle fästa blicken.
"Am I making you nervous?", flinade han, men hans flin gjorde mig bara ännu mer illa till mods.
"Shut up, Walsh."
"Watch your language, young lady. Swearing doesn't fit you."
"And who are you to judge?" Jag la armarna bestämt i kors. Hade jag vågat skulle jag tvinga honom att plocka upp mina böcker, men som den fegis jag var så bet jag istället ihop och försökte stirra på honom. Efter ett tag blev det dock obehagligt, och hans leende gjorde mig illamående, så jag kollade ut över skolgården och bad en tyst bön om att Harry skulle komma snart.
"Hey, I didn't mean to be rude." Daniel la en hand på min axel, men jag backade ett steg så hans hand for ner igen.
"Then what is it?" Jag slog ut med händerna. "What do you want from me?"
"Nothing, I just wanted to ask-"
Jag avbröt honom. "Oh yes, there's got to be something, because you've been stalking me since you came to our class. And don't deny it, because I've seen you."
"What are you talking about?" Daniel såg på mig som om jag var världens ufo.
"Just stop, okey? I know what you're up to, and I really don't want to be rude, but I'm not interested. So you can stop stalking me, kay?" Jag gick ner för trappen och började plocka upp mina saker.
"Bitch", hörde jag honom mumla, och av någon anledning gjorde den lilla piken mig irriterad.
"Excuse me?!" Jag reste mig upp med böckerna i famnen och stirrade ilsket på honom.
"No, nothing." Han kollade bort.
"I heard you, idiot." Jag vände mig om och började gå, men helt plötsligt kände jag en hand på min axel igen, och jag snurrade runt och upptäckte att han stod precis framför mig.
"I'm sorry."
"You just called me a bitch? And I can see that you're truly not sorry." Jag såg upp på honom.
"Why do you even care? Everyone gets called bitch sometimes, don't be so offended?"
"True, and I'm used to get called alot of things, but not a bitch. Ofcourse I get offended! Now can you please leave me alone? I've nothing to say to you."
"I will leave you, if you just give me a chance to tell you why I came here." Han drog handen genom håret och suckade tungt.
"Okay, I'm waiting." Jag la huvudet på sned och stirrade på honom med höjda ögonbryn.
"Okay, um..." Det såg ut som att han försökte lugna ner sig. "I just wanted to ask you if-... No, um... I was wondering if you, if you wanted to go to prom with me?"
"Wait, did I get this right...? You want to take me to prom?" Jag kollade förvirrat på honom.
"Uh yeah..." Hans kinder färgades lätt röda, och han kollade bort från mig.
"Uh, why would I ever go with you? We don't even like each other, stalkerboy?"
"Don't call me that! I'm not a stalker!"
Jag hoppade till av hans plötsliga höjning av röstläge. Något förändrades i hans blick, och han såg kallt på mig.
"Tell me what you want then! Why are you stalking me? Why are you acting so weird and why are you always giving me that strange look? And why do you ask me out for prom? Tell me that, and then I'll stop calling you a stalker."
Han flackade med blicken, men snart fästes hans mörka ögon i mina igen.
"Okey, I'll tell you why. It's because I thought that you would understand. I thought you knew how it is to be a loner and how badly you want someone to actually see you. I thought you were different. But you're a bitch, just like every other girl in this school." Han spottade ut de sista orden och vände sedan på klacken och gick.
"Then you could've just talked to me! You didn't have to stalk me everywhere I go!", ropade jag efter honom.
"And why would I do that? It's not like you would like to have a conversation with me? Nobody does." Och med de orden försvann han in i skolan igen.

"Hey you", sa Harry och slog sig ner bredvid mig på en av skolans träbänkar som stod i solen.
"Hey", log jag och böjde mig fram för att pussa honom på munnen.
"Are you okey? You seem... Sad?"
"No, it's nothing. It has been a long day, and I'm tired. That's all."
"Your teachers should cool down with the homework. You seem tired everyday. Are you sure there's nothing?"
"Yeah, I'm fine."
"If there was a problem you'd tell me, right?" Harry lyfte på solbrillorna och såg oroligt på mig.
"Ofcourse I would. Don't worry."
"Okey. Shall we go?" Han reste sig upp och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp på fötter.
"Yeah, sure." Jag greppade hans hand och reste mig jag också, men snart kom jag på att jag glömt en viktig mapp i skåpet. "Wait! I forgot some of the homework I have 'til tomorrow. I'll be right back, stay here!" Jag lastade över alla böcker jag bar på i Harry's famn och skyndade mig sedan mot skolans portar. Han skulle inte behöva vänta mer än nödvändigt.
När jag hade hämtat mappen och böckerna stoppades jag av Miss Simpson som var påväg ner för trappen som ledde till andra våningen.
"Oh Nancy, good to see you! Perfect timing! Ruby forgot some of the things she needs to write her essay, and I'm just wondering, could you bring it home for her?"
"Yeah, ofcourse!" Jag log.
"Okey, follow me then. The books are at my office." Hon gjorde en gest med handen att jag skulle komma, och jag nickade och följde efter upp för trapporna.
Hennes klackar ekade när vi gick i de tomma korridorerna, och jag förvånades över hur lugnt det var nu när alla elever hade gått hem. Det måste vara lärarnas höjdpunkt på dagen, då alla stökiga ungar slutat för dagen och de kan sitta i lugn & ro och rätta prov och betygsätta uppsatser.
"You can wait here, I'll be right back. And don't worry, I'll try to hurry."
"It's okey." Jag lutade mig mot skåpsväggen och följde Miss Simpson med blicken när hon försvann iväg i den långa korridoren och rundade hörnet. Ljudet av hennes klackar försvann när hon hade kommit tillräckligt långt bort, och det blev tyst. Jag började nynna på Passenger's låt Let Her Go och pillade lite på min väska, men plötsligt ryckte jag till av att ett högt tjut spred sig i korridoren. Brandlarmet. Det där ljudet fick mig alltid att drabbas av panik då min värsta mardröm var att låsas in i ett brinnande hus, och det var just den tanken jag alltid fick upp när brandlarmet gick på skolan. Jag såg mig om efter Miss Simpson, men hon varken hördes eller syntes. Kanske hade hon tagit andra vägen ut för att se till att inga andra elever var kvar på skolan? Kanske tänkte hon att jag ändå var smart nog att förstå att jag skulle gå ut själv för att hon behövde stänga fönster och dörrar? Eller så hade hon helt enkelt glömt mig.
Okej, ingen panik Nancy. Du är inte inlåst, och det är säkert bara nån buse som stannat kvar på skolan och tryckt på larmet för skojs skull. Det är ju inte direkt så att det brinner, ellerhur? ... Men vänta, visst luktar det rök? Jag såg mig om, men än så länge syntes ingen rök till. Men kanske brann det i andra änden av skolan? Åh, peppar peppar ta i trä! Jag skyndade mig bort till glasdörren och skulle precis rycka upp den då jag insåg att den gått i baklås.
"Come on, not now!", kved jag och ryckte i handtaget, men inget hände. Jag knuffade på dörren med hela min tyngd, sparkade på den och ryckte i handtaget återigen, men den förblev låst. Brandlarmet fortsatte tjuta, och i mina öron började det bara låta högre och högre fast att jag visste att jag inbillade mig det. Helst av allt ville jag bara sjunka ner längs med väggen, hålla för öronen och blunda hårt. Drömma mig bort eller åtminstone låtsas att detta inte hände. Men det höll ju på att hända, och det fanns inget jag kunde göra. Brann det på skolan så skulle det betyda att idag skulle jag dö. Och det var jag verkligen inte redo för!
"Help!", ropade jag och bankade på dörren. "Miss Simpson!? Somebody?! Anyone?! Please help!" Inget svar. Och inte en kotte syntes till. Vart var Miss Simpson? Lugna ner dig för fan, du kommer inte dö... Jag försökte lugna ner mig, men det blev bara värre. Det ringde i öronen, och det tjutande ljudet gjorde det ännu svårare för mig att tänka vettigt.
"Help!", skrek jag igen och kände hur det vattnades i ögonen. "Help me! Help!"
Inbillade jag mig eller såg jag svårt rök stiga genom golvet och upp för trappen? "Help!" Jag tog ett stenhårt grepp om axelremmen på min väska och började sedan göra något man inte borde när det brann. Springa. Jag sprang det snabbaste jag kunde genom korridoren, slirade när jag skulle svänga och började springa igen. Jag fick syn på den andra glasdörren och bad till gud att den skulle vara upplåst.
...Fan. Den var också låst. 
"Please forgive me for everything I've ever done. I will never do anything bad again, just please don't let me die tonight!", skrek jag upp mot taket och försökte förgäves torka bort tårarna. "Please help me!"
Jag satte händerna för öronen och började springa åt andra hållet. Det var min sista utväg, och om det var låst där med så skulle jag verkligen dö. Jag tryckte ner handtaget och knuffade på dörren, men precis som de andra två så var den också låst. Paniken tog över helt, och jag skrek, sparkade på dörren, och skrek igen. Det ringande ljudet blev ännu högre, och jag började se suddigt. Väggarna i korridoren svajade, pressades samman, dörren kom närmare... "Help me", snyftade jag återigen, men denna gång hade min röst stockat sig så nästan inget ljud kom ut. Det sista jag var medveten om var en lång figur, ljudet av rasslande nycklar och någen som rörde vid min kind.
"It's okey. I'm here."
Sedan svartnade det för mina ögon.

Here you go! Lite långt, men nåja. What's going on in your mind? Tell me! xx

Chapter 43 - Pretend It's Okey

Previously:
"I'm sorry that I couldn't go...", mumlade hon.
"No, it's okey." Jag log. "Oh, and by the way, Nancy's probably sleeping at Harry's place so... Would you like to come with me or do you want to go home when we've finished?"
"That's one of the most stupid questions I've ever heard, Liam James Payne. Ofcourse I want to go with you!" Hon skrattade och lyfte upp sin nästan tomma cola-mugg. "Cheers for slumber party!"
Jag flinade och lyfte min mugg jag också för att slå den mot hennes. "Cheers!"

"Seriously, I need to study...", mumlade jag buttert när Harry la armarna om mina axlar och kysste mig på halsen.
"You can always study tomorrow?", försökte han, och jag hörde på rösten att han log.
"Harry, the test is on monday. I don't have time for-..." Jag la huvudet på sned för att låta honom komma åt mitt favoritställe men avbröts plötsligt av att Harry mumlade i mitt öra.
"Is there nothing I can do to make you-..."
Jag avbröt honom, som hämnd. "Goodnight, Harold."
"But-"
"No. Forget it", flinade jag och skakade på huvudet.
"Come with me, please..." Han gjorde världens valpmin, men jag himlade bara med ögonen åt honom. "What if there's mosters under our bed? What if I die if I go alone?"
"Okey fine", muttrade jag och tog hans utsträckta hand. Harry flinade brett och gav mig en kindpuss.

När vi båda hade borstat tänderna och bytt om till sovkläder så kröp vi ner i sängen. Harry makade sig närmare mig, och jag la mig på sidan och lät min arm vila på hans mage.
"How screwed are you?", frågade han efter en stund och försökte släta ut rynkan i min panna med sin tumme. "You seem worried."
"No, it's okey. I've studied enough. I'm just-... Thinking."
"What are you thinking about then?" Han lät sina fingrar vandra upp och ner längs min ryggrad.
"Alot of things, like-..." Jag funderade på om det verkligen var någon bra idé att berätta om min nya stalker-kompis. Harry skulle säkerligen bara bli orolig, och det räckte med att jag var det. "School. There's just so much things going on right now. I wish that I could take a break. We have lots of tests and homeworks. Everyone's talking about prom and I really need to start studying for the big final tests, but I just-..." Jag suckade. "I don't know, maybe I'm just tired..."
"You should sleep then." Harry log snett och smekte min kind. Sedan makade han sig ännu närmare och gav mig en puss på munnen. "Goodnight, Nancy."
"Goodnight Harry." Jag log försiktigt och la mig till rätta med huvudet på hans axel. 
Jag gäspade stort och hasade ner på bilsätet.
"Still tired?", skrattade Liam och ruffsade till mitt hår.
"Yeah, I'm not used to be up at seven on a sunday", flinade jag. "Where are you taking me, by the way?" Jag såg mig om och insåg snart att vi svängde in vid sjukhuset. "The hospital?"
"We're going to eat breakfast in the city later. I just wanted to drop by my friend here first." Liam parkerade bilen vid vägkanten.
"So you're telling me that you have a friend at the hospital? Who is it? Do I know him?"
"First, it's a girl. And no, I don't think you know her." Han ryckte lätt på axlarna.
"Oh..." Det kändes som att någon just gett mig ett hårt slag i magen. Jag visste att det var fel att vara avundsjuk, men hur kunde jag låta bli? Jag delade ju Liam med miljontals fans, så varför var detta så svårt för mig att hantera? En tjejkompis? Liam skulle aldrig vara otrogen mot mig, och om han nu av någon anledning skulle vara det så skulle han väl för guds skull inte kyssa henne mitt framför ögonen på mig?
"Are you okey?", frågade Liam oroligt, vilket drog mig tillbaka till verkligheten.
"Yeah. Just tired." Jag log och knäppte loss bältet. Liam nickade och klev ur bilen, och när jag hoppat ut stod han redan vid min sida.
"Well, let's go then." Han tog min hand och drog med mig in genom de stora dörrarna. När Liam pratade med kvinnan bakom disken var allt jag kunde tänka på den sterila doften av handsprit och såpa. Den lukten brukade vanligtvis göra mig darrig i benen eftersom det var en typisk sjukhus-lukt och för att jag alltid hade tyckt illa om allt som hade med sjukhus att göra. Men nu kändes det ändå helt okej eftersom vi bara var här på besök.
"Thank you", sa Liam till kvinnan han pratat med och drog sedan med mig bort till hissen. Han tryckte på knappen med en 3:a, och snart därefter började hissen röra sig uppåt.
"Stay here. I'll be right back", sa jag och gav Ruby en klapp på axeln. Sedan svängde jag vänster i korridoren och knackade på andra dörren till höger. Efter att ha gläntat på dörren stack jag in huvudet och kollade bort mot sängen. "Hi Nicole!"
Den lilla flickan kollade chockat på mig och sprack sedan upp i ett leende. "Liam? Hey!"
"What are you up to?" Jag klev in i rummet och lät blicken glida mot teven som satt uppskruvad på väggen framför. "I see you're watching Cinderella, huh?"
"Yeah." Nicole nickade försiktigt. "That's my fave. But I've seen it like a hundred times..."
"So? It's a good one?" Jag drog fram en stol och placerade den bredvid sängkanten.
"True." Hon log. "So what are you doing here today?"
"I just wanted to drop by and say Hi."
"Thanks. You're so sweet, Liam."
"No, Cinderella. You're the one who's sweet." Jag tog hennes lilla hand i båda mina och kramade om den.
"But I have no hair...", sa hon sorgset.
"You don't need hair to be a princess, sweetheart. You're beautiful just the way you are." Känslan jag fick när jag såg henne le var obeskrivlig. Men samtidigt gjorde det ont i mig att veta att hon inte hade mycket tid kvar. Varje gång jag kom för att besöka henne såg jag hennes kropp bli smalare och smalare, huden fläckigare och håret försvinna från hennes huvud. Nu hade hon inget hår kvar och hade inte haft det under en lång tid. Huden var nästan lika grå som aska och hon klarade inte längre av att sitta upp. Det enda som fortfarande såg någorlunda levande ut var hennes ögon. Men ändå var hon så obeskrivligt vacker. När jag såg henne drabbades jag alltid av någon slags pappakänsla, även fast hon var gammal nog att vara min lillasyster.
"Are you here alone?", frågade hon plötsligt.
"Yeah. Or, uh... No. Ruby's in the hall, waiting for me."
"Can-... Can I meet her?" Nicole bet sig i läppen och såg storögt på mig. Inte kunde jag väl säga nej till den valpminen heller?
"Ofcourse", sa jag något förvånat men gav henne sedan ett bländade leende.
"Stay here, I'll be right back", mumlade jag surt för mig själv och sneglade mot klockan på väggen framför. Liam hade varit hos den där tjejen i en kvart nu. Hade han tänkt att vi skulle äta frukost idag eller tänkte han skjuta upp på det tills imorgon istället? Jag suckade för mig själv och drog upp mobilen ur fickan. Sedan klickade jag mig in på Temple Run och började spela i väntan på att Liam skulle dyka upp.
Inte långt senare ryckte jag till av att någon petade mig på axeln, och jag svor tyst för mig själv eftersom människan som rört vid mig fått mig att springa över kanten. Jag skulle just vända mig om och konfrontera personen då jag upptäckte att det bara var Liam, och jag kollade förvirrat på honom eftersom han log brett.
"There's someone I want you to meet." Han tog min hand och drog mig genom korridoren innan vi plötsligt svängde in i ett av rummet.
"Ruby, this is Nicole-" Liam gjorde en gest mot den lilla flickan som låg i den stora sängen. Hon kunde inte vara mer än 11-12 år och hade världens finaste blå ögon. Men håret på hennes huvud saknades, huden var blek och hon såg inte ut att må bra alls. Jag kunde nästan läsa av i hennes ögon att hon fick ont av minsta lilla rörelse, och med tanke på alla slangar som var kopplade till hennes kropp så var det nog illa ute för hennes del. "And Nicole, this is Ruby."
"H-hi", stammade jag pafft och försökte mig på ett leende. "Nice to meet you."
"Nice to meet you too", log hon, och jag gick fram för att sätta mig på stolen bredvid sängen.
"Cinderella, right?" Jag nickade menande mot teven.
"Yeah. Do you like her?"
"She's cute, but I didn't really like princess-movies when I was little. I just watched movies like Finding Nemo and Atlantis."
"What's Atlantis?" Nicole rynkade pannan.
"Are you telling me you don't know what Atlantis, The Lost Empire, is?" Jag såg chockat på henne, och hon nickade. "Wait!" Jag höll upp ett finger och drog upp mobilen ur fickan igen. Sedan knappade jag in namnet på filmen i google's sökruta, och snart fick jag upp en hel del bilder på skärmen. Jag höll mobilen framför Nicole's ansikte så hon kunde se medan jag pratade.
Efter att ha berättat om filmen pekade jag ut alla karaktärer. "That's Milo, Rourke, Helga, Vinny, Joshua, Gaeton, Kida and Audrey. Audrey was my fave from the beginning." Jag pekade på tjejen med svart hår och en stor blå keps.
"I like her", sa Nicole och pekade på Kida. "She's beautiful."
"Yeah, she really is. And you look alot like her."
"I do?" Hon såg storögt på mig.
"Yes, you do. And you know what? Kida is a princess, and so are you." Jag petade henne på nästippen, och hon flinade brett.
"Thanks Ruby. You look like a princess too."
"Thank you." Jag log och strök henne försiktigt över huvudet. 
Liam som hade stått lutad mot väggen och vandrat med blicken mellan oss och teven kom nu och satte sig på sängkanten.
"Wich princess am I then?"
"You're not a princess", flinade Nicole. "But you can be Buzz Lightyear if you want to?"
"Psch, I've landed on planet earth, but I don't know where I am. Psch", sa Liam och pratade med någon slags robotröst samtidigt som han låtsades trycka på en knapp på armen. "Psch, there's two pretty girls here... The big question is; Are they friendly? Psch."
Nicole skrattade och tog hans hand, och jag blev alldeles varm inombords av att höra hennes klingande skratt eka i rummet. Jag drog upp min väska som jag låtit ligga på golvet bredvid mig och rotade runt lite.
"What are you looking for?", frågade Nicole.
"Just a-... Oh, here they are!" Jag höll upp två armband som var flätade i coola mönster. "This one is for you-..." Jag knöt försiktigt det ena armbandet runt hennes smala handled, och sedan knöt jag det andra runt min egen. "And this one's for me."
"Is this friendship bracelets?" Nicole sken upp om möjligt ännu mer.
"No, this is Princess BFF Bracelets." Jag log. "I mean, if you want to be my bestie", tillade jag sedan.
"Ofcourse I want to!", utbrast hon. Sedan vände hon sig mot Liam. "Promise me to take her with you next time you're coming! ... I mean, if there'll be a next time."
"Ofcourse there'll be a next time, and I sure will." Liam och jag utbytte blickar. "We're coming again tomorrow."

"Thanks", sa Liam när vi satt oss i bilen igen.
"For what?", frågade jag förvirrat.
"For being so nice to her. She really likes you."
"Are you kidding me? Why wouldn't I be nice to her? She's an angel! And I really like her too."
Liam log mot mig, och jag besvarade leendet. "But where's her parents?"
"Her mom died in cancer two years ago, and her dad is probably working. He seems to be a busy man, but I understand. The medicine she needs isn't very cheap nowadays."
"If-... If she got her medicine... Would she get any better?", frågade jag försiktigt och såg ner på mina händer som vilade i knät.
"I'm afraid she wouldn't. If I knew she would make it I'd give her all the money I have. But she doesn't have much time left, and there's nothing I can do about it." Liam suckade uppgivet och log ledset. Jag tog hans hand i min och lutade huvudet mot hans axel.
"You're already helping her. She gets to meet you and talk to you... You're her idol and she loves you. I think she's more thankful than you can ever imagine."
Det ryckte i Liam's mungipa. "So you're not mad at me for taking you to the hospital?"
"Not at all. This is like the best day of my life, even better than christmas. And I got a new friend. Life can't get any better!"
"I totally agree! Now let's go and grab some breakfast."

Tog en bra tid att faktiskt komma på något att skriva. Känner mig lite oinspirerad för tillfället eftersom jag är så inne i den nya novellen och det var så länge sedan jag skrev på D.Y.R, haha. But oh well, nu känner jag att inspirationen kommer flygandes igen!
Kul att ni gillade frågestunden föresten! För er som missat så finns videosarna med svaren här och här!

Ang. Uppdateringen

Hola amigos y amigas!
(Läser inte spanska så jag ber om ursäkt ifall jag stavat helt fel.)
Det blir tyvärr inget kapitel idag som jag lovat. Det får ni skylla på min vän, Karro. Mwehehe... Nejmen. xD Jag hinner inte skriva klart kapitlet idag för jag ska umgås med kvinnan jag nyss nämnde, och sen ikväll ska vi möta upp några andra av våra friendzzz och gå och kolla på skräckfilmen Mama.

99% av alla människors recensioner jag läst säger att det är den läskigaste filmen de någonsin sett, så jag håller alla tummar & tår för att jag överlever kvällen. Lär säkerligen bli utslängd för att jag skriker för mycket, haha. Om inte annat kan jag väl hoppas på att alla som skrev recensionerna bara har sett något så "läskigt" som Hitta Nemo innan så det är den filmen de jämför med...

Om jag med nöd och näppe kommer ut med live i behåll så får ni kapitlet imorgon!
Ha en trevlig kväll, peace out!
(Bjussar på en assöt fetus-bild av Niall, just because I can. Och för att jag inte kan använda mig av gifs eftersom jag mobilbloggar.)


Q/A Part 2/3

 



Min personliga blogg: VendelaAstrand.blogg.se
Min instagram: @Veendiii
Min twitter: @Veendii

(Del 1 finns i inlägget nedanför, för er som missat! :))
Edit: Oj, episkt fel här! I videon med del 2 säger jag att jag fyller år på lördag, fast jag mena söndag... Jag blir verkligen vimsig när jag är trött. Men ungefär såhär brukar min hjärna vara efter ett nationellt prov. Klarar tydligen inte av att tänka två timmar i streck utan paus. xD Oh well.

Q/A Part 1

 
HAHA, snyggaste thumbnailen där ja. xD
Hej, mina fina!
Efter många om och men så bestämde jag mig för att filma om, men denna gång med världens sämsta webbcam. Det löste tydligen allt (antagligen så var det för bra kvalitét på kameran så det var därför det inte funka, lol). Ber dock om ursäkt för att jag ser ut som stryk. Skoldagen var hur seg som helst, jag är skittrött och har spenderat flera timmar med näsan i läxböcker. Är osminkad, sitter som världens hösäck och har en dålig hårdag, därav mössan. Men det bjuder jag på!

Har dock inte lyssnat igenom videon, men jag hoppas att man hör allt jag säger(och att jag sa något vettigt). Men maler jag på för fort eller pratar för otydligt så lämna en kommentar så ska jag förklara bättre.
Del 2 kommer förhoppningsvis upp imorgonkväll!
Älskar er till månen & tillbaka, hoppas att ni vet det. Ni gör alltid mina dagar, och när livet är kämpigt (typ när skolan sätter för mycket press på en, osv.) så är det ni som lättar upp stämningen och gör det värt att masa sig upp ur sängen på morgonen. Tack för att ni finns.<3

Why do you hate me? What have I done?

Ja, lite så känner jag just nu. Har försökt ladda upp första frågestundsvideon sen igårkväll, men så fort det laddat till 100% och den sista "snabbladdningen" (or what to call it?) ska ske så hänger sig videofyme.

Why, videofyme? God WHY?

Going crazy over here right now!!! Seriöst, uhuh. Så många timmars arbete... Argh.
Ger er ett ultimatum nu: Ska jag svara på frågorna i ett inlägg eller vänta i några dagar och testa ladda upp videon igen?
Kramis // Vendela

Nej jag är inte död. ;)



Hej vänner!
Nu har jag äntligen klippt klart videon med första delen av frågestunden, halelujah! Det lär dock ta någon timme innan filmen är helt ihopklistrad och sparad igen, och sen tar det ju typ ytterliggare en timme för att ladda upp den på videofyme. But oh well. Så fort första videon är helt klar ska jag börja på den andra, så jag kommer hålla mig busy hela natten, haha! Hade räknat med att få typ sju frågor, men istället fick jag 79 stycken!?! Herrejesus. o.o

Tack så jätte jätte jättemycket för alla frågor!<3 Nu ska jag återgå till att jobba på den nya novellen så länge. Längtar tills jag får dela med mig av mitt verk. Kommer bli episkt! Men först ska vi ju som sagt runda av D.Y.R, och den är ju inte riktigt över ännu. ;)
Puss&Kram!

Chapter 42 - Welcome To Nando's

Previously:
"Ehm, excuse me, Mr and Mrs Lawler... I just wanted to say that... If you ever need a babysitter or help with anything, just call me. I'll do it for free."
"Thanks honey." Melinda släppte taget om Henry och gav mig en lätt kram.
"That's very nice of you, Ruby. Thanks", sa Henry.
Jag log försiktigt och hälsade sedan på småtjejerna igen innan jag vände mig om för att gå. Men denna gång kände jag mig lite bättre till mods.

"Oh god", mumlade Nancy och slängde sig på soffan i vardagsrummet efter att vi båda varit uppe på våra rum och bytt om till mjukisbyxor. Hon hasade ner lite och la upp fötterna på soffbordet samtidigt som hon öppnade upp sin laptop. "I'm so tired."
"Me too", nickade jag och sträckte mig efter tevedosan. Maggie kom in i vardagsrummet bärandes på en bricka och ställde ner den framför oss på bordet.
"Here you go, girls", sa hon och räckte oss varsin kopp med rykande hett te.
"Thank you, Mags", sa jag & Nancy i kör och tog emot kopparna.
"So, how was it?" Hon gav oss ett halvhjärtat leende och satte sig på soffans armstöd.
"The funeral?", frågade jag, och Maggie nickade. "It was... Beautiful, but very sad. I met Nathan's family though. I really like his parents, and his sisters are just so cute." Jag log för mig själv vid tanken av Christine och Erica. "It's just so sad it had to end this way... I mean, why didn't anyone talk to his parents about this? Why didn't he-..." Jag avslutade inte meningen, för jag visste inte riktigt vad det var jag försökte få fram.
"Maybe he was just scared. He might thought that his parents wouldn't understand, or... Maybe he just didn't know what to say or what to do. It's not that simple, you know? I mean, you wouldn't go straight to your parents if they were about to divorce, right? Nathan probably thought that this was the best for him, his parents and for his sisters. He probably didn't even think about the consequences..." Maggie strök mig över håret. "But done is done, he's in a better place now, and things can only get better from now on."
"Right", nickade jag och tog en sipp av mitt te.
"Good. Now don't think so much about it. Think about things that makes you happy instead." Hon reste sig upp och sopade bort lite smuts från sitt förkläde. Sedan log hon mot oss och försvann ut ur vardagsrummet för att fortsätta med sina dagliga plikter.
Jag fäste blicken på teven utan att riktigt bry mig om vad som visades på skärmen. Jag hade försvunnit in i djupa tankar när Nancy plötsligt drog mig tillbaka till verkligheten igen.
"You really miss him, huh?"
"Yeah." Jag sänkte tekoppen och lät den vila i knät. "He was my friend. I hated him for a while, yes, but sooner or later I realized that I didn't have any excuses to really hate him. He misunderstood the 'thing' we had, and that's all. But he was a nice guy, and a good friend. Ofcourse I miss him."
Nancy såg sorgset på mig. "I miss him too, even though I didn't really know him. It isn't the same in class now when he's not there..."
Jag nickade.
"Speaking about school... What do you think about Daniel?"
"Uhm, do you want to know what I really think?", frågade jag, och Nancy nickade. "He's a jerk."
"Yes, indeed. But there's something about him that scares me..." Nancy vände blicken mot teven. "And ever since he started in our class I've begun to feel like somebody's watching me."
"Maybe he's stalking you? He seems kinda weird."
"Yeah, but it's totally creeping me out!"
"Then just tell him to stop?" Okej, jag trodde inte ens själv att någon som Daniel någonsin skulle ge upp så lätt. Men det var väl ändå värt ett försök?
"Yeah but how?"
..."We'll find a way."

Jag ställde ifrån mig min tomma tekopp och började zappa mellan kanalerna eftersom programmet jag just tittat på nu var slut.
"Oh, look at this dress!", utbrast Nancy och höll sig för munnen när hon klickade sig in på klänningen för att ta en närmare titt.
"Show me", sa jag, trots att jag inte var lika uppspelt över den kommande skolbalen som Nancy var. Hon vred på datorn och pekade på den.
"Move your hand, I can't see", flinade jag och lutade mig framåt för att kolla. Det var en beigefärgad axelbandslös klänning med små stenar och andra detaljer i silver. Den såg ut att sitta tajt från bysten och nästan ända ner till knäna där den sedan fortsatte i ett puffigt, nätliknande tyg i samma nyans som resten av klänningen.
"I'm so going to buy this one", sa Nancy exalterat och vred på laptopen igen. "What are you going to wear?"
"I don't know...?" Jag ryckte på axlarna.
"You don't know? Ruby, you need to start looking for a dress! It's not long until prom, you know?"
"I know", mumlade jag och slängde bak huvudet i ren frustration. Hade alla drabbats av någon sorts bal-sjuka eller? Så himla viktigt var det väl ändå inte att få allt klart hela två månader i förväg?
"Come on, I'll help you." Hon klappade på platsen bredvid sig i soffan som en gest att jag skulle flytta närmare.
 (En månad senare... Lördag kväll.)

"Okey, the last tweet for today...", sa Louis och backade några steg för att kunna se skärmen ordentligt. "Can you please do the macarena and inbetweeners? From Sophia Miller."
"Sophia Miller, where are you?", frågade Niall och pekade ut mot publikhavet i ett försök att hitta henne. "There? N-no... Aaaahh, there you are!"
"Okey, party-time boys!", skrek Louis och föste ihop killarna.
"Give me a beat!", ropade Niall mot bandet, och Dan började dra med fingrarna över strängarna medan Niall räknade in dem. Sedan började han sjunga den kluriga texten medan de andra sträckte ut armarna i luften, vred på dem för att sedan föra dem mot axlarna och vidare mot magarna. Alla fans skrek killarnas namn och vissa sjöng med Niall, men jag själv stod bara där och fnissade åt hur rolig Harry såg ut när han vickade på rumpan.
"Okey, inbetweeners dance GO!", skrek Zayn när låten var slut, och alla började dansa igen.

Tumblr_mkmv2fwrqp1rk79abo1_500_large

Jag höll återigen på att dö av skratt eftersom Harry inte riktigt tycktes hänga med i takten, eller rörelserna heller för den delen. Niall gick all in och rörde på hela kroppen medan Harry stod där stel som en pinne och sneglade på de andra.
När de hade dansat färdigt släcktes strålkastarna, och killarna försvann ut från scenen för att byta kläder och dricka vatten. Inte långt senare kom de springandes in igen, och alla fans skrek som galna.
"Last First Kiss, everyone!", sa Harry, och låten sattes igång. Liam gick fram på scenen och höll för ena örat en snabbis för att höra när han skulle börja.

"Baby, I, I wanna know
What you think when you're alone
Is it me, yeah?
Are you thinking of me? Yeah oh.
We've been friends now for a while
Wanna know that when you smile
Is it me, yeah?
Are you thinking of me, yeah? Oh, oh."

Harry började gå längs med scenkanten och rörde vid fansen händer som sträckte sig efter honom medan han sjöng.
"Girl, what would you do?
Would you wanna stay
If I were to say...?"

Killarna började veva med händerna i luften i ett försök att få fansen att göra det i takt innan de klämde i på refrängen.
"I wanna be last, yeah
Baby, let me be your
Let me be your last first kiss
I wanna be first, yeah
Wanna be the first to take it all the way like this
And if you
Only knew
I wanna be last, yeah
Baby, let me be your last
Your last first kiss."
Vi tackade för oss och klev av scenen. Jag var genomsvettig och skulle göra vad som helst för en kalldusch och lite frisk luft just i detta nu. Lite mat vore inte heller helt fel.
"Good job, Liam", sa Paul och klappade mig på axeln när jag passerade.
"Thanks", log jag och skuttade in i logen där Niall och Zayn stod. Niall slet av sig sin t-shirt, och Zayn stod och klunkade i sig vatten. Jag såg mig om efter min egen vattenflaska och ryckte snabbt åt mig den för att häva i mig lite vätska jag också. Sedan grabbade jag tag i min mobil för att skicka iväg ett sms till Ruby.

To: Ruby :)
"Done for today! Wanna meet up for sum dinner? So hungry!! :) xx"

I väntan på svar bytte jag kläder och plockade i ordning mina grejer inför morgondagens konsert.
"Me, Josh, Dan and Sandy are going out for a drink. Wanna join?", frågade Niall och hängde sin sportbag över axeln.
"Sounds fun, but I can't. Ruby and I are going to grab some food."
"Okey. See ya tomorrow, ai?" Han gav mig en tafatt, enarmad kram innan han försvann iväg för att möta upp de andra.

From: Ruby :)
"Sure! Nandos? I'll be there in twenty :) xx"

"I'm going home. Perrie's waiting", sa Zayn och drog på sig sin jacka. Jag såg ner på min mobil och knappade in ett snabbt svar till Ruby innan jag tittade upp för att möta Zayn's blick.
"Okey, see ya."
"See ya, mate."
Jag drog på mig min snapback och hängde jackan över armen. Sedan slängde jag upp väskan på axeln och gick ut ur logen. Harry stod och småpratade med Nancy i korridoren, och Louis syntes inte till. Men antagligen hängde han med Eleanor någonstans.
"Goodnight!", ropade jag till Harry & Nancy och satte två fingrar vid pannan som i en hälsning.
"Goodnight!", ropade Harry tillbaka. "Bye Liam!", ropade Nancy. "You were great!"
"Thanks!" Jag letade mig ut ur byggnaden och fångade en taxi.
"Nandos, London City, please", sa jag och hoppade in i baksätet.
"Okeydokey", sa chauffören och svängde ut från vägkanten när jag stängt om mig.

Jag räckte chauffören en sedel och bad honom behålla växeln innan jag hoppade ut. Ruby var redan där och stod lutad mot väggen med mobilen i händerna.
"Hello", sa jag glatt och kikade på skärmen. "I knew you were playing temple run!"
"Tss, I had to do something...?" Hon sträckte sig efter min snapback, drog den av mitt huvud och satte den på sitt eget.
"Heyy!"
"You'll get it back later", skrattade hon och tog min hand för att dra in mig på Niall's favoritsnabbmatskedja. Det tycktes bara vara vuxna här, men det var bara skönt. Jag älskade att vara ute de stunder man inte blev igenkänd och jag kunde vara bara Liam. Pojken från Wolverhampton, son till Karen och Geoff. En helt vanlig kille.
"Hey and welcome to Nando's. What can I do for you?", frågade kassörskan.
"I'd like to have a chicken burger, please", sa jag och kollade sedan på Ruby. "And you?"
"A chicken wrap, please."
"With fries to the burger?" Kassörskan knappade in något på kassapparaten.
"Yes please."
"Okey, and what would you like to drink?"
"Coke, please", sa jag & Ruby i kör.
Kassörskan nickade och gav oss en liten blinkande apparat med ett nummer på. "You'll get your food in five."
"Okey, thanks." Jag drog upp plånboken och stoppade in kortet i automaten.
"Good evening, and bon appétit!" Hon log mot oss och vände sig sedan mot kön bakom oss. "Next please!"

"Mmm, this is delicious! I can truly understand why Niall loves this place", mumlade Ruby mellan tuggorna.
"Yeah, Nando's food is amazing, and their service is truly the best", nickade jag och torkade bort lite ketchup från mungipan.
"Yes, indeed", sa Ruby och tog en tugga till av sin wrap. "So, how was the concert?"
"Great, really. But now I'm just so tired." Jag la ifrån mig min kycklingburgare och satte handen för munnen för att dölja min gäsp.
"I'm sorry that I couldn't go...", mumlade hon.
"No, it's okey." Jag log. "Oh, and by the way, Nancy's probably sleeping at Harry's place so... Would you like to come with me or do you want to go home when we've finished?"
"That's one of the most stupid questions I've ever heard, Liam James Payne. Ofcourse I want to go with you!" Hon skrattade och lyfte upp sin nästan tomma cola-mugg. "Cheers for slumber party!"
Jag flinade och lyfte min mugg jag också för att slå den mot hennes. "Cheers!"

Måste tyvärr avsluta här för jag har lite att stå i. Massa plugg & skit. Orkar inte</3 Men hoppas att detta duger ändå! Det blev kanske inte speciellt spännande, men man kan ju inte ha drama hela tiden...
Glöm föresten inte att ställa era frågor, om ni har några, i den pågående FRÅGESTUNDEN!
Den avslutas på fredag, kl.15:30, för då ska jag börja filma eftersom ni alla ville att jag skulle svara i en video!
Tack för all überfin respons och all awesome kritik ni ger mig, och för alla frågor ni ställt hihi!
Älskar er! Pusshej.<3

~ Frågestund ~

Japp. Nu kör vi bitches! Gimme them questions. ;)
Nejmen... Fråga på bara! Det kan vara frågor angående novellen, kommande noveller, bloggen, One Direction, mig eller eventuella önskemål. Allt mellan himmel & jord, ingen fråga är för dum att ställa!

Tumblr_lz0ajv878x1qf6sjz_large
 
Under era frågor får ni gärna skriva om ni vill att jag ska svara i ett inlägg eller en video!
Ciao.

För er som missat så finns kapitel 41 här nedanför! :)
 
P.S! FRÅGESTUNDEN AVSLUTAS PÅ FREDAG 12/4 KL. 15:30! D.S

Chapter 41 - Funeral

Previously:
"Every step I take, every move I make
Every single day, every time I pray
I'll be missing you
Thinkin' of the day, when you went away
What a life to take, what a bond to break
I'll be missing you", sjöng jag tyst, och i ögonvrån kunde jag se hur det ryckte i Jamie's mungipor.

Liam parkerade bilen utanför kyrkan. "Are you okey?"
Jag nickade svagt och öppnade bildörren. Liam & Nancy hoppade ut och rundade bilen på ett kick, så snart stod de vid min sida.
"Just call me when you want me to pick you up." Liam la händerna på våra axlar och såg sorgset på oss.
"I will", nickade jag och log försiktigt när han pussade mig på kinden.
"Okey, good. Take care." Han kramade om oss båda och hoppade sedan in i bilen igen, och Nancy tog min hand i sin. Efter att ha vinkat av Liam började vi tillsammans gå mot kyrkans portar där elever, lärare, släkt & vänner till familjen Lawler stod samlade. En stor hund satt fastkopplad vid sidan om och gnydde, och jag tog för givet att det var hunden som Nathan talat om. Chico. De flesta vuxna stod och småpratade med en lång man i kostym och glasögon, som såg ut att ha ögon i samma nyans som Nathan. Bredvid honom stod en skakig, dock mycket vacker, kvinna med samma bleka men rödlätta hudton som Nathan haft, så jag tog för givet att dessa två var Nathan's föräldrar. Två små flickor stod och kramade om mammans ben, och det gjorde ont i hjärtat att se att flickorna bara var mellan fem till sju år gamla och redan hade fått gå igenom så många hemskheter.
Jag hälsade på några av de äldre människorna, samt några killar från Nathan's fotbolls- och innebandylag. Sedan hälsade jag på några från klassen, några av våra lärare, och stannade till sist vid Jamie's sida.
"Hey."
"Hey", mumlade han och såg ner på sina finskor.
"Are you okey?"
"Nope", sa han med betoning på p:et. Jag sög in underläppen och nickade sakta, försökte komma på något annat att säga för att lätta på stämningen lite.
"There's many people here today... He really was loved. By everyone."
"Yeah."
Jag sökte med blicken efter Nancy som släppt min hand för att gå bort och hälsa på några andra, och nu fann jag henne ståendes vid Ricky & Kira som tydligen också dykt upp.
"That's his family", mumlade Jamie och nickade mot människorna jag tidigare hade granskat. Antagligen trodde han att det var dem jag tittade på.
"I know." Jag tog ett djupt andetag och såg upp på Jamie. "Have you said hi to them?"
"Not yet. I didn't want to disturb. They're talking."
"Ah come on." Jag la en hand på Jamie's rygg och förde honom till Nathan's föräldrar. Mestadels för att jag ville hälsa på dem själv men inte vågade gå ensam.
"Oh Jamie!", sa den vackra kvinnan, Nathan's mamma, och omfamnade Jamie.
"Hello Melinda", hälsade han och log blekt mot henne. "Oh, and this is Ruby Ja-..."
"Ruby, yeah I know. I've heard so much about you." Melinda sträckte fram sin hand. "Nice to meet you, Ruby. I'm Melinda. Nathan's mother."
"Nice to meet you too, Melinda." Jag log försiktigt. "I'm really sorry... For your loss. Nathan was a good guy."
Melinda nickade och försökte torka tårarna. "Thank you."
"I'm Henry", sa mannen med glasögon på Melinda's vänstra sida. "Nathan's father." 
"Nice to meet you, Henry. I'm Ruby. A friend of Na-..."
Henry avbröt mig. "Yeah, I know who you are. He used to talk about you. Alot."
"Oh, okey..."
"And this is Christine and Erica. His sisters", sa Melinda och knuffade försiktigt fram de små flickorna som klängde runt benen på henne. Jag böjde mig ner och log prövande mot dem.
"Hello girls. I'm Ruby."
"Christine", sa den äldsta och nickade. "Erica", sa den andra. Jag nickade mot dem och reste mig sedan upp igen. "Excuse me, but I need to check on my sister."
"Okey", log Melinda. "But hey! Thank you for coming. Despite the circumstances."
"No problem. I'm glad to be here. Thank you for letting us come."
 

Kyrkans portar öppnades, och alla ställde sig i ett långt led för att långsamt tåga in och finna sina platser. Nathan's nära och kära gick först, i följd av Jamie & Bianca, samt resten av klassen. Nancy hoppade in före mig på en av raderna längst fram där några killar från klassen satt, och snart kom Jamie, Bianca, Macey & Lisa och satte sig på min vänstra sida.
"I feel sick", mumlade Jamie med blicken fäst på fotografiet av Nathan som stod ovanpå kistan. Runt omkring hade folk placerat ut stora, sagolika blombuketter med fina sidenband och massa värmeljus för att dämpa sorgen lite. Jag såg ner på blommorna som låg i Nancy's knä. Vi hade tillsammans valt dem. Små buketter med rosa och gula rosor. Nancy mötte min blick och log medlidande, och jag log svagt tillbaka. I mina ögon var det allt en begravning gick ut på. Tårar, stela leenden och en väldans massa sorg. Falska förhoppningar om att kunna väcka någon från de döda. 
Prästen klev fram på den lilla scenen och såg ut över det stora havet av människor. "We have gathered here today to bid farewell of Nathan Lawler." Alla tystnade, och jag kollade stelt omkring mig. Lät blicken vandra över allas ansikten, upp i taket där bilder av änglar som flög omkring bland molnen fanns och sedan ner längs med väggarna som också var prydda med gamla målningar av Jesus.
"Nathan was a great young man. A good son, a good brother, a good friend. We all miss him, but we must remember that he's under the wings of God now. He's in a better place, and I bet, he's looking down at us right now." Prästen påbörjade en långt tal, och Nathan's systrar började storgråta, så kvinnan jag tog för givet var deras mormor fick ta med dem ut ett slag. När prästen tystnade så skulle alla sjunga en psalm, och sen var det några släktingar till Nathan som höll tal. Killarna från Nathan's innebandylag sjöng någon låt de skrivit själva, till Nathan's ära, och en av våra klasskompisar bad om att få spela upp någon låt som Nathan hade visat honom. 
När den där låten spelades så brast det för mig, och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag orkade inte ens bry mig om att mascaran säkert rann och att jag såg ut som ett monster. Jag bara lät tårarna komma. Nancy grät också. Jamie med. Och när jag såg mig om så insåg jag att alla grät. Det var väl det enda som var riktigt fint med begravningar. Alla människor som var där gick ihop, vågade visa sig sårbara och tröstade varandra. Bortsett från det var begravningar bara hemskt.
"Is there anyone else who'd like to make a speech?", frågade prästen.
Jag buffade menande Jamie i sidan.
"No, I can't." Han försökte torka tårarna och snörvlade.
"Ofcourse you can." Jag tog hans hand. "I'll go with you."
Tumblr_mhraqa8zjt1re6mvto1_500_large
I ögonvrån såg jag hur Bianca surnade till när hon såg mitt grepp om Jamie's hand, men jag orkade inte bry mig. Hon måste väl ändå förstå att vi bara var vänner?
Jamie & jag gick försiktigt fram till scenen, och prästen log mot oss båda och sträckte ut handen mot mikrofonen i en menande gest.
"H-hi, I'm Jamie", presenterade han sig i mikrofonen och log stelt mot Nathan's föräldrar. "Nathan's best friend... Or yeah, I used to be. Or no, I still am. I will always be his best friend, and he will always be mine." Jamie började svamla och snubbla över orden, och hans kinder antog en rödlätt nyans. Jag klämde hans hand lite extra och nickade åt honom att fortsätta.
"I met Nathan at kindergarten, and we've been friends since then. We used to hang alot, and he was my idol. He always wanted to play soccer, go to the gym, play FIFA or write a silly song about everything and nothing. He was the funniest guy I've ever met, and also the coolest. He never tried to be anyone but himself, and when I was having a hard time he always made me feel better." Jamie tog ett djupt andetag. "If he could see us right now, I know that he would be so happy. He loved you all."
Jamie avbröts av att portarna till kyrkan öppnades med ett högt, gnisslande ljud. Alla vände sig mot dörrarna med en blandning av nyfikenhet och irritation, men så fort människan som öppnat uppenbarade sig så fnös alla och vände sig framåt igen. Jamie fortsatte prata, men jag kunde inte förmå mig att vrida på huvudet. Vad gjorde han här? Hans mörka ögon sökte efter något, och snart mötte hans blick min, och ett obehagligt flin spred sig på hans läppar. Jag vände snabbt bort huvudet och försökte intala mig att han inte var påväg hitåt, som om det skulle hjälpa.
"Move", sa han till Michael som satt på min högra sida.
"No, why?"
"Because I said so, stupid." Han klämde sig ner på sätet mellan mig och Michael, utan att bry sig ett dugg om Michael's svordomar och fräsiga kommentarer.
"Hello Nancy."
"Hello Daniel", muttrade jag. "What are you doing here?"
"Uh, it's Nathan's funeral? Right? So why wouldn't I go?"
"You didn't even know him."
"Well, did you?" I ögonvrån såg jag hur det ryckte i hans mungipa, och jag tvingade mig själv att ta kontroll över ilskan som plötsligt blossat upp inom mig.
"Just go home, Daniel." Han gjorde mig illa till mods, och jag ville för allt i världen inte att han skulle förstöra denna ceremoni.
"Ah come on. I'm not here to fuck things up."
"Okey, but then just shut up. Jamie's talking." Jag armbågade honom i sidan.
"Aoch!"
Människorna på andra sidan gången vände sig irriterat mot oss.
"What?! She hit me!"
"Shut. Up", väste jag mellan sammanbitna tänder. Dethär var första gången Daniel pratade med mig, men jag hade ogillat honom redan innan han öppnade munnen. Och varför hade han satt sig vid mig egentligen? Vi kände ju inte ens varandra? Jag visste ingenting om honom, förutom att han var en trångsynt översittare.

"Well thank you, Jamie", sa prästen och log mot Jamie & Ruby. Sedan vände han sig mot församlingen igen. "And now it's time for you all to say your personal goodbye."
Alla reste sig upp, och jag såg till att klämma mig in i ledet tillsammans med Ricky & Kira så jag slapp gå fram med Daniel.
"Excuse me!", snäste Bianca och blängde surt på mig när hon hakade i sin arm i Jamie's.
"You're excused", sa jag och bugade, vilket fick henne att surna till ännu mer. Egentligen var det kanske inte läge för att skämta, inte alls faktiskt, men det var så himla kul att driva med Bianca.
"Thanks, Ru", sa Jamie uppriktigt och la en hand på min axel innan de två började gå mot Nathan's kista. Jag sökte med blicken efter Nancy och fann henne lite längre bak i ledet.
"Hey", sa jag och petade henne på axeln. Hon ryckte till och såg sig snabbt om, men när hon såg att det var jag så slappnade hon av igen. "Are you okey?"
"Yeah, I'm just-..."
Jag lyfte på ögonbrynen i väntan på ett svar. "Just what?"
"Eh, nothing." Hon viftade lite med handen och vände sig sedan framåt igen. "And you?"
"I'm good", ljög jag. Egentligen mådde jag inte alls bra. Jag var trött efter att ha gråtit så mycket, hade ont i huvudet och skulle inte tacka nej till en nypa frisk luft. Jag hade heller inte slutat klandra mig själv för Nathan's död, vilket gjorde att jag bara ville falla ner i avgrunden och dö. Vart jag än tittade så fanns bara ledsna människor, och om allt detta var på grund av mig... Nej, jag skulle aldrig kunna leva med tanken att jag gjort någon så illa. 
Det blev vår tur att gå fram till kistan, och jag tog emot blommorna som Nancy hållit i. På vägen upp kunde jag inte låta bli att fästa blicken på fotot av Nathan. De blå-lila ögonen stirrade rakt in i själen på mig, och det söta leendet skar mitt hjärta i två delar.
"Rest in peace, Nathan", sa Nancy mjukt och la ner sina blommor bland de andras. Sedan tog hon min lediga hand och tryckte den hårt som stöd.
"I'm sorry, Nathan." Jag kände hur det brände bakom ögonlocken. "You were a good friend, and I'm really happy that I got to know you. I know that you're in a better place now, but we miss you." Jag la ner blommorna bredvid Nancy's. Sedan strök jag med handen över det mörka trälocket. "And don't worry about your family. We'll take care of them. Rest in peace."
Nancy log halvhjärtat mot mig och lutade huvudet mot min axel.

Begravningen var slut, och alla började röra sig mot dörrarna.
"Wait", sa jag till Nancy och drog henne åt motsatt håll. Hon kollade frågande på mig, men jag svarade bara att det var något jag behövde göra. Melinda, Henry, barnen och deras mor- och farföräldrar var de enda som stod kvar vid mittgången. Prästen småpratade med Christine & Erica, och Henry omfamnade Melinda och mumlade något ohörbart i hennes öra.
"Ehm, excuse me, Mr and Mrs Lawler... I just wanted to say that... If you ever need a babysitter or help with anything, just call me. I'll do it for free."
"Thanks honey." Melinda släppte taget om Henry och gav mig en lätt kram.
"That's very nice of you, Ruby. Thanks", sa Henry.
Jag log försiktigt och hälsade sedan på småtjejerna igen innan jag vände mig om för att gå. Men denna gång kände jag mig lite bättre till mods.

Förlåt förlåt förlåt förlåt för att ni fått vänta! Det skulle egentligen ha kommit upp igår, men livet kom i mellan. Och idag for vårt internet till tjotahejti, men nu är det äntligen tillbaka igen så jag har kunnat skriva klart! Tankar angående detta?
Föresten, har fått lite önskemål om att ha en frågestund igen. Fler som är sugna på det?
Kramis! Xx

Chapter 40 - Heaven Got Another Angel

Previously:
"I could do this for the rest of my life." Jag la armarna om Liam's midja och lutade pannan mot hans rygg.
"Me too. It's wonderful, just like old times, but in a bigger city..."
Vi cyklade förbi en italiensk restaurang, och jag andades in doften som spred sig på gatan när dörren öppnades då gäster klev in och ut. "Yeah. I feel infinite."

Efter att ha fått en sista glimt av solen klev jag, tillsammans med Nancy, in genom skolans portar. Jag var på ett strålande humör, och ingen skulle få förstöra min dag. Inte ens den där jävla Daniel. Varför skulle han hamna just i vår klass? Och varför i hela friden får man för sig att byta skola mitt i vårterminen? Det var ju inte alls långt kvar till sommarlovet, så varför kunde han inte bara stanna på sin gamla skola?
Jag baxade in min väska i skåpet och drog av mig jackan. Sedan började jag, precis som min tvillingsyster, rota fram mina engelskaböcker, penna och sudd. När vi sen passerade Macey och hennes lilla gäng så vände jag bort huvudet och låtsades inte se dem. Det kändes bra. Jävligt bra faktiskt. Tänk, med bara en gnutta ansträngning så kunde jag låtsas att hon inte ens var där.
I korridoren hade Ricky & Kira beslagtagit en av bänkarna, och så fort de fick syn på oss så makade de sig åt sidan så att vi också fick plats.
"Thank you", sa jag glatt och slog mig ner bredvid Kira.
"You look happy", påpekade hon med ett flin. "Have I missed something, or?"
"No, I just woke up at the right side of the bed, I guess."
"Really? In Liam's bed or yours?"
Jag skrattade och knuffade henne i sidan. Jag gillade verkligen den här tjejen, hon hade bra humor. Tänka sig att Nancy hade en sån bra smak vad gällde vänner?
Klassen hade samlat sig utanför klassrummet, och som vanligt kom Miss Simpson gåendes i sina höga klackar som ekade i korridoren. Fast ju närmare hon kom, desto tydligare blev det att allt inte alls var som vanligt. Leendet som jämt satt fastklistrat i hennes ansikte, vare sig det var äkta eller inte, fanns inte där. Och de vanligtvis rasslande nycklarna, som var ännu ett bevis på att hon var på ingång, hölls nu i ett stenhårt grepp så hennes knogar vitnade. Hennes ansikte var blekt, och blicken borta som om hon var i djupa tankar. När hon öppnade dörren till klassrummet fick vi inte ens något godmorgon. Hon sa inte ens något om det fina vädret? Miss Simpson smög bara tyst in i salen och satte sig vid sin kateder, men när hon såg att minst hälften av klassen fortfarande stod utanför dörren och kollade förvirrat på henne så gav hon oss en trött blick och nickade att vi skulle komma. Vanligtvis brukade våran klass bara välla in genom dörren och pratandes slå sig ner vid sina bänkar tills läraren ropade att alla skulle hålla klaffen. Men nu gick varenda elev med tysta steg, la försiktigt ner böckerna på bänken och drog ut stolarna så långsamt så man kunde tro att det gällde liv och död. En obekväm tystnad cirkulerade i klassrummet i flera minuter, enda tills läraren själv bröt den.
"Hrm", harklade hon sig, och jag svär att alla elever hoppade till av det plötsliga avbrottet. "I have a little... Announcement to make." Hon pratade ganska tyst, och lät inte det minsta upprymd. Alltså måste det vara något sorgligt hon hade att säga. "As we all know, one of our students-... Nathan Lawler, wasn't here yesterday. And I'm really sorry, but he won't be here today either. Or tomorrow. Or the day after tomorrow..."
Det blev om möjligt ännu tystare i klassrummet, och alla kollade frågande på Miss Simpson.
"Excuse me!" Bianca räckte upp handen så högt hon kunde och väntade otåligt. Miss Simpson som just varit påväg att fortsätta prata avbröt sig och kollade på sin elev. "Yes, Miss Fitzpatrick?"
Bianca sänkte sin hand igen. "Is he sick, or?"
"If only that was the case... Nathan is not sick, unfortunately."
Alla kollade ännu mer förvirrat på sin lärare som varit tvungen att ta en paus för att torka tårarna och ta ett djupt andetag.
"Nathan Lawler is dead."
Det kändes som att någon kastat en hård boll i magen på mig. Jag kunde inte andas. Ingen andades. Jag svär att ingen ens vågade sig på att blinka i just detta ögonblick. Död. Nathan är död. Varför? När? Hur? Vadå död? Alla satt knäpptysta i över en minut, men efter en stund brast vissa elever ut i gråt, och andra började småprata om händelsen med sin bänkkamrat. Sorlet av röster blev bara till en enda seg klump i mitt huvud, och jag började känna mig yr och illamående. Rummet snurrade, tickandet från klockan som satt ovanför dörren hördes högre än allt annat, och allt jag möttes av var sorgsna blickar. Min hjärna ville liksom inte ta in att en av minaste närmsta klasskamrater, eller tja... en som var en av mina närmsta klasskamrater, nu är död. Nathan är död. Död, död, död! ... Och det är mitt fel. Fan fan fan, vad har jag gjort?!
Det vattnades i mina ögon, och jag sökte med blicken efter Nancy. Hon la huvudet på sned och såg på mig med ledsna ögon. Det var som att hon läste mina tankar, för helt plötsligt så började hon skaka på huvudet och mimade något i stil med 'nej du har inte gjort nåt, Ruby'.
Plötsligt hoppade alla till av att en stol föll i golvet. Jamie stod upp, med armarna hängandes vid sidorna och knutna nävar. "You're lying. Nathan's not dead. He can't be!"
"I'm sorry, Jamie. But he is. And there's nothing we can do about it." Miss Simpson tog ett skälvande andetag och satte handen för ögonen.
"No, he's not dead!"
"Yes, he is!"
Miss Simpson's röst ekade mellan väggarna.
"He jumped in front of a train, okey? His parents called me this morning. I'm really, really sorry."
Tårarna sprutade ut genom Jamie's ögon, och någon av killarna i klassen försökte försiktigt lägga sin hand på hans axel, men han sköt bort den. "You're lying!", vrålade han.
"Calm down, Jamie!" Miss Simpson sköt ut stolen och ställde sig upp. "I understand that you're sad and angry, but there's nothing we can do. But I can take you to Mrs.Hepburn if you want to?"
Mrs.Hepburn var skolans kurator, men jag skulle inte vända mig till henne om hon så var den sista människan på jorden. Hon var alldeles för mjäkig, och inte ett dugg bra på rådgivning.
"I don't want to talk with anyone!"
"Then don't. Jamie, look around! You're not the only one hurting here! We all miss Nathan!"
Jamie drog med tröjärmen över kinderna. Sedan gav han Miss Simpson är kall blick. "Fuck you." Han knuffade bort skolbänken, välte ännu en stol, ryckte upp dörren och smällde sedan igen den bakom sig.
Jag såg mig omkring i klassrummet. Sedan gjorde jag något som ingen annan gjorde eller ens verkade överväga att göra... Jag lämnade klassrummet. Och min plan var att söka upp Jamie.
Jamie försvann ut ur klassrummet, tätt följd av Ruby. Jag övervägde att springa efter, men Miss Simpson såg så skärrad ut att jag liksom inte vågade gå min väg. Istället såg jag mig om i klassrummet. Vissa elever satt och stirrade rätt in i väggen. Några hade kanske inte fattat, andra ville inte tro det. Bianca & Lisa satt och kramade om Macey som skakade okontrollerbart, och vissa tjejer hade begravt ansiktet i händerna och grät hysteriskt. Det som störde mig något så enormt var att de flesta tjejer säkerligen grät bara för att en av skolans snyggaste killar hade dött. Inte för att Nathan hade dött, utan bara för hans utseende. Jag kände inte Nathan så värst bra, han umgicks mer med Ruby än med mig. Men jag visste att han var en fin kille. Dock kunde jag inte låta bli att undra vad som fått honom att hoppa framför tåget? Det kunde ju inte vara hela den här Nathan-Ruby-Liam-grejen? Nä, det lät inte speciellt sannolikt. Men vad var det då? Nathan var ju den mest omtyckta killen i klassen, alla gillade honom!
Miss Simpson vände sig om och klottrade ner något på whiteboarden. Det var ett datum.
"This is the date for his funeral. His parents said that you could come, if you want to."
Jag snappade åt mig en svart tuschpenna och skrev ner datumet på handen. Ruby skulle tacka mig senare. Vare sig hon tänkte erkänna det eller inte så visste jag att hon skulle vilja gå. Och jag skulle självklart gå jag också.
Dörren for upp, och in kom en sömndrucken Daniel. Han gäspade stort, stoppade ner händerna i fickorna och klistrade på sig ett malligt leende i väntan på sin utskällning för att ha kommit försent. Men när utskällningen aldrig kom såg han sig om i rummet, och en förvirrad rynka växte fram i hans panna.
"What the fuck is going on? Why do you all look like someone took your last candy?"
"If you would come to class in time you'd know." Miss Simpson gav honom en allvarlig blick, men hon lyckades inte se speciellt sträng ut eftersom allt hon utstrålade var trötthet.
"Ha-ha. Very funny. But seriously? I met that little warrior on my way here, and he was crying too?"
"One of your classmates is dead. Nathan Lawler. Do you know him? He jumped in front of a train."
"Oh, that's-... Don't you think that was just a little excessive?"
"You son of a bitch!", skrek Macey och kastade sin textbok åt hans håll. Men missade. Såklart.
"Heyy, I'm just stating some facts here?" Daniel höll försvarsaktigt upp händerna i luften och gick och satte sig på sin plats. Jag såg inte det minsta medlidande i hans ögon, och hans jävla flin gjorde bara saken värre. Hans blick vandrade runt i rummet, men rätt som det var fastnade den på mig. Flinet försvann genast från hans läppar och något förändrades i hans blick. Dock kunde jag inte sätta fingret på vad. Men vad det än var så gillade jag det inte.
Jag sprang ut genom skolans portar och fick se Jamie stå och sparka i gruset. Stenarna flög runt omkring honom, och han svor och slängde sin gamla mössa på backen. Eftersom det här var en sida av Jamie jag aldrig hade sett tidigare så skrämde den mig mer än vad den kanske borde. Jag gick fram till honom, men eftersom han stod med ryggen vänd mot mig så verkade han inte märka.
"Jamie?"
Han reagerade inte. Han bara fortsatte svära och sparka i gruset.
"Jamie!" Jag knackade honom försiktigt på axeln, och han snodde runt i världens fart.
"What?!" Hans blick var kall, men någonstans i hans ögon kunde jag se en skymt av rädsla, och tårarna forsade ner för hans kinder. Istället för att säga något så la jag bara armarna om honom och tryckte hans kropp mot min. Vare sig han ville eller inte så höll jag hans kropp i ett stengrepp, och jag tänkte inte släppa taget. Jag orkade inte förlora fler betydelsefulla människor längre. Jag bara orkade inte.
Jamie stod först helt blixtstilla, men efter en stund slappnade han av och la armarna om mig också.
"Thanks", mumlade han.

"Do you know why he did it?", frågade jag försiktigt och ryckte bort några grässtrån från gräsmattan. Jamie lutade ryggen mot trädet och sträckte ut sina ben framför sig.
"Why he jumped in front of a train?" Han såg på mig, och jag nickade. "Because of his parents."
"His parents?" Jag kollade förvirrat på Jamie samtidigt som jag försökte få bort den våta mascaran som kletat sig fast under ögonen. Jag hade väntat mig att han skulle säga att det var jag som var skurken i det hela. Hade han inte hoppat på grund av mig? På grund av att jag dissade honom totalt och sedan ignorerade honom i evigheters evighet?
"Yes, his parents." Jamie mötte min blick igen, och sedan såg han ner på sina händer som vilade i hans knä. "They were about to divorce. They were having fights every night, and Nathan's little sisters couldn't sleep so they always came to him. Nathan loved his family more than anything or anyone, and he just couldn't stand to see them drift apart." Jamie log blekt bakom tårarna. "He used to talk about his family alot, but I always told him not to worry. I knew that he was sad about this whole divorce-thing, but I never understood it was so bad..."
Tumblr_mk2y8uejj61s978aso1_500_large
"I met him. Two days ago. And the last thing he said to me was that 'all he ever wanted was for his family to stay together'. And I hate myself, because it's not until now I actually understand what he meant... I could've saved him, you know!" Han slog ut med armarna och såg ledset på mig. "It's all my fault. If I just-..."
"No, you couldn't have done anything. And it's not your fault. There's no one to blame. Okey?" Jag log försiktigt. "He loved you. You were his best friend. And I'm sure you're the only one who knows all this, because he trusted you. He must be so grateful for having a friend like you. You're probably the reason to why he stayed longer with us."
"But I just can't help it! I feel so stupid..."
"Don't. I think we all blame ourselves when someone we love dies."
"Have you ever lost someone... I mean, except for Nathan?"
Det blev tyst ett tag, för jag blev tvungen att tänka... "My cat?"
Jamie flinade, och jag blev genast på bättre humör eftersom jag kunde roa honom trots att han var ledsen.
"Don't laugh at me. Dr.Snuggles was an amazing friend!" Jag slog Jamie lätt i sidan och skrattade.
"Dr.Snuggles? Are you serious? You named a cat after Dr.Snuggles?"
"What? Dr.Snuggles was awesome! Now stop talking about my cat!"
Han skakade på huvudet och log samtidigt som han torkade bort tårarna med tröjärmen.
"Now there won't be any more family-fights, for sure..." Jag placerade en hårslinga bakom örat och såg upp på himlen. "Nathan's in a better place now." Jag försökte nog inte bara trösta Jamie, utan också övertyga mig själv. "Maybe he's looking down at us, like an angel... Like a guardian angel?"
"Yeah, maybe...", mumlade han.
Jag lutade huvudet mot Jamie's axel, med blicken fortfarande fäst på den blå himlen, och tog hans hand i min.

"Every step I take, every move I make
Every single day, every time I pray
I'll be missing you
Thinkin' of the day, when you went away
What a life to take, what a bond to break
I'll be missing you", sjöng jag tyst, och i ögonvrån kunde jag se hur det ryckte i Jamie's mungipor.

Here you go! Åsikter angående detta?



RSS 2.0