Chapter 27 - You're My Everything

Previously:
"Hey, I'm sorry..." Jag började gå mot henne med öppna armar igen. Det gjorde ont i mig att höra orden från henne...
"Don't apologize, because it doesn't mean anything. So... Don't." Hon gav mig en sårad blick. Sedan ställde hon ifrån sig kryckorna och vände mig ryggen. Hon försökte öppna korken till juicepaketet, men den såg ut att sitta fast.
"Let me help you with that", sa jag ömt.
"No, don't! I can do it myself." Hennes röst lät kall och hård...

"M, please stop pushing me away", vädjade Trevor.
Jag förblev tyst, och som förväntat fortsatte han:
"Do you know why I lied to you? I lied because I love you. Okey? You're the most important thing in my life and I was so scared to lose you! You seemed to like him more than me, so I had to do something and..."
Jag vände mig inte om, men svarade:
"You know that we are just friends, Niall and I... Or were. I thought that you knew that I love you too. I would never go behind someones back."
"I know, and I'm sorry." Han snörvlade. "There aren't words to describe how sorry I am! Please forgive me. Let me make it up to you! I'll do whatever it takes!"
Jag vände mig mot honom men såg ner i golvet.
"Just because you're sorry doesn't mean that everything is going back to fine..."
"I-I-I know", stammade han och snörvlade igen. "But you need to know that..."
Jag kollade upp på honom och mötte hans blick.
"I care about your feelings more than mine."
Tumblr_ma1ngyotth1qbjt25o1_500_large
Hans ögon var alldeles glansiga, och jag kunde se att han var påväg att börja gråta när som helst...
"Can you please, please forgive me?"
Jag suckade uppgivet med tårar i ögonen. "Okey."
"Thank you." Orden kom bara ut som en viskning från hans läppar. "I won't hurt you ever again, I promise."
Jag ryckte ledsamt på axlarna.
"I won't leave until I know that you don't hate me anymore."
"I don't hate you, I just... I didn't thought that you would ever do something like that to me, but..."
"I'm sorry!" Han omfamnade mig i en stor kram. 
"It's okey, Trev... It's okey." Jag masserade hans rygg och andades in doften av hans killparfym. Trevor's fingrar lekte med mitt hår, och hans andra hand vilade runt min midja...
Det var äntligen fredag, vilket betydde ledighet! Jag hade bott hos Liam hela veckan, men nu hade jag beslutat mig för att dra hem till lägenheten igen.
Så fort jag kom in så packade jag upp mina kläder och slängde dom i tvätten, och sedan for jag in i sovrummet för att leta upp passande finkläder i garderoben. Mitt humör var på topp, och jag hade inte mått bättre på länge! En vecka hos Liam gjorde verkligen susen!
Jag hittade en svart kostym, tog fram den och ställde mig framför golvspegeln. Skulle Malin tycka att jag var för uppklädd om jag kom i det här? Jag grimaserade lite åt klädseln. Kostym var inte riktigt min grej. Jag föredrog baggyjeans, en t-shirt och supras. 
Till slut bestämde jag mig för att ta kostymen i alla fall, och när den satt på tog jag blombuketten som väntade i hallen och stängde dörren bakom mig. Jag hade mobilen i vänstra handen och var beredd på att sms:a Liam när det var dags.
Jag gick och nynnade på massa glada låtar för mig själv på vägen till Malins trädgård, men så fort jag stod nedanför gången som ledde upp till verandan fick jag syn på något som gjorde mig väldigt nedstämd. Trevor stod utanför hennes dörr med en bukett röda rosor, och även han var rätt uppklädd. Innan Trevor han se mig skyndade jag tyst tillbaka till min lägenhet, och så fort jag hade kommit in slängde jag förbannat buketten på golvet.
Trevor och jag hade hittat på massa roliga saker efter skolan nästan varje dag, så nu var jag inte ett dugg arg på honom längre.
"Det plingade på dörren? Kan någon vara snäll och öppna?!", ropade mamma stört från sitt arbetsrum.
Jag drog åt mig mina kryckor och reste mig från fotöljen. Jag hade spenderat större delen av eftermiddagen framför teven, då mina kompisar hade annat för sig, och jag visste inte var Trevor höll hus men jag kunde ju inte begära att han skulle umgås med mig varje dag?
Det plingade på dörren igen.
"I'm coming!", ropade jag och försökte ta mig framåt snabbare. När jag väl stod vid dörren drog jag svetten ur pannan och öppnade.
"Hey gorgeous", sa Trevor. Han hade händerna gömda bakom ryggen och gav mig ett brett léende så han visade hela tandraden.
"Hi", fnittrade jag.
"Can I come inside?"
"Yeah, sure!" Jag hoppade undan och lät honom stiga in.
"So, uhm... I came here to say... Do you want to go to the prom with me?" Trevor räckte fram en bukett med röda rosor.
"Oh", flämtade jag och bet mig nervöst i läppen. "I'm sorry, Trevor... I-" Jag han inte prata klart innan jag blev avbruten.
"Don't tell me that you've already promised him?"
"No, no... He hasn't asked me. I were going to say that I can't go. Not with you, not with anyone. I'm sorry. I can't dance with this leg." Jag pekade på gipset. "I can't even stand for that long. And I have no money to buy a dress for the prom. All the money we have goes to my medicine and..."
"Medicine?" Trevor's blick gick från skärrad till chockad. Oh boy, jag kom just på att jag inte berättat om cancern för honom...

Here you go!
Vad tror ni kommer hända? KOMMENTERA :D
Och förresten, tack så jättemycket för alla söta kommentarer, tweets & mejl! U guys make my day, - EVERYDAY :D
Kram // Vendela
 
 

Chapter 26 - It's Too Late To Apologize

Previously:
Det kändes precis som när jag var liten, då pappa alltid bar upp mig till rummet för att jag hade somnat på soffan. Han släppte sedan ner mig på sängen, och jag log tacksamt och fick tillbaka mina kryckor.
"Bara ropa när du vill ner igen", sa pappa och lämnade rummet.
Jag tog mina kryckor och reste mig upp. Sedan hoppade jag fram till fönstret. Niall's sovrum var mörkt. Ingen lampa tänd. Troligtvis var han inte hemma. Det gjorde ont att se att hans rum ekade lika tomt som mitt hjärta just nu. Allt jag ville var att bara få se honom. Var det för mycket begärt?

"So, that's the story", sa jag när jag hade avslutat berättelsen om den lilla tävlingen och bråket.
"Aw, but it sounds like you really like her..." Liam gav mig ett halvhjärtat léende.
"I do. More than you can ever imagine." Jag kollade generat ner i golvet.
"Niall James Horan, are you blushing in my living room?" Han flinade.
Jag fnittrade nervöst och gömde huvudet i en av soffkuddarna. Ibland nästan skämdes jag över att hela mitt ansikte blev alldeles rött när jag var generad eller skrattade...
"You shouldn't give up on her, snowflake. You've been waiting for your princess long enough."
Jag satte mig upp igen och nickade kort. "I know."
"So...?"
"So what?"
Liam lyfte ett ögonbryn. "So what are you going to do?" 
"I don't know?" Jag kollade förvirrat tillbaka på honom.
"Why don't you take her to that prom you've been talking about?"
"Maybe because she hates me, and she's probably going with Trevor?"
"What? Listen to yourself! You give up too easily!" Han suckade. "What happened to the Nialler I used to know? The passionated champion?"
Jag skrattade åt hans ordval. Champion & passionated var precis vad mitt namn; Niall, betydde. Men han hade rätt, jag ger upp för lätt...
"I'm so sorry", sa Parisa och klappade mig på axeln. Mircea & Jaclyn gjorde detsamma och suckade ledset.
"It's okey. Now I know the truth anyway..." Tjejerna hjälpte mig ner för skolans trappa och gav mig sedan mina kryckor igen. "See yah later."
"Yeah, we can stop by tonight?" Jaclyn log bedrövat. 
Jag nickade till svar och hoppade sedan på kryckorna fram till bilen där pappa satt och väntade.
"Du ser inte så glad ut, min flicka... Bör jag vara orolig?"
Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. "Det är inget."
"Varför så deppig då? För mycket attention på grund av olyckan och kryckorna i skolan?" Pappa klappade mig på knät och flyttade sedan handen till ratten igen.
"Mm", svarade jag fast att så inte alls var fallet. Niall hade ringt mig precis efter sista lektionen, och den här gången hade jag faktiskt svarat... Jag hade haft blandade känslor när han ringde, då jag var både arg, ledsen & glad på samma gång. Han berättade för mig hur det egentligen låg till, och han sa att han var oskyldig. Något i hans röst sa mig att han talade sanning, att han faktiskt var oskyldig, och när jag fick höra delen om att det var Trevor som ljög hade jag blivit förbannad! Inte på Niall då förstås, men på Trevor. Jag hade inte sett honom i skolan idag, men vi hade olika lektioner i olika delar av skolan på måndagar, så det var kanske inte så konstigt.
"Mamma är ute med sina väninnor, Elliot är hos en kompis och jag jobbar sent... Klarar du dig eller ska jag köra hem dig till dina kompisar?"
"Jag klarar mig", sa jag och nickade dystert. "Dom andra kommer kanske hit sen."
"Jaha, så bra då. Vi ses ikväll!" Pappa pussade min panna och gav mig en kram innan han försvann ut genom dörren.
Jag hoppade ut i köket och tog fram juicepaketet och ett glas. Scrubs skulle snart börja, så jag skulle sitta och glo på det för att koppla bort dom arga tankarna kring Trevor.
Jag hoppade till av att det plingade på dörren. Var tjejerna redan här? Jag trodde att dom skulle komma senare ikväll?
Jag ruskade på huvudet så att håret flög åt alla håll och kanter, och rätade sedan till luggen medan jag väntade på att Malin eller någon i hennes familj skulle komma och öppna.
"Hi gir-..." Malin avbröt sig och tittade på mig som om jag var ett ufo. Sedan blev hennes blick plötsligt arg... Eller nej, arg räckte inte. Förbannad rent ut sagt!
"Hey", jag log. Vad som än hade hänt så kunde jag säkert få henne på bättre humör... Men hennes blick förändrades inte, och hon var påväg att slänga igen dörren rätt i ansiktet på mig.
"Hey!" Jag satte foten ivägen så det inte gick att stänga. "What's the problem?"
Hon svarade inte utan stirrade på mig med en glödande blick. Det kändes inte bra att hon tittade på mig såhär. Något måste ha hänt... Något som verkligen var illa.
"What's wrong? You can tell me, your secrets are safe with me." Jag försökte omfamna henne i en kram men hon skakade argt på huvudet och hoppade ut i köket.
Jag följde efter, och rätt som det var vände hon sig om.
"You lied to me, so I don't trust you."
Tumblr_m5bplt94va1qh6s1no1_500_large
"What?"
"Oh, don't even dare to... Niall called me today, and he told me the truth. You fucking lied to me. Everything is your fault!"
"Hey, I'm sorry..." Jag började gå mot henne med öppna armar igen. Det gjorde ont i mig att höra orden från henne...
"Don't apologize, because it doesn't mean anything. So... Don't." Hon gav mig en sårad blick.
Tumblr_m8xsoupoz51qf78iro1_500_large
Sedan ställde hon ifrån sig kryckorna och vände mig ryggen. Hon försökte öppna korken till juicepaketet, men den såg ut att sitta fast.
"Let me help you with that", sa jag ömt.
"No, don't! I can do it myself." Hennes röst lät kall och hård.

Here you go!
Vad tror ni kommer hända? KOMMENTERA! :D
Kram // Vendela

Chapter 25 - A Piece Of Me Is Gone With You

Previously:
"Niall, wait", mumlade Malin glatt. Jag undrade vad hon drömde om egentligen. Hade jag någonsin funnits i hennes drömmar? Ägnade hon mig någonsin en tanke när jag inte var vid hennes sida? Jag trodde mig veta svaret, men det gjorde för ont att tänka på.
Tårar började krypa fram i ögonen och ringlade försiktigt ner för kinden. Jag försökte torka bort dom men det kom bara fler.
"No woman - no cry. Bob Marley, you're fucking right about that", mumlade jag och lät tröjärmen suga åt sig mina tårar.

Jag vaknade av att jag frös på grund av att täcket hade åkt ner på golvet. Genom fönstret kunde jag se att himlen var grå och att det hade regnat hela natten. Jag gäspade och drog handen längs med kinden i en trött grimas. När jag sedan reste mig upp blev jag lite snurrig. Undrar hur länge jag har sovit? Jag var fortfarande på dåligt humör, och när jag tryckte på lås-upp-knappen på mobilen väntade inga missade samtal eller meddelanden från Malin. Det fick mig att må ännu dåligare. Antagligen hade hon ingen tid till att ens ägna mig en tanke. Hon hade ju Trevor, och dessutom var hon väl fortfarande arg på mig. Skulle jag någonsin få chansen att förklara mig oskyldig, och skulle hon någonsin tro mig? 
Jag greppade min gitarr och drog några ackord.
 
Helt plötsligt började fingrarna flyga över strängarna och jag började spela på Harry's goda vän, Ed Sheeran's låt; Drunk.

 
"I wanna be drunk when I wake up
On the right side of the wrong bed
And every excuse I made up
Tell you the truth I hate
What didn't kill me
It never made me stronger at all.
 
Love will scar your make-up
lip sticks to me so now I'll maybe leave
back there, I'm sat here wishing I was sober
I know I'll never hold you like I used to...
 
But our house gets cold when you cut the heating
Without you to hold I'll be freezing
Can't rely on my heart to beat it
'Cause you take part of it every evening
Take words out of my mouth just from breathing
Replace with phrases like when you're leaving me..."

Mobilen började vibbrera, och jag avbröt sången och la ifrån mig gitarren för att svara. Kanske var det...? Nej, det var Liam.
"Niall?", svarade jag kort.
"Hello, it's Liam", sa Liam på andra sidan luren.
"Yeah, I know. Your name showed up on my display you know." Jag flinade för mig själv. Var det någon som kunde få en på gott humör så var det Liam!
"Woups, I forgot! So, how are you?"
"I'm okey..."
"It doesn't really sounds like that. Has something happened?"
"You know that girl I told you about... M? You already know about the car crash and stuff, but we're kind of... I don't know what to say. She hates me!" Jag höll på att bryta ihop igen.
"Why? How can anyone hate such a great guy like you, Niall James Horan?"
"It's a long story..."
"I have time. Why don't you come over and staying at my place for a few days?"
Jag funderade tyst i några sekunder, sedan gick jag med på det och sa att jag skulle vara där om en halvtimme. 
Dagarna hade flugit förbi, och nu var det redan fredag. På söndag skulle jag äntligen få åka hem! Bandaget runt mitt huvud var nu borttaget. Jag hade ett ärr i pannan, men Grace sa att det skulle försvinna med tiden. Mitt ben hade också bättrat sig lite, fast jag använde fortfarande rullstolen. Jag skulle börja hoppa på kryckor i samband med hemfärden, och skulle behöva dom i cirka 6 veckor. Kanske mer. Alltså skulle jag fortfarande hoppa på kryckor på självaste julafton. Kul! Jag suckade för mig själv. Bara under dom senaste dagarna hade jag också blivit magrare. Jag hade knappt ätit något, - bara det som Grace och pappa tryckte i mig för att dom var oroliga. Jag var alldeles för deprimerad för att kunna tänka på mat. Visst, Niall och jag var bara vänner, men när han stack var det som att han tog min glada sida med sig... 

(Söndagen den 7:e December...)
"Vakna gumman! Du måste klä på dig, äta frukost och hämta kryckorna innan klockan 11, för då ska någon annan få din sal", sa pappa och strök mig över pannan som han hade gjort sedan jag var liten för att väcka mig.
"Mmh", mumlade jag ohörbart. Efter en stund satte jag mig upp i sängen och gnuggade mig i ögonen. Jag sträckte mig sedan mot nattduksbordet och tryckte på lås-uppknappen på min iphone. 08:15, Söndag 7 December, visade den. Jag hade faktiskt inte tänkt på att vi redan var inne i December... 
Grace kom in i rummet och räckte mig min väska med kläder. Jag tog fram ett par mjukisbyxor och ett linne. Vanligtvis bar jag inte mjukisbyxor in public, men just nu hade jag inget val då jag inte kunde få på mig vanliga jeans tack vare mitt gipsade ben. Efter en stunds försökande hade jag äntligen fått på mig brallorna och var redo för frukost. Medans pappa lastade bilen med mina grejer gjorde Grace mig sällskap i caféterian. När jag sedan hade ätit upp körde hon mig mot entrén där pappa stod och väntade. Vi stannade till vid disken, där en kvinna vid namn Claire stod, för att hämta ut mina kryckor. Claire var mörkhyad, fast hennes hudton var något ljusare än Grace's, och hon var lång & smal och hade noga markerade kindben.
"Here you go", sa hon och la kryckorna på disken. Pappa tog dom och räckte dom till mig. När jag hade fått grepp om dom hjälpte Grace mig med att resa mig upp. Jag vinglade till lite men återfick snabbt balansen. Dom var i precis lagom höjd, men det var lite trixigt att hoppa runt med dom. När jag hade hoppat runt lite fram och tillbaka i entrén var jag redan helt slut i armarna och fick hoppa i ett lugnt tempo ut till bilen. 

När jag kom innanför dörren omfamnades jag av Elliot, så jag vinglade till igen.
"Hej", sa jag och kramade om honom lite lätt med vänstra armen. Sedan hoppade jag fram till trappan och satte mig på nedersta trappsteget för att krångla av mig min converse-sko som satt på högra foten.
"Pappa, kan du hjälpa mig upp till mitt rum?" 
"Visst visst." Han vände sig mot Elliot. "Tar du hennes kryckor så bär jag henne?"
"Okej", sa han och nickade. Sedan tog han emot mina kryckor samtidigt som pappa lyfte upp mig i famnen. Det kändes precis som när jag var liten, då pappa alltid bar upp mig till rummet för att jag hade somnat på soffan. 
Han släppte sedan ner mig på sängen, och jag log tacksamt och fick tillbaka mina kryckor.
"Bara ropa när du vill ner igen", sa pappa och lämnade rummet.
Jag tog mina kryckor och reste mig upp. Sedan hoppade jag fram till fönstret. Niall's sovrum var mörkt. Ingen lampa tänd. Troligtvis var han inte hemma. Det gjorde ont att se att hans rum ekade lika tomt som mitt hjärta just nu. Allt jag ville var att bara få se honom. Var det för mycket begärt? 

Here you go, guuurls!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker/tror kommer hända, samt ge kritik!
xx // Vendela
 

Chapter 24 - No Woman, - No Cry

Previously:
"Berätta för mig", sa pappa ömt när Trevor hade gått.
Jag fick inte fram ett ord. Det kom bara ut meningslösa pip hur halsen, och när pappa förstod hur svårt det var att berätta i det här läget lyfte han bara upp mig ur rullstolen och la mig på sängen. Sedan la han sig bredvid mig, och jag lutade huvudet mot hans bröst.
"Såja, såja... Allt kommer bli bra", försökte han trösta. Jag ville så gärna tro honom, men just det här kunde nog inte lösas. Det skulle aldrig bli bra igen...

 

Jag fifflade med nyckeln och lyckades till slut låsa upp dörren. När jag var inne i lägenheten slängde jag ner min sportbag på golvet och smällde igen dörren. Jag brydde mig inte om ifall grannarna blev störda. Just nu brydde jag mig inte om någonting!
"Fuck it", mumlade jag och kände tårarna tränga fram i ögonen. Jag gick in i sovrummet och satte mig i sängen med en duns samtidigt som jag lutade mig framåt och vilade huvudet i händerna.
"Are you fucking kidding me?", mumlade jag, fast denna gång lite högre.

Jag mådde illa och ville helst av allt bara skrika! Fan ta dig, Trevor! Jag var så arg så det fanns inte! Varför, varför, varför?! Jag hade äntligen funnit min prinsessa, tjejen jag hade väntat på så länge nu, och jag hade inte ens vunnit hennes hjärta innan jag förlorade henne? Jag drog åt mig min kudde och kastade den i väggen, men den var inte hård nog för att jag skulle få ut min ilska. När jag såg mig runt i rummet fann jag inget mer ömtåligt än min gitarr, och den ville jag gärna inte kasta. Jag var också på alldeles för dåligt humör för att gå och hämta något annat i köket.
Vad hade Trevor sagt till Malin egentligen? Vad det än var så hade det förstört våran vänskap och hennes förtroende för mig totalt!
Tårarna forsade ner för mina kinder och jag såg suddigt när jag försökte leta efter mobilen. När jag hittade den bläddrade jag igenom katalogen och fann Malins namn. Jag tryckte på grön lur, och signalerna gick fram. Jag log lättat för mig själv bakom tårarna, men blev sedan på dåligt humör igen när jag märkte att hon inte svarade. Jag la på och försökte en gång till. Och en gång till... Bara telefonsvararen. Fan. Jag vilade huvudet i händerna igen och blundade hårt. 

"You're special", sa jag och log mot Malin. Vi låg i det kalla gräset på ängen och såg upp på natthimlen. Det var lite fuktigt, och små moln bildades i luften när man andades eller pratade, men jag gillade det ändå. Kanske för att jag var där med tjejen som jag redan då visste skulle betyda allt för mig? 
"What do you mean with special?"
"You're not like other girls I've met." Jag slätade ut rynkan i Malins panna med mitt finger, och  trots att hennes hud var kall for en varm ilning genom kroppen på mig när jag nuddade henne.
"Do you mean that I'm weird?" Hon flinade.
"No, no. Absolutely not! You're cool, and funny, and..."
"How many girls have you actually met?", avbröt hon mig, och flinet satt fortfarande kvar på hennes läppar. Malin's kinder var lätt rödrosiga av kylan, och ögonen glittrade vackrare än stjärnorna ovanför oss..."

Jag ryckte till och skakade på huvudet. Jag hade nästan somnat med minnet av Malin i mitt huvud. Jag reste mig trött och ledset upp och hämtade min kudde, och sedan gick jag tillbaka till sängen och bäddade ner mig med kläderna på.
"Thank you for staying here tonight", mumlade jag och gav Trevor ett bedrövat léende. 
"No problem, M. As I said, I'll always be here for you." Han log tillbaka, men när han mötte min ledsna blick kollade han allvarligt ner i golvet.
Tumblr_m2w2ke0ktw1r5j5ngo1_500_large
"I will never hurt you", sa han sedan, med blicken fortfarande fäst i golvet.
"I know", viskade jag, knappt hörbart. "Can you do me a favor?"
"Yeah, sure." Han kollade upp på mig, i väntan på frågan.
"Can you please hold me?"
Han nickade och gav mig ett något gladare léende samtidigt som han reste sig från sängen och satte sig precis bredvid mig. Jag hade inte orkat göra annat än att ligga i sängen sedan pappa hjälpte mig hit. Trevor la armen runt mina axlar och såg till att jag låg bekvämt.
Sedan tryckte han sig sedan närmare mig och smekte min kind med pekfingret. Efter allt gråtande var jag så trött och sliten att jag nästan somnade direkt i Trevor's armar, men jag drömde att jag befann mig intill någon helt annan...
"Thanks Niall", mumlade Malin i sömnen. Jag ryckte till varje gång jag hörde henne säga hans namn. Skulle hon någonsin komma över honom? Jag lirkade ur min arm som Malin låg och vilade på, och reste mig sedan från sängen och satte mig vid väggen under fönstret.
Det var kolsvart i rummet, bortsett från månens sken som lyste in genom fönstret.
"Niall, wait", mumlade Malin glatt. Jag undrade vad hon drömde om egentligen. Hade jag någonsin funnits i hennes drömmar? Ägnade hon mig någonsin en tanke när jag inte var vid hennes sida? Jag trodde mig veta svaret, men det gjorde för ont att tänka på.
Tårar började krypa fram i ögonen och ringlade försiktigt ner för kinden. Jag försökte torka bort dom men det kom bara fler.
Tumblr_lwtutuanab1r885p0o1_500_large
"No woman - no cry. Bob Marley, you're fucking right about that", mumlade jag och lät tröjärmen suga åt sig mina tårar.

Here yah go! Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela
 

Chapter 23 - "You're not who I thought you were"

Previously:
Det kändes som att hon brydde sig mer om honom än om mig, och jag ville verkligen inte förlora henne. Bara för att han var en berömd bandmedlem och hade massvis med cash så betydde det inte att han kunde göra vad som helst och bara sno någons tjej sådär! Här hade jag gått, i mer än två år, och varit hemligt förälskad i Malin. Och nu när hon äntligen var min så var jag påväg att förlora henne! Jag var tvungen att komma på något, och det var snart... Innan det är för sent.

Malin satt och pillade med en toffs och började sedan sätta upp håret i en lös knut.
"You trust me, right?", sa jag och tittade ner i knät. 
"Yes, ofcourse I do." Jag kunde se hennes léende i ögonvrån.
"Good." Jag började nervöst leka med mina fingrar. "This might hurt, but I really need to tell you..."
"Tell me what?" Hon kollade förvånat på mig. 
"It's Niall... I know that he's your best friend, and he said that I weren't allowed to tell you this but... You're my girlfriend, and I love you and want you to feel safe, so I'm going to tell you anyways." Jag bet mig i läppen. Det var verkligen svårt att sitta och ljuga henne rätt upp i ansiktet. Jag hade redan skuldkänslor fast att jag inte ens sagt något än. Hon väntade allvarligt på svaret.
"He's not the one you think he is... This morning, he wanted us, - me and him, to have a competition... About you. He said that we should pretend to be the best guys ever until prom, and the one you choose to go with wins."
Malin kollade chockat på mig. "What?"
"I said that I didn't want to join and thought that it was a stupid idea, because you're a young woman and you can't own her like you own a toy... So if you wonder why he's been acting so nice today it's because of that..."
Hon såg nu uppriktigt sårad ut, och det gjorde ont i magen av att se henne så. Hennes ögon var blanka, och jag kunde se dom fyllas med tårar.
"Heyheyhey, don't care about him. Niall is just stupid. I would never do something like that to you. You're the most important thing in my whole world." Det där sista var faktiskt sant. Jag skulle aldrig göra henne illa. Fast var det kanske det jag gjorde just nu? Äh, jag skulle gottgöra det och visa vilken bra kille jag är och att jag är hundra gånger bättre än Niall. Malin torkade bort några tårar som rann ner för kinden.
"Hey, look at me... I'll always be here for you. It's you and me together for always."
Tumblr_ma6pnznxsr1r4xdp4o1_500_large
Jag såg att hon försökte le bakom alla tårar, men det såg bara bedrövat ut. Än en gång klämdes det åt i magen och jag började må illa och svettas. 
"Come here", sa jag och flyttade närmare för att ge henne en stor kram. Hon gömde ansiktet i mitt bröst, och jag masserade hennes rygg.
Trevor hade hjälpt mig i rullstolen igen, och nu var vi påväg att lämna väntrummet för att begé oss till min sovsal. Jag mådde illa och ville helst av allt bara att någon skulle sitta och hålla om mig. Den enda som fanns här för mig just nu var Trevor, så han fick bli min nallebjörn. 
"Hey", sa Niall som just hade dykt upp i dörrvalvet.
Jag utbytte blickar med Trevor och kollade sedan ner i knät.
"Is something wrong?" Jag kunde se Niall's förfärade blick i ögonvrån och känna spänningen i luften.
"Is something wrong?", ekade jag. "Is there anything who is right?"
"What? Did something happen while I was at home?"
"Trevor told me..."
"Told you what?"
"He told me about your little chat this morning. About the competition, remember?"
Niall lyfte på ögonbrynen och kollade på Trevor. Sedan vände han huvudet åt mitt håll igen och öppnade munnen. "I would..."
Jag avbröt honom. "You're not who I thought you were."
Tumblr_m1v7b5sepo1qi5b6go1_400_large
Jag kände tårarna komma igen och hur det stockade sig i halsen.
"What?", upprepade sig Niall än en gång.
"Oh, don't even dare to pretend that you don't know what I'm talking about. I'm done with this lying. You promised me to never ever lie to me again, but I just found out that our friendship is a big, fucking lie." 
"What exactly did he tell you?" Niall pekade argt på Trevor samtidigt som han såg mig i ögonen. Jag kunde se att hans ögon var blanka, och att dom när som helst skulle dränkas i tårar precis som mina. Men jag skulle inte gå på hans lilla oskyldighets-spel. Inte igen.
"It doesn't matter. We're done." Jag torkade tårarna och rullade iväg ut ur rummet, med Trevor hack i häl. Niall följde inte efter, vilket var skönt. Fast en del av mig önskade att han hade gjort det. Jag ville ha en förklaring till varför. Varför han ljög. Varför han ens blev (eller rättare sagt låtsades vara) min vän från första början.
När jag var inne i min sal bröt jag ihop totalt. Tårarna forsade ner för kinderna och landade pladask i knät. Jag grät så mycket att jag knappt kunde andas. När jag kippade efter andan slutade det med att jag hulkade och fick hostattacker. Det knackade på dörren och jag vände mig förfärat om. Kanske är det... Nej. Det var pappa. Jag blev lite besviken, men samtidigt lättad. När pappa såg mig gråta ryckte han upp dörren och skyndade fram till mig.
"Vad har hänt, älsklingen min?" Han hukade sig ner framför mig och masserade mina skakiga knän. Trevor kollade förvirrat på pappa eftersom han inte förstod ett ord av det pappa hade sagt.
"Can you leave us alone for a while, please?" Pappa kollade spänt på Trevor.
"Yeah, sure." Han nickade. "Just text me when you want me to come back", sa han sedan till mig, och gick.
"Berätta för mig", sa pappa ömt när Trevor hade gått.
Jag fick inte fram ett ord. Det kom bara ut meningslösa pip hur halsen, och när pappa förstod hur svårt det var att berätta i det här läget lyfte han bara upp mig ur rullstolen och la mig på sängen. Sedan la han sig bredvid mig, och jag lutade huvudet mot hans bröst.
"Såja, såja... Allt kommer bli bra", försökte han trösta. Jag ville så gärna tro honom, men just det här kunde nog inte lösas. Det skulle aldrig bli bra igen...

Får avsluta där eftersom jag ska se på X-factor, mwihi. Hoppas dock att det duger!
Kram // Vendela

Chapter 22 - Before It's Too Late

Previously:
"She's a young woman. Not a toy. You can't own her."
"We'll see. What do you say about having a little competition? We'll try to be our best until prom, and the one she choose to go with wins. If I win, you have to let her go."
"I don't want to compete. As I said, she's not a toy or a price."
"Well, it looks like she's mine then! Get out of her life."
"Hi guys, what are you talking about?" Malin var nu framme vid vårat bord och log mot oss.
"Nothing", sa Trevor och jag i kör.

Jag gick fram till handfatet och sköljde händerna med tvål och vatten. Medan jag ändå höll på sköljde jag ansiktet också, och tog sedan en bit papper och torkade mig med. När jag var klar kastade jag det i papperskorgen bredvid och kollade mig i spegeln. Jag höll på att bli galen! Trevor var ju överallt! Jag fick inte vara ensam med Malin i en sekund? Jag tog ett djupt andetag och låste upp dörren till toaletten. Sedan började jag gå mot caféterian där Malin  & Trevor befann sig. Hela förmiddagen hade vi spenderat i något filmrum här på sjukhuset (fast det var egentligen för småbarn), och nu serverades det lunch i caféterian. 
"Yeah", sa Trevor och skrattade åt något Malin hade sagt när jag kom fram till bordet.
Tumblr_m7qbii79tr1rs9lpbo1_500_large
Han & Malin höll händer ovanpå bordet, och jag kände ännu en gång hur det vände sig i magen på mig. Varje gång jag såg på honom tänkte jag på det han hade sagt imorse om tävlingen. Jag ville inte tävla, så jag körde på att vara mig själv, men jag kunde se hur Trevor fjäskade för henne stup i kvarten.
"So, are you done?" Jag pekade på Malin's tomma tallrik.
"Yeah, but..."
"Shall we go then?", fortsatte jag innan hon hade hunnit prata klart.
"But you haven't took a bite of your food?" 
"I'm not hungry."
"You don't fool me. You told me how much you love food this morning. Now eat." Hon flinade.
"Actually I'm not feeling that well, so I think I'll skip lunch..."
"Oh. Maybe you should go home and rest then?" Hon la huvudet på sned.
"Yeah, maybe you should", sa Trevor med ett leende och lyfte på ögonbrynen.
"No, I'll be fine."
"Okey." Malin nickade sakta och log lätt.
"Come on, let's go." Trevor reste sig upp och ställde sig bakom Malin för att hjälpa henne köra rullstolen. Jag suckade och tog brickan med disk som stod på bordet och gick bort och lämnade den. När jag var tillbaka var Trevor & Malin redan påväg ut ur caféterian, men jag sprang ikapp. Trevor fick mig att känna mig lite som tredje hjulet, men jag försökte att inte tänka på det. Jag var här för Malin's skull. Jag skulle inte ge mig in i den där dumma tävlingen.

"You know what? You don't need to stay here tonight. I'll be here with her", sa Trevor och satte sig i soffan i väntrummet. Vi hade varit ute på en liten promenad, alla tre, och nu satt vi här och snackade.
"No, Trevor. You need to take care of your hand", sa Malin.
"Yeah, indeed. And you have a school to go to."
"I don't have to go to school. Mom called the principal and told him that I'm sick." Trevor log nöjt. "So I'll stay here."
Malin kollade på mig och bet sig i läppen, sedan kollade hon bort.
Tumblr_mao6mddift1rfs1byo4_250_large
"You know what? We can both stay here tonight. I mean, we're friends. Right?" Jag gav Trevor ett fejkat leende. Är man med i leken, får man leken tåla...
"I'll just go home and get my stuff. See yah later." Jag nickade glatt och gick ut ur rummet.
Niall hade gått, och nu var det bara jag och Trevor kvar i rummet. Alla känslor och tankar drog mig till vansinne! Först hade det verkat som att Niall & Trevor gillade varandra, men sedan hade Niall blivit riktigt ohyffsad mot Trevor medans Trevor var snäll tillbaka, och nu... Nu var det som om dom var påväg att bli vänner igen?
"Do you want to sit over her?" Trevor klappade bredvid sig på soffan han satt i.
"Sure", sa jag och nickade. 
Trevor reste sig och lyfte upp mig i famnen. Sedan satte han ner mig i soffan, fast lite klumpigt så jag slog i benet. Jag andades in snabbt och bet mig hårt i läppen för att inte skrika.
"Oh, sorry. Are you alright?"
Jag andades ut. "Yeah, I'm fine."
"Wait." Han tog försiktigt tag i mina ben och lyfte upp dom så jag hade dom i hans knä. Det var helt klart mycket bekvämare mot hur jag satt innan.
"Thanks." Jag log lätt.
"You're welcome."
Tumblr_m9eltgzfsi1rupokmo1_500_large
"Do you want some?" Han lyfte upp sin coffée-to-go-mugg.
Jag nickade och tog emot den. Kaffet var fortfarande varmt och smakade lite beskt, sådär som kaffe gör. Jag kunde inte påstå att jag var någon koffeinberoende människa i allmänhet, men en kopp gick väl bra ibland.
Jag räckte tillaka muggen till Trevor, och han satte den på soffans armstöd igen.
Jag fick tillbaka kaffemuggen och ställde den på armstödet. Hela dagen hade jag spenderat här på sjukhuset med Malin & Niall. Jag tyckte verkligen inte om Niall, och jag var rädd att Malin hade märkt det. Det var inte något jag ville att hon skulle se. Jag ville att hon skulle se mig som den där perfekta killen som är snäll mot alla. Fast att Niall hade sagt att han inte ville tävla så verkade det som att han faktiskt var med i tävlingen. Han fjäskade för Malin hela tiden, hjälpte henne med vad hon än behövde hjälp med... Ingen människa kunde väl vara så på riktigt? Och Malin uppskattade allt han gjorde. Det kändes som att hon brydde sig mer om honom än om mig, och jag ville verkligen inte förlora henne. Bara för att han var en berömd bandmedlem och hade massvis med cash så betydde det inte att han kunde göra vad som helst och bara sno någons tjej sådär! Här hade jag gått, i mer än två år, och varit hemligt förälskad i Malin. Och nu när hon äntligen var min så var jag påväg att förlora henne! Jag var tvungen att komma på något, och det var snart... Innan det är för sent.

Here ya go, guuurls! Som ni ser var den sista biten ur Trevor's perspektiv. Det var en snilleblixt jag fick igårkväll, och jag tror det kommer bli ganska spännande att få läsa ur Trevor's perspektiv. Dock kommer hans perspektiv vara med ganska sällan. Det är bara för att ni ska få en liten insikt av hur han ser på saker & ting. Ni kommer upptäcka att han har många olika sidor, och han kommer vävas in mer i storyn på ett & annat sätt... ;)
Men han kommer fortfarande inte ha en större roll i storyn än han haft innan. Det är som sagt Malin, Niall, Parisa & Alice det kommer kretsa kring. Dock har vi inte riktigt kommit in så mycket på Alice & Parisa än, men tro mig, det kommer. Dom kommer betyda väldigt mycket i storyn. c;
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Puss // Vendela
 
 

Chapter 21 - May The Best Man Win

Previously:
Niall snuddade vid min arm och ryckte till.
"Wow, you're cold as ice!"
"I know", sa jag generat.
Han tog försiktigt tag i min midja och drog mig närmare intill sig så att halva min överkropp rörde vid hans. Sedan la han armen om mig och lutade sin panna mot min kind.
"Do you feel better?"
Niall var väldigt varm, men jag kunde inte tyda om det var hans värme eller beröringen som gjorde så att det for en varm ilning genom hela min kropp. Just nu ville jag bara att den här stunden skulle vara för evigt...

Jag öppnade försiktigt ögonen och gäspade stort. Malin höll också på att vakna och gnuggade sig i ögonen. Jag låg med huvudet på hennes axel men flyttade mig så att hon skulle kunna sätta sig upp ifall hon ville. Någon harklade sig bakom mig och jag vände mig snabbt om. Där stod Alice, - kvinnan som hade försökt köra hem oss under Malin's första natt på sjukhuset. Hon kollade på oss med en förvirrad blick, och jag tror att jag såg minst lika förvirrad ut.
"Goodmorning, Mr.Horan. And goodmorning Malin." Hon log, fortfarande något förvirrad, och gick runt sängen så hon stod på Malin's sida. "So, I just came to help you in the wheelchair. You need to get some breakfast before they close the cafeteria."
"Oh, okey." Malin satte sig upp, och Alice körde fram rullstolen och ställde den bredvid sängen. Sedan kollade hon fundersamt på rullstolen. Antagligen funderade hon på hur hon skulle lyckas lyfta Malin och sätta henne i den. Igår hade Grace gjort jobbet, och hon var nog mycket starkare än Alice.
"I'll fix it", sa jag och reste mig upp. Mina mjukisbyxor hade hasat ner lite, men jag drog upp dom och rundade sängen. Sedan la jag min högra arm runt Malin's rygg och tog tag i hennes midja, och den vänstra armen drog jag in i hennes knäveck.
"Are you ready?", frågade jag lugnt.
Hon nickade till svar och bet sig i läppen, och jag lyfte försiktigt upp henne för att inte göra illa hennes ben. Sedan bar jag henne till rullstolen och satte ner henne.
"Thanks", sa hon och log, och Alice nickade tacksamt hon också. Jag erbjöd mig att köra Malin till caféterian själv så att Alice kunde ta hand om dom andra patienterna, och hon godkände idén.
Jag körde Malin genom korridorerna i tystnad och fortsatte sedan in i caféterian.
"What do you want?", frågade jag när vi stod i kön.
"A sandwich and a cup of tea...", sa hon eftertänksamt.
"Okey, 2 sandwiches, 2 cups of tea, 2 bottles with juice and... 2 pieces of that cake." Jag pekade på någon slags cheesecake.
Kvinnan i kassan ställde allt på en bricka och sköt fram den åt mig.
"Are you going to eat all that?" Malin flinade brett.
"Yup. That's one of the things you don't know about me but as everyone else knows. I love food, I love to eat, I..." Jag var påväg att ge henne min stora kärleksförklaring till mat, men hon avbröt mig.
"Okey, I get it!"
"Yeah, now you know." Jag ryckte lätt på axlarna och ställde ifrån mig brickan med mat på ett bord. Sedan sköt jag undan stolen på ena sidan så Malin kunde få plats med sin rullstol. När hon var på plats satte jag mig på stolen mitt emot och delade upp maten.
"This is for you, and this... Is mine."
"But I said that I only wanted a sandwich and a cup of tea?" Hon kollade förvirrat på mig.
"Yeah, I know. I heard you. But I know that you're as hungry as I am, now eat!"
Hennes klingande skratt ekade i mitt huvud och det kändes plötsligt som att vi satt i vår egna lilla bubbla av liv. Det var som att det bara var hon och jag där. Malin ställde massa frågor om hur det var att stå på scenen, vad jag tyckte om fansen, om min familj och Irland, men alldeles för snart spräcktes vår lilla bubbla tack vare Trevor.
"May I join you for breakfast?" Han log brett mot Malin. 
"Yeah, sure", sa Malin glatt och klappade på stolen bredvid sig. Jag önskade att hon hade sagt nej, men istället för att muttra något otrevligt så tog jag en klunk av mitt te. Trevor pratade glatt på om allt möjligt, och Malin försökte då & då dra in mig i samtalet, men misslyckades då Trevor inte ville att jag skulle vara med och fånga hennes uppmärksamhet.
"I need to go to the bathroom. I'll be right back", sa Malin.
"I can come with you", sa jag snabbt.
"Niall, you can't go with me in the girls bathroom? I'll look for Grace or Alice." Hon flinade och rullade iväg mot dörren som ledde ut till korridoren. Nu skulle jag alltså spendera min frukost med Trevor, - toppen!
"You're gonna have to let her go", sa han med ett elakt flin.
Tate-tate-langdon-26987634-500-281_large
"What do you mean?" Jag tog en tugga av min smörgås och slickade av lite marmelad från ena fingret. 
"You think that you can just come here, pretend to be the best guy ever and steal her from me, but you can't."
"That's not what I'm trying to do. I'm her frie..." Jag han inte prata klart innan Trevor avbröt mig.
"You can't lie to me, your evil little leprechaun. I can see right trough you. You're not good for her. She needs a real man."
"So I'm the bad guy? Have you already forgotten that you gave her that wheelchair? She could've died!" Jag insåg att jag skrek och att andra patienter som satt i caféterian kollade skumt på mig.
"But she didn't! She's alive, and she's with me. Get it?"
"She's a young woman. Not a toy. You can't own her."
"We'll see. What do you say about having a little competition? We'll try to be our best until prom, and the one she choose to go with wins. If I win, you have to let her go."
"I don't want to compete. As I said, she's not a toy or a price."
"Well, it looks like she's mine then! Get out of her life."
"Hi guys, what are you talking about?" Malin var nu framme vid vårat bord och log mot oss.
"Nothing", sa Trevor och jag i kör.

Here you go!
Förlåt för att det blev så kort, men jag har lite fullt upp. Fast ett kort kapitel är väl bättre än inget alls? Lovar er ett nytt, längre kapitel imorgon!  Mitt huvud sprudlar med inspiration! Gudars, den här novellen kommer bli så grym!
Glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 20 - Freeze The Moment

Previously:
"What's that for?" Niall pekade på sprutan.
"It's for..." Grace var påväg att säga cancer, men jag avbröt henne fort och sa; "Oh nothing. Or I mean, it gives me energy." När jag hade fått orden ur mig kände jag för att slå mig själv i pannan, men det skulle orsaka mig själv mer smärta, och Niall skulle tro att jag var om möjligen ännu knäppare.
"Oh, yeah... Right." Han nickade oförstående.
Grace kollade förvirrat på mig, och jag spände ögonen i henne och då nickade hon kort.
Jag var verkligen inte beredd på att berätta för Niall om cancern än. Skulle jag någonsin bli det?

Jag satt i sjukhussängen med dagboken i knät som min snälla pappa hade hämtat åt mig igårkväll.
"They say 'follow your heart', but if your heart is in a million pieces, which piece do you follow?" , skrev jag, och var påväg att fortsätta skriva men blev avbruten av att det knackade på dörren. Jag la ifrån mig dagboken och gömde den under kudden, och in kom Parisa, Mircea & Jaclyn.
"Hey girl, how are you?" Parisa skyndade fram till mig och satte sig på stolen bredvid sängen. Hon kollade förfärat på mitt omlindade huvud och gipsade ben och strök mig lätt över armen.
"I feel way better." Jag pekade på huvudet.  "But I need to stay here the whole week."
Parisa suckade ledset.
"Hey, we bought you something", sa Jaclyn och lyfte fram en stor korg som hon hade gömt bakom ryggen. I den fanns det en vacker blombukett som var ihopknuten med lila & gröna band, en nalle och en chokladask.
"Oh, you didn't have to..." Jag bet mig i läppen och log.
"Ofcourse we did", sa Mircea och log glatt tillbaka.
"So, how long will you need that thing?" Parisa pekade på rullstolen som stod i hörnet av rummet.
"At least for a week. If my leg gets better they'll change my bandages, and then I'll have to jump on crutches instead..."
"Oh, so you'll not be able to dance at the prom?" Mircea kollade misstroget på mig.
Jag räknade på fingrarna och insåg att det bara var cirka tre veckor kvar till skolbalen. 
"I don't think so..." Jag suckade och lutade mig mot det lilla nattduksbordet för att ta chokladasken. Jaclyn såg att jag inte riktigt nådde och räckte mig den istället. Jag öppnade den och tog en bit, och höll sedan fram asken till dom andra.
"No, it's yours", sa Mircea och skakade på huvudet.
"No, take it." Både hon & jag visste hur mycket hon älskade choklad, så hon gav med sig ganska fort och tog en bit. Detsamma gjorde Parisa & Jaclyn. Dom frågade mig sedan om allt jag mindes från bilolyckan och om hur det var att sova på sjukhuset, och så vidare.

(Några timmar senare...)

"I'll come and visit you everyday", sa Trevor och kysste mig. Han skulle få åka hem från sjukhuset redan idag, efter bara en natt här. Men det kunde ju bero på att det bara var hans arm som det var fel på. Niall satt i soffan i väntrummet, och jag kände hans blick på oss när jag & Trevor kysstes. För att situationen inte skulle bli mer awkward lutade jag mig bakåt och harklade mig lite.
"So, you'll be alright tonight?"
"Yeah, I think so. It'll be kinda scary sleeping alone, but I'll be fine I guess."
Trevor nickade tyst.
"I can stay by your side tonight", avbröt Niall.
Jag flyttade blicken från Trevor till Niall, och sedan tillbaka till Trevor igen.
Tumblr_ma7qvk6keq1rc59mvo1_500_large
Trevors ögon smalnade och han kollade kallt på Niall. Man såg att han inte alls tyckte om den idén.
"No, I'll stay", sa han sedan och vände sig mot mig.
"No, you need to go home and rest, Trevor. I'll be fine, trust me."
"But with Niall by your side, I'm not."
"Why? So you don't think that I can take care of her?" Niall reste sig upp. "I'm at least better than you. We've all seen how it goes when you do it. She ended up like this!" Han pekade på rullstolen och mitt skadade ben.
"Niall, stop", sa jag bedjande. "It wasn't his fault..."
"I know what you're doing. You're trying to steal my girlfriend, but you know, she doesn't love you! She loves me. So you can just take your fucking money and move away from here."
"Trevor!", sa jag förbluffat och höjde på ögonbrynen. Varför var han så otrevlig? Niall ville ju bara göra mig sällskap under natten så jag skulle slippa vara i salen själv? Vi skulle ju inte precis dela säng? "You don't have to be so mean!"
"Then why don't you tell him to stop? Why are you defending him and not me?" Han tog ett djupt, hackigt andetag och blundade hårt. När han öppnade ögonen igen var dom blanka. "You know, sometimes the things we say out of anger are the things we always wanted to say. Truth hurts."
"Boys, boys...", suckade Grace som hade kommit in i väntrummet. Hon la sin hand på Trevors axel men han ryckte bort den. "Trevor, I think we shall go now. Come on!" Hon föste iväg Trevor mot utgången, och han kollade surt på mig & Niall. När Grace och Trevor var borta blev det någon slags obehaglig tystnad. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, så jag kollade bara ner på mina händer som vilade i knät.
"Why are you still together with him? After what he did to you? I mean...", började Niall, men jag avbröt honom.
"Don't mess with me, okey? My head and heart is already fucked up. I don't even know what I'm thinking or feeling anymore."
Jag satte händer på rullstolshjulen och började rulla iväg ut ur rummet. Niall skyndade ifatt mig.
"Hey, I'm sorry. I didn't mean to... I'm sorry." Han la handen på min axel, och jag hörde på hans röst att han verkligen var ledsen.
"It's okey. I forgive you."

Alice & Grace hade hjälpt mig i säng, och pappa & Elliot hade varit och hälsat på mig en stund nu på kvällen. Nu satt jag ensam i rummet och kollade på regndropparna som studsade mot fönstret. Niall kom in i rummet och hade på sig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Troligtvis hade han varit hemma och hämtat ombyte.
"Is there anything you need before we go to bed?" Han log.
"No, I'm fine. Thanks."
Han nickade och bäddade ner sig i sängen som stod en bit ifrån min.
"Goodnight M." Han släckte golvlampan som stod bredvid hans säng.
"Goodnight Niall."
Jag kunde inte sova, så jag låg istället och lyssnade till ljudet av Niall's djupa andetag och regnet där utanför. Det hade blivit mycket kallare i rummet nu. Håret reste sig på mina armar och jag blev alldeles knottrig. Jag hackade också tänder om vartannat, men försökte bita mig i läppen för att inte väcka Niall med mina skallrande tänder.
"Are you freezing?", frågade Niall, och jag ryckte till av hans röst.
"Uhm, yes... A little."
"It sounds like alot to me."
Jag kunde urskilja hans flin i mörkret.
"Do you think they have more blankets here?" Jag hackade tänder igen.
"I don't know, but you can get mine if you want to?"
"No, I can't take yours. You need it, or else you'll freeze."
Det blev tyst ett tag, men sedan såg jag Niall resa sig. Han tog sitt täcke och bar bort det till min säng. Sedan la han det försiktigt över mig, men var extra noggrann när han kom till mitt vänstra ben.
"What are you doing?", viskade jag.
"I'm taking care of you", viskade han lugnt tillbaka.
"What? But now you'll get cold?..."
Jag såg Niall gå runt min säng, och nu stod han på min högra sida. Jag insåg vad han hade tänkt och försökte maka mig så gott jag kunde åt vänster.
"I don't need that much space", sa han och flinade igen. Sedan kröp han försiktigt ner under täcket så att han inte skulle råka göra mig illa. Med tanke på att det mest närgågna jag varit Niall var den där gången efter dansuppvisningen då vi kramades fick det att kännas lite skumt. Jag visste inte om jag skulle försöka hålla mig på min sida av sängen eller om det var okej att jag makade mig närmare.
"Are you alright?", viskade Niall.
"Yeah." Jag log. Tack vare våra två täcken blev jag lite varmare, men jag var fortfarande lite kylig. Niall snuddade vid min arm och ryckte till.
"Wow, you're cold as ice!"
"I know", sa jag generat.
Han tog försiktigt tag i min midja och drog mig närmare intill sig så att halva min överkropp rörde vid hans. Sedan la han armen om mig och lutade sin panna mot min kind.
"Do you feel better?"
Niall var väldigt varm, men jag kunde inte tyda om det var hans värme eller beröringen som gjorde så att det for en varm ilning genom hela min kropp. Just nu ville jag bara att den här stunden skulle vara för evigt...

Here you go!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv! c:
Kram // Vendela
 
 

Chapter 19 - Waking Up

Previously:
Orden sjönk långsamt in i mitt huvud. Ni kommer inte få träffa dom ikväll... Tänk om dom var så skadade att... Tänk om hon hade hamnat i koma? Eller ännu värre, tänk om hon var död? Om Malin hade dött och Trevor överlevt... Då jävlar! Jag kände hur gråten övergick i ilska och jag kände för att slå ner någon. Jag reste mig upp med ett ryck och slog knytnäven hårt i väggen. Handen värkte, men jag kunde inte bry mig mindre. Veronica, Richard & Elliot stirrade på mig, och jag sprang ut ur väntrummet. Jag måste få se henne...

Jag skyndade genom korridoren och kikade in genom varje fönster för att hitta Malin's sal. Efter en liten stund hade jag hittat rätt. När jag fick syn på Malin gick jag från arg till ledsen igen. Det gjorde ont i mig att se henne i det där skicket. Sjuksköterskan som hade sagt att vi inte skulle få träffa henne, samt några andra sköterskor var i salen och pysslade om Malin & Trevor. Jag ville hemskt gärna gå in där, men något sa mig att jag inte borde störa. Istället lutade jag mig mot väggen och gled ner bredvid dörren. När sköterskorna gick ut där ifrån skulle jag passa på att smita in.

(Ca. 7 timmar senare...)

Jag måste ha slumrat till där jag satt, för nu hade hela sjukhuset vaknat till liv igen. Jag upptäckte snart att jag hade en ljusgrön filt över mig. Någon av sköterskorna måste ha lagt den över mig när jag sov... Jag reste mig och tog filten i famnen. Sedan kikade jag in genom det lilla fönstret och såg att bara Malin var där inne. Jag öppnade dörren försiktigt, smet in och smög tyst fram till sängen där Malin låg och sov. Det stod en liten stol bredvid hennes säng, så jag satte mig på den och betraktade Malin i tystnad. Hon var verkligen vacker när hon sov, trots alla bandage och grejer. När jag hade suttit där i ungefär en kvart började min mage kurra. För att inte väcka Malin smög jag snabbt ut ur rummet igen och började leta reda på mat. Det måste väl finnas någon sorts matsal här? Dom har ju ändå patienter som bor här dygnet runt, och dom måste väl ha mat...? Till slut hittade jag någon typ av matsal, och där köpte jag mig en stor smörgås, en flaska juice och en kopp te.
När jag hade fått i mig ungefär halva mackan och druckit upp all juice fick jag syn på Trevor. Han gick runt med vingliga steg och sin brutna hand hängandes i något slags bandage. Jag reste mig från bordet och gick ut i korridoren och fram till honom. 
"So, you're awake?", sa jag kallt. Det kom mer ut som ett påstående än en fråga.
"Yeah." Trevor nickade.
"How can you even look yourself in the mirror when you know what you did to her?" Ilskan blossade upp inom mig än en gång.
"Did to who?" Han la huvudet på sned och kollade på mig som ett stort frågetecken.
"M." Jag kunde inte förstå hur man kunde vara så jävla dum i huvudet och köra en sån dyrbar last när man var full!
"Oh, yeah right. But... She is awake now, right?"
"No."
"Oh", flämtade han ännu en gång. 
"You know, if we weren't at the hospital right now... I would've beat you up." Jag lyfte på bröstkorgen och tornade upp mig framför Trevor. Det fick honom på något sätt att rygga tillbaka, fast att vi var ungefär lika långa. Kanske berodde det på att han inte skulle ha en chans med sin brutna hand? 
"Don't ever make that mistake again. If you hurt M, then your life is over."
"Don't tell me how to treat my girlfriend!" Han kollade rasande på mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, för det enda jag ville göra var att slå honom. Istället gick jag surt där ifrån för att leta upp Malins familj.
Jag kände hur jag började återfå minnet och vaknade till liv igen. Jag rörde försiktigt varje kroppsdel, en i taget, för att testa. När jag kom till vänstra benet kved jag till. Jag slog upp ögonen men såg inget. Allt var suddigt, men jag kunde se en kvinna. Eller nej, två... Tre... Dom tre, identiska kvinnorna förvandlades till en igen, och jag återfick synen.
"Goodmorning", hälsade kvinnan. Hon bar vita kläder, hade långt blont hår med uppsatt lugg och var riktigt söt.
"Ehm, Hi..." Jag var förvirrad. När jag hade varit på sjukhuset alla andra gånger hade jag haft en annan sjuksköterska som tog hand om mig. Hon var mörkhyad, hade mörkbrunt hår, - på gränsen till svart, och hade en mörk men bekväm röst. Om jag minns rätt hette hon Grace... Kanske jobbade hon på barnavdelningen nu? Eller så kanske hon hade fått jobb någon annan stans?
"I'm Alice."
"Malin", hälsade jag tillbaka med en nickning. "Where's Grace...?"
"Oh, she'll be here soon. Don't worry. I took her night shift."
"Oh." Jag nickade igen.
"So, how's your head?"
"My head?" Jag la handen på huvudet och möttes av tjockt bandage. "I don't... Really know? But my leg hurts..."
"Wait, I'll get you some painkiller." Hon blinkade mot mig och försvann ut ur rummet. Jag passade på att se mig omrking. Jag befann mig i ett stort, vitt rum med maskiner och två sängar. Den ena stod tom, men den var obäddad så jag antog att det var där Trevor hade sovit under natten. Vart var han nu förresten? Det luktade nyskurat golv, så det stack i näsan och dunkade i huvudet, och jag blev grymt irriterad av den pipande maskinen som bevisade att mitt hjärta fungerade som det skulle.
Alice kom tillbaka och hjälpte mig mot smärtan i benet. Sedan fixade hon med kuddarna bakom min rygg, och jag sjönk ner igen. Det knackade på dörren, och min blick for automatiskt åt det hållet där dörren fanns.
"Someone wants to meet you." Alice log och gick bort mot dörren och öppnade. Niall kom gåendes in med händerna i fickorna och satte sig på stolen bredvid mig. Sedan vände han sig om och nickade mot Alice som i en gest att hon kunde gå nu, men hon stod envist kvar.
"Hey. Do you feel better?" Han tog ut händerna ur fickorna och kliade sig i nacken. Sedan knäppte han ihop händerna och la dom på sängkanten.
"I don't know. Maybe a little." Jag försökte mig på ett leende, men det var ansträngande för huvudet.
"I'm sorry", mumlade han.
"For what? It's not your fault. You have nothing to do with this." Jag ansträngde mig och flyttade min högra hand så den snuddade vid Niall's.
"I know, but it hurts me to see you like this..." Meningen dog ut.
"Don't worry, Niall. I'll get better." Jag smekte Niall's knogar med lillfingret.
Han log, men jag kunde se att han fortfarande var ledsen i hans ögon. Jag kände att det inte bara var Niall som tittade på mig, och min blick förflyttades mot Alice. Niall vände sig också om och tittade frågande på henne. Hon skakade ursäktande på huvudet och kollade ner i golvet.
"I'm sorry. I just... I just find it interesting. It's like you have a very special bond between you two. I've never seen anything like that..."
"Are you guys together?", tillade hon sedan efter en stunds pinsam tystnad.
"No, I have a boyfriend. Trevor." Jag pekade mot den andra sängen men kom snart på att han faktiskt inte låg där nu.
"Oh, I see." Hon var påväg att säga något mer, men dörren slogs upp och in kom Grace.
"Hello! Oh, Isn't it my little sweetie, M?" Grace öppnade sina armar som för att krama mig, men insåg snart att jag inte skulle klara av det.
"Hi Grace." Jag log ansträngt. "Could you please give me my medicine?" Jag kom och tänka på att jag faktiskt inte hade tagit min spruta på några dagar, och det var verkligen inget bra att vänta.
"Yeah, sure girl." Grace försvann ut ur rummet.
"Well, I gotta go. See you tomorrow." Alice reste sig upp och nickade mot oss.
"Bye Alice", sa jag och Niall i kör. Alice gick ut ur rummet, och Grace var tillbaka. Niall fick syn på min spruta och kollade förvirrat på den.
"The right leg, or...?" Grace kollade bekymrat på mig.
"Yeah, since I can't take it in my left so..."
"What's that for?" Niall pekade på sprutan.
"It's for..." Grace var påväg att säga cancer, men jag avbröt henne fort och sa; "Oh nothing. Or I mean, it gives me energy." När jag hade fått orden ur mig kände jag för att slå mig själv i pannan, men det skulle orsaka mig själv mer smärta, och Niall skulle tro att jag var om möjligen ännu knäppare.
"Oh, yeah... Right." Han nickade oförstående.
Grace kollade förvirrat på mig, och jag spände ögonen i henne och då nickade hon kort.
Jag var verkligen inte beredd på att berätta för Niall om cancern än. Skulle jag någonsin bli det?

Here you go! xx
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv! 
Kram // Vendela

Chapter 18 - I Gotta Find You

Previously:
"Can I come with you?" Jag började andas orytmiskt. 
"Sure, jump in." Han nickade häftigt mot baksätet och satte sig själv på förarsidan. Jag slängde mig in i bilen, för jag förstod att dom var stressade. Elliot kollade ner i knät och försökte torka bort sina tårar. Jag blev ledsen bara av att titta på honom, men det kunde ju bero på att jag var den typen som grät när jag såg andra gråta. För att försöka göra situationen bättre för oss båda på alla möjliga sätt och vis så sträckte jag fram min hand, och han tog den.

Jag bytte om till arbetskläder och gick sedan ut i korridoren och hälsade på mina arbetskollegor.
"Hi Alice", sa Grace och kom gåendes mot mig med öppna armar. Hon hade bytt om till sina vardagskläder och var redo för att gå hem.
"Hey Grace!" Jag kramade om henne.
"Are you sure about this?" Hon lät bekymrad. "I really would take it, I mean, it's my shift. But you know, my husband is working so I have to take care of the kids and..."
"Yeah. It's okey, I understand", log jag.
Tumblr_lzsoa9hojc1qcbgf2o2_500_large
Jag hade lovat Grace att jag skulle ta hennes nattskift på sjukhuset. Vanligtvis jobbade jag bara på dagen, men nu hade jag vilat upp mig så det skulle nog gå bra. Jag hade hört att det brukade vara ganska lugnt på natten också. Man behövde bara gå och titta till alla sovande patienter, kanske ge dom smärtstillande om det behövdes och så.
"Well, goodbye then. And once again, thank you."
"No problem. Goodnight." Jag släppte taget om henne och vinkade lite medan hon rundade hörnet av den långa korridoren.
Jag började gå i lugn takt längs med korridorerna och andades in den fräna doften av nyskurat golv. Alla korridorer var vita och stilrena, - väldigt tråkigt om ni frågar mig. Det hade varit så mycket trevligare om sjukhuset hade haft lite färg, - lite karaktär. Jag hade jobbat på det här stället i cirka två år nu, och jag stortrivdes, men på något sätt kände jag att jag inte riktigt passade in. Alla kollegor var så öppna och trevliga, och visst var väl jag också trevlig, men det kändes bara som skådespel. Jag pratade nästan aldrig om mig själv, min familj eller mitt privatliv. Det kändes för... Privat? Jag var verkligen ingen öppen människa...
Jag hade nu passerat barnavdelningen och fortsatte mot dom vuxnas. När jag passerade varje rum kikade jag in i det lilla fönstret på dörrarna för att se att alla var okej. Än så länge verkade det helt lugnt. Mitt i den ljuva tystnaden slogs dörrarna upp längre bort i korridoren, och in kom ambulansförare och sjuksköterskor i en väldig fart med en patient på en bår. Dom kom gåendes mot mig, och när jag var bredvid dom började jag gå i deras takt för att se vad som stod på.
"What happened?" Jag fick ögonkontakt med en av ambulansförarna.
"Car crash", svarade han kort och stressat.
Dörrarna bakom oss slogs upp igen och in kom ännu en bår med en patient och ambulansförare runt om.
Patienten som låg på båren jag gick bredvid var en söt tjej i kanske sjuttonårsåldern. Hon hade blont, lockigt hår men som nu till större del var täckt av ett blodigt bandage. Hennes vänstra ben var också omlindat, och om jag fick gissa hade hon kanske brutit det. Hon andades i otakt och hade säkert fått sig en rejäl hjärnskakning, men var fortfarande vid liv, vilket gladde mig. Sjuksköterskorna svängde in i en annan sal, men jag stod kvar för att titta till den andra patienten.
"The same car crash?", frågade jag och bet mig i läppen.
"Yup", svarade en annan sköterska.
Jag granskade killen som låg på båren. Han hade dock kommit ganska lindrigt undan. Lite skrapsår här och var, varav vissa blödde lite, och en svullen arm (troligtvis bruten). Men huvudet var okej, i alla fall på utsidan, alltså måste bilen eller vad dom nu hade krockat med kommit på tjejens sida.
"Is there something I can do?" Jag följde efter in i salen. Det fanns redan tillräckligt med personal som pysslade om blödande sår och brutna delar, så där behövdes jag ju i alla fall inte.
"Yeah, prepare a dormitory for them. They'll have to stay here."
"Alright." Jag vände på klacken och gick i snabb takt längs med korridoren bort till en ledig sovsal. När jag var inne i rummet bäddade jag med nya, fräscha lakan och hämtade en droppmaskin. Flickan skulle säkerligen behöva en. Jag anade högljudda, oroliga & ledsna röster, samt snabba steg i korridoren. Jag kikade ut från rummet och fick syn på en man i kanske 40årsåldern, samt en kvinna som jag antog var hans fru, och två barn.
"Can I help you?"
"Excuse me, I'm Richard, - Malin's father. You know, the girl who were in the car crash?" Han lät stressad och såg blek ut i ansiktet. "They said she'd be up here."
"Okey. We're taking care of them right now. You'll get to see her later, but please go to the waiting room." Jag följde dom till väntrummet och såg till att dom satte sig ner. Kvinnan satt och strök den yngsta pojken över håret medan han grät i hennes knä, och mannen vid namn Richard hade lagt armen runt kvinnans axlar. Den andra pojken satt dock i den lediga fotöljen och lutade huvudet i händerna. Kanske tillhörde han inte familjen? Hur som helst var det inte min ensak, och med en kort nickning försvann jag ut ur rummet för att hjälpa våra patienter.
Richard stannade bilen precis utanför sjukhuset, och vi skyndade oss in. Den fräna doften av nyskurat golv stack i näsan så fort vi kom innanför dörrarna. En mörkhyad kvinna, vid namn Claire enligt hennes namnbricka, satt vid disken och kollade lugnt på oss. Antagligen ville hon inte bidra till en stressad miljö, fast jag kunde inte påstå att jag kände mig mindre stressad.
"Richard, - Malin's father. The girl who were in the car crash", hälsade Richard när hade kommit fram till disken. "Where can I find her?"
"On the fourht floor." Hon vände sig mot oss andra. "And you are?"
"Veronica", sa Malin's mamma kallt. "And this is Elliot, - her brother."
"And you?" Claire kollade granskande på mig.
"Niall. Niall Horan. I'm her friend."
"Oh, okey." Hon gjorde en gest mot hissen och vi skyndade tacksamt iväg. När vi hade tagit hissen upp till fjärde våningen gick vi förvirrat längs med alla korridorer. Dom var exakt likadana så det kändes som om vi gick i cirklar. Plötsligt stack en ung tjej i sjuksköterskekläder ut huvudet från ett av rummen.
"Can I help you?"
"Excuse me, I'm Richard, - Malin's father. You know, the girl who were in the car crash? They said she'd be up here."
"Yeah okey. We're taking care of them right now. You'll get to see her later, but please go to the waiting room." Hon följde oss dit och såg till att vi satte oss ner. Med en kort nickning försvann hon sedan ut ur rummet. Jag hade satt mig i fotöljen som stod vid sidan om soffan där Richard, Veronica & Elliot satt och höll om varandra. Just nu önskade jag att någon kunde hålla om mig också... Jag lutade huvudet i händerna och kände hur tårarna började välla fram igen. Tänk om det hade gått riktigt illa? Fast då skulle hon väl sagt det? Sjuksköterskan sa ju faktiskt att dom togs hand om just i detta nu?
Vi satt där i säkert över en timme, - kanske mer, tills kvinnan kom tillbaka.
"You wont get to see them tonight. I'm sorry. Maybe tomorrow."
"What? Tomorrow?! We wont go anywhere until we'll get to see her", sa Richard.
"Well, then I guess you'll need to stay here for the rest of the night." Hon ryckte på axlarna.
Orden sjönk långsamt in i mitt huvud. Ni kommer inte få träffa dom ikväll... Tänk om dom var så skadade att... Tänk om hon hade hamnat i koma? Eller ännu värre, tänk om hon var död? Om Malin hade dött och Trevor överlevt... Då jävlar! Jag kände hur gråten övergick i ilska och jag kände för att slå ner någon. Jag reste mig upp med ett ryck och slog knytnäven hårt i väggen. Handen värkte, men jag kunde inte bry mig mindre. Veronica, Richard & Elliot stirrade på mig, och jag sprang ut ur väntrummet. Jag måste få se henne...

Jag vet att jag sa för länge sedan att man inte kommer få läsa ur extrakaraktärernas perspektiv... Ändrade planer! Kommer alltså ta med Parisa's & Alice's perspektiv ibland, p.g.a olika skäl. ^.^
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker/tror kommer hända, samt ge kritik, osv.
Kram // Vendela

Chapter 17 - So Right, So Wrong

Previously:
Jag tog ett djupt, hackigt andetag och drog handen genom håret. "Goodnight M." Jag började gå ner för den lilla gången och kände hennes ögon i ryggen på mig, men jag vände mig inte om. När jag sedan kom in i lägenheten smällde jag igen dörren, gled ner längs med den och satte mig på golvet med huvudet vilandes mot knäna. Jag kände mig ångerfull. Jag hade ju inte behövt skrika åt henne... Det var ju faktiskt jag som hade hållt saker inne, och det var ju en ganska stor grej. Och hon hade rätt; vänner berättar allt för varandra... Jag suckade.


Jag låg på sängen med dagboken framför mig och pennan i handen. Alla tankar for runt i mitt huvud och jag visste inte vart jag skulle börja...
"Varför måste jag alltid göra saker så stora? Varför måste jag alltid förstöra för mig själv? Jag ångrar verkligen allt jag sa till Niall. Jag kunde ha stoppat honom när han gick. Jag kunde bett om ursäkt för att ha skrikit och varit så otrevlig..."
Nu stod det plötsligt still i huvudet.
"Förlåt", fick bli det sista ordet jag skrev innan jag stängde igen dagboken och gömde den igen.
Jag kollade på mobilen som låg och vilade på nattduksbordet och bestämde mig sedan för att ringa Niall. Han svarade efter bara två signaler.
"Hey, I'm..."
"Hi Niall, I'm... Oh, you first."
"No, you first."
"Okey, uhm... I just wanted to apologize for being so rude and..."
"No, it's okey. I'm the one to say sorry. So, I'm sorry. I really am. I didn't mean to scream at you. You were right, it was stupid of me to hold it in. I mean, we're friends, and as you said; friends tell each other everything. You've never hold big things in for me, so..."
Det kändes bra att höra att han inte var arg på mig längre, men jag fick lite dåligt samvete i slutet av hans ursäkt. Jag höll visst saker inne för honom, men det var saker jag bara inte kunde berätta. Jag ville inte riskera att förlora honom, och om jag berättade om cancern skulle han dra sig undan som alla andra killar.
"Uh, yeah right. But I have to sleep now, so goodnight."
"Goodnight M." Den här gången lät hans röst mycket varmare, och jag fick nästan ångest när jag skulle lägga på. Jag la ifrån mig mobilen, släckte taklampan och kröp ner under täcket. Efter bara några minuter somnade jag...
 
(Några dagar senare... Fredag 28 November)
"Trevor, can we go home? I'm kind of tired." Trevor och jag hade hängt på Club Fabric hela kvällen och festat, men jag hade haft huvudvärk redan innan jag kom så jag hade inte druckit något.
"You wanna go home already?" Han la armen om mig och gav mig en besviken blick.
"We've been here for like 4 hours!" Jag försökte överrösta den höga musiken.
"Okey okey...", mumlade han och gick bort till sina polare. Jag kunde se på hans läppar att han sa något om att åka hem, och dom kramade om honom och nickade lätt. Sedan var Trevor tillbaka hos mig igen.
"Let's go then."
Vi gick ut från klubben och blev bemötta av kallt spöregn. Jag nästan sprang fram till bilen för att inte förstöra mitt smink och frisyren. Trevor satte sig på förarsidan, och jag bredvid. Han gasade på och vi körde iväg i full fart. Jag kunde inte förstå hur han vågade köra så fort och kunde se så säker ut när det var så mörkt att man inget såg. Vindrutetorkarna gled fram och tillbaka för fullt för att få bort allt vatten på rutan, men det gjorde inte synen bättre. När jag upptäckte att vi nästan fick väja undan för andra bilister blev jag lite smått orolig.
"Trevor, are you drunk?"
"No, ofcourse not babe..." Han blinkade hårt för att kunna hålla ögonen öppna.
"Oh god, you are drunk! Why didn't you tell me? I shouldn't have let you drive if I knew!"
"Okey, maybe a little. But I'm fine", sluddrade han och blinkade hårt igen.
"Park the car over there", sa jag och pekade mot en liten parkering som låg utanför en mataffär. Trevor lyssnade dock inte utan körde förbi i full fart.
"Trevor?!"
Vi började närma oss en korsning och ljuset var redan rött, men Trevor körde på som en galning ändå. Det började vända sig i magen på mig och jag var ärligt talat livrädd. Det enda som lyste upp i mörkret var dom få gatlyktorna och ljusen från bilarna. Vi var precis framme vid korsningen nu, och på vägen till höger om oss kom en lastbil farandes. Lastbilsföraren insåg att vi inte hade stannat när vi skulle och att vi när som helst skulle krocka. Han tutade förbryllat och det tjöt i öronen på mig. Det kändes som att hjärtat tog ett extra skutt, på ett mindre bra sätt, och jag fick en såndär nära-döden-känsla. När jag trodde att vi i sista sekunden hade klarat oss undan på grund av att Trevor körde så fort rycktes jag åt sidan och hörde en hög smäll som ekade i huvudet. Kanske till och med i hela kvarteret? Även fast jag inte såg så mycket kände jag hur bilen snurrade runt och slutligen kraschade in i något. Jag måste ha fått något ryck och knäppt upp bältet, för nu låg jag med kinden på den kalla asfalten. Det luktade bränt och jag hade ont i hela kroppen. Jag skulle dra undan håret från ansiktet då mina fingrar möttes av en geggig sörja i någon vinröd nyans som luktade metalliskt. Det kändes som att det brann i huvudet och ena benet, men det kalla regnet kylde ner mig lite.
134572428592392_animate_large
Bilar tutade och människor skrek omkring mig. Det var det sista jag uppfattade innan allt svartnade framför mina ögon...
"Thanks for the ride, buddy", sa jag till Harry och vinkade av honom. Jag hade hängt med han & grabbarna i studion hela kvällen. Nu var klockan lite efter tolv och jag var grymt trött.
"Mamma? Pappa? Vart ska vi? Vem var det som ringde?"
Jag kollade bort mot Malin's trädgård och fick syn på hela hennes familj som skyndade mot bilen. Jag förstod inte ett ord av vad dom sa, eftersom dom pratade något jag antog var svenska. Malin hade nämnt det nån gång, - att dom var svenskar alltså. Något stod dock inte rätt till. Malin's lillebror grät, mamman var blek i ansiktet, och pappan verkade frustrerad och rädd. 
"What's going on? Where's M?" Jag skyndade fram till dom innan dom hade hunnit sätta sig i bilen.
"She's on her way to the hospital, and so are we", sa mamman kallt.
"Is she alright?" Jag stelnade till. Hade det hänt något farligt? Kära gode gud, säg att hon lever!
"We don't know", sa pappan stressat.
"Can I come with you?" Jag började andas orytmiskt. 
"Sure, jump in." Han nickade häftigt mot baksätet och satte sig själv på förarsidan. Jag slängde mig in i bilen, för jag förstod att dom var stressade. Elliot kollade ner i knät och försökte torka bort sina tårar. Jag blev ledsen bara av att titta på honom, men det kunde ju bero på att jag var den typen som grät när jag såg andra gråta. För att försöka göra situationen bättre för oss båda på alla möjliga sätt och vis så sträckte jag fram min hand, och han tog den.

Here you go!
Vad tror ni kommer hända? Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv.
Kram // Vendela

Chapter 16 - Secret Lives

Previously:
Jag gick snabbt in i vardagsrummet och fram till datorn där Parisa stod.
"This thing isn't working", sa hon frustrerat.
"Wait, you need the code to log in. I'll fix it." Jag satte mig i datastolen och knappade in lösenordet till familjens konto. Mircea och Jaclyn kom in i vardagsrummet och hängde sig över datorn precis som mig & Parisa.
"What shall I search for?", sa jag när jag var inne på google.
"Niall Horan."


Jag kollade förvirrat på Parisa men gjorde sedan som hon sa och skrev in Niall Horan i sökfältet. Det första förslaget som kom upp var fakta från wikipedia. Jag kände mig ännu mer förvirrad men klickade på länken. När våran sega dator hade laddat klart och sidan kommit upp blev vi alla helt chockade.
Tumblr_m6xiedxkzl1raa31eo1_500_large
"Oh my god", sa Parisa och satte handen för munnen.
Jaclyn hängde sig över min axel och började läsa högt:
"One Direction are a British-Irish boyband formed in London 2010, consisting of members Niall Horan, Zayn Malik, Liam Payne, Harry Styles and Louis Tomlinson. They signed to Simon Cowell's record label Syco Records after being formed and placing third in the seventh series of British television music competition The X Factor..."
"Scroll down a bit", sa Parisa med uppspärrade ögon. Jag gjorde som hon sa, och en bit ner på sidan kunde man läsa lite fakta om bandmedlemmarna, bland annat Niall.
"It's him", sa jag, fortfarande chockad.
"Your friend is one of the most famous boys in the world right now..." Mircea's haka slog nästan i golvet.
"I can't believe it", mumlade jag.
"This is crazy", sa Parisa helt uppe i sina egna tankar.
"I can't believe that he didn't tell me..." Jag flyttade en hårslinga som hade åkt ner i pannan. På något vis kände jag mig sårad. Jag trodde att Niall & jag var vänner, och vänner berättar allt för varandra. Jag hade berättat nästan allt för honom... Förutom om cancern då förstås. Men för övrigt, och han kunde inte säga något som var så stort som det här?
"I feel sick." Jag kände hur det vattnades i ögonen.
"Why? Isn't this great news? Now you can become a professional dancer, as you wanted! If you two are hanging out in public, the world will get to know you and...", började Jaclyn, men jag avbröt henne.
"No, Jaclyn! I don't want to use his fame! We're friends. Or, at least we were..."
Alla tystnade.
"Come on, just because he's famous doesn't mean that your friendship has to be over?" Parisa la en hand på min rygg.
"What if anyone can see us? What if the paparazzis start writing about me and find out about my cancer? I don't want the world to talk about my privacy. I haven't even told Niall about it... I haven't told Trevor either." Jag suckade.
"Why don't you go over to Niall and talk with him?" Mircea kollade oroligt på mig.
"I don't want to. I think I need some time for myself. Is that okey?"
"Yeah, sure. But just call us if you need anything, want some advice or just want to talk. We're here for you."
"Thanks girls." Jag log blekt.
"See you in school tomorrow. Bye M!" Dom tog sina jackor och vinkade lite innan dom stängde dörren. Jag tog ett djupt andetag och andades sedan ut i en djup suck. 
 
(Några timmar senare...)
Jag hade bytt kläder, tagit av mig örhängena och släppt ner luggen. Jag tänkte inte vara uppe så länge till eftersom jag var så himla trött. Mamma satt i vardagsrummet och såg på teve, och Elliot hade gått och lagt sig. Pappa jobbade sent idag, så jag hade skippat middagen. Jag tycker inte om att sitta vid köksbordet när han inte är där, eftersom mamma och jag inte kommer så bra överens. När mamma hade bosatt sig framför teven hade jag smygit ut i köket och gjort mig lite kvällsmat, och nu satt jag på altanen och käkade. Det var kallt, men jag hade en tjock filt i knät så jag frös inte så mycket.
Jag kollade ut genom fönstret och såg Malin sitta på altanen i sin ensamhet. Inte kunde det vara så roligt att sitta och äta själv? Jag gick ut i hallen och drog på mig skorna och jackan, och sedan gick jag ner för trappan i trapphuset och ut genom dörren. Som jag hade väntat mig var det rätt kyligt, så jag var glad över att jag tagit jackan. Jag gick ner till vägen, eftersom jag inte kunde gå rätt över på grund av staketet mellan våra trädgårdar, och sedan upp på den lilla gången som ledde till Malin's hus.
"Hey." Jag log.
"Hi", svarade hon kort och tittade ner på sin smörgås.
"Is something wrong?"
"No. Why would it?"
"I don't know, but it sounds like something isn't right... You seem angry." Jag ryckte lätt på axlarna.
"Well, everyone has a life that no one else knows about." Hon kollade upp på mig och stirrade mig rätt in i ögonen.
1344544499894397_animate_large
Hon verkade sårad.
"Have I done something wrong? Did I say...", började jag, men blev avbruten mitt i meningen.
"It's not something you've said or done. It's what you haven't said. Apparently, you forgot to tell me a very important thing?"
"What?" Jag var förvirrad. Vad menade hon att jag inte hade berättat?
"What?", ekade hon. "Like, maybe that you're one of the most famous boys on this planet right now? But maybe that's just nonsense?"
"Hey..."
"Don't hey me. I thought we were friends, and friends tell each other everything. Especially things like that!" Hon tog sin tekopp och höll den i knät. "You didn't think that I would figure it out, huh? Were you just going to sit there and pretend like nothing and that we would be friends forever without me knowing anything? What if I just one day found a picture of you and your band in a magazine, or a picture of us with lots of gossip and rumours?"
"That's enough!", skrek jag ilsket och ställde mig upp. "So you want to know why I didn't tell you when I noticed that you didn't know I were famous? Yeah, okey here we go. I didn't tell you because, you're the first girl I've met since I became famous who didn't know a shit about me but seemed to like me anyway. Not because of my fame, not because of my money, but because of me just simply being me. That's why I didn't tell you. Satisfied?"
Jag tog ett djupt, hackigt andetag och drog handen genom håret. "Goodnight M." Jag började gå ner för den lilla gången och kände hennes ögon i ryggen på mig, men jag vände mig inte om. När jag sedan kom in i lägenheten smällde jag igen dörren, gled ner längs med den och satte mig på golvet med huvudet vilandes mot knäna. Jag kände mig ångerfull. Jag hade ju inte behövt skrika åt henne... Det var ju faktiskt jag som hade hållt saker inne, och det var ju en ganska stor grej. Och hon hade rätt, kompisar berättar allt för varandra... Jag suckade.

Here you go, my loves!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker/tror kommer hända, samt ge kritik, osv. :)
Kram // Vendela

Chapter 15 - Thinking Of You

Previously:
Jag kisade med ögonen och vände & vred på huvudet. När jag gjorde så såg det ut som att stjärnorna rörde på sig.
"Shut your eyes and think of somewhere", sa Niall helt random.
"How do you mean?"
"Like, where do you see yourself in ten years?"

 
 
"I don't know." Jag räknade på fingrarna tyst för mig själv. "In 10 years I'm 27 years old... I think I'm still here then. I love London, and I don't want to leave. But I'd like to travel alot. And dance. I want to become a professional dancer."
"If you ask for my opinion, you already are one."
Jag log generat och vred på huvudet så jag tittade på Niall. Han tittade redan på mig. Jag såg rätt in i hans ögon, och insåg att det faktiskt var första gången jag riktigt mött hans blick. På nära håll, alltså. Jag visste redan att hans ögon var blåa, men inte blå. Hans ögon var som kristallklart vatten.
"You're special." Han log.
"What do you mean with special?"
"You're not like other girls I've met." Han slätade ut rynkan mellan mina ögon med sitt finger. Det fladdrade till i min mage av hans beröring, fast att jag visste att det var fel. Niall var min vän, det var bara Trevor's beröring jag verkligen fick falla för.
"Do you mean that I'm weird?" Jag flinade.
"No, no absolutely not. You're cool, and funny, and..."
"How many girls have you met?" Flinet satt fortfarande kvar på mina läppar. Niall var ju helknasig! Vadå cool? Jag? Cool? Nej gud nej.
"Not that many actually. I've only had 2 real girlfriends. I weren't one of those popular guys at school... I was shorter than everyone else, I had weird teeths and... Yeah. You know, when I was 12, all my friends had girlfriends and I didn't. I felt so lonely and awkward, so I asked my mom to date me." Niall började skratta, och detsamma gjorde jag.
Jag suckade glatt och kollade upp mot stjärnorna igen. Jag hade gärna velat fråga vad som hände med hans senaste flickvän, men det var kanske inget han ville prata om. Hon måste i alla fall ha varit mycket vacker...
"You never told me why you wanted to know where I'll be in ten years?"
"You didn't ask me why?" Han log snett. "Just kidding. I was just curious."
Jag nickade sakta. Nu kunde jag inte längre känna mina fötter, för det var så kallt ute.
"Maybe we should get going. Come on", sa Niall och reste sig. När han hade kommit upp på fötter räckte han mig sin hand och drog upp mig.
"Thanks."
Han ryckte på axlarna.
När vi gick hemåt i mörkret ville jag hemskt gärna ta hans hand i min, men jag kunde inte. Skulle inte det räknas som att gå bakom ryggen på Trevor? Det ville jag verkligen inte. Jag gillade Trevor, men det var någon del i mig som började gilla Niall mer och mer för var gång vi sågs. Men jag skulle se till att våran relation förblev vänskap. Inget mer. Bara vänskap...

Jag slängde mig på sängen och tog fram min dagbok som låg under en av mina kuddar. Sedan tog jag en penna och började skriva:
"Jag är så förvirrad! Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag älskar Trevor, det gör jag verkligen, men Niall... Det är något med honom som får mig att... Nej, jag finner inte ens ord för mina känslor för honom. Men vi måste förbli vänner, inget mer. Som Jaclyn sa, - jag kan inte få båda. Jag låter inte speciellt övertygande va? Jag börjar nästan tvivla på allt jag känner, tänker & säger... När jag umgås med Trevor, då känner jag mig nykär gång på gång, men när jag är med Niall så ägnar jag inte Trevor en tanke! Förutom när jag är påväg att gå för långt förstås... Åh, ibland skulle livet bara vara så mycket enklare om man inte kunde känna saker. Jag har en känsla av att vad det än är som pågår så kommer någon i slutändan att bli sårad."

Jag drog av mig ytterkläderna och gick in i köket. Min mage kurrade och jag skyndade fram till kylskåpet och tog fram pålägg jag kunde ha på mackan och en öl. Medan jag fixade i ordning mitt käk kunde jag inte låta bli att tänka på Malin. Den här promenaden var nog den bästa jag varit på, någonsin! Fast den kunde ju varit bättre om... Nej, jag fick inte tänka så. Malin hade en pojkvän, så det var bara att inse att jag aldrig skulle få komma ens i närheten av Malins läppar. Men nu var jag i alla fall hennes vän. Jag fick inte förstöra det här. Men jag var ändå på ganska glatt humör. Det kändes bra att ha fått lite av sina känslor ur sig. Till exempel det där med att hon är speciell. Fast hon hade nog inte riktigt förstått hela innebörden med det hela. Men det gjorde inget. Jag hade i alla fall sagt det. Hon var verkligen speciell. Jag gillade allt med henne. Eller nej, gilla var en underdrift. Jag älskade allt med henne. Hennes personlighet, hennes klingande skratt, hennes léende, ögonen, håret, rösten, - ja allt!
Jag tog min macka & ölburken och gick in i vardagsrummet. Sedan drog jag åt mig tevedosan och satte på teven. Jag lutade mig tillbaka med min ölburk framför en fotbollsmatch. Ingen viktig dock. Jag hejade inte på något av lagen. Men det var ju bättre än inget.
(Några dagar senare...)
Mobilen pep till. Jag drog upp den ur fickan och såg att jag hade fått ett sms av Parisa.
"Vi kommer till dig om 5", stod det. Med "vi" menade hon antagligen hon, Jaclyn & Mircea. Jag undrade om det hade hänt något. Vi hade ju setts för bara några timmar sedan i skolan?
Exakt 5 minuter senare plingade det på dörren.
"Jag öppnar!", ropade jag och skyndade ner för trappen och ut i hallen.
"Hi", log jag när jag öppnade. Parisa gick rätt in, slängde av sig ytterkläderna och vände sig mot mig.
"Is the computer on?"
"Yeah, why? Is something wrong?"
"We'll see." Hon skyndade ut i vardagsrummet.
"What is it about?" Jag kollade förvirrat på Mircea och Jaclyn.
"Parisa went shopping and bought one of those gossip magazines, and she saw a picture with a name who's really familiar..."
"What? What name?"
Jag gick snabbt in i vardagsrummet och fram till datorn där Parisa stod.
"This thing isn't working", sa hon frustrerat.
"Wait, you need the code to log in. I'll fix it." Jag satte mig i datastolen och knappade in lösenordet till familjens konto. Mircea och Jaclyn kom in i vardagsrummet och hängde sig över datorn precis som mig & Parisa.
"What shall I search for?", sa jag när jag var inne på google.
"Niall Horan."

Here you go! Kanske inte lika långt som gårdagens kapitel, men fortsätter jag kommer det bli för långt, haha.
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker/tror kommer hända, samt ge kritik!
Kram // Vendela
 

Chapter 14 - A Walk To Remember

Previously:
Jag skuttade förtjust upp och ner på stället och klappade i händerna. Det var superkul att uppträda för publiken, och det verkade som att alla andra var precis lika glada som mig! Jag skyndade fram till Parisa, Mircea & Jaclyn och gav dom varsin kram.
"We rocked this stage!", sa Parisa och sträckte upp ena handen i luften.
"Oh yes we did!"
Publiken började röra sig utåt, och jag kände en lätt knackning på axeln...


Jag vände mig om och möttes av en léende Niall.
"Hey! You guys were awesome!" Han drog in mig i en kram och jag blev lite förvirrad och visste inte vad jag skulle göra, men bestämde mig snabbt för att krama tillbaka. Jag la armarna runt hans rygg och log.
"Thank you."
Det var första gången vi riktigt rörde vid varandra, så det kändes lite skumt... Men jag gillade det. Och det var en väldigt skön kram! Den var på något sätt så annorlunda, om man jämförde med pappas & Trevor's kramar. Någon harklade sig bakom oss, och allt för snart släppte Niall taget om mig. Jag bet mig i läppen och tog ett steg bakåt.
"Baby! You really rocked this stage." Trevor log brett och kramade om mig.
"Thanks Trev." Jag log och möttes av hans läppar som pressade sig mot mina. Det kändes lite skumt då jag visste att Niall och många från min klass nu stod och såg på. Jag backade undan och såg att Niall kliade sig i nacken och letade efter något att fästa blicken på.
"You're sleeping at my place tonight, right?" Jag skakade på huvudet och återgick till verkligheten.
"Sorry, what?"
"Are you sleeping at my place tonight?"
"Yeah, sure. I'll come by later, I have to clean up here first." 
"Okey, see yah then." Trevor pussade mig på pannan och skyndade sedan iväg. Jag såg ner på mina händer och pillade med naglarna.
"So, uhm... I guess I'll see you around?" Niall tittade på mig.
"Yeah." Jag nickade kort och log snett.
"Okey, bye. And have a good night."
"You too, and don't party too much, huh?" Jag flinade.
"I won't." Han skrattade och gick ner från scenen.
"Bye", sa jag och vinkade efter honom. Så fort han var utom synhåll slog jag mig i pannan. Don't party too much, huh? Vad sjutton tänkte jag på? Åh, varför måste jag alltid göra bort mig själv?
"He likes you", påpekade Parisa.
"What? We almost don't know each other, so how can you even think that?"
"Isn't it obvious? Why do you think he asked for your number in the first place? And the way he looks at you..." Parisa kom in i sitt eget dagdrömmande och suckade glatt.
"Yeah, maybe he does. But M, you have a boyfriend, so focus! Niall can be your friend, but Trevor is your boyfriend. Right? You can't get both, you know."
"I know." Ville jag att Niall & jag skulle bli något mer än vänner? Visst, han var sockersöt, snäll och en riktigt fin kille. - Rena rama drömkillen! Men jag vet inte... Jag hade ju faktiskt Trevor, och jag gillade Trevor... Räknades förresten jag & Niall som vänner nu?
 
(Nästa dag!)
Jag hade spenderat natten hos Trevor, och nu hade jag precis kommit hem. Klockan var runt fyra, och jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Jag funderade på att ringa Parisa eller kanske Mircea... Jag stod i köket och kollade på när pappa lagade middag. Jag hade ingen större lust att hjälpa till idag, som jag annars ofta gjorde, utan stod bara där helt tafatt. Mobilen började vibbrera och jag tog upp den från bänken.
"M?", svarade jag efter att ha tryckt på grön lur.
"Hey, it's Niall!"
"Oh, Hi!" Jag log men kom genast på att han inte kunde se det genom luren.
"I thought about going out for a little walk tonight. Wanna go with me? Or maybe you're busy?"
"No, it's okey. I'd love to go." Jag kunde inte låta bli att le brett, vilket fick min pappa att undra vem jag pratade med.
Tumblr_m862ncsm011rtrqde_large
"Okey, cool! I'll text you, or pick you up or something later. Bye M!"
"Bye."
"Vem var det, stumpan?" Pappa lyfte på ögonbrynen.
"En kompis bara."
"Inte Trevor då?"
"Nej." Jag log snett och skakade lätt på huvudet.
"Var det en annan kille? Är inte du och Trevor ihop längre?"
"Pappa! Jag kan inte ha tjejsnack med dig." Jag tittade generat bort.
"Jaja. Det var väl värt ett försök." Han ryckte på axlarna. "Men vart du än ska, var hemma innan midnatt!"
"Jadå, jag lovar."
Pappa kramade om mig, och jag bestämde mig för att hjälpa honom med maten medans jag väntade på att tiden skulle ticka iväg och att Niall skulle höra av sig.

Malin gick bredvid mig i mörkret. Det ända ljuset som fanns kom från gatlyktorna. Om det inte vore för dom så skulle det varit bäcksvart ute, men det var väl så det brukade vara framåt slutet av November. Det var lite kyligt, men både jag & Malin hade rätt tjocka jackor på oss.
"This way", sa jag och pekade mot en rätt öde väg. I den här delen av London var det som sagt inte alls mycket trafik, och speciellt inte på dessa vägar. Dom ledde inte till något speciellt ställe, utan det var bara onödiga gator. Det var inte alls som i Londons kärna. Där hade jag ju bott i några år nu, men att ständigt vara omringad av fans & paparazzis blev lite för mycket ibland. Speciellt när det kom folk och plingade på min dörr efter klockan elva på kvällen.
"Where are you taking me?" Malin stoppade händerna i jackfickorna.
"You'll see. We're almost there."
Vi svängde in i the middle of nowhere och kom till en stor äng. Jag fick lysa med mobilen eftersom det var så mörkt. Bakom ängen fanns en liten liten skog som knappt var värd att kalla skog, men några träd fanns det ju i alla fall. Jag drog på mig min luva som satt fast i jackan och la mig ner i det fuktiga och något kalla gräset.
"What are you doing?" Malin flinade.
"Come on, just lie down. Trust me, you'll like it." Jag log och stoppade in ena handen i jackärmen och la sedan armen under huvudet så jag kunde ligga bekvämare. Malin satte sig försiktigt ner och lutade sig bakåt.
"Look." Jag använde min lediga hand och pekade mot natthimlen.
"Wow." Malin spärrade upp ögonen. "I didn't think about them when we were walking... They are so... Shiny!"
"I know, you only see them when it's really dark."
"They're beautiful."
"Yeah." Jag andades lugnt och såg min egen andedräkt puffas ut i små moln från min mun.
Jag kisade med ögonen och vände & vred på huvudet. När jag gjorde så såg det ut som att stjärnorna rörde på sig.
"Shut your eyes and think of somewhere", sa Niall helt random.
"How do you mean?"
"Like, where do you see yourself in ten years?"

Here you go, guuurls! Förlåt för att ni fått vänta, men jag hoppas att kapitlet var något att ha. Haha. :3 Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram xx // Vendela

Svar på kommentar




Svar: Jo, visst självklart! Everything to please my lovely readerz! Men, då har jag också en lien fråga till er!:

Vill ni att jag ska skriva som jag gjorde på Simple Thing Called Love, alltså "previously on..." och sedan en liten sammanfattning av vad som hänt innan? Eller vill ni att jag ska skriva dom sista raderna från förra kapitlet högst upp? :)

Kram xx // Vendela

Chapter 13 - Academic Art's Dance Show

(Fredagen den 21 November, Kl. 18:25)


Det var cirka en timme och 5 minuter kvar tills Academic Art's dansuppvisning skulle börja. Jag hade precis blivit insläppt, och nu stod jag i en kö till ett litet bord där man kunde skriva upp sig och skänka pengar till skolans danslinje. Om dom inte fick in mer pengar var det stor risk att linjen skulle behöva läggas ner efter detta år. Kön flyttade sig ganska snabbt framåt, och snart var det min tur. Jag ställde mig på tå och såg över den långa kvinnan, som stod framför mig, att det var Malin som satt vid det lilla bordet och skrev upp alla som ville ha sitt namn på listan. 
"Hey", sa jag och log. Malin tittade upp från sitt skrivblock och kollade på mig.
"Hey." Hon log tillbaka. "What are you doing here?"
"I want my name on that list." Jag pekade på skrivblocket vars förstasida var fylld med namn.
"Uhm, okey... How much?" Hon klottrade ner mitt namn på nedre raden.
"1507 pounds."
"No jokes, please. How much?"
"I told you, 1507 pounds."
"What? You can't afford that? Where will that money come from? Your parents?"
"I'm an independent, young man. My parents doesn't need to pay for me." Jag flinade. "I have my own money."
"Yeah, sure. I'm not going to write that down, just go inside and take a seat instead." Hon himlade med ögonen. "Next!"
Jag suckade och gick åt sidan. Vadå inte råd? Visste hon verkligen inte vem jag var? Jag stod kvar en stund, och så fort Malin hade lämnat bordet för att gå och byta om backstage ställde jag mig i kön igen. Nu hade en lite äldre kvinna tagit över, och när jag sa priset log hon tacksamt och berömde mig för min givmildhet medans hon skrev ner mitt namn på listan. Hon visste i alla fall vem jag var. Jag gick in i den stora salen och satte mig på en stol ganska långt fram i publiken. Salen fylldes med allt fler människor, och jag fick syn på både Trevor och Malin's familj. Jag vinkade åt familjen, men det var bara Richard, - Malin's pappa, som vinkade tillbaka.

"Men gud" , sa Parisa när jag hade berättat färdigt om Niall och pengarna till Academic Art's danslinje.
"Jag vet", sa jag och skakade långsamt på huvudet.
Jag snörade åt min ena sko och gick sedan fram till dom andra som stod bakom ridån och lyssnade på publiken som applåderade när våran danslärare, Amber, kom in på scenen. 
"Welcome to Academic Art's dance show! We were supposed to have it in December, before school ends, but we decided to have it earlier because of all the homeworks and tests before christmas. And a big thank you to everyone who donates money to us here tonight! We really appreciate it. But now I'll stop talking and let you guys enjoy my kids dancing!"
Jag viskade lycka till åt Parisa, Jaclyn & Mircea. Sedan sprang jag fram till min plats, och ridån gick upp.
 

Första låten startades och vi stod med ryggen mot publiken. Så fort vi hörde "alright" i högtalarna tog vi tag i luvorna på våra svarta hoodies och slidade åt höger. Sedan vände vi snabbt våra huvuden mot publiken och snurrade runt med resten av kroppen. Vi snurrade bort så vi hamnade i två grupper på var sida om scenen, och killarna ställde sig som i två ringar med oss tjejer på ett led bakom, och lyfte sedan upp oss en i taget. Vissa tjejer gjorde volter i luften, hur dom nu vågade sig på det, och andra gjorde andra trix. Vi var inte direkt några cheerleaders, men vi tyckte att det skulle vara coolt att ha med i dansen, så... Jag lyftes upp på "she got it" och pekade på en random tjej i publiken med båda händerna. När jag hade kommit ner på marken sprang alla tjejer till mitten av scenen och ställde sig på rad med killarna bakom. Vi gick ner på golvet och ställde oss på huvudet som vi hade tränat på, och vissa snurrade runt. Killarna hoppade över varandras axlar, gjorde volter och jag vet inte vad. 
Jag var verkligen imponerad av Malin och hennes klass. Det var som att dom bara flög runt på scenen och visste precis vad dom skulle göra i precis rätt tillfälle, och snabbt gick det ju också! Låten Shawty Got Moves tog slut, och Malin & dom sprang ut från scenen. In kom istället ett par killar med elektriska dräkter som dansade till Black Eyed Peas låt Just Can't Get Enough. Efter det var det blandat både tjejer och killar som kom ut med papier-mâché masker och gjorde någon sorts robotdans, vilket också såg väldigt coolt ut. Skolan måste ha lagt mycket pengar på det här! När låten var slut blev det mörkt på scenen, och alla började tro att showen var slut, men plötsligt tändes ett blått ljus & någon sorts godnattvisa sattes på. Man såg dansarna bädda ner sig på golvet med kuddar och filtar, och då och då kom det ett "bom" i låten som fick dansarna att sträcka ut en kroppsdel i luften och lät den sedan falla till golvet igen. Rätt som det var sattes Party Rock Anthem med LMFAO på, och två killar reste sig upp och började hoppa runt med sina kuddar och slog på andra så att dom skulle "vakna". Killarna gjorde sedan varsin volt bakåt medans dom andra gjorde kullerbyttor och reste sig upp. När det sedan kom till refrängen började dom shuffla, och jag fick syn på Malin. Eftersom det här var sista dansen och dom var så grymt duktiga reste jag mig upp och började klappa händerna i takt till låten. Dom andra i publiken följde mitt förslag, och stora léenden spred sig på dansarnas läppar. När låten tystnat släcktes det igen, och alla började applådera och busvissla. Det tändes igen och dansarna bugade sig och gav publiken slängkyssar. Deras danslärare som höll i showen kom ut på scenen igen och kollade stolt på sina elever. Sedan tackade hon oss än en gång för pengarna och sa att det var jätteroligt att vi kom. 
Jag skuttade förtjust upp och ner på stället och klappade i händerna. Det var superkul att uppträda för publiken, och det verkade som att alla andra var precis lika glada som mig! Jag skyndade fram till Parisa, Mircea & Jaclyn och gav dom varsin kram.
"We rocked this stage!", sa Parisa och sträckte upp ena handen i luften.
"Oh yes we did!"
Publiken började röra sig utåt, och jag kände en lätt knackning på axeln...

Här har ni kapitel 13, kära ni! Jag hoppas det blev något bättre än gårdagens kapitel, haha. :3
Kommentera gärna vad ni tycker, tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 12 - Get To Know You

Jag drog undan täcket, reste mig ur sängen och gick fram till mitt skrivbord som stod framför fönstret. Niall vinkade från sitt fönster och höll upp ett stort papper där det stod: "Hey :)", och log brett. Jag log och vinkade till honom som svar. Då tog han fram ännu en lapp där det stod: "Wanna do something tomorrow or on saturday?".
Jag rotade runt på mitt skrivbord och hittade ett tomt skrivblock och en svart tuschpenna. Jag klottrade snabbt ner mitt svar på några lappar och visade upp för Niall.
"I'm going out with Trevor on saturday, but I'm free tomorrow, so sure!"
Han såg lite nere ut när han läste det första, men när han hade läst klart var leendet tillbaka på hans läppar igen.
"GREAT :D", stod det på lappen han nu höll upp. Han böjde ner huvudet och skrev något på papprets baksida. "But I'll let you sleep now. Goodnight! :)"
Jag vinkade ännu en gång åt honom och gick sedan tillbaka till sängen. Han kunde ju lika gärna ha sms:at mig, fast det var ju mycket roligare såhär! Jag kröp ner under täcket igen och somnade nästan direkt...

(Nästa dag...)
När Malin hade slutat skolan hade jag mött henne vid vägen nedanför hennes hus. Hon hade dumpat sin väska innanför dörren och sedan dragit med mig till baksidan av deras trädgård. Där hade vi spelat fotboll, och hon hade vunnit men jag sa att jag bara lät henne vinna, och sedan hade hon visat mig sitt rum, vi hade spelat hennes lillebrors TVspel, och så vidare. Nu satt vi ute på altanen och bara snackade.
"So, you play football?", frågade Malin.
"Yeah, or I mean no. I'm not in a team. I'm just playing for fun."
"Oh", sa hon kort och pillade med sitt linne.
"What's your favourite colour?"
"Purple and green. Why?" Hon såg förbryllat på mig.
"Cool. Green is my lucky colour." Jag flinade. "No, nothing. I just want to get to know you."
"And the best question to ask so you can get to know me is what my favourite colour is?" Hon lyfte på ögonbrynen.
"Haha, maybe not. But it's interesting, and now I know."
Malin lyfte på axlarna och lutade sig bakåt i stolen. Hennes mobil började ringa och hon drog upp den ur fickan.
"It's Trevor." Hon tryckte på grön lur och svarade. När dom hade pratat klart, vilket gick ganska fort la hon på och kollade på mig igen.
"He's coming over in about 20 minutes."
"Weren't you supposed to hang out tomorrow?"
"Yeah, we were... But he was already on his way, so."
Jag nickade långsamt och bet på en nagel. "How long have you two been together?"
"Not for long", sa hon och la en hårslinga på rätt plats medan hon tittade bort.
Tumblr_m7tq1mrsoh1r32jsoo1_500_large
Det blev tyst ett tag, men inte direkt någon pinsamt tystnad. Den var faktiskt rätt skön.
"Hi sexy", sa Trevor och log brett mot Malin när han klev ur bilen. Han kom gåendes uppför den lilla gången och fick då syn på mig. Hans ansiktsuttryck förändrades något, till en blandning mellan förvirring och smått irriterad.
"Who's your friend?" Han nickade mot mig.
"Oh, do you remember Niall? From Club Fabric?"
"Yeah, sure. Hey."
"Hi", sa jag kort och nickade tillbaka. Det blev stelt i luften, och jag tror att vi alla kände oss lite besvärade i varandras sällskap.
"Do you want to sleep at my house tomorrow?" Trevor hade vänt sig mot Malin igen och jag fäste blicken på mina skor och funderade på om jag skulle dra mig hemåt. Fast egentligen ville jag stanna kvar och umgås mer med Malin, men det skulle nog inte bli så kul när Trevor var här.
"Sorry, I can't. I have dance practice on sunday so I need to get up early."
"Oh, I see. That dance thing is next friday, right?"
"Yup."
Jag tittade intresserat upp. "Can I come and watch?"
"Sure! If you want to", sa Malin och log stort. Trevor såg dock mindre glatt på saken. Jag förstod inte vad han hade emot mig, han hade ju allt jag någonsin drömt om (Malin)?

(Söndag eftermiddag...)
Dansrepetitionen hade gått hur bra som helst, och jag var säker på att vi skulle sätta dansen på fredag. Jag hade dock inte fått vara med och träna lika mycket som dom andra eftersom jag lätt blir andfådd. Min telefon pep till och jag hade fått ytterligare 4 sms. Jag gick runt och sms:ade med Niall, Trevor & Parisa på samma gång.
I köket möttes jag av en tjurig mamma som satt och läste tidningen samtidigt som hon jobbade med något på sin bärbara dator. Mammas tjuriga väninna var också här (mamma hade många såna). Hon satt och smuttade på sin rykande kopp te och när hon la märke till mig log hon bistert.
"Why don't you just throw that phone in the garbage? You can't go a day without it!" Mamma nickade mot min mobil med en suck.
"I can't go around without a phone. That's like going around without a brain", sa jag högt och surt.
Tumblr_m6wh8ygb8v1raog92o1_500_large
"Schh-schh-schh", hyssjade pappa som hade kommit in i köket och klappade mig på huvudet.
Mamma kollade uppgivet på sin väninna, som såg beklagande på henne tillbaka. Deras tysta blickar var mer dömande än tusen ord. Alltid var det mig det skulle vara fel på. Åååh!
Jag gick fram till köksskåpet och rotade runt efter min spruta. Av någon aledning hade jag den alltid i köket. Kanske var jag rädd för att råka slarva bort den annars? Och skulle det hända skulle jag ju aldrig bli fri från cancern...

Här är kapitel 12, mina vänner! Kanske inte det mest intressanta, men jag fick stress-skriva kapitlet eftersom jag har mycket att göra. Lovar att det kommer komma bättre kapitel framöver! 
Kommentera ändå gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik! :3
Kram // Vendela

X-Factor Sverige

Hej finisar!
Kollade ni på X-Factor Sverige nu på kvällen? Vad tyckte ni? Vilka hejade ni på (eller vad man nu ska säga)?
Jag måste säga att jag älskar programmet, och det är ju toppen att juryn är så snäll och faktiskt visar deltagarna respekt, men dom är liiite för mesiga tycker jag. Dom tar ju vidare nästan vem som helst, - nästan alla var ju helkassa ikväll (enligt mig). Den enda jag verkligen kan säga har "det lilla X-tra" är hönspojken Isak. Men jag kommer helt klart forsätta titta, - har gått & väntat på x-facot ända sedan jag hörde att det skulle komma till Sverige! Nu i slutet visade dom ju upp lite av vilka som är med imorgon, och då var det en kille med mörkt hår (fin beskrivning, för nu vet ni ju precis vem jag menar? .__.) som sjöng låten Without You, och jag föll för hans röst direkt! På dom 3 sekunderna man hörde honom sjunga blev han min favorit med ett poff!  

 
Men som sagt, vad tyckte ni? :)

Kapitel 11 finner ni i inlägget under detta, för er som inte läst! c:
Kram // Vendela
 

Chapter 11 - Catching Feelings


Torsdag, 12 November Kl.19:32 visade mobilen när jag tryckte på lås upp-knappen. Jag hade varit hos Trevor hela eftermiddagen. Vi hade bara sett på film och myst, men det var väl inget fel med det? Ju mer jag umgicks med Trevor, ju mer började jag inse att jag fortfarande har känslor kvar för Trevor. Starka känslor. Men samtidigt ville jag ta reda på mer om Niall. Trevor och jag skulle hur som helst ses igen i helgen, och jag såg faktiskt fram emot det. Jag trivdes verkligen i hans sällskap! 
Det var kallt på tågstationen, men mitt tåg skulle komma när som helst. Trevor hade erbjudit sig att skjutsa hem mig, men jag sa att jag klarade mig.
"Please step aside. The train to Uxbridge is coming. If you're going to Amersham you'll have to get off at Harrow-on-the-Hill's station", ropade en kvinnoröst ut i högtalarna. Japp, det var mitt tåg det. Jag skulle av vid Northwick Park, som var stationen innan Harrow-on-the-Hill. Tågets alla vagnar kom farandes förbi och saktade in. Jag klev på första bästa vagn, och det var riktigt packat. Jag banade min väg genom kupén och fann bara två lediga platser. Den ena bredvid någon skum gubbe, och den andra bredvid... Niall? Han satt och sov med hörlurar inpluggade i öronen.
Jag tvekade lite, men när tåget började röra på sig satte jag mig tyst men bestämt bredvid honom. Jag ville hemskt gärna ta upp mina hörlurar ur väskan, men jag var rädd för att minsta lilla ljud skulle väcka Niall, så jag lät bli. Fast i och för sig skulle han väl redan varit vaken om han vaknade av minsta lilla? Den här vagnen var ju inte precis den lugnaste?
Jag satt och pillade med mitt slarvigt uppsatta hår och betraktade dom andra passagerarna medans jag väntade på att tiden skulle gå så jag kunde få gå av snart. Då & då vände jag huvudet mot Niall's håll för att se om han fortfarande var djupt försjunken i sin sömn. Om jag inte hade kunnat se och höra att han andades skulle jag trott att han varit död. Inte ett enda livstecken!
"Next station; Preston Road", sa robotrösten i högtalarna. Stationen efter Preston Road var Northwick Park, och där skulle både jag & Niall av antog jag. Niall sov fortfarande, och jag bet mig besvärat i läppen. Sedan tog jag modet till fånga och skakade lite på Niall's axel. 
"Excuse me? Hello? Uhm... I think you have to wake up..."
Niall rynkade pannan och satte sig försiktigt upp och gnuggade sig i ena ögat.
"Where am I?"
"On a train", jag kunde inte låta bli att fnissa.
"Wich one?"
"8. And the next station is Northwick Park, ang I guess you'll get off there too?"
"Yeah, thanks for waking me up." Han gnuggade sig i ögonen ännu en gång och spärrade sedan upp ögonen och stirrade på mig.
"What? Why are you looking at me like that?"
"Oh Hi, I didn't realize it was you..."
Tåget stannade och många gick av. Nu var våran vagn nästan tom, och tåget rullade vidare.
"Next station; Northwick Park."
"If you thought I were Santa... Sorry for crushing your dreams."
"HA-HA. Really funny." Niall skakade kort och lätt på huvudet och lutade sig bakåt. "So, how's your day been?"
Hela situationen kändes lite awkward. Det var första riktiga samtalet jag & Niall hade, - om man inte räknade med fyllekonversationen på festen förstås.
"Pretty good. And yours?"
"Good, I think. Could've been better, tho. I'm so tired."
"I bet you are. If I wasn't here you should've missed your station."
"Yeah, once again, thanks."
"No problem."
Tåget stanande och jag reste mig upp och hängde väskan över axeln. Sedan skyndade jag mig ut ur tåget och började gå mot rätt riktning för att komma hem till mig. Nu var det dock riktigt kyligt ute. Det bildades små vita moln i luften när man pratade eller bara andades. Dumt nog hade jag inte tagit med mig någon jacka hem till Trevor. Det enda jag hade var min lila hoodie.
"Hey, wait up!", ropade Niall och kom springandes efter mig.
"What?"
"Are you in a hurry or something?" Han andades andfått och pustade ut. "Awh man! I really shouldn't have eaten those chips yesterday, and I really should start work out more often."
Jag flinade och skakade på huvudet.
"Come on, let's walk together." Han nickade mot gatan vi strax skulle passera.
"So you both play football and dancing? Oh my god, I'm impressed!" Jag masserade mina armar för att hålla kroppsvärmen igång. 
Malin fnissade generat och kollade ner på sina fötter där hon gick. 
"Academic Arts, huh? Sounds cool. Does your boyfriend go there too?"
"Yeah, but he's working with music and play football."
"Music? What kind of music?"
"He play drums... In a band."
"Cool", sa jag och nickade. 
Vi var nu framme vid våra hus. Tiden och promenaden hade gått mycket fortare än jag önskat, men jag & Malin hade ändå hunnit prata om ganska mycket.
"So, ehm... I guess I'll see you around then", sa hon tveksamt och drog luggen åt sidan. 
"Yeah, but wait. Can I get your number?"
"Sure..." Hon drog upp sin mobil ur fickan och jag gav henne min så vi kunde lägga in våra nummer i varandras telefoner.
"Thank you", sa jag sedan när jag hade fått tillbaka min mobil. "See yah. Goodnight!"
"Goodnight." Hon log varmt och vände sig om och började gå mot sitt hus. Jag stod kvar ute vid vägen och studerade henne. När hon sedan vinkade och stängde dörren om sig skakade jag snabbt på huvudet och började gå mot trapphuset. Väl inne i min lägenhet gjorde jag världens skutt och dansade runt i vardagsrummet.
"I got her number, I got her number", sjöng jag glatt för mig själv samtidigt som jag dansade. 
Jag drog av mig mina kalla kläder och satte på mig min pyjamas. Sedan tände jag ljuset på mitt nattduksbord, släckte i taket och kröp ner under det varma täcket. Jag tog av mig mina örhängen, sträckte mig efter mobilen och la örhängena där mobilen hade legat.
När jag tryckte på lås upp-knappen hade jag 5 sms nya sms. Ett från pappa, ett från Parisa, ett från Mircea, ett från Trevor... Och ett från Niall. Jag öppnade det först och läste:

Från: Niall
Kl. 22:10
"Look outside your window :)"

Här, mina vänner, har ni kapitel 11! Har en känsla av att det blev lite längre än vanligt, haha. Men men. x)
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik! xx
// Vendela

Chapter 10 - The Next Time


Helgen var över, och dom senaste skoldagarna hade bara flugit förbi. Nu var det redan onsdag, och min klass skulle precis gå på lunch. Som vanligt gick Parisa först när vi hade tagit åt oss av maten och valde ett bord, - men denna gång utomhus. Det var lite småkyligt, men jag orkade inte gå & hämta min jacka i skåpet. Jag hade berättat för både Parisa, Mircea & Jaclyn om Niall och listan, och Parisa hade antagit det som en utmaning och ville hjälpa till med att ta reda på mer om min granne.
"So", började Parisa och tog upp ett anteckningsblock från sin väska. "This is what we got so far: He likes to play golf, he loves food and he's really good at playing guitar, and he also likes partying. You said that he's always listening to Justin Bieber and Demi Lovato too, huh?" Hon vände sig mot mig.
"Yeah", sa jag och pillade lite med en hårlock. Niall hade ofta sovrumsfönstret öppet, och då hörde man oftast bara låtar av Justin Bieber och Demi Lovato på replay. Inte mig emot! Mircea lutade sig framåt och kollade skeptiskt på Parisa.
"Wait a minute", inflikade Jaclyn och lyfte händerna i protest. "I don't get it. Why do you want to find out more about your neighbour? He's just a regular guy, and you have a boyfriend." Hon betonade ordet pojkvän.
"I know, but I want to be Niall's friend... He seems nice", sa jag osäkert.
"I'm sure he does. But if you want to be his friend, why don't you just stop with the stalking-thing and talk to him instead? I'm sure you get to know more about him if you're actually talking."
"Jaclyn, don't you see the funny thing with stalking?" Parisa la huvudet på sned och tittade på Jaclyn med en låtsas ledsen min.
"Fine, I'm in." Jaclyn la händerna på bordet.
"How are we going to find out more about him? We can't just stare trough a window all day?", frågade Mircea och tog en klunk av sitt vatten.
"You're right. We need to get inside his appartment!"
Jag, Mircea & Jaclyn stirrade på Parisa som om hon var helt galen.
"Just kidding!" Hon viftade med händerna och skrattade. Alltid Parisa alltså!
"What we really should do is just... Stalk. Like, try to find out what school he goes to, or if he's working and stuff. I mean, he can't just sit in his appartment all day?"
"True that", sa Jaclyn och nickade, och Mircea & jag instämde. 

När skolan var slut för dagen skyndade vi alla hem och bytte om, och sedan cyklade vi tillsammans iväg till dansen. Eftersom det var så nära dansföreställningen hade vi börjat träna på eftermiddagar också, fast att vi tränade jämt och ständigt i skolan. I min sportbag hade jag även packat ner träningskläderna jag hade på fotbollsträningen, för jag hade det direkt efter dansen. Det var sista träningen nu innan jul, sen nästa vecka skulle vi ha avslutning för säsongen. 
Jaclyn fixade håret framför spegeln i omklädningsrummet, och Mircea knöt skorna. Dom andra tjejerna från klassen var också här och var fullt upptagna med sitt eget utseende. Jag & Parisa satt och småpratade om Niall, för vi var redan klara.
"You can tell a lot about a person by their shoes", sa jag och rynkade pannan.
Tumblr_m5bo5jeril1qh6s1no1_500_large
"Okey", flinade Parisa. "So what kind of shoes does he wear?"
"I think they're called supras... They're pretty cool."
"And... What does the supras say about him?"
"That he's a cool guy and likes sport, I think." Jag ryckte på axlarna.
Parisa nickade sakta och gjorde en not-bad-min.
"Girls, we need to start now! All the boys are ready!", ropade dansläraren som höll i koreografin och hela showen.
Alla tjejer rusade ut, och jag & Parisa var sist, som vanligt.
"Take your positions, and five. Six. Seven. Eight!" Musiken sattes på och vi började dansa. Tjejerna gick ner på golvet och stod på huvudet medans vissa snurrade. Killarna där emot gjorde volter i luften, hoppade över varandras axlar, och så vidare. 
Det var eftermiddag och jag hade precis kommit hem från studion. Jag gick in i sovrummet och drog av mig min svettiga t-shirt. Jag skymtade Malin i fönstret. Hon drog ur toffsen och släppte löst sitt lockiga hår. Jag kunde faktiskt inte avgöra om det var falska lockar eller naturligt. Det såg ut som att hon packade, och jag kunde inte låta bli att undra vart hon skulle. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på Malin. Skulle jag någonsin våga gå fram och faktiskt säga något till henne? Vanligtvis var jag inte så feg... Jag brukade vara ganska pratglad och öppen inför nya människor, men just Malin... Näe. Jag suckade och drog handen genom det yviga håret medans jag betraktade Malin på avstånd.
"The next time I'll get to see you in person, I'll become your friend."

Här är kapitel 10!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik! c:
Kanske blev lite halvdant, men jag är jätteförkyld och så, fast jag gjorde mitt bästa. :3
Luftpuss & Kram (så inte ni också blir sjuka)  // Vendela

Chapter 9 - Stalker

Söndagen var här, och pappa & jag var ensamma hemma. Mamma var på stan med sin väninna, och Elliot var hos en kompis. Jag stod och tittade på medans pappa rensade lådor och grejer i mammas atelje. Min mamma älskade att måla. Det var nog en av dom få stunderna hon höll sig lugn och snäll. Hon var självklart lugnare i pappas sällskap också, men annars var hon väl inte lika trevlig att umgås med.
Jag rättade till min tofs och kliade mig lite under ögat.
"Vad har pappas flicka tänkt hitta på idag då?", frågade pappa medans han lyfte upp ännu en kartong och ställde på ett bord för att gå igenom innehållet.
"Jag vet inte riktigt." Jag ryckte på axlarna. "Jag har inget planerat."
"Jaså inte? Vill du hitta på nåt då?"
"Vadå för något?" Jag suckade uttråkat och skapade osynliga mönster i golvet med foten. 
"Vad sägs som att... Måla huset? Det var länge sedan nu, så det är väl kanske dags."
"Hmm... Okej då." Måla hus var kanske inte det bästa jag visste, men det var bättre än att bara stå här och hänga.

Pappa skyndade ner i källaren och hämtade några färgburkar. Sedan bar han ut en stege, penslar och rollers. Jag följde efter honom ut på baksidan av trädgården, tog en pensel och doppade den i färgburken med vit färg. Pappa hade också burit ut en liten radio, så vi stod och sjöng med för full hals som vi alltid gjorde när vi hittade på något. Hans sångröst var väl inte den vackraste, men det spelade väl ingen roll. Man kunde ju ha kul och sjunga för det? Jag var väl inte heller världsbäst.
Vi hade kommit en lång bit med målandet, men plötsligt fick jag färgstänk i ansiktet. Jag vände mig förbryllat om mot pappa. Han flinade brett, och jag ville genast hämnas. Jag doppade min pensel i färgburken och skvätte tillbaka. Dock var jag inte lika proffsig som han, och träffade istället hans hals och t-shirt.
"Nu du!", ropade han och tog upp en hink i famnen för att kunna doppa penseln så fort han behövde. Han kom småspringandes mot mig med penseln i högsta hugg, men jag duckade i sista sekunden och lyckades doppa penseln i den halvfulla burken. När jag kom upp på fötter igen riktade jag penseln mot pappas huvud och målade halva hans ansikte vitt.
"Nu ser du ut som fantomen på operan", påpekade jag flinande, men självklart hämnades han direkt och målade mitt ansikte också med kall, illaluktande färg. Jag rynkade på näsan och skrattade.
Klockan var runt 12 på förmiddagen och jag var verkligen fullkomligt uttråkad. Harry & Liam skulle komma hit nu på eftermiddagen och hämta upp mig för en golftur, men det var ju långt kvar tills dess. Jag gick ut i köket och rotade runt i skafferiet. En chipspåse? Bingo! Jag tog med mig chipspåsen in i sovrummet och gick fram till fönstret. Solen lyste ute, för ovanlighetens skull. Det var ju ändå början av november? Jag öppnade fönstret och andades in den något kyliga, men ändå varma luften. Musik hördes från grannarnas trädgård, och jag kunde även höra dom sjunga med i låtarna. Jag kollade ner och fick syn på Malin och en äldre man jag antog var hennes pappa. Dom målade huset och verkade vara på gott humör. Jag stoppade in en näve chips i munnen och fortsatte titta på dom som om det var ett teveprogram. Dom märkte väl ändå inte att jag stod här? Eller? Plötsligt tog Malins pappa sin pensel i högsta hugg och målade henne i ansiktet. Jag kunde inte låta bli att fnissa, och chipssmulor flög ut ur munnen på mig. Malin hämnades på sin pappa och prickade honom på halsen. Dom fortsatte att sjunga med i alla låtar som spelades på den lilla radion samtidigt som dom hade sitt lilla färgkrig. Jag stod och föreställde mig att jag var med i leken, men skakade sedan på huvudet. Varför fantiserade jag om det? Malin var min granne. Och dessutom hade hon en pojkvän. Men jag var lite smått avis. Malin verkade vara en sån intressant person. Jag tryckte in ännu ett chips i munnen. Men vi kunde ju ändå bli vänner?
Jag satt vid mitt skrivbord och kollade ut genom fönstret. Jag hade varit så uttråkad under eftermiddagen så jag hade möblerat om lite på mitt rum. Nu stod alltså skrivbordet framför fönstret, för innan hade det ju stått vid väggen bredvid sängen.
Jag lekte med en blyertspenna mellan fingrarna och hade blicken fäst vid Niall's sovrumsfönster. Det var mörkt, så jag såg inte mycket. Han hade tagit på sig golfkläder, packat kläder och grejer i en stor sportbag och sedan gett sig av. Antagligen för att spela golf. Jag hade dagboken framför mig på skrivbordet och kollade fundersamt ner på den. Efter en stunds övervägande vände jag dagboken upp och ner och öppnade sista sidan.
"NIALL", skrev jag med stora, tjocka bokstäver som en rubrik. Under rubriken gjorde jag en liten punkt och skrev "golf". Några andra ord jag också klottrade ner var festa, mat & spelar gitarr. Det var nog allt jag visste hittills om min granne, Niall. Jag ville ta reda på så mycket som möjligt, för han verkade vara en sån intressant person. Jag kände mig lite som en stalker när jag satt där och skrev ner en lista med saker jag vet om honom, men ändå. Man måste ju börja någonstans?
Jag kollade på klockan. Den var lite över 5, och jag kom genast på att jag inte tagit min spruta idag. Jag sprang ner för trappen, gick ut i köket och rotade fram den ur ett av köksskåpen. Sedan tog jag med den upp på rummet, drog av mig byxorna och stack den i låret. Det gjorde inte speciellt ont eftersom jag nu var rätt van, men efteråt suckade jag utmattat och slängde mig på sängen. Jag blev alltid så trött efter att ha tagit sprutan. Jag satte på min lilla teve som stod snett framför sängen och kollade på Scrubs, - en av mina favoritserier.

Här är kapitel 9, kära vänner! Förlåt för att det dröjt, men har haft fullt upp. Men nu måste jag käka middag!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik! 
Kram // Vendela

Chapter 8 - Boyfriend

Niall var precis påväg att säga något då han blev avbruten av någon. Jag vände mig om och där stod Trevor.
"There you are! I've been looking for you." Han log och la armen om mig. "Hi, I'm Trevor." Han sträckte fram sin hand mot Niall.
Niall besvarade handskakningen och vände sig sedan mot mig.
"Is that your boyfriend?"
"No, we're just..." Jag blev avbruten.
"Yes, I am!"
Jag stelnade till. Visst, Trevor och jag hade varit ute på ett antal dejter, och jag hade varit hemligt förälskad i honom i några år nu, men jag var inte riktigt säker på att jag såg honom som min pojkvän? Hur som helst var det för sent för att säga något nu, så jag nickade kort och hoppades på att Niall inte hade hört meningen jag just hade försökt få fram.
"Nice." Niall nickade och tog en klunk av sin dricka. Plötsligt började hans mobil ringa, och han drog upp den ur fickan. "Awwh man! It's Paul. We got to go, but hey M. See yah around sometime." Han tryckte på grön lur och vände sig om för att leta reda på sin kompis. "Harry! The partytime is over."
Jag tog för givet att Paul var Niall's eller Harry's pappa/storebror, och nickade vänligt. "Yeah, see yah."
"I need some air. Wanna come?" Trevor släppte mina axlar och sträckte fram sin hand. Jag besvarade honom med en nickning och tog hans hand och följde honom ut. Club Fabric hade som en liten terass på baksidan, men där var ganska tomt för tillfället. Endast några fulla och röksugna människor satt där. Annars var det bara vi.
Jag gick fram till räcket och vilade armarna på det.
"You don't mind that I said I'm your boyfriend, huh?" Han bet sig oroligt i läppen. Några sekunder gick, för jag var tvungen att fundera. Han blev oroligare för var sekund jag lät ticka förbi.
"Come on, say something."
"No. No, I don't mind."
Trevor som min pojkvän... Varför inte, liksom? Det var bättre att vara två än att vara ensam, och han gillade ju mig, och jag honom. Kan man inte kalla det en perfect match? 
"Good. Because I really like you, and I would love you to be my girlfriend."
"Well... I'm all yours." Jag tog hans hand och flätade samman våra fingrar.

(Nästa dag!)

Större delen av lördagen hade jag spenderat i sängen framför massa filmer, men nu ville jag verkligen göra något. Klockan var lite över halv 5, och solen hade redan gått ner för länge sen. Men det är ju inte så konstigt, det är ju i mitten av november. Jag letade fram mina träningsbyxor, en sport-bh och ett passande linne & min träningsjacka. Sedan bytte jag om och sprang ner för trappen och drog på mig mina löparskor.
"Jag drar ut och springer!", ropade jag in mot vardagsrummet.
"Ensam? I det här mörkret?", ropade pappa tillbaka.
"Pappa, jag är 17. Inte 10."
"Haha, låt gå då. Kör hårt, och ha så kul! Jag fixar efterrätt medans du är borta så den är klar när du kommer."
Jag stängde dörren om mig och joggade ner för gången. När jag var ute på stora vägen spurtade jag mot macken som låg i närheten (- det fanns inte direkt några bra joggingslingor här i London). Efter ett tag var jag tvungen att sakta ner, och kände plötsligt en regndroppe i ansiktet. Och en till. Och en till. Och ännu en. Fasiken, jag som just hade börjat springa! Ett enormt ösregn satte igång, men jag ruskade på huvudet och bestämde mig för att inte ge upp även fast det regnade.
Tumblr_m48b2p1gz91r8kzw5o1_500_large
Jag skymtade macken och började springa i rätt riktning. När jag väl var där pustade jag ut under taket och kollade att hästsvansen satt rätt. Visst, att springa må vara jobbigt, men det var också väldigt avkopplande. När jag sprang kunde jag gömma undan alla tankar och bara fokusera på min ben. Det var som att hela hjärnan fick sin egna lilla sovstund. Jag drog handen över pannan för att få bort lite svett och började sedan springa igen. Jag for förbi den gamla antika bokhandeln, den gamla klädaffären som gått i konkurs, och massa tomma lokaler som var till salu. Regnet ville inte avta, och jag var helt genomblöt.
 
Så fort jag var innanför dörren gick jag med tunga steg upp för trappan till mitt rum, slet av mig kläderna och hoppade rätt in i duschen. Där stod jag i kanske en halvtimme, tills pappa ropade att jag skulle komma ner och äta. Då drog jag på mig min pyjamas, fast att klockan inte var så mycket alls, och satte mig mellan pappa & Elliot i soffan med min pajbit på en tallrik i knät.
Jag hade vaknat upp med en enorm huvudvärk. Paul hade gett mig & Harry en liten utskällning för att vi druckit så mycket under gårdagens fest. Min mage kurrade som sjutton. Jag hade legat i sängen hela dagen, förutom när jag gick upp för att gå på toa. Utanför regnade det, vilket bidrog till att man ville ligga kvar och bara mysa under täcket. Jag reste mig lugnt och försiktigt, gick fram till garderoben och drog på mig en t-shirt och fortsatte ut i köket. Ögonen kliade och jag såg suddigt, men efter att ha gnuggat lite återfick jag synen. Jag stoppade ner två mackor i brödrosten, tog fram smör, ost, sallad & skinka och hällde upp ett glas juice. Medans jag väntade på att mackorna skulle poppa upp hyvlade jag en ostbit och började tugga på. Det la dock inte band på min hunger alls. För att få hjärnan att tänka på annat istället för min hunger så gick jag igenom gårdagen bit för bit i huvudet. Låt se...: Jag & killarna jobbade i studion, och sen på kvällen drog jag & Harry till festen på Club Fabric... Men det var någon bit som fattades. Visst träffade jag någon? Men vem?... Det var en tjej, - så långt är jag med. Men hur såg hon ut? Vänta, hon hade blont hår... Lockigt, med uppsatt lugg. Linne & skinnshorts, söt... Hon hette något också. Eller tjaa, det är väl självklart att hon hette något. Alla har ju ett namn? Något udda var det. Svenskt var det också, eller var det kinesiskt? Nej vänta, hon var svensk. - Ma... Maily... Nej. Mal... Malin? Ja, Malin var det. Inte för att jag riktigt kan uttala det konstiga namnet, men lite coolt var det ju ändå. Fast hon kallades M. Visst ja, hon var ju min granne.
Jag slog mig för pannan och skakade på huvudet. Ibland var jag förundrad över att min hjärna ens fungerade.

Här är kapitel 8, hihi.
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 7 - Take A Chance

Jag drog på ett lager mascara och lite läppglans. Sedan fluffade jag till håret och vände mig mot Parisa.
"Vad tycks?"
"Great", sa hon och gjorde tummen upp. Jag hade valt att sätta upp min lockiga lugg, men låta resten av håret hänga, sminkat mig lite lagom och dragit på mig ett festligt linne med svarta skinnshorts. Parisa hade också valt ett par shorts, fast hennes var av jeanstyg och satt högre än mina. Varken Parisa eller jag var speciellt förtjust i klänningar. Det kändes liksom för uppklätt, fast att vi skulle på fest.
Jag tog min mobil och min väska. Sedan gick vi ut och fortsatte ner mot gatan där pappa stod och väntade med bilen på tomgång.
"Vilken tid ni tar på er, tjejer." Han suckade och skakade på huvudet.
"Men man måste ju dubbelchecka att kläderna sitter rätt och att sminket är perfekt." Parisa flinade mot honom.
"Jag är då glad att jag föddes man, så jag slipper oroa mig för sådana saker." Han skrattade och gasade på.

"Ha så roligt tjejer! Och kom ihåg, - inget drickande för dig, Malin!"
"Jag vet. Hejdå pappa."
"Haha, hejdå kompis."
Jag stängde bildörren, och pappa vinkade och körde iväg. Det var inte så att jag inte fick dricka på grund av att pappa är överbeskyddande och inte vill att jag ska bli full, - eller jo. Delvis. Men mest på grund av att jag inte får för mina läkare. Men jag kan väl inte påstå att jag sörjer. Jag kan ha kul på fester utan alkohol, så det är väl bara bra att cancern stoppar mig.
"Okey, let's do this", mumlade Parisa för sig själv och rätade till luggen. Jag nickade och fäste blicken ovanför dörren. En grön neonskylt blinkade Club Fabric, och man kunde höra att det var fullt av folk där inne. Parisa började gå mot dörren, med mig hack i häl, och när hon öppnade satte vi nästan händerna istinktivt för öronen. 
 

Midnight Red's låt Hell Yeah spelades på full volym, och alla olika slag av människor dansade runt på dansgolvet. Det luktade en blandning av svett, alkohol och för mycket parfym. Trots stanken och folkmassan kände jag mig ändå rätt hemma. Jag var rätt van vid att det var packat nästan överallt här i London, och på klubbar en fredagkväll... Ja, då var det nog värre än värst. Det jag oroade mig mest för var hur jag & Parisa skulle hitta Jaclyn & Mircea i den här röran... Dom syntes inte till någonstans! Men troligtvis var dom också på dansgolvet i mitten av folkhopen. Jag lät blicken glida över havet av människor för att se om jag kände igen någon, men det var bara främmande ansikten jag möttes av... Eller? Jag petade Parisa på axeln och pekade mot ett nu välkänt ansikte. Han vände sig hitåt och jag duckade. Sedan vinkade jag åt Parisa att hon skulle följa med mig, för hon skulle ändå inte höra vad jag sa här. Hon tog min hand och vi rörde oss mot hörnet av rummet.
"Vad är det? Du vill väl inte redan hem? Vi kom ju nyss", klagade hon.
"Nejdå. Men kolla själv!" Jag sträckte mig framför henne och pekade mot andra delen av rummet. Där stod min granne tillsammans med sin, enligt Parisa, snygga kompis. Jag började gå bakom en hög disk med blicken fäst på min granne.
"Wow", viskade Parisa och hade ännu inte släppt blicken från... Ja, jag antar att det var min grannes vän hon stirrade på.
Tumblr_m58k3cdvrt1qzhbz1o1_500_large
"Kom igen, låt oss gå och snacka med dom!" Parisa drog i min arm.
"Nej, dom är säkert fulla. Jag menar, kolla på dom."
"Men där har du ju din chans! Din granne kommer inte ens minnas era konversationer imorgon, så du kan säga och göra precis vad du vill!"
Jag tvekade. Det kändes ändå fel. Och jag ville ju faktiskt att han skulle minnas mig. Men liksom att han skulle komma till mig först... 
"Kom igen... Snälla? Och nu kan du ju ta reda på vad han heter?"
Jag var påväg att ge med mig, då jag plötsligt avbröts av en välbekant röst.
"M?"
Jag vände mig om.
"Oh, Hi Trevor!" Jag log förvånat.
"What are you doing here? You didn't tell me you would go?" Han log snett och drog en hårslinga bakom mitt öra.
"You didn't tell me you would go either, so why should I?" Jag lyfte på ögonbrynen och flinade.
"Do you want to dance?" 
Jag kollade tveksamt på Parisa, men såg sedan att Mircea & Jaclyn var påväg hitåt så hon skulle inte bli lämnad ensam.
"Go", sa Parisa och nickade glatt.
Jag vände mig mot Trevor och svarade kort: "Sure."
Han la armen om mig och drog med mig ut på det fullpackade dansgolvet. Vi skuttade runt och skrattade, men allt för snart bytte DJ:n till en långsammare låt och ropade att det var dags för kvällens tryckare.
"May I?" Trevor sträckte fram sin hand, och jag tog den efter en stunds tvekande. Jag visste inte riktigt vad det var med mig idag. Jag hade ändå varit rätt taggad inför festen, men nu kretsade allt runt min granne och mina egna förvirrande känslor. Men nej, jag gillar Trevor. Punkt slut. Inga men.
Efter en stund tryckte sig Trevor närmare mig, och jag la mina armar runt hans nacke. Han var ganska lång, men jag kunde ändå se över hans axel. Vi gungade långsamt fram och tillbaka, och jag hade blicken åt min grannes håll. Han var verkligen full, men han verkade ha riktigt kul. Och han var faktiskt riktigt gullig, även fast han var full... Jag skakade på huvudet. Jag ska inte tänka på honom. Som sagt, det är Trevor som gäller. Men jag vill så gärna bara gå fram till min granne och säga hej... Jag vågar ju aldrig annars! Varför inte göra som Parisa sa och ta chansen?
När låten var slut ursäktade jag mig och sa att jag behövde besöka The Ladies Room. Trevor nickade och sa att jag bara behövde ringa eller smsa honom så skulle han leta upp mig sedan när jag kände för det. Jag banade min väg åt helt fel håll, alltså åt min grannes håll istället för damtoaletten, men Trevor verkade inte märka något. Min granne stod med ryggen vänd mot mig och pratade med sin kompis. Jag bet mig i läppen och knackade försiktigt på hans axel, och han vände sig snabbt och förvånat om. Sedan spred sig ett brett leende på hans läppar.
"Hi! Uhm, do I know you?"
"Yes! No. Or I mean yes. Uhm, kind of." Jag kände hur min kinder började skifta i rött.
"Oh, you're blushing", sa han och petade på min kind. Jag kunde inte låta bli att flina, för han lät verkligen rolig. Han hade en typ av accent jag inte kunde minnas att jag hört i London förut. Han kan inte vara här ifrån... Var han kanske irlänsk? Jag ryckte på axlarna.
"But do I know you?" Han hade en förvirrad rynka mellan ögonen.
"No, you don't. But we're neighbours now, so I just wanted to say Hi."
"Well, hello then buddy! What's your name?"
"Malin. And yours?"
"I'm Niall. But what was your name again? May... MayLin? Is that chinese?"
Jag började skratta. "No, it's swedish. And my name is Malin, - not MayLin. But it's kind of hard to say so my friends call me M."
Min granne, som tydligen hette Niall, nickade förstående. Eller jag tror att han hade förståt, men jag var inte helt säker. Hur som helst skulle han säkert ha glömt det här imorgon.

Här har ni kapitel 7, kära ni!
Glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela

Chapter 6 - Concentrate!

"Jag går nu!", ropade jag och drog på mig skorna i hallen.
"Ha så roligt, min flicka", sa pappa som hade kommit ut i hallen och pussade mig på hjässan innan jag drog på mig min röda mössa.
"Tack, det ska jag." Jag kramade om honom, hängde jackan över armen och gick ut.
Trevor satt i sin bil på gatan nedanför vårat hus och väntade på mig. Vi skulle ut på vår andra dejt. Jag kände mig mer taggad än någonsin eftersom jag hade haft det riktigt trevligt på vår förra dejt! 
"Hi M", sa han när jag öppnade bildörren.
"Hi!" Jag log och satte mig på sätet.
"Where do you want to go?"
"Uhm, what do you say about Starbucks? Or maybe Coffee House?"
"Starbucks sounds great!" Han nickade för sig själv och gasade på. Sedan svängde han vid nästa korsning och började köra in mot stan. 
Jag satt framför teven och zappade mellan olika sportkanaler. Trots att jag älskade sport, speciellt fotboll så fanns det ingen match jag riktigt hade lust att titta på. Jag ville göra något! Dock var alla mina vänner upptagna ikväll, och vad fanns det för roligt att göra ute ensam? Jag suckade och drog handen genom håret, Sedan reste jag mig upp, stängde av teven och gick fram mot fönstret. Solen hade gått ner, så det var mörkt ute, och det var lugnt och stilla. Här i norra utkanten av London var det sällan hög trafik. Jag vände mig mot klockan som visade lite över 8, och bestämde mig sedan för att dra ner på stan. Jag kunde kanske ta en kopp te på Starbucks eller något? Kanske en macka till också. Magen kurrade. Eller kanske två. 

Nästan alla bord var lediga, så jag bara tog ett random. Det var visst inte så många som spenderade sin torsdagskväll på Starbucks? Jag tog en tugga av min smörgås och hällde i lite socker i tekoppen.
Medans jag åt kollade jag runt lite på dom andra som satt och käkade, och min blick stannade tvärt vid ett bord som stod väldigt nära mitt. Var hon också här?
Min granne satt och smuttade på en milkshake och pratade med någon jämnårig kille som satt mitt emot henne. 
"So, you play football, huh? I've heard that you're great!", sa killen mitt emot henne berömmande. Så min granne är intresserad av fotboll? Coolt! Då har vi ju i alla fall något gemensamt.
"I'm not that great." Hon skakade lätt på huvudet och log generat mot honom.
Tumblr_m7kv5bc6zu1rbcpwfo1_500_large
Jag lyssnade uppmärksamt på vad dom pratade om, och väntade på att jag skulle få höra hennes namn. Hon var faktiskt riktigt söt... Jag kom på mig själv med att stirra åt hennes håll och skakade på huvudet och tittade snabbt ner på min tekopp.
Jag hade beställt en choklad milkshake, - en av mina favoriter, och Trevor hade tagit en vanlig kopp kaffe. Medans vi pratade hade min blick flyttat runt över hela uteserveringen, och plötsligt fastnat vid någon som satt snett bakom Trevor. Och denna någon var inte vem som helst! Vad gjorde han här? Förföljde han mig? Tokigt nog skulle jag faktiskt inte ha något emot om han faktiskt gjorde det... Okej, nu låter jag kanske som en slampa, för jag menar; Jag är ju på G med Trevor... Men jag kan bara inte låta bli att tänka på min granne!
Jag vände snabbt blicken mot Trevor igen för att visa att jag lyssnar. Plötsligt kände jag mig utstirrad... Jag flyttade blicken mot min granne igen och upptäckte att det var han som stirrade. Jag tittade generat ner på min milkshake och visste inte vart jag skulle fästa blicken. Trevor tittade aningens förvirrat på mig och vände sig sakta mot min grannes håll. Åh nej! Han tror väl inte att jag kollar in min granne? Fast det är ju det jag gör, eller? I vilket fall som helst, kom på nåt Malin. Tänk, tänk!
"So... How's your mom?" Jag log mot Trevor, och han vände sig genast mot mig. Wait... Jag slog mig för pannan. Hans mamma hade ju dött i någon olycka för bara något år sedan. Hela skolan visste ju det! 
"Wait, I'm sorry... I forg..." Jag blev avbruten av Trevor.
"Oh, it's okey. Sometimes I'm forgetting it too." Han log dystert och jag kände mig skamsen, så jag sträckte fram min hand och tog hans som vilade på bordet. Han blev genast gladare, och vi bytte ämne.
Koncentrera dig, Malin. Det är Trevor du vill ha. Du har kollat in honom i flera år, och bara för att det flyttar in en söt kille i lägenheten bredvid behöver det inte betyda att det ska bli något mellan er. Det här är ingen saga. Och dessutom har han säkert en tjej. Jag menar, kolla på honom! Hon är säkert bara... Sjuk, bortrest eller nåt. Koncentrera dig.

Här är kapitel 6, mina vänner!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. c:
Kram // Vendela



RSS 2.0