Chapter 43 - Rest In Peace

Previously:
Det knackade på dörren till mitt rum, och en likblek, stel och färdiggråten Elliot steg in i mitt rum.
"Vi måste åka nu. Det börjar vid två."
Som om jag inte redan visste att begravningen började klockan två? Hur skulle jag någonsin kunna glömma den tidpunkten?
"Jag kommer", svarade jag och nickade kort. Elliot försvann snabbt ut ur mitt rum, och jag gav min spegelbild en sista blick och tog ett djupt andetag. Okej Malin, Let the hell begin...

 
Vi gick längs med det vitmålade metallstaketet som omringade kyrkan. Mamma höll Elliot i handen, och min hand vilade i Niall's. Innanför staketet växte stora rosenbuskar, och trots att det var mitt i vintern så hade rosorna överlevt. Sådana rosor prydde även våran trädgård, - det var pappas favorit. Jag mådde dåligt av att bara titta på dom eftersom det väckte så många minnen. Niall måste ha märkt att jag blev upprörd, för han tryckte lätt min hand och viskade att allt skulle bli bra. Jag ville så gärna tro honom, men skulle allt verkligen bli bra?
Vi kom in i kyrkans entré, och en hel del människor hade kommit trots att det ändå var mer än en halvtimme kvar tills det hela började. Niall föreslog att vi skulle sätta oss ned ett slag eftersom jag verkade så nervig, så jag godtog hans exempel och satte mig ner. En äldre man serverade oss varsin drink, som jag antog var alkoholfri eftersom den serverades i kyrkan, och log blekt.
"Can I sit here?", frågade en ung kvinna och pekade på platsen bredvid Niall i soffan.
"Sure", sa Niall och nickade.
Jag kände igen kvinnan. Hon var nog en av pappas arbetskollegor. Jag hade träffat henne ett antal gånger på hans jobb.
"I'm so sorry for your loss. We all miss Richard at work. It's not the same without him." Hon tog en klunk ur sitt glas.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad skulle man svara? Hur svarade man? Jag började undra om jag tappat talförmågan... Istället för att säga något så tog jag tag i mitt sugrör och slurpade i mig så mycket av drickan jag bara kunde. Håll tårarna borta, du är stark Malin. Kom ihåg det, du är stark...
Tumblr_m6uu2silya1ras6dto1_500_large
"Heyy, take it easy with that", sa Niall och flyttade sig så han satt bredvid mig istället. Sedan tog han mitt glas, ställde det på bordet och tog min hand. Kyrkklockorna började ringa, och det var dags för alla att gå in.
En svartklädd gammal dam satt och spelade en fin men väldigt sorglig melodi på pianot medan alla gick i gången för att hitta sina platser. Pappas kista stod längst fram i kyrkan, pryd med blommor, ljus, vackra texter och ett fotografi av honom. Jag, mamma, Elliot & Niall satt längst fram, och jag hade mina fina tjejkompisar precis bakom mig. Jag kände Parisas hand på min axel när låten började närma sig sitt slut, och jag la min hand lätt över hennes. Jag stod nog Parisa närmare än någon annan tjej i världen, vi var som systrar. Ett speciellt systerskap som ingen kunde förstså sig på var vad vi hade. Hon hade funnits där för mig i alla tider så länge vi hade känt varandra.
"We have gathered here today to bid farewell of Richard", sa prästen, och man kunde höra alla i kyrkan hålla andan. "Richard was a great man, and not only a man... He was a husband... A father... He was a friend." Prästen påbörjade ett långt tal, och när det var slut så spelades en psalm, och efter det höll pappas bror ett tal.
"Is there anyone who wants to make a speech?"
Parisa petade mig på axeln, och jag vände mig om och tittade på henne. Hon gav mig en menande blick.
"Jag tror inte jag klarar det...", viskade jag.
"Såklart du kan! Du han ju aldrig ta ett riktigt farväl av din pappa. Nu har du din chans!"
Jag nickade för mig själv. Parisa hade rätt. Nu hade jag min chans att ta ett riktigt farväl av pappa. Men ville jag ta farväl? Jag skakade bort tanken och reste mig reflexmässigt upp.
"Oh, come here darling!" Prästen vinkade åt mig att komma. "This is Malin, my friends. Richard's daughter." Mikrofonen lämnades över till mig, och jag stod tyst & stilla och lät blicken glida över pappas anhöriga som hade samlats i kyrkan idag. Det var stelt i luften, och jag förstod att många väntade på att jag skulle säga något.
"Uhm, hi...", mumlade jag i mikrofonen. "I don't know what to say, or what I'm supposed to say but... I thought about sharing some memories I have with Richard, - my dad."
Den så kallade publiken gjorde sig redo för ännu ett tungt tal.
"My dad was my role model. Or yeah, he still is... He wasn't just my dad, he was one of my best friends too. We had so much in common. We both loved soccer, and we used to spend our nights in front of the teve, watching footballgames. I play soccer too, and dad was always there to cheer on me... Also, he used to take me out for adventures! We went to lot's of museums, litte trips, picnics and did many other things together. Sometimes we just sat down, talking, and I enjoyed that as much as the trips." Jag flinade för mig själv åt massa minnen som seglade förbi i mitt huvud. "When I were little, before I started to take my friends to the cinema, daddy used to take me there. One of all the movies we watched were Hannah Montana The Movie. In that movie, there was a song who's been stuck in my head since the day me and daddy saw it... The name of the song is Butterfly Fly Away, and daddy and I used to sing it together at nights when I couldn't fall asleep. I would like to say my goodbye with that song, if you guys don't mind, and if you want to; feel free to sing along."
Jag vände mig mot min farbror som nickade och tog upp sin gitarr.
 
"You tucked me in, turned out the light
kept me safe and sound at night
Little girls depend on things like that
 
Brushed my teeth and combed my hair
Had to drive me everywhere
You were always there when I looked back
 
You had to do it all alone
Make a living, make a home
Must have been as hard as it could be
 
And when I couldn't sleep at night
Scared things wouldn't turn out right
You would hold my hand and sing to me..."

När låten närmade sig sitt slut kände jag hur det brände bakom ögonlocken. Jag visste inte vart jag skulle fästa blicken, rösten skar sig och jag blev plötsligt om möjligt ännu stelare och obekväm i situationen.
"I'm sorry", mumlade jag och viftade med handen att min farbror skulle sluta spela.
Tumblr_mard2kf5as1rcrtxxo1_500_large
Jag lämnade ifrån mig mikrofonen, och medan dom anhöriga applåderade skyndade jag mig tillbaka till min plats. Mina vänner försökte trösta mig och sa att talet var jättebra och att jag hade sjungit jättefint, men jag minns inte ens vad mitt tal handlade om. Niall la sin arm runt mina axlar och lät sin lediga hand smeka min kind. Varför skulle det vara så svårt att ta farväl av någon man älskade?
 
Det var dags för alla att ta sina små avsked och lämna blommorna på kistan. Sorglig musik började spelas igen, alla reste sig, och vi på dom främre raderna gick långsamt fram i kyrkan för att möta kistan. Mamma gick först och la en bukett med alla möjliga typer av blommor på hans kista. Jag kände igen buketten från deras bröllopsfotografi. Kanske var det samma typ av bukett dom hade då? Hon harklade sig och snyftade om vartannat, och det enda hon lyckades få fram var ett litet 'jag älskar dig'. Sedan bröt hon ihop totalt, så hennes väninnor fick nästan släpa bort henne med Elliot i släptåg. Stackars Elliot... Han måste ju ta det här nästan ännu värre?
Jag & Niall gick fram tillsammans, och jag kysste den röda rosen jag hade i handen och la den sedan på pappas kista.
"I will make you proud, daddy. I'll do whatever it takes to keep the family together... I'll take care of Elliot..." Jag försökte torka tårarna. "Jag ska försöka bli frisk. För din skull." Det sistnämda sa jag på svenska så att ingen annan skulle lägga sig i och fråga vad jag menade med frisk. Det var ju trots allt inte allt för många som visste om cancern... "I miss you, daddy. Please, wait for me in heaven. I love you. Rest in peace." Jag smekte kistan, och när Niall hade sagt några få ord så gick vi tillsammans därifrån.
Så fort alla var klara med sina avsked så skulle kistan bäras ut till graven, alla skulle ta ett gemensamt farväl och en sista sång skulle spelas. Jag kunde verkligen inte ta mer, men jag kände mig tvungen att gå. För pappa, tänkte jag.

Vad tycks? Kommentera <3
Imorgonbitti drar jag mig upp till Stockholm och sedan vidare mot Arlanda. Sen på kvällen flyger jag till London och kommer hem någon gång i helgen (har ingen koll på om det är lördag eller söndag, men nåja). Ska se om jag hinner fixa lite tidsinställda inlägg åt er. Datorn ryker med till London, fast jag kommer inte hinna blogga så mycket (fast kanske bloggar på min personliga blogg då & då under resan), men svara på kommentarer och så kan jag ju alltid göra. ^^)
Kram // Vendela Xx

OneDfanfic.webblogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Denna novellblogg handlar om One Direction (You don't say, captain obvious? xD), och bloggen ägs av två tjejer; Ida & Z!
Jag hittade ingen info om vad själva novellen handlar om, och eftersom jag inte läst hela novellen själv så kan jag därför heller inte beskriva den. Men det lilla jag läst är faktiskt riktigt bra, så jag tycker verkligen att ni borde kika in på bloggen!
Novellen heter i alla fall Live While We Are Young, och Ida & Z har skrivit cirka 35 lagom långa kapitel, så det är inte alls så mycket att ta igen för att hänga med i svängarna! c:
Bloggen kommer ni nu också finna bland mina länkar! Xx

Vill du också göra ett länkbyte? Eller kanske ett bloglovin-byte eller är det något annat du har på hjärtat? Bara släng iväg ett mail till directionery@hotmail.com eller lämna en kommentar! Jag är öppen för förslag. c:

Chapter 42 - Let The Hell Begin

Previously:
"What happened with him? Did Michael die?" Jag lyfte förvånat på ögonbrynen.
"No, haha. Or I don't think so... One day he was just gone." Niall ryckte på axlarna.
"How was he?"
"He was a good friend. He understood me, and we were like brothers. He was short too, and different... Just like me."
Denna gång var det min tur att nicka. Varför hade inte jag haft någon låtsaskompis när jag var liten? I och för sig hade jag inte behövt någon eftersom jag hade min bästaste vän, pappa.

Det var fredag, och klockan var nästan åtta. Jag hade precis hoppat av bussen och gick nu mot skolbyggnaden. Egentligen visste jag inte vad jag gjorde här. Jag hade ju inte kunnat gå en dag utan att gråta där hemma, men ändå hade jag tvingat mig hit. Nu skulle jag snart få möta alla sorgsna blickar, få prata med alla som trodde sig veta hur det var att förlora sin pappa & bästa vän, få alla beklagelser och vara med om alla pinsamt tysta stunder.
Vid det här laget borde jag vara hemma, precis som mamma & Elliot, och beklaga mig inför söndagen då pappas begravning skulle hållas. Kroppen var hittad, och jag kunde få se honom om jag ville. Men det var bara en kropp, pappa var inte där längre. Han var någon helt annanstans, men vart visste jag inte.
Jag kom fram till det lilla bordet utanför skolan där Parisa & Jaclyn satt och pluggade. Troligtvis inför dagens prov eller nåt.
Jag sa inget, men dom hade märkt att jag kommit i alla fall, och nu vände dom förvånat sina huvuden åt mitt håll.
"Hi", sa jag ansträngt utan att visa några som helst känslor.
"Hi honey", sa Parisa och bet sig sorgset i läppen och gav mig en beklagande blick.
"Hi M", sa Jaclyn och lutade sig fram.
"Where's Mircea?" Jag sökte med blicken efter min tredje vän.
"I don't know", sa båda i kör och ryckte på axlarna.
Båda öppnade munnarna för att säga något, men jag avbröt dom innan dom han säga någt: "I'll be right back". Sedan skyndade jag iväg och funderade på vart jag skulle befinna mig om jag var Mircea.
"I found you", mumlade jag när jag hade hittat henne.
Hon satt med blicken fäst i marken, men kollade nu upp på mig.
Tumblr_m79dgidmbu1qg7z12o4_250_large
"Why aren't you with the others ones?"
Hon vände blicken mot marken igen.
"Hey, is something wrong?" Jag kände nästan för att skratta. Varför kom den frågan från mig? Det var den frågan som alla förväntades ställa mig eftersom hela mitt liv var upp&nervänt för tillfället. Fast det kändes ändå skönt att ägna sig åt någon annans liv för ett tag.
"Has this something to do with Stan?"
Mircea rörde inte en min.
"You know that you can tell me everything, right?" Jag la min hand på hennes, och hon suckade tyst.
"Yes, It's Stan." Hon tog ett djupt andetag. "He's moving to Paris with his parents."
"Oh...I'm sorry", sa jag och lutade huvudet mot hennes axel.
"I'm sorry for you too. For your loss, I mean..." Efter en liten stund insåg hon vad hon hade sagt. "I'm sorry for bringing that up. I didn't mean to."
Jag svalde hårt och satte mig upp igen. "It's okey." Ett halvhjärtat leende klistrade sig fast på mina läppar men försvann snabbt.
Tumblr_m7w7eco2191qm2h44o1_500_large
 *
Bara förmiddagen hade gått, och jag hade kämpat mig igenom alla lektioner med elever och lärare som ställde frågor och drog upp ämnet om min pappas olycka om och om igen. Nu stod jag bara inte ut längre, så jag hade ursäktat mig, skyndat iväg och låst in mig på tjejtoan. När jag var på offentliga platser var jag den typen av personer som låste in sig på toaletten och grät, men sedan gick iväg som om inget hänt.
Tumblr_m3d1nb8hez1rt6yhno1_500_large_large
"Jag kommer vara hemma fortare än du anar", sa pappas röst inuti mitt huvud. "Gråt inte, jag älskar dig."
Det gjorde så ont att höra hans mysiga, faderlika röst. Hur skulle jag klara av begravningen på söndag?
(Söndag, klockan 13:07)
Jag granskade mig i väggspegeln. Man kunde skymta min bleka hud trots allt smink, men för övrigt såg jag väl helt okej ut. Bara väldigt trött & sliten, men det var väl så man förväntades se ut inför en begravning? Jag bar en olivgrön klänning med grått skärp och matchande halsband, och sen svarta converse och utsläppt hår till det. Jag vågade inte ta mina pumps, för jag skulle säkerligen bryta klacken när jag skulle gå ut ur kyrkan.
Det knackade på dörren till mitt rum, och en likblek, stel och färdiggråten Elliot steg in i mitt rum.
"Vi måste åka nu. Det börjar vid två."
Som om jag inte redan visste att begravningen började klockan två? Hur skulle jag någonsin kunna glömma den tidpunkten?
"Jag kommer", svarade jag och nickade kort. Elliot försvann snabbt ut ur mitt rum, och jag gav min spegelbild en sista blick och tog ett djupt andetag. Okej Malin, Let the hell begin...

Kanske lite lite text och mest gifs, men nåväl. :3 Nästa kapitel kommer nog bli mer känslomässigt, uhuh...
Men vad tycks? Kommentera! :D
Och föresten, vad tyckte ni om 1D's nya låt Little Things? Seriöst den bästa låten jag hört! Det är min nya favorit, - älskar den så mycket! *emotionellt vrak*
Kram // Vendela

JHUTCHERSONSTORIES.BLOGG.SE

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Gillar du den snygga hunken Josh Hutcherson, och älskar du noveller? Ja, om så är fallet bör du genast besöka denna blogg! Tjejen som äger bloggen har precis påbörjat en ny novell som heter I Always Will, och såhär lyder handlingen:

Rebecca Campbell, eller Becca som alla kallar henne, är en 18-årig tjej som går sitt sista år i high school. Hennes liv är så gott som perfekt, hon kommer från en rik familj och har inga problem med att ha råd med college. Dessutom har hon den perfekta pojkvännen, Diego, som är skolans största sångtalang. Och Becca tillsammans med sin bästa vän Katherine (Kat) är populärast på skolan. Men när Josh dyker upp i stan vänds allting upp och ner, Becca har längre försökt att glömma killen som sårade henne. But you can't stop loving someone, either you never have or you always will!

Hon är en fantastisk skribent, så jag rekommenderar novellbloggen starkt!
Bloggen kan ni nu också hitta bland Mina Länkar här på Directionery. ^^
Now go read her awesome blog, dudes!
// Vendela

Chapter 41 - Missing You

Previously:
Pappa är inte här. Han kommer aldrig mer sätta sin fot i det här huset. Eller någon annanstans för den delen. Pappa är död.
Jag kunde se planet krasha framför mina ögon samtidigt som jag klumpigt skyndade upp för trappen. Sedan for jag in i mitt rum och smällde igen dörren bakom mig. Jag sjönk trött ner intill den med tårarna forsandes nerför mina kinder.
"Jag saknar dig, pappa", kved jag och kände ett stort, svart hål gapa tomt i bröstet.

Jag hade inte lämnat huset på flera dagar. Det var knappt att jag lämnade rummet. Snön yrde utanför, ibland regnade det, trafiken dånade, ibland var det tyst, människor kom & gick... Allt jag gjorde var att tänka på pappa, på hur mycket jag saknade honom, på hur kasst livet var och skulle bli framöver med bara en förälder som knappt kunde räknas som en eftersom hon inte brydde sig ett skvatt om mig. Men nu hade jag försökt koppla bort alla tankar för ett tag och bänkat mig framför en skräckfilm. Jag var den enda som var vaken och klockan var runt midnatt, och eftersom jag var ganska lättskrämd så var det kanske ingen bra idé. Men det var det ända som höll tankarna borta. Mina vänner hade ringt mig och lämnat tusentals sms, men jag hade inte hört av mig. Jag orkade inte ta upp det som hänt, även om dom redan visste storyn. Jag orkade inte höra ett 'jag är ledsen' eller 'jag beklagar sorgen'. Jag ville inte höra någonting. Det enda jag verkligen ville höra var att allt bara var en hemsk dröm och att pappa i detta nu var påväg hem och när som helst skulle kliva genom dörren och ropa 'jag är hemma' med sin varma röst. Men det skulle inte hända.
Jag hade skrivit massvis i min dagbok, men det hjälpte inte. Mina tankar klarnade inte upp, - det blev motsatt effekt. Flera sidor fylldes med 'jag saknar dig' och 'snälla kom hem, pappa'. Till slut hade jag givit upp.
"Tänk inte på pappa, fokusera på filmen. Tänk inte på pappa, fokusera på filmen", uppmanade jag mig själv och tryckte in massa popcorn i munnen.
Tumblr_m7k5jjrqns1qk0np5o1_500_large
Plötsligt knackade det på ytterdörren, och jag ryckte till och satte popcorn i halsen. Jag hostade och tog en klunk vatten ur mitt glas, sedan väste jag "I'm coming", och pausade filmen när den nästan var som läskigast. När jag började gå mot dörren var jag först lite smårädd, - tänk om det var den där läskiga typen från skräckfilmen, jag menar det var ju midnatt och stämningen var perfekt för att skrämmas! Men sedan fylldes mitt hjärta med värme. Det kanske var pappa! Han kanske inte var död, utan tog sig därifrån själv och... Jag kikade genom nyckelhålet, men det var varken någon skräckis eller pappa som mitt öga skådade... Det var Niall. Jag öppnade försiktigt och lät honom smyga in lite snabbt eftersom det var så kallt ut, men jag uppmanade honom om att mamma & Elliot låg och sov.
"What are you doing here?", viskade jag. Jag vet inte vad mitt ansikte avslöjade för känslor, men på sättet Niall kollade på mig så kunde jag inte sett speciellt glad ut.
"I wanted to see you. I haven't heard from you since..." Han avslutade inte meningen, men jag förstod ändå vad han menade. Sedan olyckan. Sedan min pappas död.
"I know that you don't want to talk about it, and that you maybe don't want to see anyone right now but... I want you to know that I'm here for you. No matter what."
Hans ord gick rakt in i hjärtat på mig, och jag brast ut i gråt igen. Jag var oerhört tacksam över att jag hade Niall. Tänk att han stod ut med mig, trots att vår vänskap och vårt förhållande mest bestod av tårar. Det var inte många stunder vi hade fått skratta ihop. Alltid kom något ivägen.
"I love you", viskade jag bakom tårarna, och han drog in mig i en varm kram. Hans starka armar höll om mig hårt, men ändå ömt och kärleksfullt. Jag andades in doften från hans tröja, och den luktade precis sådär som jag älskade. Niall's doft gick inte att beskriva, men den var härligare än alla killparfymer och kroppslukter tillsammans i hela världen.
"I know", mumlade han in i mitt hår.
Vi gick in i vardagsrummet så jag kunde stänga av filmen, bara ifall Elliot skulle vakna inatt utan att bli vettskrämd, och sedan tassade vi upp till mitt rum.

Jag hade äntligen bytt kläder och tagit en snabb dusch, trots att humöret nästan låg på botten. Nu låg jag intill Niall som hade blicken fäst på mig fast att jag var långt borta i tankarna. Jag tänkte på pappa igen. På alla stunder vi haft, alla minnen vi hade skapat... Glada som ledsna, fina som hemska.
*
"Hur kunde du?", sa pappa förfärat.
"Pappa, jag är ledsen!", försvarade jag mig.
"Förstår du inte hur orolig jag har varit?"
"Jo men..."
"Jag är otroligt besviken på dig."
Dom orden hade fått mig att må ännu dåligare.
"Ta det lugnt, jag hatar mig också..." Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Tumblr_m8wjzali9b1r8bakoo1_500_large
"Jag hatar dig inte, kompis. Jag är bara besviken. Jag var så orolig förstår du. Jag trodde nåt farligt hade hänt dig. Kanske något gällande cancern? Att du hade blivit våldtagen, kidnappad, mördad eller vad som! Jag var så nära på att ringa polisen. Jag var uppe hela natten och väntade på att du skulle dyka upp!" Han torkade bort en tår som rann nerför hans kind.
"Förlåt", sa jag och såg ner i golvet. 
"Det är okej, bara lova att aldrig göra om det. Säg till nästa gång."
"Jag lovar."
Pappa svepte in mig i en kram, och vi hade försonats igen.
*
Tårarna rann igen.
"What are you thinking about, beautiful?" Niall smekte min blöta kind och log skärrat. Jag tackade ändå gud för att Niall ville stanna och trösta mig hela natten, hålla mig undan mardrömmarna.
"Just memories..." Jag log, och denna gång var det ett äkta leende. "It feels like... When I'm thinking about him, then he's closer to me. It's like his here, or that I'm with him."
Niall nickade förstående.
"Have you ever lost someone?"
"Yeah. Three friends of mine died in an accident like a year ago. But I came over it, because I know they're having a good time wherever they are." Han log. "And also, when I were little I used to have an imaginary friend, called Michael..."
"What happened with him? Did Michael die?" Jag lyfte förvånat på ögonbrynen.
"No, haha. Or I don't think so... One day he was just gone." Niall ryckte på axlarna.
"How was he?"
"He was a good friend. He understood me, and we were like brothers. He was short too, and different... Just like me."
Denna gång var det min tur att nicka. Varför hade inte jag haft någon låtsaskompis när jag var liten? I och för sig hade jag inte behövt någon eftersom jag hade min bästaste vän, pappa.

Avslutar här för dagen (läs natten)! And don't even dare to think that the drama is over, cuz no no no... There'll be drama.
Men vad tyckte ni? Eheh, kommentera! :D
Puss&Kram // Vendela

Chapter 40 - Never Coming Back

Previously:
Jag ville tillägga att jag var rädd för att gå och lägga mig och sedan kanske inte vakna nästa dag. Döden skrämde mig nog mer än något annat, men det var inte något som någon kunde skydda mig mot. Och jag var inte bara rädd för döden vad gällde mig, utan även för mina nära och kära. Jag var rädd för att förlora alla jag älskade...
"Is something wrong?", frågade Niall och smekte min hand som vilade på bordet.
"No, nothing", sa jag och skakade på huvudet samtidigt som jag trängde fram ett halvtaskigt leende.

"I don't want to go home", mumlade jag mot Niall's nacke. Vi låg i hans säng, och klockan var lite efter åtta på kvällen.
"Then don't", viskade han och smekte min rygg med sin varma hand. Hela han var varm. Han var som en varm och gosig nallebjörn!
"But I have to..." Jag lät min hand vandra uppför hans hals och stanna vid kinden. "My dad is leaving tonight, and I won't see him again until sunday."
Det blev tyst.
"But you can come back later?", försökte Niall.
"I don't think my mom will let me."
"Yeah, right. She doesn't really like me..."
"She doesn't like anyone, except dad and Elliot. So don't worry." Jag skakade lätt på huvudet och satte mig sedan upp.
"No, don't go! Please stay for a few more minutes!" Han satte sig upp mitt emot mig, och jag sträckte ut min hand och lät den falla ner i Niall's fågelbo till frisyr. Det var en av sakerna jag hade lärt mig att Niall tyckte om. När man lekte med hans hår. Han liksom slappnade av, på riktigt.
"I have to go", sa jag tyst och försökte mig på ett litet leende. Jag hade blandade känslor. Jag ville inte gå härifrån, jag ville ju stanna hos Niall! Och jag ville inte säga hejdå till pappa, jag ville ju att han skulle vara hemma! Inte bortrest under hela helgen! En timme var länge nog att vara ensam i huset med mamma. Fast okej, Elliot skulle ju också vara hemma, men ändå.
Niall såg tyst in i mina ögon och böjde sig sedan fram och gav mig en lätt kyss.
"I love you."
"I love you too." Jag log och reste mig från sängen samtidigt som jag tog Niall i handen. Han följde mig till dörren och tittade på när jag drog på mig skorna och jackan.
"Goodnight Niall."
"Goodnight babe."
Även om det bara var ett hejdå för dagen så kändes det så hemskt att lämna Niall. Att vara ifrån honom över huvud taget!

"Jag vill inte att du ska åka. Snälla stanna, pappa", sa jag och kände hur tårarna började tränga fram.
"Jag är ledsen, kompis. Men jag måste åka."
"Men kan du inte tacka nej till resan?", försökte jag förgäves.
"Malin, det är en affärsresa. Att tacka nej går inte. Jag skulle kunna strunta i att åka, men det skulle ju vara som att skippa en veckas arbete, och då får jag ingen lön... Och då vet vi ju hur det blir." Han nickade menande mot mamma.
Med glansiga ögon kollade jag upp på pappa. "Okej då."
"Gråt inte. Jag älskar dig." Pappa fäste en hårslinga bakom mitt öra.
Tumblr_m8xs2htpef1qc9pd4o1_500_large
"Jag älskar dig också." Jag tryckte mig mot pappas bröst. "Men jag kommer aldrig stå ut med att vara ensam med henne i en hel helg!"
"Häng med dina vänner då. Eller Niall. Han är en bra kille."
"Men det har ni ju inte precis delade åsikter om..."
"Se positivt på saken! Nu har du ingen pappa som kommer och stör dig om kvällarna när du ska sova, du får soffan och glassen för dig själv när det är dags för fotboll, och så vidare. Jag kommer vara hemma fortare än du anar."
Jag tittade ner i golvet.
"Nej nu måste jag dra mig till flygplatsen. Älskar er!" Pappa gav oss alla varsin puss på kinden, och Elliot torkade äcklat av sig. Sedan försvann pappa ut genom dörren med ett snabbt "Vi ses".

(4 dagar senare... {Söndag})
Jag satt i soffan och zappade mellan olika kanaler på teven. Det fanns inget roligt att se på! Bara nyheter, något barnprogram för femåringar och annat tråkigt. Men klockan var ju nästan fyra, och brukade det någonsin gå något bra på teven vid den tiden?
Jag hade spenderat större delen av helgen med tjejerna, och även lite med Niall. På så sätt slapp jag vara hemma med mamma.
"Elliot, kan du sänka volymen är du snäll?!", ropade mamma ifrån köket. Hon satt och lyssnade på nyheterna på radion, och Elliot's musik dunkade i hela huset. Efter några sekunder dog musiken ut och man hörde nästan inget längre. Mamma höjde volymen på radion, och även fast jag egentligen inte var ett dugg intresserad så koncenterade jag mig på radioprataren.
"Ladies, gentlemen and everyone who's listening right now. Do you know someone who's supposed to come home from a business trip today? A friend, your wife or husband, maybe a brother or sister? Well, you're not going to be so happy to hear this then..." Mamma höjde volymen ännu mer, och jag reste mig upp och började långsamt gå mot köket.
"This wednesday there was a plane with alot of people going to Spain for some working, and we're sorry to say this but... They're not coming home. Plane 157 has crashed. The plane crashed in the North Atlantic Ocean... No one survived. There was a terrible weather, the autopilot stopped working and the real pilot loosed controle. We pray for all the ones who died this morning. Rest in peace. And we're praying for all of you who loosed someone today. Stay strong."
Radioprataren blev tyst, och en annan tog över. "So, now we're going from this sad news to something funny! Today we're celebr..." Mamma stängde av radion. Jag stod som fastborrad i köksgolvet och bara stirrade på mamma, och hon stirrade på mig. Min hjärna ville inte förstå vad som just hade sagts.
"Pappa är..." Hon harklade sig lätt, men rösten lät ändå sprucken. "Pappa är död." Det lät som att hon knappt kunde förstå det själv heller, men samtidigt kom orden ut på en så sorgligt och skärrat sätt.
"Va?", sa jag tyst utan att tänka. Jag hade ju hört henne. Pappa var död. Pappa skulle inte komma hem, som han lovade. Han skulle aldrig mer komma hem. Aldrig aldrig någonsin. Men min hjärna förstod inte. Och jag kunde fortfarande inte röra mig ur fläcken.
Elliot kom visslande in i köket och tog sig ett glas juice. "Vad är det?", sa han sedan och vände sig förvånat om. Men mamma och jag bara fortsatte stirra ut i tomma intet. "Ni vet att det finns en uppfinning som kallas teve som är till för att glo på va?"
"Pappa är död", sa mamma snabbt och tyst.
"Vad sa du?" Elliot sköt fram hakan, som om han skulle höra bättre.
"Pappa är död", ekade mamma, men denna gång lite högre.
Elliot's glas föll i golvet med ett kras, och plötsligt var det juice överallt.
"Pappa... Är... Död?" Elliot's ögon fylldes med tårar. "Så han kommer inte... Kommer han inte tillb..."
"Nej Elliot, pappa kommer inte. Han är död." När Elliot började gråta var det som om mammas hjärna började reagera, och även hon bröt ihop. Elliot sprang fram till henne och dom höll om varandra. Men jag då?, vart allt jag kunde tänka. Vem skulle hålla om mig? Jag vände mig om och började gå mot vardagsrummet för att kolla efter pappa av ren vana eftersom han var den som brukade ta hand om mig när jag var ledsen, men så mindes jag... Pappa är inte här. Han kommer aldrig mer sätta sin fot i det här huset. Eller någon annanstans för den delen. Pappa är död.
Jag kunde se planet krasha framför mina ögon samtidigt som jag klumpigt skyndade upp för trappen. Sedan for jag in i mitt rum och smällde igen dörren bakom mig. Jag sjönk trött ner intill den med tårarna forsandes nerför mina kinder.
Tumblr_m2zzejy3mx1rqsvvzo1_500_large_large
"Jag saknar dig, pappa", kved jag och kände ett stort, svart hål gapa tomt i bröstet.

Vad tycker ni? KOMMENTERA :D
Har fått många frågor om när Niall kommer få veta att Malin har cancer, och jag kan säga att det är snart! Som högst 3 kapitel tills dess. I promise! xx 

Chapter 39 - A Bucket Of Love

Previously:
Vi gick in och satte oss i Niall's vardagsrum, och han drog fram gitarren och började plinka på den. Det var mysigt att bara sitta där, tyst och stilla, med ögonen på strängarna. Det var avslappnande, och det var ingen pinsam eller obehaglig tystnad. Att dra hem till Niall och spendera kvällen med honom och hans mamma gjorde min julafton cirka fyrahundra gånger bättre!

Cirka fem veckor hade gått sedan julafton, och nu hade jag äntligen blivit av med mina förbaskade kryckor! Det kändes riktigt skönt, fast skumt att äntligen kunna gå på foten. Nu var vi redan inne i februari, och det kändes helknasigt.Tiden bara flög förbi! 
Just nu satt jag i Niall's lägenhet, och vi båda hade precis stigit upp och fått i oss lite frukost. Niall satt och plinkade på sin gitarr som vanligt, och jag bara njöt av den underbara morgonen.
"My heart's a stereo
it beats for you so listen close
Hear my thoughts in every note, oh oh
Make me your radio
turn me up when you feel low
this melody was meant for you, so sing-a-long to my stereo", sjöng Niall tyst samtidigt som han spelade.
"Let's do something"; sa han sedan och la ifrån sig gitarren. Klockan var inte så mycket, - vi hade stigit upp rätt tidigt för ovanlighetens skull.
Jag nickade, och Niall föreslog att vi kunde spela tevespel, vilket jag tyckte lät som en rätt kul idé. Han tog fram spelkonsollerna och satte i ett spel. Fifa, han jag läsa innan spelet försvann in i själva Xboxet.
"I bet I'm going to win", sa han och flinade.
"No, I'll win", sa jag och slog honom lätt på armen när han hade satt sig bredvid mig i soffan. "What do I get if I win?"
"Hm... Hundreds of kisses?"
"Sure", sa jag och vickade på ögonbrynen.
Det började trögt för mig, - Niall var verkligen mycket bättre än jag, och jag var nära på att ge upp. Men helt plötsligt verkade Niall tappa fokus, och jag gjorde mål.
"Yes!", sa jag och gjorde en liten segerdans. Nu var det dags för det sista, avgörande målet... Hoppas jag vinner!
Bollen var min, och jag skyndade upp mot målet, gjorde en fint och...
"SCORE!", skrek jag glatt och sträckte upp handen i luften.
"Aww man! I got owned by a girl!" Niall gjorde en låtsas-ledsen grimas. Jag visste att han hade låtit mig vinna, men vad gjorde väl det?
"Where's my price?" Jag log brett, och detsamma gjorde Niall. Han böjde sig långsamt fram och våra läppar möttes. Hans läppar var varma, och hans andetag lika så. Jag drog mig närmare honom, men rätt som det var backade han undan. Var det redan över?
"One." Han flinade och böjde sig sedan mot mig igen för att ge mig ännu en kyss...
Malin hade fått sitt pris, vi hade klätt på oss och var nu redo för att gå ner på stan. Vi skulle möta upp Harry, Liam, Louis & Zayn vid en pizzeria för att käka tillsammans.
Vi drog på oss skorna, jackorna, halsdukar och allt som kunde tänkas behövas, sedan låste jag dörren bakom oss.
När vi hade klivit av bussen gick vi på gatan bakom Oxford Street och vidare mot pizzerian.
"Oh look!", sa Malin och drog upp nåt ur jackfickan. Det var en klubba. Hon slet upp pappret och stoppade in den röda klubban i munnen. När hon hade sugit på den en stund så tog jag tag i pinnan och snodde klubban från henne.
"Heeyy!", sa hon och kollade surt på mig när jag stoppade in hennes klubba i munnen. Men sedan började hon skratta och skaka på huvudet åt hur knasig jag var.
"Hi guys", sa Malin till killarna när vi kom in på pizzerian. Killarna hade redan beställt åt sig, så jag hälsade bara lite snabbt och drog sedan med mig Malin till kassan. Jag beställde en kebabpizza åt Malin, en inbakad calzone till mig, och så varsin cola till det. Vi slog oss ner vid samma bord som dom andra, och våran mat var framdukad efter bara några minuter.
Jag drog upp min mobil och letade fram kamera-appen. Så fort den var uppe så kollade jag på Niall och sa: "Smile!". Istället för att le så gapade han stort med kniv och gaffel i högsta hugg.
"Sweet", sa jag och log samtidigt som jag la ner mobilen igen för att hugga in på min pizza. Vi pratade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi långsamt tuggade på våra pizzor.
"So you go at that dance school?", sa Harry, och det lät mer som ett konstaterande än en fråga. "What's it called?"
"Academic Arts, yes." Jag nickade.
"And you play soccer too?", la sig Louis i.
"Yup."
"And you still have time for friends, training, playing piano, singing, fotograph and stuff?" Liam kollade förvånat på mig, och jag besvarade hans fråga med ett leende och en kort nickning.
"Wow, what a life", inflikade Zayn drömmande, och snart sjönk han in i egna tankar.
"Do you have any phobias or something, just for changing the subject? We all want to get to know you better." Harry log.
"You mean so you guys can scare or tease me?" Jag lyfte på ögonbrynen, och Harry flinade brett.
"Exactly." Han harklade sig lite. "No, but fears are normal. Everyone's scared of something?"
"Yeah. Like, Harry has a phobia of rollercoasters, Zayn's afraid of water, Niall here, is afraid of clowns, Louis is scared of growing old, and me... I have a phobia of spoons." Liam ryckte på axlarna. "So, it's normal."
Vadå, rädd för skedar? Nåväl, det var inte min ensak, så jag lät bli att ställa följdfrågor.
"I have a phobia of snakes... And I really don't like insects." Jag ville tillägga att jag var rädd för att gå och lägga mig och sedan kanske inte vakna nästa dag. Döden skrämde mig nog mer än något annat, men det var inte något som någon kunde skydda mig mot. Och jag var inte bara rädd för döden vad gällde mig, utan även för mina nära och kära. Jag var rädd för att förlora alla jag älskade...
"Is something wrong?", frågade Niall och smekte min hand som vilade på bordet.
"No, nothing", sa jag och skakade på huvudet samtidigt som jag trängde fram ett halvtaskigt leende.

Here you go! Kan avslöja att i kommande kapitel kommer ni få följa alla möjliga känslovågor, och jag lovar att i sinom tid kommer ni få läsa mer om Parisa och Alice igen. Nu har dom kommit lite i skymundan för att det är så mycket som är på G, men they'll be back, I promise! xx
Kommentera gärna vad ni tycker, osv! c:
Kram // Vendela
 
 

Chapter 38 - A Very Merry Christmas

Previously:
"Is there anything I can do for you? Do you need any help?"
"Uhm, yeah sure. Can you listen trough all the songs and see what's missing? I don't know what it is, but there is something..."
"Sure!"
Jag räckte över mina hörlurar, och han satte genast på sig dom och började lyssna igenom alla låtar. Kanske det här inte skulle bli en så dum julklapp i alla fall...?

Dagen innan julafton var här, och äntligen var julstöket igång. Snön var också här, - som vi hade väntat! Jag tror att just den där stressiga kvällen innan själva julafton var det bästa jag visste med julen. Julmusik spelades runt om i huset, nere i köket gick gamla klassiker på replay, och på mitt rum var det såklart Justin Bieber's julalbum. Mamma & pappa bakade och lagade mat inför morgondagen då hela släkten och alla bekanta skulle komma på middag och fira jul med oss, och Elliot och jag spatserade lungt omkring i huset. Vi hade just hjälpts åt med att klä granen, och julstämningen var verkligen på topp. Julafton betydde inte alls lika mycket för mig som den gjorde när jag var liten, men det fanns fortfarande några saker att se fram emot. För det första så var det väl själva middagen, - jag älskade julmat, för det andra; Kalle Anka på teve, och för det tredje... Hur min mamma betedde sig. Jag vet inte riktigt varför, men det skulle ju kunna bero på att hon vill låtsas vara en bra mamma inför släkten och så, men under julafton hade hon alltid varit den där mamman jag önskat att hon var. Visst, hon spelade ju bara, men jag spelade lätt med eftersom jag gillade just den sidan av mamma. Man fick ju passa på, haha.
Jag hoppade ner för trappen och fortsatte sedan in i köket. Det doftade pepparkakor, kanel och matos från julmaten. Allt var alltså precis som det skulle vara!

(Nästa dag...)
Jag vaknade tidigt, som jag hade gjort varje år på julafton, reste mig ur sängen och hoppade fram till dörren. På handtaget hängde en julstrumpa med godis, en tidning och lite annat smått & gott. Pappa fyllde alltid min & Elliot's strumpa under natten innan julafton.
Jag tog strumpan och hoppade tillbaka till sängen. Sedan tog jag upp min mobil som låg på nattduksbordet och skickade ett god-jul-sms till alla mina vänner, inklusive Niall.
Ungefär en timme senare drog jag mig ner till vardagsrummet och satte mig framför teven med Elliot. Han hade som vanligt varit framme och kikat, skakat och läst på paketen som låg staplade under julgranen. När mamma & pappa också hade stigit upp åt vi en smarrig frukost, klädde på oss och fixade i ordning inför att gästerna skulle komma.
 
Jag hade nu hälsat på varenda kotte som kommit, och alla hade förfärat påpekat att jag hade kryckor, - som om jag inte redan visste det själv liksom. Alla tittade på klockan, och skyndade mot soffan för att få bästa platsen framför teven. Det var nämligen dags för Kalle Anka. När jag kom fram till soffan visade dock alla hänsyn och flyttade undan så jag fick plats med mina kryckor. Jag hamnade bredvid mamma, och hon la lätt armen om mig och log varmt. Om leendet faktiskt var äkta, för det var ju ändå jul, eller inte hade jag ingen aning om. Men vad spelade det för roll? På julafton skulle alla vara glada!

Kalle Anka var slut, middagen hade serverats och blivit uppäten för länge sen, julklapparna var öppnade, och nu satt alla vuxna och pratade om allt mellan himmel & jord såhär på kvällskvisten. Jag satt och lekte med mobilen, då ett sms från Niall plötsligt poppade upp.
"Wanna come over? :) xxNialler", stod det. Var han seriös? Ville han att jag skulle komma över på självaste julafton? Dagen man vanligtvis spenderade med sin familj och släkt? Jag hade dock inget emot att komma över, så jag svarade snabbt ja och sa till pappa att jag skulle iväg.
 
Jag plingade på, och Niall kom snabbt och öppnade.
"Hey beautiful", sa han och pussade mig på kinden. "And merry christmas!" Niall räckte fram två paket. Ett platt och fyrkantigt, och ett litet, fast tjockare, och även det var fyrkantigt.
"Merry christmas! And thank you!" Jag tog emot paketen. Niall hade redan fått ett paket av mig några dagar innan eftersom jag inte hade räknat med att vi skulle ses idag på självaste julafton.
"Come in." Niall nickade lätt, och jag hoppade ett steg innanför dörren. Från köket hördes någon nynna till julmusik och skramla med tallrikar. Niall's mamma, tänkte jag och mindes att han nämnt något om att hans mamma skulle komma hit över julen.
"Hi! You must be Malin! I've heard so much about you", sa hon och log varmt.
"Not any bad things, I hope", flinade jag. "And you must be Mrs.Horan, - Niall's mum?"
Hon skrattade lätt. "Call me Maura." Leendet satt kvar på hennes läppar, och det såg inte det minsta stelt ut. Maura var verkligen trevlig, och det kändes inte det minsta konstigt att prata med henne. Hon var välkomnande och väldigt gullig. Jag kunde verkligen förstå att Niall längtade hem då & då. Vem skulle inte längta hem om den hade en mamma som Maura?
"It's really nice to finally meet you", fortsatte hon och öppnade kylskåpet. Hon tog fram en bricka med små tryfflar.
"Want some?"
Jag nickade vänligt och tog emot en tryffel. Niall tog minst fem stycken och stoppade in alla i munnen på en gång.
"Nialler", flinade Maura och skakade uppgivet på huvudet.
"Sorry mum", sa Niall och log skyldigt.
Vi gick in och satte oss i Niall's vardagsrum, och han drog fram gitarren och började plinka på den. Det var mysigt att bara sitta där, tyst och stilla, med ögonen på strängarna. Det var avslappnande, och det var ingen pinsam eller obehaglig tystnad. Att dra hem till Niall och spendera kvällen med honom och hans mamma gjorde min julafton cirka fyrahundra gånger bättre!

Uhuh, bara jag som vill ha jul nu eller? o.O Nejmen xD
Tänka sig, det här knåpade jag ihop på mindre än 40 minuter! Annars brukar det ju ta typ en timma för mig. Fast å andra sidan så tänker jag mycket bättre på natten, så det är kanske därför?
På dagen hämtar jag inspiration, på kvällen planerar jag, och på natten skriver jag som bäst. Det är typ så det är. xD
Men men. Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv! :)
Kram // Vendela

Chapter 37 - Worthless

Previously:
"Group hug!", bafallde Harry och sträckte ut armarna. Vi alla skrattade och kramades, men plötsligt gick teven igång och ljudet var på högsta volym. Alla hoppade till och började sedan gapskratta. Det var Louis som hade råkat sätta sig på tevedosan. Han stängde snabbt av och vi fortsatte skratta åt ingenting. Dessa grabbar var ju precis lika roliga som mitt kompisgäng!

Jag hoppade in i köket och satte mig vid frukostbordet. Pappa satt och läste tidningen, Elliot tuggade trött på sin smörgås, - han hade nog inte riktigt vaknat än, och mamma rostade bröd.
"Godmorgon stumpan", hälsade pappa vänligt.
"Godmorgon", sa jag och log trött.
"Redan påklädd?" Han la ifrån sig tidningen och tittade förvånat på mig, men jag ryckte bara lätt på axlarna. Jag hade dragit på mig första bästa klädesplagg idag, vilket blev svarta tunna tights, trots vintern, och en grå tjocktröja som nådde en bit nedanför rumpan.
"Nåja. Nu måste jag gå och göra mig i ordning! Annars kommer jag för sent till jobbet." Pappa reste sig och sköt in stolen. Sedan ställde han sin tallrik och kaffekopp i diskmaskinen och försvann ut ur köket.
"Malin?" Mamma harklade sig, och jag vände mig om och gav henne min uppmärksamhet. "Dina betyg har kommit..." Mamma såg inte glad ut, men å andra sidan, såg hon någonsin riktigt glad ut?
"Mhm?" Jag såg mig om i köket, sökandes efter kuvertet med mina betyg.
"Mhm?", härmade mamma. "Malin, du skulle bara veta vilka dåliga betyg du fått! Jag fattar inte hur du lyckats sänka hela fyra betyg på en termin?!"
Dåliga betyg hade jag ändå väntat mig eftersom jag hade hört mamma och pappa gräla om det innan, den gången mamma hade varit på något möte med mina lärare. Mamma påstod att jag la för mycket tid på fotbollen och dansen, och istället borde ägna mer tid åt läxor och prov. Jag gjorde ju vad jag kunde, men ibland blev cancer, läxor och fritidsaktiviteter bara för mycket!
"Vad har jag för betyg då?"
Mamma tog fram kuvertet ur en låda, drog ut pappret och började läsa upp vad som stod.
"Ett D i matte, B i engelska, C i historia, C i biologi..."
I mina öron lät betygen riktigt bra, men när dom kom ut ur hennes mun lät dom allt annat än bra. Mamma liksom förväntade sig att jag skulle vara något slags A-barn, trots min kamp mot cancern och allt.
"Hur lyckades du? Jag förstår inte, vad är det för fel på dig? Vi får nog skjuta upp på fotbollen för din del, tills du lyckats sköta dina betyg igen. Skola och läxor går före både fotboll, vänner & killar."
Jag reste mig förbannat upp med tårar i ögonen.
"Du har inte en aning om hur värdelös du just fick mig att känna."
Jag kände mig uppriktigt sårad. Varför kunde hon inte vara glad för min skull istället?
Jag tog mina kryckor och skyndade ut ur köket. Sedan hoppade jag snabbt upp för trappan och försvann in på mitt rum.
Jag slängde mig på sängen och letade fram min dagbok, sedan lät jag pennan flyga över pappret:
"Åh vad jag hatar min mamma! Hon är så irriterande och elak! Hon kan aldrig vara glad för min skull. Det enda hon gör är att klaga på mig, framhäva alla mina så kallade fel och bara vara allmänt idiotisk. Varför kan inte jag ha en mamma, som älskar mig för den jag är, som alla andra har? Jag skulle göra vad som helst för att..."
Jag blev avbruten i skrivandet av en lätt knackning på dörren. Den öppnades, och in kom pappa.
"Men kära vän, gråter du?" Han kom fram till mig och satte sig på sängkanten, och jag stängde snabbt igen dagboken och la den under kudden.
"Bry dig inte om vad mamma säger, kompis. Du är bäst, och jag är otroligt stolt över hur du kämpar! Du sänkte fyra betyg, so what? Det är ingenting! Och skulle du vilja så är jag säker på att du kan höja dom igen. Men då ska det vara för att du vill, inte för hennes skull och för att göra henne stolt. Jag kommer alltid vara stolt över dig, min flicka." Pappa omfamnade mig och smekte min kind.
"Jag älskar dig, pappa", mumlade jag mot hans bröst.
"Jag älskar dig också, gumman. Jag älskar dig också..."
Jag satt i studion och trixade med en CD till Malin. Det var julafton om bara två dagar, och skivan var tvungen att vara klar tills dess. Jag lyssnade igenom det jag hade spelat in, ändrade om lite med bakgrundsljudet och försökte få allting så perfekt som möjligt.
"Hey man", sa Zayn och klev in i studion.
"Hey", sa jag och tog av mig hörlurarna. "What are you doing here?"
"What are you doing here?" Han flinade. "Just kidding. I had nothing to do, and I thought you would be here so... How's it going with whatever you're doing?"
"Pretty well, I guess. I'm putting together some beautiful songs I know she likes on one CD. But I'm the one singing them... They're not as great as Justin Bieber's versions, but it's always something. Right?"
"I'm sure she'll love it. Your voice is amazing, man. I thought you know that? Your voice makes every girl pregnant." Zayn skrattade för sig själv, och jag kunde inte låta bli att flina.
"You really like her, huh?"
"Yeah, I really do."
"I'm glad that you've finally found your princess."
"Thanks. Me too." Jag log varmt.
"Is there anything I can do for you? Do you need any help?"
"Uhm, yeah sure. Can you listen trough all the songs and see what's missing? I don't know what it is, but there is something..."
"Sure!"
Jag räckte över mina hörlurar, och han satte genast på sig dom och började lyssna igenom alla låtar. Kanske det här inte skulle bli en så dum julklapp i alla fall...?

Ännu ett (sort of) mellan-kapitel. Men som sagt måste man ha lite sånt ibland så man kan bygga upp inför allt det bra materialet! 
Kommentera gärna vad ni tycker! (:
Kram // Vendela

Chapter 36 - Hidden Talents

Previously:
Tusen olika tankar och frågor virvlade runt i mitt huvud, men jag försökte ignorera dom alla för att bara fokusera på Niall's ögon. Jag ville memorera varenda liten fläck i dom där blå ögonen, för då skulle dom kanske vara med mig i mina drömmar inatt.
Helt plötsligt bröt jag tystnaden med en nysning och kände hur kinderna färgades röda.
"So cute", viskade Niall.
Jag mötte generat hans blick, men han bara log ömt.
Sedan sträckte han fram sin hand... Och jag tog den.

"I still want to know more about you. Tell me something I don't know." Jag tittade nyfiket på Malin.
"Well, my life isn't that interesting, so... I have nothing to tell."
"Come on, there's got to be something", log jag uppmuntrande.
Hon funderade lite. "There is something I haven't told you... Come on, I'll show you", sa hon och reste sig från soffan. Vi befann oss i hennes hus, och vi var ensamma hemma. Resten av hennes familj var och handlade julklappar, men Malin hade bestämt sig för att stanna hemma och spendera dagen med mig.
Jag följde efter henne in i ett annat rum, och hon slog sig ner framför ett gammalt piano.
"I didn't know you played the piano?"
"Well, I'm not that good, so I usually don't talk about it."
Hennes fingrar började dansa över tangenterna, och jag kände genast igen låten. Att Malin spelade piano kom som en chock, och när hon även började sjunga blev jag om möjligt ännu mer paff. Det var första gången någonsin jag hade hört henne sjunga.

"Skies are crying, I am watching
Catching teardrops in my hands
Only silence, as it's ending, like we never had a chance.
Do you have to make me feel like
there's nothing left of me?

You can take everything I have
You can break everything I am
like I'm made of glass
like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper
Like a skyscraper..."
 
Hennes röst var mjuk och behaglig, Jag tittade fascinerat på när hon spelade och sjöng.
Hennes ögon glödde, och hon hade verkligen känsla för musiken. Vadå inte så bra? Skojade hon med mig? Hon var ju grym!
 
Jag kunde inte få nog av Malin's röst. Den var så fin och harmonisk.
Ytterdörren öppnades, och en kall vind svepte genom rummet.
"Malin?", ropade någon ifrån hallen. Det lät som hennes pappa. Dom var alltså hemma nu. Dörren stängdes igen, och Richard kom inklampandes in med Veronica bredvid sig, kånkandes på kassar.
"Oh Hi!", sa Richard och nickade mot mig.
"Hey", sa jag och nickade lätt tillbaka.
Malin hade slutat spela och vände sig nu mot sin pappa.
"Am I disturbing?" Richard kollade frågandes på Malin.
"No, we we're supposed to go now anyway. Weren't we, Niall?" Hon slog till mig lite lätt i sidan.
"Uhm, yeah." Jag nickade. Egentligen ville jag ju bara höra klart låten... Men men. Plötsligt fick jag en kul idé. "I thought about taking you to the lads. You haven't really spoke to all of them."
Malin nickade men hajade sedan till när hon hade insett vad jag just sagt.
"How many are they?" Richard kollade granskande på mig.
"Who?"
"The lads...?"
"Four." Jag log lätt. "But it's okey. They're really nice."
Richard såg inte övertygad ut, men när Malin log mot honom nickade han sedan kort och försvann ut i köket.
Jag var lite smått nervös inför att få träffa killarna. Visst, jag hade träffat Harry ett antal gånger, och jag hade pratat lite med Louis... Men dom andra två kände jag inte alls. Tänk om dom tyckte att jag var helknäpp?
"We're going to Liam's. The lads are hanging there right now, and they're happy to finally meet you for real."
"Why are you calling them the lads?" Jag höjde ögonbrynen.
"Because it sounds cool." Niall flinade. Just nu befann vi oss på en buss som vi så diskrét hade hoppat på. Som tur var så fanns är inga fans, utan bara äldre människor som hade fullt upp med sitt eget.
Jag tog mina kryckor, och vi hoppade av bussen och gick sedan in i ett trapphus. Liam bodde i mitten på fjärde våningen, så det var många trappor!
Han som jag antog var Liam kom och öppnade bara någon halv minut efter att vi hade plingat på.
"Hello! And welcome", sa han och vinkade lätt. Sedan gjorde han en välkomnande gest med armarna att vi skulle stiga in.
"My name is Liam, and you must be Ma-... Mayli-..." Han kollade förvirrat på mig och försökte uttala mitt namn rätt.
"It's not that easy to say... Just call me M." Jag log och sträckte fram min hand.
"Oh, okey. Hi M." Han skakade min hand.
Niall och jag sparkade av oss skorna och följde sedan med Liam in i vardagsrummet. Där satt Harry, Louis och så den där svarthåriga killen som också var med i bandet. Liam slog sig ner bredvid dom andra killarna, men jag stod kvar halvt gömd bakom Niall.
"Hello M!", ropade Harry och log brett.
"Hello Miss", sa Louis, och även han hade ett leende på läpparna.
"Hello", inflikade den svarthåriga killen och nickade kort.
"Nialler, come here!", ropade Harry och sträckte ut armarna. Niall kutade fram till soffan där killarna satt och slängde sig i deras knä, och jag stod förvirrat kvar på samma plats som innan.
"Is this a gay thing?" Jag kände mig en aning förvirrad.
Tumblr_m4v662kqkj1qh6s1no1_500_large
Louis, Niall och Harry fnissade hejdlöst. Sedan reste sig Niall och kom fram till mig.
"Don't just stand there. Come and sit with us! Just because they're crazy doesn't mean they aren't friendly?" Han log snett och föste mig mot soffan, och jag la ifrån mig kryckorna. Det var trångt, så jag fick sitta i Niall's knä.
"So, what have you been doing all day?", frågade Harry. Louis vickade på ögonbrynen och flinade åt oss.
"M sang for me", sa Niall och log.
"Do you sing?", frågade Liam.
"Uhm, yeah... But just for fun", sa jag generat.
"Sing for us!", sa Harry.
"Yeah baby, sing for them!" Niall log brett. Sedan vände han huvudet mot dom andra. "Did you know, she plays the piano too? She's really good!"
"Cool", nickade Louis gillande.
"Now sing! Please!", vädjade Harry.
"Yeah, please M. You're amazing", sa Niall.
"No", sa jag och ryckte till mig en kudde som låg bakom Harry för att slå till Niall lite lätt på armen. Samtidigt som jag slog honom så gjorde jag en låtsas-sur grimas, och alla skrattade. Till slut föll jag också in i skrattet. Vad var det egentligen som var så roligt? Det visste jag inte, men det var så lätt att umgås med dessa killar fast att det på sätt och vis var första gången jag pratade med killarna på riktigt.
"Group hug!", bafallde Harry och sträckte ut armarna. Vi alla skrattade och kramades, men plötsligt gick teven igång och ljudet var på högsta volym. Alla hoppade till och började sedan gapskratta. Det var Louis som hade råkat sätta sig på tevedosan. Han stängde snabbt av och vi fortsatte skratta åt ingenting. Dessa grabbar var ju precis lika roliga som mitt kompisgäng!

Duger det här? Hoppas så! :3
Kommentera gärna vad ni tycker, osv! c:
Nu ska jag fila på tidsinställda kapitel för veckan, hihi. (:
Ciao.
 
 

Stay Tuned

I'm so sorry för världens sämsta uppdatering! Har haft fullt upp med praon, fritidsaktiviteter (ni som har twitter har nog läst det), osv. Men jag har tänkt ge er ett kapitel nu ikväll, och sen ska jag fortsätta fila på tidsinställda inlägg eftersom jag ska praoa en vecka i Stockholm (fast jag har med mig dator dit!), och sen på lovet åker jag till London.

Så stay tuned, så dyker här snart upp ett kapitel!
Luff yu
// Vendela

Chapter 35 - Let The Love Begin

Previously:
Parisa dansade med Trevor? Var han här? Nåväl. Jag ryckte på axlarna för mig själv. Att dom dansade och hade trevligt ihop störde mig inte alls. Inte det minsta faktiskt. Kärleken är blind, och var Trevor den rätta för henne så skulle jag stötta dom genom vått och torrt. Det spelade ingen roll vad Trevor hade gjort mig. Var Parisa lycklig så var jag lycklig.
"What are you thinking about?", frågade Niall nyfiket.
"Nothing", sa jag och log lätt. Sedan möttes våra läppar ännu en gång...

Lördagen var här, och jag hade spenderat större delen av dagen i sängen, drömmandes om balen. Nu stod jag ute på Malin's altan. Hennes pappa, Richard, höll på och julpyntade, och Malin var påväg att säga hejdå till Parisa som hade varit hos henne hela dagen.
"Bye Niall", sa hon efter att ha kramat om Malin.
Just när hon gick förbi mig såg hon mig rakt i ögonen och sa lite lägre: "and for the record, if you hurt her, I will crush your scones."
Tumblr_m8tgg3pnks1rc59mvo1_500_large
Jag flinade. "Believe me. I won't."
Parisa log nöjt och vinkade ännu en gång till Malin innan hon försvann ner för gången och hoppade in i sin pappas bil.
"So... Are you ready?"
"Yeah", sa Malin och nickade glatt. Sedan tog hon ett stadigt grepp om sina kryckor, log mot sin pappa, och följde sedan med mig hem till min lägenhet.
Niall's lägenhet var vit och stilren, men på väggarna hängde stora, inramade diplom eller vad man nu skulle kalla det, med One Direction's bandlogo. Jag drog försiktigt av mig skon och tog av mig jackan som jag hade tagit på mig, trots den lilla biten mellan våra hus. Det var ju ändå december?
Jag såg mig nyfiket omkring och fortsatte rakt fram i lägenheten. Då kom jag till köket. Även det var stilrent, och jag skulle tippa på att det var rätt nyrenoverat. Om man fortsatte in till höger fann man vardagsrummet. Det var ganska stort, med gola tapeter och trägolv. Fast om trät var äkta visste jag inte. Där fanns en teve, en brun skinnsoffa och ett mysigt litet soffbord. I ena hörnet stod ett glasskåp med många olika priser, som troligtvis tillhörde One Direction, Bredvid skåpet fanns också en gitarr.
"Do you play?", frågade Niall plötsligt.
"No..." Jag skakade på huvudet och hoppade förundrat ut ur vardagsrummet. Till vänster om valvet som ledde till vardagsrummet fanns en annan dörr, och jag antog att den ledde till sovrummet.
Jag hade rätt.
Sovrummet hade också ljust gula väggar, och mitt i rummet stod en bred dubbelsäng. Det fanns också en garderob, nattduksbord och andra småprytlar. Jag hoppade fram till fönstret och kollade mot mitt eget fönster. Jag kunde se att pappa nu hade satt upp ljusslingan i mitt rum, för ett mysigt sken sträckte sig ut genom fönstret.
"Now the snow is the only thing missing for christmas", sa Niall som nu stod bakom mig deppigt.
"Yeah. But it's not too late. Maybe we'll wake up in a world full of snow tomorrow?" Jag flinade, men Niall såg fortfarande dyster ut.
"You used to have lots of snow at home, huh?" Lite allmänbildad var jag faktiskt, och jag visste att det brukade snöa mycket på Irland. Ibland fick dom till och med ställa in flygresorna till och från Irland för att det snöade för mycket.
"Yeah..."
"Do you miss Ireland?"
"Sometimes yes. But my mom is coming for christmas, so then I'll feel like being at home."
Jag nickade och log. Mitt leende speglades i fönstret, och jag kunde se Niall le tillbaka.
"One day I'll take you there."
Den meningen gjorde min dag. En dag skulle han ta med mig till Irland. Bara det lät ju underbart, men också på sättet han sa det. Som om han tänkte stanna vid min sida för evigt. Som om det faktiskt fanns en framtid för oss två.
"Niall, what are we?"
"What do you mean?", frågade han och lyfte lätt på ögonbrynen.
"Like, what are we? ...Are we...?"
"Together?", fyllde Niall i.
Jag nickade.
"If you want to. I'd love you to be my girlfriend. I would never hurt you, princess."
Jag snurrade runt så jag stod vänd mot Niall, och vi såg rakt in i varandras ögon. Jag önskade så att jag kunde lova honom samma sak tillbaka, att jag aldrig skulle göra honom illa, aldrig såra honom... Men det skulle jag inte kunna hålla. Förr eller senare skulle jag såra honom på något sätt. Inte med mening, såklart. Men en dag måste han få veta. En dag måste jag berätta om cancern... Bara inte än. Jag är inte redo. Jag vill inte skrämma bort honom redan.
Istället bestämde jag mig för att säga något helt annat. Något som jag tror att han hade fått vänta på att få höra sedan igårkväll...
"I love you, Niall."
Ett stort leende spred sig på hans läppar, och jag kände hur vi drogs mot varandra. Snart möttes våra läppar i ännu en passionerad kyss som nästan tog andan ur halsen på mig. Värmen från hans läppar var den bästa värmen jag visste. Eller näst intill den bästa... Den där natten på sjukhuset när Niall låg och höll om mig så att jag skulle slippa frysa skulle jag aldrig glömma. Det var en av dom bästa nätterna i mitt liv.
Våra andetag blev snabbare och snabbare, och snart släppte jag taget om mina kryckor för att lägga händerna runt Niall's nacke. Han lyfte försiktigt upp mig och bar bort mig till sängen. Sedan la han ömt ner mig på dom mjuka lakanen, och alltför snart var hans läppar borta från mina. Jag försökte återgå till normal andning, och Niall la sig utmattat bredvid mig. När vi båda kunde andas normalt vände vi våra huvuden mot varandra och bara log. Jag såg in i Niall's vackra, glänsande blå ögon, och han såg in i mina. Vi bara låg där, utan att säga ett ord, men inget behövde sägas. Allt var så perfekt. Tusen olika tankar och frågor virvlade runt i mitt huvud, men jag försökte ignorera dom alla för att bara fokusera på Niall's ögon. Jag ville memorera varenda liten fläck i dom där blå ögonen, för då skulle dom kanske vara med mig i mina drömmar inatt.
Helt plötsligt bröt jag tystnaden med en nysning och kände hur kinderna färgades röda.
"So cute", viskade Niall.
Jag mötte generat hans blick, men han bara log ömt.
Sedan sträckte han fram sin hand... Och jag tog den.

Here ya go ladies! Slängde ihop det här. Duger det? Lite kort kanske, men men. :3
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv. :D

Måste förresten bara meddela att det inte blir något kapitel imorgon (har massor att göra då, kommer typ inte vara hemma alls), och det kan hända att det inte blir något på onsdag heller eftersom jag har fritidsaktiviteter på schemat då. Sen på torsdagar kan jag ju aldrig uppdatera, som ni vet...
Men jag ska försöka hinna med att kladda lite på tidsinställda inlägg inför helgen och nästa vecka, för någon gång under helgen drar jag till Stockholm (för att ha prao-vecka nr2) och blir kvar där i en vecka. Sedan kommer jag hem på måndagen och blir hemma i en dag, och sen drar jag till London. That's it. Men jag ska som sagt försöka fixa åtminstone några tidsinställda kapitel.
Men nu vet ni!
Kram // Vendela
 

Ang. uppdateringen

Godkväll, mina fina!
Kom just på att jag inte kommer kunna uppdatera något ikväll. Har städat hela dagen, och jag är långt ifrån klar. Måste också fixa mig inför veckans prao & sådär.

Imorgon jobbar jag ju från 8:00-16:00, sedan har jag teater till 18:30. Har jag tur hinner jag kanske klämma in ett kapitel då? (:

Sen på tisdag blir det uppdatering x0 igen, för efter jobbet ska jag till frisören och kommer nog bli sittandes där i 2 timmar, och sen efter det ska jag dra på info-kväll på gymnasiet.

Men som sagt så kan jag kanske klämma in ett kapitel imorgon kväll. Stay tuned!
Glöm förresten inte att följa mig på bloglovin.com om ni har det.
Älskar er!
Kram // Vendela

Bloglovin

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/4041041/?claim=7prndgbr9z2">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Chapter 34 - Prom Night - Part 2

Previously:
"Mhm", svarade killen ointresserat och tog en klunk. Sedan gav han mig en snabb blick, och jag tror att vi båda hoppade till när vi fick se vem vi samtalade med.
"Trevor? What are you doing here? I thought that you wouldn't go because..."
"I didn't want to come, but my mom forced me to go."
Jag nickade sakta.
Det pep plötsligt till i högtalarna. "And now, ladies & gentlemen, we're going to slow it down..."

 


"Come on, let's dance", sa jag och sträckte fram min hand. Jag hade faktiskt aldrig väntat mig att jag någonsin skulle bli den som fick fråga killen om han ville dansa.
"Why don't you give the dance to your boyfriend?", sa Trevor buttert.
"I don't have one."
"You don't? But what about your partner then...?" Han kollade chockat på mig.
"I don't have one", upprepade jag. "Come on!"
Jag drog med mig Trevor ut på dansgolvet och lät armarna vila runt hans nacke. Han förde försiktigt sina händer mot min midja, och vi rörde oss långsamt runt på golvet. Han var faktiskt inte så dålig på att dansa...?
"Why are you even dancing with me? I'm known as the heartbreaker now, since M and I broke up. You're supposed to hate me?"
"I don't hate you. I hate what you did to her. She's my best friend, you know. But I don't hate you." Jag log lätt, men blev genast allvarlig igen. "But I want you to stop calling her things like whore. She's getting really upset about that, and so do I."
"Okey, I'm sorry. And I know, I'm supposed to say that to her, but I don't think she wants to talk with me anymore." Trevor log snett. "I really don't understand this feelings, but I'm kind of happy that we broke up... She looks so much happier with him, even if I don't want to realize it. And he's good for her." Han nickade kort för sig själv och flyttade blicken mot Malin & Niall. Sedan tittade han på mig igen. "By the way, nice dress."
"Thanks", sa jag och kollade generat ner i golvet. Varför rodnade jag? Trevor hade rätt, jag borde hata honom, men varför gör han mig så glad? Varför bränner hans fingrar mot min hud, och varför känner jag mig så lättad över att dansa runt med honom?

"Wanna dance?" Niall räckte fram sin hand.
"Niall, I can't dance. You know that." Jag la huvudet på sned och pekade menande på min gipsade ben.
"I'm sure you can." Han tog ett löst grepp runt min ena handled och tog sedan ifrån mig mina kryckor och lutade dom mot ett bord. När det var gjort la han min ena arm runt sin nacke och hjälpte mig ut på dansgolvet. Jag balanserade på mitt friska ben och la armarna runt hans nacke. Sedan stod vi och gungade fram och tillbaka i en lugn takt.
"This is as much as I can dance." Jag skrattade förläget.
"I'm not a good dancer either, but Zayn teached me a bit a few days ago."
"Zayn? ...Is that the guy with black hair?"
"Yeah."
Jag nickade långsamt. Trots att vi bara stod och gungade så kunde kvällen inte bli bättre. Balen, att ha alla vänner samlade, att vara här med den finaste killen på jorden... Allt gjorde kvällen helt toppen!
"I'm so glad to be here", sa Niall plötsligt. "I'm so glad to spend my night with you."
Jag kollade generat bort så jag slapp möta hans blick. Dock fick han snabbt tillbaka min uppmärksamhet eftersom han flyttade sin hand mot min kind och vände mitt ansikte mot sig igen.
"Please don't look away. You're so cute when you're blushing."
Dom orden fick mig att rodna ännu mer.
"I know that you and Trevor just broke up, and that you might think it's all going too fast, but... I really need to tell you this." Niall tog ett djupt andetag, och nu spred sig en lätt rodnad även på hans kinder. "I love you."
Orden kom ut på ett ömt sätt, och dom tre orden värmde mer än något annat.
"If you think it's going too fast, just tell me. I can wait forever!" Han började bli orolig när jag inte sa något. "Please, say something..."
"Niall, I..." Jag såg in i hans ögon, men avslutade inte meningen. Hans glittrande, blåa ögon var hypnotiserande, och hans läppar hade någon slags dragningskraft. Min blick skiftade mellan hans ögon och läppar, och snart var våra ansikten bara några centimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hans andedräkt mot min hud. Den luktade mint. Colgate, var den första tanken som slog mig.
Niall tog sista steget, och våra läppar snuddade vid varandra. Hans läppar var varma, och snart möttes vi båda i en lång, passionerad kyss. Jag drog mig närmare Niall och höll ett fast grepp kring hans nacke med min ena arm och lät min lediga hand leka med hans hår. Niall höll en arm stadigt runt min midja så jag inte skulle råka välta bakåt, och hans andra hand vilade kvar på min kind.
Jag hörde någon hosta och upptäckte snart att nästan alla hade slutat dansa. Niall kollade på dom andra med en låtsas-oskyldig min, och snart återgick alla till sitt eget.
"I love you too", svarade jag när jag hade vänt blicken mot Niall igen. Han studerade mitt ansikte och la försiktigt en hårslinga bakom mitt öra. Niall hade verkligen lyckats. Han hade fått mig att känna mig som en prinsessa under hela kvällen, och kvällen var inte ens slut än. 
Och jag såg inte ut att vara den enda som hade en fantastisk kväll. Mircea dansade tätt med Stan, Jaclyn hade äntligen fått sin Brian, och Parisa... Parisa dansade med Trevor? Var han här? Nåväl. Jag ryckte på axlarna för mig själv. Att dom dansade och hade trevligt ihop störde mig inte alls. Inte det minsta faktiskt. Kärleken är blind, och var Trevor den rätta för henne så skulle jag stötta dom genom vått och torrt. Det spelade ingen roll vad Trevor hade gjort mig. Var Parisa lycklig så var jag lycklig.
"What are you thinking about?", frågade Niall nyfiket.
"Nothing", sa jag och log lätt. Sedan möttes våra läppar ännu en gång...

Whoop whoop! Vad tyckte ni om dubbel-kapitlet? KOMMENTERA :D
Kram!

Chapter 34 - Prom Night - Part 1

Previously:
"No, I can't do that. My feelings for him are dangerous! I mean, he's one of the most famous guys in the world! Every single one of his fans would hate me, and..."
"When you love someone, it's worth fighting for, no matter what the odds." Parisa gav mig en menande blick.
"But what if he... What if he runs away from me the day he finds out that I've cancer?" Jag kollade ledset ner i golvet.
"He's not that kind of guy. Believe me. I don't know him, but I can see it." Hon log lätt, och jag kände oron lägga sig...

"Does this look good?", frågade jag Alice och gav henne en snabb blick samtidigt som jag speglade mig i den lilla fickspegeln. Alice satt och sydde klart det sista på min klänning, och jag hade förgäves försökt fixa min frisyr själv.
"Hm...", sa Alice och reste sig från mitt skrivbord. "Is it okey if I change it a bit?"
"Yeah, do whatever you want."
Alice började genast pilla och plocka med mitt hår, och efter en stund sa hon åt mig att kolla mig en andra gång i spegeln. Mitt hår var uppsatt i en slarvig, - men oerhört proffsig, knut, min långa snelugg hängde, och jag hade en ljusrosa ros fäst i en tunn fläta i håret.
"Wow! It's beautiful! Thanks", sa jag glatt.
"Oh, no problem. By the way, are you ready to get dressed?"
Jag nickade snabbt och hoppade fram till skrivbordet och tog en titt på min balklänning. Den var riktigt ljusgrön, eller kanske kallades det för babygrön? Den var bandlös och hade ädelstens-detaljer precis under brösten. Själva klänningen var lång, och uppdelad i flera lager som elegant hängde ner. Tygen som hängde ner var dock rätt tunna, men det satt fast någon slags underkjol upptill i samma nyans, så mina trosor skulle i alla fall inte synas.
När jag hade fått den på mig upptäckte jag att jag också visade mycket hud på ryggen, men även det såg elegant ut. Fast elegant var inte riktigt rätt ord för att beskriva klänningen. Modellen var elegant, men färgen fick den att se mer söt och prinsessig ut.
Jag log gillande mot figurspegeln på väggen.
"What do you think about these?" Alice höll upp en vit klacksko och örhängen som matchade ädelstens-detaljerna på klänningen.
"I love it!", sa jag förtjust och tog genast på mig skon och örhängena.

"Malin, kom ner! Din partner är här!", ropade pappa från hallen.
"I'm coming!", ropade jag tillbaka så att även Niall skulle förstå. Det pirrade i magen, och jag tittade mig en sista gång i spegeln. Sedan log jag lätt mot Alice som följde mig ut i hallen mot trappan. Hon tog emot min ena krycka och gick bakom mig när jag hoppade ner för trappan, och jag kände mig smått handikappad. Allt skulle kännas så mycket bättre om jag bara slapp det där gipset. Jag kommer ju inte kunna dansa eller någonting?
Så fort jag fick syn på Niall blev jag genast på mycket bättre humör. Först kollade han chockat på mig, och sedan spred sig ett stort leende på hans läppar. Niall var verkligen stilig! Han bar en svart kostym med en vit skjorta under, och så hade han en liten fluga i samma gröna nyans som min klänning. Hans hår var omrufsat och låg perfekt, och hans blåa ögon glänste.
När jag var på sista trappsteget tog han min hand och log ännu större. "You look beautiful!"
"Thanks, you too." Jag log brett tillbaka.
"Shall we go?" Niall tog emot min andra krycka och räckte den till mig. Jag nickade och tog ett starkt grepp om kryckorna, och sedan hoppade jag fram till pappa.
"Ha så kul, min fina flicka", sa han och gav mig en lätt puss på hjässan.
"Det ska jag", log jag. Sedan följde jag Niall ut till bilen. Harry vinkade glatt från förarsätet, och Niall höll upp dörren åt mig så jag kunde sätta mig. Sedan bar det av mot Academic Arts...
Pappa släppte av mig utanför Academic Arts, gav mig en enarmad kram och önskade mig en trevlig kväll. Jag vinkade av honom och började sedan gå mot skolans stora idrottssal där balen skulle hållas. Det var kyligt ute, men jag hade struntat i att ta med mig en jacka eftersom jag inte hade någon större lust att gå och bära på den hela kvällen. Men jag var inte ensam om det valet, så det gjorde inget.
"Parisa!", ropade Jaclyn & Mircea och vinkade hejdlöst.
"Hey girls!", ropade jag tillbaka och sträckte ut armarna i luften för att omfamna dom i en stor gruppkram.
"Oh my god! You look like a princess, Parisa!" Mircea kollade förbluffat på min fluffiga klänning.
"You look wonderful too", sa jag och beundrade deras utstyrslar. Jaclyn bar en mörkblå kortklänning med glittriga stenar som sträckte ut sig som en stor stjärna på överkroppen. Underdelen var fluffig, och till klänningen bar hon skor & smycken som matchade dom glittriga stenarna. Hennes hår var utsläppt, liksom mitt, fast hon hade för en gångs skull låtit det förbli lockigt.
Mircea bar en aprikosfärgad långklänning med vita detaljer, och ett par skor i samma färg som klänningen. Dom båda såg förtjusande ut!
Stan höll nöjt Mircea's hand, och ikväll var han faktiskt rätt snygg, även om jag egentligen inte direkt ville erkänna det. Jaclyn såg dock ut att vara utan partner, så hon hade antagligen inte fått med sig Brian. Nåja, då är jag inte den enda som är ensam?
 
 Malin och Niall hade också kommit, och vi sex hade gjort sällskap in i den så kallade balsalen.
Det var uppbyggt med en liten scen där ett lokalband stod och spelade, och i samma hörn fanns en DJ som spelade olika låtar när bandet tog små pauser.
Det blinkade av partylights, och alla var stiligt klädda och stod och småpratade lite överallt. Jag hälsade på alla jag kände, och banade min väg fram till bordet där bålen serverades. Det var en röd vätska som smakade en blandning av sockerdricka, jordgubb och något annat som jag inte kunde sätta fingret på.
En lång kille med blont hår dök upp bredvid mig och tog ett glas bål. Han såg också ut att vara ensam, så jag passade på att vara lite social.
"Good shit, huh?" Jag lyfte upp plastglaset med bål, och kände sedan för att facepalma mig själv för vad jag just hade sagt. Var det där det bästa jag kunde komma på?
"Mhm", svarade killen ointresserat och tog en klunk. Sedan gav han mig en snabb blick, och jag tror att vi båda hoppade till när vi fick se vem vi samtalade med.
"Trevor? What are you doing here? I thought that you wouldn't go because..."
"I didn't want to come, but my mom forced me to go."
Jag nickade sakta.
Det pep plötsligt till i högtalarna. "And now, ladies & gentlemen, we're going to slow it down..."

Delar upp det här kapitlet i två delar, för annars blir det för långt... Men ni får såklart den andra delen nu ikväll! Ska skriva klart den delen så fort jag publicerat denna!
Puss&Kram // Vendela


Chapter 33 - When It Comes To Love

Previously:
"Vad heter killen du ska gå med då?", frågade mamma flirtigt och ställde in disken från middagen i diskmaskinen.
"Mamma, jag har ju sagt att jag ska gå ensam." Jag suckade och satte mig till rätta på stolen.
"Men raring, du kan väl inte gå själv? Det är väl inget roligt. På balen är det ju meningen att man ska gå två & två, och-..."
"Kan alla bara sluta säga att det är fel att gå utan partner?! Jag klarar mig själv!" Jag fällde ner laptopen, reste mig och gick med raska steg ut ur köket. Mammor...

"So...", började jag. Klockan var runt nio, och jag & Malin stod ute på deras altan och pratade. Det var kyligt ute, men jag hade jacka på mig så jag frös inte. Värre var det väl för Malin som stod i sin tunna, lila kofta.
"So?", sa Malin och höjde ögonbrynen.
Jag hade spenderat dagen med Harry & Liam, och dom hade berättat alla knep dom kunde om hur man skulle beté sig på balen. Harry hade också tagit hjälp av Zayn för att lära mig dansa, men det hade inte gått något vidare. Zayn påstod att jag hade två vänsterfötter och att det nog var bäst om jag bara stod still och gungade fram och tillbaka under tryckaren.
Malin väntade fortfarande på att jag skulle fortsätta, så jag försökte komma till saken jag egentligen hade kommit för att säga:
"What are you going to wear?...At prom?" Jag kliade mig nervöst i nacken.
"Uhm, this is awkward", fnittrade hon. "I can't show you that."
Tumblr_m8q2mgkm6e1rdi3bpo2_250_large
"You don't have to... Just tell me, what colours? I want to know because... I kind of want my clothes to match yours."
Malin mötte min blick med ett leende, och fjärillar fladdrade till i min mage. Eller nej, jag kunde inte jämföra med fjärillar. Det var något mycket större än så. De liknade nog mer stora hippogriffer från Harry Potter.
"Light green", sa hon sedan. "My dress is light green."
Onsdagen var här och det var bara några dagar kvar till balen. Jag hoppade omkring på mina kryckor påväg mot mitt skåp tillsammans med Jaclyn. Biologi, igen. När vi hade hämtat mina böcker såg jag Trevor's klass gå in i klassrummet bredvid biologisalen. Trevor, som gick in sist, fick syn på mig och gav mig en stöddig blick. Sedan sa han hårt: "Whore", och stängde dörren till klassrummet mitt framför näsorna på oss.
Tumblr_lxrb2zdkv31qldf0uo1_500_large
"What was that about?", frågade Jaclyn.
"Oh, nothing. He's just mad at me for going with Niall instead of him, I guess." Jag ryckte på axlarna och hoppade vidare mot biologisalen.
"Sit down", sa Mr.Goldsmith och gav alla elever en sträng blick. "Today we're going to watch a movie."
Eleverna tjoade glatt för att dom skulle slippa jobba.
"But! I want you to pay attention to the movie, because you will do a test about this before christmas."
En djup suck hördes från varenda unge i salen.
"Silence!" Mr.Goldsmith satte på den uråldriga teven. Biologisalen var nog den sämst utrustade salen på hela skolan. Kanske för att Mr.Goldsmith inte gillade förändringar och moderna saker? Undrar om han förresten är sådär sur utanför skolan också...?

"Looking forward to the prom?", frågade Parisa och räckte mig mina kryckor när jag kom ut från tjejtoan.
"Yeah." Jag log. Jag hade berättat om gårkvällen när Niall tittade förbi och frågade om min klädsel inför balen.
"Do you think that I'm a whore?", flög plötsligt ur mig.
"What?" Parisa kollade på mig som ett frågetecken. "No, ofcourse not! Why would you even think that I-..."
Jag avbröt henne. "No, I didn't mean it like that. I know that you don't think I'm a whore. But do you think it's weird that me and Trevor is over, and that I'm now going with Niall?"
"No, it's not weird. And you're not a whore. I don't think that anyone could ever even imagine you as one." Hon flinade och skakade på huvudet.
"Well, Trevor does", mumlade jag. "But the most crazy thing is... I really think that I have feelings for Niall. Like, feelings of... I want to... I can't find the words to explain my feelings. I've never felt like this before?"
"I think the word you're searching for is... Love."
Jag nickade. "Yeah, love. I think I love him. Or no, I know that I love him!"
"So? Why don't you tell him?"
"No, I can't do that. My feelings for him are dangerous! I mean, he's one of the most famous guys in the world! Every single one of his fans would hate me, and..."
"When you love someone, it's worth fighting for, no matter what the odds." Parisa gav mig en menande blick.
Tumblr_m4r641azqe1qg1tyvo1_500_large
"But what if he... What if he runs away from me the day he finds out that I've cancer?" Jag kollade ledset ner i golvet.
"He's not that kind of guy. Believe me. I don't know him, but I can see it." Hon log lätt, och jag kände oron lägga sig...

Och här stoppar vi för kvällen! Förlåt för att ni fått vänta så. :3
Oboy oboy oboy, jag är så pepp inför imorgon eftermiddag/kväll då jag ska skriva nästa kapitel! Kan ge er en liten liten ledtråd: LOVE!
Kram // Vendela

Chapter 32 - The Perfect Prom Dress

Previously:
Jag hade inte ens hunnit ställa min fråga? Fast antagligen visste hon redan vad det gällde... Jag hoppade besviket ut ur arbetsrummet och fortsatte ut i vardagsrummet. Där slog jag mig ner i soffan med en suck och satte på teven. Alla tjejer jag kände skulle shoppa balklänningar med sina mammor. Varför var jag tvungen att ha en egoistisk, självupptagen idiot till morsa? Det var liksom ingen grej man kunde göra med en kompis? Det är ju meningen att man ska överraska varandra med sina fina klänningar, men hur kul är det att shoppa själv?
Om inte...

Det var en regnig tisdag eftermiddag, och jag hade just slutat skolan. Pappa hade stoppat på mig en hel del pengar imorse, och nu satt jag på bussen och var påväg till sjukhuset.
Så fort bussen var framme vid närmsta hållplats så hoppade jag av och skyndade in genom entrén för att inte hinna frysa ihjäl. Eftersom det var december så var det riktigt kallt ute, men snön hade fortfarande inte kommit. Men tur var väl det, för annars skulle jag halka omkring överallt med mina kryckor.
"Can I help you?", frågade kvinnan vid disken. Claire stod det på hennes namnbricka, och jag kände genast igen henne från när jag var här förra gången.
"Yeah, uhm... I'm looking for Grace?"
Claire nickade och knappade in något på sin dator. Efter en stund tittade hon upp på mig med en besviken min och sa: "I'm sorry. Grace is not here today. She's on vacation."
"Oh", sa jag och kollade dystert ner i marken. "When will she be back?"
"On monday."
Typiskt. På måndag skulle det vara för sent.
"Okey, uh... Thanks for helping."
Jag vände mig om och var påväg ut med mina kryckor, då jag plötsligt fick syn på någon jag kände igen. Okej, hon är min sista utväg...
Jag hoppade efter henne, och innan hon han nå fram till hissen så ropade jag på henne: "Hey Alice!"
Hon vände sig förbryllat om, men när hon fick se att det var jag så log hon brett.
"Oh, Hi!"
Tumblr_m5aek1dyfo1qegiuao1_500_large
"What are you doing here?", frågade jag Malin som nu stod framför mig.
"I was looking for Grace, but I heard that she's on vacation." Hon såg ner i marken.
"Oh. Were you going to tell her something important?"
"Yeah... Or no. Or yeah, sort of." Malin bet sig osäkert i läppen och såg upp på mig.
"This might feel weird, and I know how close you and Grace are, but I'm here for you if you want to talk. About anything."
"Thanks, but I'm not sure you want to-..."
Jag avbröt henne: "Come on, let's go to my office."
Vi klev in i hissen, och jag tryckte på knappen med en stor, grön 3:a på. Efter ungefär en halv minut var vi framme på våning 3, och jag visade vägen till mitt lilla kontor.
"Welcome to my crib", sa jag och flinade. "Isn't that how you guys say it?"
"Not really", sa hon förvirrat och skrattade.
"Well, you wanted to talk...", började jag och gjorde en gest mot den svarta skinnsoffan.
"Okey. Uh... My school is having a prom this friday, and we're supposed to buy dresses with our parents, but my mom is pretty busy, or no, she don't want to. But anyways, I were going to ask Grace to go shopping with me, but since she's not here..." Malin tog ett djupt andetag. "Do you want to go shopping with me?"
Tumblr_ma1mnxfstc1qm2h44o1_500_large
"Yeah, sure! I love shopping", log jag, och Malin log tacksamt tillbaka.
Jag hade inte hittat någon klänning jag riktigt fastnat för, och vi hade varit inne i nästan alla butiker. Hade jag vetat att det skulle vara ett sånt här dåligt utbud så skulle jag beställt en klänning på internet för länge sedan!
"Okey, in the next store I'll buy the first dress I see", lovade jag.
"No, you can't just do that! At prom you're supposed to feel like a princess and look like one with a beautiful dress made just for you."
"But I haven't found any dresses as I really like... It must be boring for you, just walking around and hearing me complain about everything."
"No ofcourse not, but as I said, we need to find you the perfect dress."
"Does it really matter what kind of dress I'm wearing?"
"Yes it does. Believe me."
"What do you know about that?" Jag höjde på ögonbrynen.
"Hello, I'm only 20. I remember my promnight like it was yesterday." Hon kollade runt bland massa olika klänningar, då hon plötsligt sken upp. "Hey, I got an idea! I can sew you a dress for prom!"
Jag satt i köket och skissade på en ny nageldesign till balen samtidigt som jag nätshoppade för att muntra upp mig själv. Jag hade varit på dåligt humör större delen av dagen, och jag visste inte varför. Kanske berodde det på att alla gick och snackade om balen i skolan, och jag verkade vara den enda som inte hade en dejt. Jag kunde ha haft en, men jag var dum nog och sa nej till varenda en som frågade. Varför hade många frågat. Varför visste jag nog knappt själv. Jag gick bara på magkänsla, och min magkänsla sa hela tiden att det var något som fattades. Men vad? Tänk om jag inte skulle hitta någon att dansa med på balen? Då skulle ju kvällen bli en total katastrof!
"Vad heter killen du ska gå med då?", frågade mamma flirtigt och ställde in disken från middagen i diskmaskinen.
"Mamma, jag har ju sagt att jag ska gå ensam." Jag suckade och satte mig till rätta på stolen.
Tumblr_m41chhxlfr1r7ifqv_large
"Men raring, du kan väl inte gå själv? Det är väl inget roligt. På balen är det ju meningen att man ska gå två & två, och-..."
"Kan alla bara sluta säga att det är fel att gå utan partner?! Jag klarar mig själv!" Jag fällde ner laptopen, reste mig och gick med raska steg ut ur köket. Mammor...

Förlåt för att det blev så mycket perspektivsbyte och ett rätt händelselöst kapitel, men ibland måste man som sagt ha lite mellankapitel för att sedan kunna bygga upp inför dom bra delarna! c;
Är föresten jätte-blogg-pepp idag, då jag äntligen fått ordning på min personliga blogg och designen där! :D
Men nu måste jag plugga.
Kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet! c:
Kram // Vendela
 

 

Chapter 31 - Looking for "Prince Charming"

Previously:
"Do you want to go to the prom with me?" Han log vänligt, men något generat.
"Niall, I...", började jag, men meningen dog ut.
"I know. But it hurts me to see you being with him, when I know... That if you were with me, you'd be so much happier... Please, go with me. I'll make you feel like a princess all night!"
Jag kände hur ett stort leende spred sig på mina läppar igen. "I were not going to protest... I were going to say that I would love to."
Jag tog emot rosorna, och Niall böjde sig fram och omfamnade mig i en varm kram.

"Oh my god, how romantic!", utbrast Mircea när jag hade berättat klart om hur Niall bjöd mig på balen. Det var återigen måndag, och vi satt i caféterian och åt någon slags sallad.
"So, who are you guys going with?" Jag kollade nyfiket på Mircea, Jaclyn & Parisa.
"I'm going with Stan..." Mircea rodnade och kollade ner i sin tallrik.
"Aah", sa Parisa och log blekt.
"Stan?" Jag tuggade min sallad långsamt och svalde sedan.
Tumblr_m0bbvh0hnc1qdg3u6o1_500_large
"I know that you guys think he's a nerd, but he's nice!"
"Yeah, I believe you. And he's kind of cute." Jag ryckte på axlarna. "Go for it, girl!"
"Yeah, M's right. It's our prom. This is something we're going to remember forever!", sa Parisa entusiastiskt.
"Who are you going with, Jaclyn?"
"I don't know... I'm sort of waiting for Brian to ask me out for prom." Hon kollade misstroget bort mot bordet där Brian och hans killkompisar satt. "But I'm pretty sure he'll take Amber to the prom instead."
"I hate Amber", mumlade Parisa.
"And so do I." Jag suckade och öppnade min vattenflaska. Amber klängde på nästan alla killar och körde med alla jämt och ständigt. Hon var verkligen den där översittar-typen, vilket var fasligt irriterande.
"Let's change the subject. Who are you going with?" Jaclyn vände sig intresserat mot Parisa.
"Yeah, you must be waiting for someone special? You've been saying no to a bunch of guys, - what's wrong with all them?" Jag kollade förvånat på Parisa.
"I don't know... It's just. They're all the same. Sure, some of them are really hot, but it feels like something's missing. None of them are my Prince Charming." Hon suckade tungt. "I'm thinking about going alone. Maybe I'll meet him there?"
"What? Going alone? Parisa, are you nuts?" Jaclyn stirrade på henne.
"No come on, what's wrong with going alone? She wont be alone? We'll be by your side all night?" Jag log, och Parisa gav mig ett snett, tacksamt léende tillbaka.
 
"Time for biology", sa Jaclyn sarkastiskt och suckade högt. Jag stämde in i suckandet och stod tafatt och tittade på när Jaclyn öppnade mitt skåp för att ta ut min biologibok och mitt anteckningsblock. Hon, Mircea & Parisa brukade turas om att bära mina böcker till och från klassrummen, och nu var det Jaclyn's tur. Vi var halvklass under biologin, och Parisa & Mircea hade matematik på schemat.
Jag tog ett stadigare grepp om kryckorna och hoppade efter Jaclyn som hade börjat gå i en långsam takt.
När vi nådde fram till klassrummet kände jag en lätt knackning på ryggen, så jag vände mig om.
"Can we talk?"
"Trevor?" Jag andades ut i ännu en suck. "Aren't you supposed to have english now?" Varför kunde jag fortfarande hans schema?
"M, please?"
Jag suckade igen. "Okey, fine." Sedan vände jag mig mot Jaclyn. "I'll be right back. Tell Mr.Goldsmith that I had to go to the bathroom."
Jaclyn nickade kort och försvann in i biologisalen, och jag följde efter Trevor. Han lirkade upp dörren till ett tomt klassrum och höll steg sedan in och stängde dörren bakom oss.
"So?"
"So what?", sa Trevor förvirrat.
"You wanted to talk? Now say whatever you had to say. I need to go back to class." Jag hoppade fram till första, bästa bänk och satte mig på den. Trevor gick stelt fram till katédern och lutade sig mot den. Sedan sa han:
"So you're going with him?" Han såg besviken ut.
Tumblr_m9f8b1vmlz1rs4oo7_large
Jag kollade ner i golvet. "Yeah. How did you know?"
"I saw him picking you up this saturday."
Jag nickade kort.
"Is it because of his money? Because of his fame?"
"What?"
"Why did you tell him yes and said no to me? What does he have that I don't, except money and fame?"
"A heart", svarade jag kallt och reste mig upp. Sedan hoppade jag iväg på mina kryckor och skyndade mig tillbaka till biologisalen.
 
"Yeah, I know. But I already have enough meetings this we-... Yeah, I know", tjatade mamma i telefonen. Troligtvis pratade hon med sin chef. Jag stod utanför dörren till hennes arbetsrum och lyssnade. Hon hade pratat oavbrutet i över en kvart. Samtalet kunde väl inte ta hela kvällen?
Jag öppnade dörren på glänt och kikade in. Hon mötte min frågande blick, skakade på huvudet och vinkade bort mig samtidigt som hon mimade: "Jag har inte tid".
Jag hade inte ens hunnit ställa min fråga? Fast antagligen visste hon redan vad det gällde... Jag hoppade besviket ut ur arbetsrummet och fortsatte ut i vardagsrummet. Där slog jag mig ner i soffan med en suck och satte på teven. Alla tjejer jag kände skulle shoppa balklänningar med sina mammor. Varför var jag tvungen att ha en egoistisk, självupptagen idiot till morsa? Det var liksom ingen grej man kunde göra med en kompis? Det är ju meningen att man ska överraska varandra med sina fina klänningar, men hur kul är det att shoppa själv?
Om inte...

Stoppar där för kvällen, haha. Vad tycks? KOMMENTERA :D
Kram // Vendela
 

Chapter 30 - Give Me The Chance To Love You

Previously:
"Okey, uh... Do you wanna hang out?"
"Yeah, sure!"
"Cool! Then come with me!" Jag nickade mot bilen, och Malin kollade bakom min axel.
"Where are we going?" Hon hade en förvirrad rynka i pannan.
"You'll see."
Hon drog fundersamt och lite förvånat på sig sin ena sko och följde mig sedan hoppandes på sina kryckor ut till bilen...

"Wait, I forgot my jacket!" Malin vände sig om.
"Stay here, I'll go and get it for you. It's the black one, right?"
"Yeah." Hon nickade kort och log tacksamt. Jag skyndade tillbaka in i huset och hämtade skinnjackan och gick sedan ut till bilen igen.
Malin blev förvånad när hon fick se att Harry satt vid ratten. Han vinkade glatt, och så fort jag hade öppnat dörren åt Malin så hälsade han högt:
"Hi! I didn't really got the chance to say hello this morning. But anyways, I'm Harry."
Jag tog emot Malins kryckor och lät henne sätta sig, sedan fick hon sin jacka och skakade Harry's hand.
"And I'm M."
"I know." Harry flinade, och jag skakade på huvudet för mig själv.
Sedan hoppade jag in på andra sidan av baksätet så jag satt bredvid Malin.
"So, where are we going?" Hon log återigen. Det där leendet som fick det att pirra till i magen.
"As I said; you'll see."
Hon höjde ögonbrynen och ryckte uppgivet på axlarna. Min mobil plingade till, och jag fann ett sms från Liam. Han undrade vart vi var, och jag svarade snabbt att vi var påväg.

"Now seriously, where are we going?" Malin log vagt mot mig, och hårslingorna som hade lossnat från hennes toffs flög nu åt alla håll och kanter av den lätta brisen. Hon var verkligen bedårande vacker. 
Jag gav henne bara ett slugt flin till svar, vilket inte sa henne så mycket alls...
Jag tror inte att vi längre befann oss i London, men om vi gjorde det så var det här ett ställe jag aldrig hade varit på innan. Vi hade parkerat bilen utanför en nedlagd byggfirma, och gick nu längs med en smal grusväg som ledde till en park.
Harry hade sprungit före, men jag missade vart han tog vägen så jag hade ingen aning om vart vi faktiskt var påväg. Det kändes pirrigt då jag inte riktigt visste vad som väntade, - jag kunde inte ens gissa!
Solen hade nästan gått ner, men gatulampor lyste upp vägen vi gick på. Vi gick, eller rättare sagt; jag hoppade & Niall gick, tvärs över en liten träbro, och under den rann en liten bäck. Från brons slut var vägen kantad med marschaller, vilket gjorde promenaden extra mysig.
"Almost there", mumlade Niall och log.
Efter några minuters promenerande på den upplysta lilla vägen så var vi framme vid en liten scen med gamla träbänkar utsatta framför. Scenen var dock upplyst med ljusslingor och ännu fler marschaller längs med scenkanten. På scenen var det också fixat med mikrofoner, högtalare och grejer, fast att scenen inte såg ut att vara använd på flera år. Det var folktomt i parken, bortsett från att jag, Niall och... Dom andra killarna i Niall's band var där? Okej, jag visste att något var lurt när jag fick se Harry sitta i bilen då jag trodde att bara Niall & jag skulle hänga, men nu när alla var här...?
"Have a seat", sa Niall och tog emot mina kryckor så jag kunde sätta mig på den rosa filten som låg på parkbänken längst fram. Sedan lutade han kryckorna mot bänken så jag hade dom bredvid mig, och sprang upp på scenen.
"This is for you!" Niall tog tag i en av dom fem mikrofonerna och musik sattes igång. 
  
 
[Liam]
I'm sleeping through the day
I'm trying not to fade
but every single night, I've just been lying awake
'Cause I, I can't get you of my mind
 
[Niall]
The moment that we met
I didn't know yet
That I was looking at a face I'll never forget
'Cause I, I can't get you of my mind
I can't get you of my mind

Alla killarna stämde in i refrängen, och ett léende hade spridit sig på mina läppar. Bara tanken av att dom ordnat allt det här för mig var bara för... Nej, jag fann inte ord för att beskriva vad jag kände! Men varför? Vad hade jag gjort för att förtjäna denna tillställning?
Niall blinkade mot mig och log när han sjöng. Dom andra killarna bar också stora leenden på sina läppar, och jag kunde inte låta bli att beundra deras fantastiska röster. Allas röster stack ut på olika sätt, och dom lät som änglar allihop! Jag började nästan undra om jag drömde att jag befann mig i den här parken, med den finaste killen på jorden och hans fina killkompisar sjungandes framför mig...
Killen med en svart kalufs hade börjat på sin vers, och snart därefter tog Niall över igen. Dom tog loss mikrofonerna från stativen och började gå runt på scenen. Dom pekade mot mig vid vissa tillfällen och log extra stort, och fjärillar fladdrade runt i magen så fort jag mötte Niall's varma blick. Han hade verkligen inlevelse när han sjöng också!  Helt plötsligt vände sig killarna om och plockade upp något, och när dom sedan hade vänt sig mot mig igen höll dom alla varsin skylt med varsin bokstav på. 
Killen som sjöng i början, som jag inte visste namnet på men hade skymtat ett antal gånger genom fönstret i Niall's sovrum, höll upp bokstaven P. Louis som jag hade mött för första gången imorse höll i bokstaven R, och Harry lyfte stolt upp sitt O. Den mystiska, svarthåriga killen höll upp ett M, och tillsammans bildade killarna ordet PROM. Jag kollade förvirrat efter Niall som spårlöst hade försvunnit från scenen utan att jag hade märkt det, men plötsligt kom han bakifrån och hoppade över bänken jag satt på, och ställde sig framför mig. I famnen höll han en skylt med ett stort ?, samt en bukett rosa rosor.
Jag satte chockat händerna för munnen.
"Do you want to go to the prom with me?" Han log vänligt, men något generat.
"Niall, I...", började jag, men meningen dog ut.
"I know. But it hurts me to see you being with him, when I know... That if you were with me, you'd be so much happier... Please, go with me. I'll make you feel like a princess all night!"
Jag kände hur ett stort leende spred sig på mina läppar igen. "I were not going to protest... I were going to say that I would love to."
Jag tog emot rosorna, och Niall böjde sig fram och omfamnade mig i en varm kram.

Here you go! Sorry för att ni fått vänta, men jag kunde som sagt inte skriva igår eftersom jag festade & var på konsert, och idag har jag ju haft musikalträning och så.
Men i alla fall, vad tycker ni? KOMMENTERA :D
Kram // Vendela
 

Chapter 29 - It's Now Or Never

Previously:
"Do you want us to stay here for tonight? We can have a sleepover with movies and ice cream? And cry together, you know?", föreslog Parisa.
Jag nickade återigen och tog ett djupt, skälvande andetag. Jag kunde nog behöva en kväll med tjejerna. Det var lite svårt att prata om killar med pappa, och mamma var ju inte speciellt pratglad när det gällde mig...

Tjejerna hade precis dragit hem, och klockan var runt tre på eftermiddagen. Jag satt på golvet i mitt, nu väldigt stökiga, rum med dagboken i knät.
"Trevor... Vad ska jag säga? Jag hatar varenda jävla sekund jag spenderat åt att tänka på honom."
Tumblr_m9gb8dgxqb1qktbcuo1_500_large
Pennan for iväg över pappret och snart hade jag fyllt en hel sida med hur mycket jag hatar Trevor.
"Malin?", ropade mamma nerifrån köket. "Vi ska åka nu! Snabba på lite!"
Jag suckade och stängde igen dagboken. "Jag kommer!"
Sedan gömde jag dagboken under kudden, som vanligt, och hoppade ner för trappen. Mamma och Elliot var redan påväg ut till bilen så jag tryckte bara i ena foten i min vita converse-sko och stängde sedan dörren bakom mig. Pappa jobbade idag, men jag hade lovat honom att följa med mamma och handla & hjälpa henne med alla kassar. 
Jag satte mig bredvid mamma i framsätet, och räckte över kryckorna till Elliot som satt där bak, och när vi sedan hade lämnat kvarteret satte jag på radion för att bryta den obekväma tystnaden. Efter ett evigt zappande mellan radiostationerna så hittade jag en som för stunden spelade Justin Bieber's låt Be Alright. Jag sjöng tyst med i låten och kollade ut genom fönstret, då musiken plötsligt tystnade.
"Hey, jag lyssnade på det där!", sa jag surt åt mamma.
"Jaha, men jag vill kanske inte lyssna på den där pojkvaskern? Han har ju ingen talang alls." Hon bytte till en kanal med 50-tals-musik.
"Som om det här är bättre då?" Jag suckade. "Och vadå ingen talang? Justin Bieber är ju en av dom största artisterna i världen just nu?"
"Men det är ju bara för att alla småtjejer tycker att han är snygg." Hon himlade med ögonen och suckade, som om det var jag som var jobbig.

Mamma parkerade bilen i parkeringshuset som var närmast mataffären. Så fort jag hade klivit ur bilen så fick jag syn på ett bekant ansikte. Han fick syn på mig och vinkade lätt. Sedan sa han något till sina två kompisar. Den ena kände jag igen från festen, då jag för första gången hade pratat med Niall. Om jag minns rätt så var han också med när jag & Parisa gick på stan och vi spionerade på Niall när han köpte skor...
Jag tog modet till fånga och gick hoppade fram till dom.
"Hello madame", sa killen jag inte kände igen och sträckte fram sin hand.
"Hi." Jag skakade den generat.
"Hi", mimade den andra killen... Visst hette han Harry? Han var fullt uppe i ett samtal men verkade samtidigt försöka delta i pratet.
"I'm Louis, by the way. I've heard so much about you!" Han gjorde till rösten på något knasigt sätt, och jag kunde inte låta bli att fnissa.
"Not any bad things, I hope?"
"No ofcourse not! Only nice things." Han la armarna om Niall & Harry, och Niall var precis påväg att säga något då Louis avbröt honom.
"You know, my friend here, - Niall, is in love with you."
Niall sprack upp i ett leende och kollade sedan generat ner i marken.
Jag kunde se Niall knuffa till Louis lite lätt, men Louis bara log. Jag var precis påväg att öppna munnen då mamma ropade.
"Malin? Kommer du? Jag har inte hela dagen på mig!"
"I... I need to go. See yah!" Jag log och vinkade innan jag tog ett fast grepp om mina kryckor och hoppade efter mamma och Elliot.
"Come on, do it!", sa Harry och vinkade bort mig från bilen. Just nu befann vi oss utanför Malin's hus, och klockan började närma sig halv nio. 
"But what if she's not at home, or... If she doesn't want to come with me? What if she doesn't like me?"
"Ofcourse she does! Now go!"
Jag nickade kort och vände mig mot huset. Sedan tog jag ett djupt andetag och gick upp för gången. Framme vid dörren tog jag ännu ett djupt andetag. Varför var jag så nervös? Jag kunde sjunga på en stor scen inför miljontals människor, men inte fråga en tjej om hon vill gå på balen med mig? Jag plingade på, och efter en stund kom någon för att öppna. När jag fick se att det var Malin blev jag lättad.
"Hi!" Hon log brett.
"Uh, heyy." Jag försökte mig på ett leende och kände hur kinderna färgades röda. "Do you have time for... Are you busy?"
"No, I'm not up to something. I were just sitting in my room, doing nothing." Malin flinade.
"Okey, uh... Do you wanna hang out?"
"Yeah, sure!"
"Cool! Then come with me!" Jag nickade mot bilen, och Malin kollade bakom min axel.
"Where are we going?" Hon hade en förvirrad rynka i pannan.
"You'll see."
Hon drog fundersamt och lite förvånat på sig sin ena sko och följde mig sedan hoppandes på sina kryckor ut till bilen...

Måste stoppa där, för annars blir det för långt! I början hade jag tänkt att det jag skrev i slutet skulle vara i början, och sedan fortsätta där, men nu ändrade jag lite... Hihi c:
Vart tror ni att Niall & Harry för henne? KOMMENTERA :D

Kan förresten glatt meddela att om ca. 2 kapitel så kommer också Parisa mer in i bilden!
Whoopdiedoop !
Kram // Vendela

Kort info om uppdateringen

Hej finisar!

Ni som inte har twitter kanske undrar vart jag har tagit vägen och varför uppdateringen är så dålig? Jo, jag skrev på twitter för några dagar sedan att jag kommer ha fullt upp dom kommande dagarna (vilket var tisdag, onsdag & idag, - torsdag), men imorgon har jag inget inplanerat efter skolan, så då ska ni få nästa kapitel. I promise! 

På lördag kan jag dock inte garantera er ett kapitel... Det beror på när jag åker. Ska på en konsert med Norlie & KKV med min bästis på kvällen, och jag har inte riktigt kollat bussar som går till där hon är än, så jag vet inte när jag åker... Sover hos min pappa på lördag också, och under söndagen har jag musikalträning igen, men när jag är hemma från den så kommer ännu ett kapitel.
Så nu vet ni varför uppdateringen varit/kommer bli lite halvtaskig under denna vecka. ^^


Chapter 28 - If I Give In, It Means You Won

Previously:
"Don't tell me that you've already promised him?"
"No, no... He hasn't asked me. I were going to say that I can't go. Not with you, not with anyone. I'm sorry. I can't dance with this leg." Jag pekade på gipset. "I can't even stand for that long. And I have no money to buy a dress for the prom. All the money we have goes to my medicine and..."
"Medicine?" Trevor's blick gick från skärrad till chockad. Oh boy, jag kom just på att jag inte berättat om cancern för honom...

 
 


"Oh, uhm... Did I say medicine? I meant...", började Malin bortförklara sig.
"Tell me the truth. What medicine?"
"I... I have cancer." Hon såg ner i marken.
"What? So it's not okey for me to lie, but when it comes to you... How long have you been holding this in?! Why didn't you tell me?" Jag kollade ilsket på henne.
"If I have cancer or not shouldn't matter!" Malin kollade ledset på mig.
"It shouldn't? But you know, it does", sa jag med en häftig nickning.
Hur kunde hon hålla en sån stor sak inne för mig? Visste Niall om det? Var jag den enda som inte visste? Här hade jag gått och varit förälskad i någon som när som helst kan dö? Bara sådär? Och jag var trött på att känna mig oälskad. Om hon nu gillade den där Niall mer än mig kunde hon väl bara säga det istället för att vela runt och säga att hon inte var säker på sina känslor?
"And I didn't lie! I just... Didn't tell you. That's not the same thing!" Hon rätade nervöst till luggen.
"I can't believe that you didn't tell me. I didn't thought that you would ever do something like that to me", citerade jag henne. "But I guess I was wrong."
"Are you breaking up with me?" Tårar trillade ner för hennes kinder och hon såg uppriktigt sårad ut.
Tumblr_m69curnyqc1qb7xc3o1_500_large
Trevor's ord sjönk in, och jag kollade sårat upp på honom.
"Are you breaking up with me?" Tårarna började rinna ner för mina kinder och det gjorde ont i bröstet. Trevor svarade inte utan stoppade blombuketten i famnen på mig och gick mot dörren. Jag vände mig om och följde honom med blicken. När han stod precis vid dörren vände han sig mot mig med tårar i ögonen.
"Yeah."
Tumblr_lxcz0fgftj1r9omvao1_500_large
Sedan slet han upp dörren och skyndade iväg med snabba steg.
"Trevor, wait!", ropade jag efter honom, men han kom inte tillbaka. Han stannade inte ens, och snart var han borta ur min åsyn.
Jag kände mig hemsk. Inte nog med att jag hade väntat så länge med att berätta, jag menar; vad tänkte jag egentligen? Någon gång skulle han ju ändå få reda på det? Vad hade jag tänkt göra då? Och att jag just hade blivit dumpad av en av personerna jag älskade mest gjorde ju inte saken bättre... 
Jag föll ihop på golvet och slog i benet, men jag var för ledsen för att ens bry mig om att det gjorde ont. Jag la armarna om mitt fungerande ben och lutade huvudet mot knät. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag såg suddigt. Jag hade nog aldrig mått sämre än vad jag gjorde just nu.
"Jag är hemma!", ropade pappa när han kom in genom dörren. Han fick direkt syn på mig och släppte ner sin väska på golvet med en duns för att omfamna mig. 
"Men lilla gumman... Vad har hänt? Hur är det fatt?" Han la armarna om mig, och jag lutade mig mot hans bröst.
"Berätta för mig, kompis. Vad har hänt?"
"Tre-Trevor", mumlade jag och snörvlade. Tårarna fortsatte forsa så jag klarade inte ens av att titta.
"Har ni gjort slut?" Han drog min lugg åt sidan och smekte min kind med sin varma hand.
Eftersom jag inte klarade av att prata så svarade jag med en kort nickning.
"Åh, lilla älsklingen... Men han var bara en fisk i havet, jag är säker på att du kommer hitta någon som gillar dig för dig." 
"Nej du förstår ju inte!", sa jag högt och snörvlade igen. "Han dumpade mig på grund av cancern! Ingen vill ha mig! Jag är äcklig och..."
"Nej nej nej nej", avbröt pappa. "Du är perfekt precis som du är, och cancern kommer försvinna med tiden så länge du fortsätter ta din medicin." 
"Det spelar ingen roll längre, jag kan lika gärna dö. Jag är trött på att förlora människor..."
Pappa förblev tyst och satt bara där på golvet och höll om mig medans jag snörvlade och grät.

*

"Don't be sad", tröstade Parisa. "He's not worth your tears." Hon smekte min panna och masserade min arm.
Tumblr_m69deidtlk1qb7xc3o1_500_large
Mircea & Jaclyn nickade instämmande.
"I can't help it", sa jag sorgset men lät mig tröstas. Parisa, Mircea & Jaclyn hade varit påväg mot mitt hus när dom fick se Trevor dra iväg i en rasande fart. Då hade dom skyndat sig in och fått se mig och pappa sitta på golvet. Självklart så hade dom blivit oroliga och förhört mig om vad som hänt, och nu satt vi på mitt rum och bara pratade. Eller aa, dom pratade och jag grät rättare sagt.
"Do you want us to stay here for tonight? We can have a sleepover with movies and ice cream? And cry together, you know?", föreslog Parisa.
Jag nickade återigen och tog ett djupt, skälvande andetag. Jag kunde nog behöva en kväll med tjejerna. Det var lite svårt att prata om killar med pappa, och mamma var ju inte speciellt pratglad när det gällde mig...

Here you go! Vad tror ni kommer hända nu? Vad tyckte ni om Trevor's reaktion på saken? KOMMENTERA KOMMENTERA KOMMENTERA :D
Kram // Vendela
 



RSS 2.0